Till dig som vill hoppa av ekorrhjulet under småbarnsåren

Foto: Pixabay

Vi har bara ett liv och det går inte i repris. För många är barn den största händelsen i livet men även om Sverige är ett mycket bra land att leva i på många sätt när man får barn, så finns det en baksida och det är den hårda styrningen och att vi sedan förväntas leva likadana liv där vi arbetar så mycket som möjligt och är så lite med barnen som möjligt. Det fungerar inte för alla och många vill verkligen inte leva så heller under den viktiga småbarnsperioden. Andra försöker - för det är ju så man ska göra och känner alltmer hur de äts upp av stress och att livkvaliteten uteblir, barnen är ledsna och längtar efter sina föräldrar.

Hur gör man om man vill hoppa av ekorrhjulet? Hur gör alla andra som valt att ge sina barn tid och som har en bra balans mellan familj och arbete? Kan det vara något för mig undrar många, kanske sedan de läst min debattartikel i Dagens Samhälle på temat: Varför ska vi arbeta som mest när barnen behöver oss som mest?

Det finns naturligtvis inte något enkelt svar på den frågan. Jag har inte som ambition att få föräldrar att hoppa av ekorrhjulet, om de inte vill. Lev och låt leva. Vi är olika och väljer olika. Däremot vill jag gärna hjälpa de som känner med sin magkänsla att de vill göra en förändring, men det är inte helt lätt att göra en sådan förändring och det kräver vissa uppoffringar. Vi pratar inte så mycket om det där med uppoffringar. Vi får ju ofta höra att vi ska klara av att göra allt samtidigt. Jobba som mest när barnen behöver oss som mest och göra karriär samtidigt som vi bildar familj. Vissa klarar det, men för många går det inte ihop, utan de drabbas av utbrändhet, livskriser, depressioner eller går skilda vägar. De sliter när tiden aldrig riktigt räcker till. Tid för barn, tid för familj - kräver också att man stannar upp och reflekterar, över livet, över var man är i livet och över föräldraskapet. Missar man tiden för reflektion så är det mycket som riskerar att krascha.

Sedan ser familjer olika ut och alla har olika förutsättningar, för att få mer tid för familjen eller kunna stanna hemma helt, så måste man titta på vad man har att bolla med. Är ni två föräldrar i familjen kan ni kanske båda gå ner i arbetstid under småbarnsåren. Men då är det i familjen den tiden får investeras och här kommer redan där en del uppoffringar in. Tid för vänner, att ha en hobby, träning, gå ut och äta och unna sig egentid, kanske måste minskas ner rejält för att istället ges till familjen.

Det gäller också att se över sin ekonomi. Går det att förändra boendet? Det är en stor kostnad. Bo mindre, flytta ut på landet eller en bit från stan. Hyra ut en del av sitt boende till en student, eller flera. Hyra ut sitt boende om man är borta på semester. Saker till hemmet, möbler, heminredning - där finns det mycket att dra in på. Skapa ett praktiskt hem, måla om för att förnya och strunta i att köpa en massa småprylar, kuddar, nya gardiner och så vidare. Väg varje utgift på en guldvåg och fundera över om det är nödvändigt. Köp begagnat och fräscha upp sakerna istället, med lite färg.

När det kommer till resor så är det en dryg utgift och kanske något ni kan hoppa över under några år. Hyr ett mysigt sommarhus och tillbringa hela sommaren där istället med lata dagar där ni får tid att umgås. Kräver mycket i form av tid och tålamod, men ni kommer att växa ihop som familj och växa er starkare och få mängder med fina minnen (och jobbiga). Inget är rosenrött men det jobbiga gör att ni kommer att utvecklas som föräldrar.

Mat är en annan sak som det går att se över. Strunta i all hämtmat och alla halvfabrikat. Laga från grunden och köp när det är billigt och frys in. Skriv listor och handla inte på känsla. Gör veckoscheman över vad ni ska äta. Det håller kostnaderna nere.

Kläder är också en utgift som det går att göra något åt. Handla kläder på rea och köp de dyra sakerna som skor, stövlar och ytterkläder i två storlekar större till nästa säsong, eller köp begagnat. Köp gärna bra märken som håller och som går att sälja vidare. Handla även övriga kläder på rea och håll dig till några färger som funkar ihop, då känns det som att ni har mycket kläder att välja på. Samma sak gäller vuxna, med ett fåtal färger så går det mesta att kombinera och garderoben känns större. När barnen vuxit ur kläderna samla ihop storleksvis och sälj paketvis.

Barn har så mycket leksaker som de inte leker med. Välj istället att ha färre leksaker och köp gärna begagnat. Var sak ska ha sin plats och städar man undan på kvällen leker barnen bättre dagen därpå. Göm undan leksaker ibland och ta sedan fram dem efter några veckor/månader och de är som nya.

Se över alla abonnemang till telefoner, internet, tv och så vidare och titta på om du/ni kan hitta bättre priser.

Det är inte lätt att göra en livsstilsändring, men småbarnsåren går fort och för den som väl downshiftat är det sedan lätt att fortsätta på samma sätt och fortsätta leva ekonomiskt och hållbart och kanske investera pengarna i aktier eller annat sparande som Avanza. Även ett pensionssparande i någon form är en bra idé. Men se upp för dubbelbeskattningen som regeringen införde.

Det här är det första steget. Många inser även när de börjat se över sin situation att det faktiskt går att låta en förälder vara hemma på heltid. Skriv då gärna över en del av premiepensionen på den som är hemma och fundera över hur ni kan spara pengar till pensionen. Ska vi vara ärliga så kommer det med största sannolikhet inte att finnas någon pension till någon av oss om några år och vi vet heller aldrig när politikerna ändrar på förutsättningarna. Så det som verkar solklart idag kring pensionen kan plötsligt ändras. Därför är det viktigt att fundera över hur dessa pengar ska tryggas hur som helst.

När allt det här är gjort och du har börjat din resa mot mer tid för familjen och har bestämt dig att det är hemmaomsorg du/ni ska ha under några år, eller att ni ska arbeta så lite det bara går och ha barnen hemma så mycket det går - DÅ är det dags att börja nätverka med andra så passa på och sök till Hemmaföräldrars nätverk, HFN, på Facebook - för stöd, råd och inspiration kring hur vardagen ska gå ihop.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:
Lite om hur jag själv hoppade av ekorrhjulet

Förra året nådde de målet och slutade jobba vid 40

Så blev vi ekonomiskt oberoende

Det är förlegat och odemokratiskt att straffa föräldrar som ger barnen tid

Foto: Pixabay

Det kanske är åldern men jag känner att jag funderar alltmer över sakernas ting och ordning. Som det här att det finns få saker som väcker så starka känslor som inlägg där en djurmamma gör allt för sina ungar, för att rädda dem. Inte ett öga är torrt. Men när människomammor gör samma sak för sina barn och räddar barnen från till exempel standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett års ålder, som de vet kommer att skada barnen, så är de töntiga. Framförallt mammor som gör valet är losers som inte vet bättre. De kommer ju få sämre pension och sätter sig själva i ekonomisk knipa och låter sig bli beroende av någon annan än staten.

Vissa verkar inte förstå drivkraften i att göra uppoffringar under en period för att barnen ska få ett bra liv. Även om politikerna bestämt att vi alla ska välja standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett års ålder, så fungerar inte den lösningen för alla. Behöver man då välja något annat så straffas man på olika sätt. Men det beror enbart på att politikerna byggt in det straffet i de familjepolitiska ramarna, eftersom man anser att föräldrar som väljer tid för barn och balans mellan familj och arbete, väljer fel. Alla ska med ekonomiska styrmedel tvingas att välja lika.

Av någon anledning så tycks det inte bekymra politiker och proffstyckare att en lösning inte fungerar för alla och att det alltid kommer att finnas föräldrar som tar det straff som politikerna dömt ut, hellre än att leva på ett sätt som barnen inte kommer må bra av. Kärleken till barnen är större än oron för vad valet att ge barnen tid ska resultera i.

Män har i alla tider valt karriär framför att ge barnen och familjen tid. Idag hyllas de kvinnor som gör likadant och framhålls i media som goda förebilder och lyckade exempel på hur man ska vara, samtidigt som de som väljer barnen framför karriären några år, ses som passiva offer som inte förstår bättre. Problemet är bara att då är ju ingen med barnen, för även om män som ger sina barn tid hyllas är det fortfarande lika svårt för män att gå ner i tid som det är för mammor på grund av hur familjepolitiken är utformad. Men även attityden till föräldrar som ger sina barn tid, spelar in. Jag har aldrig riktigt förstått det där varför vi ska arbeta som mest när barnen behöver oss som mest.

Karriär och barn - javisst - men inte nödvändigtvis samtidigt.

Därför funderar jag lite vad som skulle hända om vi helt enkelt bestämde att det faktiskt är alldeles självklart att små barn behöver sina föräldrar och sedan ger föräldrar en möjlighet att sy ihop en bra lösning med tid för barn och balans mellan familj och arbete under småbarnsåren, om de vill så klart. Skulle det verkligen vara så farligt om vi började leva lite olika och göra lite olika val, eftersom vi ju ändå är olika. Och då menar jag att vi ska tillåtas att göra olika val, utan att straffas för det.

Det går att förändra de politiska ramarna - och det går att förändra attityden till föräldrar som ger sina barn tid. Gör man dessa förändringar så blir det inte längre samma stigma som det är idag att välja bort ekorrhjulet några år. Med tanke på den ständigt ökande psykiska ohälsan hos barn, så tror jag inte att det är hållbart att fortsätta leva som vi gör nu. Staten måste släppa taget om medborgarna lite, släppa fram demokratin och återupprätta rätten för människor att välja själva. För hur staten än hotar, hoppar på, förföljer och försöker tvinga föräldrar att lämna bort sina små barn för att arbeta heltid - så kommer det alltid att finnas de som tar straffet och väljer tid med barnen. Kärleken till barnen är större än rädslan för vilket straff man kommer drabbas av.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Kattmamma går fem gånger genom eld för att rädda sina ungar

Mammor betalar priset för att arbeta heltid

Why you shouldn´t ignore a crying baby

Farlig stress

Om skrikande barn vid lämning i förskolan

Alex Schulman: Jag fick anstränga mig för att inte börja gråta

Förskola före två års ålder kan skada ditt barn

Carrying matters

Varför talar vi inte om barnens 50-timmars arbetsvecka

En halv miljon fler måste jobba

Det är inte hållbart att tvinga småbarnsföräldrar arbeta ihjäl sig

Foto: Pixabay

Jag var på ett seminarium med Familjen Först i riksdagen den 16 januari. Där fick jag höra att allt gratis VAP (vård av pensionär) som släktingar ägnar sig åt när de tar hand om äldre sjuka släktingar, sparar 183 miljarder om året åt staten. Jag undrar just hur mycket alla föräldrar som själva ansvarar för omsorgen om sina barn sparar?

Enligt en brittisk undersökning för några år sedan så kom man fram till att en hemmaförälders arbete är värt cirka 384 000 kronor om året. Jag tror också att föräldrar som ser sitt eget unika barn och dess behov och sedan tar hänsyn till det och till exempel väljer bort förskolegrupper, då barnet har en personlighet som inte mår bra i dessa sammanhang - sparar mängder med pengar även för framtiden då risken för psykisk ohälsa minskar. Ett barn som inte mår bra i förskolemiljön men ändå lämnas där varje dag, förtvivlat gråtande i hopp om att föräldern ska komma till undsättning, riskerar enligt forskning om anknytning och neurobiologi att få bestående problem senare i livet. Det är problem som kostar samhället enorma summor. Kanske därför vi har så många forskningsförnekare som politikerna använder sig av för att undanhålla denna viktiga information. Forskningsförnekare som får uppdrag, tjänar pengar, får utmärkelser och får ära och berömmelse när de säger det som makten vill att folket ska höra. För makten vill styra folket bort från sina barn. Det är väl helt enkelt billigare och enklare att tvinga de som har en utbildning och jobb att bara jobba MER och MER hela tiden för att få in ännu mer skattepengar, än att sätta in insatser för att få in alla de som står utanför arbetsmarknaden i arbete. Och hela tiden ökar andelen människor som står utanför och som behöver bli försörjda, samtidigt som politikerna klurar på hur de ska få främst småbarnsföräldrar att arbeta mer.

Själv kan jag inte för mitt liv förstå varför föräldrar ska arbeta som mest när barnen är små och behöver sina föräldrar som mest. Det handlar om att tänka långsiktigt och skapa en vettig familjepolitik som håller både föräldrar och barn friska. Och andelen arbetslösa som behöver bli försörjda, det är också en långsiktig investering. Istället för att bränna ut de som redan arbetar och sedan klå dem på alla deras pengar med världens högsta marginalskatt, varför inte ta tag i den riktigt stora grupp som står utanför arbetsmarknaden och behöver komma in? Det skulle vara så skönt om politikerna kunde flytta fokus ett tag, för den strategi de har för tillfället fungerar inte längre. En liten skara småbarnsföräldrar kan inte försörja en allt större andel som inte har ett jobb att gå till. Redan idag ser vi hur främst kvinnor och barn dukar under och drabbas av utbrändhet och psykisk ohälsa. Därför är mitt tips: lägg ner allt prat om mer tvångskvotering av föräldradagarna, dygnet-runt-dagis och rikta blicken mot den andra stora gruppen. Där om något behövs det insatser.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Familjepolitikens ekonomi;En statsfinansiell analysav den svenska barnomsorgsmodellen och dess hälsoeffekterpå barn och unga samt föräldrar

Ett outsourcat familjeliv kan ha negativ effekt på vårt välmående

Mammor betalar priset för att arbeta heltid

Jämställdhetslinje riskerar bli sjukskrivningslinje

Betyder inte barnens behov något Timbro?

Förskola kan bryta tidig anknytning

Hemmet är den bästa platsen för förskolebarnen

Felet ligger i det samhälle vi skapat

Det finns en sista gång för allt, så ta vara på tiden med barnen

Foto: Pixabay

Det är något alldeles speciellt med att få barn och det går så fort. Den där känslan när de är små och man aldrig vill släppa dem utom synhåll, utan bara ha dem nära, nära. Kanske kände jag tidigt att #livetgårinteirepris och nog visste jag att de en dag skulle flyga ur boet, men inte att det skulle gå så fort. Och tänk att det är så att det finns en sista gång för allt. En sista gång de smyger över i sängen efter en mardröm för att få trygghet. En sista gång de sitter i knäet, håller handen och tittar beundrade på dig och säger: "min mamma eller min pappa". Det finns en sista gång för allt - så ta vara på tiden med barnen.

En liten text från tidningen Femina:

"Det finns en sista gång för allt.

Det kommer en tid när du kommer att mata ditt barn för allra sista gången.
En tid när de kommer somna på dig efter en lång dag,
och det blir sista gången du någonsin håller ditt sovande barn.
En dag kommer du att bära dem på höften och sätta ner dem,
och aldrig lyfta upp dem på det sättet igen.
Du kommer tvätta håret i badet en kväll,
och från den dagen och framåt vill de bara bada ensamma.
De kommer att hålla handen för att korsa vägen,
och sedan aldrig sträcka sig efter din hand igen.
De kommer smyga in i ditt rum vid midnatt för att kramas,
och det blir sista natten någonsin du vaknar av detta.
En eftermiddag kommer du att sjunga "hjulen på bussen"
och göra alla övningar till,
sedan sjunger du aldrig den sången igen.
De kommer att pussa dig hej då vid skolan.
och nästa dag kommer de att be att få gå till skolan själva.
Du kommer att läsa en sista god natt-saga,
och tvätta ditt sista smutsiga ansikte.
De kommer att springa till dig med utsträckta armar och bli upplyfta,
för den allra sista gången.
Och saken är den att du kommer inte ens veta att det är sista gången.
Tills det inte blir några mer tillfällen. Och även då kommer det ta ett tag att inse.
Så medan du lever i dessa stunder,
kom ihåg att det finns bara ett antal tillfällen,
och när de är borta, kommer du längta efter ytterligare en enda gång.
En sista gång." (Översättning: Madeleine Lidman)

Till dig som vill använda min svenska översättning av texten: Kom ihåg att ange källa till texten och kopiera in länken till bloggen. Det är INTE tillåtet att bara ta texten och dela vidare. Det är jag som översatt den och att bara dela texten utan att ange källa är olagligt.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Ansvariga bakom Axfoodföretaget Minstingen startar drev mot enskilda

Skärmdump från Minstingens FB-sida

Det är märkligt hur hämningslöst vissa agerar för att skamma föräldrar som kritiserar ett företags dåliga skämt om små barn. På företaget Minstingens sida på Facebook dök det upp ett, i mångas ögon, trist inlägg om små barn:

"Nu är jag sugen på ännu mer jullov". Sa ingen förälder någonsin.

Flera föräldrar blev upprörda över att ett företag som säljer produkter till barn skämtade om små barn på det här sättet. Som en förälder skrev som delade inlägget:

"Vad är grejen med den här askassa ”humorn” där företag som riktar sig mot barn skämtar om att ingen orkar vara tillsammans med sina egna barn mer än 2-3 veckor i stöten!? Blir så less när det normaliseras i den här typen av skämt. JA, det kan ju såklart vara jobbigt att vara med sina barn dygnet runt, MEN att detta vore normen genom att skriva ”ingen förälder någonsin” känns rätt kasst tycker jag."

Det blev med andra ord inte det positiva gensvar som företaget Minstingen räknat med när de skämtade om de allra minsta - och då kanske man borde ta till sig av kritiken och fundera lite över hur man skriver. Döm därför om allas förvåning när det visar sig att bakom företaget Minstingen står det två bloggare från bloggen Hormoner och hemorrojder. Den ena av dem, väljer att skriva ett blogginlägg där hon får det att låta som att det är hon personligen som blivit "skammad" av andra mammor, när de i själva verket framförts kritik mot ett företag.

Därför blir det helt fel att göra som en av bloggarna gjorde i det här läget och skärmdumpa från företagets sida och hänga ut enskilda personer med namn, bild och kommentarer på sin egen blogg.
Kanske var syftet med blogginlägget att få fler att gå in och kommentera så att Axfood som står bakom Minstingen inte skulle få se hur illa berörda många blev av inlägget. Kanske handlade det om att starta drev mot enskilda personer så att ingen någonsin mer ska våga ha en annan åsikt på sidan. Men faktum kvarstår, att det var oseriöst att agera på det här sättet.

Därför skrev jag en kommentar till blogginlägget som de valt att inte publicera. Jag har även skrivit direkt till de ansvariga bakom bloggen och sedan har jag skrivit till Axfood för att fråga hur de ser på det här agerandet. Ska företaget Minstingen användas i kampanjer mot enskilda medborgare som inte har någon möjlighet att försvara sig?

Personligen kan jag tycka att de ansvariga bakom företaget Minstingen borde be om ursäkt, radera blogginlägget på Hormoner och hemorrojder och sedan börja agera professionellt. Företag ska inte jaga, förtala, starta drev eller hänga ut enskilda personer med namn och bild, för att de inte skrattar åt ett dåligt skämt. Tills det här är utrett hoppas jag verkligen att ingen köper produkter från företaget Minstingen.

Madeleine Lidman

Hemmaföräldrars nätverk

Uppdatering 12/1-2019

Här är svaret från företaget Minstingen:

"Minstingen tar alltid avstånd från kommentarer som riktar sig till specifika personer som kan anses vara personangrepp och vi har bett Hormoner och Hemorrojder att ta bort blogginlägg som man refererar till ovanstående diskussioner då vi inte kan stå bakom det."

Har paddorna ersatt barnens fria lek med leksaker?

Foto: Pixabay

Vi är ute och äter på restaurang, vilket inte händer särskilt ofta. Vid bordet bredvid sitter ett ungt par och i en barnvagn har de stöttat upp en liten bebis med kuddar. En liten som halvligger mot kuddarna och stirrar med öppen mun mot en iPhone med rörliga bilder. Det lilla spädbarnet sitter helt klistrad med blicken vid de rörliga bilderna och föräldrarna får äta ifred. Jag hör inte ett ljud från barnet under den tid vi är där. Föräldrarna pratar inte med barnet, interagerar inte med barnet, utan den lilla sitter där som en liten grönsak och stirrar på skärmen. Det är något kusligt över det hela. Ett spädbarn i den ålder som hjärnan utvecklas som mest. I en ålder när socialt samspel är A och O för att spegelneuronerna ska få arbeta och den lilla som formligen slukar all ny kunskap och utvecklas i raketfart. Det vill säga om barnet och barnets hjärna får det barnet behöver.

Vad händer när viktig kunskap om små barns behov försvinner? Jag tänker som så att en bebis på fyra-fem månader har inget behov av att följa med ut på restaurang, men kan självklart följa med, men ska då helst sitta i en barnvagn och vara med i det sociala samspelet. Leka med leksaker, tappa leksaken, någon tar upp den och pratar. Då är barnet hela tiden med i konversationen och en del av flocken. Eller så kan barnet sitta i knäet och man kan turas om att hålla i den lilla. Barn innebär förändringar, anpassning och under de första viktiga åren så är det kanske inte en bra idé helt enkelt att försöka få allt att vara som vanligt. Barnets behov måste få styra.

I den nya läroplanen för förskolan är numera digital teknik obligatorisk. Små 12 månaders bebisar ska sitta vid paddor och undervisas. Allt infört utan minsta lilla riskanalys, trots att flera forskare och barnpsykologer varnar för att det kan få negativa konsekvenser för utvecklingen av barnens hjärnor. Jag kan förstå att paddor kan vara en quick fix för att klara dagen i en stor barngrupp med få personal, höga sjukskrivningstal och svårt att hitta vikarier - men sedan placeras många barn dessutom framför en padda hemma. Barn som inte kan leka själva pockar också hela tiden på föräldrarnas uppmärksamhet och då blir paddan en quick fix även där för att föräldrarna ska få lugn och ro efter en lång arbetsdag. Men bör inte riskerna analyseras innan något görs obligatoriskt?

Mitt i allt det här läser jag om hur ännu en stor leksaksjätte gått i konkurs. Det verkar som leksakshandeln har stora problem. Jag hoppas att nedgången i försäljningen inte beror på att barn inte leker med vanliga leksaker längre. Kan det vara så illa att en majoritet  sitter klistrade framför sina paddor, istället för att få en chans att sitta och leka, gå in flow och utveckla en mängd förmågor? Kan barn ens leka själva nuförtiden när de får så mycket skärmtid att all kreativitet dödats?

Men hallå, säger någon. Det är nya tider nu, livet förändras och barn lär sig en massa saker när de sitter vid sina paddor. Ja visst är det nya tider, men vi människor är fortfarande ett däggdjur och vi och våra behov har inte förändrats särskilt mycket sedan stenåldern. Och kanske lär sig barnen saker, men vad missar de? Och vad säger att det inte är saker de kan lära sig när de är äldre? Mycket skärmtid gör att barnen får popcornhjärnor säger experterna. Benämningen används på barn som sitter länge framför en skärm där olika saker poppar upp och lockar till sig deras uppmärksamhet. Det orsakar hjärnstress och i det läget fungerar hjärnan långsammare. Andra forskare pratar om att barn som har mycket skärmtid drabbas av digital demens.

Jag tycker att det är en väldigt farlig väg vi börjat vandra på när någonting som dessutom kan vara direkt skadligt för våra allra minsta gjorts obligatoriskt och vi först om några år kan få facit på hur stora skadorna blivit. Det kan bli en förlorad generation med obotliga skador på hjärnan, som i sin tur leder till ytterligare ökad psykisk ohälsa hos barn.

Det är dags att vi får in forskning kring neurobiologi, utvecklingspsykologi och anknytning när politikerna ska fatta politiska beslut. Ideologi och snabba, ogenomtänkta beslut utan riskanalyser har alltför länge präglat familjepolitiken och den politik som berör våra yngsta barn under deras mest känsliga utvecklingsperiod. Den period när hela grunden för deras framtida välmående läggs.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Stoppa Fridolins surfplattetvång i förskolan

Psykiater varnar för ny folksjukdom: popcornhjärna

Digital demens drabbar barn

Svenske hjärnforskaren: Ipad och tv-tittande ger barn IQ-brist

Inga skärmar till barn under två år

Barnläkare varnar för digitaliseringens risker

Risker med skärmar - sammanställning

Mycket tid framför skärm splittrar barns tid

Toysus ansöker om konkurs

Leksakskedjan som driver BR leksaker i konkurs efter svag julhandel

Snart blir digital teknik obligatoriskt i förskolan

Kampen för att kunna ge barnen tid slutar aldrig och vilar aldrig

Foto: Pixabay

Lite tankar inför det nya året!

Vi är så på rätt väg när vi sprider budskapet från Hemmaföräldrars nätverk: Tid för barn och balans mellan familj och arbete.

Det är många familjer som under två decennier fått stöd från Hemmaföräldrars nätverk, som fått råd, mod och inspiration att våga gå mot strömmen, följa sin magkänsla och satsa på tid med barnen. För att nå många och upprätthålla den positiva bilden är den även viktigt hur vi sprider budskapet, så att det inte blir kontraproduktivt.

Media skriver gärna om hemmafruar. Det ger många klick och många upprörda känslor. Och det är något som genast drar igång samma gamla band där allt fokus handlar om kvinnofälla. Borta är fokus på barnen, tid för barnen och all forskning och kunskap om vad små barn behöver. Fokus hamnar istället på jämställdhet och pensioner. (Saker som det går alldeles utmärkt att arbeta med utan att separera små barn från deras primära vårdare under de första viktiga åren).

Det är ett svårt läge att diskutera från. Många tar avstånd och hemmaföräldrarna tappar mark. Jag brukar säga att var och en får kalla sig för vad de vill, men vill man åstadkomma en långsiktig förändring i samhället där de politiska ramarna förändras så att det blir lättare som förälder att ge sina barn tid - då ska man undvika att prata om hemmafruar, eller att titulera sig hemmafru offentligt. (Hemmafru kan du dessutom vara utan att ha några barn hemma). Vill en tidning göra en intervju, var tydlig med att du är hemmaförälder. Trilla inte i fällan att på fel villkor, få en liten stund i rampljuset. Det enda din insats leder till är fler klick för tidningen, men sämre villkor och förutsättningar för oss föräldrar som vill ge våra barn tid.

Jag var en av de som kämpade för att vårdnadsbidraget skulle införas. Genom mitt och många andras idoga arbete i Föräldraupproret så lyckades det. Men kampen för rätten att ge sina barn tid var inte över för det. Vårdnadsbidraget var ständigt ansatt ur ett jämställdhetsperspektiv. Egentligen var det lätt att bemöta för visst måste det vara bättre att kunna vara hemma tre år med jobbet kvar, sin SGI skyddad och med en möjlighet för båda föräldrarna att arbeta 50 procent var och vara hemma 50 procent var, om de ville - än att tvingas säga upp sig och hamna i ekonomisk otrygghet. När vårdnadsbidraget försvann, försvann även det skydd vårdnadsbidraget gav och idag måste föräldrar säga upp sig för att kunna vara hemma. De förlorar sig sjukpenninggrundande inkomst, SGI och de kan inte gå ner i tid och arbeta 50 procent.

Men jag kan inte göra allt själv, jag måste ha med mig de som vill ge sina barn tid. Alla måste dra sitt strå till stacken och vara goda ambassadörer för att vi ska få ett samhälle som - accepterar att vi är olika, att våra barn är olika - och att vi därför inte kan ha bara en enda barnomsorgsmodell som ska passa alla.

Jag har som sagt arbetat i snart 18 år helt ideellt och endast med stöd av HFN:s goda ringar på vattnet, där de som får stöd och inspiration också ger något litet tillbaka som att starta aktiviteter i de lokala grupperna, eller genom att de kommenterar och stöttar de som är nya i hemmaförälderrollen. Påhoppen på hemmaföräldrarna har minskat, men det kan lätt förändras och den dag jag slutar med mitt ideella arbete, tror jag tyvärr att den obligatoriska förskolan kommer att införas väldigt snabbt och valfriheten kommer att minska ännu mer. Så en liten vädjan, vi har räddat så många familjer och så många barn hittills och än räcker min ork till att rädda fler - men jag behöver också er och era insatser, så stötta mig gärna i det här - så är jag övertygad om att även 2019 kommer att bli ett bra år för de föräldrar och barn som behöver välja bort standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett års ålder.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Jämställdhetslinje riskerar att bli sjukskrivningslinje

Mammor betalar priset för att arbeta heltid

Vårdnadsbidraget leder till bättre lön, bättre SGI och bättre jämställdhet

Varför sprids inte kunskap om små barns behov

Föräldrar måste få bestämma själva

Myten om vårdnadsbidraget

Dålig idé av S att slopa alternativen inom barnomsorgen

Ha, ha, ha, nu rycker vi undan mattan för hemmaföräldrarna

Löfven glömmer bort barnen när han stoltserar med att ha tagit bort vårdnadsbidraget