Vi vill inte ha några hemmafrulobbyister här

Foto: Allie Osmar Siarto (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Tänk att det ska vara så svårt att förstå att vi har olika drömmar med livet. Till att börja med så är det ju så att när vi blir vuxna så har vi alla ett bagage med oss som ligger till grund för de beslut vi tar. Min farfars farfar, drömde om att se världen och göra nya upptäckter. Han var den första svensken i Nubien. Själv älskar jag svensk natur och gotländsk och sörmländsk i synnerhet. Jag har inga drömmar om att resa och se världen, utan älskar att vara i naturen här hemmavid med mina nära och kära. Så tråkigt och oinspirerande i mångas ögon att klockorna stannar, men inte för mig.

För prio ett för mig är att få tid för relationer snarare än att göra nya upptäckter. Sedan tycker jag självklart om att förändra, förbättra och stå upp för den lilla människan. Hjälpa - göra skillnad, stötta och inspirera människor att ta steget och ge sina barn tid. För tid med sina föräldrar är det barn önskar sig mest av allt. Barn har en inneboende drivkraft och dröm att få upptäcka världen tillsammans med sina föräldrar - de viktigaste personerna i barnets liv.

Barn kan inte få nog av sina föräldrar när de är små och den tid vi ger våra barn är väl investerad tid då all närhet, kärlek, god anknytning och god omsorg skapar den inre arbetsmodell som de sedan har med sig för att möta livet ... och livets utmaningar. För det är inte så lätt alla gånger att vara människa - och särskilt inte i Sverige av någon anledning där självmorden bland barn och unga är många och den psykiska ohälsan är hög - trots att det borde vara en bra plats att leva på då vi har en hög levnadsstandard och inte varit i krig på flera hundra år. Problemet är kanske att vi har en hög materiell levnadsstandard men brist på känslomässig närhet och tid för relationer. Därför fortsätter jag fortsätter mitt uppdrag här i livet: att kämpa för att stötta de föräldrar som vill satsa på tid för barn och balans mellan familj och arbete - att kunna göra just det. Vi har ju bara ett liv och #detgårinteirepris, så det är här och nu som gäller och vilka val vi gör är viktigt.

Men lätt är det inte i ett land där politikerna bestämt att vi alla ska springa fort, fort i ekorrhjulet. I de politiska ramarna och genom attityden i samhället så ska vi alla förmås att välja standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett års ålder. Det är den bästa lösningen för jämställdheten säger politikerna, ty det enda och yttersta målet är att vi ska tjäna exakt lika mycket pengar, vilket leder till att alla kvinnor måste göra som männen har gjort i alla tider och arbeta heltid - i synnerhet när barnen är små.

Lite stilla tänker jag - varför kan vi inte i stället satsa på att bjuda in männen till att leva ett liv i bättre balans under småbarnsåren. Uppmuntra och inspirera dem att gå ner i tid och få mer tid för relationer och familjeliv? I HFN har vi många föräldrar som arbetar och är hemma omlott, där båda går ner i arbetstid. Barnen växer upp så fort så varför inte ta chansen, tänker jag.

Barn är olika, familjer är olika, föräldrar är olika - så varför vill politikerna att vi alla ska göra likadant? Det blir jag inte riktigt klok på men det kanske är för att jag inte förstår hur hårt vissa människor sitter fast i ideologins grepp.

Förr om åren var angreppen på oss hemmaföräldrar nästan på gränsen till hatiska. I media var påhoppen för ett decennium sedan ganska grova och då skrev jag en liten vädjan till de proffstyckare som hoppade på oss. I dag är valfrihetsmotståndarna som sitter fast i sin ideologi, mer rädda. Ja faktiskt så rädda att de hela tiden arbetar på att se till att utesluta mig ur forum där jag kan tänkas nyansera diskussionerna och föra in ett barnperspektiv - eller ett rent mänskligt livsperspektiv. För självklart har jag i många år också kämpat för att även förskolan ska bli bättre. Förskolan är ju en pusselbit i familjepolitiken men kan inte vara den enda. Den här rädslan att låta en hemmaförälder vara med och prata om vad som kan bli bättre i förskolan, har gjort att jag utan att bryta mot några regler kastats ut både från Förskolan.se och Förskoleupproret (två olika Facebook-grupper): "Vi vill inte ha några hemmafrulobbyister här", säger de i ett försök att smutskasta oss hemmaföräldrar - vi som valt att kliva av ekorrhjulet några år och inte alls vill att specifikt kvinnor ska vara hemma (det är ju därför vi heter HEMMAFÖRÄLDRARS nätverk) - utan bara pratar om att föräldrar kan ta det lite lugnare under småbarnsåren och välja något annat än förskola heltid när barnen är små.

Den här rädslan känns lite sorglig för det handlar ju inte om att vara emot förskolan - utan att vara emot att alla barn ska tvingas gå i förskola från ett års ålder, vare sig det fungerar för det specifika barnet eller inte. Det handlar också om att kämpa för att föräldrar som väljer att stanna hemma längre, inte ska kastas ut i ekonomisk otrygghet. Det handlar om rättvisa, valfrihet och familjepolitiska ramar som gör det möjligt. Mer dramatiskt är det inte.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Min första debattartikel om vad som kan bli bättre inom förskolan långt innan Förskoleupproret fanns: "Förskolebarn saknar skydd i en arbetsmiljölag"

Flera tusen medlemmar i nätverk för hemmaföräldrar

Mammor betalar priset för att jobba heltid

Jag ska inte betala för att du går hemma och drar benen efter dig

Vad vi tänker om våra livsval på dödsbädden

Det duger inte att jobba heltid, hämta sent på dagis och sedan klaga när man får problem

Snälla proffstyckare var inte rädda för oss hemmaföräldrar

I U-länderna svälter barn ihjäl. I Sverige tar barn livet av sig

När ska vi börja prata om att det går att förebygga psykisk ohälsa

Det är ingen naturlag att vi ska stressa ihjäl oss under småbarnsåren

Heltidsjobb kan knäcka familjer

Men sluta prata familjepolitik då. Jag vill bara ha hjälp

Ibland kommer kraven på att jag inte ska prata familjepolitik över huvud taget. Nu nyligen var det en person med sin hemvist i det rödgröna Malmö (där politikerna grovt missköter stadens ekonomi, samtidigt som de motarbetar all valfrihet och knackar dörr hos föräldrar som väljer bort förskola) som redan i ansökan till HFN:s Facebook-grupp passade på komma med lite indirekt kritik mot hur jag arbetar:

"Min tanke med att gå med i gruppen var främst att träffa andra föräldrar som är hemma med sina barn, så att vi kan få en eller några återkommande lekkamrater till dottern. Det verkar dock inte vara inriktningen på gruppen riktigt, den verkar mer politisk än jag trodde. Eller hur ser du på det?"

Ja det är väl lika bra att jag förtydligar hur jag ser på det hela.

Efter två decennier av hårt arbete med att stötta, inspirera och ge föräldrar råg i ryggen att våga välja tid för barn och balans mellan familj och arbete, så har det naturligtvis också varit så att jag opinionsbildat för att det ska bli lättare att välja tid för barn. Jag ställer krav på alla partier att ta fram en modern familjepolitik som gör de möjligt, men kritiserar också de som till varje pris motarbetar all valfrihet och försöker tvinga alla föräldrar att välja standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett års ålder.

Jag var hårt drivande och var med och arbetade för att vårdnadsbidraget skulle införas - och jag varnade också för att med en rödgrön regering skulle föräldrar köras över igen som en ångvält och styrningen skulle öka. Precis så blev det. Vårdnadsbidraget rök direkt när nuvarande regering kom till makten och sakta men säkert drar de åt tumskruvarna för att få in alla föräldrar i samma fålla, oavsett om föräldrar vill det eller barnen mår bra av det. De styrs enbart av ideologi.

Dessutom är det så att enda anledningen att jag fått jobba gratis i 16 år med att dagligen stötta föräldrar ute i alla kommuner i vårt avlånga land, beror ju på att de rödgröna saboterar all valfrihet och dessutom matar ut propaganda att barn måste gå i förskola, vilket skapar en enorm osäkerhet hos föräldrar. För mig blir det därför lite konstigt att människor som röstar på de rödgröna och ger dem mandat att sabotera människors möjligheter att vara hemma och hitta andra hemmaföräldrar - sedan vänder sig till mig. För att sedan förvänta sig att jag inte bara ska arbeta gratis för att hjälpa dem - utan dessutom ska avstå från att framföra någon kritik eller prata om vilka politiska beslut som ställer till alla problem som ju faktiskt ändå är en orsak till att de vänder sig till mig.

Hänger ni med? Varför ska jag arbeta gratis för att kompensera vad de rödgröna hela tiden ställer till med? Anledningen till att jag vill ha en förändring i de politiska ramarna är ju att med mer valfrihet så behövs inte mitt ideella arbete. Hur många skulle orka arbeta flera timmar gratis varje dag med att stötta människor? Inte många - och faktiskt inte jag heller. Jag börjar bli ganska slutkörd efter två decennier, så därför blir jag lite lätt upprörd över kravet att jag ska avstå från att prata politik.

I HFN har vi alla politiska inriktningar och vi pratar familjepolitik och hur de politiska ramarna ska kunna bli bättre anpassade efter att familjer är olika och barn är olika. Vi pratar inte bara om det, men det händer ... och det ingår ... och det får man acceptera. Och jag bloggar mycket om det. De allra flesta har inga problem med det - de scrollar när de inte gillar ett inlägg och de allra flesta är tacksamma och förstår att det inte är någon självklarhet att jag ska ägna mig åt det här, eller ens orka hur länge som helst. Många hjälper mig därför och stöttar andra föräldrar varje dag, sprider budskapet att HFN finns, arbetar politiskt för att förändra och förstår att jag behöver stöd för att orka. Mer dramatiskt är det inte.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Det är ingen naturlag att vi ska stressa ihjäl oss under småbarnsåren

Foto: Andrew Imanaka (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Reklamen på tv susar förbi. Filmen som spelas upp är en stressad kvinna som sliter på jobbet och sedan släpar hem en motsträvig unge från förskolan, för att till slut hamna i säng utan att kunna sova. Men då finns det hjälp ... pillerhjälp. Även i komedier så skämtas det om det här springandet i ekorrhjulet, med stressade föräldrar som i till exempel i programmet Solsidan. Karaktären Fredde målar över barnets vattkoppor och tar med ungen till jobbet för att förskolan vägrade ta emot det sjuka barnet på morgonen. Sedan skäms pappan när en kollega blir smittad av vattkoppor och dör. För det viktiga jobbet kan ju självklart inte stå tillbaka så att pappan är hemma med sitt sjuka barn.

Hur blev det så här? För det är ju faktiskt inte en naturlag att vi måste ha vår mest intensiva period i livet när barnen är små. DET är ju bara något som politikerna bestämt åt oss, genom att styra föräldrars val så hårt i de familjepolitiska ramarna, att få kan välja något annat än heltidsarbete när barnen är små. Priset för att gå sin egen väg och välja bort standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett års ålder - är nämligen väldigt högt då familjer som går mot normen kastas ut i ekonomisk otrygghet.

Den här hårda styrningen är en del av det som kallas den svenska modellen. Den modellen bygger på att vi ska ha världens högsta marginalskatter. Det gör att vi betalar in så mycket pengar i skatt att vi sedan måste stå med mössan i hand och be att få subventioner tillbaka för att få ekonomin att gå runt. Systemet är också skapat så att båda föräldrarna ska tvingas ut i arbete under småbarnsåren och här kommer särbeskattningen in som ett verktyg. En familj som låter en vuxen vara hemma och där sedan en arbetar utanför hemmet får betala mer i skatt på grund av särbeskattningen, än familjen där två personer arbetar. Det gör att det för de allra flesta i det här landet inte går att försörja en familj på en lön, EFTER skatt.

Problemet med den här hårda styrningen är att den kostar i andra änden. Visst får staten in mycket skattepengar genom att tvinga specifikt småbarnsföräldrar att arbeta heltid. Men den psykiska ohälsan hos framförallt kvinnor ökar hela tiden samt även den psykiska ohälsan bland barn. Samtidigt är den svenska modellen lurig för den kan verka så bra men den har också en annan nackdel och det är att den ser till att kvinnor i offentlig sektor har låga löner och dåliga arbetsvillkor.

Den svenska modellen är nämligen en pakt mellan arbetsgivarna i offentlig sektor och fackföreningarna. Om fackföreningarna (i någon slags rättvisetanke) ständigt får igenom att alla ska ha väldigt lite skillnader i lön för de som arbetar i offentlig sektor - så går arbetsgivarna med på det under förutsättning att lönerna hålls nere. De kvinnor som har de slitigaste, tuffaste yrkena får då både se sina möjligheter till valfrihet i livet tas bort, samtidigt som de tvingas arbeta hårt utan möjlighet att kunna höja sina löner, eller förbättra sina arbetsvillkor.

Förmodligen är det därför som de socialistiska politikerna är så rädda för privata alternativ, för då kan kvinnor starta eget, få egenmakt över sina liv och höja sina löner.  Om fler ser att de kan få egenmakt genom att fler privata alternativ startas inom vård och omsorg - och att de även kan reglera sina arbetstider och hitta en bättre balans mellan familj och arbete - så riskerar hela den svenska modellen att falla - och politikerna förlorar sin makt att styra över folket. Om skattetrycket minskar och människor har ekonomiska möjligheter att välja mer fritt - faller också den svenska modellen - där makten över den lilla människans liv, ligger hos staten.

Under tiden fortsätter media och statliga institutioner ge sken av att det är en naturlag att vi ska stressa ihjäl oss under småbarnsåren. Vilket i själva verket är lika mycket en naturlag som att människor ska vara mänskliga batterier som i filmen Matrix. Precis som datamodellen Matrix som styr människors medvetande, ser till att hålla människor lugna så att de ska fortsätta vara batterier, matar media och andra statliga instiutioner ut bilden av att vi måste arbeta som mest när barnen är små. För att mildra oron hur barnen mår i den svenska modellen - har staten forskningsförnekarna till sin hjälp. De går helt och hållet i statens ledband och arbetar idogt på för att hjälpa till och styra människor genom att undanhålla fakta och mata ut myter, så att de ska följa med strömmen och göra som politikerna bestämt. Titta bara på villkoren för de som arbetar i förskolan. Ingen lyssnar när de berättar att de vill ha bättre miljö och högre lön. I stället matar propagandamaskineriet ut att de är "superhjältar" och räknar med att de ska nöja sig med det.

De som tänker: karriär och barn - javisst - men inte nödvändigtvis samtidigt, pekas ut som snyltare och losers. Men att ha en familj och ha ansvaret för att ha omsorg om de egna barnen och vägleda dem ut i världen, är faktiskt för många det absolut viktigaste arbetet under hela deras livstid. Ett obetalt arbete men ändå så viktigt, givande och lärorikt. Därför är det dags att skrota den svenska modellen och ta fram nya familjepolitiska ramar, som ger människor egenmakt att besluta hur de vill leva under de viktiga småbarnsåren.

Vill du ha möjlighet att bestämma mer själv hur du formar ditt liv under småbarnsåren. Skriv då på namninsamlingen där vi i Power to Parents ställer krav på politikerna inför valet 2018.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Heltidsjobb knäcker familjer

Hon har valt att vara hemmamamma

Mammor betalar priset för att arbeta heltid

Ansvaret att lösa problemen i skolan ska ligga på politikerna - inte på barnen

Det är något konstigt med den socialistiska synen att vi måste försöka stöpa alla människor  i exakt samma form. Alla dessa likadana människor ska sedan leva exakt likadana liv och för att ingen ska välja sin egen väg och olikheterna ska blomma ut, så måste människor ha politikernas "hjälp" och styras hårt i de politiska ramarna. Endast på så sätt kan vi få ett jämlikt samhälle - enligt den socialistiska definitionen.

Tror de rödgröna verkligen att lycka för alla människor är exakt samma sak? Exakt samma livsval. Karriärval. Bostadsval. Val som rör barnen. Och så vidare. Varför är denna likriktning något slags drömmål och ett samhällsmål i ett framtida utopia? Decennium efter decennium har de strävat vidare mot samma mål. Olikheter ska suddas ut, människor ska slipas ner och slipas om. I detta arbete blir valfrihet ett stort hot mot utopia, för valfrihet gör ju att vi väljer olika - och våra olikheter blir då synliga

Sedan de rödgröna kom till makten 2014 som en liten minioritetsregering som fått sitta kvar enbart på grund av att något snille kom på DÖ (decemberöverenskommelsen) - som satte demokratin ur spel (ja jag tycker faktiskt så) - så har de dragit upp takten i 180 för att riva ner varje liten valfrihetsreform som finns. Människors valmöjligheter ska snävas in till varje pris.

- Vårdnadsbidraget, VB, togs bort allra först. En liten valfrihetsreform som gjorde att föräldrar kunde välja att ha barnen hemma längre - utan att de behövde säga upp sig och förlora en fot på arbetsmarknaden. Även SGI:n (den sjukpenninggrundande inkomsten) var skyddad med VB och föräldrar hade också möjlighet att med VB gå ner i arbetstid och jobba 50 procent. (Tyvärr hjälpte L och C till med att snäva in människors valfrihet och stöttade de rödgröna i den här utopin).

- De tvångskvoterade fler föräldradagar, så att föräldrars möjligheter att skriva över dagar på varandra för att maximera barnets tid hemma, försämrades. Alla föräldrar ska enligt den socialistiska principen ut och arbeta tidigt och "ingen ska kunna smita undan", som S-kvinnornas ordförande sa i en debatt med mig i P1.

- I vissa kommuner har de rödgröna också begränsat valfriheten genom att svälta ut de privata dagmammorna. De sänker helt enkelt barnomsorgspengen (som alliansen införde för att garantera att privata barnomsorgsalternativ skulle få starta) så mycket för de som bedriver privat pedagogisk omsorg, att verksamheten inte går runt. Ingen ska kunna välja privat pedagogisk omsorg - alla ska välja förskola - oavsett om barnen mår bra i förskolegrupper eller inte.

Nu har de rödgröna siktet inställt på skolorna. Sedan friskolereformen har skolor med mängder av olika inriktningar startat och i dag går cirka 10 procent av alla grundskolebarn i friskolor. En väldigt låg andel, men det kan ha räddat skolgången för många barn att föräldrarna kunnat välja en skola som är anpassad efter barnets behov.

Föräldrar har inte heller längre bara varit tvungna att ta den skola som ligger närmast, utan var man bor och i vilket område har inte längre spelat någon roll, utan barn har haft möjlighet att ställa sig i kö till skolor i andra områden.

Allt det här har gjort att de rödgröna länge gnällt över över att vissa skolor fått sämre resultat när "dragarbarnen" försvunnit till friskolor, eller bara valt en annan skola i det fria skolvalet. I stället för att i det läget fundera över varför föräldrar väljer bort en viss skola och specifikt ta tag i den skolan, så lägger de alltså över ansvaret på barnen. Om bara dragarbarnen kommer tillbaka till skolan så är alla problem lösta.

Men vad löser det egentligen?

Jo skolans resultat skjuter kanske i höjden lite när dragarbarnen går där. Men får dessa barn verkligen samma chans att uppnå sin fulla potential i en skola där deras primära uppgift är att vara "kuddbarn" och "stötdämpare" åt stökiga elever? För det är faktiskt så att många skolor löser stöket i klassrummen med att placera lugna skötsamma barn bredvid stökiga elever.

Personligen tycker jag att det är orättvist mot både kuddbarnen och de stökiga barnen. I min värld så tar man tag i saker och ser till att dragarbarnen får utmaningar, så att de kan utvecklas efter bästa förmåga, samtidigt som de "stökiga eleverna" får stöd att uppnå sin potential. Jag vill alltså lägga ansvaret på politikerna att lösa problemen i skolan - inte på barnen. Men då måste vi våga erkänna att vi är olika - att våra barn är olika.

Men så tänker inte regeringen. Därför har de nu lagt som förslag att begränsa valfriheten. Det ska inte gå att ställa sig i kö tidigt till en skola som föräldrar känner fungerar och passar för det egna barnet. Och sedan ska platser i populära skolor lottas ut, så du ska som förälder inte längre kunna maximera ditt barns chanser - utan lotten ska få avgöra ditt barns

För övrigt så kraschade svensk skola redan på 70-talet, så krisen i skolan kom långt innan friskolorna och det fria skolvalet.

Det är så sjukt som det kan bli. Barnen ska alltså användas som redskap för att fixa till att vissa skolor inte fungerar som de ska. Summan av kardemumman blir att alla ska ha det lika dåligt. Ingen ska få en chans. Varför inte bara göra det enkelt för sig och rättvist - och se till att ALLA skolor håller en hög kvalitet. Ansvaret ska ligga på politikerna - inte på barnen.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Den skolan räddade mitt barns liv

Vältra inte över problemen på de duktiga flickorna

I Sverige har inte alla barn samma värde

Ska vi återinföra kuddflickorna?

Varför inte lotta var människor ska bo också?

Slumpen är aldrig rättvis

Storebror ser dig och registrerar föräldrar som väljer bort förskola

Öppet brev till politikerna i Malmö, Göteborg och Stockholm:

Om ni nu ska använda kommuninvånarnas skattepengar till informationskampanjer eller dörrknackning när det gäller barnomsorgen, så föreslår jag att ni som ägnar er åt att jaga föräldrar som valt bort förskola eller valt att vänta, tänker ett varv till.

Nu senast i Göteborg vill ni dokumentera vilka föräldrar som valt bort förskola genom att göra ett utskick som de uppmanas att fylla i. Varför inte bara skicka ut information om förskolan? Varför måste ni specifikt registrera föräldrar som valt bort förskola. Det är inte en naturlag att barn måste gå i förskola.

Dessutom tror jag att få föräldrar missat att förskolan finns. I dag får ju föräldrar frågan i princip så fort de kommit hem från BB, när liten ska börja i förskolan. BVC följer upp och frågar samma sak. Vid första besöket på öppna förskolan, kommer samma fråga - från personalen och andra föräldrar. Ute i parkerna, bland vänner och bekanta - hela tiden frågan: "NÄR börjar liten förskolan". Det är som att förskolan blivit ett lika naturligt utvecklingssteg i barndomen som att lära sig gå. De flesta är så indoktrinerade och programmerade att tänka att förskolan är ett naturligt steg i barns utveckling - att de inte längre reagerar. Precis som vi frågar om barnet lärt sig gå och prata, så frågar människor när barnet ska börja i förskolan. Men det här är ett fenomen som ni politiker skapat - och det har ni gjort medvetet, eftersom ert mål är att få in 100 procent av alla barn i förskolan från ett års ålder (oavsett om de mår bra av det eller inte).

Men föräldrar som valt att vänta med förskola, eller valt bort det reagerar självklart, eftersom de känt sig jagade ända sedan de kom hem från BB. "Ja, men tänk på alla nyanlända då och invandrare - de kanske inte VET att förskolan finns", säger de som köpt propagandan. Min personliga erfarenhet är att de som är invandrare och nyanlända utsätts för precis samma propaganda: "I Sverige sätter ALLA sina barn i förskola". Så nej, jag köper inte att det i vårt land finns några människor som missat att vi i princip erbjuder gratis förskola, på skattebetalarnas bekostnad. Då inflikar förstås ni politiker: "Studier visar att barn till invandrare utvecklas bättre om de går i förskola". Ja det finns studier i USA som visar att barn från socioekonomiskt utsatta områden har många fördelar av att gå i en förskola av HÖG KVALITET. Men efter att ha läst alla larmrapporter om hur många förskolor som inte klarar sitt uppdrag - och då särskilt i Malmö, Göteborg och Stockholm - kan ni på allvar säga att ni erbjuder en förskola av hög kvalitet? Lägg till det att personalen i förskolan tillhör Sveriges sjukaste yrkeskår. Sedan är det ju faktiskt så att vi inte vet vilken effekt svensk förskola har på barn, då det saknas forskning under de senaste 30 åren. För av någon anledning vill ni politiker inte forska om vilken effekt förskolan har.

Barn är också olika, så varför vill ni få föräldrar att tro och känna att förskola är ett måste? Alla barn mår inte bra i förskolegrupper och är grupperna för stora och personalen för få, så får det negativa konsekvenser för barnens utveckling.

Nej, vill ni använda skattepengar för att informera föräldrar - så satsa på att berätta om att det finns alternativ till förskola som pedagogisk omsorg (familjedaghem) samt möjlighet för föräldrar att starta tvåfamiljssystem/flerfamiljssystem (tack vare den barnomsorgspeng som alliansen införde, som gör att alla kommuner måste tillåta privata alternativ). Jag hoppas också att ni erbjuder en öppen förskola med riktad verksamhet till barn i åldern 1-6 år, så att alla åldersgrupper som inte har förskola är välkomna. Till en sådan öppen förskola kan ni bjuda nyanlända. Då får barnen en chans att lära sig språket tillsammans med en trygg vuxen anknytningsperson, samtidigt som föräldern/föräldrarna lär sig hur vårt samhälle fungerar och får en chans att bygga nätverk, för framtida jobb med mera.

Lägg skattepengar och resurser på rätt saker och sluta jaga och dokumentera föräldrar som väljer andra lösningar än förskola från ett års ålder. Se samtidigt till att i stället informera om alternativen - för där brister det verkligen.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Storebror ser dig är ett uttryck för ett samhälle där medborgarna hela tiden övervakas av staten. Termen myntades av George Orwell i boken 1984. I ett Storebrorssamhälle hotas den personliga integriteten och valfriheten genom att staten kan identifiera, spåra och "åtgärda" människor som går mot strömmen - alltså sin egen väg.

Läs också:

Satsningar på 100 procent barn i förskolan - inte alltid det bästa

Barn behöver vara med ett fåtal personer de första åren

Det saknas forskning om förskolans effekt på barn

Dagens förskola har blivit ett experiment

Malmö stad knackar dörr hos de som valt bort förskola

Sveriges sjukaste yrkeskår

Föräldrar erbjuds mer tid i förskolan, trots att forskning visar på risker

Modigt Petra Mede att säga att mammor ska få välja själva

Foto: RebeccaVC1 FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Läser i Expressen hur Petra Mede precis kan ha saboterat sin karriär, hon har nämligen gjort det mest förbjudna och sagt att hon inte alls tycker att tiden hemma första årets ska tvångskvoteras ovanifrån. Hon säger helt enkelt att  familjerna bör få bestämma själva vem som är hemma och ser inte några problem med att mamman är hemma mest. Sådana åsikter är absolut inte PK (politiskt korrekta) i det här landet och kan faktiskt hur otroligt det än låter - sabotera hennes karriär.

Nu har jag ju arbetat med att ge valfriheten och hemmaföräldrarna en röst i 16 år och vet att när det handlar om att hoppa på föräldrar som ger sina barn tid och som väljer en annan väg än den politikerna stakat ut, så är det fritt fram. Då går det att håna och dissa dessa föräldrar hej vilt i artiklar, krönikor och blogginlägg. Tänk så många påhopp hemmaföräldrar fått utstå under årens lopp i media. Alla dessa proffstyckare som uttryckt sig negativt, hånfullt och elakt. Alla som idiotförklarat föräldrar som anser att de vet bäst själva hur de vill göra under småbarnsåren. Då är det inte tal om mammashaming inte.

För mig personligen som valt både tid för barn och balans mellan familj och arbete samt även gått ut och offentligt drivit rätten för föräldrar att bestämma själva - har priset självklart varit högt. Karriären försvann. Jag är ju en ondsint kvinna som "sviker och saboterar för andra kvinnor" när jag väljer att vara hemma längre. Men trots det och trots alla påhopp och den gruvliga mammashaming kvinnor som jag fått utstå - så ångrar jag ingenting. Det är faktiskt en mänsklig rättighet att få välja själv hur man gör under småbarnsåren.

Nu är det dags att börja respektera valfriheten och det fria valet i det här landet. Det är hög tid att sluta mammashama kvinnor som berättar hur de känner och jag hoppas verkligen att inte Petra Medes karriär drabbas på grund av det här, eller att hon tvingas göra en pudel. Det är faktiskt kvinnan som många gånger även med risk för sitt liv, bär barnet, föder barnet och ammar barnet.

Läs också: 

Petra Mede: "Jag tycker inte att man ska tvångskvotera föräldraledigheten"

S-kvinnornas ordförande: "Kvinnor ska inte kunna smita undan"

Sluta mammashama kvinnor som är hemma mest under småbarnsåren

Rika, kända och priviligierade skriker de mammashaming så fort någon har en annan åsikt

Jag ska inte betala för att du går hemma och drar benen efter dig

Det duger inte att arbeta heltid, hämta sent på dagis och sedan klaga när man får problem

Tankar om hemmavalet - utsikt från en skampåle

Man sviker inte sina systrar för att man står upp för en åsikt

När ska vi börja prata om att det går att förebygga psykisk ohälsa

Foto: Felipe Skroski (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

I Expressen står det att "var sjätte timme tar en människa sitt liv i Sverige, men medan det i självmordsstatistiken generellt har märkts en nedgång på senare år, ser siffrorna bland barn och unga motsatt ut. Enligt NASP:s (Nationellt centrum för suicidforskning och prevention av psykisk ohälsa) tog 155 barn och ungdomar upp till 24 år, sina liv 2015. Tolv av dem var under 14 år (mot sju året innan)."

Vi har en ständigt ökande psykisk ohälsa hos barn och ungdomar i det här landet, men fortfarande så pratar vi inte om de första viktiga åren och vad små barn behöver. Vi förebygger inte, utan fokus ligger bara på vilka åtgärder som ska sättas in när katastrofen är ett faktum. Ändå finns det gedigen forskning vad små barn behöver för att vi ska minimera risken för psykisk ohälsa längre fram. En forskning som inte kommer fram då vi har flera forskningsförnekare i det här landet.

Agnes Wold - en av forskningsförnekarna - är i farten nu igen. Hon refererar till en studie som visar att även råtthanar har tendenser till att ta hand om råttungar, så därför ska alla kvinnor arbeta heltid under småbarnsåren och bara amma i sex månader, enligt Agnes Wold. Det är lite svårt att hänga med i hur hon får ihop det hela när hon försöker berätta varför det bara finns en lösning under småbarnsåren - men den uteblivna logiken spelar liksom ingen roll och frågorna från media uteblir.

För enligt vilken studie är det inte bra att amma efter sex månader? Och även om pappor självklart också är bra på att ta hand om sina barn, vad säger att inte varje familj har rätt att hitta sin egen lösning - utan ska styras ovanifrån?

Trots att politikerna med hjälp av forskningsförnekarna stakat ut hur alla ska leva sina liv i vårt land när barnen är små och ständigt matar ut vilken väg som är den "rätta" - så kan det ju faktiskt finnas kvinnor som absolut inte vill gå tillbaka till arbetet efter sex månader. Kanske för att den första tiden försvann som i dimma på grund av en tuff start med en liten som gråtit dygnet runt, eller varit svårt sjuk. Kanske för att det finns mammor, som precis som jag drabbats av komplikationer i samband med graviditeten och behöver längre tid för återhämtning. Kanske för att det finns mammor som VILL amma längre än sex månader och ser att det lilla barnet behöver det. Och kanske för att det finns mammor - precis som det finns pappor - som hellre vill vara hemma längre - och som tycker att det är deras självklara mänskliga rättighet som föräldrar att välja själva hur de ska göra. Vi är olika vi människor, familjer är olika och barn är olika - så varför ska vi då alla göra likadant?

För den rödgrönrosa ideologin är det fria valet ett hot. För att undvika att människor väljer "fel" - ska de tvingas att rätta in sig i ledet genom att föräldraförsäkringen tvångskvoteras rakt av och så ska alla tvingas välja standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett års ålder. De som inte följer med strömmen ska kastas ut i ekonomisk otrygghet. Det var väl därför det första de rödgröna gjorde, efter valet 2014, var att ta bort hemmasubventionen - vårdnadsbidraget. En subvention som gjorde det möjligt för en förälder att vara hemma i tre år med sin anställning och sin SGI skyddad. Ut i ekonomisk otrygghet SKA nämligen de föräldrar kastas, som väljer tid för barn och balans mellan familj och arbete. Det ska vara kännbart att inte följa den väg som politikerna stakat ut.

Den här makten att straffa människor för deras val kan politikerna ta på grund av att vi har världens högsta marginalskatt. Det gör att låg- och medelinkomsttagare måste stå med mössan i hand, för att överleva - och be att få lite subventioner tillbaka när den extremt höga skatten är betald. Subventionerna som ska kompensera för de extremt höga skatterna - betalas bara ut om de placerar sina små i förskola från ett års ålder, vare sig barnen mår bra av det eller inte. Barnen är liksom inte intressanta. Hur de drabbas får helt enkelt bli en senare fråga, som nu när det återigen kom en ny rapport från BRIS om den ständigt ökande psykiska ohälsan hos barn och ungdomar.

Självklart pratar BRIS bara om vad som ska göras när barnen insjuknat i psykisk ohälsa - inte hur man ska arbeta förebyggande. Och orsaken är förstås att de valt att samarbeta med en annan forskningsförnekare - Sven Bremberg.

Vi har bara ett liv. Det är faktiskt en mänsklig rättighet att få bestämma vilka prioriteringar man vill göra i sitt liv.  Och det är ingen naturlag att hemmaföräldrar ska få sämre ekonomi eller sämre pension, utan det är en situation som politikerna skapat - och som vi faktiskt kan förändra genom att ta fram en ny familjepolitik.

Det här fungerar inte längre. Vill DU som förälder ha en lösning skriv på namninsamlingen Power to Parents så att samtliga partier tar fram en mer vettig familjepolitik som stöttar föräldrar - i stället för att styra dem.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Anmärkningsvärt att Agnes Wold avfärdar forskning

Forskare blundar för kunskap om barns behov

Lista över forskningsförnekarna

Det duger inte att jobba heltid, hämta sent på dagis och sedan klaga när man får problem

Sexåringar upplever en alltmer stressad vardag

Större satsningar löser inte problemen i förskolan

Mammor betalar priset för att arbeta heltid

Varför skaffar man barn om man inte vill umgås med dem?

Korruption bakom forskares förnekande av barns behov

Sven Bremberg tjänar pengar på barns psykiska ohälsa

I U-länderna svälter barn ihjäl - i Sverige tar de livet av sig

Temavecka självmord - arbetsmarknaden sägs vara orsaken

Man kan vara ”duktig flicka” och en bra mamma

Foto: Aaron Freimark  (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Birgitta Ohlsson, L, sitter i tv och pratar om att hon inte är en mamma som ägnar sig åt barn och heminredning. Hon har större visioner än så minsann (för det finns ju inga mellanlägen - om kvinnor väljer tid för barn och BALANS mellan familj och arbete är de för alltid förlorade). Hon poängterar också att det inte är någon idé att stressa till förskolan och hämta klockan tre. Barnen mår ju bra där och mår bra av att vara där (längre dagar än föräldrarna är på jobbet ...).

Fast någonting är ju ärligt talat inte riktigt som det ska i vårt land där vi har en ständigt ökande psykisk ohälsa hos barn och ungdomar. Tittar man på den forskning som finns kring anknytning, neurobiologi och utvecklingspsykologi och sedan funderar lite på vad små barn behöver - så blir ju svaret att förskola 40-60 timmar i veckan inte alltid blir en bra balans. Visst barn är olika och en del klarar det, men många barn gör det inte och därför är det viktigt att de föräldrar som vill får en chans att ge sina barn tid.

Karriär och barn - javisst - men inte nödvändigtvis samtidigt.

Jag känner att vi måste bort från den här svartvita bilden där kvinnor antingen ska leva som män för att platsa in som "duktiga", eller så får de en idiotstämpel på sig som fastlåsta vid spisen, bakandes cupcakes samtidigt som de hänger med näsan i inredningsmagasin.

Vi har bara ett liv och alla har olika drömmar och det måste vi helt enkelt bli bättre på att respektera. Vi har också olika bagage med oss som formar våra val. För en del är verkligen drömmen att njuta av att inreda hemmet, laga god mat och vara med sina barn och njuta av det lilla lugna livet en period. Andra är inte det minsta intresserade av heminredning och matlagning men vill ändå ha omsorgen om barnen i hemmet, för att de anser att det är det bästa för barnen.

Familjer ser så olika ut i dag, men jag märker en trend där människor önskar sig något mer av den korta tid vi har på jorden än att bara jobba, jobba och jobba. Heltidsarbete, ARBETSLINJEN och ekorrhjulet - är inte den ultimata drömmen för alla. Att så många arbetar heltid beror på att vi har den högsta marginalskatten i världen, vilket drastiskt minskar människors valfrihet, eftersom det blir så lite pengar kvar av lönen efter skatt.

Efter att ha arbetat mer än 16 år med att stötta föräldrar som vill satsa på tid för barn och balans mellan familj och arbete, så vet jag att föräldrar hittar olika lösningar för att pussla, så att de får en bra balans, men det är svårt då vi har en så extremt styrande politik i det här landet som kastar ut de som väljer bort heltid, i ekonomisk utsatthet.

Bilden av hemmaföräldrarna och deras val här i livet är alltså väldigt mycket mer nyanserad än den version vi får se i media. Kanske för att hemmaföräldrarna aldrig själva får sitta i tv-soffan och berätta sin historia, utan deras berättelse återges hela tiden på ett synnerligen fördomsfullt sätt av personer som Birgitta Ohlsson - kvinnor som själva valt att leva som män har gjort i alla tider. Och det behöver verkligen inte vara fel - var och en får välja som de själva vill. Felet uppstår först när dessa människor tycker sig ha rätt att sätta styrande familjepolitiska ramar som ska TVINGA andra att leva det liv de själva har valt.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Många risker med långa dagar

Personal: Barnen går för långa dagar på förskolan

Ny studie: Förskolebarn som går långa dagar är mer stressade

Vi mammor betalar priset för att jobba heltid

Det duger inte att arbeta heltid, hämta sent på dagis och sedan klaga när man får problem

Samma inkomst för pensionärer och den som aldrig arbetat en dag i sitt liv

Världens högsta marginalskatt

Politikerna förutsätter att man är en idiot

Vabbandet kostar 5,5 miljarder om året. Notan går till skattebetalarna

Foto: Yodod  (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Vabbandet kostar skattebetalarna 5,5 miljarder per år.  I Vetandets värld tittar man närmare på varför Sveriges barn har så många sjukdomar så tidigt jämfört med andra länder.

Har man samma problem med infektioner på förskolor i andra länder som man har i Sverige?

- Nej det pratas inte mycket om det. Delvis tror jag för att förskolor är ett ganska svenskt, eller åtminstone nordiskt fenomen, att barn börjar så tidigt i förskola och är där ganska långa tider, säger Anders Tegnell,  stadsepidemiolog på Folkhälsomyndigheten.

Arbetet som stadsepidemiolog innebär att Anders Tegnell sitter som en kontaktpunkt mellan olika länder när det gäller den statistik och kunskap som finns om spridning av infektionssjukdomar.

- Det är intressant att det i länder där man inte har den här typen av aktiviteter – framförallt i fattiga länder där barnen är hemma - så blir barnen sjuka mycket senare i de klassiska barnsjukdomarna, säger han.

Caroline Hall, doktor i nationalekonomi, har utvärderat de insatser som gjorts för att stoppa infektionerna och har konstaterat att de nya hygienrutinerna på förskolorna inte gjorde att barnen blev friskare.

- Vi kan inte se någon statistisk signifikant minskning i sjukfrånvaron. Det kan ju vara så att en anledning till att vi inte kan se några resultat är att personalen aldrig infört de nya hygienrutinerna. Det kan ha tagit mycket tid från annat i och med att det är så stora barngrupper, säger Caroline Halls.

Det som stödjer att de stora barngrupperna har en påverkan är att de kan se en liten minskning av andelen sjukdomar i barngrupper med färre barn.

Varför blir då förskolebarnen så sjuka?

- Det är två delar i det här. Dels har barnen inte ett speciellt vältränat immunsystem när de börjar. De har inte träffat på så mycket infektioner, utan de håller på och bygger upp immunförsvaret. Dels vistas de mycket i grupper där de är nära varandra, tar på varandra och byter kroppsvätskor med varandra, säger Anders Tegnell.

Är det några infektioner som är vanligare på förskolor än andra?

- Ja luftvägsinfektioner är ju det allra vanligaste, säger Anders Tegnell.

Vinterkräksjukan är ju en sådan här sjukdom som kommit de senaste kanske 15 åren. Var kom den ifrån?

- Ja den har ju funnits längre än så. Den fanns ju även tidigare och visst såg man enstaka fall men de här våldsamma utbrotten där man får stänga hela avdelningar på sjukhus eller stänga enheter på dagis, det var man ju inte med om när jag började som infektionsläkare. Man har ju diskuterat olika saker men jag har aldrig sett någon som kan förklara varför, säger Anders Tegnell.

Hela inslaget från Vetandets värld finns här >>

Diskussionen kring riskerna med att låta små barn som inte utvecklat sitt immunförsvar, börja i förskolan - har i princip uteblivit i det här landet. 2005 kom Per Kågesons bok: ”Tid för barn", År 2010 kom boken: ”Förskolan för de allra minsta. På gott och ont”, av Psykolog Gunilla Niss m fl  - och 2014 kom boken ”Mår barnen bra i förskolan?”, av Professor Ulla Waldenström. Böckerna lyfter många av riskerna med tidig förskolestart, stora barngrupper och få personal. Ändå har intresset varit ljumt i media och ingenting, precis ingenting har förändrats till det bättre när det gäller dessa bitar. Förmodligen för att de som får forskningsanslag och mediautrymme är det som väljer att INTE lyfta den här problematiken, utan låtsas som det regnar och sprider myter i stället, som ska lugna föräldrar och få dem att anpassa sig och följa den ideologi som politikerna stakat ut. Forskningsförnekarnas - roll i det här är ett stort problem. I slutändan är det barnen som blir lidande.

Trots att förskolemiljön gör barnen sjuka så har vissa politiska partier enbart siktet inställt på att få in 100 procent av alla barn i förskolan, inte på att erbjuda fler barnomsorgsalternativ, eller förbättra miljön i förskolan. Det är inte en acceptabel politik och det är verkligen dags att ge barn 0-6 år en röst i valet 2018. Fakta om vad små barn behöver måste upp på bordet. Riskerna med dagens familjepolitik måste fram i ljuset. Föräldrar måste få alla fakta så att de kan fatta rätt beslut kring barnen och vi behöver en ny, modern familjepolitik med valmöjligheter - så att föräldrar KAN fatta det bästa beslutet för det enskilda barnet. Och de där 5,5 miljarderna i VAB-kostnader kan vi använda på ett mycket bättre sätt, men för att få ner kostnaderna så måste vi börja med att utforma familjepolitiken efter de små barnens behov.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Jag ska inte betala för att du går hemma och drar benen efter dig

Felaktig information skördar många offer

En farlig myt att tidigförskolestart skyddar mot allergi  

Förskolebarn är sjukare  

Hur bra är förskolan för barnen egentligen?

Låt barnen få en röst i valet 2018

Lärarförbundet bidrar till forskningsförnekande och föräldrar undanhålls fakta

Foto: Andrew Seaman  (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Nu kör Lärarförbundet på i 180 igen och försöker föra föräldrar bakom ljuset genom att inte nämna den forskning som finns kring vad små barn behöver för att utvecklas optimalt, utan i stället satsa på att sprida myter. De hurrar och hyllar att: ”Regeringen meddelade att en satsning på kollegialt lärande och verksamhetsutveckling ska utökas till att även gälla förskolan." Som vanligt hänvisar de till utländsk forskning som stöd för sin tes att förskola tidigt är bra för alla små barn.

Men utländsk forskning säger ju inget om förskolans effekt på barn i Sverige. I vårt land har ingen forskning gjorts under de senaste trettio åren på vilken effekt förskolan har på barn. Däremot har det flitigt matats ut att "dagisbarn blir duktigare i skolan". Tittar man närmare på vad det påståendet grundar sig på så handlar det om en gammal studie gjord på 119 barn från åttiotalet, INNAN läroplanen infördes. Läroplanen som sägs vara någon slags mirakelkur för barns senare kunskaper i skolan.

Sanningen är att kunskaperna hos svenska skolbarn var mycket bättre INNAN Läroplanen infördes. Något som media och alla forskningsförnekare talar tyst om. Skolresultaten i OECD-Pisa har dessutom sjunkit i varje mätning sedan mätningarna startade år 2000 - en trend som brutits först i den senaste undersökningen, där resultaten ändå är väldigt dåliga och ligger på 2009 års nivå. Och de sjunkande skolresultaten ser lika dåliga ut även sedan man justerat för invandrarbakgrund och socioekonomiska faktorer, vilket gör att det INTE går att skylla de sjunkande skolresultaten i Sverige på någon av dessa faktorer. Den enda gemensamma faktorn samtidigt med de sjunkande skolresultaten är att alltfler barn, (trots att barn är olika), har börjat i förskola och gått där långa dagar redan från ett års ålder.

Ibland undrar jag - var är alla journalister vars uppdrag är att ge objektiv fakta? Hur kan det komma sig att föräldrar förs bakom ljuset på det här sättet?

Det finns så mycket ny forskning kring vad små barn behöver. Små barn är inga skolelever vid ett års ålder - där barndomen ska anses avklarad och de ska anses redo att börja "skolan". För att små barn ska utvecklas optimalt så är det nämligen mängder med saker som måste vara på plats utifrån den forskning som finns kring anknytning, neurobiologi och utvecklingspsykologi, för att de ska vara redo för någon slags skola. Alla dessa viktiga fakta har slängts åt sidan och fokus har lagts på Läroplanen och skolkunskaper för ettåringar. Det finns alltså väldigt många risker med att regeringen nu pratar om en satsning på "kollegialt lärande i förskolan". Det är inte alls den satsning som bör göras, en satsning som dessutom innebär ännu mer administrativt arbete för förskollärarna. Det som behövs när det fäller förskolan är att den utformas efter de små barnens behov samt att vi får en modern och flexibel familjepolitik där förskolan är en pusselbit, men inte den enda - eftersom barn är olika.

Läroplanen infördes 1998 sedan dess har skolresultaten som sagt rasat, en utveckling som tillfälligt bromsats upp något enligt den senaste OECD Pisa-undersökningen - men samtidigt har också den psykiska ohälsan ökat och stöket i skolorna nått alarmerande nivåer. Många barn är inte socialt välfungerande och i stället mycket utagerande, vilket stämmer överens med den forskning som finns som visar att det finns många risker med långa dagar i förskolan. Men i Sverige får föräldrar bara höra att små barn behöver längre och längre dagar i förskolan samt allt tidigare förskolestart. Det är ett forskningsförnekande av stora mått - och faktiskt rent skamligt att föräldrar luras på det här viset.

Det föräldrar behöver få veta är att alla barn är olika och att en del barn faktiskt inte mår bra i förskolegrupper och de kommer inte att ha en gynnsam utveckling om de sätts i förskola. Dessa barn behöver då få en annan typ av omsorg: pedagogisk omsorg, flerfamiljssystem eller omsorg i hemmet. Sedan borde förskolan utformas efter barns behov och det är stor skillnad mot vad barn 1-3 år behöver och barn 3-5 år behöver. Långa dagar är inte heller bra och det finns många fördelar med att så få barn går långa dagar som möjligt. Då kan de barn vars föräldrar inte har något val, få ett lugnare avslut på dagarna i förskolan - då barngrupperna blir mindre och tempot lugnare.

Forskningsförnekandet måste få ett stopp och barn 0-6 år måste få en röst i valet 2018. Nu är det dags att lägga upp den forskning som finns på bordet och se till att vi får en ny modern och flexibel familjepolitik som utgår från barnens behov och som bygger på den forskning som finns.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

p.s Dessutom är frågan om den här "satsningen" från regeringen handlar om att bana väg för att göra förskolan obligatorisk genom att försöka inlemma den i skolväsendet.

Läs också:

Kollegialt lärande

Förskolan för de allra minsta. På gott och ont

Forskning om förskolans effekt på barn saknas

Sveriges barn behöver inte mer skoltid - de behöver mindre

Har förskolan blivit vår tids barnhem

Med goda ringar går det att sprida ljus i en stundtals mörk värld

Foto: James  (FLICKR) LICENS: CC BY-SA  

Ibland blir jag direkt illamående av alla inlägg som cirkulerar på Facebook. Det går liksom inte att värja sig mot krigsbilder, lidande barn som säljs till prostitution, hundar som misshandlas och plågas, hundar som levande får skinnet avslitet för att de ska ätas och en massa andra hemskheter. Till det oron hur det står till i det egna landet med den början till systemkollaps vi ser där människor dör i vårdköer, kvinnor får föda i bilen för att sjukhus lagts ner, äldre kastas ut på gatan, otrygghet och våld, våldtäkter och att vi lånar pengar i en högkonjunktur samtidigt som regeringen räknat fel i sin budget och det saknas 50 miljarder till välfärden. Som högkänslig äts jag nästan upp och det slår som knivar i kroppen av allt lidande och all oro för framtiden.

Men mitt i det så gäller det att ha en strategi när allt känns hopplöst. För jag kan ju inte ändra på hur det ser ut, men jag kan göra något litet - jag kan sprida lite ljus och göra någon liten förändring för andra. Den som får hjälp och stöd kan sedan göra något litet i sin tur för andra människor och sakta men säkert kan vi förbättra världen tillsammans, med goda ringar på vattnet.

Jag har inte själv gjort några stordåd, inte alls som jag känner att jag borde eller skulle önska, men jag har valt att i sexton års tid försöka bidra där jag kan. Mitt bidrag har handlat om att göra skillnad för barn och deras familjer. Eftersom barn är olika men vi saknar en familjepolitik som tar hänsyn till det har mitt mål varit att stärka föräldrar i att våga lita till sin magkänsla och lyssna in sitt barns signaler. Om barnet inte trivs i förskolan eller om man som förälder känner att förskola inte är rätt val redan vid ett års ålder, så har jag valt att stötta föräldrar i att det går att välja annorlunda. Det går att välja pedagogisk omsorg, flerfamiljssystem eller omsorg i hemmet. Det går att välja tid för barn och balans mellan familj och arbete - trots att propagandan som matas ut till föräldrar ständigt handlar om att frälsningen heter: standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett års ålder.

Sedan elva år tillbaka har jag också kämpat för att förskolemiljön ska bli bättre. När man samlat in så mycket kunskaper under sexton år vad små barn behöver och mår bra av, så blir det ganska naturligt att i mån av tid arbeta för att även förskolan ska utvecklas och utformas efter barns behov. De som arbetar i förskolan brinner för sitt jobb och är lika engagerade i barns välmående som jag, men det har inte alltid rätt förutsättningar att göra sitt jobb - och där behöver de stöd, av mig och av andra föräldrar för att sätta press på politikerna.

Våld, våldtäkter, djur som misshandlas och plågas, grymheter i mänsklighetens namn - ska vi slippa det så måste vi inse att det börjar med barnen - hur de behandlas och hur de får växa upp. Därför tror jag på att stärka och stötta familjer, föräldrar och att ha ett bra och starkt civilt samhälle. Vi må ha bland de högsta skatterna i världen, men det betyder inte att vi kan köpa oss fria från ansvar för våra medmänniskor, eller att vi kan förvänta oss att Farbror staten ska ta hand om allt. Alla kan göra något litet - jag skulle till och med vilja säga att alla måste göra något litet, för att sprida ljus och för en positiv förändring.

I Hemmaföräldrars nätverk arbetar vi med att stötta varandra i föräldraskapet, vi stöttar och inspirerar varandra att våga följa magkänslan kring de egna barnen och vi försöker hjälpa även förskoleföräldrarna så att deras barn ska ha det bra i förskolan. Det är självklart så att det är i HFN  som till exempel Förskoleupprorets namninsamlingar delas och många skriver på. Vi är ju vana att stötta varandra - så varför inte även andra föräldrar. Vi vill ju samma sak alla vi föräldrar - oavsett vilket barnomsorgsalternativ vi valt - och det är att våra barn ska må bra och växa upp till trygga, stabila vuxna som är med och sprider ljus i en ganska tuff värld.

Förhoppningsvis blir valet 2018 det val då ALLA föräldrar samarbetar (oavsett barnomsorgsalternativ) ooh sätter press på politikerna. Att vi väljer olika barnomsorg till barnen är ju inte särskilt dramatiskt - olika betyder inte att någon väljer fel, utan bara att barn är olika och att vi som föräldrar utgått från det egna barnet och valt därefter. Men för att göra rätt val så måste föräldrar få tillgång till den forskning som finns när det gäller vad små barn behöver.  Och där är vi inte riktigt ännu. Ett faktum som jag känner att jag måste lyfta även om det kan vara känsligt. Att våga lyfta även tuffa saker ingår liksom i att vara vuxen.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Namninsamling: Ge barn 0-6 år en röst i valet!

Forskare blundar för kunskap om barns behov

Exempel på forskningsförnekande

Ny studie: Förskolebarn som går långa dagar är mer stressade

Foto av: Yodod (FLICKR) LICENS: CC BY-SA  

Nu har det kommit en ny studie som visar att små förskolebarn som går långa dagar är mer stressade. Ja inte i Sverige - utan i Norge. Här i Sverige så är vi tyvärr drabbade av forskningsförnekande så trots att en studie som gjordes redan 1974 och som visade att dagisbarn hade förhöjda nivåer av stresshormonet kortisol - så får forskare som söker anslag för att följa upp den studien, avslag.

Karoline Randal Lorentzen och Jøte Toftaker skriver på NRK om den norska studien:

Barn blir stressade av långa dagar i förskolan

För första gången har stressnivåerna hos de yngsta barnen i förskolan kartlagts. 85 förskolor har deltagit i studien och den visar att de barn som har de längsta dagarna är mer stressade än de som har kortare dagar.

- Studien visar att förskolebarnen har en förhöjd stressnivå när de är i förskolan men att stressnivån sjunker de dagar de är hemma, säger May-Britt Drugli, professor i pedagogik vid NTNU.

May Britt Drugli, professor i pedagogik vid NTNU har forskat på hur barns stressnivåer påverkas av långa förskoledagar. Tillsammans med forskare från NTNU, Regioncentrum för barns och ungdomars psykiska hälsa öst och söder och Oslo universitet, har hon fått tagit fram forskning som visar att långa förskoledagar ökar stressnivån hos de yngsta barnen.

- Det visar att långa dagar i förskolan, borta från föräldrarna, med många vuxna och många barn kan vara krävande för många små barn. Det beror på att stresshormonerna aktiveras när barnen upplever en situation som är alltför svår för dem att hantera på egen hand, säger hon.

Två gånger om dagen samlade forskarna in salivprov från 112 stycken ett- och tvååringar, i sammanlagt sex olika kommuner, för att mäta nivån av stresshormonet kortisol.

- Det intressanta är att vi mätte kortisolnivåerna klockan 15.00 både på barn som har långa dagar och de barn som hade korta dagar. Det verkade som att de barn som hade långa dagar redan hade en beredskapsplan i kroppen för att vara där en lång tid, säger Drugli.

Enligt Statistiska centralbyrån, går en majoritet av förskolebarnen i Norge mer än 40 timmar i veckan och tillhör därmed gruppen med högre stressnivåer. Man har inte forskat på om dessa nivåer är skadliga, men förskolechefen för en av de förskolor som är med i undersökningen säger att hon kommer att använda den här kunskapen för att göra vardagen bättre för barnen.

- Vi har märkt att barnen är trötta när de har långa dagar och de högre kortisolnivåerna hänger ju ihop med det. Jag är inte direkt överraskad, men det viktiga är nu att man gör något åt det här, säger Margrete Skevik, enhetschef på Jakobsli förskola i Trondheim.

Tidsbrist är något som de flesta föräldrar kan relatera till. Den forskning vi har tagit fram kan bidra till att hjälpa föräldrar att reflektera mer över hur mycket tid de tillbringar med sina barn, tror Drugli.

 - Vi kan inte avstå från att berätta om vad vi hittat när vi forskat bara för att det kan ge föräldrar dåligt samvete, utan jag känner att det här kan ge föräldrar en möjlighet att tänka igenom och se över om de kan ge sina barn kortare dagar och åtminstone hur eftermiddagarna och kvällarna med de små barnen ser ut, säger hon.

Det finns många studier som visar att stresshormoner är skadliga för vuxna. Stress skördar mängder av offer och resulterar i utbrändhet hos vuxna, med synbara skador på hjärnan som följd. Och då talar vi ändå om vuxna människor som borde ha en större motståndskraft mot det skadliga kortisolet, än små sköra barn vars hjärnor är under utveckling. Därför är det så förvånande att inte någon forskare i Sverige får forskningsanslag till att följa upp Marianne Cederblads studie.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Stress kan påverka allergiutveckling

Många risker med långa dagar

Stressade småbarn

Farlig stress. Vad händer när skrikande barn dumpas i förskolan

Stress får hjärnan att krympa

Markant ökning av förskolebarn som är förstoppade på grund av stress

Stress - det finns en gräns för vad barn tål

Kampen för valfrihet har haft ett högt pris för mig - men haft stora positiva effekter för andra

Foto av: Paul Wilkinsson  (FLICKR) LICENS: CC BY-SA (

Ännu ett år har gått och det är dags att stanna upp och reflektera en stund. Själv är jag så förvånad över att så få känner sin historia mer än till mor- och farföräldrar. Visst ska vi leva i nuet men det är ändå viktigt att ägna en tanke åt de som gått före, som kämpat för att vi i dag ska ha det bra. Historielöshet gynnar bara politiker som vill styra oss, att kunna sin historia och känna sin släkt handlar om att förstå livet mer på djupet och det gör också vår levnadsstig lättare anser jag. Min favoritdikt står i en av böckerna som sammanställts om min farmor Gulles släkt. Det var hennes lillebror Stig Engström som på äldre dagar tog sig tid att skriva samman allt han kunde hitta om släkten. Sedan hjälpte min farbror Gösta Lidman till med att redigera allting.

Den blickar aldrig framåt
som inte kan blicka bakåt.
Den sörjer illa för barnbarn
som saknar intresse för farfar.

Den vet föga om rummet
som inte  har känsla för tiden.
Den tänker föga på andra 
som lever blott här och nu.

(Från ett hembygdsmuseum i Ytterlämnes socken i Ångermanland)

Själv har jag kämpat i två decennier för det självklara - att vi ska ha en familjepolitik som tar hänsyn till att barn är olika. Just för att barn är olika så går det inte att utgå ifrån att standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett års ålder - ska fungera för alla familjer. Därför måste det finnas alternativ och möjlighet för föräldrar att välja olika lösningar.

Det är och har varit en svår kamp och starka politiska krafter kämpar emot mitt arbete för valfrihet. David mot Goliat, politiska partier med oändligt med pengar - och en vanlig fattig mamma utan några andra resurser än sitt skrivande. Som en vanlig liten mamma har kampen ibland känts helt omöjlig, men i dag blir vi allt fler föräldrar som satsar på tid för barn och balans mellan familj och arbete, så visst har mitt arbete gett resultat - men priset har varit högt. Hur högt kanske det blir en bok av en dag. Men varje gång jag läser om en familj som fått stöd att lyssna till sin magkänsla och som förändrat sin livsstil till att passa det egna unika barnet bättre - så känner jag lycka. För mig är barnen viktigast, nu och alltid. I dag har vi över 2 300 medlemmar i huvudgruppen i Hemmaföräldrars nätverk - och närmare 600 som står i kö och väntar på insläpp. Till det har vi lokala grupper i hela landet.

Min egen mormorsmormor Birgitta (Brita) Liljestrand, var med och kämpade för att kvinnor skulle få rösträtt. Jag kämpar för att kvinnor - och framförallt föräldrar - ska kunna välja tid med sina barn. Den kamp min mormorsmormor förde var nog lika svår som den jag utkämpar i dag. Priset blir högt för den enskilde men ger ett positivt resultat för kommande generationer. Den här kampen för jag dock inte ensam, utan med stöd av alla föräldrar som drar sitt strå till stacken. Vi arbetar tillsammans för att göra skillnad - så ett stort tack till alla er som delar inlägg och som skriver kommentarer på nätet. Syns vi - så finns vi.

Med dessa ord vill jag önska alla ett riktigt Gott Nytt År!

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

P.S

Vill DU vara  med och förändra vårt samhälle så att det blir bättre för kommande generationer? Förändra så att dina barn och barnbarn får det lättare att leva på ett hållbart sätt och ett sätt som fungerar bäst för dem.

Skriv då på namninsamlingen som ska gå till politikerna innan valet - med krav på att de tar fram en mer modern och flexibel familjepolitik. Du kan också vara med på ett hörn och förändra historien - allt som krävs är en signatur - och ditt namn kommer inte att ligga ute på nätet. Tillsammans kan vi göra skillnad för framtida generationer :) http://www.powertoparents.se

Läs också: 

Min kamp för vårdnadsbidragets införande, gav många föräldrar en respit från standardlösningen under några år :)

Hon grundade nätverk för hemmaföräldrar

Tror du hemmabarn missar något? Inget kan toppa det här.

Foto av: daft_pupil (FLICKR) LICENS: CC BY-SA (Personen på bilden har inget samband med texten)

Det finns så mycket forskning och kunskap om vad små barn behöver, men ändå har många föräldrar i dag en extrem övertro på att det är förskolan som är bäst på att erbjuda det. Naturligtvis mycket beroende på den massiva propaganda som matas ut med ständiga myter. Men dessa myter bygger inte på kunskap om vad små barn behöver - de har som enda syfte att få ut alla småbarnsföräldrar i heltidsarbete. Men om vi skippar att använda barnen som murbräcka för jämställdhet ett tag och tar och fokuserar rätt och slätt på vad barn behöver - så finns ju allt redan i hemmet. En mamma i HFN beskriver så bra vad hon kan erbjuda i det här inlägget:

Undrar vilka i min omgivning som skulle önska den här förskolan till sitt barn?

Personaltäthet: en utbildad förskollärare per barn.

Mat: ekologisk hemlagad mat från grunden. När det är väder som passar för det så kan lunchen intas ute, exempelvis i skogen.

Utevistelse: Varje dag. Stor gård med tillgång till djur, barnen har möjlighet att klappa får och mata höns. Rikligt med skogsutflykter och under året förläggs en del av tiden till fjälls där vandring, upplevelse och lärande sker i barnens takt.

Vila: sker alltid med personalen intill och med en tröstande hand eller famn att tillgå, erbjuder möjlighet att vila på lammskinn eller i vagn.

Övriga aktiviteter: en gång i veckan åker förskolan till utemuseum/historieland där barnen får ingå i planerad aktivitet och uppleva historielandet.

Rörelse: sker mestadels ute där barnen får prova på till exempel skidor och motoriken tränas upp när de leker i skogen.

Aktiviteterna följer årets rytm och speglar vad som sker under de olika årstiderna.
Lärandet sker lustfyllt utifrån varje barns intresse.
Sociala och emotionella färdigheter tränas genom att barnet få ingå i olika sociala sammanhang och får möta människor i olika åldrar.
Under dagen ingår även vuxenimiterande aktiviteter.
Målen i LPFÖ 98 uppnås såklart i verksamheten.

Nå vad tror ni om den förskolan... det är vad min dotter har varje dag... HEMMA.

Terese Eriksson

De svagaste offras när S satsar valfläsk på priviligierade grupper

Foto av: James Doepp  (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Betongmakten S har sedan de kom till regeringsmakten visat att de med lätthet och utan att tveka kör över små svaga icke resursstarka grupper. De hann bara komma till makten så var det barn som inte mår bra i förskolegrupper som skulle kastas ut till vargarna. De räknade iskallt med att gruppen hemmabarn var så liten och protesterna skulle bli så få - att det var värt att köra på som en ångvält i ideologins namn. Bort med vårdnadsbidraget alltså. All information om varför det var bra för de barn vars föräldrar kunde använda det för att vänta med förskola, eller minska tiden i förskola - var helt ointressant för socialdemokraterna som slog dövörat till som vanligt. De hade sedan länge lagt upp riktlinjerna och barn ska inte vara hos sina föräldrar efter ett års ålder - för alla föräldrar ska ut och arbeta heltid när barnen är små - och betala skatt till ett alltmer svällande välfärdsuppdrag.

Nästa svaga grupp de riktade in sig på var föräldrar med barn som har diagnoser som ADHD och Asperger och har vårdbidrag för att kunna stötta sina barn. Här fanns det mer pengar att skära bort utan att riskera några protester. Det dröjde inte länge förrän de aviserade att här skulle det också komma att skäras ner på subventionerna.

Nu senast blev det barnen som har LSS, svårt sjuka barn, varav många som behöver dygnet-runt-vård för att överleva, som med den socialdemokratiska regeringen plötsligt får se alla assistanstimmar indragna och där föräldrarna uppmanas att ta sitt föräldraansvar.

Eftersom ideologi går före sunt förnuft och beprövad vetenskap så blev nästa förslag att satsa på att få alla små barn att gå ännu längre dagar i förskola samt slänga ut lite valfläsk. Därför kom förslaget upp att införa heltid eller obegränsat med tid (60 timmar i veckan) för föräldraledigas barn. Stockholm skulle bli först ut. Men i sin iver att snabbt omfördela pengar från mindre resursstarka grupper till redan gynnade och priviligierade så glömde de personalen i förskolan. De räknade tydligen med att tystnadskulturen och personalens utsatta läge skulle göra att det hela skulle gå smidigt och utan protester. De var så självsäkra att de inte ens kände ett behov av att tillföra mer pengar. En alarmerande förskollärarbrist i Stockholm var inte heller ett problem. Personalen brukar ju vara så foglig och skulle de protestera så kläm direkt till med: "Vi ska inte skuldbelägga föräldrar som har sina barn långa dagar". Allt för att få tyst på alla diskussioner och protester.

Sedan socialdemokraterna införde maxtaxa, allmän förskola och började låta barn till föräldralediga ha en plats i förskolan - har uppdraget för förskolan utökats under snart två decennier utan att mer pengar har tillförts. Personalen har kämpat på och de får ju höra många fina saker: "Våra superhjältar", "ni tar hand om det viktigaste vi har", "en förälder kan aldrig ersätta en pedagog". Och snällt har de tigit och fortsatt arbeta - till följd att de tillhör Sveriges sjukaste yrkeskår. Jag har till och med fått ta del av information där en förskollärare skryter om att hon klarar av att ta hand om 19 barn själv. Men är det verkligen ett rimligt krav att ställa? Och är det en förebild för andra verkligen? Och hur blir omsorgen och lärandet (som det pratas så mycket om), säkerheten och tryggheten, i en grupp på 19 barn och en personal? Det är väl inget att skryta om, eller försöka inspirera fler att klara av.

Men nu har pedagogerna i förskolan fått nog. Jag tror att kombinationen av rika, kända och priviligierade mammor som så självklart tycker sig ha rätt till heltid eller obegränsat med tid - och den totala nonchalansen mot personalen från de socialdemokratiska politikerna, har gjort att framförallt pedagogerna i förskolan har tröttnat. Det sorgliga är att förskollärarna har stöd av Lärarförbundet som kritiserat heltidsförslaget i ett remissvar men även demonstrerat. De som sviks däremot är barnskötarna som tillhör Kommunal. Kommunal lever i total symbios med socialdemokraterna och väljer att inte agera för de vill inte kritisera det parti som de är en del av och bidrar med pengar till: socialdemokraterna.

Det intressanta är att när de nu mullrar bland pedagogerna och Förskoleupproret samlat in nästan 4 000 namn på kort tid, samtidigt som även de demonstrerat mot heltidsförslaget, så väljer socialdemokraterna att bara köra på. Det visar på en total brist på medmänsklighet och respekt för den lilla människan. Ideologin går före allt i alla lägen. Det här kanske var lättare för många att bortse ifrån när en liten grupp som hemmaföräldrarna och deras barn kördes över och drabbades hårt av all styrning och alla försämringar i familjepolitiken, men nu när alltfler människor drabbas av ångvältsideologin så kanske det blir mer uppenbart vilket samhälle socialdemokraterna är på väg att skapa.

Valet 2018 närmar sig med stormsteg. Vill du vara med och sätta press på de politiska partierna att ta fram en familjepolitik som utgår från verkligheten och som tar hänsyn till att barn är olika? Skriv då på namninsamlingen i Power to Parents.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

70 miljoner i LO-stöd till S

Föräldrar erbjuds mer tid i förskolan för sina barn - trots att forskning visar på risker

Var finns solidariteten med de föräldrar vars barn inte passar i förskolan

Rika, kända och priviligierade skriker de mammashaming så fort någon har en annan åsikt

dpotera  (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

De är rika, kända och priviligierade och de bloggar om sina liv, sina barn och delar flitigt med sig av, sin livstil, fotografier på barnen och de val de gör kring barnen. De berättar också om hur de självklart använder sig av förskolan 30 timmar i veckan till sina äldre barn, när de är hemma med syskon - och en del stoltserar även med att de snart ska kunna lämna bort större syskon 40-60 timmar i veckan. Det spelar ingen roll att de är föräldralediga och redan hämtar pengar ur ett system: föräldraförsäkringen. Självklart har de rätt att få pengar även från barnomsorgsbudgeten. Det är ju inte deras problem att de är priviligierade och att skattesubventioner regnar över just dem. Finns möjligheten så varför inte ta den, liksom. Inte ens det faktum att alltfler föräldrar med svårt sjuka barn får sin LSS indragen och därmed får noll kronor i stöd, samtidigt som de med fullt friska barn får stora belopp ur skattekakan, intresserar dem.

I den tysta överenskommelsen ingår att alla som läser deras blogginlägg eller offentliga Facebook-inlägg ska hylla dem och ge dem många likes. Möjligheten att kommentera betyder enbart att alla ska stryka dem medhårs och hylla deras föräldraskap och livsval: de är ”supermorsor”. Och de upplever sig så kränkta när alldeles vanliga mammor eller pedagoger i förskolan - människor, utan makt, pengar eller tillgång till media och kändisvärlden - skriver en kommentar och ifrågasätter hur de så lättvindigt kan sätta sina barn långa dagar utan särskilda skäl på skattebetalarnas bekostnad. Den upplevda kränktheten - får dem genast att mobilisera sig. De bloggar och hetsar och twittrar och bekräftar varandra och får stort utrymme i media: De är utsatta för mammashaming. Solidariteten finns bara mellan dem själva och deras priviligierade gäng - inte med vanliga små mammor utan pengar och resurser.

Tidningen Mama (där de flesta har sin hemvist som bloggare) och Expressen, vädrar genast klicksensationer och låter de rika, kända och privilegierade får gråta ut och prata om det de gillar allra mest: sig själva och hur svårt det är att inte bara få kommenterar som håller med dem i allt. Och hur bra det är att just deras barn får gå 30 timmar eller som i Stockholm 40-60 timmar. Ungarna älskar det ju.

Ingen av tidningarna bryr sig dock om att ge de föräldrar som har barn som inte mår bra av att gå i förskola en röst - föräldrar som saknar subventionerade alternativ. Det är en mindre grupp av vanliga, icke kända, rika och privilegierade föräldrar - och därför är helt ointressanta. Lika ointressanta är de stackars pedagogerna i förskolan som får se hur de får allt mer att göra, utan att mer pengar eller resurser skjuts till.

Så länge jag har opinionsbildat för valfrihet så har hemmaföräldrar varit utsatta för ständiga påhopp - på ledarsidor, i krönikor, på bloggar och i debattartiklar. Under de här 16 åren har jag aldrig sett någon tala om mammahets, eller mammashaming när det handlar om att på ett mycket lågt och fult sätt hoppa på, förlöjliga och håna hemmaföräldrar - trots att vi verkligen talar om hets - och inte om nyanserade inlägg om politiska ramar eller användning av skattepengar. Det har även förekommit saker som att en journalist lurat sig in hos föräldrar under falska förespeglingar om att göra ett positivt hemmareportage, som sedan blev ensidigt negativt. Och jag har själv fått uppleva hur Sveriges radio klippt och klistrat ihop frågor och svar som inte hörde ihop, för att sprida en felaktig bild av vad jag som hemmaförälder och vanlig liten mamma står för.

Nu när de rika, kända, priviligierade och ”kränkta” mammorna fått stort mediautrymme och fått gråta ut - så kan vi kanske återgå till ordningen och börja prata om den egentliga sakfrågan: Våra barn. Att barn är olika och att vi behöver familjepolitiska ramar som stöttar föräldrar så att de kan välja den bästa lösningen för det enskilda barnet. Och då måste vi diskutera hur vi subventionerar olika lösningar, så att det finns något som kommer alla barn tillgodo - inte bara de som tillhör en redan priviligerad grupp.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Man sviker inte sina ”systrar” för att man står upp för en åsikt Camilla Läckberg

Ta av dig offerkoftan. väx upp och ta ansvar för dina handlingar