Snart ska väl även föräldraskapet genuscertifieras

Foto: dailycloudt (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Hur bemöter man en krönika som är så verklighetsfrämmande att man blir fundersam över den tid vi lever i. Jag förstår att Aftonbladet vill ha krönikor som många läser … men måste man inte dra en gräns någonstans? Har en krönika inte mer värde än att den ska uppröra?

Natalia Kazmierska, krönikör i Aftonbladet, tar sig tid att skriva ner hur jobbigt hon tycker det är när vi (för ovanlighetens skull) faktiskt får se en bit av ett blottat bröst i en tidning…nej … nu talar jag inte om tv-reklamen vi matas med varje kväll, tidningsannonserna, de stora affischerna med reklam för underkläder eller annonserna som flashar förbi på facebook … jag talar om en artikel där vi får se Therese Alshammar amma sitt barn OCH tala positivt om moderskapet och hur utvecklande det är. Då är man nämligen omodern enligt Natalias sätt att se det.

Det som upprör henne är tydligen att facebook nu tillåter amningsbilder … och inte nog med det … de har mage att säga att det är "vackert och naturligt". Natalia är ändå så tillmötesgående att hon tillåter kvinnor att "amma var och hur de vill" (storsint), men ger samtidigt en liten brasklapp att vi ska komma ihåg att det här handlar om "ett svåruppnåeligt, stenålderfnöskigt kvinnoideal".

Ett lättuppnåeligt, modernt kvinnoideal är då alltså att flasha brösten utan en bebis i närheten … eller? För hon är noga med att slå ned på att kvinnor som ammar hyllas "till skillnad från de som blottar pattar utan en bebis i närheten". DET vet jag inte om jag håller med om … men hyllningarna kanske ser olika ut och kommer från olika grupper.

Som en slutknorr så likställer hon amning med att "kvinnor uppfyller traditionella mammaroller" - "och amingsbilder passar i KD-reklam" … se där det vet ju alla hur otroligt omoderna KD är som till skillnad från de rödgröna vill låta föräldrar bestämma saker själva kring barnen. Fatta … liksom … bestämma själva vilket barnomsorgsalternativ man ska välja, vem som ska vara hemma och hur länge, hur föräldradagarna ska fördelas och om man ska amma och hur länge. Fatta … OM föräldrar bestämmer själva kan de ju välja fel … Bättre då med de moderna rödgröna partierna som bestämmer ÅT människor.

Att ge sitt lilla hungriga barn mat … via bröstet … är faktiskt det naturligaste som finns. Hur det finns någon som kan ha stora problem med det förstår jag faktiskt inte … men det är väl den nya genusmedvetna trenden … där nu också föräldraskapet ska genuscertifieras och alla skillnader mellan män och kvinnor en gång för alla ska utplånas - och ni kan ju gissa hur amningen ställer till det.

Mitt i allt detta är jag ändå lite nyfiken på hur dessa människor ska göra med det sista "problemet" … graviditeten? Hur ska den genuscertifieras så att vi inte är så omoderna, ojämställda och stenåldersaktiga i framtiden?

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Ohly: Bröstpump fungerade när jag var föräldraledig

Det finns inte bara en lösning för att uppnå jämställdhet

Psykolog: Sluta försöka göra barn könsneutrala

Nej våra barn behöver inte försummas mer - tvärtom

Foto: sad_anime (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Kanske skulle en del barn rentav behöva lite tillitsfull "försummelse"… Jag vet inte men jag har väldigt svårt att släppa den frasen, från en ledare i Expressen. För några dagar senare kom det ännu en larmrapport om att självmorden ökar bland våra barn och ungdomar. Då ska man känna till att många av dessa ändå medicineras med ångestdämpande mediciner. Dessa mediciner fick läkarna att jubla ett tag … självmorden såg ut att gå ner och man trodde sig ha hittat en "plåster-på-såret"-lösning för den livsstil vi har. För ja … jag tror faktiskt att det är vår livsstil och vår familjepolitik … eller brist på familjepolitik som har lett fram till det här.

Själv har jag alltid kämpat för att vi måste gå till grunden och till botten med VAD det är som gör att så många barn tar livet av sig. För att sedan förändra vår livsstil - förändra HUR vi låter barnen växa upp under den period som är den sköraste i livet … perioden när deras hjärna formas och de ska få en bra och trygg grund att stå på.

Vi föds ju faktiskt inte färdiga … redo att ta oss an livet med alla dess utmaningar. Vi kläcks inte ur ett ägg som små krokodilungar … vi människor är ett däggdjur som kräver kärlek, empati, god omsorg, närhet, anknytning och socialt samspel med någon som kan ge oss allt det där. Företrädesvis en förälder. 

Men trots att vi vet vad små barn behöver … trots att det finns forskning …så försöker vi frångå det och vara så moderna och skapa andra politiska ramar .. utifrån ett ideologiskt perspektiv, snarare än ett vetenskapligt. Där har vi pudelns kärna till den ständigt ökande psykiska ohälsan … tror jag.

Små barn är inte moderna, det går inte att stöpa om dem och tvinga in dem i en uppväxtmodell som de inte är mogna för. Vi forcerar fram en påtvingad självständighet för många små barn redan från ett års ålder. Vi separerar dem från deras trygghet och deras sammanhang … utan att i alla lägen erbjuda dem en ny trygg person och en ny trygg bas, som ger dem den anknytning, närhet, kärlek och goda omsorg som de har rätt till. En del barn kanske är mer robusta och klarar det här, andra är som små maskrosbarn och ser till att få det de behöver … men alla de andra? Är det de vi läser om i statistiken som tar livet av sig?

Vi håller just nu på med ett gigantiskt experiment mot bättre vetande, anser jag. Kunskapen finns, många påtalar sambanden mellan barnens första år och hur de senare mår och klarar livets utmaningar. Men allt möts (som jag sagt tidigare) av ett enda stort GÄÄÄSP.

Dessutom är det inte politiskt korrekt att tala om vad små barn behöver. Det finns ju faktiskt ett övergripande mål … en jämställdhetslinje och en arbetslinje. Men VAD säger att vi inte både kan vara jämställda och arbeta för vår välfärd. Men vi kanske måste omprioritera HUR mycket vi arbetar när barnen är små? Vi kanske måste göra det som många ser som helt otänkbart … ta fram nya politiska ramar med mer valfrihet, så att de föräldrar som vill kan ge sina barn tid, KAN göra det. Där de föräldrar som vill kan få en chans att skapa en bättre balans mellan familj och arbete, får en möjlighet till det.

Familjepolitiken är inte en av de fem viktigare frågorna det här valet, men det borde det verkligen vara.

Madeleine Lidman

Hemmaföräldrars nätverk

Vill DU vara med och göra skillnad för de små barnen? Försöka vara med och förändra uppväxtvillkoren för dem? Är du emot mer styrning? Gilla då gärna följande sidor - och var med och gör skillnad och visa att vi faktiskt är många som inte tycker att barnen behöver försummas mer - vi vill att de ska få det de har rätt till: God anknytning, närhet, kärlek, god omsorg, empati och socialt samspel.

Läs också:

Vikten av god anknytning i förskolan

Alla vi som säger NEJ till obligatorisk förskola

Nya Föräldraupproret

Dela gärna länken till Nya Föräldraupprorets hemsida också.

Namninsamling för valfrihet och NEJ till obligatorisk förskola

Tid för barn handlar inte om hemmafruar

Skärmdump från artikel

Nu har familjepolitiken kommit på tapeten igen. Det stressar uppenbarligen många journalister på Expressen - och i vanlig ordning tar de sikte på och försöker flytta fokus till hemmafrun.

Men sorry, det är inte längre det debatten ska handla om. Precis som Hemmaföräldrars nätverk har skrivit och berättat i debattinlägg, dialog med journalister, blogginlägg i över 13 års tid nu, så handlar det om TID FÖR BARN och BALANS MELLAN FAMILJ OCH ARBETE ….

Ur ett medmänskligt perspektiv så förstår jag Expressenjournalisternas oro. Undermedvetet så blir det stressande när föräldrar gör olika val - och extremt stressande när man gått från att följa en norm som en majoritet väljer, till att se hur en annan norm växer fram som inte längre handlar om standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett års ålder. I stället ser dessa nu extremt oroade journalister hur allt fler föräldrar väljer mellan en mängd olika lösningar:
ibland är pappan hemma på heltid, ibland mamman, ibland jobbar båda 50 procent var, ibland väntar de med förskola tills barnet fyllt tre år, ibland hoppar de över den helt, ibland väljer de att gå ner i tid och minska tiden i förskolan kraftigt och så vidare. (Listan över HUR föräldrar fixar och trixar för att ge sina barn tid och hitta en bra balans mellan familj och arbete kan göras lång).

Det blir jobbigt då att tillhöra "gänget" som valt standardlösningen  … kanske särskilt då också om man själv bara flutit med i strömmen … tryggt uppmuntrad av Sven Bremberg på det numera nerlagda Folkhälsoinstitutet; FHI, - som varit med och spridit myten om att "dagisbarn blir duktigare i skolan" och som tillsammans med Lärarförbundet spridit myten att barn BEHÖVER förskola från ett års ålder, gärna långa dagar, året om, alla lov … så att de inte missar någon viktig pedagogik som en "outbildad" förälder inte kan ge dem.

Ytterligare påhejad av tidigare förskole- och jämställdhetsministern Nyamko Sabuni som spädde på föräldrars känsla av att inte klara av att ha omsorgen om sina barn mer än ett år - genom att gå ut i media och säga att "en förälder aldrig kan ersätta en utbildad pedagog".

Malin Broberg, professor i utvecklingspsykologi, ser flera negativa följdeffekter av att förskolan lyfts fram som så otroligt viktig och bra för barnen, då man på så sätt är med och bidrar till att föräldrar lämnar tidigt och hämtar sent:

– Det finns de som inte riktigt tror på sin föräldraförmåga längre … ohhoo mitt lilla barn måste gå i förskola för jag räcker inte till som förälder. Och jag vet inte riktigt var den här tanken kommer ifrån, sa hon på ett seminarium i våras.

I Expressen skriver Ann-Charlotte Marteus och hänvisar till the Economist där 80-talisterna och 90-talisterna lovsjungs, enligt henne. De går superbra för dem nämligen. Det tar hon som ett bevis för att svenska barn nog snarare behöver lite mer försummelse - än mer tid med sina föräldrar.

Och det är här det blir fel.

Om hon känner så ska hon självklart omsätta det i praktiken i sitt eget hem, men … hon ska inte ta den åsikten som hon har och försöka göra politik av den (som jag tolkar det) och försöka påverka så att vi får mindre valfrihet och mindre möjligheter för de föräldrar som VILL ge sina barn tid - att ha olika verktyg (som vårdnadsbidraget) för att kunna pussla och trixa och ge sina barn den tiden.

Inte med ett ord så nämner Ann-Charlotte Marteus några väldigt viktiga saker i sammanhanget: Den ständigt ökande psykiska ohälsan hos barn och ungdomar OCH de ständigt ökande sjukskrivningarna hos framförallt de kvinnor som valt standardlösningen. Det visar att familjepolitiken måste moderniseras. Och ja med mer valfrihet kommer fler att välja bort standardlösningen. Skapar det oro, otrygghet, ifrågasättanden hos de som valt den lösningen? Ta tag i det, gör upp med dessa inre demoner … är mitt tips. Men försök inte säga att just standardlösningen ska tryckas på alla föräldrar genom att de politiska ramarna ska snävas in ännu mer genom att ta bort den lilla valfrihetsreform som vårdnadsbidraget ändå är.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk


Läs också:

Nya Föräldraupproret

Nya Föräldraupproret på facebook

Namninsamling för valfrihet

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/forskolebarn-saknar-skydd_331278.svd

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/maxtaxan-straffar-foraldrar-som-valjer-deltid_3374993.svd

http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.1156630-hog-tid-for-en-ny-familjepolitik

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/barnen-far-betala-ett-hogt-pris-for-s-forslaget_7893024.svd

http://blog.svd.se/ledarbloggen/2014/01/02/kommentar-och-svar-om-vardnadsbidraget/

http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.2406266-dalig-ide-av-s-att-slopa-alternativen-i-barnomsorgen

Svenska tonåringar har aldrig mått så dåligt men ingen forskar på varför