söndag, oktober 08, 2017

Löfven glömmer barnen när han stoltserar med att ha tagit bort vårdnadsbidraget

Foto:Arbeiderpartiet (FLICKR) LICENS: CC BY-SA
Partiledardebatt i SVT den 8 oktober. Stefan Löfven, S, statsminister (enbart på grund av decemberöverenskommelsen) ropar stolt ut:

"Vi tog bort vårdnadsbidraget som de borgerliga införde för att kvinnor skulle stanna hemma".

Ja, ni gjorde det ja och ni har lyckats sätta en så negativ bild att ingen politiker idag vågar bemöta det hela. Men det är inte en sann bild. Det handlade självklart aldrig om att kvinnor skulle hållas hemma, utan om att de barn som behövde det skulle kunna ha sin omsorg hemma längre.

Vårdnadsbidraget, VB, var en hemmasubvention för de barn som BEHÖVDE ha sin omsorg i hemmet lite längre och den gjorde att den förälder som ansvarade för omsorgen kunde vara hemma med sin anställning tryggad i tre år, samtidigt som SGI:n skyddades (den sjukpenninggrundande inkomsten). VB garanterade alltså att du som förälder inte behövde säga upp dig bara för att förskola eller pedagogisk omsorg inte var ett alternativ för ditt barn.

Det var ingen hög ersättning 3 000 kronor per barn och månad, skattefritt tills barnet fyllde tre år. Den summan var det när subventionen infördes 2008 och det var samma summa 2014 när S, V, MP, L och C valde att ta bort ersättningen till de som valt hemmaomsorg. Den låga ersättningen var enligt alla hemmaföräldrar jag pratade med inte det avgörande, utan det bästa med VB var att den förälder/föräldrar som var hemma kunde ha kvar en fot på arbetsmarknaden då anställningen var tryggad. VB garanterade alltså att jobbet fanns kvar, även om en förälder hade ett barn som behövde ha omsorgen hemma lite längre.

En annan finurlig sak som många tyckte om var att VB gynnade jämställdheten, eftersom VB också gjorde det möjligt för föräldrar att gå ner i arbetstid och jobba 50 procent. (Alltså mer än de lagstadgade 75 procenten som föräldrar har rätt till). Just den här möjligheten att arbeta 50 procent gjorde att flera föräldrar satsade på att arbeta 50 procent var och vara hemma 50 procent var. Tyvärr syntes det inte i statistiken när föräldrarna delade på VB. Andra som fick en lättare tillvaro och kunde ge sina barn mer tid var de ensamstående som med hjälp av VB kunde gå ner i tid och arbeta 50 procent de med.

Många glömmer också att VB hade fler fördelar. VB gick nämligen att skriva över på en annan person så att den som till exempel var egen företagare kunde låta en anhörig få ersättningen och barnet kunde ha hemmaomsorg när föräldern arbetade.

En lögn som ofta upprepats från motståndarna till hemmasubventionen är att "det var ju ändå bara fattiga, lågutbildade invandrarkvinnor som använde det."

Nej det var faktiskt inte det. Vi ska komma ihåg att utformningen och den extremt dåliga informationen om subventionens existens samt att den inte fanns i alla kommuner, gjorde att det bara var cirka 8 000 familjer per år som använde subventionen. Av dem hade cirka 30 procent invandrarbakgrund, men det är ju inte samma sak som att de stod långt ifrån arbetsmarknaden - att komma med ett sådant påstående utan att ha bevis och statistik är rent fördomsfullt. Sanningen är att nyanlända och de som hade ersättning från andra trygghetssystem inte fick ta ut VB, så de där inlåsningseffekterna som det talades om var bara humbug.

Ersättningen på 3 000 kronor var väldigt låg men blev ändå det som gjorde att familjer klarade sig med näsan ovanför vattenytan. Många som valde VB arbetade också kvällar och helger för att få ihop ekonomin.

Om Stefan Löfven och alla andra politiker som var med och ryckte undan mattan för de barn som inte mår bra i förskolegrupper eller annan pedagogisk omsorg, hade brytt sig om att följa upp det här borttagandet av VB, så skulle de ha fått kännedom om några av följderna nu när subventionen tagits bort:

- Föräldrar som behöver ha omsorgen om barnet hemma, måste nu säga upp sig och förlorar därmed en fot på arbetsmarknaden, med ekonomisk otrygghet som följd.

- De som vill kan inte längre välja att dela på hemmatiden genom att föräldrarna arbetar 50 procent var och är hemma 50 procent var.

- Den som är ensamstående kan inte längre satsa på en bättre balans genom att använda VB för att kunna gå ner ännu mer i arbetstid.

Och sedan finns det familjer där föräldrarna/föräldern sedan VB försvann inte kan ordna det så att barnet har omsorgen i hemmet lite längre. Förskola blir ett måste och barnet som kanske inte mår bra i förskolegrupper drabbas hårt. Så det där att jubla över att ha dragit undan mattan för många små barn, eller för att deras föräldrar nu kastas ut i ekonomisk otrygghet när de måste säga upp sig för att kunna vara hemma - är knappast något att vara stolt över.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Myten om vårdnadsbidraget

Vår vardag med vårdnadsbidraget

Ha, ha, ha - nu rycker vi undan mattan för de som har omsorgen om barnen hemma

Regeringens fel att småbarnsmammor blir utbrända

lördag, oktober 07, 2017

Quick fix mot psykisk ohälsa hos barn: Elchocker och antidepressiva

Foto: Lance Nielson (FLICKR) LICENS: CC BY-SA
Vad händer i vårt land? Nyligen visade det sig att alltfler barn äter antidepressiva mediciner, till och med så små barn som femåringar. Nästa quick fix är att ge barn elchocker så att de blir av med sina depressioner. En sidoeffekt av elchockerna är att en del mister alla barndomsminnen. För några år sedan gick debattens vågor höga angående de program som barn mals igenom i förskola och skola. Program som enligt undersökningar skadade mer än de gjorde nytta. Tanken var att de skulle göra barnen mer psykiskt välmående och träna bort olika beteendestörningar. Nyligen gick Skolverket ut och varnade för användningen av dessa program. Men även tidigare har SBU utvärderat och varnat för programmen.

Det är så skumt att barns hälsa och välmående betyder så lite och att det alltid är samma aktörer som tillfrågas och ska uttala sig om vad som är bra för barn. Aktörer som förnekar den forskning som finns kring vad små barn behöver.

Ett av programmen som rekommenderats flitigt på Folkhälsomyndighetens hemsida (tidigare Folkhälsoinstitutet) är SET, social och emotionell träning. Alla måste ju tänka att det måste vara en korrekt rekommendation när den kommer från en myndighet. Den som tittar lite närmare på VEM som rekommenderar programmet på Folkhälsomyndigheten ser dock ett och samma namn återkomma: Sven Bremberg. Samma man som varit med och tagit fram programmet SET. Han rekommenderar alltså ett program som han tjänar pengar på och i praktiken betyder det att han tjänar pengar på barns psykiska ohälsa.

Nyligen gick Bremberg också ut via samma informationskanal - Folkhälsomyndigheten - och påstod att "Förskola ger psykiskt välmående barn". Han paketerade bara om lite gamla och utländska studier och sedan svalde alla betet. Informationen kom ju från Folkhälsomyndigheten och då var den ju sann eller hur?

Nej studierna säger självklart inget om vilken effekt dagens förskola i Sverige har på barns psykiska välmående. Eftersom endast två procent av alla barn i dag inte går i förskola, så är det närmaste sanningen vi kan komma om vi ska påstå att förskolan har någon speciell effekt, är att titta på vilket psykiskt välmående barn har i vårt land. För vilken effekt förskolan har på barn har ingen studerat i Sverige under de senaste 30 åren.

Det är väldigt obehagligt att läsa om att vi nu ger barn elchocker, antidepressiva och kör dem igenom manualbaserade program (även kallade skolbaserade eller standardiserade program) - för att i ett desperat sätt försöka hitta en snabb lösning på den ständigt ökande psykiska ohälsan hos barn och unga. Men vi kommer aldrig undan det självklara och det är att om vi vill stoppa ökningen och få fler välmående barn, så måste vi börja titta på vad små barn BEHÖVER för att må bra. Och den kunskapen finner vi i forskning kring anknytning, neurobiologi och utvecklingspsykologi.

Är det fler än jag som börjar se ett systemfel i hela vår familjepolitik där barnen är de som får betala priset för att vi i det här landet med ekonomiska styrmedel tvingar föräldrar att arbeta som mest under den period som barnen har som störst behov av sina föräldrar. Och bristen på tid med föräldrarna förklarar inte allt, inte heller den extremt dåliga situationen i många förskolor - men den kan förklara en del av den ständigt ökande psykiska ohälsan hos barn och unga i vårt land.

Söndagen den 8 oktober startar valrörelsen med den första partiledardebatten. Barn 0-6 år finns inte med någonstans. Familjepolitiken tigs ihjäl helt och hållet. Hur kan det vara på det viset när den psykiska ohälsan är så alarmerande hög hos barn och unga i Sverige? Det måste vi ändra på.

Vill du ge barn 0-6 år en röst i valet 2018? Tycker du att det räcker nu och vill se en mer barnvänlig politik? Skriv då på namninsamlingen Power to Parents.

Läs också:

Socialstyrelsens förslag: Elbehandla deprimerade barn

måndag, september 18, 2017

När det hette dagis hade verksamheten bättre förutsättningar

Foto: Ben Millett (FLICKR) LICENS: CC BY-SA
Den som vill diskutera stora barngrupper, få personal, ökningen av icke-lindriga skador i förskolan, ökningen i inköp till förskolorna av manualbaserade program (som ska dressera bort barnens bristande empati, sociala oförmåga, narcissism, eller utagerande beteenden) - gör bäst i att inte säga eller skriva dagis. Inte i en enda mening får ordet DAGIS slinka igenom. Ämnet må vara hur allvarligt som helst. Du kan precis ha lagt upp en bild på Facebook med en liten som har bitmärken över hela ryggen, där personalen inte märkt vad som hänt och en chockad förälder upptäckt det hela hemma. Men skriver du dagis så kommer resten av diskussionen att handla om att det heter förskola.

Jag kan absolut förstå tanken med att den som gått en utbildning i tre och ett halvt år har rätt att känna sig stolt över sin utbildning. Men varför denna extrema kränkthet när någon säger dagis. Jag är medveten om att det är en förkortning av daghem och att det var så det hette innan Läroplanen infördes. Läroplanen som gjorde dagis till skola och ettåringen till "en elev i det livslånga lärandet".

Men var verkligen dagis så mycket sämre än dagens förskola, så att det berättigar till att alla diskussioner totalt tappar fokus? Ska vi vara ärliga så vet vi ju inte om förskolan är bättre än dagis. För det är ingen som utvärderat vilken effekt förskolan i Sverige har på barn, under de senaste 30 åren - och inte heller har någon jämfört barn som gått på dagis med barn som gått i förskola. Så vad säger att förskola är bättre för barn än dagis?

Dagis var en verksamhet där lokalerna var mer hemlika, mysiga och ombonade. Leken var det centrala. Barngrupperna var mindre, personalen fler. Omsorgsbehovet var mer betonat och barnen hade en famn att krypa upp i.

Med mindre barngrupper och mer personal fanns det också bättre utrymme att hålla koll på barnen och minimera skador. Mer personal gjorde också att personalen hade mer tid att vägleda barnen och hjälpa dem med det sociala samspelet.

Många barn hade kortare dagar, vilket gjorde att de barn som måste vara där för att föräldrarna jobbade långa dagar, fick lugna stunder med personalen där de kunde tanka lite närhet, värme och få en chans att stressa ner lite.

Färre barn gjorde att det inte var lika bullerstört, barnen hade också en möjlighet att dra sig undan för att få lite lugn och ro. Det fanns mer tid för tröst, långa inskolningar och att se varje barn.

Mindre barngrupper gjorde att barnen fick komma utanför förskolegårdens höga stängsel för att tillbringa tid ute i det verkliga livet där allt händer. Mindre dokumentation gjorde att fokus hamnade på barnen och personalgruppen fanns med barnen - de satt inte och dokumenterade, sammanställde och följde upp skolverksamheten i ett annat rum.

Idag tillhör förskolepersonalen Sveriges sjukaste yrkeskår. Jag vet inte hur det var när det var dagisverksamhet. Många små barn tätt sprider naturligtvis smittor, men idag verkar den psykiska ohälsan och de orimliga kraven vara ett mycket större problem. Ständigt sjuk personal ökar andelen vuxna som barnen hela tiden måste möta, vilket ökar deras stress och otrygghet.

Och nej personalen var inte alltid lika välutbildad när det hette dagis, men det fanns ju förskollärare och barnskötare med kunskap om barns behov. Det var inte som idag när målet är att alla ska ha förskollärarutbildning. Ett mål som ändå aldrig kommer att uppnås då så många lämnar yrket. Tittar man lite på skolresultaten i det här landet - så var de faktiskt bättre när barnen gick på dagis. Att göra dagis till skola från ett års ålder, alltfler barn i verksamheten, barn som börjar allt tidigare - verkar snarare ha fått skolresultaten att sjunka.

Snart kommer en reviderad läroplan, trots att ingen utvärderat om införandet av en läroplan och förskola är bättre för barns välmående och utveckling, än vad dagis var. Egentligen är det väl det stora problemet just nu - inte om det heter dagis eller förskola, utan bristen på kunskap och att förskolan saknar rätt förutsättningar. Personalen kan ju ha hur bra utbildning som helst, bra tankar, idéer och visioner - men utan rätt förutsättningar så blir det inte bra.

Och eftersom förskolan är en pusselbit i familjepolitiken så kommer aldrig förskolans villkor att bli bättre förrän vi tar ett helhetsgrepp på familjepolitiken och börjar titta rent generellt på vad små barn BEHÖVER för att må bra. Den kunskapen är så viktig, både för hur förskolan utformas, men också för vilka barnomsorgsalternativ som behövs för att ge ALLA barn en chans att må bra och utvecklas bra under de första viktiga åren i livet.

Tyvärr men det känns att de här diskussionerna om det heter dagis eller förskola tar över helt, när det är familjepolitiken och vad små barn behöver som vi borde lägga krut på.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Varför sprids inte kunskap om små barns behov?

Skolverket kritiserar användningen av manualbaserade program i förskolan

Hjälp personalen - våra barn far illa

lördag, september 16, 2017

När makten använder forskningsförnekare för att styra folket

Foto: Madeleine Lidman (Almedalen 2017)
Vi skrattar och hånler av och till åt Nordkorea, när vi ser hur nyhetsuppläsarna sitter och säger exakt vad makten har sagt åt dem att säga. Men hur många ser igenom hur makten arbetar i Sverige?

Ta bara nu senast forskningsförnekaren Agnes Wold och hennes tillika forskningsförnekande kollega Cecilia Chaprowska. Samtidigt som regeringen nu under hösten ska lansera sin nya politik med mer styrning av Sveriges föräldrar - där föräldraförsäkringen ska kortas för att få ut framförallt alla småbarnsmammor i arbete ännu tidigare - så lanserar professorn i bakteriologi, Agnes Wold, sin föräldrapraktika med råd till föräldrar på "vetenskaplig grund" - bara så där, som av en tillfällighet, med råd som ger regeringen stöd för sin styrande politik. Och stöd behöver regeringen för svenska folket vill inte ha mer kvotering av föräldraförsäkringen, i undersökning efter undersökning säger de NEJ.  Så då måste förstås regeringen ta till alla medel för att få folket dit de vill. (Finns väldigt bra beskrivet i boken "The Animal Farm" - hur de arbetar för den som vill fördjupa sig i ämnet).

Agnes Wold bjuds in till SVT Opinion Live och en beundrande Belinda Olsson som delar Agnes Wolds ideologi och som varit med och skrivit boken Fittstim - tindrar med ögonen och ställer precis noll kritiska frågor. Trots att SVT påstår sig vara oberoende har de inte bjudit in någon för att bemöta Agnes Wolds ideologiska åsikter. Inte heller kommer det fram att Agnes Wold tillfrågats som expert av regeringen i den här frågan. (Och VAD vet en professor i bakteriologi om barns behov, egentligen?).Wold och Chaprowska valsar runt i det ena tv-programmet efter det andra, inbjudna för att sprida sin forskningsförnekande propaganda. Lite harmlösa saker från boken tas upp, men själva pudelns kärna om vad boken egentligen handlar om och vad budskapet är, undviker alla journalister.

En som dock tar bladet från munnen är Ivar Arpi som skriver på SvD:s ledarsida:

"Läkarna Agnes Wold och Cecilia Chrapowska lovar i "Praktika för blivande föräldrar" att innehållet står ”på vetenskaplig grund”. Därför öppnar jag boken med förväntan. Tyvärr visar sig boken vara mer av en politisk pamflett än vad titeln gör gällande.

Man brukar säga att en boks viktigaste budskap ska komma redan i första kapitlet. För Wold och Chrapowska är det allra viktigaste att kvinnor ska arbeta. Så mycket som möjligt, så snart efter förlossningen som möjligt, och så kvalificerat som möjligt. Det kan man tycka så klart. Men de påstår att de vill avliva myter för att minska föräldrars oro, och skriver samtidigt saker som: ”Vår uppfattning är att det har betydelse för hela ditt framtida liv hur den uppdelningen görs.” Det vill säga, kvinnor som är hemma längre än sin partner hamnar ohjälpligt efter. Så ohjälpligt att de kommer bli fattigpensionärer som inte kommer ha råd att gå på ”kondis med barnen och bjuda dina vuxna barn på middagar och semester”, som de skriver. Tänk på det nästa gång du ammar ditt barn, din blivande fattigpensionär!

Detta är inte vetenskap, utan skrämselpropaganda där falska motsättningar ställs upp. Men hjälper inte skrämselpropagandan, kan man ägna sig åt gammalt hederligt skambeläggande av kvinnor i stället. I en intervju i Föräldraförsäkringspodden med Lars Arrhenius, som är särskild utredare för utredningen om en modern föräldraförsäkring, säger Agnes Wold att hon vill att man ska ”skamma” mammor som tar ut mycket föräldraledighet. ”Ingen skambelägger hittills de här kvinnorna som roffar åt sig föräldraledigheten. Men det vill jag gärna göra.” Varför då, kanske någon undrar?

Jo, det finns en anledning till att Wold och Chrapowska inte ens berör vad kvinnor själva vill. När Agnes Wold i intervjun får frågan om detta säger hon att kvinnor är för indoktrinerade för att de ska kunna veta vad de egentligen vill. Vad kvinnor själva vill göra är med den logiken oviktigt – de lider ju ändå av ett falskt medvetande. Det viktiga är att de blir fina jämställda siffror i statistiken. (...)

För Wold och Chrapowska är det viktigt att barnen sätts i förskola tidigt, eftersom det minskar risken att kvinnor hamnar efter i karriären. Det handlar alltså inte om barnets behov. Även när de påstår att de har forskningen med sig i förskolefrågan rör det sig om gamla studier av tvivelaktig kvalitet, eller studier utförda i andra länder som inte enkelt går att generalisera till Sverige. Hade de varit trogna sin vetenskapliga ansats hade de skrivit att vi i dag vet för lite om vilka effekterna av förskolan är på barn, och i synnerhet på väldigt små barn, för att uttala oss tvärsäkert. När Agnes Wold påstår att ”ingenting talar för att det är bättre för barn att vara hemma två år än ett”, har hon alltså tagit av sig forskarhatten.

Att förespråka att barn ska börja förskolan tidigt och att kvinnor ska ta ut mindre föräldraledighet går givetvis att göra av politiska skäl – för att man tycker att det är viktigare att kvinnor och män ska bli jämställda rent statistiskt, än att de får välja själva. Men att låtsas att det finns vetenskaplig grund för ens egna ideologiska övertygelser är rent kvacksalveri.

I stället för att slå hål på myter, bidrar tyvärr Agnes Wold och Cecilia Chrapowska med egna."

Ja vi skrattar som sagt åt Nordkorea, men hur regeringen i mångt och mycket med stöd av media, arbetar för att föra föräldrar bakom ljuset i det här landet, i syfte att införa sin dröm som skapades en gång för länge sedan av makarna Myrdal, är helt sanslöst också.

I boken Sossesverige, av Fredrik Segerfeldt finns dock bakgrunden till dagens politik tydligt beskriven:

"Dagis och förskola var för socialdemokraterna inte bara en lösning på ett praktiskt problem – ett sätt att få ut kvinnorna på arbetsmarknaden. Det var också ett led i projektet att skapa en ny människa. Ingvar Carlsson, som då var utbildningsminister, talade i början av 1970-talet om att ”socialisera barnen i tidiga år”. Birgitta Dahl tryckte på behovet av en radikal Vietnampolitik på dagis. LO:s vice ordförande Gunnar Nilsson sa, i ett tal vid Unga Örnars kongress 1971, rakt ut vad det handlade om:

"Om vi vill att samhället ska förändras från att vara baserat på konkurrens och ett kapitalistiskt synsätt, då måste vi börja med att skapa samhällsmedborgare som aktivt verkar för dessa uppfattningar, och då måste vi ägna all uppmärksamhet åt de yngsta, även om vi riskerar att det kallas indoktrinering"."

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Antidepressiv medicinering av små barn ökar stort

Dygnet-runt-förskolor ska lösa problem med försämrad föräldraförsäkring

"Kvinnor ska inte kunma smita undan" - sa S-kvinnornas ordförande i en direktsänd radiodebatt

Politikerna glömmer det viktigaste när de pratar föräldraförsäkring - barnet

Ger "feminist" frikort i media

När blev det töntigt att vara vuxen?

Forskare blundar för kunskap om barns behov

Forskningsförnekarna

Ett outsourcat familjeliv kan ha negativ effekt på vårt välmående

Anmärkningsvärt att Agnes Wold avfärdar forskning

Mammor betalar priset för att jobba heltid

”Man har låtit det löpa fullständigt amok”, tycker Agnes Wold om 15 månaders föräldrapenning som är ”astronomiskt, folk är hemma i evigheter”. Till och med vårdkrisen är föräldraförsäkringens fel för att ”30-åringarna är ju borta så mycket så att det är ju bara 55-plussarna som är på jobbet numera”.
Regeringen tar hjälp av Agnes Wold för att minska föräldrars tid med sina barn genom skamning

Livsmedelsverket sågar Wolds åsikter om alkoholråd till gravida





söndag, september 10, 2017

Ett outsourcat familjeliv kan ha negativ effekt på vårt välmående

Foto: Madgerly (FLICKR) LICENS: CC BY-SA
Jag undrar om inte den vanligaste frågan en förälder med ett litet barn i dag får är: "När ska barnet in i förskolan?" - med det lilla tillägget: "Barn behöver ju träffa andra barn, ha roligt och lära sig saker". Hetsen att föräldrar ska lämna ifrån sig sina små är stor. Och det har blivit en självklarhet att vi ska outsourca familjelivet, relationerna och att små barn ska tillbringa det mesta av sin vakna tid på institution tillsammans med vuxna som de inte kommer att ha en relation med den dag de lämnar förskolan. Vuxna som kanske var med när de tog sina första steg och sa sina första ord. Vuxna som varit med barnet det mesta av dess vakna tid.

Vår "Matrix-mall" i Sverige - den svenska modellen - bygger på att vi ska vara duktiga och outsourca familjelivet och därmed den viktiga familjetiden och tid för relationer. För sedan ska vi gå ut och jobba heltid. Nu borde det ju vara fullt möjligt att försörja en familj på en lön, eller två halvtidslöner, i andra länder fungerar det utmärkt. Men i Sverige gör det inte det, eftersom vi har världens högsta marginalskatt. Den lilla summan som återstår efter skatt gör att väldigt många måste stå där med mössan i hand och be att få lite subventioner tillbaka av de pengar som gått iväg i skatt. Därmed har makten över människor val av livsstil flyttats till politikerna. För du ska ju inte tro att du får subventioner om du inte lever som politikerna har bestämt. Att du ska få pengar tillbaka är naturligtvis villkorat och handlar inte om vad som är bra familjen, eller för barnen. Villkoren har skapats utifrån ideologi.

Det får till följd att om du väljer standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett års ålder, så får du en subvention per barn med cirka 144.000 kronor per barn och år. Samma sak om du väljer att gå hemma och vara föräldraledig med ett barn, men vill lämna det andra i förskolan, då blir ditt val också kraftigt subventionerat.

Men aj och oj om du väljer att ha omsorgen om ditt barn hemma - av olika skäl - då får du noll kronor tillbaka i subventioner. Det är nämligen inte ett val som är acceptabelt, av ideologiska skäl, hos vissa partier. Alla familjer SKA göra likadant och fås att göra likadant med de ekonomiska styrmedel som byggts in i den svenska modellen. Ett verktyg som också lagts till för att styra familjer är särbeskattningen. Och som grädde på moset har de styrande knutit till sig ett antal forskningsförnekare som sprider fake news att det bara finns ett val att göra för alla barn som är bra - och det är att lämna bort dem vid ett års ålder. Som tack får forskningsförnekarna uppdrag, prestige, tjänar pengar och blir flitigt anlitade i media.

De politiker som skapade den svenska modellen och som skyddar den till varje pris och håller den under armarna har dock glömt en viktig sak: VAD som får oss människor att må bra. Nämligen tid med våra nära och kära, balans i livet, balans mellan familj och arbete.

Lotta Engelbrektson, Göteborgsposten har intervjuat Peter Strang, läkare och forskare som är den främste inom palliativ medicin. Han berättar om sin erfarenheter ur ett forskarperspektiv vad som viktigt i livet för vårt välmående:

"Kärlek och vänskap är fundamenten i livet. Inte bekräftelse genom arbete och prestation även om den kan kännas bra för stunden. Bara banden till andra människor kan överbrygga den existentiella ensamheten. Så kan man sammanfatta Peter Strangs klokskap, skriver Lotta Engelbrektson.

Blanda inte ihop äkta känslor med bekräftelse. Det är kärleken som gör tillvaron uthärdlig när livet krånglar till sig, säger han. Behovet av att höra ihop med andra är lika för oss alla och följer oss från vaggan till graven.
– Människor är skapade för att leva tillsammans. Önskan om gemenskap är genetiskt grundad och har bidragit till mänsklighetens framgång jämfört med andra djur, konstaterar han."

Men i Sverige har politikerna slagit sönder själva grunden för att vi ska kunna relationer. De har monterat ner familjetiden. Standardlösningen - har blivit vår nya religion och den Matrix-mall, som visar hur vi alla ska leva.

Vi har inte haft krig i det här landet på över 200 år, men trots det mår vuxna och barn extremt dåligt. Barnen som lämnas bort tas dessutom om hand på dagarna av personal som tillhör Sveriges sjukaste yrkeskår. Det gör att de har en strid ström av människor som passerar i deras liv under den tid som hjärnan utvecklas som mest. Under den tid när kärlek, närhet, god anknytning och god omsorg och socialt samspel med en vuxen ska forma hjärnan. Det är under den här tiden mellan 0-6 år som vår personlighet formas och den inre arbetsmodellen skapas som sätter grunden för hur vi kommer att klara livet och möta livets utmaningar.

Fungerar den svenska modellen? Får våra barn det de behöver? För att svara på den frågan måste vi faktiskt titta på på utfallet och det är hur barnen mår. Vi har en ständigt ökande psykisk ohälsa i det här landet. Det kostar i lidande, det kostar i pengar och varje år tar många barn sina liv, trots hög förskrivning av antidepressiv medicin. Vi kan naturligtvis fortsätta att låtsas som det regnar eller prata om annat, eller så kan vi ta det här på allvar och förändra familjepolitiken så att den bättre möter upp små barns behov och tar hänsyn till att vi är olika.

Vill du vara med och förändra och påverka politikerna? Vill du ge de små barnen en röst inför valet 2018? Tycker du vi ska en familjepolitik som utgår från forskning kring vad små barn behöver? Vill du ge föräldrar en möjlighet att hitta en bra balans mellan familj och arbete? Skriv då på namninsamlingen Power to Parents 2018. 

Läs också:

Ny forskning: Ju mer du kramar barnen - desto mer utvecklas deras hjärnor

Ger förskolan ettåringar den närhet de behöver?

Mor- och farföräldrar som sitter barnvakt minskar risken för att utveckla demens och Alzheimers

Så mycket betalar vi i skatt, egentligen

Det är ingen naturlag att vi ska stressa ihjäl oss under småbarnsåren

Hon har valt att vara hemmamamma

Heltidsjobb kan knäcka familjer

Förskolebarn har oroväckande höga nivåer av stresshormoner

BRIS kampan mot ungas psykiska ohälsa har fel fokus

Psykoterapeut: Barn behöver vara med ett fåtal personer de första åren

DN: Föräldrar måste få välja själva

Barn i förskoleklass alltmer osociala

Ideologin är viktigare än hänsynen till små barns behov

Varför sprids inte kunskap om små barns behov?

Ny studie: Förskolebarn som går långa dagar är mer stressade

tisdag, juli 25, 2017

Ta bort dina artiklar - du förstör för förskolan

Foto: Andreas Photography FLICKR) LICENS: CC BY-SA
Det är inte lätt att försöka förändra och förbättra. Nu är jag en vanlig liten mamma, utan ekonomiska resurser, utan en stor och stark organisation bakom mig, eller en mängd höjdare som stöttar mig. Det är bara jag och mina små gräsrötter. Vi tillsammans, alla dessa små vanliga människor som vill att saker ska bli bättre för våra barn och för oss föräldrar. Efter 16 års ideellt arbete, där jag inte tjänat en krona på att hjälpa, stötta och inspirera människor att våga ge sina barn tid och där jag samtidigt försökt förbättra för ALLA barn - så förstår fortfarande inte en del tanken bakom mitt engagemang.

Varje artikel jag skriver för att lyfta problem och försöka hitta lösningar, väcker tyvärr också en enorm ilska hos de som är vana vid att hålla varandra om ryggen och tillsammans påtala hur fint tyget är i Kejsarens nya kläder. De blir inte glada när det kommer någon och säger att Kejsaren inte har några kläder ... om vi säger så. De ser inte några fördelar med att lyfta problem, vända och vrida på dem, bolla med tankar och idéer och hitta lösningar. Nej, INGEN får prata om problemen - vi ska prata om pedagogiken i förskolan och alla kul saker det går att göra med barnen. Ingenting annat!

Fokus blir då för att undvika problemformuleringar och prata lösningar - att flytta fokus och smutskasta mig som person. Inne på Förskolan.se med över 33 000 medlemmar sitter admin och andra och försöker tillskriva mig saker som inte är sanna. Tydligen finns det de som inte tror att en hemmaförälder kan arbeta för att alla barn ska ha det bra - i förskolan, hemma och i pedagogisk omsorg. En hemmaförälder bryr sig ju bara om sitt eget och vill att alla barn ska vara hemma, eller hur?

Nej, självklart inte.

Den som tittat in i ett barns klara ögon, som hållit en mjuk babykropp i sin famn och känt den där fulla tilliten: "Jag litar på dig som är vuxen, visst tar du hand om mig" - väljer inte bara ut vissa barn - och särskilt inte efter vilken omsorg de har - utan arbetar självklart för att alla barn ska ha det bra. Och för att alla barn ska få ha det bra under sin uppväxt, så måste vi göra något åt familjepolitiken i stort och där är förskolan en pusselbit, men inte den enda. Vi vet vad små barn behöver och jag tycker att det är så viktigt att vi också lyfter den kunskapen och gör förändringar.

Jag är ändå ganska trygg i att människor ser det problematiska i att sitta och smutskasta en person som inte är med i en grupp. Många vågar inte skriva något i gruppen, eftersom de får lämna då - men självklart så kontaktar de mig, Den här hetsen mot mig har nu resulterat i att jag i ett privat meddelande blivit uppmanad att ta bort mina debattartiklar på nätet, för jag "förstör för förskolan". Nej, jag förstör inte för förskolan - jag gör skillnad. Hade inte jag vågat lyfta de problem jag såg redan 2006 (Förskolebarn saknar skydd i en arbetsmiljölag) - efter Per Kågesons bok "Tid för barn" som kom 2005 (och gav mig bra argument), hade kanske inte fler vågat följa efter. Människor fungerar så. Ingen vill vara först, för den som är bland de första får betala ett högt pris. Det vet jag om någon.

Sedan tror jag på att arbeta tillsammans. Vad spelar det för roll vilket barnomsorgsalternativ vi väljer till våra barn. Vi väljer olika, eftersom våra barn är olika. Tyvärr får jag får inte vara med längre i Förskoleupproret. Mycket på grund av en miljöpartist - tillika förskollärare, som förföljt och jagat mig när jag var med i gruppen och som skrivit saker i stil med: "är dagishataren här nu", som smutskastat mig och skrivit till admin att jag måste uteslutas för att jag är hemmaförälder. Han har även i andra sammanhang skrivit att han "känner för att ladda ett gevär" när han retat sig på att medborgare klagat över väghållningen i en kommun. Vilket säger en del om vilken nivå han brukar ligga på. Men jag stöttar ändå Förskoleupproret, för jag vet att priset är högt för de som larmat. Tyvärr har de ännu inte lyckats åstadkomma några förändringar - och det visar också på hur viktigt det är att vi arbetar tillsammans. Vi som står upp för de små barnen ska inte kriga mot varandra. Det gynnar bara de som vill att allt ska fortgå som förut.

Många missar också att jag faktiskt arbetat på en deltidsförskola (lekis/kyrkis) under många år. Under ett år så drev jag i princip hela deltidsförskolan själv, då ordinarie förskollärare var sjukskriven eller vabbade det mesta av tiden. Jag är inte emot förskolan, men jag vill inte att det ska vara det enda alternativet - och jag vill att förskolan ska få bättre förutsättningar för att bedriva en bra verksamhet. Dessutom vill jag ha tillbaka deltidsförskolorna med verksamhet riktad specifikt till hemmabarn och dagmammebarn. Sedan bör varje kommun erbjuda pedagogisk omsorg i form av familjedaghem, flerfamiljssystem och omsorg i hemmet. Jag är övertygad om att vi får mer psykiskt välmående barn om vi har valfrihet och många olika alternativ.

Eftersom vi har skolplikt i det här landet så hamnar alla barn i skolan förr eller senare ändå. Och då är det väl bra om de fått tillbringa sina första år på ett sätt som gynnat dem i deras utveckling och som gett dem en bra, trygg och kärleksfull start i livet.

Mer dramatsikt är det inte, så nej jag tänker inte ta bort några artiklar. Jag tänker fortsätta på den inslagna vägen och fortsätta arbeta för alla små barn och för en bättre familjepolitik. Vill du också arbeta tillsammans med mig - så skriv gärna på namninsamlingen i Power to Parents, där jag och Susanne Nyman Furugård kämpar för att ge barn 0-6 år en röst i valet 2018.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Ett litet p.s angående Förskoleupproret

Förskoleupproret skriver att "man blir inte utesluten utan anledning". Men faktum är att jag inte blev utesluten, utan lämnade då det blev omöjligt för mig att skriva då jag hela tiden var förföljd av en person som hetsade mot mig och hoppade på mig. Det blev väldigt obehagligt och jag behövde en paus. När jag ansökte igen efter några månader blev jag blockerad direkt av admin bara för att jag ansökte.

Via pm ställde jag då en fråga varför, men jag fick tyvärr aldrig något svar. Men som sagt - det får stå för dem. Jag tror på att samarbeta och att alla föräldrar bör jobba tillsammans, i stället för att motarbeta varandra - bara för att vi väljer olika barnomsorgsalternativ :)




fredag, juli 07, 2017

Dygnet-runt-förskolor ska lösa problemen med försämrad föräldraförsäkring

Foto: Raymond Bosma FLICKR) LICENS: CC BY-SA
På seminariet som LO anordnade om föräldraförsäkringen i Almedalen den 5 juli, var parollen:
"En föräldraförsäkring för alla, vems behov ska den fylla?"

Jag har ett enkelt svar på den frågan: Barnets behov.

Fast det var ju inte på tapeten på det här seminariet heller. Barnets behov av tid med sina föräldrar nämns aldrig när det presenteras hur föräldraförsäkringen ska slaktas. Vad små barn behöver i form av närhet, kärlek, god omsorg, god anknytning och socialt samspel med de viktigaste personerna i barnets liv - är som vanligt en icke-fråga, trots att vi vet av forskning att de första åren är avgörande för hur barnet kommer att må längre fram i livet. Fokus är på vad facket vill, vad arbetsgivarna vill och vilka ideologiska drömmar politikerna vill förverkliga.

Tydligt illustrerat av talarna även på det här seminariet:

Ida Viklund, forskare Stockholms universitet (presenterade statistik för hur uttaget av föräldradagarna ser ut)
Annika Strandhäll, socialförsäkringsminister, S, (beskrev de ideologiska idéerna bakom försämringen)
Maria Lidström, huvudsekreterare i Utredningen för en modern föräldraförsäkring (beskrev uppdraget från regeringen)
Edel Karlsson-Håål, expert i jämställdhets- och lönebildningsfrågor, Svenskt Näringsliv (vill minska flexibiliteten och ha en tvåårsgräns för uttag.)
Berit Müllerström, andre vice ordförande, LO (berättade om att arbetarklassens män måste ta ut fler dagar och arbetarklassens kvinnor måste arbeta mer)
Moderator: Joa Bergold, utredare, LO (ingår också i regeringens utredning)

Den stora vision som Annika Strandhäll ,S nu målade upp handlade om hur regeringen och LO ska ta fram ett system som fungerar för jämställdheten. Med jämställdhet menar de då förstås per definition den socialistiska, som handlar om att dela exakt lika - 50-50. Utgångspunkten är inte den verklighet som föräldrarna lever i, utan den statistik som finns angående uttaget av föräldradagar. Bara statistiken av uttaget blir 50-50 är alla jämställdhetproblem lösta, enligt Annika Strandhäll och LO.

Den slakt av föräldraförsäkringen som de nu planerar handlar om följande:

- Inga dagar ska kunna tas ut efter tvåårsdagen.
- Rätten att ta ut obetalda dagar ska tas bort.
- Dagarna med lägstanivå ska tas bort.
- Dagarna ska  tvångskvoteras exakt lika mellan föräldrarna (föräldrarna ska inte kunna skriva över dagar på varandra i den redan individualiserade försäkringen).
- Kvalifikationskraven för att få en hög SGI (sjukpenninggrundande inkomst) ska förändras så att det blir svårare att få en hög SGI.

Det här ska leda till att kvinnor ska komma ut snabbare i arbetslivet efter att de fått barn och kvinnorna som i dag har sämre pensioner - ska därmed få högre pension. Så har regeringen och LO räknat ut det.

Men om nu regeringen faktiskt bryr sig så mycket om kvinnors pensioner som de säger - hur kommer det så då att det första de gjorde när de kom till makten, var att rycka undan mattan för de som försökt förbättra sina pensioner genom att spara privat. De införde nämligen dubbelbeskattning som gjorde att privat sparande blev helt meningslöst. Privat sparande, att föra över pension på den som är hemma, eller sambeskattning är ju andra förslag på lösningar som skulle kunna prövas, i stället för tvång.

Jag är också helt fascinerad av hur Annika Strandhäll presenterar kvinnor som en begåvningsreserv som de genom att försämra föräldraförsäkringen nu ska kunna ta för sig av för att få in mer skattepengar: "Kvinnor har högre utbildning än män och därför är det viktigt att de arbetar heltid så fort som möjligt så att deras kompetens och resurser tas tillvara."

Var det inte precis så här det resonerades i DDR och Sovjetunionen. Där människor reducerades till ett kollektiv, en produkt. När det handlar om riktiga levande människor som vill ha sina fria val, livsdrömmar, som vill få en möjlighet att satsa på tid för barn och balans mellan familj och arbete. Allt det är tydligen av underordnad betydelse när politikerna diskuterar ovanifrån hur de ska planera den lilla människans liv i detalj.

Tittar vi sedan på hur allt tvång slår på riktigt - om vi nu tar och lämnar den teoretiska skrivbordskonstruktionen ett tag - så ser vi att den här jämställdhetslinjen redan nu blivit en sjukskrivningslinje. Enligt statistik frånFörsäkringskassan ökar sjukskrivningarna hos kvinnor kraftigt efter andra barnet. I Stockholm ökar sjukskrivningarna redan efter första barnet, något som Försäkringskassan tror beror på att där väljer en majoritet standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett års ålder. Nyligen kom det också statistik som visar att när pappor tar ett större ansvar för barnen, så ökar sjukskrivningarna även för dem.

Det här visar ju hur tufft det är redan nu för familjer att få ihop livspusslet under småbarnsåren, med den föräldraförsäkring vi har. En föräldraförsäkring som nu alltså ska bli ännu sämre om regeringen och LO får bestämma.

Hur ser då planeringen ut för de små barnen när regeringen drastiskt ska minska föräldrarnas tid med sina små? Jo - och här kommer det riktigt otäcka - enligt Strandhäll måste "förskolan ställas om och erbjuda dygnet-runt-service för att tillgodose behovet av barnomsorg när föräldrarna ska arbeta mer".

För mig låter det här som att vi snart har samma system som Israel prövade på sina kibbutzer mellan 1950-1980, innan det systemet övergavs. Föräldrarna är bara arbetskraft och barnen ska få växa upp på institution och tas om hand av utbildad personal. Jag tycker att det låter lika illavarslande som när socialdemokraterna genom löntagarfonderna ville förstatliga alla svenska företag. Nu är det föräldraskapet som ska förstatligas. Föräldrarnas tid med barnen ska alltså reduceras från en låg nivå till en obefintlig, trots att politikerna redan reducerat barndomen till ett år.

Inför valet 2018 har det nu i alla fall blivit väldigt tydligt vad en röst på socialdemokraterna (och LO vår skuggregering) innebär.

Tycker du att den utvecklingen är obehaglig, så skriv på namninsamligen Power to Parents och ge barn 0-6 år en röst inför valet 2018.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Se till mig som liten är

Det är ingen naturlag att vi ska stressa ihjäl oss under småbarnsåren

Jämställdhetslinjen har blivit en sjukskrivningslinje

Mammorna betalar priset för att arbeta heltid

Skriv på namninsamling mot försämringar i familjepolitiken Power to Parents

Jämställdhet är mer än bara siffror på ett papper

Politikerna har i smyg reducerat barndomen till ett år

Riskfyllt att styra ännu mer i familjepolitiken

Svensk familjepolitik och Israels kibbutzer

Det finns inte bara en lösning för att uppnå jämställdhet

Hur dygnet-runt-förskola kan se ut i praktiken

S vill införa delad föräldraförsäkring (debatt mellan Madeleine Lidman, HFN och Carina Ohlsson, S-kvinnornas ordförande)