Ytterligare ett systemfel i den svenska modellen som slår hårt mot barnen

Foto: US_army  FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Som jag berättat om tidigare så handlar den svenska modellen om att extremt höga skatter ska tas från medborgarnas intjänade pengar. Sedan ska de stå med mössan i hand och be att få tillbaka pengar i form av olika subventioner för att ekonomin ska gå runt. Det är listigt uträknat för på så sätt kan staten styra medborgarna - för det är ju inte så att staten fördelar tillbaka subventionerna rättvist, utan bara vissa alternativ som stämmer med statens ideologi premieras. De som inte gör som staten vill - som föräldrar som väljer tid för barn och balans mellan familj och arbete - får se sina skattepengar gå iväg som bidrag (subventioner) till andra som flyter med strömmen.

Eftersom människor är olika och barn är olika så skördar den svenska modellen sina offer. Jag tror de allra flesta är med på och förstår att barn är olika och att det omöjligen kan passa alla barn att börja i förskolan och gå där heltid (vilket för många är 50 timmar i veckan eller mer), som små ettåringar. I varje grupp, på varje avdelning, på varje förskola så kommer standardmodellen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett årsålder, att skörda offer.

I boken "Förskolan för de allra minsta. På gott och ont" så skriver författarna hur barnen drabbas av miljön i förskolan. En del blir tysta och inåtvända - andra blir hyperaktiva. När de hyperaktiva sedan kommer till skolan så startar nästa karusell. En del av de barn som börjar skolan har verkligen diagnoser som ADHD (ofta ärftligt) andra har andra diagnoser - men sedan sker också en överdiagnosticering där små barn medicineras för att passa in i miljön i skolan - och det är ett allvarligt problem i sig. För att försöka få ordning på alla hyperaktiva barn - och barnen med diagnoser, så krävs det också assistenter som ska vägleda barnen och assistentens uppgift blir att hjälpa barnet att fungera i skolans miljö. Som sagt, vissa barn har ett sådant behov men jag är ganska säker på att många hyperaktiva barn "bara" gått långa dagar i en stor barngrupp - där de saknat socialt samspel och en vuxen som vägleder dem i hur världen fungerar och hur man ska bete sig där ute i den riktiga världen utanför förskolans grindar. Det är nämligen en negativ sidoeffekt av för stora barngrupper och för få personal - barnen blir inte socialt välfungerande. (Och jag vet man får inte säga det här för då "skuldbelägger" man föräldrarna. Men jag står på barnens sida - så tyvärr - jag kommer att lyfta den här problemtiken ändå).

Och så då ytterligare ett exempel på hur den svenska modellen sätter fart på subventionerna och då handlar det om VÅRDBIDRAGET (alltså inte hemmasubventionen vårdnadsbidraget som regeringen tagit bort) Vårdbidraget är en gammal konstruktion som kom till en gång i tiden på 1960-talet för att stötta föräldrar att ha barn med en utvecklingsstörning hemma, i stället för på institution. I en tid när familjen tydligen ansågs bättre än att låta barn tillbringa dagarna i institutionsmiljö. I dag tas vårdbidraget ut till största delen av föräldrar som har barn med diagnoser som ADHD eller NPF, enligt Expressens ledarsida. Men eftersom diagnoserna ökar så ökar kostnaderna. Och diagnoserna ökar eftersom det är enda sättet för föräldrar att kunna få subventioner så att de kan gå ner i tid, samtidigt som det är enda sättet för skolan att få rätt att anställa assistenter. Karusellen snurrar på.

Återigen varför inte redan från början ha ett barnperspektiv i familjepolitiken där man tar hänsyn till att barn är olika - och låter föräldrar välja en barnomsorgslösning som utgår från barnet? Det ger en konstig signal att subventioner för omsorg i hemmet, för de barn som behöver det för att må bra, inte är okej. Men sedan öser man ut pengar i bidrag när barnen väl mår dåligt. Varför inte ha familjepolitiska ramar som gör att det blir rätt från början?

Men åh näe. Nu tycker dessutom regeringen att det här systemet börjar bli för dyrt och vill "se över" vårdbidraget, vilket betyder att de vill begränsa det hela då kostnaderna halkat upp i 3,8 miljarder om året. Expressens ledarsida hyllar tilltaget: "färre bokstavsstämplade barn en vinst för samhället". Jag delar dock inte Expressens idé där utan tror att gör man inga andra förändringar i familjepolitiken så kommer de här barnen att drabbas ännu värre och verkligen slås ut helt och hållet, väldigt tidigt i livet. Och att bara se över skolan fungerar inte heller. Vi måste börja med de första åren i barnets liv - tiden 0-6 år - och se till att barnen får vad de behöver för att utvecklas optimalt och må bra.

Hänger ni med i karusellen och den galna svenska modellen? Systemfelen är så många och det hela är så komplext att det är svårt att greppa. Men allt började med att vi i Sverige släppte ifrån oss makten till staten genom att acceptera orimligt höga skatter - som gjorde att en majoritet av oss måste stå med mössan i hand och böna och be att få subventioner tillbaka. Ett system som fungerar så länge staten är "snäll och givmild" och ger oss våra pengar tillbaka. När staten ändrar sig och rycker undan mattan då blir det inte lika roligt längre - och som vanligt är det barnen som drabbas.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Var kommer alla hyperaktiva barn ifrån

Stress - det finns en gräns för vad barn tål

Är förskolegrupperna för stora?

Om skuldbeläggning: "Ta av dig offerkoftan, väx upp och ta ansvar för dina handlingar"

NÄR blev olikheter något fult - istället för en tillgång?

Foto: Josh Liba (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

ADHD … fyra bokstäver som säger VAD? Alert, drivande, högkänslig, duktig … på en mängd olika saker. Kanske mindre bra på andra … precis som vi människor är i största allmänhet. Vi är OLIKA. Kanske för att en gång i tiden där ute på savannen så behövdes människor med olika egenskaper för att garantera att flocken av människor skulle överleva. Det kanske faktiskt finns en anledning till att vi är olika och bra på olika saker. Vi kanske inte är en massa diagnoser … vi kanske faktiskt bara är bra på olika saker och har olika personligheter. På en skala … från hög till låg.

Ett problem blir det först när vi skapar ett samhälle med en MALL som alla människor förväntas tryckas in i, passas in i … och leva efter. Kanske är det bara jag som tycker så men Sverige känns för mig unikt i sitt sätt att dissa olikheter och ha politiska ramar som försöker få människor att göra lika, leva lika och leva efter samma mall.

Just nu är det standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett års ålder som är the one and only … den enda "rätta" mallen som ALLA leva efter. Men vi är ju olika … så vad händer då när en majoritet ändå ska tryckas igenom den här mallen - och det bara för att några politiker bestämt av ideologiska skäl att det är den enda och rätta mallen. Om vi förutsätter att människor är olika - så kommer alltså de som inte kan anpassas till mallen - därför att de är för olika "standardmänniskan" att drabbas negativt på olika sätt. Kanske kan priset till och med bli ganska högt, för vad säger att den här standardmänniskan som standardlösningen förutsätts rikta sig till ens finns? Hon kanske måste skapas … när hon mals igenom mallen och många klarar sig … men där många inte gör det? Är det dessa människor vi ser som dukar under och drabbas av psykisk ohälsa?

Och barnen … visst så länge vi måste leva i MALLEN så måste vi också försöka korrigera de som inte passar in. Tänk om vi skulle korrigera miljön istället? Tänk om vi skulle tillåta valfrihet och låta människor göra fria val kring barnen? Tänk om vi faktiskt skulle börja med att säga: Vi är olika - och det är helt okej. Men för att vi ska må bra och alla ska utvecklas efter sin optimala förmåga … så måste vi ha valfrihet … riktig valfrihet. Som i praktiken innebär att föräldrar får välja att stanna hemma längre, där föräldrar kan välja mellan mängder med olika barnomsorgsalternativ: omsorg i hemmet, familjedaghem, flerfamiljssystem och privat och kommunal förskola med OLIKA inriktning. För att sedan följas av skolor … privata och kommunala med OLIKA inriktning, där hemskolning blir tillåtet … igen, genom en återgång till de gamla reglerna?

Men då tappar ju förstås farbror STATEN kontrollen. Å andra sidan har vi ju nu sedan 1930-talet testat den ideologi som makarna Myrdal en gång byggde den svenska familjepolitiken på … och inte går det så där strålande … eller hur?

Barn i dag mår inte bra.

I nittio år har vi kört på i samma hjulspår - men samhället i dag ser inte ut som det gjorde på 1930-talet. De tankar som Alva Myrdal formade där och då, utifrån det samhälle som fanns då … gäller faktiskt inte längre. Eftersom allt ser annorlunda ut nu. Nu har vi fått en regering som står i begrepp att ta det sista steget och försöka få in 100 procent av alla familjer i MALLEN. Ja jag kallar standardlösningen för MALLEN i det här inlägget för det är så det känns nu när de rödgröna presenterar sitt paket för att få in de sista få procenten av föräldrar som går mot strömmen … in i MALLEN.

Varför inte ta och utvärdera först om standardlösningen verkligen är den bästa lösningen för alla familjer? Vi ser ju att den psykiska ohälsan bara ökar hos barn och ungdomar … men nu även hos kvinnor … mammor. Det här förblindande sättet att bara köra på i 180 påminner mig om andra röda drömmar som när socialdemokraterna försökte ta det sista ideologiska steget och införa löntagarfonder. Nu vill de göra samma sak i familjepolitiken:

- Ökad tvångskvotering av föräldradagarna, för att minska möjligheten för föräldrar att skriva över dagar på varandra

- Stopp för möjligheten att ta ut obetalda dagar i föräldraförsäkringen för att hindra föräldrar att hemma längre

- Ett borttagande av barnomsorgspengen för att kunna stoppa alternativ som privat dagmamma och flerfamiljssystem

- Ett borttagande av vårdnadsbidraget

- Allmän förskola från två års ålder (gratis 15 timmar i veckan) för att på sikt göra förskolan avgiftsfri … och sedan när nästan 100 procent med politiska styrmedel satt sina barn i förskolan … göra den obligatorisk

Voilà den Myrdalska drömmen är genomförd … genom att varje decennium dra åt tumskruvarna ett snäpp och minska valfriheten. Nu står vi inför det sista steget. Ska vi sitta still i båten och låta det ske … eller ska vi sätta ner foten och säga ifrån.

Jag kör på SÄGA IFRÅN … helt enkelt för att barn är olika … och det är en tillgång - inte ett problem … om vi inte väljer att göra det till ett problem.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Demonstration för valfrihet den 8 november 2014 - kl 13.00 vid Mynttorget
(och fler kommer än vad som syns här då det cirkulerar flera olika evenemang ;) )

Namninsamling för valfrihet

Johan Staël von Holstein: "Jag har haft rätt hela tiden"
”Så du tycker inte att du passar in i Sverige med andra ord?
– Jag trivs bättre utomlands. Jag fick hela 20 mordhot under tiden i Kulturrådet och Sverige är faktiskt det land där man har mördat flest politiker under de senaste 25-30 åren. Så jag tog hoten på allvar och flyttade till Singapore, säger Johan Staël von Holstein”.

Högkänsliga pejlar in vågor i luften

Att vara introvert

Hos mig själv

Blyg är den nya svarta

Olika personlighetsvarianter

Test: Är du introvert eller extrovert

Personligheterna med oss från födseln

Allt fler barn får medicin mot ADHD

Foto: Alex Dodd FLICKR) LICENS: CC BY-SA

I Sverige ser vi en kraftig ökning av barn som diagnostiseras med ADHD och om det skriver Socialstyrelsen så här;

”Antalet personer som får diagnosen ADHD har ökat på senare år. En möjlig förklaring är att man upptäcker dessa personers problem i högre grad. Man har beräknat att ungefär tre till sex procent av alla barn i skolåldern har ADHD. Det är cirka två till tre gånger vanligare med ADHD hos pojkar än flickor. Huvudsymtomen vid ADHD är uppmärksamhetsstörning, impulsivitet och hyperaktivitet/överaktivitet. Barn med ADHD har svårt att vänta, att kontrollera känslor och humör. Många har ett oförutsägbart beteende. Flertalet har problem med att planera och organisera sin tillvaro – har brister i vad som kallas hjärnans exekutiva funktioner. En betydande andel barn med ADHD har svårigheter i samspelet med andra.”

Dessutom poängteras i informationen från Socialstyrelsen att barnen som fått en ADHD-diagnos ”har svårigheter med det sociala samspelet”. Då är det viktigt att känna till HUR barn lär sig socialt samspel. Myten säger att det räcker med att placera dem i förskolan för att de ska bli socialt välfungerande - men om det fungerade så borde skolorna inte ha så stora problem med mobbing och stökiga, utagerande barn som den har i dag – en majoritet av alla barn har ju gått i förskolan.

I boken ”Förskolan för de allra minsta. På gott och ont” skriver man om att situationen för barnen i förskolan i dag är mycket bekymmersam. Barn socialiseras i samspel med en vuxen och det är mellan ett – tvåårsåldern som empati, inlevelseförmåga, allt det som sitter i frontalloberna, utvecklas. I en stor barngrupp där det inte finns vuxna som hinner eller har möjlighet att samspela med barnet, så får det negativa konsekvenser för barnets utveckling.

I ett- och tvåårsåldern utvecklas barnets hjärna snabbare än någonsin senare i livet. Den påverkas starkt av den känslomässiga relationen till de vuxna som är viktiga för barnet, i första hand föräldrar men för förskolebarnen också personalen i förskolan. Samspelet och anknytningen – kvaliteten i relationen – har en grundläggande betydelse för barns sociala, emotionella och intellektuella utveckling.

Det som påverkar barnens utveckling i förskolan är;

- Barngruppens storlek
- Personaltätheten
- Kontinuiteten i vuxen-barn-relationen

- Det som händer i en stor barngrupp med få personal, när barnet inte blir sett, är att barnet reagerar antingen med överaktivitet eller passiv resignation, säger Gunilla Niss förskolepsykolog.

Nästan en miljon barn i USA kan vara feldiagnostiserade med ADHD - Attention Deficit Hyperactivity Disorder - bara för att de är yngst - och mest omogna - i sin förskolegrupp, visar ny forskning av en ekonom vid Michigan State University.

Dessa barn har betydligt större risk än sina äldre klasskamrater att få beteendeförändrande stimulantia såsom Ritalina utskrivet. Behandlingen är särskilt olämplig på grund av att de långvariga effekterna på barns hälsa är vid intag av stimulerande medel är okända, säger Todd Elder.

Elder säger att "pudelns kärna" i studien är att ADHD-diagnoser är beroende av barnets ålder i förhållande till klasskamraterna och lärarens uppfattning om att barnet har symptom: "Om ett barn uppför sig illa, är ouppmärksam, om barnet inte kan sitta still, kan det helt enkelt bero på att just det barnet är fem år och de andra barnen är sex år", säger Elder, biträdande professor i nationalekonomi. Det är en stor skillnad mellan en 5-åring och en 6-åring och lärare och läkare måste ta hänsyn till det vid bedömningen huruvida barn har ADHD eller inte."

ADHD är den vanligaste diagnostiserade beteendemässiga störningen för barn i USA, med cirka 4,5 miljoner diagnoser bland barn under 18 år, enligt Centers for Disease Control and Prevention. Det finns dock inga neurologiska markörer för ADHD (till exempel ett blodprov) och experterna är oeniga om dess förekomst, vilket ger bränsle åt livliga offentliga debatter om huruvida ADHD-störningarna är under- eller överdiagnostiserade, säger Elder.

Genom att använda ett urval från nästan 12 000 barn undersökte Elder skillnaden i ADHD-diagnoser och medicinering mellan de yngsta och äldsta barnen i en klass. Enligt Elders undersökning löpte de yngsta förskolebarnen 60 procent större risk att få diagnosen ADHD jämfört med de äldre barnen i samma grupp. Sammantaget fann han i studien att cirka 20 procent - eller 900 000 - av de 4,5 miljoner barn som för närvarande anses ha ADHD kan ha fel diagnos.

"Många ADHD diagnoser grundas beroende på lärarnas uppfattning om dåligt beteende bland de yngsta barnen i förskolan, säger han. Men dessa "symptom" kanske endast återspeglar känslomässig eller intellektuell omognad bland de yngsta barnen." (Även Expressen tar upp studien i starkt förkortad version).

Frågan man kan ställa är väl om barn i Sverige också överdiagnostiseras med ADHD och om många av barnen som i själva verket reagerat med beteendestörningar på grund av miljön. Ett annat problem är att förskollärarutbildningen i dag nästan inte alls berör ämnet utvecklingspsykologi, en kunskap som är mycket viktig för att personalen ska kunna förstå barnens agerande, så att de inte gör samma felbedömningar som i USA.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Allt fler barn får medicin mot ADHD

Förskolan för de allra minsta. På gott och ont

Var kommer alla hyperaktiva barn ifrån

Svensk familjepolitik skördar nya offer

. Den 5 augusti kom ännu en tydlig varningssignal om att det är något allvarligt fel med svensk familjepolitik. DN rapporterar att sömnmedel och lugnande läkemedel till barn och tonåringar har ökat med drygt 200 procent på fem år.

Det har kommit liknande rapporter tidigare, men av någon konstig anledning så leder till inte till några större reaktioner, trots att det finns en stor risk att lugnande medel och sömnmedel kan skada det växande barnets hjärna.

Torbjörn Åkerstedt, professor, sömn- och stressforskare vid Karolinska Institutet och Stockholms universitet, tycker däremot att det sällan är rätt att skriva ut medicinerna till personer under 20 år.

- Vi vet inte vad som händer om man manipulerar system i en hjärna som inte är färdigutvecklad.

År 2 000 fick cirka 1 000 barn och tonåringar i åldrarna 0–19 år sömnmedel och lugnande läkemedel utskrivet. 2007 var siffran cirka 15 000, enligt tidningen Metro. Den totala mängden dagsdoser som skrevs ut 2007 till barn och ungdomar var enligt Apoteket cirka två miljoner.

Främst är det tonåringar som får medicin, men försäljningen till barn mellan 0–4 år har ökat med 30 procent på två år.

Barn tar tid, barn kräver och behöver tid med sina föräldrar för att få en gynnsam utveckling.

Så här blir resultatet när man inte bygger ett samhälle utifrån barnens behov, utan skapar ett högskattesamhälle där båda föräldrarna ska arbeta heltid och sätta barnet på dagis från ett års ålder.

Barnet får helt enkelt tryckas in i en snäv familjepolitisk ram, som en majoritet tvingas välja av ekonomiska skäl. Sedan smetar man på lite polityr och tröstar föräldrarna med några myter som man upprepar i media, på Folkhälsoinstitutets hemsida och på BVC samt i alla möjliga sammanhang;

"barn som börjar tidigt i förskola blir bättre i matematik - barn som går i förskola blir mer socialt välfungerande".

Det stillar väl det mesta oroliga magkänslan hos många och om en majoritet gör samma sak så måste det väl vara rätt..... eller?

Men resultatet är och förblir nedslående. Ständigt ökande psykisk ohälsa, kraftig ökning av beteendestörningar i skolan (om nu dagis fostrar socialt kompetenta barn så borde det väl synas i skolan?), ständigt sämre matematikkunskaper hos svenska barn.

Istället för att skapa en familjepolitik som tar hänsyn till att barn är olika och ta hänsyn till att alla inte kan bli välfungerande i den standardmodell som erbjuds, så försöker man "plåstra om" de värsta skadorna som familjepolitiken skapar, med sömnmedel, lugnande medel, ökade resurser till BUP (Barn- och ungdomspsykiatriska) och fler assistenter till barn med beteendestörningar.

Vore det inte enklare, bättre och mer mänskligt att arbeta förebyggande och se till att problemen inte uppstår över huvud taget?

Finns det verkligen någon anledning att längre betvivla att föräldrar behöver mer flexibilitet när barnen är små, så att de kan investera den tid, närhet och kärlek i sina barn som de behöver under de första viktiga åren?

Vi står verkligen inför ett viktigt vägval i Sverige och jag hoppas att vi väljer barnen den här gången.

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

Våga prata om beteendestörningar

DN Insidan har den 10 april ett reportage om en ung kille som slår istället för att prata. Han fungerar inte alls socialt utan slår hårt på det barn som står närmast när han blir arg eller upprörd. Han klarar inte att fungera i grupp och tycker att det "känns skönt att slå andra". Ett sätt att lindra stress kanske, men också ett beteende som han måste ha lärt sig tidigt och kommit undan med.

Artikeln är en av många som berättar om barn med beteendestörningar - något som bara ökar och som skapar kaos i många skolor idag. Här berättar man om hur barn kan få hjälp att börja bete sig "mänskligt" och hur de kan bli socialt välfungerande.

Men varför vågar inte media ta upp det mest självklara - hur vi undviker att så många barn får beteendestörningar?

I en sådan här artikel saknar jag det mest självklara av allt; När började den här pojken på dagis? Hur stor var barngruppen? Hur många var anställda fanns det? Var det hög personalomsättning och många vikarier?

De första sex åren är de viktigaste - det är då vår personlighet formas. Varför är journalisterna så ängsliga och politiskt korrekta att de inte vågar se det som finns mitt framför näsan på dem.

Jag hoppas en förändring kommer mycket snart.

Madeleine Lidman

Läs också:

Artiklar om psykisk ohälsa