Jag var en ganska kavat unge som liten. Glad, nyfiken och social. Det fanns nästan inte en granne jag inte varit inne hos och jag lärde lätt känna nya kompisar.
Trots att jag aldrig satt en fot på dagis.
Men eftersom det var där nästan alla barn höll till, så letade mamma efter en massa olika aktiviteter, så att jag skulle ha andra barn att leka med på dagarna. Jag gick på barnpromenad, dansade balett från jag var tre år (mamma tjatade in mig för man måste ha fyllt fyra år egentligen), engelsk lekskola från jag var fyra år och så vanligt lekis. Alla nya miljöer, nya barn och nya fröknar övade mig i att möta nya situationer och nya människor.
Sedan kom skolan och 1970-talets konformitet. Där skulle alla vara på ett visst sätt och tycka på ett visst sätt, allt i röd sosseanda förstås. Där tystnade jag och blev den tysta flickan. Först när jag kom ut i arbetslivet, så började jag återerövra min personlighet. Det tog många år och ofta kände jag (liksom nu) att det är mycket enklare och bekvämare att tystna och försvinna. Men det går inte. Jag har inget val.
Redan som barn stack jag ut eftersom jag inte gick på dagis eller fritids. Som förälder stack jag ut när jag valde att bli hemmaförälder. Föräldrar i dag berättar om hur de möter många kommentarer och frågor kring sitt val att stanna hemma, som sår en osynlig tagg av oro hos dem.
Gör de rätt som litar till sin magkänsla? Ja, det tror jag absolut. Och det är ett oerhört viktigt budskap som får mig att fortsätta sticka ut huvudet och ta de smällar jag får på grund av det.
Men dagens föräldrar vet inte vilket gatlopp hemmaföräldrarna fått löpa i media under mycket lång tid, tills Hemmaföräldrars nätverk och andra organisationer började göra sina röster hörda - på nätet. I papperstidningarna refuserades de men fick lida svårt under alla påhopp.
2005 skrev jag en vädjan till proffstyckarna efter ett följande inlägg från Linda Skugge, Expressen;
"Jaha, ska det bli hemmafrudebatt på riktigt nu, eller? Men tro inte att ni får av min skatt till ett vårdnadsbidrag bara för att sitta hemma och fisa med era ungar utan att jobba, utan att bidra med skatt, no fucking way. (...) Och sen när era karlar drar med sekreteraren vill jag inte höra ett enda gnäll från er, då får ni stå ert kast och gå till soc eller hora på stritan för att få ihop till mat, hem och barn."
och Anna Larsson i SvD;
"Men är då drömmen om hemmafru livet verkligen så osjälvisk som den ofta framställs? För vems skull vill man egentligen stanna hemma? För barnens? Knappast, att bli hämtad klockan ett efter skolan kan för ett barn innebära en smärre social katastrof. De allra flesta föräldrar jobbar heltid, det är på fritids barn skaffar sig kompisar och det är vid hämtningen det bestäms vem som ska följa med vem hem och leka. Och hur kul tycker egentligen en 4-åring att det är att tumla runt med sin 30-åriga mamma när alla jämnåriga hojtar och tjoar några kvarter bort på dagis? Nej, då är det ärligare att säga som det är. Att man vill vara hemma för sin egen skull. Och det går man ju gärna vara - om man bekostar det själv."
En del har hänt sedan dess. Jag vet inte om det är önsketänkande men jag tycker att nivån blivit bättre. Visst hemmaföräldrarna syns fortfarande inte speciellt mycket i media och vi blev raderade på Wikipedia och moderatorn la till "sektbeteende" i texten först. (Men fick faktiskt en reprimand för det).
Helt plötsligt börjar alltfler kändisar i papperstidningarna slänga sig med uttryck som "att det är viktigt att ge barnen tid" - och det är något som vi hemmaföräldrar sagt i flera år nu. Påhoppen känns inte heller riktigt lika grova och i takt med att den psykiska ohälsan hos barn bara ökar, så finns det snart väldigt lite utrymme kvar för "stoppa-huvudet-i-sanden-föräldrarna" att fortsätta ignorera kalla fakta om att dagens familjepolitik skördar offer.
Vi har ändå bara tagit ett pyttekliv framåt och bakslaget väntar alltid runt nästa hörn. För det är inte någon bekväm väg vi föreslår att Sveriges politiker ska ta ta och många är de journalister som nog helst vill slippa att konfronteras med sina gamla inlägg i debatten, som inte vill göra upp med sin redan färdiga världsbild om hur förträffligt det är att låta barnen växa upp på dagis.
Kul är ändå att se att en del av dem svängt. Som Linda Skugge. Hon är inte alls lika rabiat motståndare till vårdnadsbidraget eller rabiat förespråkare av dagis. (De egna barnen går hos dagmamma numera.....). Utan tonen har blivit mer sansad.
Nu återstår bara att få in i papperstidningarnas tröga värld att det är dags att sluta förlöjliga och hoppa på hemmaföräldrarna och försöka straffa dem för deras val. Nästa steg blir istället att stötta valfriheten och kämpa för att få in hemmaåren som en merit i cv:n. Det här handlar ändå om enormt starka och modiga människor som vågar lyssna till sin magkänsla och se det egna barnet behov, oavsett vad tidsandan säger. Det ska belönas!
Alliansens siffror visar att gräsrötterna är på väldigt god väg att slänga av sig den socialdemokratiska manteln som tyngt deras axlar i decennier och satt stopp för människors möjlighet att gå sin egen väg och därmed utveckla samhället till en bättre plats för oss alla.
Nu hoppas jag bara att inte Alliansen axlar den gamla socialdemokratiska manteln när det kommer till familjepolitiken, utan att de vågar låta människor göra olika val. Därför är det extra viktigt att svenska föräldrar inte lägger alla ägg i samma korg, utan ser till att rösta på det parti som försvarar valfriheten och många olika barnomsorgsalternativ.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Läs också:
Snälla proffstyckare var inte rädda för oss hemmaföräldrar
En debatt som lätt kantrar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar