När familjepolitiken krockar rakt in i verkligheten

Foto: Olga Popkova (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Det var många vänsterdebattörer och proffstyckare som jublade när vårdnadsbidraget togs bort. Den lilla valfrihetsreform som var ett stöd för cirka 8 000 familjer om året som använde den för att pussla och trixa ihop en bra lösning under småbarnsåren.

En viktig bit som många kritiker missat är att VB även hjälpte föräldrar som inte fått plats i förskola/familjedaghem eller som inte fått den plats där de önskat. Med vårdnadsbidraget kunde föräldrar stanna hemma några månader till, med sin anställning och sin sjukpenninggrundande inkomst tryggad - och fortsätta köa.

Malmö stad har aldrig haft vårdnadsbidrag. De motarbetade även alternativ som privata dagbarnvårdare innan Alliansen införde barnomsorgspengen - en peng som garanterar att privata förskolor, privata dagbarnvårdare och annan pedagogisk omsorg får starta. HFN har tidigare berättat om Carolina Kaya och hennes kamp för att få starta privat verksamhet i Malmö och hur hon blev behandlad av Malmös vänsterpolitiker.

Förskolekrisen slår hårt ute i många kommuner. Krisen i Malmö liksom i många övriga städer, har varit väl känd i många år men av någon anledning så har det skrivits väldigt lite om det hela. Tänk om ett gäng journalister kunde gå ut och wallraffa lite i olika förskolor. Det hade varit hedervärt och hade verkligen varit att ställa sig på den lilla människans sida. Barn och personal  har det verkligt tufft i många förskolor - men ingen som står upp för dem på allvar. Förskolans problem får dessutom i de olika uppror som startats bara omnämnas inom vissa bestämda ramar, som berättat om tidigare (Läs: Tystnadskulturen har invaderat Förskoleupproret) Därför kommer vi aldrig närmare en lösning.

Nu har Sydsvenskan varit ute i en förskola i Malmö. Det är en förskola som kommit till för att man inte kan erbjuda alla små barn en plats i tid. Och att man inte kan lösa det på annat sätt än genom "akutförskolor", beror på att Malmö stad inte har några alternativ till förskolan och föräldrar saknar verktyg att pussla och trixa med. De blir i stället tvungna att lämna sina små ettåringar till den här verkligheten:

"När Sydsvenskan kommer dit kravlar och gråter ett tjugotal barn på golvet. Anställda gråter också – de som inte är sjukskrivna.
– Här finns ingen trygghet för barnen, säger en anställd."

Det är svårt att inte bli berörd. Små gråtande ettåringar som kravlar runt. Personal som gråter och så mitt i allt det så poppar en artikel upp i flödet där det pratas om att små barn "behöver" ännu mer förskola, ännu tidigare, ännu längre dagar. Det här malandet om "det livslånga lärandet" (sätt den rubriken ovanför artikeln om akutförskolan i Malmö - så blir systemfelet än mer uppenbart) - där alla politiker och proffstyckare inte har en aning om vad små barn behöver - egentligen.

Visst är det fler än jag som ser den totala kollapsen av familjepolitiken. Nu krävs det rejäla krafttag. Familjepolitiken måste upp som en av de viktigaste frågorna och de partier som tagit bort familjepolitik som ett politikområde (S, V, MP och M) får ta och göra om och göra rätt. Berätta vilken familjepolitik ni har. Förskolan är EN pusselbit men kan och ska inte vara den enda, eftersom barn är olika och föräldrar behöver fler verktyg att pussla med för att få ihop tiden under småbarnsåren. Så vad har ni att erbjuda oss väljare nu då alla politiker? Låt oss få en chans att läsa på och sedan få en möjlighet att se skillnaderna. Sedan kan vi välja det förslag som är bäst.

För inte vill väl någon se mer av det vi nu ser i Malmö?

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Barnen på förskolan fick inte gå ut på tre veckor

Förskolebarn saknar skydd i en arbetsmiljölag och en Lex Sarah- lag

Malmö stad: Bättre med socialbidrag än arbete som privat dagmamma

Vår vardag med vårdnadsbidraget

Nu spräcker vi tystnadskulturen och tar ett helhetsgrepp på familjepolitiken

Foto:Philippe Put  (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Livet är en intressant resa och innebär verkligen ständig utveckling. För mig började mitt ideella arbete med att försöka få fram en bättre familjepolitik med mer valfrihet eftersom barn är olika. Jag tyckte att det var konstigt att vi hade familjepolitiska ramar som på alla sätt försökte stoppa möjligheten för små barn att få ha sin omsorg i hemmet längre än ett år. I den kampen blev det ganska naturligt att ifrågasätta om förskolan och hur den var utformad verkligen var det bästa alternativet för alla barn, från ett års ålder, eftersom det var vad politikerna bestämt. Något de bestämt utan att egentligen ha mer torrt på fötterna än en ideologisk tanke om att enda sättet att uppnå jämställdhet skulle vara att alla kvinnor inte skulle få vara hemma längre än maximalt ett år. Det har aldrig handlat om barnen, utan om att kvinnorna skulle ut och jobba.

Jag tänker ju i lite annorlunda banor: varför skulle man inte lika gärna kunna lägga fokus på att den andra föräldern - om det nu finns en annan närvarande förälder - ska arbeta mindre och vara med barnen mer. Eller varför inte stötta ensamstående som vill göra valet att stanna hemma längre. Om föräldrar har som mål att ha omsorgen hemma längre, varför inte ge dem verktyg i familjepolitiken för att kunna pussla ihop en sådan lösning. Om en förälder är hemma längre och det blir negativa sidoeffekter - då kan man ju jobba med att mildra dessa, i stället för att styra människor. Lite så tänker jag, för jag vill utgå från barnet och barnperspektivet - ja helt enkelt se till att små barn får vad de behöver. Och vi VET vad små barn behöver. Det finns forskning så det är bara att börja checka av för att se om de får en fungerande anknytning, närhet, kärlek, god omvårdnad och socialt samspel med en trygg anknytningsperson. Och sedan fundera över vilken miljö som krävs för att barnet ska få sina behov tillgodosedda.

På den här resan har mitt hjärta som blöder för de små barnen, även vidgats till att känna stark empati för personalen i förskolan. Förskolan är en pusselbit i familjepolitiken - men har av någon orsak i dag blivit i princip den enda som subventioneras med stora belopp från vår gemensamma skattekaka. Personalen har också drabbats hårt av den ensidiga familjepolitiken. För samtidigt som allt fler barn placeras allt tidigare och allt längre dagar i förskolan har en rad reformer i syfte att styra föräldrarnas val införts: maxtaxa, allmän förskola från tre års ålder (gratis förskola 15 timmar i veckan), förskola till barn vars föräldrar är föräldralediga med syskon. Reformer som gjort förskolan ännu billigare - men förskolan har inte fått mer pengar. Det gör att barngrupperna har blivit större, med färre personal.

I samma veva har synen på det lilla barnets omsorgsbehov flyttats till att se den lilla ettåringen som en elev i en skola och kraven på personalen att dokumentera den "lilla elevens" kunskaper har ökat. Mer administrativt arbete, mindre pengar och ständigt fler barn som går allt längre dagar, vilket gör att det alltid är fulla grupper med barn. Trycket på personalen minskar aldrig, vilket resulterat i alarmerande höga sjukskrivningstal. Hur barnen mår vet vi inte, men vi kan kanske ana med tanke på den ständigt ökande psykiska ohälsan hos barn och ungdomar. Och det är ju precis det som drabbar personalen också när de vistas i förskolemiljön. Då är de ändå där maximalt 40 timmar i veckan - många barn är där 50 timmar i veckan ...

Personalen i förskolan har ingen som stödjer dem för ingen våga ta tag i det här grundläggande problemet. Förskoleupproret är ett typexempel på ett totalt meningslöst uppror, som även de sviker personalen. De vill helst diskutera hur personalen ska arbeta i förskolan. Men hallå, personalen slår redan i dag knut på sig själva för att överleva i en miljö som är helt ohållbar. Det är ju de familjepolitiska ramarna som måste förändras - inte hur personalen arbetar. Ja, jag tycker verkligen synd om personalen också - för vem vågar stå upp för dem? Förskoleupproret väljer att ägna tid åt att diskutera om tyget i Kejsarens nya kläder är fint eller inte och kämpar paniskt för att hålla diskussionerna där. Allt som skulle kunna göra att man kommer att diskutera pudelns kärna och grundproblemet - raderas. Människor som jag som vill diskutera  huruvida Kejsaren har några kläder blockeras och får inte ens ansöka till gruppen. De har på förhand bestämt att jag har fel åsikter. Men jag har faktiskt många med mig, som ser vad jag försöker åstadkomma och det är en förändring och en förbättring. Det handlar om en ny modern familjepolitik.

Förskoleupproret startade i Örebro för tre år sedan. Ingenting - precis ingenting har blivit bättre i Örebro, eller någon annanstans heller för den delen. Nu nyligen visar det sig att eftersom det är brist på lokaler i Örebro, så ska bussar sättas in: "Bussar är billigare än baracker", säger politikerna. Billigare kanske - men är de bra för barnen? Besparing efter besparing för att upprätthålla nuvarande familjepolitik som helt har havererat. Och en tystnadskultur som nu även nått Förskoleupproret.

Nej, det räcker nu. Jag vet att jag har många med mig - jag vet att vi är många som ser problemen och förstår att det är den gammalmodiga och ensidiga familjepolitiken som saknar ett barnperspektiv - som ligger till grund för alla problem vi ser i dag. Nu är det dags att politikerna börjar lyssna. Vi kan lösa det här och vi kan vända det hela, men det handlar om här och nu. Mitt tips är att det är dags att tillsätta en haverikommission över familjepolitiken. Steg ett är att utvärdera vad de senaste 30 årens familjepolitik har lett till. Har vi fått barn som är mer duktiga i skolan? Har vi mått mer välmående barn? Och har vi fått mer socialt välfungerande barn?

Själv skulle jag vilja svara NEJ på samtliga tre frågor. Därför vill jag nu se en familjepolitik som bygger på vad små barn behöver. Inte på vad de vuxna behöver.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Personalen går på knäna: På förskolorna finns Sveriges sjukaste yrkeskår

Barns psykiska ohälsa har ökat

Unga mår allt sämre

Förskoleuppropet - för en bättre förskola (Här diskuterar vi inte bara tyget i Kejsarens kläder)

Var kommer alla hyperaktiva barn ifrån

"Små barn behöver en egen Läroplan"

Alla barn ska ha rätt till en sammanhängande ledighet

Här Förskoleupproret har ni orsaken till att vi måste förändra familjepolitiken från grunden och inte bara prata om hur man ska arbeta i förskolan. 

Brist på kunskap om små barns behov kan skapa en skadlig miljö i förskolan

Foto:Chris and Jenni  (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

En förskolechef stolt om små ettåringar:

”De tar sin egen mat från lunchbuffén.
– De hade pipmuggar när jag kom, det signalerar bebis.
Det är lärande att kunna balansera en tallrik."

Hela artikeln i DN andas hur små ettåringar ska dresseras att bete sig som skolelever redan från ett års ålder och förskolechefen fortsätter obekymrat:

”Barnen byter blöjor själva, klär sig själva och äter själva. 
– Höj ribban för ettåringar, det är fantastiskt att se samarbetet mellan dem. I början blev föräldrarna chockade, men vi har en skyldighet att ge våra juveler de bästa förutsättningarna, säger Tuula Aula.

– Absolut! säger Karin Mattsson. Efter lunchen hämtar barnen sina täcken och kuddar och går in i ett nedsläckt rum för att sova en stund på maten.”

Jag menar att låta barnen byta blöjor på sig själva??!! Inte ens en femåring klarar av att sköta sin hygien ordentligt som regel, utan behöver hjälp att torka sig när de gjort nummer två. Och att ta sitt täcke och självständigt gå in och lägga sig i ett mörkt rum. Allt det här om att mana fram självständighet hos en ettåring. De är för små att lämnas och vara självständiga. Barn skadas ofta under sovstunderna just för att de lämnas ensamma. Det står i artikeln att förskollärarna får en bättre utbildning ... det de verkligen skulle behöva utbildning i är om anknytning, neurobiologi och utvecklingspsykologi. Ja ettåringarna dresseras till att lära sig byta blöjor på sig själva (men jag betvivlar att det kommer att vara hygieniskt eller sluta tätt), men på bekostnad av vad? Oavsett vilken pedagogik förskolechefen hänvisar till så har faktiskt förskolans effekt på barn inte utvärderats under 30 år. Därför blir det extra farligt med detta experimenterande.

Vi vet vad små barn behöver när de är ett år, enligt den forskning som finns kring neurobiologi, anknytning och utvecklingspsykologi - att  lära sig byta blöja, ta mat från "skolbespisningen", eller självständigt gå och lägga sig i ett "mörkt rum" - är inte vad en ettåring BEHÖVER. Barnet riskerar därför att drabbas negativt i sin utveckling. Reggio Emilia får också kritik i en studie för den här "självständighetspedagogiken".

Har vi alltså kommit dithän nu att vi har så stora barngrupper och få personal att barnen under täckmantel av pedagogik, måste börja ta hand om de mest basala behoven själva.

Små barn behöver närhet, kärlek, god omsorg för att utvecklas optimalt. Och för att kunna ta in nya kunskaper så måste de först och främst vara trygga.

Mitt tips är ett enda: Läs på, gör om och gör rätt.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk



Läs också:

Förskolechef Tuula Aula: Självständiga barn ger pedagogerna mindre arbete med omsorg och mer tid för det pedagogiska arbetet med läroplanen

Trygghet går före inlärning

"Små barn behöver en egen Läroplan"

Människobarnet föds för tidigt och outvecklat

Trygga barn lär sig lättare i förskolan

Anknytningsteori

Självständighet ska inte forceras fram

Nej barn måste INTE gå i förskola för att utvecklas optimalt (länksamling)

Kritisk studie av Reggio Emilia

Politiker blundar för sambandet med ungas psykiska ohälsa

Forskning om förskolans effekt saknas

Fel att utgå från att alla barn behöver förskola

Har förskolan blivit vår tids barnhem

Förskolan: "Vuxenvärldens svek slår rot i barnen" (Jesper Juul)

"Tidigare skolgång är ingen mirakelmedicin"

Professor Ulla Waldenström: Vi vet för lite om hur förskolan påverkar barn

Professor: Problem med förskolan slätas över

Dagens förskola har blivit ett experiment

Tystnadskulturen har invaderat Förskoleupproret

Skärmdump från Förskoleupprorets sida som de inte kan blocka mig ifrån

Det var trevligt när Förskoleupproret startade. Lite härligt att se modiga pedagoger gå emot politikerna och starta en grupp för bättre och förändrade villkor för barn och personal i förskolan. Men det var då det - för närmare tre år sedan om jag minns rätt. Nu verkar även Förskoleupproret ha drabbats av tystnadskulturen.

Anki Jansson en av administratörerna och grundarna har haft en del kontakt med mig och Hemmaföräldrars nätverk. Hon har tipsat om aktiviteter och självklart har Hemmaföräldrars nätverk stöttat Förskoleupproret. Under de här åren har vi haft en bra dialog och självklart ju större nätverk och fler som samarbetar - desto starkare blir vi i kampen för en bättre familjepolitik. För det är ju det som det handlar om till syvende och sist. Förskolan är en pusselbit i familjepolitiken - men inte den enda, så att samarbeta är en självklarhet.

För några månader sedan var jag också med ett tag inne i Förskoleupproret på Facebook. Tyvärr fick jag ganska snart en stalker efter mig - en politiker från Malmö - som i vartenda inlägg hoppade på mig med olika tillmälen. Jag blev lite förvånad att hans påhopp inte raderades eftersom det står i reglerna att man ska hålla god ton. När jag påpekade påhoppen - raderades hela tråden. Ett tag blev det riktigt uppskruvat när den här politikern även började skicka privata meddelanden på Facebook där han förtalade mig. En av dem han råkade skicka till var nämligen medlem i Hemmaföräldrars nätverk. Hon skrev i gruppen att hon inte tyckte hans beteende var okej - och då gick han ut med en snyfthistoria om att han minsann har ADHD, vilket tydligen betyder att han anser sig kunna skriva sig fri från sina handlingar. Extra anmärkningsvärt eftersom han faktiskt är förskollärare också - och arbetar med barn. För mig känns det självklart att en person som arbetar med barn bör kunna skilja på rätt och fel - och bör vara stabil. Eftersom det inte fungerade att vara med på grund av den här politikern gick jag ur.

Men ... för ett tag sedan fick jag ett privat meddelande att påhoppen på mig var igång igen, nu trots att jag inte var med och kunde försvara mig. När någon inne i Förskoleupproret påpekade att det inte var okej så - raderades hela tråden - igen. För att själv bilda mig en uppfattning så sökte jag därför till Förskoleupproret igen, men det enda som hände var att de blockerade mig, utan en kommentar. Jag skrev därför till Anki Jansson och frågade varför - men hon har valt att inte svara.

Känns väldigt tråkigt att en grupp som en gång tog ett helhetsgrepp och försökte sätta press på politikerna nu styrs av en MP-politiker som dessutom inte agerar särskilt demokratiskt eller bra. Av de kommentarer jag fått via privata meddelanden har gruppen blivit väldigt snäv och många inlägg raderas numera. Det är hörsägen så jag vet inte, men hur som helst är det så synd att något som kunde ha blivit så bra, slutar med att de återigen låter sig tystas. Det gynnar inte personalen i förskolan och det gynnar inte barnen.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Förskoleupprorets administratörer

Läs också:

Tystnadskulturen breder ut sig

Uppdatering 14 februari:

Samtliga administratörer i Förskoleupproret har fått en fråga hur man bara genom att ansöka kan kvalificera sig för att bli blockerad. En person svarade till slut sedan det här inlägget publicerats och det var Anki Jansson. Hon lovade att återkomma med ett svar. Nu har det gått över en vecka och trots påstötningar har hon valt att inte svara på varför. Ingen av de andra tycker heller att de behöver svara. De väljer tystnadskulturen även här.
Och när jag länkade till en artikel på deras sida - så blockerade de mig från att kunna kommentera även där.

Nu spräcker vi tystnadskulturen och tar ett helhetsgrepp på familjepolitiken

När familjepolitiken krockar rakt in i verkligheten