tisdag, december 04, 2018

Stressade förskolebarn kan stressas för livet. Ny forskning i Norge

Foto: Pixabay
Norge fortsätter att studera vilken effekt förskolan har på barn, samtidigt som vi i Sverige fortsätter att undvika att göra samma sak. Inte heller får svenska föräldrar kännedom om den norska forskningen. Det är inte så att forskarna i Sverige är ointresserade men de som ansöker om forskningsanslag får avslag. I Norge har man dock full koll på att hjärnans utveckling är i sin mest intensiva fas mellan 1-2 års ålder och att negativ stress kan påverka hjärnans nervceller och de nervceller som används för att hantera stressreaktioner, är de som hämmas mest: stressade förskolebarn kan stressas för livet.


183 småbarnsavdelningar, 710 anställda och 1 100 barn deltar i ett nytt forskningsprojekt för att ta reda på hur personal i förskolan kan skapa en miljö, som minskar stressen bland de yngsta barnen.

- Barn i åldrarna 0 till 2 år är i sin känsligaste ålder och tål inte stress särskilt bra. Då hjärnanatomin utvecklas för fullt. Negativ stress kan påverka hjärnans nervceller och de nervceller som används för att hantera stressreaktioner, är de som hämmas mest.
Det står professorn i klinisk barnpsykologi vid NTNU, Turid Suzanne Berg-Nielsen, enligt forskning.no.

Nytt forskningsprojekt

Som forskare vid det Regionala centret för barn och ungdomars mentala hälsa (RBUP), leder hon forskningsprojektet Trygg innan 3, som bland annat ska ta reda på hur personal i förskolan kan skapa en miljö som minskar stressen för de yngsta barnen.
- Om du utsätter de yngsta barnen för ihållande stress, riskerar du att stressa dem för livet, säger Berg-Nielsen, enligt forskning.no.

Få - och motsägelsefulla svar

När det gäller små förskolebarn och stress, är det mycket forskarna inte känner till. Enligt artikeln på forskning.no finns det få internationella studier på området och de ger delvis motstridiga svar.

Professor May Britt Drugli på NTNU är en del av forskargruppen i projektet ”Trygg innan 3”. Hon har tidigare lett den första norska studien rörande kortisolnivåer hos de yngsta barnen i förskolan.

- Mätningarna visade en atypisk kurva för kortisolnivåer hos ett- och tvååringarna i förskolan. Nivåerna ökade under hela dagen i förskolan, samtidigt som nivåerna sjönk de dagar barnen var hemma. Det visade sig också att stresshormonerna ökade mest hos barn som tillbringade åtta timmar eller mer per dag i förskolan, säger Drugli, enligt forskning.no.

- Måste ta reda på mer

Ökningen av kortisolnivåerna hos dessa barn var inte stor. Men Drugli är medveten om att det behöver undersökas ytterligare:

-Vi kan inte slå oss till ro och säga att en liten ökning av kortisol inte är skadlig för de yngsta. Vi behöver veta mer om hur olika barns utveckling påverkas av förhöjda kortisolnivåer och vad man kan göra för att minska nivåerna, säger Drugli.

Trygg innan 3

- Trygg innan 3 handlar om att medvetet arbeta med kvaliteten på småbarnsavdelningarna under ett helt förskoleår och sedan undersöka effekten av detta. Projektet innefattar observation och utvärdering av samspelet på småbarnsavdelningarna, feedback till alla anställda, reflektion och vägledning, skräddarsydd för den enskilda avdelningen eller gruppen.

- Trygg innan 3 består av en servicestödjande, kvalitetshöjande del med fokus på det dagliga samspelet i förskolan och en forskningsdel. Forskningen kommer att undersöka vilka effekter Trygg innan 3, har på bland annat kvaliteten på relationerna, hur barnen fungerar inom olika utvecklingsområden, barnens stressnivåer och personalens trivsel.

- Trygg innan 3 är ett tvåårigt projekt. För att kunna undersöka effekten av sådana kvalitetshöjande åtgärder måste förskolorna tillfälligt placeras i två grupper. En grupp kommer att få kvalitetsutveckling förskoleåret 2018-2019 och den andra 2019-2020.

- Sju kommuner/stadsdelar i Östra Norge och Trøndelag har anmält sig eller har valts ut att delta och cirka 8-20 förskolor ingår i varje kommun.

- Trygg innan 3 är ett samarbete mellan RBUP Öst och Söder, Handelshögskolan BI och RKBU Mitt-Norge, NTNU. Projektet har beviljats finansiering från det förebyggande programmet "Bättre hälsa" i Norges forskningsråd.



måndag, november 12, 2018

Jordan B Peterson svaret på många rotlösa människors frågor om livet

Foto: Pixabay
Det är fascinerande hur vissa politiska grupperingar fungerar. Läget är ganska allvarligt i Sverige, på två decennier har vi fått mängder med nya problem som vi av någon konstig anledning knappt berör. Det är skottlossningar, mord, sprängningar, rån, våldtäkter, gruppvåldtäkter och idag drabbas alltfler även i sitt hem av grova brott, åldringsrån och så mitt i allt det problemet med att välfärden inte levererar längre som det är tänkt. På sjukhusen är det ofta kaos och sjukvårdspersonalen hotas och misshandlas, kvinnor får föda barn i bilen i vissa kommuner sedan BB lagt ner, i skolorna är det också stök och kaos, för att nämna några allvarliga problem som vilken förälder som helst får stora skälvan över. Alla föräldrar vill ju ha en trygg plats för sina barn att växa upp på och våra förfäder har kämpat hårt för att vi ska få den tryggheten, men nu har mycket rasat på bara 20 år och i en takt som få hade kunnat förutspå.

Sånt händer och tittar vi tillbaka i historien så kommer lugna perioder alltid ersättas av mer turbulenta. Orsakerna varför det blir som det blir har varierat under århundradena, men människor har alltid gått man ur huse för att lösa problemen. Idag så verkar det mesta dock bara flyta. Men för att vårt land ska vara en trygg plats, så måste vi hela tiden se problemen och göra något åt dem. Till min stora förvåning har vi nu istället landat i något slags tillstånd där vi inte FÅR diskutera olika problem och lösningar. Bilden ska istället snyggas till, problem ska döljas och idag läser jag till och med att vissa kommuner som till exempel kriskommunen Malmö betalar influencers med skattepengar för att de ska försöka skapa en mer positiv bild av Malmö. Lite stilla undrar jag om inte skattepengarna istället borde gå till att åtgärda problemen? Varför lever vi i en tid när allt bara ska snyggas till, istället för att problemen åtgärdas? Lite som med förskolan. När människor klagar över för stora barngrupper, så börjar kommunerna fuska med statistiken, istället för att faktiskt minska barngrupperna.

Genom tid och rum så har ändå människans förmåga att klara stora förändringar, kriser - ja livet i stort, fungerat tack vare stöd och trygghet från familjen. Men i Sverige har vi monterat ner familjen, eftersom vissa politiker sett det som ett måste för jämställdheten. En jämställdhet som är lika med att ingen ska vara med barnen. Det nya målet för många partier är att få ner tiden som en förälder spenderar med sitt barn till sex månader. Då har vi uppnått jämställdhet, eftersom båda föräldrarna då kan gå ut och arbeta heltid. En superenkel lösning som varit målet nu i decennier. Men superenkla lösningar är sällan så enkla. Teori och praktik. Många länder har haft samma strävan att montera ner tiden med barnen, den tid som varit homo sapiens framgångsrecept i hundratusentals år. Vi är det mest framgångsrika däggdjuret av alla just på grund av vår långa barndom. En barndom som idag har minimerats till ett år i Sverige. Men människan är ett högstående däggdjur som behöver tid även för reflektion, tid för relationer, tid med familjen, för att må barn och utvecklas bra. Kropp och själ, allt hänger ihop.

Det här får naturligtvis många konsekvenser. Människor mår inte så bra, när en viktig pusselbit plockats bort. Mitt i allt det kliver en psykolog från Kanada nu fram och försöker ge stöd till framförallt många män som är vilsna i vår värld. Män som flyter runt som små korkar på ett öppet hav, utan sammanhang, mål och mening. Jag ska villigt erkänna att jag inte satt mig in i fullt ut vad Jordan B Peterson levererar för budskap, eller om det är bra eller dåligt. Jag konstaterar mer att han hittat en lösning på ett samhällsproblem som jag tror uppstått för att vi fått allt mindre tid med våra barn. En viktig del av föräldraskapet är att ge sina barn tid, att prata om livet, lära barnen att reflektera över livet, att ge vägledning och en kompass i livet. Det saknar många som vuxit upp utan att få det dagliga stödet av trygga närvarande vuxna. Jordan B Peterson blir föräldern många saknat. Och många har fått hjälp och är nöjda.

Lite fascinerad ser jag sedan hur vissa politiska grupperingar går helt bananas. De diskuterar inte i sak vad Jordan B Peterson säger, utan det är bara en massa påhopp på honom som person. Nu senast Margot Wallström, S, och så en fet etikett med en högerstämpel på honom. Vi som pratar tid för barn, tid för reflektion, balans mellan familj och arbete, om att alla är olika - vi är höger och vi är onda. Det är alldeles för onyanserat men verkar vara tidens anda. Vi diskuterar inte längre sak, utan person och det stämplas hej vilt och några få vill bestämma vad som är rätt och vad som är fel i en allt snävare åsiktskorridor.

DET tycker jag är en mycket farlig utveckling. Vi ska alltid sträva efter balans, att få en chans att lyssna in många olika åsikter, för att själva kunna få en möjlighet att värdera vad vi tycker. Jag vill ha ett öppet och demokratiskt samhälle där vi för har ett vuxet, sansat och nyanserat samtal i olika frågor. Jag vill också ha ett samhälle som tillåter föräldrar att hitta en bra balans mellan familj och arbete, ett samhälle som tillåter att föräldrar ger sina barn tid. Och ett samhälle som tar tag i allvarliga problem när de dyker upp och gör något åt dem. För att nå dit är det dags att säga hej då till åsiktskorridoren och sätta ner foten mot alla de som försöker tysta det goda samtalet.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

I Sverige är vi lättkränkta för vi trodde vi var annorlunda

Folk tycker olika men det gör dem inte ondskefulla

lördag, november 03, 2018

Men HENNE kan ni ju inte lyssna på. Hon är ju hemmaförälder!


Jag undrar vem jag varit idag om jag inte haft tillfälle under min uppväxt att få lyfta en tanke, vända och vrida på den, bolla med olika perspektiv och till slut komma fram till en ståndpunkt. Jag hade turen att få växa upp i en familj och i en släkt där det var en regel snarare än ett undantag att olika frågor skulle stötas och blötas. Redan som barn på släktmiddagarna hos farbror Gösta och hans fru Inga-Maj, blev jag lyssnad till när jag framförde en åsikt. Diskussionernas vågor gick höga. Det var inte så att alla alltid höll med, men jag fick framföra en åsikt, fick följdfrågor och mitt svar respekterades. Samma sak hemma, mina föräldrar lärde mig att jag skulle stå på mig, men att också kunna motivera varför jag tyckte på ett visst sätt. Mycket handlade också om att visa på nyanser - att det är viktigt att nyansera sig - att världen inte är svart eller vit, rätt eller fel - att det helt enkelt finns olika perspektiv.

I Sverige idag är vi dock tyvärr på god väg att förlora nyanserna och det sunda utvecklande diskussionerna. Det är bestämt på förhand vad som är rätt åsikt och vem man ska lyssna på. Och det blir allt snävare. Kan till exempel en mamma som själv valt hemmaomsorg till sina barn, arbeta för att förskolan ska få bättre förutsättningar? För mig är svaret självklart ja. För även om förskola inte varit ett alternativ som passat mina barn, så är jag inte emot förskolan som idé. Jag är däremot emot att det snart är det enda alternativet som finns, att förskolan ska bli obligatorisk, eller att det ska vara det alternativ som subventioneras med stora belopp av vår gemensamma skattekaka, samtidigt som andra alternativ som pedagogisk omsorg får allt mindre subventioner i många kommuner och därmed tvingas stänga igen. Eller att vissa alternativ som hemmaomsorg inte ska få några subventioner alls. Och sedan är jag emot att förskolans uppdrag svällt över alla bräddar, så att många förskolor inte längre har rätt förutsättningar att klara sitt uppdrag. Det drabbar barnen - det drabbar personalen - och den lilla människan värnar jag och står upp för. Mer dramatiskt är det inte.

Det finns alltså lite fler nyanser som jag vill föra fram och hela tiden försöker föra fram. Men idag går det nästan inte längre att få fram nyanserna i de här viktiga diskussionerna vilka alternativ som ska erbjudas oss föräldrar, så att vi kan ge våra barn en bra uppväxt som utgår ifrån våra barn behov och olikheter. Diskussionerna, dialogen, det utvecklande samtalet stoppas redan på förhand av självutnämnda och drillade prussiluskor:

"Men, ni kan ju inte läsa den DÄR bloggen. Det är ju en hemmaförälder som skrivit". Jaha, tänker jag, så om en hemmaförälder delar fakta och länkar till en studie, så ska den som är källkritisk avfärda allt som står innan man läst både blogginlägg och länkar till fakta och studier. För så lär sig människor att agera och tänka idag. Varför funderar dessa drillade människor som skriker högt: LÄS INTE - istället ett varv till och är lite kritiska till att någon faktiskt fått dem att reagera med ryggmärgen att inte ens läsa, faktakolla och tänka själva? VEM har ett intresse av att de inte vidgar sina vyer och tar in mer fakta. VEM har drillat dem att agera så här? Har de ens funderat över det, för det kanske de borde ...

I boken Animal Farm, får fåren på bondgården hela tiden nya budskap som de drillas att rapa upp och skrika. Budskapen kommer från grisarna som tagit över styret på bondgården. George Orwell eller Eric Blair som han egentligen hette, beskrev riskerna i ett nötskal, i en historia som är en metafor. Så klockrent och den visar precis på det vi ser hända - om och om igen. Mitt tips är därför att se till att aldrig bli ett får. Läs och läs ännu mer säger jag bara. Ha ett öppet sinne, hitta nyanserna och ta reda på fakta. Var vaksam om någon försöker begränsa dig från att inhämta kunskap. Och sorry, men även myndigheter idag är politiskt styrda. Politiseringen av lärosätena ökar. Skolan är politiskt styrd sedan decennier och har så varit sedan lärarna åkte och utbildade sig i DDR.

Johan Hakelius beskriver läget väldigt bra i sin senaste krönika:

"Och det går trots allt att pröva argument, alldeles oavsett vem som för fram dem. Bara för att en bonde har intresse av ett högre mjölkpris, är det inte säkert att hans argumentation för att höja det, är dålig. Egenintresset och något slags allmänintresse kanske sammanfaller. Bara för att en miljardär storsint kräver att få betala förmögenhetsskatt, betyder det inte att han borde få göra det. Ett argument blir varken bättre eller sämre för att det kommer ur något annat än egenintresse.  Det är den där insikten som med tiden fött idén att åtminstone försöka ta argument på allvar. Skilja på sak och person, brukar det heta.  Det verkar bli allt svårare."

Om jag inte fått nyanserade svar, konstruktiv och balanserad kritik, nya vinklingar och nya perspektiv samt lärt mig att söka fakta och inte bara svälja det jag fått serverat - hade jag inte utvecklats och vidgat mina vyer. Dessutom har jag tack vare många intressanta inlägg och artiklar insett att vi är ute på hal is i det här landet. Vi får allt svårare att samtala, diskutera och ha en vettig dialog kring olika frågor. Och det är ett måste för att lösa problem men också för att hålla liv i demokratin - som faktiskt bygger på det goda samtalet. En gång i tiden så slogs vi om vem som hade rätt och skulle få makten att bestämma. Istället för att rösta och låta majoritetens ståndpunkt vinna. Vill vi bevara demokratin måste vi vårda den. Då går det inte att bestämma på förhand vilka åsikter som är rätt och vilka som är fel. Det går inte att stämpla människor och säga "den lyssnar vi inte på oavsett, för den där är inte en av oss". Vi och dem, svart och vitt, goda och onda. Så enkelt är det inte.

Vi måste andas lite, växa upp, sluta vara så rädda och lita på att vi är fullt kapabla att själva bilda oss en uppfattning. Så tvärtemot alla som vill snäva in människor, hindra dem från att tänka själva och läsa in sig på fakta och därmed nyansera sin världsbild - så vill jag uppmuntra människor att läsa mer, ta in fakta istället för färdiga lättsmälta myter och undvika alla som försöker stoppa kunskapsinhämtning. En demokrati behöver kunskap och fakta för att överleva och mitt tips istället är att vara mycket misstänksam mot de som försöker begränsa fakta från att nå ut till människor.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Nedan ett urval av några av mina debattartiklar där jag försökt bidra till att ge förskolan rätt förutsättningar, genom att identifiera ett antal problem.

Förskolebarn saknar skydd

Alla barn ska ha rätt till en sammanhängande ledighet

Storförskolor ett hot mot de minsta barnen

Små barn får inte det de behöver i förskolan

Ny forskning om förskolan behövs

Att enbart kräva mindre barngrupper räcker inte

Vem fick generation Z att hata yttrandefriheten?

Ibland skickar människor pm och berättar att det skrivs mycket negativt om mig som person i slutna grupper som Förskolan.se och Förskoleupproret. Mitt tips har då varit att de ska dela information om vad jag faktiskt står för. Som den här länken. Men tyvärr så vill admin i dessa grupper gärna både begränsa att det jag skriver når ut till människor - samtidigt som de gärna fulstämplar mig. Därför raderas alla länkar till mina artiklar och blogginlägg samt även information om vad jag faktiskt står för. DET borde vara en varningssignal till många tänker jag.

torsdag, november 01, 2018

För många barn är skolstart lika med sparkar, slag och glåpord


Ibland är det väldigt svårt att förstå HUR politikerna tänker för en vanlig liten gräsrot. Skolresultaten sjunker, stöket ökar i skolan, den psykiska ohälsan hos barn och ungdomar ökar, men jag saknar en vettig analys av problemen och dess orsaker. Istället kommer det hela tiden förslag från politiskt håll om mer skola ännu tidigare. Men hur tänker man när man vill ha mer av något som uppenbarligen fungerar dåligt?

2010 genomförde alliansen ett beslut som försvårade så mycket för de som ville hemskola sina barn, att det idag i princip är omöjligt att få tillstånd att hemskola. På grund av det lämnar många familjer landet och hemskolar utomlands. Det är nämligen bara i Tyskland och Sverige som hemskolning är förbjudet. Och ändå var det aldrig några problem när det var möjligt att hemskola i Sverige. Cirka 100-200 familjer varje år valde den lösningen och det gick bra för barnen. Lite förvånat har jag alltid undrat varför inte politikerna bekymrat sig mer över att vi har cirka 20 000 hemmasittare i det här landet. Alltså 20 000 barn som inte går till skolan, trots att vi har skolplikt.

Från och med i år måste alla barn som fyller sex år under året börja i skolan. Vi har nämligen fått obligatorisk skola redan från förskoleklass. Det var cirka två procent av alla barn som väntade med att börja skolan till årskurs ett. Det fanns säkert en alldeles naturlig förklaring till det. Några kanske var födda sent på året och för andra föräldrar kändes det bra att vänta, eller välja kortare tid i skolan då de kanske ändå valt att ha hemmaomsorg. Men för politikerna var det tydligen livsviktigt att ta bort den lilla valfriheten och göra förskoleklassen obligatorisk, trots att inga egentliga fördelar kommer att uppnås - med största sannolikhet tvärtom. Gruppen hemmasittare kommer att plussas på med ytterligare några barn.

Hur kan då skolstarten se ut för ett barn idag i en vanlig svensk skola? Säkerligen väldigt olika. Det finns naturligtvis skolor som fungerar bra, men det finns också väldigt många som inte gör det. Det här förtvivlade ropet på hjälp läste jag från en mamma vars barn fått en katastrofal start i förskoleklass:

"Vad gör jag?

"Din usling!", "Jag hatar dig!", slag, förstörelse... Sådant här förekommer varje dag i dotterns förskoleklass. Är det norm att bli hånad för sitt uttal, bli piskad om man inte gör som vännen säger, bli retad för att man spiller lite mat, skriken åt om man råkar sätta sig lite snett i soffan, sparkad i skrevet?


Jag var med dottern två timmar i skolan förra veckan eftersom jag ses som en besvärlig förälder som inte tycker att denna avsaknad av empati och notoriska tjafs och bråk mellan vissa elever är en sund arbetsmiljö för våra små. Under dessa två timmar gråter ett barn fem gånger på grund av ett annat barns ständiga utfall i form av smånyp, slag, förstörelse och stulen frukt. Ingen ingriper, ingen tröstar. Jag tog med mig dottern hem eftersom hon vägrade släppa mig. Är det jag som slår på stora trumman och är överbeskyddande? Är det verkligen sådana här duster de ska reda ut själva?

Jag är fullt införstådd med att man som pedagog i förskoleklass inte hinner förekomma och förebygga allt, men försöker man inte ens gå vidare och skaffa mer hjälp, orosanmäl om barnen verkar må dåligt, använda BUP för att utreda var samspelet brister? Jag har pratat med andra klassföräldrar, vars barn blir utsatta för vad jag anser är regelbundna kränkningar och känner en maktlöshet och en hopplöshet i deras berättelser. Barnen har slutat berätta hemma, eftersom det inte blir någon ändring ändå. De är vana vid stöket och bråken, avtrubbade.

Detta är starten på tio års obligatorisk skola, jag har en skyldighet att lämna mitt barn här varje vardag. I fem timmar varje dag tvingas hon bevittna, och utsättas för, vad jag anser vara kränkningar. Skolan har en skyldighet att skydda alla barn mot kränkningar. Men inget händer. Misstolkar jag allt?! Jag har pratat med skolsköterskan, imorgon tas mitt barn upp på elevvårdsmötet. Men det känns som om jag krigar ensam. Andra verkar ha gett upp eller anse att slag och hot om sparkar är befogat när klasskompisen inte lyssnar på "Nej, stopp, sluta, jag vill inte!".

Blev utskälld av en annan mamma för några veckor sedan då jag undrade om vi gemensamt kunde gå och be läraren att sära på våra barn vid lunchbordet då min dotter dagligen blev retad för hur hon äter. Jag är medveten om att barn kan bete sig bra om de ges möjlighet till det, om förutsättningarna finns. Att gå in i denna klass känns som att gå in i en scen tagen från "Flugornas Herre". Ingen pratar, medlar, visar, markerar eller förmedlar empati och respekt.


I dag tog lämningen tjugo minuter, hon vill inte. Vänner är elaka. Det är inte roligt i skolan. Jag ser min dotter bli mer och mer ledsen för varje dag som går, jag tvingas lämna henne på ett ställe för att staten säger att alla barn ska ges samma möjligheter. Jag känner att jag som förälder brister i mitt föräldraansvar som lämnar henne men vågar inte ha henne hemma tills de får tillräckligt med resurser för att stävja denna fientliga arbetsmiljö och situation gruppen befinner sig i.

Jag, som ska bekräfta hennes känslor och vara hennes stora stöd, sviker henne.Jag har nu gråtit sedan lämningen och vet inte vad jag ska ta mig till! Vad gör jag???"

Hur många vuxna skulle acceptera en sådan här arbetsmiljö, varje dag? Vad händer när dagarna går och en förälder inte får rättmätigt stöd i sin kamp för sitt barn men även för alla barn, även de som har föräldrars om väljer att inte se, eller faktiskt inte ser det uppenbara - att barnen far riktigt illa.

Själv kan jag inte låta bli att tänka på att istället för att hela tiden prata om mer skola, genom att korta sommarlovet, utöka antalet timmar per dag, göra förskolan obligatorisk, göra fritids till ännu mer skollikt - varför inte bara ta och se över hur barnen ska får en hälsosam miljö samt möjlighet till att lära sig saker under de timmar de faktiskt tvingas att vara där? En del av lösningen heter kanske att vi måste införa läroplikt i det här landet, istället för skolplikt.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Anmäld till socialen när dottern har hög frånvaro

Det är något som skaver med bokstavsdiagnoserna

Anmälningar om våld i skolan har mer än fördubblats på fem år

Många lärare blir slagna på Malmös skolor

Lärare berättar: Vi har blivit bitna, slagna och sparkade

Lärare misshandlas och dödshotas varje dag

Melly, 12, startade eget metoo-upprop

Är ditt barn utsatt för kränkningar eller mobbing - och rektor och

 personal vägrar agera, så kontakta Barn- och elevombudet, BEO och gör en anmälan.



fredag, oktober 12, 2018

Vilken personlighet ditt barn har bör styra val av barnomsorg


Lyckan är fullständig, äntligen har ni er lilla knodd hos er och du tittar för första gången in i ditt barns klara ögon. Livet går sina egna vägar och en del barn kommer från magen och andra genom adoption. Gemensamt för alla är att vi som nyblivna föräldrar inte har en aning om vilken liten individ vi har framför oss.  Det är nu det spännande börjar och du/ni ska lära känna just ert barn. Är det en liten blyger, en högkänslig, ett barn med NPF, eller en liten som är introvert eller extrovert?

I Sverige har vi en norm att vi ska få cirka 12 månader där barnet är med någon av föräldrarna. Därefter förväntas föräldrarna börja arbeta heltid och lämna bort sin ögonsten. Sedan har vi idag nästan bara förskola som alternativ, så vad händer då om du har ett barn som inte mår bra i förskolegrupper? DET kommer inte någon att prata med dig om som förälder, utan den fråga du kommer att få höra ganska omgående som nybliven förälder är: "När ska liten börja i förskola?"

Kanske märker du tidigt vilket vilken liten individ du fått så du kan börja orientera dig bort från normen med standardlösningen och två heltidsarbetande föräldrar samt barnet i förskola från ett års ålder. Kanske känns det som tidig förskolestart enligt normen kommer fungera bra för er. Det vill säga fram tills inskolningen startar och teori blir till praktik. Där och då märker du som förälder kanske att "det här går inte - något är fundamentalt fel". När det är inskolningstider så ökar söktrycket till Hemmaföräldrars nätverk något enormt. Det är föräldrarna som upptäckt att de har ett barn som inte mår bra i förskolegrupper som känner att de behöver välja något annat, som söker sig till människor som kan ge ett mer nyanserat råd än de är vana vid. Och det är inte lätt att kliva av och följa sin magkänsla. En del barn har tagit inskolningsförsöken hårt och sover dåligt, utagerar, är rädda och har ångest. Frågan som dyker upp är då ofta om barnet har tagit skada.

Så kan det vara, men det går att reparera. Genom att faktiskt lyssna till barnet och förändra det som går att förändra, så är första steget taget mot att reparera skadan. Du har visat barnet att du lyssnar till vad ditt barn signalerar. Det viktiga är nu att vara barnets trygga hamn och ge extra mycket kärlek och närhet tills barnet är tryggt igen och vet att du inte kommer att lämna bort det till en miljö som det inte mår bra i. Många som avbrutit inskolningar har sedan när barnet är äldre märkt att det fungerar väsentligt bättre att skola in - och för en del kommer det aldrig att fungera. Per Kågeson beskriver i boken "Tid för barn" väldigt väl varför det bästa är att inte ens försöka skola in barnet innan tre års ålder. Det betyder inte att man SKA skola in barn vid tre års ålder, bara att det bästa är att hoppa över förskola helt när barnet är under tre år - om det går. Många glömmer också att det finns andra utmärkta alternativ till förskola som pedagogisk omsorg i form av dagbarnvårdare (familjedaghem) eller flerfamiljssystem och tvåfamiljssystem - samt självklart även hemmaomsorg.

Trots att den första frågan nyblivna föräldrar får ofta handlar om när barnet ska lämnas bort, så är den viktigaste frågan som föräldrar borde få: "Hur ska du se till att ditt barn får det som barnet behöver under de första viktigaste åren". Som nybliven förälder är det med andra ord inte det viktigaste att börja titta på vilken förskola barnet ska gå i - utan att läsa in sig på viktig forskning kring anknytning, neurobiologi och utvecklingspsykologi. Med den kunskapen i ryggen är det lättare att fatta kloka beslut hur du/ni ska pussla kring barnets första år. Och hur man än vänder och vrider på det - för barnet finns det inte någon viktigare person i barnets liv, än du som förälder. Och till dig som förälder är det viktigaste rådet också att tänka på att #livetgårinteirepris

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Farlig stress. Vad händer när skrikande barn dumpas i förskolan?

Fakta om små barns behov väcker starka känslor hos vissa

För att undvika psykisk ohälsa - måste vi börja titta på små barns behov

torsdag, september 20, 2018

Att ge barnen kärlek är viktigare än materiella saker

Jag läser om brottaren Frank Anderssons tragiska bortgång och mina tankar går till hans familj. Det enda jag kan tänka på när jag ser hans fotografi är vilken svår barndom han hade. Just en berättelse om hur han lämnades ensam hemma fastspänd i spjälsängen när resten av familjen åkte på utflykt, har bränt sig fast i mitt minne. Han var väl cirka två år och mamman orkade inte ta med honom. Jag ser det lilla barnet framför mig, sittandes ensam timme efter timme, utan mat och vatten, men framförallt utan kärlek. Vad gör en sådan upplevelse med ett barn? Vågar någon som blivit så kärlekslöst behandlad någonsin släppa någon nära och bygga en stark varaktig relation. Han var en glad gamäng har jag förstått med ett stort hjärta, men jag tror att hans barndom påverkade honom mycket.

Vi hemmaföräldrar har alltid dåligt samvete över allt vi inte lyckas ge våra barn. Vi oroar oss och jämför och kämpar för att våra barn ska få allt det som andra har. Men jag tänker som så att vi borde lägga ner allt sådant som handlar om materiella saker. Det är inte hela världen att växa upp i en hyrestrea, även om kompisarna bor i en villa. Det är inte hela världen att inte få resa utomlands titt som tätt, eller att inte ha ett överflöd av dyra leksaker. Vilket barn vill ha alla materiella saker om det samtidigt inte får närhet, kärlek, god omsorg, god anknytning och tid med sina föräldrar. Vad är kändisskap och framgång värt om du inte fick kärlek som barn och en trygg tillvaro?

Många som når enorma framgångar - dukar ändå under som unga. Det är ofta vi får läsa i tidningarna om kända, framgångsrika artister som dött på grund av drogmissbruk eller självmord. Jag är övertygad om att barndomen kan vara en komponent som bidrar till undergången. Självklart är det inte hela sanningen men en pusselbit. Kärlek, närhet, kramar och tid med föräldrarna är så mycket mer värt än en massa prylar. Och när vi hemmaföräldrar oroar oss för allt vi tycker att våra barn inte får, så borde vi fokusera mer på vad vi faktiskt ger dem när vi väljer tid för barn och balans mellan familj och arbete.

Jag önskar så att vi kunde se bättre vad som faktiskt är värt något - och snegla mindre på vad tidsandan för tillfället hetsar oss till att tro är viktigt. Det bästa vi kan lära våra barn är att de får vara avundsjuka - men aldrig missunnsamma. Vill de ha något så får de arbeta för det. Lär dem att om de drömmer om att få bo i en stor villa, så kan de nå dit, genom att plugga i skolan och satsa på en bra utbildning, eller välja ett hantverksyrke som är eftertraktat och där de tjänar bra med pengar. Sedan får de välja själva vilka prioriteringar de vill göra som vuxna. Jag tror ändå att de flesta som vuxit upp i hälsosamma hem med en bra balans, kommer att göra vettiga prioriteringar en dag. Genom att ge dem en trygg barndom och samtidigt berätta att de faktiskt kan välja vilken väg de vill gå - att de är de själva som har makten, så har vi gett dem den bästa gåvan av alla: valfriheten och en möjlighet till en bra balans. Det här går inte att värdera, men det är som jag ser det, så mycket mer värt än alla materialla saker i världen.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Mamma du gjorde så rätt som tog hem mig från förskolan

Vi gråter över barnen i USA, men ser inte hur våra egna barn behandlas

För att undvika psykisk ohälsa måste vi titta på små barns behov

De första sex viktiga åren lägger grunden för hur ditt barn utvecklas

onsdag, september 12, 2018

Långa dagar i förskoleklass? Så förhandlar du ner antalet timmar

Sedan förskoleklassen blivit obligatorisk så har många föräldrar upptäckt att vissa skolor faktiskt har fler timmar för barnen än de 15 timmar som är obligatoriska. Orsaken är att politikerna godkänt en skrivning om att "minst 15 timmar ska vara obligatoriska". Det har gjort att vissa skolor valt upp till sex timmar per dag – alltså 30 timmar i veckan som obligatorisk skoltid. En förälder skrev till mig och var väldigt missnöjd med det upplägget de hade i deras skola med långa dagar. Jag tipsade henne om att prata med rektor samt barn- och utbildningsförvaltningen i kommunen. Det blev en bra dialog och tack vare att även fler föräldrar hört av sig så agerade rektorn.

Här är förälderns berättelse:

"Nu fick jag tag i rektorn igen och tydligen är det fler som ringt angående tiderna. Så dom håller på att diskutera möjligheterna. Rektorn håller helt med mig angående långa dagar och att en del ändå har barnen på fritids och vill ha sina barn där hela dagarna ändå, men att det ändå funnits en dialog mellan skola och föräldrar. Hon pratade om lediga fredagar eller kortare dagar, men saker som skolskjuts måste ordnas i så fall. Hon skulle höra av sig nästa vecka innan skolstart. Men så skönt att fler hört av sig och att rektorn (i nuläget, hon kan ju ändra sig) håller med."

"Fick precis ett samtal av rektorn. Mer information kommer imorgon vid skolstart, men dom har haft möte och beslutat att förskoleklassen slutar 12.30 på måndagar istället för 14.10 och slutar vid 13.00 dom andra dagarna istället för 14.10. Jag är inte helt nöjd och sa att det fortfarande är många timmar, fortfarande över 20 timmar i veckan när det faktiskt bara är skolplikt 15. Men hon sa att det är det bästa dom kan göra då det heller inte är sagt att dom inte får lägga upp det så här. Rektorn tyckte att det var bra att vi hade ringt både henne och hennes chefer, så att det blev en förändring. Jag sa att jag är av den åsikten att barn ska vara med sina föräldrar så länge som möjligt och i skolan så lite som möjligt. Det höll hon inte med om, men då var det sagt i alla fall. Dessutom sa hon att dom kommer vara mer frikostiga med ledighet."

Det finns alltså alla möjligheter att föra en dialog med rektor OCH barn- och utbildningsförvaltning i kommunen. Men se gärna till att ni blir fler föräldrar. Jag kan tänka mig att även många föräldrar som inte har sina barn hemma längre, gärna skulle se färre timmar eller ett annat upplägg så att de är friare att resa till exempel. Bara ett tips.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Hemmabarn som börjar förskoleklass. Lite att tänka på