 |
| Skärmdump från artikel |
Men sorry, det är inte längre det debatten ska handla om. Precis som Hemmaföräldrars nätverk har skrivit och berättat i debattinlägg, dialog med journalister, blogginlägg i över 13 års tid nu, så handlar det om TID FÖR BARN och BALANS MELLAN FAMILJ OCH ARBETE ….
Ur ett medmänskligt perspektiv så förstår jag Expressenjournalisternas oro. Undermedvetet så blir det stressande när föräldrar gör olika val - och extremt stressande när man gått från att följa en norm som en majoritet väljer, till att se hur en annan norm växer fram som inte längre handlar om standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett års ålder. I stället ser dessa nu extremt oroade journalister hur allt fler föräldrar väljer mellan en mängd olika lösningar:
ibland är pappan hemma på heltid, ibland mamman, ibland jobbar båda 50 procent var, ibland väntar de med förskola tills barnet fyllt tre år, ibland hoppar de över den helt, ibland väljer de att gå ner i tid och minska tiden i förskolan kraftigt och så vidare. (Listan över HUR föräldrar fixar och trixar för att ge sina barn tid och hitta en bra balans mellan familj och arbete kan göras lång).
Det blir jobbigt då att tillhöra "gänget" som valt standardlösningen … kanske särskilt då också om man själv bara flutit med i strömmen … tryggt uppmuntrad av Sven Bremberg på det numera nerlagda Folkhälsoinstitutet; FHI, - som varit med och spridit myten om att "dagisbarn blir duktigare i skolan" och som tillsammans med Lärarförbundet spridit myten att barn BEHÖVER förskola från ett års ålder, gärna långa dagar, året om, alla lov … så att de inte missar någon viktig pedagogik som en "outbildad" förälder inte kan ge dem.
Ytterligare påhejad av tidigare förskole- och jämställdhetsministern Nyamko Sabuni som spädde på föräldrars känsla av att inte klara av att ha omsorgen om sina barn mer än ett år - genom att gå ut i media och säga att "en förälder aldrig kan ersätta en utbildad pedagog".
Malin Broberg, professor i utvecklingspsykologi, ser flera negativa följdeffekter av att förskolan lyfts fram som så otroligt viktig och bra för barnen, då man på så sätt är med och bidrar till att föräldrar lämnar tidigt och hämtar sent:
– Det finns de som inte riktigt tror på sin föräldraförmåga längre … ohhoo mitt lilla barn måste gå i förskola för jag räcker inte till som förälder. Och jag vet inte riktigt var den här tanken kommer ifrån, sa hon på ett seminarium i våras.
I Expressen skriver Ann-Charlotte Marteus och hänvisar till the Economist där 80-talisterna och 90-talisterna lovsjungs, enligt henne. De går superbra för dem nämligen. Det tar hon som ett bevis för att svenska barn nog snarare behöver lite mer försummelse - än mer tid med sina föräldrar.
Och det är här det blir fel.
Om hon känner så ska hon självklart omsätta det i praktiken i sitt eget hem, men … hon ska inte ta den åsikten som hon har och försöka göra politik av den (som jag tolkar det) och försöka påverka så att vi får mindre valfrihet och mindre möjligheter för de föräldrar som VILL ge sina barn tid - att ha olika verktyg (som vårdnadsbidraget) för att kunna pussla och trixa och ge sina barn den tiden.
Inte med ett ord så nämner Ann-Charlotte Marteus några väldigt viktiga saker i sammanhanget: Den ständigt ökande psykiska ohälsan hos barn och ungdomar OCH de ständigt ökande sjukskrivningarna hos framförallt de kvinnor som valt standardlösningen. Det visar att familjepolitiken måste moderniseras. Och ja med mer valfrihet kommer fler att välja bort standardlösningen. Skapar det oro, otrygghet, ifrågasättanden hos de som valt den lösningen? Ta tag i det, gör upp med dessa inre demoner … är mitt tips. Men försök inte säga att just standardlösningen ska tryckas på alla föräldrar genom att de politiska ramarna ska snävas in ännu mer genom att ta bort den lilla valfrihetsreform som vårdnadsbidraget ändå är.
Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk
Läs också:
Nya Föräldraupproret
Nya Föräldraupproret på facebook
Namninsamling för valfrihet
http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.2406266-dalig-ide-av-s-att-slopa-alternativen-i-barnomsorgen
Svenska tonåringar har aldrig mått så dåligt men ingen forskar på varför
Svenska tonåringar har aldrig mått så dåligt men ingen forskar på varför
5 kommentarer:
Jag vill gärna förstå VARFÖR Expressen lägger så mycket energi på att i Ledare efter ledare kritisera föräldrar som väljer tid för barn. Därför skrev jag några rader till Ann-Charlotte Marteus, då jag tycker att det blir för ensidigt med all denna massiva kritik mot de föräldrar som går mot strömmen.
Därför skrev jag följande:
Hej,
Jag blir faktiskt ganska besviken på Expressens ledarsida och denna ständiga brist på variation i kritiken mot de föräldrar som satsar på tid för barn. Alla barn är olika - alla familjer är olika … därför väljer vi olika HUR vi pusslar och trixar med familj och jobb. Mer dramatiskt är det inte.
Själv är jag initiativtagare till Hemmaföräldrars nätverk som startades för över 13 år sedan. Här samlas föräldrar över hela den politiska skalan, som alla har en gemensam önska om mer tid för barnen och bättre balans mellan familj och arbete. Huvudgruppen har i dag över 1 300 medlemmar och sedan har vi lokala grupper över hela landet.
Många blir ledsna och besvikna över att tidningar som till exempel Expressen inte tar upp saker på ett mer balanserat sätt - och jag måste tyvärr hålla med, efter att ha opinionsbildat i frågan i över 13 år nu.
Jag hoppas och tror att det inte beror på mig och HUR jag opinionsbildar, att vi aldrig når fram till en liten krets med journalister. Hur jag än klurar på det kan jag inte komma på exakt vad vi i så fall gör fel, men eftersom dialogen är ensidig och hemmaföräldrarna aldrig får komma till tals så kommer jag inte fram till varför det blir så ensidigt från er ledarsida. Personligen så tror jag på att öppna debatten för fler åsikter. Det är inte lätt att vara förälder. Vi föräldrar behöver varandra, vi behöver stötta varandra, inspirera varandra och samarbeta kring barnen - oavsett hur vi pusslar och trixar eller vilket barnomsorgsalternativ vi väljer.
Sedan tar jag gärna en debatt kring vilka politiska ramar vi ska ha. Vårdnadsbidraget är kanske en nödlösning i ett högskattesamhälle där det blir en liten kompensation för att hemmafamiljen betalar mer i skatt på grund av särbeskattningen. Men framförallt ger vårdnadsbidraget den förälder som stannar hemma en möjlighet att ha kvar en fot på arbetsmarknaden, genom att anställningen är tryggad med vb. Dessutom har de sin SGI skyddad och kan till exempel vänta lite med att skaffa barn nummer två.
Kanske når jag inte fram den här gången heller. Men skam den som ger sig :) Jag vill verkligen ha en dialog i de här frågorna, så därför skriver jag hur som helst … även om jag talar för döva öron.
Med vänlig hälsning
Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk
hemmaforaldrar.se
OCH HÄR ÄR SVARET:
Hej, tack för ditt mejl.
Eftersom detta är en ledarsida driver vi en linje i denna fråga - därav bristen på variation. Av bl a jämställdhetsskäl, integrationsskäl och för att vi tror på arbetslinjen anser vi att förskolan är en strålande institution. Självklart kan föräldrar stanna hemma med sina barn, men det ska inte finansieras med skattemedel.
Jag tror att du känner igen de argumenten och vi känner igen vårdnadsbidragsvännernas argument. Det är som du själv är inne på, inte särskilt komplicerat. Så jag tror inte att du gör något fel i din opinionsbildning, den enkla sanningen är att den stora majoriteten svenskar gillar förskolemodellen.
Vänliga hälsningar,
Ann-Charlotte Marteus
OCH MITT SVAR PÅ DET:
Hej och tack för svar,
Absolut visst gillar föräldrar förskolan och det är toppen att den är väl utbyggd och finns för de som önskar det. Men om du menar att förskolemodellen är lika med "standardlösningen" - med två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett års ålder, så håller jag inte med. Jag tror inte att en majoritet gillar standardlösningen längre - jag tror att fler vill ha ökad flexibilitet. Fler barnomsorgsalternativ som förskola OCH familjedaghem, flerfamiljssystem och omsorg i hemmet - och fler möjligheter att pussla och gå ner i tid när barnen är små. Och det är där jag menar att debatten hamnar fel. Det handlar inte om antingen eller … det handlar inte om att ett alternativ är bättre, eller att det bara finns ett alternativ som passar alla. Därför skulle jag uppskatta och många med mig, om debatten öppnades och det blev en dialog på allvar om de utmaningar föräldrar ställs in för i dag.
Det är alltså inte att ni ska ändra uppfattning som jag är ute efter (även om det hade varit kul att ibland få läsa en ledare i Expressen som närmade sig HFN.s syn på föräldraskap med tid för barn och balans mellan familj och arbete) - utan att ni i stället då för att prata hemmafruar … förklarar varför just standardlösningen och EN lösning för alla föräldrar ska vara det bästa … och sedan att ni någon gång ibland släppte fram lite andra åsikter. Eller bara nämnde att det finns andra åsikter … faktiskt ganska balanserade sådana.
Hemmafrun kommer aldrig att komma tillbaka, men det kommer självklart alltid att finnas en och annan som väljer att vara det. Däremot är hemmaföräldern här som ett resultat av att många insett tidigt eller under tidens gång att standardlösningen blir för tuff. Därför känns det så viktigt att faktiskt diskutera hemmaföräldrarnas situation … har vi ett bra system, en bra familjepolitik för alla de som väljer bort standardlösningen … eller finns det faktiskt utrymme för förbättringar?
Mvh
Madeleine
Jag kanske överanalyserar … men OM nu flera journalister blir så upprörda när tid för barn kommer på tal … så att det på bara några dagar kommer två ledare med kritik mot föräldrar som satsar på tid för barn - (och långa utlägg om varför det inte alls behövs) trots att 95 procent av alla barn mellan 1-5 år går i förskola … så har ju vi som opinionsbildar FÖR mer valfrihet ändå inte landat rätt.
Tanken är ju inte att kritisera eller skapa osäkerhet hos de föräldrar som valt standardlösningen … utan bara att få fram bättre ramar och mer valfrihet för föräldrar som VILL välja andra lösningar.
Ann-Charlotte Marteus hänger upp sig på hur många minuter om dagen som gårdagens hemmaföräldrar umgicks med sina barn i jämförelse med dagens jobbföräldrar. Hon missar helt den för barnen viktigaste faktorn, nämligen att ha en förälder TILLGÄNGLIG.
Idag går många föräldrar (och journalister) runt i villfarelsen att en god förälder sitter på golvet och kör Briotåg med sina barn hela dagarna. Att man som förälder hela tiden måste sätta barnet i centrum, vilket ungefär är det sämsta man kan göra! Inga människor mår bra av att vara någon annans centrum, allra minst barn. De behöver själva ha någon annan som centrum. Någon som (helst) sitter kvar där barnet lämnat henne (eller honom). Det är först då barnet känner sig trygg nog att utforska världen och prova på att flyga.
Så hemmaföräldrarna har alltså betydligt bättre förutsättningar att uppfylla barnets grundläggande behov helt enkelt genom att bara finnas där. Jobbföräldrarna befinner sig någon annanstans. Det är ett faktum.
Ann-Charlotte Marteus hade nog ingen förälder hemma när hon var liten eller så har hon glömt bort känslan. Själv minns jag mycket väl hur självklart och tryggt det kändes att mamma fanns där. Jag minns inte att hon lekte med mig eller hittade på en massa aktiviteter, hon ”bara” fanns där och det var gott. När jag började skolan fanns hon också hemma efter skoldagens slut.
Tänk hur få barn det är idag som direkt efter skolan kan gå hem och pusta ut i hemmets trygga vrå, i en famn där man får släppa ut alla spänningar, eller för all del glädjeämnen. Istället fortsätter i mångt och mycket skoldagen på fritids där barnet får fortsätta att träffa samma människor med allt vad det innebär. Det bjuds inte på många famnar att krypa upp i där inte. Det är också ett faktum.
Skicka en kommentar