Det duger inte att jobba heltid, hämta sent på dagis och sedan klaga när man får problem

Foto: morbin FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Det finns en obehaglig brist på förståelse och acceptens i det här landet för att vi väljer olika. Vi SKA helt enkelt bara göra på ett sätt just nu: standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett års ålder. De som går mot strömmen och följer sin magkänsla och satsar på tid för barn, ska genom att ständigt kritiseras i krönikor och ledare förmås att rätta in sig i ledet, ja så känns det i alla fall - för vad är syftet annars? Lite mullrande och olycksbådande kommer varningarna som nu senast i en krönika av Britta Svensson, Expressen:

"Det duger inte att jobba deltid, hämta tidigt på dagis och sen klaga".

Men seriöst HUR kan man skriva så? Det är som om de föräldrar som satsat på tid för barn och balans mellan familj och arbete skulle gå ut och högljutt deklarera (vilket de naturligtvis inte gör):

"Det duger inte att jobba heltid, hämta sent på dagis och sedan klaga".

Klaga när sjukskrivningarna börjar sätta in. För hur många vet att i Sverige ökar inte bara antalet kvinnor som drabbas av brustet hjärta. Vi ser också skenande sjukskrivningar bland alla heltidsarbetande småbarnsmammor. För de allra flesta sätter sjukskrivningarna på allvar in efter andra barnet. Men i Stockholm reden efter första barnet - och enligt Försäkringskassan kan det bero på att så många väljer standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar.

Det är ju hur sorgligt som helst att kvinnor drivs in i heltidsarbete när barnen är små. Ja drivs in genom att attityden till föräldrar som väljer annorlunda är så hård - samtidigt som de politiska ramarna stödjer standardlösningen med stora belopp från vår gemensamma skattekaka.

Vi glömmer liksom helt bort de biologiska skillnaderna dessutom för biologi och skillnader mellan könen har blivit tabu. Men det går aldrig att komma ifrån att det ÄR kvinnan som bär på barnet under nio månader och det tar på kroppen både fysiskt OCH psykiskt. Därför ska man naturligtvis visa respekt och ha förståelse för att det inte bara är att köra på i 180 för alla mammor. Vilken lösning man ska välja under småbarnsåren beror helt och hållet på hur graviditeten och den första tiden med barnet varit. Vi är olika - så hur kan någon ta sig rätten att kräva att vi alla ska göra lika "för annars får vi skylla oss själva" vi som väljer tid för barn.

Den som på allvar startade den här trenden att hoppa på just kvinnor som väljer tid för barn och balans mellan familj och arbete var socialdemokraten Nalin Pekgul. Hon satt i tv och nästan tuggade fradga av ilska över de föräldrar stannar hemma längre, men även över de föräldrar som hämtar tidigare i förskolan och arbetar deltid. Samma grupp som nu också Britta Svensson, Expressen, hoppar på - samma grupp som aldrig skulle lägga samma brinnande energi på att kritisera andra för deras val, utan en grupp föräldrar som bara lite tystlåtet och lågmält försöker berätta VARFÖR de valt att satsa på tid för barn. En grupp som sällan eller aldrig får komma till tals, för det de säger anses så fel så fult och så totalt uppseendeväckande att de helst bara ska tystas ner och sedan kritiseras hårt, så att om de nu inte rättar in sig i ledet så ska de åtminstone straffas för sitt val, genom att pekas ut som udda och konstiga - och på så sätt ska deras livschanser försämras. Då känner sig tydligen somliga nöjda.

Som Nalin Pekgul, S, så tydligt uttryckte det i programmet Debatt 2011:

"Kom inte och gnäll sen om du lever i fattigdom som pensionär eller senare i livet om du väljer att vara hemma".

Jag har bara en stilla undran varför ska de föräldrar som satsar på tid för barn straffas? Varför inte bara ta och förändra villkoren så att de föräldrar som VILL kan satsa på tid för barn och balans mellan familj och arbete - utan att de straffas på olika sätt? Vad säger att det är så där väldigt mycket bättre att tvinga ut småbarnsmammor i arbetslivet om resultatet är att de blir sjukskrivna? Då om något försämras deras karriärschanser och pensioner. Det här vet de föräldrar som satsar på tid för barn och balans mellan familj och arbete. De vet och de försöker berätta att vi är olika och att det är okej att vi väljer olika. Dessa föräldrar skulle aldrig få för sig att uttrycka sig på det sätt som Britta Svensson eller Nalin Pekgul gör.

Det finns bara en sak att säga: Lev och låt leva, vi är olika med olika livsdrömmar. Vi har också olika förutsättningar och att ge föräldrar olika verktyg i de politiska ramarna för att de ska kunna fixa och trixa ihop en bra lösning under småbarnsåren - är den bästa vägen att gå. Inte att försöka få alla att göra lika.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Kvinnors villkor blir bättre med valfrihet

Föräldrar måste få bestämma själva

Ha respekt för att familjer är olika

"Frihet handlar om mer än heltidstjänster"

Tid för barn handlar inte om hemmafruar

Osolidariskt förslag från S och Mp straffar hemmaföräldrar

Foto: Aurnard MontagardFLICKR) LICENS: CC BY-SA

Återigen så visar det sig hur viktiga de politiska ramarna är … de bestämmer hur vi tillåts leva våra liv. Och för de partier som vill styra och i detalj … som i klåfingrig iver vill gå in och bestämma åt människor HUR de ska tillåtas leva sina liv … kan politiken bli ett mycket effektivt verktyg. Personligen tycker jag att de politiska ramarna ska vara ett STÖD åt människor, så att de kan välja den väg i livet som passar dem bäst. Jag är starkt emot att politikens ramar används för att styra - ovanifrån - hur människor ska tillåtas leva sina liv.

Familjer som valt bort standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett års ålder har under Alliansen haft flera verktyg för att kunna göra det valet. Inte så många verktyg som jag personligen skulle önska, men ändå ett antal olika verktyg i de politiska ramarna, som gjort det möjligt för föräldrar att fixa, trixa och pussla för att kunna hitta bra lösningar som gör det möjligt att välja bort standardlösningen OCH satsa på tid för barn.

De verktyg Alliansen har erbjudit i de politiska ramarna har varit:

- Den individualiserade föräldraförsäkringen som trots att varje förälder fått hälften var, ändå gett en möjlighet för föräldrar att skriva över dagar mellan sig om de velat
- en möjlighet att ta ut obetalda dagar i föräldraförsäkringen
- garantidagar
- barnomsorgspeng, som garanterat föräldrar möjlighet att välja förskola i enskild regi, privat dagmamma eller flerfamiljssystem
- vårdnadsbidrag - en hemmasubvention - som gjort det möjligt för föräldrar att stanna hemma längre med sin anställning tryggad och sin sjukpenninggrundande inkomst, SGI, tryggad.
- Möjlighet att pensionsspara pengar och på så sätt kunna trygga sin ålderdom

Förutom att regeringen nu vill tvångskvotera mer av dagarna och minska rätten att skriva över dagar, vill de också ta bort rätten att ta ut obetalda dagar, ta bort garantidagarna, ta bort barnomsorgspengen, ta bort vårdnadsbidraget … och så kommer de nu med nästa osolidariska förslag som slår hårt mot de familjer som valt tid för barn och balans mellan familj och arbete:
pensionssparandet ska dubbelbeskattas.

Hemmafamiljer beskattas redan hårdare på grund av särbeskattningen, än de familjer som har två inkomster. Många av dessa hemmafamiljer har ändå valt att ta sina hårt beskattade pengar för att pensionsspara privat och försöka trygga ålderdomen för den som varit hemma. Nu ska de alltså betala ännu mer i skatt. Hur tänkte man där när man tog fram ett förslag som slår mot de svagaste … fattigaste … som redan kämpar med näsan ovanför vattenytan för att kunna klara sig på en lägre inkomst - för att kunna ge sina barn tid.

Varför inte lägga fokus på att underlätta för dessa familjer, i stället för att ständigt straffa dem för att de inte väljer standardlösningen.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Nalin Pekgul, S: ”kom inte och gnäll sen om du lever i fattigdom som pensionär eller senare i livet om du väljer att vara hemma"

Tips: Avsluta ditt pensionsparande

Tidigare svek mot de mest utsatta: Änkepensionerna

Fattiga änkor drabbas hårt

Barnen kan inte sjukskriva sig - de har inget val

Skärmdump

Redan för tre år sedan larmades det om situationen i förskolan i Göteborg. Hemmaföräldrars nätverk bidrog med en debattartikel i ämnet för två år sedan och manade föräldrar att tänka efter. Det ÄR de politiska ramarna som bestämmer villkoren som vi och våra barn får leva under. En sak som vi i HFN valt att trycka mycket på är att maxtaxan ska höjas, att det ska finnas många olika alternativ för föräldrar att välja mellan … så att man faktiskt kan välja bort en miljö som är dålig för barnen … och sist men inte minst så behöver vi få ut information till alla föräldrar om den forskning som finns. Forskning kring anknytning, neurobiologi och utvecklingspsykologi - så att föräldrar förstår hur barnen påverkas av sina första år i livet, men också vad som behövs för att barn ska utvecklas på ett bra sätt.

Det är också alarmerande att förskolebarn saknar skydd i en arbetsmiljölag. Hade de haft det skyddet - hade förskolor som får personal och barn att må dåligt fått stänga. Forskning visar vilka konsekvenser en stressig, bullrig miljö med för stora barngrupper och många vikarier får för barnens framtida hälsa, något som Per Kågeson larmade om i boken "Tid för barn", redan 2005.

Och vi måste se hela barnet - inte bara vilka eventuella skolkunskaper de kan anamma i förskolan. Tids nog får de gå i skolan, men först måste andra saker till som att barn får den närhet, kärlek, goda anknytning, goda omsorg och sociala samspel som de behöver för att inte drabbas av psykisk ohälsa när de blir äldre.

Nu larmas det … igen … från Göteborg. I en förskola är ALLA i personalen sjukskrivna. Alla … VAD säger det om miljön i den förskolan? Buller, stress … Personalen kan i alla fall sjukskriva sig - det kan inte barnen. Barnen kan inte fly därifrån, de har inte föräldrar som kan ta dem därifrån - eftersom det finns för få alternativ.  Göteborg har få dagmammor och man saknar alternativ som flerfamiljssystem och subventionerar inte omsorg i hemmet genom att erbjuda vårdnadsbidrag. Jag undrar faktiskt om föräldrar ens förstår hur farlig den här miljön är för deras barns sköra hjärnor. NICHD-studien har facit vad som kan hända med barn i en sådan här miljö: Dagis kan skada ditt barn.

I tv får vi se en mamma stå och gråta … jag förstår henne. Men någonstans måste faktiskt Sveriges föräldrar börja ta sitt ansvar i den här frågan. Det är ingen hemlighet att förskolan är i kris, se problemet, se till att maxtaxan höjs och att vi får politiska ramar som tillåter fler barnomsorgsalternativ - även omsorg i hemmet. Det avlastar faktiskt förskolan om inte alla små barn går där. Ge de föräldrar som VILL en möjlighet att själva ta hand om sina barn.

Fridolin, Mp, står i tv och säger att han inte vill införa ett maxtak. Nej, det är klart att han inte vill det, eftersom regeringens förslag att minska barngrupperna saknar finansiering. De pengar de föreslagit är en droppe i havet. Det kommer inte att räcka - så nu är frågan hur många år till som barnen måste ha det så här … föräldrar … nu ligger bollen hos er. Se problemen, axla ert föräldraansvar och agera.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Förskollärare hade ensamt ansvar för elva barn

Dagens förskola har blivit ett experiment

Professor: Problem med förskolan slätas över

Aftonbladet anlitar Sveriges egen Bagdad Bob

Skärmdump

Ett av Hemmaföräldrars nätverks viktigaste arbeten är att försöka komma tillrätta med mytspridningen i Sverige och se till att föräldrar i stället får fakta. Inte helt lätt … för när politiska beslut, kring till exempel våra barn, inte vilar på vetenskaplig grund - utan på ideologi, så måste mytspridning till för att försöka neutralisera och marginalisera de allvarliga sidoeffekter som dyker upp i kölvattnet av de politiska besluten.

Sveriges egen Bagdad Bob - Sven Bremberg … titulerar sig ensamutredare och hängde tidigare på Folkhälsoinstitutet, FHI Numera återfinns han på Folkhälsomyndigheten, pensionär sedan några år - men fortfarande oöverträffad när det gäller att leverera myter som ska stödja de ideologiska beslut som politiker tagit fram. Flitigt anlitad av journalister som vill medverka till mytspridningen har han också ivrigt i många år bidragit med myter kring varför det bästa för ALLA barn är att föräldrar väljer standardlösningen - med två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett års ålder. Det vanligare är att han sprider myten att det finns studier som säger att det bästa för alla barn är att slippa omsorg i hemmet, för att placeras i förskola så tidigt som möjligt. Dock "glömmer" han alltid att berätta att det under de senaste 30 åren - inte har gjorts någon forskning på vilken effekt förskolan har på barn.

Problemen som eventuellt skulle kunna uppstå med standardlösningen, hos vissa barn, som beteendestörningar, aggressivitet och empatilöshet - har han också varit med och tagit fram en "lösning" på … en storsäljande lösning … ett manualbaserat program som barnen ska malas igenom. Programmet som han också flitigt rekommenderat i alla år på FHI:s hemsida heter Social och Emotionell Träning, SET. Storsäljare till förskolor och skolor.

Som alla vet … men få egentligen verkar bry sig särskilt mycket om … som jag tolkar det, eftersom ingenting händer … så har vi i vårt land ett galopperande problem med ständigt ökande psykisk ohälsa hos barn och ungdomar … Aftonbladet levererar i dag nyheten: "Unga mår sämst - gamla mår bättre". 1980 var förhållandet det omvända … och förklaringen … ja varför inte ta till den där som inte lägger minsta lilla skuld på familjepolitiken … den myten har ju fungerat bra hittills: "Ungdomar är oroade över om de ska få ett jobb eller inte".

Helt obekymrat bara så där … presenterar Aftonbladet det hela trots att det under senare år kommit den ena debattartikeln efter den andra som vill att vi ska dyka ner på djupet och börja titta på om det inte faktiskt är familjepolitiken och hur vi behandlar våra barn under deras första år i livet, som är orsaken.

Det här är verkligen inte okej - inte alls. I en demokrati ska media fungera och göra sitt jobb, nämligen objektivt belysa ett problem ur många olika synvinklar - och framförallt presentera de fakta, varningssingaler och problemställningar som trots allt ändå finns.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Forskare blundar för kunskap om barns behov

Exempel på hur forskningsförnekarna arbetar

Förskolan är inte en plats för en ettåring

I U-länderna svälter barn ihjäl - i Sverige tar de livet av sig

"Barn riskerar att kränkas"

Skolornas program mot mobbning sågas

Förskola för de allra minsta. På gott och ont

Professor: "Problem med förskolan slätas över"

"Vi vet inte hur förskola i sin nuvarande utformning påverkar barn"

Tid för barn - Försiktighetprincipen bör råda

Förskola före två års ålder kan skada ditt barn

Dagens förskola har blivit ett experiment

Vilken bra demonstration det blev

Copyright: Madeleine Lidman

Foto:Copyright Hemmaföräldrars nätverk

Så samlades vi då den 8 november i ett gråmulet Stockholm. Glada, blyga, nyfikna …men framförallt taggade för en förändring -  så var vi väl ett 50-tal föräldrar som slöt upp den här ganska råkalla dagen. Vi kände ju redan varandra - de flesta av oss … så kändes det i alla fall, fastän många av oss bara mötts på nätet.

Redan innan vi hann börja stannade några besökare till när de såg att vi skulle ha en demonstration - och tog del av vårt budskap och material. De stöttade oss fullt ut och gick sedan vidare - och blev därmed en del av goda ringar på vattnet …

Vi arrangerade oss ganska snabbt och fick två duktiga banderollbärare som troget stod hela mötet med vår fina banderoll för Nya Föräldraupproret. Två stycken tog också på sig ansvaret för plakaten och sist men inte minst hade vi barnen som gjort sina egna plakat och som under stort allvar förflyttade sig runt med jämna mellanrum för att alla skulle få ta del av budskapet.

Copyright: Madeleine Lidman

Utan någon förberedelse ställde sig också två av de allra minsta deltagare upp och sjöng för oss. Det tackar vi extra mycket för.

Det viktiga den här dagen var att visa på och prata om varför vi behöver politiska ramar som ger oss möjlighet att satsa på tid för barn och balans mellan familj och arbete. Summan av kardemumman var att mycket handlar om att politiska beslut formar människors beteende … styr dem … och till slut när en majoritet är styrda in i samma fålla, så blir beteendet till en norm - som en majoritet följer.

Risken med att en politisk ram blir till en norm - är att steget blir väldigt stort till att våga göra annorlunda. Vi människor är flockdjur och att gå mot strömmen - innebär att gå mot normen, bli utanför och ifrågasatt. Det skapar rädsla och otrygghet och gör ytterligare att människor inte vågar, orkar, tror tillräckligt på sig själva för att våga lyssna till sin magkänsla och agera efter den. Det här är så starkt hos människor nu efter decennier av en ganska styrande familjepolitik - att glädjen att hitta likasinnade kan överskugga det mesta. En mamma beskrev det här väldigt tydligt när hon hittade till Hemmaföräldrars nätverk:

Den här mammans inlägg lästes upp och fick representera den rädsla många föräldrar som vill gå mot strömmen, känner.

Eva Rusz, psykolog och KBT-terapeut kunde också berätta vad som händer när barn inte får det de behöver som små. För det går igen och många av känslorna från barndomen påverkar oss som vuxna, ja de förföljer oss faktiskt genom livet - och kan vara en förklaring till många av de problem med psykisk ohälsa som drabbar människor i vuxen ålder. Därför är det så viktigt att föräldrar får fakta för att kunna fatta rätt beslut kring de egna barnen under deras första år i livet. Visst kan vi behandla de problem som uppstår - men att arbeta förebyggande känns väldigt mycket mer angeläget.

Nu har Nya Föräldraupproret sått ett frö - dragit igång startskottet på den förändring som måste komma. Debattartiklar har duggat tätt på senare år kring de problem vi ser med hur barn tillbringar sina första år. Kring alla de problem som för styrande familjepolitik skapar. Men ändå är det så tyst, så tyst … från makthavare … och i media. Det håller inte längre. Vi måste agera nu och prioritet ett är att sprida kunskap kring varför vi ska ha en familjepolitik som vilar på vetenskaplig grund - inte på ideologi.

Igår satte vi startskottet för det arbetet. Alla frusna föräldrar och barn som var där … gjorde sitt medmänskliga uppdrag och kämpade för ALLA föräldrar och ALLA barn. Nu måste vi tillsammans arbeta vidare med att nå ut och åstadkomma en förändring. Och arbetet sker som vanligt enligt Hemmaföräldrars nätverks filosofi med goda ringar på vattnet …

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också om bakgrunden till demonstrationen:

Föräldrar måste få bestämma själva

Ha respekt för att familjer är olika

p.s

Vi återkommer längre fram med en intervju med Eva Rusz där fler kan ta del av det som sades under demonstrationen.

När barnen får ta ansvar för att föräldrarna ska må bra

Foto: Xtream_iFLICKR) LICENS: CC BY-SA

Barn känner intensiv kärlek till sina föräldrar. Det är det starkaste kärleksbandet som finns. Föräldrar kan svika, försvinna ur barnets liv, lida av psykisk ohälsa, jobba jämt, sitta med näsan i sin iphone hela dagarna … lämna barnen skrikande på förskolan … och låta barnet själv ta ansvar för att lägga band på sina känslor och därmed tvinga barnet att visa upp ett glatt leende och att man accepterar sitt öde, så att inte mamma och pappa blir ledsna och får dåligt samvete.

Barn förstår det här. De ger sina föräldrar det de vill ha - eftersom de älskar dem mest av allt i världen. Men ett barn är ändå ett barn - och ibland blir det för tufft och barnen bryter samman och vill inget hellre än att föräldern ska vara just förälder och ta sitt ansvar, finnas där och ge dem den närhet, kärlek, trygghet, goda omsorg och goda anknytning som de behöver.

För små barn BEHÖVER sina föräldrar. De orkar inte vara borta från dem för länge - men när ingen lyssnar, när de körs över - så försöker de överleva och anpassa sig. Men vad händer inuti? Vad händer i deras själ? Vilken grundtrygghet får de? Vad händer när de kommer i tonåren? Vad gör de av den ångest de bär med sig från sina första år - en ångest från när de tvingades vara starka och ta ansvar för sina föräldrars känslor? Ta ansvar för att föräldern skulle må bra?

Vi har alla sett dem … historierna som seglar fram över nätet … sorgliga berättelser om precis det jag skriver om ovan. Nu i oktober skriver en pappa i en krönika om det här - men kanske utan att förstå på djupet VAD han egentligen gör mot sina barn:

"Jag hade precis börjat jobba efter pappaledigheten och mina barn skrek, grät och ålade på golvet när jag skulle lämna dem på förskolan. Min treåriga dotter bad mig av hela sitt hjärta att inte gå, medan tårarna rann ned för hennes kinder. Jag stålsatte mig och bet ihop medan förskollärarna bar bort mina barn som, med tårfyllda ögon, sträckte armarna efter mig, med ett sista hopp i blicken av att deras pappa inte skulle överge dem".

Det är otroligt viktigt att respektera att föräldrar gör olika val kring sina barn. Men det känns också väldigt viktigt att känna att föräldrar har fått den kunskap de behöver för att fatta bra beslut kring barnen. Och där finns det anledning att framföra kritik. Jag tror inte att föräldrar i dag förstår vad som faktiskt händer när man dumpar ett litet gråtande barn i förskolan. Det gör att risken är stor att föräldrar fattar sina beslut på felaktiga grunder - och det här vet många, men vi får ju inte ge föräldrar dåligt samvete.

Nej men vi FÅR kämpa för att föräldrar ska få rätt information - och jag tycker att vi börjar direkt. Hemmaföräldrars nätverk har kämpat nu i många år för att föräldrar ska få rätt information. Vill du bidra? Sprid den här länken: Farlig stress

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Ångest och depression hos barn tätt förbundet med anknytningsmönster

Otrygg anknytning leder till psykisk ohälsa

Desorganiserad anknytning leder ofta till djupa, känslomässiga sår

Trygghet går före inlärning

Små barn har samma behov av trygga vuxenkontakter som de hade för 30 år sedan

Hur beter sig barn med ambivalent anknytning i förskolan

Alex Schulman: Jag lämnade min dotter och fick anstränga mig för att inte börja gråta

Jag vill inte att mina barn ska gå i förskola

Styr och ställer politiken för hårt - förminskas människor och får sämre självkänsla

Foto: Alessandra Celaro FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Jag var den lillgamla ungen som var framåt och frimodig. Nya människor var en chans till ny vänskap. Jag var hemmabarnet som var med överallt och som enligt mamma pratade rent (i princip) redan vid två års ålder. Det gjorde att jag kunde sätta ord på mina känslor och är säkerligen också en orsak till att jag har minnen även från så tidiga år som innan jag kunde gå.

Sedan började jag skolan … och blev den "tysta flickan". Ja inte med en gång, men ganska snart - för i skolan fanns det inte utrymme för att sticka ut i Jantelagens Sverige, där gällde det att smälta in, att inte synas, att inte ta plats. Skolan på 70-talet var medelmåttornas skola, där alla barn skulle vara "lika dåliga". Ingen fick sticka ut i något ämne. Själv tyckte jag att matematik var roligt … det var fel. Räknade man för snabbt stack man ut - och var man klar med en uppgift eller ett kapitel, hade läraren hur som helst ändå inga fler utmaningar eller uppgifter, utan man fick sitta och vänta … på att få fortsätta till den den som brann minst för matematik hade kommit fatt. I högstadiet fick man "förmånen" att sitta i sidorummet till klassrummet och göra diagnostiska prov när man var klar. Ingen höjdare precis att pekas ut som duktig i en skola där Jante rådde. Behöver jag säga att jag tappade intresset för matematik och säkerligen inte heller presterade optimalt i något ämne, men jag hade ändå ganska bra betyg. Men känslan är att de hade kunnat vara så mycket bättre och att skolan hade kunnat vara så mycket roligare - och tänk om den fått mig att växa … i stället för att krympa.

Det tog nästan 10 år efter avslutat gymnasium för att min självkänsla och mitt självförtroende skulle nå normala nivåer igen och ändå var jag inte mobbad, inte ens särskilt utsatt på något sätt … bara nertryckt och förminskad, intryckt i en konformig mall där min personlighet skulle suddas ut - där alla skulle vara lika … jämlika. Det där socialdemokratiska JÄMLIKA - det har förföljt mig - jag avskyr helt enkelt den betydelse det ordet har i vårt land, där jämlika är att vi tycka lika, leva lika, vara lika … dana.

Men vi är ju olika. Vi har olika personligheter, vi har olika drömmar och mål med livet, vi är inte bra på samma saker - utan på olika saker. Och det är ju helt okej och precis som det ska vara. Det betyder ju inte att vissa människor är bättre än andra, mer värda … utan bara att vi är olika och lika mycket värda.

Jag tror inte på filosofin att politiken ska skala av, bygga på, slipa och fila fram en konformad människa.  Jag tror inte heller på idéen eller filosofin att vi ska ta och omfördela alla pengar så att alla har exakt lika mycket - enligt filosofin att har alla lika mycket, så är vi jämlika och därmed enligt den här Jantefilosofin lika mycket värda. Och voilà plötsligt förutsätts vi då alla vara exakt lika lyckliga.

Min uppfattning är att vi bara blir lika olyckliga.

För lyckan finns inte i att vi alla är lika och har lika mycket. Lyckan är inte heller given den som har mest pengar - det vet alla. Lyckan finns i balans mellan pengar, familj, relationer, vänner … nätverk. Lyckan finns i att vi får en grundtrygghet som välfärden ska garantera men också att vi får chansen att utvecklas optimalt efter vår förmåga, där vi uppmuntras att följa vårt hjärta och våra drömmar, där vi har mål och drivkrafter, där vi tillsammans stöttar varandra och glädjes åt varandras framgångar. Där vi känner att vi har ett rättvist välfärdssystem - inte ett som styr och begränsar människor genom att allt bestäms ovanifrån för att det dumma folket inte vet sitt eget bästa. Dessutom är det en utopi att politikens ramar kan styra människor och medel för att skapa ett exakt jämlikt samhälle. Den utopin har redan testats i Sovjet - och det fungerande inte. George Orwell beskriver i boken "Animal farm" varför - på ett väldigt bra och pedagogiskt sätt.

För mycket styrning skapar bara problem. Människor krymper, deras självkänsla krymper, deras livslåga börjar gå på sparlåga … och många springer där lydigt i sitt ekorrhjul, flyter med strömmen, gör som de blir tillsagda … men är det lika med att de är lyckliga? Att de följer sina drömmar och presterar efter sin bästa förmåga? Jag skulle vilja säga nej. Vi är faktiskt så hårt styrda att människor i vårt land känner rädsla och obehag bara för att de gör något så fundamentalt grundläggande och viktigt för vårt välmående som att de satsar på tid för barn och balans mellan familj och arbete. Attityden mot dessa föräldrar är så hård i det samhälle vi lever i nu - att de känner sig förminskade när de väljer själva, när de går mot strömmen. De blir rädda, osäkra och får dålig självkänsla … för att de VÄLJER tid för barn och balans mellan familj och arbete. Hur sjukt är inte det?

Ett sunt och välmående samhälle ska låta människor blomma ut. Vi är ett land med mycket höga ohälsotal - framförallt i psykisk ohälsa. Vad skulle hända om vi efter snart hundra år under oket av likhetsfilosofin och Jante … testade något annat? Nämligen valfrihet och att vi uppmuntrade människor att utvecklas efter sin förmåga - i stället för efter den mall som bestämts ovanifrån.

Personligen tror jag att vi skulle få ett mycket bättre samhälle, mer välmående och med starkt minskad psykisk ohälsa hos både vuxna och barn.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Nyttig historielektion

Den svenska DDR-skolan

Gåtan Stellan Arvidsson

Sverige lätt byte för DDR:s charmoffensiv

Dödsstöten för den svenska skolan - (mp) och (s) överens efter två veckor

Östberlins öron nådde den svenska skolan

Var din tysklärare skolad i DDR?

Skolböcker sprider vänsterpropaganda

Skolans läroböcker fulla av vänsterpropaganda

Finska skolan vs svenska flumskolan