 |
| Foto: Allie Mullin (FLICKR) LICENS: CC BY-SA |
Nu går en serie på Kunskapskanalen som avhandlar våra hjärnor , men som också berör det vetenskapligt som många av oss redan känt med vår magkänsla: allt vi gör med våra barn förändrar deras hjärnor men faktiskt också våra egna. Allt vi gör påverkar inte bara våra barn här och nu, utan det påverkar också kommande generationer.
Ju mer du är med dina barn - desto lättare blir det att vara förälder
I Kunskapskanalen så berättar de det jag redan berört tidigare. De berättar ur ett neurobiologiskt och anknytningsmässigt perspektiv varför tid för barn är bra. Det påverkar barnet positivt att få den närhet, kärlek, anknytning, goda omsorg och sociala sampsel som det behöver för att utvecklas optimalt, men det påverkar även föräldrarna. Ju mer en förälder är med sitt barn - desto lättare blir föräldraskapet. Helt enkelt för att omsorgen om barnet förändrar våra hjärnor. Det gör att vi utvecklar vår empati, vår förståelse för andra människor - ja det utvecklar vår hjärna och amygdala på ett väldigt positivt sätt. Vi utvecklar vår lyhördhet, lär oss förstå barnets signaler och blir tryggare i vår föräldraroll och det blir lättare att vägleda barnet ut i världen på ett bra sätt.
Samtidigt som vi ger det barnet det som det behöver, så att det får sin inre arbetsmodell av hur livet fungerar, så förändrar vi också barnets DNA i en positiv riktning vilket får en påverkan på kommande generationer.
Det här är inte helt ny kunskap, utan den kom redan för femton år sedan, men av någon anledning så får det här inte spridning i Sverige. Kunskapen om att vi också är biologiska varelser har hamnat i skymundan i det här landet. För den som vill lära sig mer så rekommenderar jag Kunskapskanalens serie, men även boken "Kärlekens roll" av Sue Gerhardt.
I korthet kan man säga att det handlar om följande:
"Studier av djur att även mammornas sätt att ta hand om sina ungar under den första tiden efter födelsen har djupgående effekter på nästan alla fysiologiska funktioner och stor betydelse för ungarnas möjligheter att hålla sig friska. En grupp forskare vid McGill University i Montreal har i försök visat att stressade djur lägger mindre tid på att slicka, klappa och putsa sina ungar. Ju mindre omvårdnad under tiden närmast födelsen, desto sjukligare blir ungarna. För möss- och råttungar visar försöken att de första veckorna är mest kritiska, för ekorrapor de första månaderna. Det antyder att känsligheten är stor till dess ungarna påbörjat sin frigörelse från mamman.
Om resultaten kan överföras på människan torde det för människobarn innebära att känsligheten i detta avseende är mycket stor åtminstone under de första 3–4 åren. Det mest uppseendeväckande med resultaten från den kanadensiska studien är att honornas sätt att ta hand om sin avkomma under den första tiden också avsätter spår i ungarnas arvsmassa. Kopieringen av arvsmassan i cellerna påverkas av hur mammorna tar hand om sina ungar. Det betyder att goda anlag fortplantas i större utsträckning om ungarna får en god omvårdnad och att sämre anlag får större utrymme vid vanvård. Dessa förändringar kunde forskarna också se hos barnbarnen, alltså i tredje generationen. Att generna inte bara formas av det biologiska arvet utan också påverkas av miljön bekräftas av en nyligen utförd studie på enäggstvillingar som visar sig successivt utveckla skillnader i genetisk aktivitet trots att de fötts med identisk arvsmassa.
Tatjana Sivik, docent i psykosomatisk medicin, menar i Forskning och Framsteg (7/00) att resultaten från den nyss nämna kanadensiska studien och annan molekylärbiologisk och experimentell neurovetenskaplig forskning stödjer den psykoanalytiska teorin att relationen mellan mor och barn är avgörande för människans fortsatta utveckling. Hennes slutsats blir att om mamman under graviditeten, amningsperioden och småbarnsstadiet kan känna tillit, lugn, kärlek och välbehag så ger det hennes barn goda förutsättningar att också bli lugna, harmoniska, sociala och kärleksfulla individer. Denna slutsats stämmer med resultaten av en studie som, enligt Barnrapporten, visar att föräldrar som själva har trygga anknytningsmönster har 3–4 gånger större sannolikhet än andra föräldrar att få ett barn som också utvecklar ett tryggt anknytningsmönster."
Det här visar återigen att vi behöver en familjepolitik som vilar på vetenskaplig grund och inte på ideologi.
Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk
Läs också:
Äldre som tar hand om sina barnbarn lever längre
6 kommentarer:
Hej!
Tack för att du skriver om det här. Det förklarar kanske varför vissa föräldrar lämnar sina barn året om alla lov på dagis. Dom är inte vana vid sina barn och känner att dom inte klarar av att ge dom det dom behöver. Det kanske också förklarar varför det finns föräldrar som låter barnen gå i dåliga förskolor där dom far illa. Dom har själva farit illa och förstår inte att dom borde agera och ta barnen därifrån.
Avstånd föder mer avstånd. Kärlek föder mer kärlek.
Jag tror att man i framtiden kommer att se med förskräckelse på den svenska normen om heltidsarbete för alla småbarnsföräldrar och barnen på dagis på heltid från ett års ålder. I min bekantskapskrets är det många som lever just så; de jobbar heltid så snabbt det går. På helgerna har de hela tiden aktiviteter, som att gå på Liseberg, shoppa, gå ut på stan och fika osv. Jag förstår inte när de lär känna sina barn. Det kan inte finnas någon tid för förtroliga samtal. Och jag tror att barnen behöver tid att bara vara ibland också, få sitta stilla hemma och pussla eller rita. Det är en så konstlad värld där det alltid ska finnas organiserade aktiviteter.
Framförallt så tror jag att man kommer att se med förskräckelse på hur vi lät politisk ideologi ... försöka styra alla föräldrar att göra samma val:
välja standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett års ålder.
VAD har blivit bättre av att en majoritet väljer standardlösningen? Barn är olika ... familjer är olika. Vi ser att den psykiska ohälsan hos både barn och kvinnor ökar? Det kan ha ett samband med bristen på valfrihet ... bristen på politiska ramar som gör det möjligt för föräldrar att pussla och trixa och välja många olika lösningar ... andra lösningar - än standardlösningen.
Sorgligt bara att det ska ta så lång tid att vända den här skutan. Forskningen finns där, kunskapen finns där ... både kring vad små barn behöver, men även vad föräldrar behöver.
Nya Föräldraupproret vill ju förändra de politiska ramarna. Men vi behöver bli fler som står upp för valfriheten. Ett sätt är att skriva under namninsamlingen för valfrihet:
Namninsamling för politiska ramar som ger föräldrar möjlighet att själva sy ihop den bästa lösningen under småbarnsåren
Så intressant! Och jag lever just I detta just nu. Har en ettåring. Utifrån sett kan ju en ettåring upplevas som ett yrväder som vill förstöra allt om man inte hela tiden hindrar. ELLER om man överlåter sig till sin ettåring och intresserar sig för dess utveckling, skapar roliga och meningsfulla aktiviteter tillsammans. Då träder en helt fantastisk person fram! Och ett helt fantastiskt samspel! Helt plötsligt vill jag inte att denna ettårstiden ska ta slut. Även om jag ju vet att sen kommer underbara 2-års åldern osv. Men just NU är det så härligt att få vara hennes mamma! Blir verkligen som du skriver att ju mer man är med sitt barn ju lättare och ROLIGARE blir det att vara förälder! TÄNK om folk i allmänhet visste vad både de och deras barn missar när de lämnar bort sina barn!!
"Jag pallar inte! Förstår du? Jag pallar bara inte längre" hör jag en ung pappa säga till sin gråtande fyraåring. En annan gång och en annan pappa tillsammans med mamman och ett syskon till sin gråtande fyraåring: "Sluta! Sluta äntligen, annars får du inte va med i vår familj" - exempel från verkligheten. Exempel på den okänsla och brutna relation mellan barn och föräldrar, som beskrivs i texten här, och som är en av den svenska, totalitära familjepolitikens följder - och politiska mål!
Skicka en kommentar