 |
| Foto: Masayuki Takaku(FLICKR) LICENS: CC BY-SA |
Summan av kardemumman är att dessa föräldrar blir väldigt arga och upprörda om de råkar komma över någon artikel som handlar om den forskning som finns rörande anknytning, neurobiologi och utvecklingspsykologi. När de läser om den forskning som finns om vad små barn behöver - och inser att just deras egna lilla knodd kanske inte får precis det - så blir de lätt hysteriska och försöker ursäkta sig med frasen: SLUTA skuldbelägga.
Själv känner jag bara för att lite stillsamt fråga: Om ni känner skuld - varför inte ta och fundera över varför ni känner skuld? Det är ju faktiskt en signal om att ni egentligen innerst inne vet att det ni läser om vad små barn behöver är sant och att ni faktiskt förstår att det inte är vad ert eget barn får ...
Livet går sina egna vägar och man kan inte alltid ge sina barn allt man skulle vilja, eller ge dem den uppväxt man skulle önska. Men om man kan göra vissa små förändringar som innebär att barnet får mer tid med sina föräldrar - får ha omsorgen i hemmet längre, får kortare dagar och får vara hemma med syskon - så gör det!". Det man inte ska göra är att bete sig som en fyraåring och skrika "sluta skuldbelägga mig". Nu kanske jag låter hård men jag känner bara: Väx upp, ta av dig offerkoftan! Det är faktiskt inte dig det är synd om, utan ditt barn. Du är förälder nu, ta ditt ansvar och börja bete dig vuxet. Du är den absolut viktigaste personen i ditt barns liv - gör vad du kan för att ditt barn ska få tid med dig. Livet går inte i repris - och livet går fort. Snart har de flyttat hemifrån och du får all tid i världen att göra precis vad du vill igen. Men just nu behöver ditt barn dig.
Och är du osäker på vad du kan göra, så börja bara med att fundera över varför du känner skuld, lyssna till din magkänsla och fortsätt vidare därifrån. Alla föräldrar känner skuld och har dåligt samvete - det ingår i föräldrarollen. Det som skiljer föräldrar åt är hur man hanterar dessa känslor: vänder blicken utåt och funderar på vem man ska attackera eller så vänder man blicken inåt och funderar över vad man kan förändra.
Tufft att vända blicken inåt? Ja, men tro mig - agerar du så kommer du att växa som människa. Det är en knaggligare, svårare väg i början, men i slutändan så blir den ändå mycket lättare eftersom du kommer att utvecklas som förälder och föräldrarollen i sig blir därmed sååå mycket lättare.
Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk
Läs också:
"Snälla säg att jag inte är sämst som hämtar sist"
Vi behöver inte rädda barnen från förskolan
Hjälp vi får inte ihop livspusslet
Låt barn slippa långa förskoledagar
"Vad ORÄTTVIST. Jag vill också lämna bort mitt barn långa dagar när jag är hemma!"
"Jag vill inte bli mamma - jag vill bli pappa"
Mandelin: Varför omhulda skam men förkasta skuld?
Claudia Galli: Är det verkligen så jobbigt att ha barn?
Kvalitetstid är mitt värsta ord
"Sluta skylla på andra föräldrar - inse ditt eget ansvar!"
Förälder och välavlönad? Då är du verkligen stressad.
Jenny Klefbom: "Föräldrar anlitar barnvakt på fel grunder"
Louise Hallin: "Föräldrar skärp er!"
Föräldrar varför tror ni att era barn har det bättre i förskolan?
40 procent av alla barn saknar en trygg anknytning
Tystnadskulturen har invaderat Förskoleupproret
3 kommentarer:
Jag tycker generellt att det alldeles för ofta är fokus på hur synd det är om alla (vuxna). vi gör våra val i livet och får ta konsekvenserna av det. Ingen annan kan få dig att känns skuld eller skam utan DITT medgivand. känner du dig träffad så betyder det något annars skullr du inte brytt dig!
Jag tycker inte att jag hör så ofta att någon klagar över att en annan person har sitt barn för långa dagar på förskolan, däremot verkar många ta det som en pik om någon annan SJÄLV hämtar SINA barn tidigt, de lägger in någon sorts tävling i det som aldrig har finnits där. Jag vill inte att mina barn ska gå heltid på förskola, men det betyder inte att jag dömer dem som gör motsatt val, jag kritiserar aldrig dem, de får väl göra vad de tycker passar bäst för deras familj. Dock tolkar de ofta in kritik mot dem genom att jag har gjort ett annat val. Eller jag och jag, jag och min man (som förresten är den som jobbar deltid).
När människor har drömmar om att bli nya Blondinbella blir tid med barn inte så viktigt: Mammans kritik efter förskolans kommentar men varför skriva om sin skuld. Ta tag i den i stället. Om personalen som aldrig säger nåt framför kritik då är det illa och läge för förändring!
Skicka en kommentar