Det är lätt att vara modig när man har en stor eller flera stora penningstarka organisationer eller partier bakom sig. Och lite mindre lätt när man som liten gräsrot ska försöka göra sin röst hörd, utan varken pengar eller någon stor och stark organisation i ryggen.
Därför är det lätt för mig att känna en enorm värme och stolthet över alla de föräldrar som från gräsrotsnivå ändå försöker kämpa för sina barns bästa. De kämpar utan stora penningresurser och utan stöd från några stora starka organisationer eller partier.
Modiga men ändå sårbara ”små människor” och därför blir jag alltid lika ledsen när jag får höra hur många blir bemötta från politiker håll - och då syftar jag speciellt på hur många socialdemokrater bemöter dessa människor under deras strävan efter valfrihet och efter en större möjlighet att själv bestämma över sin familjs liv.
Många valfrihetssträvande människor har för oss på Hemmaföräldrar berättat hur (s) politiker hånskrattat dem rakt upp i ansiktet när de lämnat över sina namninsamlingar för valfrihet eller när de kämpat för att få bli privata dagmammor. En del har tagit så illa vid sig av bemötandet att de börjat gråta, något som knappast fått en hårdför socialdemokratisk politiker att fundera över sitt beteende. Socialdemokraterna är totalt orubbliga i sin tro att de har rätt och att deras uppgift till varje pris är att tvinga människor att leva sina liv efter en mall som de har bestämt. Ändå fortsätter Föräldraupproret, via vanliga små föräldrar sin kamp, nu ute i ”nej-sägar” kommuner.
Fundera lite över oddsen.
Socialdemokraternas årliga statliga partistöd är cirka 55 miljoner kronor samt medlemsavgifter om 9 miljoner kronor, lotteriintäkter med mera om 55-60 miljoner kronor (år 2005) samt LO-sfärens totala penningbidrag om 90-100 miljoner kronor.
Valfrihetskämparna har inga miljoner, de har inte några kronor i stöd utan kan bara ta av sina egna pengar och sin egen tid när de kämpar för att göra sin röst hörd.
Är det någon mer än jag som tycker att det finns en viss obalans här?
Lägg till det vilken sida media ställer sig på…… (allt som oftast socialdemokraternas).
Ändå känner jag ett stort hopp att rättvisan ska segra. Och det beror på att jag känner hur attityderna har förändrats. Allt fler föräldrar börjar lyssna till sin magkänsla – de har börjat lyssna på vad barnen signalerar och de vet att barn är olika och därmed inte alltid passar att börja på dagis vid ett års ålder. Den utbredda psykiska ohälsan hos barn i kombination med det aggressiva beteende hos ungdomar, som vi nu sett sprida sig genom alla samhällsklasser, har förstås också varit en väckarklocka.
År 2008 har precis börjat och därmed har också kampen för att alla kommuner ska införa vårdnadsbidraget påbörjats på allvar. Det är här och nu – tillsammans – som vi kan åstadkomma en förändring. Vi har inga pengar, media kommer för det mesta att tiga ihjäl vår kamp och socialdemokraterna kommer att håna oss och kalla oss för allehanda tillmälen - men vi har en stark vilja – vi kämpar för våra barn – för framtiden - och därför finns det hopp.
Så alla valfrihetsträvare, det är nu det gäller – du kan också göra en insats. Gå med i Föräldraupproret och hjälp till att starta namninsamlingar i ”nej-sägar” kommuner. Behöver du råd, tips och uppmuntran så finns vi på Hemmaföräldrar – hemmaforaldrar.se här för att hjälpa dig.
Gott nytt år!
önskar
Madeleine Lidman
Läs också:
Valets välregisserade skandaler
En majoritet av LO-medlemmarna är emot stöd till socialdemokraterna
Den svenska journalistkåren
Om skrikande barn vid dagislämning
När det onormala blivit normalt
Vårt skruvade samhälle
Barnpensionaltet - föregångaren till dagis
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar