Låga påhopp på hemmaföräldrar är aldrig okej

Eftersom Newsmill lagt ner sin sajt försvann också inläggen. Lägger därför ut en del av det jag fått publicerat där, här i bloggen i stället. Nedanstående skrevs 2011.

Skärmdump från Expressen. Liza Marklund anser att det
är grov barnmisshandel att ha barnen hemma.

I Sverige har svenska folket röstat fram en regering som står för valfrihet och många barnomsorgsalternativ – även hemmaalternativet. Alla människor har olika mål och drömmar med sina liv, eftersom vi lever i en demokrati bör respekten för det alltid finnas med i samhällsdebatten. Hur kan det då anno 2011 vara okej att formulera sig i stil med "kvinnor som inte lyfter blicken från spisen sviker sitt eget släkte". En liten hånfull stämpel på de kvinnor som väljer att stanna hemma längre för att ge sina barn tid.

Proffstyckare som hånar och förlöjligar gräsrotskvinnorna för deras livsval – sviker sitt eget släkte…. skulle jag vilja säga istället.

Under de tio år jag arbetar ideellt för hemmaföräldrarnas, både mammors och pappors, rätt att välja bort standardlösningen (med två heltidsarbetande föräldrar och barnet på dagis från ett års ålder), så har jag sett ändlösa påhopp från framförallt kvinnor på dessa starka mammor och pappor – som egentligen bara har en harmlös önskan – att få ge sina barn tid. Att själva få ansvara för deras vård och omsorg under de första åren. Hemmapapporna omnämns aldrig i proffstyckarnas påhopp. Det gör det nämligen enklare att lägga ribban för påhopp riktigt lågt om de låtsas att de enda som är hemma med barnen är kvinnor. En utstuderad härskarteknik, mot vanliga små gräsrötter som inte har en chans att försvara sig eller få sin röst hörd.

Jag skulle kunna förstå proffstyckare som Liza Marklund (Aftonbladet), Katerina Janouch (Expressen), Karin Thunberg (SvD). Heidi Avellan (Sydsvenskan), Anna Larsson (SvD), Elisabet Olsson (Expressen)med flera, om deras ständiga påhopp på hemmaföräldrarna – och framförallt kvinnorna – handlade om föräldrar som på något sätt skadade sina barn. Om de knarkade, söp eller misshandlade barnen. Men hemmaföräldrarnas enda brott är att de vill ge sina barn tid. De vill ge dem den närhet, kärlek, omsorg som de anser att barnen behöver och har rätt till för att få en stabil grund att stå på.

De här nedlåtande artiklarna som ständigt skrivs om hemmaföräldrarna påminner lite om forna tiders häxjakt. De här proffstyckarna har bestämt sig för att till varje pris krossa just hemmamammorna och med alla medel försöka få dem att rätta in sig i ledet och göra samma livsval som de själva.

Varför?

Anno 2011, varför kan inte respekten finnas för att människor gör olika val här i livet. Karriär och barn – javisst – men inte nödvändigtvis samtidigt. Under hemmaåren med barnen så utvecklar du som förälder en mängd egenskaper som du har stor nytta av i din senare karriär. Många starka hemmaföräldrar bildar nya nätverk med andra starka hemmaföräldrar – för stark måste du vara i ett land som Sverige – där de osakliga och låga påhoppen haglar över de som väljer att ge sina barn tid. De händer i ett land där det hur man får uttrycka sig om människor annars är är starkt reglerat i lag och överträdelser beivras. Testa och byt ut ordet hemmaföräldrar/hemmafru mot invandrare i något av de vanliga påhoppen och bilden blir genast en annan.

Katerina skriver att hemmaföräldervalet förutsätter en man. Jag skulle vilja vända det till att det förutsätter två föräldrar och möjligheten att försörja en familj på en lön. Sedan kan båda arbeta 50 procent och turas om att vara hemma, eller så är mamman hemma ett år och sedan pappan, eller så är en hemma på dagarna och en jobbar kvällar och helger. Jag har varit i kontakt med föräldrar som valt en mängd olika lösningar, men bara för att en är hemma abdikerar inte den andra föräldern som arbetar utanför hemmet per automatik, vilket proffstyckarna ofta får det till. Med den logiken så innebär det alltså att en majoritet av Sveriges barn står utan föräldrar vid ett års ålder då, de flesta väljer standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet på dagis.

Hemmaföräldrarna satsar på teamwork, downshifting och relationer istället för konsumtion.

Under den period i livet när barnen är små, inrättar de sina liv efter hur de anser att barnen ska få den bästa uppväxten. Är det verkligen ett så stort brott att det förtjänar dessa återkommande påhopp på hemmaföräldrarna. För låt oss vara ärliga. Dessa påhopp förstör verkligen för hemmaföräldrarna. Den dag de är redo med nya erfarenheter och kunskaper att återgå till arbetslivet igen, så har de fått en loserstämpel och en dumstämpel på sig, på grund av de ständiga påhoppen i media.

Det är kanske där vi ska börja lägga fokus istället. Ska vi i framtiden ha ett samhälle som tillåter diskriminering och påhopp på hemmaföräldrar? Eller ska vi ta och sätta ned foten och sätta stopp för det här? Jag tycker att den här mobbningen har pågått alldeles för länge ärligt talat.

Jag vet att Katerina pratar om hemmafruar. Tyvärr kan jag bara säga att det finns de som lämnat öppet mål i den debatten genom att envisas med att kalla sig hemmafruar, i stället för hemmaföräldrar. Något jag ofta kritiserat, till synes för döva öron. Vid en förfrågan till en annan organisation (som jag trodde var för hemmaföräldrar men som alltid går ut och pratar om hemmafruar) om de inte arbetar för att också pappor ska kunna vara hemma, fick jag till svar att ”männen får föra sin egen kamp”. De tänkte därför fortsätta att kalla sig hemmafruar eftersom de då också fick uppmärksamhet i media.

Hemmaföräldrars nätverk arbetar för att både mammor och pappor ska kunna vara hemma – vi kämpar självklart för både mammor och pappor. Vem som är hemma är det upp till föräldrarna att bestämma själva. Och pappor är också hemmaföräldrar. Men i mindre utsträckning än mammorna, precis som fler som arbetar inom barnomsorgen är kvinnor. Nio av tio som arbetar inom vård och omsorg är kvinnor, något som proffstyckarna konsekvent väljer att blunda för.

I Sverige väljer många föräldrar att ge sina barn tid och de gör olika livsval. Vi har hemmaföräldrarna och föräldrarna som väljer att hämta tidigt på dagis samt föräldrarna som hittar andra barnomsorgslösningar, som dagmamma. Gemensamt för dem alla är att de väljer bort standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet på dagis från ett års ålder. Och för det får de finna sig i att bli ifrågasatta.

Än så länge har vi lite valfrihet kvar trots kommunernas ständiga försök att fasa ut dagmammorna, proffstyckarnas påhopp på hemmaföräldrarna och jobbskolkarstämpeln på de föräldrar som arbetar deltid och hämtar barnen tidigt.

Nu är det dags att vi slår vakt om den valfriheten och sätter stopp för den här rent skamliga hetsen mot alla de som INTE väljer standardlösningen. Vi har en regering som säger sig stå upp för valfrihet och många olika barnomsorgsalternativ. Det  tycker jag vi ska respektera. Med andra ord, det är dags att hyfsa debattnivån.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Det medmänskliga uppdraget - alla kan göra något

Foto: Clover_1  (FLICKR) LICENS: CC BY-SA (Personerna på bilden har inget samband med artikeln)

Som småbarnsförälder så önskar du så ofta att du hade mer avlastning - i vårt fall avlastning över huvud taget. Makens föräldrar dog tidigt och mina hade fullt upp med sitt. Pappa med ny familj - mamma med sina hundar, syrran med sitt liv med make men utan barn och resor och annat kul. Där satt vi och tyckte synd om oss själva - och fick hitta sätt att avlasta varandra i stället under småbarnsåren.

Ändå ångrar jag inte att jag hjälpte min pappa väldigt mycket med mina småsyskon under småbarnsperioden, inte heller har jag surat och vägrat hjälpa syrran med hennes barn - det har liksom varit en självklarhet. Vi bor så nära och barnen har vuxit upp väldigt nära mig.

Ibland har jag funderat över varför … VARFÖR är jag inte bitter eller sur, varför försöker jag alltid hitta en bra balans och finnas för andra - UTAN att utplåna mig själv. Två namn poppar upp i mitt huvud: Gösta och Inga-Maj. Min pappas bror och hans fru. De bodde i ett stort rött hus på Vikingshill, Värmdö och deras hem var alltid öppet för oss barn … för systrarna Lidman. Vi tog deras omtänksamhet för given, deras bestyr med att ordna trevliga jular eller bjuda på fantastiska middagar, den tid de tog sig för att finnas där och lyssna på oss barn, den trygghet de gav - känslan av att någon alltid fanns där för att hjälpa och stötta… tryggheten av att ha en stor familj, att höra till … vi i släkten Lidman.

Jag fick aldrig tillfälle att tacka Gösta och Inga-Maj för allt de gjorde för oss barn, för att de fanns där och gav oss trygghet, tid och kärlek. Helt enkelt för att jag tog det de gjorde för givet och inte förstod bättre - förrän nu flera år senare. Men någonstans där i sin himmel så hoppas jag att de ser att jag nu ger vidare som goda ringar på vattnet det de gav oss barn. Mitt tack och min gåva tillbaka är att jag ger vidare … jag försöker dels finnas där för min syster och hennes familj och alla de fyra barnen. De hör hit och jag vill vara en lika bra moster till dem som Gösta och Inga-Maj var faster och farbror till mig. Jag vill vara deras trygghet och stöd. Samtidigt vill jag ge ännu mer också till andra människor … när jag kan och när jag orkar. (Man får ha dåliga dagar :) ). Jag vill ge stöd, råd och inspiration till andra föräldrar, att framförallt satsa på att ge sina barn tid.

Åren har snurrat på och nu står jag mitt i livet och VET att det enda som betyder något är relationer, att vi människor hjälps åt och gör något lite varje dag för varandra. Allt blir så mycket lättare och så mycket bättre - och jag är säker på att en del kommer tillbaka, men framförallt så hoppas jag att det jag ger - ska andra ge vidare i sin tur. För alla som funderar över livet och vad lycka är - vidga vyerna och  se dig omkring … jag tror lyckan finns i dina handlingar, inte i vad livet kan erbjuda dig, utan vad du kan ge andra. Kan du göra skillnad? Ja, varje dag. Se dig omkring, vad lider vi i Sverige störst nöd på? Inte saker, inte konsumtion - utan tid för relationer. Vi har flest ensamhushåll i världen, vi är nog ensammast i världen. Men det kan vi ändra på, börja nätverka gör skillnad redan i dag. Alla kan göra något.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Förskoleupproret raderar inlägg

Foto:dbrus (FLICKR) LICENS: CC BY-SA 

Alla föräldrar vill att vi ska ha en bra förskola - även de som väljer annan omsorg som dagmamma eller omsorg i hemmet. Det är ju självklart. Många som väljer att stanna hemma längre, är ju också själva förskollärare eller barnskötare - och självklart vill de ha en så bra arbetsmiljö som möjligt för barnen och sig själva. Hur ska de annars klara av att göra ett bra jobb.

Men HUR vi når fram till en bra förskola med mindre barngrupper och fler personal, kan vi faktiskt ha olika åsikter om. Sveriges försvar kostar i dag 42 miljarder om året. Förskolan kostade 2012 - 60 miljarder kronor. Ändå finns det så många som anser att den där subventionen på cirka 157 000 kronor per barn och år ska öka till 400 000 kronor per barn och år. Mer pengar ska lösa förskolekrisen. Miljarderna ska rulla av skattebetalarnas pengar - allt i ett försök att ge de små barnen allt det som en förälder kan ge i hemmet: God omsorg, närhet, kärlek, socialt samspel, god anknytning och pedagogik.

Pengar som ska tas var ifrån? Och går det ens att ge ALLA barn i Sverige den ultimata uppväxten som de har rätt till. Kan vi någonsin kvalitetssäkra eller skapa sådana förutsättningar på alla förskolor att de kan ersätta det föräldrarna kan ge, under barnets första år?

Nej, jag tror tyvärr inte att pengarna räcker till att ge alla barn det här. Några 400 000 kronor per barn och år kommer vi aldrig att kunna skaka fram, utan att försämra sjukvård, skola och äldreomsorg väsentligt. Men för de föräldrar som arbetar och inte har något val så ska vi ha en förskola som ger barnen så bra dagar som möjligt. Det kommer dock att kosta och föräldrarna får nog börja tänka i nya banor och inse att de måste öppna plånboken för att vi ska nå dit. Maxtaxan har faktiskt legat still sedan 2002!

Sedan finns det de som tänker ett varv till och faktiskt ser flera lösningar på förskolekrisen:

- Indexreglerad maxtaxa
- Föräldrar får betala en timkostnad om de nyttjar förskola samtidigt som de har andra subventioner som föräldrapenning.
- Fler barnomsorgsalternativ som: flerfamiljssystem, fler dagmammor och fler barn som har sin omsorg i hemmet med en subvention

Tyvärr så släpps inte dessa föräldrar som ser fler möjligheter fram i debatten. Nyligen raderade administratören i facebook-gruppen "Förskoleupproret" flera inlägg med motiveringen att "det kom mer att handla om att barn kan ha annan omsorg än förskola".

Behöver det vara en motsättning? Ett problem? Är det inte bra att föra fram fler alternativ i debatten för hur vi ska lösa den här förskolekrisen, som har skapats av ett gammalt "köttben" (maxtaxan) från valet 1998 som Göran Persson, S, slängde in i slutet av valrörelsen, utan närmare eftertanke.

Här sitter vi nu med effekterna av maxtaxan - och frågan hur vi ska lösa problemen med att förskolan saknar pengar … i alla kommuner över hela landet.

Det verkar också finnas en stor rädsla hos vissa pedagoger när vikten av fler barnomsorgsalternativ förs fram. Som en pedagog skrev i gruppen:

"När ni läst tre och ett halvt år på universitetet till förskollärare, då kan ni kanske göra lite av det vi gör på förskolan hemma".

Ibland undrar jag vad den där förskollärarutbildningen lär ut … egentligen. För vad vinner man på att utexaminera pedagoger som uttrycker sig så här. Det väcker bara ilska och debatten kan hamna så fel om man går i diskussion om ett sådant uttalande. För det har inte med utbildning att göra - utan med förutsättningar. Även om just den här pedagogen bara hade ett barn att ta hand om hela dagarna, så skulle hon tyvärr aldrig kunna ersätta det en förälder kan ge. Det är bara att inse att förskollärarutbildningen skulle behöva kompletteras med kunskap i: utvecklingspsykologi, anknytning och neurobiologi. För uppenbarligen så saknas den kompetensen hos en person som uttrycker sig så klumpigt.

Förskolan kan bli ett komplement till hemmet - men aldrig ersätta det. Och det är ju i princip nästan vad som händer i dag när vissa barn går 50 timmar eller mer i förskola, i stora barngrupper med få personal. Balansen saknas och det får naturligtvis konsekvenser.

Det är hög tid att vi ser till att föra debatten till en högre nivå och börja diskutera familjepolitik och vilka ramar vi ska ha där. Personligen ser jag gärna mycket mer valfrihet. Det tror jag att alla vinner på och att vi kommer att få föräldrar som är så mycket mer nöjda.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

P.S 14 maj.

Jag har nu haft en dialog med en av de ansvariga bakom Förskoleupproret och det handlar om ett inlägg som raderades och är inget som förekommit sedan dess. Bra att veta och Hemmaföräldrars nätverk och Förskoleupproret satsar på att ha ett bra samarbete och en bra dialog, för våra allra minsta :)

Läs också:

Förskolan för de allra minsta. På gott och ont

Kunskap om anknytning saknas i förskolan

Ge föräldrar möjlighet att själva ta hand om sina barn

P4: Ge föräldrar möjlighet att vara hemma med sina barn

Lärarförbundet siktar högt - men missar helt

Foto:Domesticat (FLICKR) LICENS: CC BY-SA 

"Det drabbar ytterst barnen och deras rätt till en utbildning av hög kvalitet", säger Eva-Lis Sirén angående de stora barngrupperna och den låga personaltätheten. Hon har nämligen skrivit till regeringen nu och krävt mindre barngrupper och mer personal så att landets ettåringar ska få den utbildning de har rätt till.

Äeh, seriöst … är prio ett för en ettåring en "utbildning av hög kvalitet".

Tyvärr men för barn mellan ett - tre år är det absolut viktigaste att få närhet, kärlek, en god anknytning och en god omsorg. Det lilla barnet behöver någon som kan svara på barnets signaler och ge barnet vad det behöver i en lugn och bullerfri miljö.

Lärarförbundet som har drivit igenom den här synen på det lilla barnet som färdig människa redo att gå ut och möta världen på egen hand och ta klivet ut i skolan som en ELEV … är faktiskt medskyldiga till den kris vi ser i förskolan i dag. De har en fullkomligt horribel syn på det lilla barnet, så långt ifrån verkligheten som man kan komma. Lägg till det maxtaxan och det faktum att den legat still sedan den infördes 2002 samt förskolans utökade uppdrag och den allmänna förskolan - och voilà där har vi förklaringen till de problem vi ser i förskolan i dag.

Det ser precis lika illa ut i ALLA kommuner oavsett vilket parti som styr. Och det beror på en rad mindre genomtänkta beslut, som gett kommunerna helt orimliga ramar att arbeta under, där pengar helt enkelt saknas.

I det här läget finns det bara en väg att gå och det är att börja tänka om och tänka nytt. Förskolan kostade 2012 - 60 miljarder kronor. Hur många miljarder till förväntar sig Eva-Lis Sirén att skattebetalarna ska bistå med? Finns ens dessa pengar. För höja skatterna i ett land som toppar skatteligan är ingen lösning, så då återstår att ta från det gamla, de sjuka eller från skolan för att omfördela dessa pengar till förskolan. Har vi ens råd att låta ALLA barn tillbringa det mesta av sin vakna tid i förskolan. Många barn har i dag 50-timmarsveckor - längre tid än föräldrarna är på arbetet.

Nej, vi har en omöjlig situation i det här landet just nu och det går inte att fortsätta så här längre. Höj maxtaxan och minska förskolans uppdrag. De föräldrar som vill använda sig av förskola när de inte arbetar, bör få betala en timpenning för det. Vill de till det ha lunch för sina småttingar i förskolan … så får de betala för det.

Det kan låta hårt men jag är helt övertygad om att alla de föräldrar som vill ha sina ettåringar i förskolan 30 timmar eller mer, när de är hemma med syskon - kommer fortare än kvickt att börja tänka om ifall de får betala för det. Dessutom är det hög tid att sluta sprida myter. För att tala klarspråk: Sluta lura i föräldrar att små barn behöver pedagogik i en förskola för att utvecklas och må bra.

En förskola med lagom stor barngrupp och tillräckligt med personal, kan bli en bra plats för de barn som måste vara där när föräldrarna arbetar för att de vill eller måste. Den kan också bli ett bra komplement för lite äldre barn i brist på lekis eller kyrkans barntimmar. Verksamheter som numera bara finns i en del kommuner, också det på grund av maxtaxan. Men faktum är att den gamla kommunistiska utopin att låta alla barn tas om hand om av staten för den ultimata uppväxten, varken kan eller kommer någonsin att kunna förverkligas, utan ett enormt lidande för barnen. Det är en ekvation som inte går ihop. Den har redan testats … och förkastats.

Nu får Lärarförbundet ta sitt ansvar och sluta sprida myter av ideologiska skäl. Sveriges barn behöver en familjepolitik som vilar på vetenskaplig grund - inte myter. Och framförallt är det dags att se till att vi får en förskola som anpassas efter barnen - och inte en där barnen ska anpassas till förskolan. Allt på grund av att vissa väljer ideologi framför barnens väl och ve.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Fler barn än någonsin i förskolan

DDR bör inte vara ett föredöme för svensk familjepolitik

Foto: encric archivell (FLICKR) LICENS: CC BY-SA 

Hemmaföräldrars nätverk: I det gamla DDR skulle alla barn placeras i förskola tidigt. Föräldrarna skulle ut och arbeta och jämställdhet skulle uppnås genom att båda arbetade heltid. Hur kom dessa tankar att implementeras i svensk familjepolitik? Rakt av utan närmare riskanalys, när vi nu ändå har facit i hand hur det gick för DDR?

Det saknas många viktiga pusselbitar hur mycket DDR har infiltrerat Sverige och svensk politik, eftersom vi inte ännu har gjort upp med kommunismen och då Stasiarkiven förblir dolda för gemene man. Men det vi vet är i alla fall att DDR:s skolpolitik ligger till grund också för svensk skolpolitik. Och Sverige har dessutom haft täta kontakter med DDR och sett till att utbilda lärare i det ”rätta” ideologiska synsättet under decennier: ”Under 1970- och 1980-talen åkte tusentals svenska lärare, rektorer och annan skolpersonal på utbildning i kommunistdiktaturen DDR.
 Många av dem finns i dag i såväl Säpos som Stasis register”, skriver Mikael Bergling och Fredrik Nejman på skolvarlden.se

Socialdemokraterna var det drivande partiet bakom att skapa en enhetsskola efter DDR-modell. En skola som till stor del skulle följa samma läroplan som den i DDR. Stasiforskaren Birgitta Almgren beskriver i sin senaste bok, ”Inte bara spioner…: stasi-infiltration i Sverige under kalla kriget”,  hur Stellan Arvidsson socialdemokratisk riksdagsledamot, rektor för lärarutbildningen i Stockholm och nära vän med Tage Erlander, var en av de mest drivande bakom DDR-samarbetet och han titulerade sig även som ”ansvarig för den svenska enhetsskolan”.

1989 föll muren och DDR - och en ideologi som var tvungen att stänga in sina medborgare och hota dem till livet för att de inte skulle fly, hade nått vägs ände. Men decennier av utbildningsresor och infiltrering från DDR:s sida i Sverige verkar ha bidragit till att vi i Sverige fortsätter på den en gång inslagna vägen – med DDR-inspirerade idéer kring det ”livslånga lärandet” – där alla barn ska fostras och formas efter en förutbestämd mall från förskolan och vidare i skolan. Numera förverkligad i den nya skollagen.

Hur ska man annars förklara allt det vi nu ser i och med den nya skollagens införande, där hemundervisning förbjuds (vem vet vad föräldrar kan indoktrinera sina barn med), allmän förskola från tre års ålder införts och allt fler röster höjs med krav om obligatorisk förskola (från främst S, VP och FP).  Hur kan vi acceptera att barn ska dokumenteras, åsiktsregistreras (i Uppsala fick förskolebarn frågor kring tro och etnicitet), genusstyras och slutligen korrigeras med manualbaserade program. Program som till exempel det omdebatterade SET, social emotionell träning som Skolinspektionen kritiserat och som används flitigt i förskolor och skolor, för att komma tillrätta med den ständiga ökningen av psykisk ohälsa och beteendestörningar hos barn.

Frågan är om det går att kvalitetssäkra och i läroplaner i detalj beskriva hur man ska få fram det ”perfekta barnet” i den ”perfekta pedagogiska miljön”.  Är vi inte på väg helt åt pipsvängen när man nu också kan se, hur till exempel barn som är födda sent på året och får ”medicin” i form av amfetamin, för att få dem att passa in bättre i gruppen. När många av dem bara är i en annan utvecklingsfas än de äldre barnen. Och vad hände med kunskapen om att alla barn är olika och följer sin egen utvecklingskurva? Ska inte barn få mogna i sin egen takt? Finns det inte längre plats för olikheter när den nya übermänniskan ska formas fram i pedagogikens namn?

Vi har teoretiserat barns uppväxt in absurdum och förlorat stora delar av barnperspektivet i vår iver att tro att vi kan skapa det perfekta kvalitetssäkrade barnet. Till det så har vi skapat modellen för vuxenvärlden att följa: Arbetslinjen. En arbetslinje där båda föräldrarna med politiska styrmedel ska tvingas att välja ”standardlösningen” och sätta barnet i förskola från ett års ålder, för att gå ut och arbeta heltid. Där jämställdhet inte längre handlar om att åtgärda orättvisor och ge människor samma livschanser – utan om att både män och kvinnor ska välja bort tid för barn, för heltidsarbete. Där allt fler skriker efter kvotering i allt från föräldraledighet till börsstyrelser och där föräldrar som väljer annorlunda ses som problem och får utstå ständig kritik i media. Det räcker med att de stannar hemma längre än ett år, väljer dagmamma istället för förskola eller väljer att arbeta deltid och hämta tidigare i förskola/hos dagmamma för att kritiken ska hagla. Valfrihet är inte okej – alla ska göra lika.

Mitt i all DDR-inspirerad politisk styrning, så finns barnen. Dessa små levande varelser som är under utveckling och som inte först och främst behöver gå i ”skola” i det livslånga lärandet från ett års ålder – utan som framförallt behöver närhet, kärlek, socialt samspel och god omvårdnad för att utvecklas efter sin fulla potential.

Med de nya kunskaperna som finns om neurobiologi anknytning, stress och vikten av fysisk rörelse för barns utveckling, så förstår alla som har tid och ork att läsa på, att vi i dag saknar många viktiga bitar i dagens familjepolitik/barnpolitik. Vi har helt enkelt inte byggt familjepolitiken på den kunskap som faktiskt finns kring barns utveckling – vi har byggt den på gamla DDR inspirerade teorier om hur man skapar de perfekta medborgarna i ett land. Därför är det högt tid att vi tar tag i vår historia och gör upp med dessa gamla kommunistiska idéer för gott och istället ser till att ”göra om och göra rätt”.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Publicerad 2012-06-19 första gången på newsmill.se

Läs också:

Svensklärarna i DDR - en studie av ett Stasiprojekt

Myt att vi tjänar på att föräldrar väljer jobb framför barn

Foto: adwriter (FLICKR) LICENS: CC BY-SA 

Hemmaföräldrars nätverk: Sveriges föräldrar har insett det som många politiker fortfarande inte har förstått: alla familjer, alla föräldrar och alla barn är olika. De fixar och trixar därför för att kunna sy ihop den bästa lösningen när barnen är små - och de väljer olika lösningar. Problemet är bara att familjepolitiken fortfarande inte är anpassad för valfrihet och inte heller utifrån ett barnperspektiv.

Svensk familjepolitik har nått vägs ände och det är hög tid att alla partier tar och presenterar något nytt. De som har valt förskola till sina barn är missnöjda med barngruppernas storlek och antal personal per barn. De är oroliga över den kraftiga ökningen av allvarliga olyckor i förskolan, rymningar och borttappade barn. Men även de föräldrar som valt att stanna hemma längre är missnöjda. De ser hur alternativen för hemmabarnen som öppen förskola även för äldre barn, ”lekis” (deltidsförskola riktad till hemmabarn och dagmammebarn, i åldrarna 3-6 år), läggs ned. Hemmaföräldrarna tvingas arbeta ideellt för att ordna träffpunkter för andra som är hemma längre, samtidigt som de som bor i kommuner utan vårdnadsbidrag förlorar sin SGI, sjukpenninggrundande inkomst samt sin anställningstrygghet, om de väljer att stanna hemma längre.

Ändå gick Alliansen till val 2010 på att föräldrar skulle erbjudas ett brett utbud av många olika barnomsorgsalternativ – de gick till val på att föräldrar skulle få valfrihet.

Nyligen var psykologen Eva Rusz ute och talade om hur viktigt det är för föräldrar att få kännedom om de nya rönen kring anknytning och neurobiologi – och poängterade att det finns risker med att sätta små barn under två år i förskola. Just därför att barn är olika och förskolemiljön inte alltid passar alla små barn i tidig ålder. Även om en del klarar det utmärkt. Det viktiga är att någon vågar berätta sanningen för föräldrar, så att de får en chans att lita till sin magkänsla och fundera över hur just deras barn ska få tillbringa de första viktiga åren.

Förskolepsykologen Gunilla Niss, en av författarna bakom boken ”Förskolan för de allra minsta. På gott och ont”, har också länge varit ute och pratat om att dagens förskola i det format den erbjuds, med stora barngrupper och få personal – kan skada barnen i deras utveckling.

Något måste göras - men pengar saknas.

I dag fixar och trixar allt fler föräldrar för att hitta de lösningar som passar den egna familjen – de egna barnen bäst. En del känner att barnet är moget för förskolan tidigt och väljer standardlösningen, med två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett års ålder. De gör ”rätt” enligt dagens familjepolitik och belönas med kraftiga förskolesubventioner och en låg kostnad för att ha barnen i förskola.

Men många väljer faktiskt också att gå ned i arbetstid och försöka hämta barnet tidigare i förskolan, eftersom de känner att just den lösningen är det bästa för det egna barnet.

Andra väljer att låta en förälder stanna hemma längre och väntar med förskola eller väljer dagmamma, när de anser att barnet är moget för en separation. En del känner att det räcker med att vara hemma i två – tre år. Andra är hemma till skolstart. En del föräldrar väljer att arbeta 50 procent var och dela på hemmatiden, andra arbetar extra kvällar och helger, om en är hemma. Lösningarna är många och olika … men svensk familjepolitik är fortfarande bara utformad för att stimulera föräldrar att välja en enda lösning – standardlösningen.

Något som inte längre fungerar, särskilt inte med tanke på att särbeskattningen gör att den familj som väljer hemmaalternativet ofta får betala mer i skatt, men de får inget tillbaka i form av subventioner. Samtidigt vet alla som är insatta i de ekonomiska aspekterna av familjepolitiken att när en familj bestående av låg- och medelinkomsttagare sätter barn nummer två i förskolan, så blir det inte längre lönsamt. Kostnaden för förskolan blir helt enkelt större än vad föräldrarnas arbete genererar i skattepengar.

Det finns alltså inga ekonomiska incitament för att med politiska medel ”tvinga ut” föräldrar till heltidsarbete när barnen är små. Då hamnar vi i den fråga som vänstern och folkpartiet driver hårt: jämställdheten. Även om det inte är ekonomiskt lönsamt med standardlösningen så måste båda föräldrarna arbeta heltid när barnen är små, precis som lagstiftad delad föräldraledighet måste införas – för då är vi ”jämställda” – enligt deras sätt att se det.

Förutom att det finns en mängd andra vägar att arbeta med jämställdhet – så uppenbarade sig en annan intressant aspekt nyligen. Som en folkpartist uttryckte det i en facebookdebatt: ”Om en stor del av den kvinnliga befolkningen slutar jobba brakar den offentliga sektorn samman”. HUR jämställt är det att med politiska styrmedel tvinga ut just kvinnor att arbeta i offentlig sektor, med låga löner och många gånger dåliga arbetsvillkor?

Personligen tror jag inte på att sätta snäva trånga ramar ovanifrån där man plockar av människor så mycket skattepengar, att de inte längre har någon frihet kvar att fatta egna beslut hur de vill leva sina liv. Sovjet och DDR testade den varianten att alla skulle leva exakt lika eftersom det fanns ett övergripande mål som var det "rätta". Det slutade med att man fick bygga murar för att hålla kvar människor i landet …

Med en ständigt ökande psykisk ohälsa hos barn så är det nu hög tid för "barnlinjen". Vi måste få in ett barnperspektiv i politiken. Mer pengar till psykiatrin, för att komma tillrätta med den psykiska ohälsan hos barn, i all ära. Men vi måste också börja arbeta förebyggande och det gör vi bäst genom att ta till oss den kunskap som faktiskt finns kring vad små barn behöver. En annan viktig faktor som omöjliggör storskaliga politiska lösningar är det enkla faktum att alla familjer, alla föräldrar och alla barn är olika. Därför är det nu dags att vi får en familjepolitik som tar hänsyn till det.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Publicerad första gången på newsmill.se 2012-05-28

Det finns inte bara EN lösning för att uppnå jämställdhet

Foto: Jon Ovington (FLICKR) LICENS: CC BY-SA Personen på bilden har inget samband med inlägget.

Jag klagar ofta på att familjepolitiken inte vilar påvetenskaplig grund - utan på ideologi. För mig visar det inget annat än att föräldrar bör få fakta, inte myter när de ska fatta beslut kring hur barnen ska få växa upp under sina första år. Det betyder alltså inte att alla föräldrar måste göra exakt samma val kring barnen :)

Nu smyger sig ideologin in än mer i forskning och råd från läkare. Jag blir allt mer skeptisk när jag ser hur framförallt två läkare ständigt är inne i debatten: Agnes Wold och Cecilia Chaprowska … både engagerade i F!. Nu ger sig Agnes Wold in i debatten kring amning också och försöker förändra amningsråden i Sverige efter EN studie. Det står inte VEM som ligger bakom studien, men det borde stå med i artikeln tycker jag.

Amningen ställer nämligen till problem för de som vill att kvinnorna ska lämna ifrån sig barnen tidigt, för att gå ut och arbeta heltid - helst efter sex månader, men kanske även direkt efter förlossningen. Könet är ju en konstruktion - enligt F!, så som kvinna så bör du göra rätt för dig och se till att inte förlora din position på arbetsmarknaden genom att ge efter för en liten hungrig individ som vill vara nära, nära och amma dygnet runt - samtidigt som din livmoder drar ihop sig och kroppen sakta men säkert läker ihop efter graviditeten. Biologin blir ett problem i tesen "könet är en konstruktion" och därför måste amningen elimineras, verkar det som. Därför verkar nu fokus ligga på att förändra kvinnors amningsbeteende. Studien ska därför visa på att amning inte alls är så bra, som man tidigare trott. Och voilà så ska kvinnor få andra råd och flaskmatning ska bli det nya sättet att föda upp barn - för alla. Precis som förskola för alla barn från ett år och heltid ska garantera kvinnors positioner i arbetslivet.

Om kvinnor börjar leva som män gjort i alla tider - så blir vi jämställda. En enkel teoretisk lösning som då kräver att vissa "problem" som till exempel amning undanröjs på vägen.

Jag vet inte, men jag måste säga att jag upplever det som ganska kusligt. En annan lite läskig sak är att lilla jag - moi - den vanliga lilla mamman - börjar tilldra mig allt mer intresse från den här gruppen. Jag har ju inte direkt ett budskap i deras smak, när jag inte vill förändra kvinnors beteende och få dem att lämna ifrån sig barnen tidigt för att uppnå jämställdhet. Jag vill förändra samhället så att kvinnor kan uppnå jämställdhet även om de satsar på tid för barn. Jag ser gärna ett samhälle där föräldrar pusslar tillsammans för att skapa förutsättningar för mer tid för barn. Där föräldrar turas om att vara hemma - och delar på ansvaret. Där vi sedan förändrar attityden ute i arbetslivet gör det till ett accepterat val.

Förändra inte människan - förändra samhället - så tänker jag.

Sedan vill faktiskt jag också att vi ska ha ett jämställt samhälle. Det finns många oroande trender i dag att se och försöka åtgärda. Men jag tror inte att alla dessa löses per automatik för att alla kvinnor går  ut och arbeta heltid och lämnar ifrån sig barn, allt tidigare. Jag tror att man måste identifiera problemen och arbeta aktivt med varje jämställdhetproblem.

Till exempel "trillar" väldigt många unga kvinnor ut från balkonger i Sverige, det kan bero på hedersvåld.

Vi toppar liga i Europa när det gäller våldtäkter.

Många unga kvinnor är en dag bara borta och skolbänken står tom, förmodligen bortgifta i hemlandet när de fortfarande är barn.

Vi har också en väldigt negativ attityd hos många arbetsgivare mot småbarnsföräldrar. Varför tar vi inte och sätter oss ner och diskuterar med arbetsgivarna HUR man kan skapa ramar så att föräldrar kan få bättre balans mellan familj och arbete, utan att det skadar företagen, utan i stället faktiskt blir en tillgång. Välmående föräldrar presterar bättre och vi slipper se höga sjukskrivningstal hos de hårt arbetande småbarnsmammorna som i dag.

I den lilla ankdammen som Sverige är har Agnes Wold och Cecilia Chaprowska i dag ensamrätt på att sätta en problemdefinition på jämställdheten. De är också de enda som släpps fram för att ge lösningar - som de påstår vilar på vetenskaplig grund … vilket jag inte håller med om. För att föräldrar ska kunna fatta viktiga beslut kring barnens första år saknar vi fortfarande den viktigaste forskningen av allt: Hur förskolan påverkar barn. Marianne Cederblads stressforskning från 1974 - 40 år sedan - har aldrig följts upp. Den visade nämligen att stora barngrupper och låg personaltäthet gjorde att dagisbarnen fick mer stresshormoner i blodet. De forskare som sedan dess velat följa upp den studien har fått avslag av Vetenskapsrådet och Etikkommittérna.

Svenska föräldrar är verkligen grundlurade.

Madeleine Lidman

Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Susanna Mannelin: Vem är den feministiska förebilden? 

Ha, ha, ha - nu rycker vi undan mattan för de som har vårdnadsbidrag

Föräldrar måste få bestämma själva

Ha respekt för att familjer är olika

Riskfyllt styra ännu mer i familjepolitiken

Jämställdhetslinje riskerar att bli sjukskrivningslinje

Debatt i P1 om föräldraförsäkringen mellan Madeleine Lidman och S-kvinnornas ordförande

Det duger inte att arbeta heltid, hämta sent på dagis och sedan klaga när man får problem

Feministiskt initiativ slipper kritisk granskning

Paolo Roberto sågar feminismen

Amningsbloggen

Utskälld i tre kvart av Tiina Rosenberg F!

Cecilia Chaprowska och Agnes Wold i boken "Förbjuden frukt på kunskapens träd": "Vi män har tusen knep att hindra en kvinna från att komma fram"

Alla som snöar in sig på att jämställdhet uppnås om kvinnor arbetar heltid och separeras från sina barn tidigt … bör läsa det här: http://www.svd.se/nyheter/inrikes/sextrakasserier-vanligast-i-sverige_3328668.svd Är det inte dags att lyfta blicken från ideologin och börja ta itu med de jämställdhetsproblem som vi de facto ser här?