Kärnfamiljen är inte den enda som räknas

Jag gillar FN:s familjedag. Vi är så rotlösa, traditionslösa och historielösa i Sverige att jag varmt uppskattar alla små högtidsdagar. Glatt tipsade jag därför runt om att FN:s familjedag skulle firas i Kungsträdgården nu i maj - och fick sedan veta att en och annan surt kommenterat något i stil med "varför tipsa om sånt där som handlar om familjer".

Nu var det ju inte något som någon sa direkt till mig - och det är så synd, men därför skriver jag lite här istället. En sådan kommentar måste väl ändå bottna i en känsla av att det är kärnfamiljen som hyllas och kärnfamiljen som gäller eller betyder något.

Det är i alla fall inte min poäng.

I den Lidmanska familjen är vi släktkära. Vi gillar att umgås och skoja och prata gamla minnen. Men jag är skilsmässobarn och det finns väl ingen som kan säga att det är särskilt kul. Men frågan är väl hur mina föräldrar så småningom hanterade sin skilsmässa och jag kan inte annat än säga att det gjorde de bra. De fortsatte att vara vänner och umgås ofta, även deras respektive kom in i "vår familj" och blev en del av den.

Idag är vi bara en ännu större familj. Många år efter skilsmässan gifte min kära fader om sig och fick två barn till. Jag minns kommentarerna på min dåvarande arbetsplats. En kvinna närmare 50 sa "mina barn skulle aldrig acceptera att deras pappa fick några nya barn".

- Nähäe, sa jag bara. Men jag tycker att det är kul att ha fått en liten lillebror och jag är gärna barnvakt. Min pappa har tagit bra hand om mig och varit en närvarande pappa, så nu hjälper jag honom.

Hon bara skakade på huvudet och fnös. När min minsta syster föddes ganska snart efter min lillebror, hann jag precis hem till pappa och hans fru (för att passa lillbrorsan när de skulle till BB) och hörde hur lillasystern kom till världen i badrummet. Det gick fort och blev därefter färd i ambulans till sjukhuset för mor och barn. (Pappa fick köra efter i bil).

De närmaste åren därefter passade jag min lillebror så ofta jag kunde och han kom och ofta och sov över hos mig några helger då och då. Ibland så sov båda småsyskonen över och jag var ofta barnvakt.

Min kära mor tyckte också att det var spännande och de små skämdes bort med presenter även från henne. Lillasystern har också bott över hos mamma med en kompis när hon blev äldre.

Familj för mig behöver inte vara kärnfamilj. Ibland blir det så av många orsaker att människor går skilda vägar. Jag tror inte att det är ett lätt beslut och jag tror att det viktiga när man väl är där är hur man går vidare. Barnens väl och ve måste komma först. Konflikter måste läggas åt sidan och föräldrar måste kämpa för att hålla kontakten och ändå vara en familj om än så att man bor på olika håll. Ibland går det inte, vilket gör att det inte finns någon mall för hur många vuxna det finns kring ett barn för att det ska vara en familj (som jag ser det).

Nej, jag förstår inte de som blir upprörda och tror att det bara är kärnfamiljen som räknas. Vi människor behöver varandra och min familj är stor. Till den "familjen" räknar jag också mina nära vänner med barn. Vi som träffas och har våra traditioner, vi som umgås och ger våra barn ett stort nätverk.

Idag är det syrran och jag som försöker hålla den Lidmanska traditionerna levande. Men jag tänker fortfarande med värme tillbaka på våra mysiga träffar hos pappas bror Gösta och hans fru Inga-Maj på Vikingshill, där vi ofta fick höra om "storkusinernas" senaste bravader eller i all oändlighet lyssna på de Lidmanska fablerna kring släktens "stordåd". (Fablernas värld kallade min kära mor de historierna med det gjorde de inte mindre spännande). Det gjorde att jag kände samhörighet men också trygghet - trygghet att tillhöra en stor familj. En trygghet som också bar och bär mig på livets väg.

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

Gudrun Schyman är hopplöst ute

Almedalen, Visby, politiker, sommar och sol. Igår såg jag en ensam Gudrun Schyman stå utanför ringmuren och mässa sitt vanliga budskap:

Vi kvinnor lider under patriarkatets förtryck (alla män är elaka och vill att vi ska bli hemmafruar och passa upp på dem), förskolorna ska byggas ut (och givetvis vara det enda alternativet) och hemmaföräldrar är bläh - för om någon väljer att vara med barnen så blir det alltid kvinnan, enligt Gudruns resonemang. Samhället ska inte diskriminera några grupper (hemmaföräldrar undanaget förstås) och FI (Feministiskt initiativ) är de som har lösningen för jämställdhet - och den heter "död åt kärnfamiljen". Det var Gudruns budskap i ett nötskal.

Som avslutning berättade Gudrun att det kostade pengar att hyra högtalaranläggningen och mumlade något om att hon tänkte gå runt, när hon var klar, och samla in 20 kronor mot att man kunde vinna en friggebod (en gammal valstuga eller nåt). Två unga tjejer gick runt och försökte dela ut informationsblad under Gudruns tal, som ingen av de förbipasserande ville ha. Gudruns försök att närma sig människor gav inte heller något resultat, så budskapet gick helt tydligt inte hem.

Det var nästan sorgligt att se henne stå där, totalt ovetande om att det inte är år 1968 längre. Hennes budskap kändes så gammalt och förlegat. Ser hon inte eller vill hon inte se var vi befinner oss anno år 2008? Nu har vi facit i hand och kan se vad som hände när vi trodde att lösningen på jämtställdhetsproblemen var att använda barnen som murbräcka. Med ekonomiska styrmedel och intensiv propaganda om hur bra det är för barn att tillbringa det mesta av sin vakna tid på dagis från ett år - har en majoritet av Sveriges föräldrar tvingats in i "rätt" fålla.

Men det har ett pris.

Och det priset får våra barn betala och kan vi tydligt se i den ständigt ökande psykiska ohälsan.

Kvinnorna mår inte heller bra och papporna kämpar säkerligen på så gott de kan de med, i den föräldrafälla de hamnat. Kvinnor och män samarbetar så gott de kan kring sina barn men barnen mår inte bra. Förskollärarna gör vad de kan men med stora barngrupper, lite personal och barn som går långa dagar (många även på loven), är det säkert inte lätt. Alla försöker överleva i det som är - men det fungerar inte.

Så är läget just nu och frågan är vad vi gör då?

Mitt förslag är att vi skapar en acceptans för att barn behöver tid med sina föräldrar. Inte genom millimeterrättvisa i tid. I olika perioder kan föräldrarna ge olika mycket tid, bara de planerar och ser till att finnas där i möjligaste mån. Låt föräldrarna bestämma själva.

Med en acceptans i samhället för att föräldraskap är viktigt, så kan också attityden i arbetslivet förändras. Jag tror att många arbetsgivare hellre låter småbarnsföräldrar ta en längre paus - och tar in en vikarie - än låter någon komma tillbaka innan barnets immunförsvar är tillräckligt utvecklat - till följd att de vabbar mer än de är på jobbet.

Att vara hemmaförälder är ett arbete - erkänn det. För vi ser ju vad som händer när föräldrar inte ges möjlighet att avsätta den tid som behövs för att kunna utföra ett bra jobb - beteendestörningarna hos barnen ökar. Och då ropas det på resurser och då får det kosta pengar. Varför inte investera de pengarna i barnen under småbarnsåren istället?

Gudrun Schyman har inte lösningarna (eller vänstern som har ett liknande synsätt) - inte heller alliansen har förstått allvaret - de vacklar än hit och dit och vågar ännu inte skrota den gamla socialdemokratiska familjepolitiken helt.

De som sitter inne med svaret är gräsrötterna. Så lyssna på de där vanliga små människorna som lever i den verklighet som politikerna har konstruerat. De vet vad som kan göras bättre. Våga överlåta åt gräsrötterna att fatta egna beslut!

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

p.s

Några timmar efter Gudrun Schymans sorgligt ensamma framträdande, utan någon tydlig publik alls - så hade Kristdemokraterna samlats på samma ställe. Där var det fullt med familjer och barn på besök. (Men det kommer inte media att rapportera om, för då skulle de häva sin "mörkläggning" - vilket de är långt ifrån beredda att göra ännu).

Läs också lite olika åsikter kring Gudrun Schymans "död åt kärnfamiljen":

SvD Brännpunkt - Spotta inte på kärnfamiljen

På marsch för familjen

Leve familjen! - Ryktet om familjens död betydligt överdrivet

Sex myter om äktenskap och familj