tisdag, augusti 23, 2016

Skolstart för många barn - och utslagningen börjar direkt

Foto: Ken_Seghers  FLICKR) LICENS: CC BY-SA
Jag har under flera års tid gjort många olika besök i olika klasser, men det är ett barn jag minns särskilt väl. En glad och charmig liten kille. Det här var i lågstadiet och när jag var på besök i klassen hade den här killen en assistent som skulle vara hans stöd. Assistenten, en nittonåring satt framme i klassrummet och fibblade på sin iPhone. Eftersom den här killen hade övergått till att rusa upp med jämna mellanrum från sin stol för att utdela en slag i huvudet på andra barn och varken lärare eller assistent såg någon anledning att ingripa, så satte jag mig bredvid honom och frågade vilka uppgifter han höll på med och om det var något jag kunde hjälpa till med. Han blev väldigt glad och vi började prata lite och titta på de räkneuppgifter han hade framför sig.

Efter ett tag tar han sin blyertspenna och stoppar in den i armen och låter spetsen sticka fram under handleden och så säger han: "Jag skulle kunna ta den här och köra in i halsen på honom där". Helt kolugn säger jag: "Men vad tror du händer då?". Han tittar förvånat på mig och börjar berätta om att hemma där han spelar dataspel jämt, så har hans storebror ett spel där man dödar människor på det sättet. Det blev en bra ingång att prata om skillnaden mellan dataspel och att hugga en penna i halsen på någon på riktigt.

Det visade sig att den här lilla killen inte hade fått med sig de grundläggande bitarna och hans dåliga impulskontroll tillsammans med mycket dataspelande som innehöll grovt våld hade gett honom stora problem. Efter lite luskande kring det här barnets bakgrund så visade det sig att han hade supertrevliga föräldrar som verkade engagerade i sitt barn, men ... de hade från det han var ett år låtit honom gå väldigt långa dagar på en av kommunens sämsta förskolor (med ett gediget dåligt rykte). Det fanns alltså inget ont i barnet egentligen men bristande vägledning, för långa förskoledagar i en DÅLIG miljö samt bristande stöd även i skolan och felaktiga fritidssysselsättningar hade skapat ett icke funktionellt barn.

Nu är det skolstart och problemen med den syn vi har på barn i det här landet märks direkt. Det börjar med den lilla ettåringen som ses som en elev som ska klara av att börja "skolan" i "det livslånga lärandet" i en stor barngrupp med få personal. En (för)skola som utgår från något slags mallbarn som verksamheten är anpassad för. Problemet är bara att det inte finns något genomsnittligt standardbarn - barn är nämligen olika. Därför kommer det i varje ny förskolegrupp finnas barn som kommer att fara mycket illa och som kommer att bli skadade i sin utveckling, eftersom de inte får sina behov tillgodosedda.

Sedan kommer skolan och där fortsätter utslagningen.  Ta en vanlig ordinär skolstart, välj en klass och titta närmare. Där kommer det att finnas hyperaktiva barn som efter fem år i en stor barngrupp, med hög ljudvolym, stressig tillvaro, långa dagar och bristande vägledning kommer att snurra runt som skottspolar. Sedan finns det högkänsliga barn som inte klarar höga ljud, stora grupper och för mycket stress. Där kommer att finnas blyga barn som behöver lite tid på sig att känna av gruppen innan de tar mer plats - och där kommer att finnas barn med olika diagnoser som är ärftliga med mera. Flera av barnen har kanske haft lugna första år där de har fått sina behov tillgodosedda vilket gjort att de oavsett diagnoser eller andra personlighetsdrag - utvecklats väl. Men i en skola där alla sedan samlas och framförallt många barn inte är socialt välfungerande, så får en lärare - ofta i en klass på 25-30 elever, det väldigt svårt att skapa en bra miljö i klassen. Det gör att många barn kommer att fara illa och riskerar tidig utslagning.

I dag ser jag på tv hur en arg mamma klagar på att hennes sjuårige son med ett utagerande beteende och en ADHD-problematik blivit avstängd från skolan. Jag kan tänka mig hur alla övriga föräldrar och barn drar en suck av lättnad - men jag kan också känna med det här barnet och mamman. Nu har jag ingen aning om hur det här barnet tillbringat sina första år. Men rent generellt så vet vi vad barn behöver för att må bra och utvecklas väl och vi borde se till att föräldrar får den kunskapen. När det är gjort så kommer det ändå att finnas barn som behöver extra stöd - och då ska de självklart få det, men inte i form av en uttråkad tonåring som sitter och leker med sin iPhone, utan genom kompetent personal som kan sin sak. Det behövs många gånger bara någon med sunt förnuft och gedigen kunskap om barn för att personen ska bli ett stöd. Vi måste också börja tänka nytt och anpassa familjepolitiken bättre utifrån perspektivet att barn är olika. Vissa barn mår helt enkelt bättre i en mindre grupp under sina första år, med en person som de knyter an till och färre barn som de behöver ha en relation till. Och vissa barn mår bättre om de får tillbringa sina första år hemma. Om vi ser till att vi har en familjepolitik som erbjuder fler alternativ än förskola, så kan vi rädda många barn och ge dem en mycket bättre start i livet än vad vi kan ge i dag.

Finns det några politiker där ute som menar allvar med att de vill få ordning på skolan - så är det bara att inse att en mycket viktig bit som avgör hur det kommer att fungera i skolan är hur barnet tillbringat sina första år i livet innan skolstart.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Hjältar som hjälpt många barn - men aldrig fått uppskattning: Svårt lämna jobbet med barn

Fridolin medger att stora barngrupper ger sämre resultat

Vi kan sluta ljuga om att era barn har det bra

Förskolan för de allra minsta. På gott och ont

Var kommer alla hyperaktiva barn ifrån? Är en vanlig fråga numera

onsdag, augusti 10, 2016

Fridolin medger att stora barngrupper ger sämre skolresultat

Fridolin pratade imorse i tv om hur regeringen ska komma tillrätta med de ständigt sjunkande skolresultaten som syns i PISA-undersökningen. Lösningen heter: mindre barngrupper och mer personal i skolan (för att ta hand om alla sönderstressade förskolebarn som kommer från de stora barngrupperna förmodligen).

Intressant att en representant från regeringen för första gången erkänner att stora barngrupper är negativt för barnens skolresultat, så har det ju inte låtit tidigare utan då har propagandamaskineriet flitigt matat ut myten: ”Dagisbarn blir duktigare i skolan”. Allt enligt en gammal undersökning gjord på 119 barn på 80-talet. I en tid när barnen gick på dagis – dagHEM - och verksamheten handlade om barnOMSORG – inte skola från ett års ålder. Vilken effekt förskolan har på barn i dag vet vi inte eftersom det saknas forskning under de senaste 30 åren.

Enligt den största studien på vilken effekt förskolan har på barn – NICHD-studien i USA, gjord på över 1 300 barn, så visade det sig dessutom att de barn som gått i en förskola av hög kvalitet (små barngrupper och hög personaltäthet), så hade förskolebarnen ett litet försprång när de började i skolan, framför hemmabarnen. Men det försprånget var helt utraderat vid 12 års ålder. I stället hade förskolebarnen fler beteendeproblem som aggressivitet och beteendestörningar och det var direkt relaterat till vistelsetiden. Ju längre dagar – desto aggressivare barn. I Sverige går många små barn 50 timmar i veckan eller mer i en förskola av låg kvalitet med stora barngrupper och få personal. Inte konstigt att det är kaos i den svenska skolan med andra ord.

Men som sagt, nu har Gustaf Fridolin, skolminister, MP, sagt det som många av oss känt till länge – förskolan är ingen garant för att barnen blir duktiga i skolan, så frågan är vad som händer nu. Till att börja med så undrar jag om det blir stopp på alla dessa försök i Malmö, Göteborg och Stockholm där kommunens personal går hem till föräldrar som valt bort förskola och knackar dörr, för att övertala dem att lämna sina små till förskolor där en majoritet har alldeles för stora barngrupper.

En annan viktig bit är att förändra förskolan utifrån det lilla barnets behov. Barn ett till tre år har helt andra behov än barn tre till fem år. Föräldrar bör också få kännedom om riskerna med långa dagar, så att de så långt det är möjligt kan minimera tiden i förskolan. För de barn som måste vara där finns det ju bara vinster om de föräldrar som kan tar hem sina barn. Då kan personalen låta de kvarvarande barnen varva ner och mysa med personalen.

Sedan när nu sanningen är framme i ljuset så kan vi kanske se till att få en familjepolitik som ger föräldrar valmöjligheter. Alltså rätt att välja mellan många olika barnomsorgsalternativ – även hemmaalternativet, eftersom barn är olika.

Det låter dessutom väldigt mycket billigare med valfrihet och många olika barnomsorgsalternativ som utgår från barnets behov, än att behöva pumpa ut det där VÅRDBIDRAGET – som i dag kostar 3,8 miljarder om året. Jag menar varför låta det regna pengar över föräldrar när problemen uppstått – det skulle vara så mycket mer effektivt att låta barnomsorgspengen följa barnet, så får föräldrar välja den barnomsorgslösning de tycker är bäst för det egna barnet. För vem känner barnet bättre än föräldern och vet vad som är bäst för det enskilda barnet.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Dagens förskola har blivit ett experiment

Många risker med långa dagar i förskolan

Ni gör barnen en otjänst

Gör förskolan bättre i stället

Fler barn inte alltid det bästa

Svenska föräldrar är grundlurade

Barn mellan ett till tre år behöver omsorg - inte skola

Det här behöver barn för att lyckas i skolan

Dagis kan skada ditt barn

Ytterligare ett systemfel i den svenska modellen som slår hårt mot barnen

Nej barn behöver inte förskola för att utvecklas optimalt

Förskolans miljö ett måste för barnen - men den knäcker personalen




måndag, augusti 08, 2016

Ytterligare ett systemfel i den svenska modellen som slår hårt mot barnen

Foto: US_army  FLICKR) LICENS: CC BY-SA
Som jag berättat om tidigare så handlar den svenska modellen om att extremt höga skatter ska tas från medborgarnas intjänade pengar. Sedan ska de stå med mössan i hand och be att få tillbaka pengar i form av olika subventioner för att ekonomin ska gå runt. Det är listigt uträknat för på så sätt kan staten styra medborgarna - för det är ju inte så att staten fördelar tillbaka subventionerna rättvist, utan bara vissa alternativ som stämmer med statens ideologi premieras. De som inte gör som staten vill - som föräldrar som väljer tid för barn och balans mellan familj och arbete - får se sina skattepengar gå iväg som bidrag (subventioner) till andra som flyter med strömmen.

Eftersom människor är olika och barn är olika så skördar den svenska modellen sina offer. Jag tror de allra flesta är med på och förstår att barn är olika och att det omöjligen kan passa alla barn att börja i förskolan och gå där heltid (vilket för många är 50 timmar i veckan eller mer), som små ettåringar. I varje grupp, på varje avdelning, på varje förskola så kommer standardmodellen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett årsålder, att skörda offer.

I boken "Förskolan för de allra minsta. På gott och ont" så skriver författarna hur barnen drabbas av miljön i förskolan. En del blir tysta och inåtvända - andra blir hyperaktiva. När de hyperaktiva sedan kommer till skolan så startar nästa karusell. En del av de barn som börjar skolan har verkligen diagnoser som ADHD (ofta ärftligt) andra har andra diagnoser - men sedan sker också en överdiagnosticering där små barn medicineras för att passa in i miljön i skolan - och det är ett allvarligt problem i sig. För att försöka få ordning på alla hyperaktiva barn - och barnen med diagnoser, så krävs det också assistenter som ska vägleda barnen och assistentens uppgift blir att hjälpa barnet att fungera i skolans miljö. Som sagt, vissa barn har ett sådant behov men jag är ganska säker på att många hyperaktiva barn "bara" gått långa dagar i en stor barngrupp - där de saknat socialt samspel och en vuxen som vägleder dem i hur världen fungerar och hur man ska bete sig där ute i den riktiga världen utanför förskolans grindar. Det är nämligen en negativ sidoeffekt av för stora barngrupper och för få personal - barnen blir inte socialt välfungerande. (Och jag vet man får inte säga det här för då "skuldbelägger" man föräldrarna. Men jag står på barnens sida - så tyvärr - jag kommer att lyfta den här problemtiken ändå).

Och så då ytterligare ett exempel på hur den svenska modellen sätter fart på subventionerna och då handlar det om VÅRDBIDRAGET (alltså inte hemmasubventionen vårdnadsbidraget som regeringen tagit bort) Vårdbidraget är en gammal konstruktion som kom till en gång i tiden på 1960-talet för att stötta föräldrar att ha barn med en utvecklingsstörning hemma, i stället för på institution. I en tid när familjen tydligen ansågs bättre än att låta barn tillbringa dagarna i institutionsmiljö. I dag tas vårdbidraget ut till största delen av föräldrar som har barn med diagnoser som ADHD eller NPF, enligt Expressens ledarsida. Men eftersom diagnoserna ökar så ökar kostnaderna. Och diagnoserna ökar eftersom det är enda sättet för föräldrar att kunna få subventioner så att de kan gå ner i tid, samtidigt som det är enda sättet för skolan att få rätt att anställa assistenter. Karusellen snurrar på.

Återigen varför inte redan från början ha ett barnperspektiv i familjepolitiken där man tar hänsyn till att barn är olika - och låter föräldrar välja en barnomsorgslösning som utgår från barnet? Det ger en konstig signal att subventioner för omsorg i hemmet, för de barn som behöver det för att må bra, inte är okej. Men sedan öser man ut pengar i bidrag när barnen väl mår dåligt. Varför inte ha familjepolitiska ramar som gör att det blir rätt från början?

Men åh näe. Nu tycker dessutom regeringen att det här systemet börjar bli för dyrt och vill "se över" vårdbidraget, vilket betyder att de vill begränsa det hela då kostnaderna halkat upp i 3,8 miljarder om året. Expressens ledarsida hyllar tilltaget: "färre bokstavsstämplade barn en vinst för samhället". Jag delar dock inte Expressens idé där utan tror att gör man inga andra förändringar i familjepolitiken så kommer de här barnen att drabbas ännu värre och verkligen slås ut helt och hållet, väldigt tidigt i livet. Och att bara se över skolan fungerar inte heller. Vi måste börja med de första åren i barnets liv - tiden 0-6 år - och se till att barnen får vad de behöver för att utvecklas optimalt och må bra.

Hänger ni med i karusellen och den galna svenska modellen? Systemfelen är så många och det hela är så komplext att det är svårt att greppa. Men allt började med att vi i Sverige släppte ifrån oss makten till staten genom att acceptera orimligt höga skatter - som gjorde att en majoritet av oss måste stå med mössan i hand och böna och be att få subventioner tillbaka. Ett system som fungerar så länge staten är "snäll och givmild" och ger oss våra pengar tillbaka. När staten ändrar sig och rycker undan mattan då blir det inte lika roligt längre - och som vanligt är det barnen som drabbas.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Var kommer alla hyperaktiva barn ifrån

Stress - det finns en gräns för vad barn tål

Är förskolegrupperna för stora?

Om skuldbeläggning: "Ta av dig offerkoftan, väx upp och ta ansvar för dina handlingar"




torsdag, augusti 04, 2016

Jag ska inte betala för att du går hemma och drar benen efter dig

Foto: Michele_C  FLICKR) LICENS: CC BY-SA
När subventionerad omsorg i hemmet kommer på tal så dyker ofta kommentaren: "Jag ska inte betala för att du går hemma och drar benen efter dig" upp. Det är en sådan där överlägsen kommentar där man sätter sig själv på extremt höga hästar och nedlåtande tittar ner på en människa som väljer tid för barn och som kräver någon form av subvention tillbaka för det arbetet i vårt högskattesamhälle. Ett samhälle som ju bygger på den svenska modellen där familjer ska kunna överleva genom att de får subventioner, eftersom skatten äter upp det mesta av lönen. En annan möjlighet är förstås att alla får lägre skatt - men då krävs det att vi skapar en ny svensk modell som bygger på rimliga skatter och valfrihet - inte höga skatter och att alla ska göra lika och leva likadant.

Regeringen Löfven ryckte gladeligen bort hemmasubventionen vårdnadsbidraget det första de gjorde när de kom till makten. Det var verkligen en av deras högst prioriterade frågor. Hur kostsamt var det då för skattebetalarna med vårdnadsbidraget. Ja förutom att det garanterade att den som använde sig av vårdnadsbidraget hade sin anställning kvar i tre år, plus att SGI:n behölls (den sjukpenninggrundande inkomsten) - så kostade den här hemmasubventionen 3 000 kronor i månaden upp till barnet var tre år - sedan gällde det inte längre. En förskolesubvention ligger på cirka 10 000 kronor i månaden per barn - och du behöver inte arbeta för att ha barnen i förskolan. För staten subventionerar gladeligen att vi lämnar bort barn för skattebetalarnas pengar, men inte att någon utför ett arbete och själv tar hand om dem.

Men ... så till det intressanta - eftersom förskolan i sig är en smitthärd av stora mått så kostar förskoleföräldrarna inte bara pengar i själva förskolesubventionen av våra skattepengar, utan även i vab-kostnader (vård av sjukt barn), för att inte tala om vanliga sjukskrivningar då förskolebarnen drar hem smittor till föräldrarna i stora mått (som de sedan sprider till sina arbetskamrater). Och som lite grädde på moset så fuskar vissa förskoleföräldrar enormt mycket med alla sina bidrag - och tydligen mammorna allra mest. De går helt enkelt till jobbet och sjukskriver sig dessutom och cashar in stora summor per år som de kan shoppa lite extra för.  Men den här typen av bidrag och bidragsfusk är det tydligen okej att våra skattepengar ska gå till.

Sett i ljuset av det så klingar: "Vi ska inte betala för att du går hemma" grymt ihåligt. Det är inte bara ett alternativ som är billigare för skattebetalarna - det är också bättre för barnen - och omsorg om egna barn är ett arbete - ett livsviktigt och nödvändigt arbete. För i vårt land pratar man sällan om barnperspektivet, men barn är faktiskt olika och för en del kan förskolan vara direkt skadlig för deras psykiska hälsa. Och skadade barn kostar också pengar - skattepengar.

När man greppat de här bitarna så är frågan om den svenska modellen som inbjuder till fusk av stora mått med välfärdspengar inte har nått vägs ände. Vi måste göra om allting från grunden och när vi gör det så ska vi utgå från att barn är olika och ta fram politiska ramar i familjepolitiken som erbjuder olika alternativ - även omsorg i hemmet. Vi kan inte ha bara en enda lösning som vi ska tvinga in alla småbarnsföräldrar i.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Förskolan ska inte användas som gratis barnpassning

Mammor fuskar mest med bidragen

Ytterligare ett systemfel i den svenska modellen som slår hårt mot barnen




måndag, augusti 01, 2016

Den svenska modellen och elefanten i rummet

Foto: Elisabeth FLICKR) LICENS: CC BY-SA
Svensk välfärdsmodell bygger på att vi ska toppa skatteligan i världen, eftersom den svenska modellen handlar om att framförallt låg- och medelinkomsttagare ska betala så mycket i skatt att de är beroende av att få tillbaka pengar i form av olika subventioner, för att kunna överleva och försörja en familj. Höginkomsttagare har ett annat utrymme då de kan skatteplanera lättare, men även de sitter fast i den svenska modellen och har fått sitt handlingsutrymme och möjligheten att styra över sina liv begränsat. Genom den svenska modellen har staten tagit makten över folket och detaljstyr hur de ska leva sina liv.

Högskattemodellen ska ge oss bra sjukvård, äldreomsorg, skola och numera även förskola via skatten. För att det här ska fungera med en stor offentlig sektor har fackföreningar och arbetsgivare gått samman och sett till att alla i offentlig sektor ska ha lika låga löner - enligt principen: alla ska det lika dåligt. Det minskar dessa människors valfrihet, livskvalitet och makt över sina egna liv. Men modellen har snurrat runt och människor har varit hyfsat nöjda med sina förutbestämda liv - omedvetna om att det skulle kunna se helt annorlunda ut.

De höga skatterna gör att människor blir helt beroende av staten. Standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett års ålder är ett typexempel på det. Föräldrar som väljer att stanna hemma längre får inga subventioner alls för att de själva ansvarar för omsorgen om sina barn och pusslar ihop sin vardag, trots att en i familjen måste arbeta väldigt mycket mer och hårt för att kunna försörja en familj efter skatt. Hemmafamiljen betalar dessutom mer i skatt på grund av särbeskattningen. En inkomst på 40 000 kronor i en familj beskattas högre än om båda i familjen arbetat och tjänat 20 000 var. Familjen med standardlösningen får en subvention om cirka 10 000 per barn och månad, vilket ger dem en klart bättre ekonomi än hemmafamiljen. De behåller också mer av lönen på grund av särbeskattningen.

Två inkomster har också gett dessa barnfamiljer möjlighet att ta väldigt höga lån och köpa dyra villor och bostadsrätter, på grund av de frikostiga räntesubventionerna. De har därmed kunnat skapa sig en klart bättre ekonomi men har samtidigt inte haft möjlighet att garantera sina barn en bra uppväxt. För i samma takt som förskolan blivit i princip gratis har politikerna tvingats till kostnadseffektiviseringar, vilket lett till stora barngrupper och få personal.

Problemet nu är bara att hela välfärdsmodellen med en lång föräldraledighet, möjlighet att skriva över  dagar på varandra och en förskola som i princip är gratis och som man kan använda frikostigt oavsett om man arbetar eller inte - håller på att haverera. Föräldrar har vant sig vid att kunna lämna sina barn 15 timmar gratis i veckan från det de är tre år - och även när de är föräldralediga med syskon samt att ha tillgång till barnpassning 50 timmar i veckan eller mer för en spottstyver. Men nu räcker inte pengarna eftersom vår välfärdsmodell är utformad på ett sätt som gör den tillgänglig för alltför många - oavsett om de arbetar och betalar skatt eller inte. Förskolan är ett område där krisen är djup och allvarlig, men alla politiker verkar anse att det är politiskt självmord att föreslå en höjning av maxtaxan, för några andra pengar att skjuta till finns det inte.

I ett desperat försök att sänka de ofantliga skatteutgifterna lite så har vissa politiker nu siktat in sig på föräldraförsäkringen. Genom att dra jämställdhetskortet försöker man tvångskvotera den redan individualiserade föräldraförsäkringen och göra om den i grunden genom att försämra den, väl medveten om att det kommer att sänka kostnaderna drastiskt. Och så det som ingen vågar nämna - anledningen till att till exempel föräldraförsäkringen blivit för dyr är att människor som är nyanlända i vårt land har rätt att få föräldraförsäkringen retroaktivt för ALLA barn de har. Därför sänkte man ganska nyligen möjligheten att få ta ut dagar efter det att barnet fyllt fyra år. men nu pratar LO om att sänka till två år. Inga dagar ska få tas ut efter tvåårsdagen.

Men allvarligt talat ...

Ett välfärdssystem måste ju hela tiden anpassas efter den tid vi lever i. Vad är det som är så dramatiskt med det? När det gällde vårdnadsbidraget så hade man som ett krav att den som skulle få ta ut det inte fick vara i någon form av åtgärder, där de fick pengar ur välfärdssystemet någon annanstans. Så i stället för att försämra föräldraförsäkringen för alla, varför inte ta bort rätten för nyanlända att ta ut föräldradagar retroaktivt, eftersom de redan befinner sig i olika åtgärder. Det är inte elakt att våga lyfta den här frågan, utan ett måste, för annars kommer vi att få enorma spänningar i ett samhälle där allt fler talar om systemkollaps.

Och i stället för att truga på alla nyanlända förskola, knacka dörr och få dem att lämna ifrån sig sina barn till en förskola som många gånger inte klarar sitt uppdrag - varför inte arbeta mer med öppna förskolan och stötta föräldrar OCH barn så att de snabbare lär känna andra föräldrar, bygger nätverk och lär sig språket?

Den svenska modellen är en koloss som håller på att falla samman. Den är osund och fylld av inbyggda fel som skapar ett DDR-liknande samhälle som är trögt att driva runt. Vi kanske inte kan riva hela den här modellen i ett svep men vi måste snarast se över den, prata om felen, vända och vrida på problematiken, våga lämna åsiktskorridoren när vi gör det och se till att vi får en sund, balanserad och nyanserad dialog kring problemen. Det är enda sättet för att få fram lösningar innan kollapsen är ett faktum.

Steg ett är att ta ett helhetsgrepp på familjepolitiken och se att det finns mängder med positiva saker man kan göra. I Hemmaföräldrars nätverk samlas alla människor oavsett härkomst, bakgrund, politisk åskådning, religion och så vidare. Det alla föräldrar har gemensamt är intresset kring barnen och själva livsstilen att satsa på tid för barn och balans mellan familj och arbete. Barn är en fantastisk brobyggare mellan människor. Det är dags att vi lyfter det här och skapar ett samhälle som bättre tar vara på den goda inneboende kraften i föräldraskapet - för att skapa ett långsiktigt hållbart samhälle där människor får en kraft att växa, utvecklas och bidra på ett positivt sätt, utifrån egna förmågor.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Hög tid för en ny familjepolitik

Astrid Lindgren om hur de höga skatterna slog mot henne som egenföretagare

Astrid Lindgren ger sig in i skattedebatten 1976 och får svar av Gunnar Sträng

Skattechockens verkliga pris höljt i dunkel

Staten döljer den verkliga skattechocken

Verkliga skatten syns inte

Ytterligare ett systemfel i den svenska modellen som slår hårt mot barnen




måndag, juli 18, 2016

Vad tänker vi om våra livsval på dödsbädden

Madeleine Lidman Foto: Privat
Jag är 15 år och sitter i soffan hos en av kompisarna på landet. Vi sitter där och trängs ett gäng ungdomar och plötsligt säger kompisens mamma med en djup suck: "Ja, tänk 15 år och har hela livet framför sig". Det kändes så ödesmättat på något vis och den där frasen återkommer hela tiden i mitt huvud, för den stressade mig på något sätt. Det kändes som att jag verkligen måste göra något av mitt liv - jag som hade hela livet framför mig. Vad stort, att ha allt framför sig.

Och så blev det, jag valde att satsa på att plugga i skolan och jag arbetade hårt på de extrajobb jag hade på lov och sommarlov. "Alla jobb är viktiga och ska utföras väl", brukade mamma mässa. Det tog jag på stort allvar och om de så handlade om att inventera och räkna smådelar till datorer, så räknade jag noggrant och minutiöst. Ett väl utfört arbete handlade om respekt men också om framtida chanser - det gällde att visa vad man gick för helt enkelt.

När jag kom ut i arbetslivet så arbetade jag hårt. Jag tyckte det var kul att jobba och utan att jag tänkte på det hade jag valt motorvägen i livet. Det susade på i full fart och jag passerade den ena korsningen efter den andra med siktet inställt på FRAMÅT - hela tiden framåt mot nya mål. Sedan blev jag gravid - och fick havandeskapsförgiftning - och så kom mitt lilla barn och livet tog en ny vändning. Jag lämnade motorvägen och valde skogvägarna i livet i stället. Det blev tufft och annorlunda, otryggt och osäkert. Den bekräftelse som arbetet gett mig fick jag inte längre. Roliga resor, fester, träffar och utmaningar ersattes av "den lilla världen". Det var en stor omställning.

Men ... när jag landat i det hela så blev min färd på livets väg verkligen en färd på skogsvägarna. Det blev ett annat tempo och en annan upplevelse. En mer intensiv upplevelse och livet kändes i varenda cell i kroppen - på gott och ont. Att bli förälder innebär ju oro, ständig oro. Gör jag rätt nu - gör jag fel. Tänka, fundera, reflektera, få skuldkänslor när man upplever sig ha fattat mindre bra beslut, korrigera, tänka om - och mitt i allt det ... enorma lyckokänslor över de små sakerna, som egentligen var stora: första leendet, första tanden, första stegen, första orden. Och samtidigt under den här första perioden i bebisbubblan hände något med mig som människa. Jag blev mjukare, varmare och mer öppen för livet och människorna på vår jord. Trots att jag inte förstod det så hände något med mig som vi människor inte tar med i en meritförteckning - jag fick inte högre lön eller ett bättre betalt arbete - utan jag utvecklades som människa och fick ett bättre grepp om vad som är viktigt i livet. Jag hade turen att få grepp om det mitt i livet, när barnen kom - och inte som så många andra på dödsbädden. Det människor saknar på dödsbädden är inte att de inte arbetade mer, utan att de inte var mer med sina nära och kära.

Nu kan jag inte påstå att jag gjorde ett aktivt val att lämna motorvägen för skogsvägarna här i livet. Ska vi vara ärliga så körde jag snarare av vägen när jag fick havandeskapsförgiftning och landade mitt ute i skogen. Det aktiva valet gjorde jag dock när jag bestämde mig för att inte ta mig upp på motorvägen igen och köra vidare. Jag bestämde mig för att stanna där på skogsvägarna, mitt i den gröna skogen bland allt fågelkvitter och suset av vinden i trädkronorna. Jag tog därmed en vackrare men också en svårare, byngligare och tuffare väg framåt på livets väg - men ack en så mycket mycket mer fantastisk väg. Det blev med andra ord ingen standardlösning med två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett års ålder - det blev två föräldrar som valde tid för barn och balans mellan familj och arbete.

Nu har det snart gått 20 år sedan mitt första barn föddes. Det har gått fort - mycket fort. Alla ni som haft eller har hund, vet hur man kan titta på sitt husdjur med kärlek och tänka "din stackare vilket kort liv du har". Den punkten har jag nått lite grann nu när jag verkligen förstår med hela mitt sinne hur korta liv inte bara våra husdjur har, utan även vi människor. Det är inte en insikt man kan dela egentligen, det är en insikt som man måste uppleva - genom att leva ett visst antal år. Jag tror att man måste hinna fylla 40 år för att förstå. Man måste kunna räkna ett antal decennier, lägga ihop dem och inse ... hoppsan det här gick visst extremt fort.

Det jag kan göra är att försöka dela med mig av den här kunskapen, bara tipsa lite så där så får var och ta till sig som känner för det: Det finns nämligen ingenting som är viktigare än att vara med sina nära och kära här på livets väg, så mitt tips är - ta vara på den här tiden med era barn, den går inte i repris. Ni som väljer tid för barnen och balans mellan familj och arbete - kommer att bli ifrågasatta. Och ni kommer att bli modstulna och ledsna på grund av det. Men kanske är de där påhoppen egentligen bara en fråga, eller en rädsla - och de som ifrågasätter och fäller elaka kommenterar om ert val är kanske bara oroade över att de själva valt fel. Så sträck på er och kom ihåg att ni är starka, modiga och alldeles särdeles speciella som vågar gå mot strömmen. Ni kommer kanske inte att känna er himlastormande lyckliga där mitt i livet på skogsvägarna, men en dag så trillar poletten ner och ni ser vad ni har åstadkommit här i livet och vad som är viktigt ... egentligen - och det är familjen och framförallt era barn.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Den som är hemma med barn är aktivist

Karriären kan vänta

Jag flöt med strömmen som alla andra. I dag ger jag mina barn tid




torsdag, juli 14, 2016

När blev det töntigt att våga vara vuxen

Foto: Natalie Buzina FLICKR) LICENS: CC BY-SA
Jag måste ha missat något väsentligt för när blev det egentligen så extremt töntigt att vara vuxen. Lite ursäktande och skämtsamt ser jag statusuppdateringar som: "Det är vuxenpoäng på det". Jaa? Är det något som måste ursäktas? Är det inte något bra att det finns vuxna som vågar axla vuxenrollen. Hur blir ett samhälle där alla beter sig som tonåringar och bara tänker på sig själva och vad som är roligt och gynnar dem.

En effekt av att allt fler vägrar bli vuxna, är att föräldrar i större utsträckning efterfrågar enkla och bekväma svar på viktiga livsfrågor - svar som enbart ska bekräfta att de inte behöver ta ansvar, eller förändra sina liv när de får barn. Agnes Wold proffstyckare med åsikter som presenteras lika enkelt och billigt som en snabbmatskedja slänger fram en billig hamburgare, levererar lättsmälta åsikter som dövar det dåliga samvetet och låter föräldrar köra på i samma hjulspår och sätta sig själva främst. Hon skriver om allt ifrån att det är okej att dricka en flaska vin i veckan under graviditeten till saker som att det inte spelar någon roll hur vi tar hand om våra barn, eftersom hur de kommer att må och lyckas i livet, endast styrs av deras dna.

Föräldrar som väljer tid för barn och balans mellan familj och arbete är visst extra provocerande och ingen jublade högre än Agnes Wold när valfriheten inskränktes och regeringen med hjälp av L och C tog bort subventionen för hemmaalternativet: vårdnadsbidraget. Föräldrar som väljer tid för barn och vill berätta om sitt val får ofta höra att det inte "ska skuldbelägga", som att valet att vänta med förskola eller hoppa över det helt - automatiskt innebär att man ifrågasätter någon annans val.

Men skuldkänslor är inte farliga - de är sunda och ger oss en chans till reflektion. I stället för att skrika högt: "Man får inte skuldbelägga" så fort någon säger något som inte passar, så kan man vända blicken inåt och fundera över varför man känner skuld. Helt enkelt stanna upp en stund och reflektera och fundera på om det är något man kanske bör förändra - och om man inte vill det så har man vänt och vridit på skuldkänslan och kommit fram till varför. Det kallas utveckling och innebär att man mognar och är absolut ingenting att vara rädd för.

Faktum är att ingenting längre blir som vanligt när man blir förälder - och det börjar redan under graviditeten. Plötsligt är det inte du som blivande mamma som är viktigast längre, utan en liten varelse på tillväxt i magen. I SVT i morse berättade en forskare om att det visst finns studier som visar på risker med att dricka under graviditeten. En risk är att fostret inte kan bryta ner alkoholen och alkoholen kan också påverka stamcellernas utveckling. Det kan bli förändringar i arvsmassan hos barnet. När Agnes Wold får höra det så säger hon klämkäckt:
"Man kan ju naturligtvis inte garantera att inget händer ".

Nej men då ska man kanske inte heller så tvärsäkert under täckmanteln av sin professorstitel (i bakteriologi, by the way) gå ut och presentera en personlig åsikt som en sanning. Även om föräldrar blir supernöjda och det genererar många likes.

För det lilla barnet är det underbart skönt med vuxna som vågar axla sin föräldraroll och som sätter det lilla barnets väl och ve främst.  Det går alldeles utmärkt att leva ett bra liv, med guldkant på tillvaron, ett glas vin vid rätt tillfälle och i balans mellan barnets behov och de egna behoven, drömmarna och önskemålen. Men det krävs att man vågar axla föräldrarollen och göra saker utifrån ett barnperspektiv först och främst. Och det är faktiskt inte ett dugg töntigt.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Forskare kritisk till Agnes Wolds alkoholråd: "Oansvarigt"

Homo sapiens tid för barnen ett framgångsrecept

Anmärkningsvärt att Agnes Wold avfärdar forskning

Agnes Wold sprider myter och moraliserar

Starkare relation till jobbet än till barnen

Gästskribent Susanne Nyman Furugård: Ger feminist frikort i media

Det infantila samhället