Våga välja sida

Det är inte karriärsmart att säga att man är hemmaförälder eller att man väljer att ställa sig på den lilla människans sida. Det är inte heller smart att säga sådant som starka grupper inte vill höra men vad händer i ett samhälle där alla alltid ställer sig på den starkes sida? Någon får betala ett pris och hårdast drabbar det de svagaste i samhället.

Inne på Familjeliv i tråden "Jag är livrädd för dagis" så läser jag om en ensamstående mammas förtvivlan över bristen på valfrihet och ser med all tydlighet den lilla människans utsatthet;

"Jag är också helt livrädd för att lämna min dotter till dagis om något halvår. Det blev en total katastrof när jag lämnade min son till dagis, 24 barn i gruppen, han blev mobbad, han rymde faktiskt 3 år gammal och personalen märkte inte ens att han och ett barn till var borta. De blev anmälda utav de som hittade barnen på spårvagnshållplatsen! Sen hade min son så stora problem med talet (vilket inte då var förskolans fel) så att han fick byta dagis och börja på en resursavdelning med färre barn och underbar personal men nu vet jag att det är inte där min dotter kommer få gå. Nej hon kommer hamna på ett vanligt dagis i en groteskt stor barngrupp, finns inga dagmammor här där jag bor heller. Jag har verkligen ångest i och med det blev så fel med sonens dagis. Men kan ju inte säga upp mig från jobbet och stanna hemma heller, speciellt inte då jag är ensamstående."

Hur kan vi tillåta att människor drabbas på det här sättet av dagens familjepolitik? Här ser vi valfriheten minska i många kommuner när dagmammorna fasas ut och det enda alternativet är dagis. Den här mamman är ensamstående, hon tillhör gruppen "den lilla människan" och är sårbar och beroende av att någon annan för hennes talan och driver hennes och barnens sak. Det visar återigen hur viktigt det är att våga debattera familjepolitiken och att det finns människor som vågar välja sida -även om det inte är karriärsmart eller leder till mer pengar på banken. Även om det personliga priset många gånger kan bli högt för de som vågar göra det (jag kan bara gå till mig själv, men det är en annan historia).

Det här visar att vi behöver vara fler som vågar välja, för det är bara tillsammans som vi kan kämpa och göra samhället bättre och se till att det finns ett brett utbud av olika barnomsorgsalternativ att tillgå - som alla håller hög kvalitet.

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

Jobbproblemet i ett nötskal

I Sverige finns det strikta regler för hur en cv ska se ut för att man ska kunna göra vidare karriär eller bara få det jobb man söker. Jag har en stark känsla av att mycket av kriterierna är väldigt specifika för Sverige, som att man inte får göra hemmakarriär och vara med sina barn några år för att sedan komma tillbaka och fortsätta sin jobbkarriär. Inne på E24 kvinna - läser jag i artikeln "Det krävs enormt mycket arbete att nå toppen" Jacob Wallenbergs syn på saken;

"Jag tycker inte att det är helt lyckat att hoppa runt mellan arbetsgivare. Det kanske finns stråk av ”curlingbarn” hos unga män och kvinnor som vill ha både toppjobb och samtidigt vara hemma med barn, kanske i flera år.
– Jag har inget emot jämställdhet, självklart ska kvinnor ha lika chanser som män till utveckling och befordran, men jag tycker ibland att vissa kvinnor vill förlägga problemet överallt utom till sig själv, i sitt eget individuella liv. Man kan inte lösa allt genom kvotering, ändrade regelverk eller ändrade attityder. En del handlar också om att stå för sina egna val, och ta konsekvenserna. Det går inte att komma ifrån."

Samtidigt konstaterar Jacob Wallenberg att svenska kvinnor ofta hoppar av karriären vid 40–45 års ålder. "Precis när de är på väg in i företagsledningarna, när jag vill ha dem kvar, och när de på allvar skulle kunna kvalificera sig för till exempel styrelseposter, då slutar de och väljer hemmet och barnen, säger han."

Ja, som Christina Axén Olin som hittade en urdrucken vodkaflaska under den 12-åriga dotterns säng och insåg att hon hade noll koll på vad hennes barn gjorde - hon hoppade av sin karriär - priset var för högt.

Det kanske handlar om vad man värderar som viktigt här i livet - hur mycket eller lite man vill sälja sin själ för att få pengar, pengar, pengar.

Ändå handlar själva jobbproblemet för hemmaföräldrarna (som vill tillbaka till arbetslivet efter några hemmaår men inte är välkomna) - inte om de ska in i styrelser eller inte, utan bara om att de vill ha en möjlighet att fortsätta sin karriär där den slutade. Det handlar om människor som skaffat sig en mängd nya erfarenheter under hemmatiden som de vill använda sig av i arbetslivet och som kan göra stor nytta för arbetsgivaren.

Men i Sverige ses inte hemmaförälder karriären som någon merit värd att lägga till i en cv (det gör det däremot i USA). Kanske något vi borde ändra på möjligtvis?

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

Läs också:

Låt kvinnor välja själva - utan pekpinnar