lördag, februari 21, 2009

Nu kommer vi med något nytt

Nu kommer vi med något nytt - som omväxling.

I SvD den 20/2 fortsätter det vanliga tjatet om att lagstifta om delas föräldraledighet. Eftersom "papperstidningarna" ännu inte kommit så långt att de vågar släppa debatten fri, så hörs naturligtvis inte rösterna från alla gräsrötter som har en helt annan syn på saken. (Men tro mig debatten finns på nätet, som vanligt).

Inte helt oväntat så tror även den här journalisten att jämställdhet uppnås med barnen som murbräcka: "Kvinnor diskrimineras på arbetsmarknad eftersom de förväntas, rent generellt, ta den största delen av föräldraledigheten".

Säger vem? Säger vilken undersökning?

Tänk om det istället är så att kvinnor diskrimineras på arbetsmarknaden därför att;

- de är de som kommer att hämta och lämna på dagis? (Och bli sena varje dag eftersom det är så svårt att lämna på grund av att barnen gallskriker och vägrar släppa taget om mammas ben).

- det är de som kommer att vabba?

- det är de som kommer att ta med sig sjuka barn till jobbet?

- det är de som kommer att släpa med sig dagissmittor till jobbet, som kräksjukan, virus, streptokocker. pneumokocker, löss och springmask?

- det är de som kommer att ägna för stor del av dagarna åt att sitta i privatsamtal för att boka läkarbesök åt barnen, ringa barnvakter eller lösa problem i förskolan?

Sett ur ett arbetsgivarperspektiv, så måste det ändå vara enklare att en person är hemma en längre tid och företaget tar in en vikarie som sätter sig in i arbetet. Se bara i alla skolor där barnen får finna sig i att läraren är hemma 6 månader och de har en vikarie. Sedan ska pappan plötsligt vara hemma och läraren kommer tillbaka i 6 månader för att sluta igen och vara hemma 3 månader. Hur smidigt är det?

Sedan har jag alltid undrat över det här med lagstiftad delad föräldraledighet - hur ska vi lagstifta? Vem ska ta de första krävande 6 månaderna? Vem ska ta de lättare månaderna som följer efter det - när det mesta börjar sätta sig? Ska vi ta någon hänsyn till saker som anknytning? Vad som är bäst för barnet? Är det okej att förstå att även föräldrar behöver tid att knyta an till ett barn? Ska vi bry oss om kvinnan haft en svår graviditet, förlossning, första tid? Eller ska vi tro att teori och praktik är samma sak och bara köra på och tro att millimeterrättvisa löser alla familjepusselsproblem?

Det vi ser idag är att många föräldrar tvingas eller väljer att arbeta heltid från det att barnet är ett år, med följd att ingen riktigt har tid att ge barnet den tid som det behöver. Är det inte bättre att stötta och uppmuntra den förälder som väljer att ta det största ansvaret för barnet? Karriär och barn - javisst - men kanske inte nödvändigtvis samtidigt.

Se hemmatiden som en karriär i sig och låt det bli en merit i en cv. Blir det okej att ge sina barn tid och på så sätt skaffa sig nya och intressanta livserfarenheter som kommer arbetet till godo, så kommer fler att välja tid med barnen.

Det är en mycket bättre väg att gå, än att försöka tvinga på människor någon standardlösning ovanifrån som ska detaljstyra hur mycket tid föräldrar får tillbringa med sina barn.

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

Läs också:

Hemmaföräldrars tankesmedja

Var är papporna?

Mamma därför är du värd högre lön

Betala mammor för att vara hemma - uppmaning från konservativ tankesmedja

Det är svårt att vara mamma i Sverige

Den nya kvinnan är en hemmamamma

Hemmaföräldrarna utför ett arbete värt 380.000 kronor om året

Kärlek sätter sig på hjärnan

2 kommentarer:

E. sa...

Jag tänkte på en sak när jag såg det du skrev. "Sett ur ett arbetsgivarperspektiv, så måste det ändå vara enklare att en person är hemma en längre tid och företaget tar in en vikarie som sätter sig in i arbetet."

Då tänkte jag "Sett ur ett arbetsgivarperspektiv, så måste det ändå vara enklare att anställa en man."

Så skulle nog jag tyvärr tänka om jag var en arbetsgivare..

/Elina

Madeleine Lidman sa...

Ja och så måste nog en del tänka beroende på hur verksamheten ser ut. Ett litet företag med halvbra ekonomi får förstås tänka sig för. Kanske kan det ändå ha en fördel om de då hoppar över åldersdiskrimineringen och anställer en person som har stora barn. Men förstås då är lite äldre.

Jag tror ändå att det största problemet handlar om vabb. Det är urjobbigt för de arbetsgivare som har anställda som vabbar ofta och uteblir från viktiga möten, missar viktiga deadlines, eller smittar övriga med dagissmittor.

Sett ur ett arbetsgvivarperspektiv är det synnerligen "opålitliga" anställda som kan komma att kosta mycket pengar i utebliven arbetsinsats och ständiga vikarier.

Därför ser jag bara fördelar med att barn inte börjar på dagis innan immunförsvaret är utvecklat (innan 3 års ålder). Förutom lidandet för barnet, att som liten drabbas av ständiga sjukdomar och pencillinkurer, så kostar det arbetsgivaren stora pengar att ha anställda med barn under 3 år som går på dagis.