lördag, juli 12, 2008

När det anonyma drevet går

Min pappa var inte särskilt förtjust i facket efter en obehaglig upplevelse som ung när han vägrade gå med. Därför tackade han väldigt bestämt nej till att gå med även senare i livet. Gissningsvis så sa han inte bara nej utan talade även om varför och det var inte populärt i Sverige på 70-talet. Under en period kunde vi inte svara i telefon hemma. Jag minns än idag hur rädd jag blev som liten flicka när jag råkade svara i telefon en gång och hotelserna från en fackföreningsrepresentant haglade. Den arga aggressiva rösten i andra änden skrämde mig så att det satt i under hela 80-talet. Jag rös av obehag bara någon pratade om att gå med i facket.

Det är nog så att vi alla har ett bagage med oss som påverkar hur vi ser på olika saker. Mitt bagage är helt klart mina upplevelser från Sverige på 70-talet - ett samhälle som inte accepterade olika åsikter och uppfattningar - allt var så styrt och likriktat. Alla minns väl bilarna med klistermärken av socialdemokraternas ros. Men var fanns bilarna med klistermärken från de andra partierna? Socialdemokraterna kunde tryggt och stolt berätta var de stod - alla andra fick vara försiktiga för de kunde drabbas av påhopp eller en repa i lacken. Det var "fult" att inte vara socialdemokrat.

I 70-talets Sverige var det bäst att tala tyst om att man inte delade de socialdemokratiska värderingarna. Jag har pratat med många som kände rädsla och inte vågade säga öppet om de hade en annan politiskt åsikt. Vi barn fick snabbt lära oss att det inte var någon idé att fråga föräldrarna om var de stod politiskt, "sådant pratar man inte om". De var likadant hemma hos flera av mina kompisar - de som inte hade en socialdemokratisk ros på bilen.

En dag kom syrran hem och ville gå med i unga örnar - "en jättekul klubb där man fick göra en massa roliga saker". Syrrans kompis Annika var med där. Mamma sa nej, men hon sa aldrig varför. Idag vill socialdemokraterna starta friskola, så att de tidigt kan lära barnen "den rätta andan" - då handlade det om att genom lek lära dem "tänka rätt".

Skolan skulle vara politiskt oberoende men jag minns tydligt hur vi i årskurs 6 fick en lärare som predikade om hur fantastiska socialdemokraterna var. Varje dag matades vi med samma politiska budskap och vi tröttnade allt mer. Det här var år 1976, vi var tolv år gamla och naturligtvis inte särskilt duktiga på att bemöta lärarens indoktrinering. Sedan var vi sårbara, vi var i en beroendeställning till läraren, han satte våra betyg. Hur mycket skulle vi våga käfta emot med tanke på det? Det mest nesliga var att det var valår och vi fick jämt höra "socialdemokraterna kommer att vinna, de vinner alltid. De har alltid haft makten och de kommer alltid att ha makten".

Just den kommentaren retade oss enormt och jag minns hur en av killarna i klassen en dag gjorde något som jag tyckte var väldigt modigt. Och då ska man minnas hur det politiska klimatet var, hur gamla vi var och hur underlägsna vi var. En dag gick han fram till vår socialdemokratiske lärare och överräckte ett tändsticksplån med ett moderatmärke på. Alla som såg applåderade. Det var en protest "jag vågar utmana dig och jag vågar stå för att jag inte delar dina åsikter". Killen hette Niklas Johansson och den där lilla händelsen har etsat sig fast hos mig - den lilla människan som protesterar mot överheten (makten).

Det är modigt när man inte vet vad repressalierna blir.

Vi fick vår "hämnd" och vi fick tillbaka tron på rättvisan och demokratin det året eftersom socialdemokraterna inte vann (som läraren sagt). Även skolvalet gick som det brukade - moderaterna vann. Jag tror man måste ha levt i Sverige under de "kalla åren" för att förstå hur stort just det maktskiftet var för många som inte delade socialdemokraternas åsikter. Min farbror var så till sig av lycka att han sprang med svenska flaggan upp och ner framför riksdagshuset. Nu blev inte resultatet så lyckat, men då måste man också förstå hur genomsyrat samhället var av socialdemokraternas långa maktinnehav (och är än idag) men det är en annan historia.

Jag tror att det är farligt om ett parti regerar för länge i ett land. Goda tankar och idéer riskerar att skruvas till och få helt andra effekter än vad som var tänkt från början. Och om debatten då stryps med allehanda medel, så går det inte heller att komma tillrätta med avarterna. Men det värsta är att när ett parti har haft makten för länge så tror en del människor att det bara kan (får) finnas just det partiets åsikter. De reagerar otroligt aggressivt när andra människor ger uttryck för sina (annorlunda) åsikter.

Det skrämmer mig lika mycket som de hotfulla samtalen från facket som drabbade min far (och mig som barn). Här på bloggen har jag tidigare skrivit "Med rädslan som följeslagare" om mina känslor inför att som liten gräsrot utmana socialdemokraternas familjepolitik (anammad även av många inom alliansen tyvärr).

På senare tid har min blogg fått en hel del anonyma kommentarer från nyupplagda namn (som saknar en riktig blogg till) och en av dessa har klivit över en gräns. När inläggen blir aggressiva och går på mig som person, då kommer den gamla obehagskänslan från barndomen tillbaka.

Jag berättar vad jag heter och var jag står och vilka mina mål är. Det är helt okej för mig att debattera mina inlägg på bloggen - så länge nivån är seriös och konstruktiv. Mitt mål är att väcka tankar och ifrågasätta nuvarande system. Nu är jag inte politiskt "skolad", jag tillhör inte makten - inte heller "den första statsmakten journalisterna" - utan jag representerar gräsrötterna.

Det är viktigt att komma ihåg. Jag är faktiskt bara en vanlig mamma.

Tydligen finns det människor som börjar se mig som ett hot och till "Henrik" som vill att jag ska publicera ett av hans inlägg som dryper av påhopp mellan raderna vill jag bara säga:

- Visst kan du hoppa på mig som person och få mig att känna obehag och rädsla. Är det inte bättre att kliva fram ur anonymiteten och ha en seriös debatt med argument som inte dryper av hat? En öppen debatt sker mellan människor som vågar stå för och berätta vilka de är.

Mitt arbete som gräsrot med att ifrågasätta familjepolitiken och arbeta för att den blir bättre ska inte ske genom att någon försöker tvinga mig i försvarsställning, där all energi ska gå åt till att besvara en massa påhopp. Den fällan tänker jag inte falla i. Den som vill "diskutera" är välkommen att göra det - men berätta gärna vem du är och var du står. Det är ärligare och mer givande för alla läsare. Berätta ocskå gärna varför du inte håller med och hur du tycker att man kan göra istället.

Madeleine Lidman

Läs också:

Staten fostrar barnen bäst

Valets välregisserade skandaler

Gräsrötterna vill ha en ärlig valrörelse

En hammare i huvudet på alliansen

LO hotar alliansens väljare

Hallengren vågar inte debattera

Almedalen -ssu marscherar
Lena Hallengren vägrar svara på Madeleine Lidmans frågor

Folkhemstanken kontra valfrihetstanken

Sverige ett intolerant land

Media mörklägger problemen kring familjepolitiken

Journalisterna - den första statsmakten

Vårdnadsbidraget triggar till elakheter

Inga kommentarer: