Kyrkoherde dissar namninsamling som: värsta skit han läst på länge

Tänkte att med 12 års erfarenhet av hemmaföräldrarnas vedermödor och svårigheter att kunna stanna hemma längre - och med en familjepolitik som går mot alltmer styrning - att det skulle vara bra med en liten namninsamling för valfrihet. Den är ju dessutom så perfekt funtad att man faktiskt kan kryssa i om man inte vill synas med sitt namn på nätet. (Kanske viktigt för många då många hemmaföräldrar ofta upplever sig ifrågasatta på ett ganska närgånget och obehagligt sätt).

Den lilla namninsamlingen för valfrihet väckte genast liv i det raseri som finns hos några få, mot hemmaföräldrarna och deras drömmar om ett bättre samhälle. Ett samhälle som inte bara ska subventionera standardlösningen - utan fler alternativ - eftersom alla barn är olika.

Helt plötsligt gav sig Svenska kyrkan in i debatten i form av en kyrkoherde som tog sig tid att kommentera namninsamlingen - inne på facebooksidan för Nya Föräldraupproret - som det "värsta skit han läst på länge". Känns väl lite si så där, när man lägger ner hårt arbete på att försöka förbättra för de föräldrar som vill ge sina barn tid och som vill ha en balans mellan familj och arbete - och någon ger sig in i debatten med invektiv.

Tog mig därför tid att skriva ett litet mejl till denna kyrkoherde för att höra lite närmare hur han tänkte egentligen. Konstruktiv kritik är alltid bra. Det är respektfullt och bidrar till en bra samhällsdebatt, där vi tillsammans kan diskutera och klura på vad som kan bli bättre. Men vad händer när det blir tvärstopp i debatten, därför att den som har en annan åsikt inte diskuterar konstruktivt utan bara häver ur sig invektiv? Tyder inte det på både fördomar mot de man hoppar på, utan också på ett genuint förakt för de medmänniskor som inte har samma åsikter som man själv?

Hur som helst kyrkoherden ifråga skrev att han skulle svara och återkomma med ett svar på min fråga. Dagarna gick och till slut valde jag att ringa upp honom i stället och följande samtal utspelade sig:

Hej, jag heter Madeleine Lidman och undrar lite över hur du tänkte när du skrev: ”Värsta skit jag läst på länge …” om min namninsamling för valfrihet?

- Det är helt fel upplägg, att skapa ett föräldrauppror och är att göra alla barn en björntjänst, säger kyrkoherden.

Men hur menar du då? Det är väl bra att föräldrar kan välja mellan förskola, dagmamma eller att stanna hemma längre?

- Alla barn har RÄTT att vara på förskolan och det är viktigt att man har rätt att vara på förskolan, säger kyrkoherden.

Fast det finns föräldrar som väljer bort förskola till förmån för dagmamma eller omsorg i hemmet, eftersom alla barn är olika.

- Det är inte barnens bästa för barnen, om de inte går på förskolan, du vill bara att alla ska bli hemmafruar, säger kyrkoherden.

- Nej, jag vill att föräldrar ska få möjlighet att välja själva. Ibland är mamman hemma ibland pappan, ibland arbetar de 50 procent var och är hemma 50 procent. Det finns mängder av lösningar som föräldrar väljer. Men väldigt många har det svårt med ekonomin på grund av särbeskattningen gör att hemmafamiljen betalar mer i skatt, svarade jag.

- Alla kan vara hemma om de vill. Det vet väl jag, det kunde vi välja som vi ville när barnen var små, säger kyrkoherden.

Men jag träffar många föräldrar som upplever att de har det svårt med att få ekonomin att gå ihop.

- Baahh, larv, alla kan vara hemma om de vill eller jobba 80 procent. Vi kan välja i Sverige, så är det inte i många andra länder som Tyskland och England, säger kyrkoherden.

Men jag känner många som går ner i tid och arbetar 80 procent men sedan får de arbeta 100 procent ändå, fast för 80 procent av lönen. Då går de upp i tid i stället och arbetar 100 procent, så mycket handlar också om attityder.

- Det är ingen idé att prata med dig. Du har ju så superkonservativa åsikter som en människa kan ha. Du vill bara tillbaka till 60-talet, säger kyrkoherden.

Okej. Då undrar jag om du skulle kunna ta dig tid och skriva ett svar till mig?

- Ja, det ska jag göra, säger kyrkoherden.

Är det fler än jag som förstår varför Hemmaföräldrars nätverk finns? OCH varför det är så viktigt att så många som möjligt tar sig tid och skriver på namninsamlingen ;)

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också: Hemmaföräldrar, vardagshjältar och medmänsklighet

Uppföljning:

Jag fick aldrig något skriftligt svar på varför namninsamlingen var "Det värsta skit kyrkoherden läst på länge".

I stället fick jag länken till ett blogginlägg skrivet i en blogg som drivs av Svenska kyrkan - där han hyllar svensk barnomsorg.

Flera hemmaföräldrar gick då in och kommenterade - men deras kommentarer publicerades aldrig. Jag skrev då också till Mariestads församling och frågade vilken värdegrund de arbetar  med, med anledning av hur deras kyrkoherde uttalar sig på sociala medier.

Och jag tror att mitt blogginlägg uppmärksammats och att kyrkoherden fått en del frågor kring sitt uttalande för i morse hade jag ett mejl från kyrkoherden att han uppmärksammat att hans blogginlägg fått många kommentaren:

"Jag tycker att jag har tagit tid till att svara dig utförligt på de frågor du ställde när du  ringde mig och formulerat ett utförligare svar i bloggen, men den var  som olja på elden, verkar det som."

Han berättade också att han tagit bort sin facebook-kommentar: "Värsta skit..." och det är väl bra, men hela den här händelsen visar på att det fortfarande finns all anledning att fundera över hur hemmaföräldrarnas situation egentligen är. Fördomarna sitter djupt rotade mot de som väljer att gå mot strömmen och som följer sin magkänsla, för vad som är det bästa för det egna barnet - och tro det eller ej - men standardlösningen är faktiskt inte det bästa för alla barn och alla föräldrar. Därför ska inte heller hemmaföräldrarna acceptera att de blir trampade på, diskriminerade eller föraktfullt bemötta när de försöker göra sin röst hörd.

Stort tack till alla hemmaföräldrar som skrev inlägg och sa ifrån. Det handlar om att vi TILLSAMMANS skapar ett bättre samhälle, med större acceptans för att vi väljer olika - därför att vi är olika. Mer dramatiskt än så är det inte :)

Läs också:

Låga påhopp skadar oss hemmaföräldrar

Var inte rädda för oss hemmaföräldrar

PK-mammor och frånvarande pappor

Foto:Lumiere2005 FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Vi föräldrar är väldigt olika med olika bagage, som påverkar hur vi agerar och hur vi påverkas av det vi läser. I hemmaföräldrars facebookgrupp träffas alla slags föräldrar och då gäller det att hitta balans och göra inlägg med lite fingertoppskänsla. Men också att läsa både en och två gånger innan man dömer.

Mammor till exempel är ofta överrepresenterade på nätet, de skriver, funderar och berättar om sig själva och sina tankar. Bara för att papporna i stor utsträckning är frånvarande på nätet - betyder det att de är sämre föräldrar? Nej, det tror jag inte ett ögonblick på.

Inte heller behöver pappor vara sämre föräldrar för att de inte är i hemma i lika stor utsträckning som mammorna. För precis som nio av tio som arbetar inom vård och omsorg är kvinnor, så väljer fler kvinnor att arbeta (även hemmaföräldern bidrar med sitt arbete till BNP - ett arbete värderat till 380 000 kronor per år enligt en brittisk undersökning) med att själva ansvara för omsorgen om sina egna barn. Jag tycker inte att det på något sätt behöver betyda att papporna är sämre föräldrar, det handlar om teamwork, om prioriteringar och balans - hur mycket tid de ger sina barn. Något som fick en pappa att avfärda nätverket som "ett ställe för PK-mammor" (politiskt korrekta). Han hoppade in, kritiserade ... och lämnade. Han hade ju hittat sin lösning där de delade exakt lika - och tyckte därmed att det var okej att avfärda alla andras lösningar.

Men det är just det här jag vill åt. Måste vi alltid döma andra för att de inte gör som vi. Eftersom vi är olika så måste ju varje familj ges förtroendet och möjligheten att sy ihop sin egen lösning. Sedan undrar jag om vi verkligen ska rösta på partier som ger oss färdiga lösningar för HUR vi ska tillåtas leva våra liv. Är inte det lite farligt att tro att några politiker sitter inne med den enda och ultimata lösningen som ska passa alla? Nog borde det vara så mycket bättre om vi röstade fram partier som gav oss en mängd olika lösningar, så att vi själva får chansen att pussla och trixa för att hitta det som är bäst just för den egna familjen.

Vi är ju olika :)

De hemmaföräldrar jag ser hittar alla mängder av olika lösningar: De är hemma 50 procent var, eller en annan fördelning, ibland är mamman hemma på heltid, ibland pappan. Vad som är rätt kan ju inte någon utomstående säga, utan det vet ju bara just den familjen - vad som är rätt för dem.

När jag föddes fick oftast inte pappor vara med vid förlossningen. Inte heller var det särskilt vanligt att pappor tog något större ansvar för sina barn. Min pappa var inte hemma, men han valde att vara en närvarande pappa ändå. Den omtanke han visade oss barn har präglat mitt föräldraskap mycket - och den omtanken ger jag nu vidare till mina egna barn.

När jag gick på Poppius journalistskola, så var det i princip bara en gång jag tyckte att jag fick ett kul uppdrag - och det var just när jag fick uppdraget att skriva "Pappas ögon". Kanske lämnar jag utrymme för en del personliga påhopp om jag publicerar den text jag skrev men det känns angeläget att berätta min pappas historia - genom mina ögon då förstås:

Han har blå ögon med gula prickar i. När äldsta dottern föds 1964 är han med under förlossningen. Det är ovanligt på den tiden. Förlossningen är långdragen och han kämpar med illamåendet. Hans fru som legat i födslovärkar i över 20 timmar, tröttnar till slut på hans slitna uppenbarelse och han skickas hem – för att gå ut med hundarna. Då kommer naturligtvis barnet. Väl tillbaka kan han bara konstatera att dottern han fått är stor, 53 centimeter lång och väger närmare fyra kilo. Hon har kolsvart hår som vuxit ut och blivit halvlångt, i botten är håret vitblont. Han tycker att hon ser lite underlig ut. Själv är han blond och hans hustru har mörkt hår, men denna blandning på barnet? Han håller sin dotter i famnen och tittar djupt i hennes ögon – och hon tittar tillbaka med ögon lika blå som hans ... och med gula prickar i.

Första tiden hemma är omtumlande. Han har fått en gammeldags uppfostran, hans egen pappa var 41 år när han föddes 1937 och han är familjens ”sladdis”och bortskämda gullunge. Farfar hans var 55 år när hans egen far föddes, så 1800-tals uppfostran möter 1960-tal. När hans egen mamma kommer för att inspektera sitt nya barnbarn, måste hon naturligtvis genast kommentera hur hans egen, numera bortgångne far, brukade vara: ”Ja, G-A hjälpte aldrig till med barnen före fyra års ålder”. Men han hjälper till. Han byter blöjor på dottern, han tröstar henne och han går ut och går med henne i vagnen. Och han är ganska stolt över responsen han får från andra.”Tänk så fantastisk din make är”, säger de till hans fru och blinkar till honom.

Men hans mamma är jobbig, det vet han och hans fru får bita ihop. Hennes mörkgröna ögon lyser ilsket emellanåt när hans mamma kommer och bor hos dem. ”Johan har väl varma vantar på sig när han går ut? Du är väl rädd om honom”. Kan hans mamma säga och titta uppfordrande på hans fru. Och för att se till att han aldrig är utan vantar och sockor så stickar hon så att det står härliga till. När ska han använda dem? Som säljare på ett större amerikanskt företag kan han inte ha tumvantar i arbetet och tjocka sockor i skorna. Han beundrar sin fru, som med jämna mellanrum har en svärmor boende hos sig som gör allt för att reta gallfeber på henne … ändå blir hon inte arg. Hans fru har nämligen fått lära sig att man ska ha respekt för äldre och hans mamma är gammal, hon är 66 år.

Jobbet han har innebär mycket resor. Han åker bil kors och tvärs över hela landet. För att kompensera för att han är borta tar han extra mycket ansvar för barnet när han kommer hem. Tidiga morgnar är han uppe och ger välling. Vaknätterna vid sjukdom blir hans, då han bär runt på ett gråtande febrigt barn, timme efter timme.

När några månader har gått så har barnet hans fått ännu längre hår, nu helt vitblont. Allt det svarta är borta. Han skojar ofta med sin fru om hennes vallonblod: ”Ja, det är till att vara av gruvarbetarsläkt”. Då brukar hon faktiskt bli lite arg. Hon är inte särskilt imponerad av hans egen släkt, som ofta blåser upp sitt ursprung stort. ”Fablernas värld”, brukar hon säga, efter att ha tillbringat en helg på en större släktträff med diskussioner om släktens stordåd. Innerst inne vet han att det nog är sant, mycket är fablernas värld. Den där släktingen som var med vid förlisningen av Korvetten Karlskrona, lämnade kanske inte plats i räddningsbåten åt en styrman med barn, för att sedan dö hjältedöden uppäten av hajar - trots att det står skrivet svart på vitt i en gammal bok. Ändå vet han att han en dag kommer att berätta just den historien för sin dotter.

Läs också:

Var är papporna?

Teamwork är bra

Låga påhopp skadar oss hemmaföräldrar

Rätten att vara hemma med barnen

En riktig kvinna lämnar ifrån sig sitt barn

Hur vi behandlar våra barn - säger vilka vi är

Foto:Blieusong FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Jag har fått lära mig att barn är viktiga - ja allra viktigast. Inte genom att få höra det, utan genom att min familj, min släkt visat mig det - i hur de behandlat oss barn från det vi var små. Det har tagit lite tid att se det här sambandet: Hur jag bemöttes och behandlades som barn blev faktiskt vägledande för hur jag själv ser på barn och behandlar barn.

Jag var så övertygad om att barn var viktiga när jag var liten att jag var helt säker på att om det blev krig i Sverige, så skulle i alla fall inte någon skjuta mot barnen. Barn oroar sig ofta för att det ska bli krig. Men innan jag somnade som liten så brukade jag tänka på vad som skulle hända om det blev krig och jag hamnade mitt i skottelden. Naturligtvis skulle det bli eld upphör med en gång. Ingen skulle ju skjuta på ett BARN. Ännu tryggare blev jag när mamma visade mig de silvriga brickorna som man skulle ha i en kedja runt halsen, med namn och personnummer "ifall det blev krig". Hon berättade aldrig att det var för att kunna identifiera någon som var svårt skadad eller död - så jag trodde länge att brickorna var ett skydd i krig. Hade man brickan på var man garanterat skyddad - och så var jag ju då också ett BARN.

Många djur skyddar sina ungar med sitt liv. Om en elefantflock blir attackerad placerar de det dyrbaraste de har - elefantungarna - i mitten av flocken, samtidigt som de står i ring runt om för att skydda dem.

Hur ser vi då på barn i Sverige - ser vi till att vi skyddar det viktigaste vi har? Har vi ett barnperspektiv i det här landet? Får och kan vi föräldrar följa vår magkänsla och ha med barnperspektivet i de livsval vi gör? Och hur ser framförallt de politiska partierna på våra barn. Vilka politiska ramar är de villiga att ge oss för att vi ska få välja hur vi vlll ge våra barn en trygg och bra uppväxt? Får vi bestämma själva vad som är en trygg och säker uppväxt för våra barn - eller ”vet” redan vissa partier det och tar sig rätten att bestämma åt oss HUR vi får välja.

Intressanta frågor nu när det snart är val igen och varje röst på ett parti också blir ett mandat för ett godkännande av de politiska ramarna vi i framtiden kommer att få leva under.

Besöker man följande partier så hittar man under familj och familjepolitik följande:

Moderaterna: ”Att få livspusslet att gå ihop är en svår uppgift för oss alla. I synnerhet om man har småbarn. För att möta detta krävs en barnomsorg som erbjuder valfrihet, jämlikhet och kvalitet. En modell passar inte alla familjer”. M godkänner i dag vårdnadsbidraget som en barnomsorgslösning.

Folkpartiet: ”Barnfamiljer kan se ut på många olika sätt och alla föräldrar ska ha möjlighet att kunna kombinera jobb och föräldraskap. Folkpartiet vill ha en modern, valfrihetsinriktad familjepolitik som ökar jämställdheten och uppmuntrar till arbete”.  Fp är emot vårdnadsbidraget och möjligheten för föräldrar att stanna hemma längre med skyddad SGI och möjlighet till tjänstledighet i tre år när man är hemma med barn.

Centern: ”Centerpartiets familjepolitik bygger på att familjer är olika. I dagens Sverige finns exempelvis samkönade familjer, ensamstående med barn och traditionella kärnfamiljer. Alla behöver de få goda förutsättningar att leva och utvecklas”. C godkänner i dag vårdnadsbidraget som en barnomsorgslösning.

Kristdemokraterna: ”Familjen är den viktigaste gemenskapen. Barn som växer upp i trygga familjer får goda förutsättningar att klara livets utmaningar. Vi vet samtidigt att barn och unga mår allt sämre i dag. En viktig del i att förbättra uppväxtvillkoren för barn och unga är att stödja familjen. Kristdemokraterna vill stödja och förvalta de värden och förutsättningar som bidrar till att familjen kan fungera”. Kd är i dag för vårdnadsbidraget men vill utveckla det mer.


Oppositionen:

Sverigedemokraterna - Saknar familjepolitik men har "familjen" som ett ämne under ”Våra priniciper": ”Familjen med sin omhändertagande, kulturförmedlande och fostrande roll är samhällets viktigaste och mest grundläggande gemenskap. Starka och trygga familjer är en nödvändig förutsättning för harmoniska samhällsförhållanden. Politikens uppgift är att stötta familjerna utan att inkräkta på deras handlingsfrihet, men också att skapa starka skyddsnät och rycka ut till barnens stöd i de fall då föräldrarna sviker sitt ansvar eller då familjen av någon orsak faller sönder. Den centrala utgångspunkten för Sverigedemokraternas familjepolitik är att barnens bästa skall beaktas i alla situationer inom familjepolitikens område”. SD godkänner i dag vårdnadsbidraget som ett barnomsorgsalternativ.

Socialdemokraterna: Saknar familjepolitik och vill ta bort vårdnadsbidraget och möjligheten för föräldrar att stanna hemma längre med skyddad SGI och möjlighet till tjänstledighet i tre år när man är hemma med barn.

Vänsterpartiet: Saknar familjepolitik och vill ta bort vårdnadsbidraget och möjligheten för föräldrar att stanna hemma längre med skyddad SGI och möjlighet till tjänstledighet i tre år när man är hemma med barn.

Miljöpartiet: Saknar familjepolitik och vill ta bort vårdnadsbidraget och möjligheten för föräldrar att stanna hemma längre med skyddad SGI och möjlighet till tjänstledighet i tre år när man är hemma med barn.

Sedan kan jag tycka att det är mycket alarmerande att vissa partier helt saknar familjepolitik. Min uppfattning är det ofta handlar om att de ser barnen som ett problem för jämställdheten. Tar de bort barnen från familjen (som man prövade på Israels kibbutzer mellan 1950-1980), så blir föräldrarna jämställda. Barnen blir en murbräcka för jämställdheten. I stället för att föräldrar får tid med sina barn genom att välja omsorg i hemmet, visar de fram andra ideologiska politiska lösningar som är de "rätta". Du kan inte få vara hemma längre med dina barn ... men ... vi kan ge dig det här och det här. Men om man inte vill ha till exempel sex timmars arbetsdag, utan faktiskt VILL vara hemma med barnen på heltid - ska någon då ovanifrån bestämma att man inte får det, genom att styra med valet med skatter och hur man subventionerar olika alternativ?

Enligt FN:s Barnkonvention - som Sverige har skrivit på - har dessutom familjen som enhet faktiskt ett skydd:

Enligt FN:s barnkonvention är familjen "den grundläggande enheten i samhället och den naturliga miljön för särskilt barnens utveckling".

Genom att skriva under konventionen är Sverige skyldigt att ge familjen "nödvändigt skydd och bistånd så att den till fullo kan ta på sig sitt ansvar i samhället";

Konventionen säger att "barnet, för att kunna uppnå en fullständig harmonisk utveckling av sin personlighet, bör växa upp i en familjemiljö, i en omgivning av lycka, kärlek och förståelse".

Snart ska DU som mamma, pappa, mor- eller farförälder rösta. Många människor följer med strömmen - men för alla de som tänker (själva) och utanför boxen: Hur tänker DU vara med och säkra så att vi får rätt politiska ramar att leva under efter nästa val? Vi kan ju bara se hur ett köttben som maxtaxan som S slängde in i slutspurten av valet kom att kraftigt förändra de ramar vi lever under i dag. Det visar hur oerhört viktigt det är att tänka till när man röstar, att tänka längre ... och att tänka själv.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Nya Föräldraupprorets namninsamling för valfrihet. SKRIV PÅ!: http://namninsamling.se/index.php?sida=2&nid=8036

Läs också:

Om skrikande barn vid dagislämning

Ny studie sägs visa att obligatorisk förskola skulle vara bra

Jag är en vanlig liten rädd mamma

En glad dag i mitt liv när jag fick blommor från "mina" hemmaföräldrar.

Hej,

Jag heter Madeleine och är en vanlig liten mamma – en vanlig liten feg mamma, som är rädd för en massa saker: att flyga, spindlar (säg inget till mina barn), att simma på djupt vatten (vem vet vad som finns där under ytan). En mamma som helst skulle sitta på sin kammare och skriva dikter, noveller eller sagor för barn. Men så kom jag på när första barnet föddes att det är väldigt svårt i det här landet att få välja hur man skulle få låta barnet tillbringa sina första år. Redan på BVC kom frågan: När ska hon börja på dagis. Sedan fortsatte frågorna vid besöken på öppna förskolan, både från personal och andra föräldrar. Alla frågade: grannar, släkt, främmande människor på stan.

Och så arbetsgivaren förstås. Maximalt 18 månader förväntas man stanna hemma. Helst inte mer än 12 och allra helst inte mer än sex månader.

Det fanns en norm nämligen som formats genom den föräldraförsäkring som skapats för att ge alla barn möjlighet att åtminstone tillbringa 18 månader i en förälders vård och omsorg. En norm som på något sätt blev till en tvingande ram – så här ska det vara.

Nästa upptäckt blev att vill man vara hemma längre än normen, så måste man säga upp sig och då också förlora sin SGI, sjukpenninggrundande inkomst. Om man nu inte gjorde som staten ville och blev gravid inom 18 månader med nästa barn. I mitt fall var det inte att rekommendera då jag haft svår havandeskapsförgiftning, en liten detalj som stelbenta politiska ramar hade missat.

För den naiva person (jag själv till exempel) som trodde:  klart det går att försörja två vuxna och ett barn på en medelinkomst – så blev man snart varse att även där fanns en liten inbyggd spärr i de politiska ramarna: särbeskattningen – som gör att den familj som bara har en inkomst på låt oss säga till exempel 40 000 kronor betalar högre skatt än den familj där båda arbetar och har 20 000 kronor var.

Men tittade man på vad de politiska partier som styrde vid den här tiden sa (S och V), så löd budskapet: Du får väl gå hemma om du vill, vi har valfrihet i det här landet.

Tyvärr var det inte så enkelt:

·      * Föräldraförsäkringens utformning

·       * Svårigheten att vara tjänstledig från jobbet mer än ett år maximalt ett och ett halvt år

·      * Attityden i samhället

·       * SGI:n

·      * Normer och värderingar som skapats till följd av en ganska styrande politik

·     *  Världens högsta skatter

... visade sig vara några saker som väsentligt försvårade det fria valet. DET fick mig att börja kämpa för en förändring – och en feg liten rädd mamma blev tvungen att sticka in huvudet i getingboet och börja försöka få upp den här frågan på dagordningen. Inte alltid det lättaste när media översköljdes av negativa artiklar både med tillmälen om hur den som är hemma längre är – men också med mängder av hänvisningar till någon slags forskning som påstods påvisa hur mycket sämre det skulle gå för de barn som var hemma längre.

Uppdraget att förändra visade sig vara gigantiskt, men jag kände starkt att en förändring måste till – så många saker var fel. I det arbetet var jag bland annat tvungen att ha kontakt med styrande politiker och deras inställning var ju: ”Gör som du vill men kom inte och klaga sedan när allt går åt pipsvängen”. De hade ju svaret och lösningen på HUR jag skulle leva mitt liv. De hade tänkt ut de ”rätta” ramarna och var jag så dum att jag inte förstod mitt eget bästa och valde just standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet på dagis från ett års ålder, så fick jag stå mitt kast. Vi hade ju redan ”världens bästa föräldraförsäkring” och vi hade ”valfrihet” - typ i stil med gamla Sovjet som jag såg det: ”Vi har valfrihet – alla får rösta… (på kommunistpartiet)”. 

Den lilla rädda, fega mamman tog alltså mod till sig och knåpade ihop några frågor och skickade till dåvarande socialdemokratiska förskolemininstern Lena Hallengren – och fick ett snabbt svar:

”Lena Hallengren hade gärna svarat på dina frågor om de varit formulerade på ett seriöst och professionellt sätt. Nu är de i vissa fall helt felaktiga och i andra fall insinuanta och Lena Hallengren gör därför bedömningen att hon inte har möjlighet att medverka”.

Tack och lov reagerade flera människor och även politiker på det bemötande jag fick. Ett bemötande som luktade förakt lång väg och som visade på maktens arrogans för den lilla människan. Det kändes bra att någon reagerade och ställde sig på min sida. Står man på ”barrikaderna” är det alltför ofta man finner sig stå väldigt ensam om man blir utsatt för en attack.

Jag tycker att det har varit ganska lugnt under senare år och har nog kopplat av lite, känt mig lite stolt också och tänkt att det svängt… fler aktiva politiker har nog respekt för vanliga små människors tankar, frågor och funderingar. I förrgår fick jag lära mig att det nog inte riktigt är så enkelt. I den facebookgrupp jag skapat för hemmaföräldrar gav sig en aktiv politiker från Miljöpartiet, med flera års erfarenhet och med en karriär som politiker också inom Folkpartiet – in i en debattråd och gav mig den ena kängan efter den andra. Skickligt inlindat men ändå med direkta påhopp skrev hon med anledning av mitt inlägg om ”Mer styrning i framtiden - eller mindre”:

"Jag läste din bloggpost, jag tänker så här- undra vad folk i förtryck med risk för sitt liv skulle tycka om att man jämför sig med dem i vårt läge. Jag tycker att det är skrämselpropaganda och oseriöst. Förlåt det låter kanske hårt - men att bryta sociala normer och tycka att det är tufft är inte i närheten av verkligt förtryck".

När jag uttryckt min oro för att så många partier inom oppositionen är emot valfrihet och att det ofta dyker upp förslag om obligatorisk förskola inom S och V, så fick jag till svar:

”Jag tycker bara att det är viktigt att man inte skrämmer upp folk med hjärnspöken som inte finns”.

Hon hade nämligen pratat med sin kollega i vänsterpartiet och fått till svar att V "bara" har allmän förskola från ett års ålder som förslag - så här fanns det med andra ord ingen anledning till oro - det vara bara "hjärnspöken" (från en korkad liten mamma). Tyvärr men tittar man närmare på ideologi och historia i vissa partier samt tidigare utspel, så känner jag mig inte lugnad... om vi säger så.

Det blev för obehagligt med påhoppen och personen fick lämna gruppen, sedan jag försökt styra upp och ändra debattnivån utan att lyckas. Jag fick också känna på hur ett mobbningoffer kan känna sig – VÄLDIGT ENSAM. Flera anhängare till det här partiet tyckte att det var upprörande att jag uteslutet personen ifråga… inte att jag blev utsatt för personangrepp i en grupp som jag startat och sedan ägnat, timmar, dagar, år - åt att vara i för att stötta, inspirera, hjälpa andra – men också varna andra för vad som kan ske om det blir för mycket styrning igen efter nästa val. Jag har ägnat tolv år att kämpa för den lilla valfrihet vi ändå har i dag –  12 år! - helt ideellt - och jag är naturligtvis beredd att kämpa för att den ska vara kvar. Men gärna i en debatt kring sakfrågor – och inte där jag tvingas försvara mig från personangrepp. Jag har liksom varit där redan… så många gånger - och till slut orkar man bara inte försvara sig.

Några såg vad som skedde och hoppade in och ifrågasatte personangreppet – men många av alla de jag trodde att mitt arbete betytt något för… teg…

Trots allt så känner jag att det nog blev den vändpunkt och det stopp jag behövde. Nu ger jag Hemmaföräldrars nätverk ett år till. Förhoppningsvis utan angrepp och drev mot mig som person. Sedan har jag gjort mitt och kan återgå till det lilla, lugna livet – lååångt borta från hetluften, påhoppen och elakheterna.

När sorgen över att ha blivit utsatt så här har lagt sig, så kommer jag om inte annat att minnas att vi i Sverige i alla fall under några fick prova på hur det kan vara när de politiska ramarna ändras aldrig så lite (som när vårdnadsbidraget och barnomsorgspengen infördes efter valet 2006) – och människor i många kommuner fick chansen att gå ner i tid, utan att behöva säga upp sig (de som fick vårdnadsbidrag med skyddad anställning i tre år) och alla de som äntligen fick prova på att starta eget som privata familjedaghem genom barnomsorgspengens införande.

Det är guld värt - jag har sett att det går att förändra, men det kostar enormt med tid och arbete. Det blir det minne jag får bära mig med mig - och kanske har jag också gjort skillnad för en del föräldrar, fått dem att våga, fått dem att förstå att de både kan och har rätt att välja tid för barn, utan att behöva säga upp sig, förlora sin anställning, sin SGI - och att de framförallt förtjänar respekt, inte påhopp :)

Säger en trött och lite ledsen mamma Madeleine,
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

"Den som tiger tycks samtycka"

Alla kan bli mobbade

Låt syskonen få växa upp tillsammans

”Älskade lillasyster - vad fin du är”

”Vad fin du är i håret", säger en främmande kvinna till mig när jag rusar ut ur syrrans port med alla mina syskonbarn springandes runt omkring mig. Jag säger förstås tack med ett glatt leende, men blir lite konfunderad ändå. Först lite senare trillar polletten ner - hon trodde förstås att jag var syrran. Samma sak händer när jag följer med syskonbarnen till skolan. Flera barn kommer framrusande och frågar om jag färgat håret. Syrran är brunett och jag blond - men att vi skulle vara så lika är ändå ett mysterium... för oss i alla fall.

Likheten handlar nog om att vi har svetsats samman som syskon, att vi via våra spegelneuroner i hjärnan, speglat och tagit efter varandras uttryck, röstlägen, gester och röstnivå. Vem hade kunnat tro att just vi skulle komma att bli som ler- och långhalm som vuxna, som barn var vi som hund och katt. Med fyra års åldersskillnad och en aningen lätt opsykologiska föräldrar - så där som det kunde vara på 70-talet - så var vi inte bästa kompisar direkt. Förutom när någon av oss råkade illa ut. Nåde den som petade på min syster i skolan. Minns hur jag jagade en kille genom hela skolan sedan han slagit min lillasyster. Han försökte gömma sig inne hos syfröken, men icke ... jag stegade bara in på lektionen och krävde att få prata med honom. Min syster slog man inte ostraffat och han fick förstås en utskällning som hette duga.

Ibland rök vi ihop riktigt ordentligt - och var det jag som fick gå in på rummet för "att begrunda mina synder", så var syrran snabbt där med små godsaker som tröst. Vi delade rum som små och hon brukade med kraft och energi ha en viss förmåga att ha sönder mina saker och jag retade henne och hennes kompisar i gengäld, så fort jag kom åt. Skulle vi åka bort själva och bo hos släktingar sa de alltid: "De får gärna komma en och en, men inte båda tillsammans". Trots att vi var väldigt väluppfostrade (tycker jag i alla fall), så brukade det inte hindra oss från att tjafsa, när vi kom åt.

I dag bor jag och min syster nära varandra - så nära att vi kan vinka till varandra från våra balkonger. Vi hjälps åt med vardagslivets utmaningar och vi sluter leden och kämpar tillsammans om vi blir satta "under attack". Ingenting är rosenrött - vi har båda temperament och ryker fortfarande ihop, men grundkärleken finns där och det löser sig alltid.

Jag tänker på mig och min syster när jag ser hur allt fler barn i dag får växa upp på var sitt håll. Äldre barn placeras i förskola, så fort syskonet kommer - även om barnet är under tre år. Ofta också långa dagar - och jag funderar lite över vad dessa barn missar. Det är väl en av livets första utmaningar att hantera sin plats i syskonskaran, men också att svetsas samman och bygga relationer för livet. Tänk att så många föräldrar i dag missar att låta syskonen få etablera det här livslånga bandet - ett band som är starkare många gånger än bandet till föräldrarna.

Det pratas väldigt lite om syskon och hur viktigt det är att de får tid med varandra. Förmodligen för att vi har en familjepolitik som bygger på ideologi - och i den ideologin är alla familjerelationer av ondo. Starka familjeband gör oss inte lika beroende av staten - och då kan staten inte styra oss på samma sätt. Vi ska vara fria från familjeband - och i stället tidigt fostras till ”fria, självständiga individer” - ensam är stark, säger farbror staten. Men jag håller inte med...

För tänk om det är just trygga band till syskon och familj i stort som gör oss trygga och självständiga. Trygga därför att vi vet att det finns någon där som älskar oss, när det verkligen gäller.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Det är inte alltid så klokt att lita på staten

Foto:Leann_b FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Barnen ska vara på förskola från ett års ålder så att vi blir jämställda. För jämställda blir vi när ingen av föräldrarna är med barnen... säger farbror staten, proffstyckarna och de flesta av journalisterna.

Men vem lyssnar på barnet? Och var finns barnperspektivet?

Dagis är ett ganska nytt fenomen i historien och den största skillnaden är inte att små barn tas om hand av någon annan än sina föräldrar - den största skillnaden med det här nya fenomenet är att barnet tas om hand av vuxna som barnen inte har någon anknytning eller naturlig koppling till. Det är inte vuxna som finns i barnets naturliga gemenskap. Det är i stället vuxna som ofta byts ut på grund av sjukdom, då det kommer vikarier. Vuxna som byter arbete därför att det hittar något som är bättre eller för att de inte trivdes där de var. Små barn som skiljs från föräldrarna tidigt kommer att få se väldigt många vuxna passera i revy under sin förskoletid.

Enligt anknytningsteorin behöver små barn knyta an, för att må bra och utvecklas till trygga vuxna. Och små barn kan enligt anknytningsteorin inte ha mer än fem personer som de knyter an till. Fem personer...

Hur många vuxna har den lilla ettåringen att förhålla sig till på en förskola? Där personalen dessutom arbetar olika tider och avlöser varandra. Där avdelningar ibland slås ihop och annan personal är med barnen? Hur tillgodoser egentligen dagens förskola barnens behov av trygga anknytningspersoner och hur tillgodoses behovet av några få men nära vuxna, där det finns kontinuitet i relationen - själva basen för en trygg grund och en gynnsam utveckling hos barnet?

Svårt att säga, eftersom barnperspektivet inte finns med - utan små barn är på förskola därför att det ses som en väg till jämställdhet. Hur det här påverkar barnen, vet ingen. eftersom det inte forskats i Sverige  på hur förskolan påverkar små barn. Men vad säger historien, har den här varianten testats tidigare?

Att använda barnen som murbräcka för jämställdhet har testats tidigare på Israels kibbutzer 1950 till 1980. Där hårddrog man det ännu mer och barnen var i förskola dygnet runt och träffade bara sina föräldrar en timme innan läggdags. I den uppmärksammade dokumentären Solens barn, berättade barnen om sin sorgen och saknaden efter föräldrarna.

För några veckor sedan pratade jag med en man i fyrtioårsåldern. Under ett samtal om förskola och små barn, så frågade jag honom vad han själv tyckte om sin tid på dagis som liten. Han var tyst en lång stund - jag tror inte att han fått frågan tidigare - sedan svarade han:

- Den bästa stunden på dagis var sovstunden, för då var det lugnt och tyst. Jag minns att jag aldrig trivdes på dagis och att jag längtade därifrån. Jag älskade att leka med tågen och bygga tågbana, men varje gång jag skulle sätta mig och börja leka så kom några andra barn och härjade och förstörde allt. Det kändes som att jag aldrig fick någon lugn och ro, sa han sorgset.

Sedan tillade han: "Och då var ändå dagis bättre på sjuttiotalet än vad det är nu".

Ingenting är svart eller vitt, det finns säkert mängder med barn där ute som minns sin förskole/dagistid med glädje. Men vem har någonsin frågat barnen och berättat deras historia hur de upplevt sin tid på dagis? Det är en mycket viktigt pusselbit som saknas. Barnens syn på förskolan och deras erfarenheter är också så viktiga för förskolans utformning.

Personligen tror jag också att det är viktigt att utforma förskolan efter ett barnperspektiv. Vad behöver en ett till treåring - och vad behöver en tre till femåring? Att göra det till en skola för alla barn oavsett ålder och se även små ettåringar som elever, tycker jag är ett fundamentalt feltänk som riskerar att skada barnen i deras utveckling, då de inte får sina grundläggande behov tillgodosedda.

Dessutom, hur nyanserad är den sanning vi får i dag kring förskola och hur bra eller dålig den är för barn? Hur mycket vet vi om förskolans effekt på barn, när forskning saknas och hur vet vi egentligen hur barnen mår av den livsstil som staten har stakat ut för oss och där de subventionerar standardlösningen med stora belopp? Borde vi inte åtminstone få fakta innan staten både säger och bestämmer åt oss att ALLA ska välja standardlösningen - med två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett års ålder?

Jag tycker personligen att fokus fortfarande är alldeles för lite på barnen. De ses mer som ett problem som ska lösas så kostnadseffektivt som möjligt. För att paketera in den lösningen och göra den lite mer attraktiv så får föräldrar höra att förskola är det bästa för ALLA barn, för den har en LÄROPLAN och den följer skollagen. Och vips så ska alla föräldrar rätta sig i ledet och sätta in sina små där när de är ett år?

Med vad händer med alla de människor som tänker utanför boxen, som inte köper statens lösning och statens förklaring på att staten har hittat den bästa lösningen ÅT dem? Jag gissar att de hittar till Hemmaföräldrars nätverk och börjar arbeta för en förändring. Visst ska vi ha en bra förskola för de som önskar det. Men det är också hög tid att sluta missleda folk i att det alltid är den bästa lösningen för ALLA barn och i stället se till att förändra de politiska ramarna. Det behövs fler barnomsorgsalternativ som subventioneras rättvist, så att varje familj kan pussla ihop den lösning de finner bäst.

Sedan kan jag tänka att för den som kan sin historia och som ser till att skapa sig lite perspektiv - så finns det alltid all anledning att ta sig en funderare över om staten alltid vet bäst. Att en majoritet följer statens direktiv - behöver faktiskt inte heller alltid betyda att det är ett tryggt och säkert val.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

I en spöklik värld så registeras dagisbarnens åsikter

Barnen är INTE orsaken

Barn mellan ett till tre år behöver omsorg inte skola

Familjepolitiken måste bli en valfråga

Skärmdump från Föräldraupprorets hemsida

Tittar på morgonprogrammet i Sveriges television med Rikard Olsson. I morgonsoffan i "oberoende" SVT sitter Janne Josefsson och Mona Sahlin och får uttala sig om demokrati, debatter och politik. De är välformulerade och säger bra saker båda två - inget snack om saken, men för att få en oberoende nyans hade det förstås varit spännande med en representant även från Allianssidan.

Mona Sahlin säger många vettiga saker, som att det politiska klimatet har blivit sämre när alla politiker bara är måna om att snarare inte säga något som kan skrämma bort väljare, i stället för att våga ha åsikter och sedan ta debatten.

Jag håller med om att debatt är själva grunden för demokrati och att den är oerhört viktig (därför är det så irriterande när hemmaföräldrarna inte släpps fram och får debattera). Men jag minns också 2005 när jag var med och överlämnade en namninsamling med 36.000 namnunderskrifter från Föräldraupproret till Mona Sahlin. Först vägrade någon från socialdemokraterna att komma ut över huvud taget och där stod vi i regnet utanför Riksdagshuset och väntade och väntade. Efter mycket om och men, så kom i alla fall Mona Sahlin ut och jag fick chansen att växla några ord med henne. Jag berättade om svårigheterna som uppstår när alla familjer tvingas välja standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett års ålder. Jag berättade om att barn är olika och att vi behöver många olika barnomsorgsalternativ. Det höll inte Mona Sahlin med om och i stället för att ta den debatten så hade hon ett standardsvar vad jag än sa:

- Vi har världens bästa förskola och vi har världens bästa föräldraförsäkring.

Svarar man så på alla frågor så blir det ingen debatt och det är en lindrig underdrift att jag blev väldigt irriterad och besviken på henne. Och mycket lite har förändrats sedan dess tyvärr. Skriver man till de partier som är valfrihetsmotståndare - som vill ta bort vårdnadsbidraget och den lilla valfrihet vi har lyckats åstadkomma genom Föräldraupprorets arbete, så svarar de aldrig direkt på frågan varför de vill ta bort vårdnadsbidraget eller varför de bara ser en lösning som den ultimata för alla föräldrar och barn. De börjar berätta om sin politik när det gäller jämställdhet eller så pratar de om förskolans förträfflighet.

Det är i princip omöjligt att få till en debatt i dag kring familjepolitiken.

Ändå finns det flera allvarliga problem som kan bero på bristen på valfrihet och att så många tvingas göra som staten vill, i stället för att utgå från det egna barnets behov och vad som är bäst för familjen. Och så länge vi har ett så högt skattetryck så att de flesta betalar över halva sin lön i skatt och sedan måste stå med mössan i hand och vänta på att få tillbaka pengar från staten för att överleva - så har vi faktiskt inte vår frihet att själva fatta beslut kring HUR vi vill leva våra liv. Det blir en överlevnad på marginalen för många hemmaföräldrar att klara sig på det de drar in till familjen, sedan staten konfiskerat det mesta av pengarna i skatt.

För alldeles för hög skatt är lika med ofrihet.

Då finns det två vägar att gå: sänk skatten eller se till att fördela subventionerna rättvist. Inget av detta har vi i dag. Vi har bara höga skatter, orättvisa subventioner och väldigt mycket ofrihet.

Sedan har vi ytterligare ett problem - vi saknar en debatt kring de här frågorna. Hemmaföräldrarna syns mer i media nu för tiden... och det är bra. (Och det har varit ett enormt arbete att nå dithän). Men det räcker inte. Vi måste få en ordentlig debatt kring familjepolitiken, skatterna och ofriheten i det här landet. Vi kan inte längre bara ånga på och fortsätta i samma hjulspår som vi har gjort sedan 1930-talet. Sverige ser annorlunda ut i dag, vi har andra drömmar - och nu är det dags att de politiska partierna börjar lyssna på väljarna. Är till exempel alla frågor som rör barn ointressanta? Trots krisen i förskolan och det förskoleuppror som pågår över hela landet, så är det bara ett enda parti som vågat komma med någon form av lösning på problemet. Alla de andra tycks välja en strategi, där de ligger lågt - för då riskerar de inte att stöta sig med några väljare.

Men vem står då på de allra minsta barnens sida? VEM ser då till att föräldrarna får fakta i stället för de myter som de får i dag, som bara har till syfte att de ska fortsätta att välja standardlösningen.

Hemmaföräldrars nätverk har i dag över 640 medlemmar i huvudgruppen och sedan ytterligare medlemmar i alla de lokala grupperna över landet. Det är föräldrar som tänker utanför boxen, som syr ihop sina egna lösningar för hur de ska ge barnen tid. De debatterar, ställer frågor, tänker till, diskuterar, stöttar och inspirerar (och irriterar ibland) varandra. Men det de gör är ovärderligt och som goda ringar på vattnet sprider sig budskapet om valfrihet.

Det finns hopp om framtiden - men det är inte politikerna som kommer att leda den här utvecklingen, utan bollen tycks ligga nästan helt och hållet hos gräsrötterna - så frågan är egentligen... orkar ni ett varv till? Orkar ni driva upp familjepolitiken så att den blir en av de de fem viktigaste frågorna - som i valet 2006? Gör ni det, så är det bara att köra igång här och nu i dag.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Vi människor behöver varandra

Småbarnsåren var underbara... och väldigt tuffa - vi saknade nämligen avlastning... helt och hållet. Tänk vad jag sneglade avundsjukt (men aldrig missunnsamt) på alla de som pratade om att de hade en mormor eller morfar, farmor eller farfar (eller andra släktingar) som så gärna ville vara med barnbarnen och göra saker med dem. Så hade vi det aldrig. Men så här har det varit med många saker i livet... tänk om... vi/jag också hade haft det så - haft det stödet. Det hade varit lätt att samla på hög, allt som jag kunde se som andra fick/hade, men inte vi.

Någonstans där började jag tänka ett varv till. I stället för att tycka synd om mig själv, så började jag fokusera på vad jag själv kunde göra. Eftersom jag var ganska trött under småbarnsåren, så blev det inga större saker. Men det jag inte själv kunde få, kunde jag ju faktiskt ändå ge till någon annan. Sagt och gjort, vid flera tillfällen hjälpte jag en mycket trött trebarnsmamma, när hon bara kände att det var nog. De dagar jag själv hade orken, så tog jag med hennes äldsta barn hem och så fick hon och hennes yngsta spädbarn den där välbehövliga vilan - och barnen hade kul på köpet med sina kompisar. Två barn eller fyra gjorde inte så stor skillnad för mig, men blev kanske den där lilla hjälpen som fick just den här mamma att orka.

Och så har jag fortsatt. I stället för att gräma mig över vad jag inte får i omtanke av andra, så försöker jag ge... när jag orkar och när jag har tid. Jag är ingen övermänniska, men för mig känns det självklart, som goda ringar på vattnet. Om jag ger, så får någon annan kanske orken att ge vidare till någon som verkligen behöver det och så går givandet och hjälpandet vidare, utan att man kan förvänta sig eller kräva något tillbaka. Det är nog så människor har gjort i alla tider, men för mig blev det ett ny upptäckt och ett nytt sätt att leva, som fick mig att fokusera på annat än det som gjorde mig besviken.

Jag tror verkligen på goda ringar på vattnet, på att ge där man kan, på att stötta och inspirera andra. Inte så att man utplånar sig själv och bara finns för andra. Balans som med allt i livet, men att göra det man kan - det räcker gott och väl. Och helt plötsligt när livet inte längre är en kassabok där varje liten sak bokförs och ska återgäldas, så blir allting så mycket lättare. På något sätt så ser jag med helt andra ögon nu hur andra människor runt omkring mig ger av sig själva, ger till mig och ger till andra. Inte för att de fått hjälp själva och inte för att de kräver något, utan för att de vill, orkar och kan... just den här dagen... gången.

I dag har jag så många personer i mitt liv som är viktiga för mig, som ger stöd och inspiration, som stöttar mig och finns där för mig. Och jag är säker på att min förändrade inställning till livet har fått mig att se precis det jag har framför näsan - att se alla dessa fina människor, deras osjälviskhet och deras värme och vilja att ge... av det de mäktar med och kan.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Goda gärningar smittar

Människan är inte bara girig

Flera politiska partier saknar en familjepolitik

Foto:Thomas Carrington FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Barn kan inte rösta, barn är alltså inte en intressant målgrupp för många partier. Därför är det väldigt intressant att besöka de olika partiernas hemsidor för att se vilka områden de har en politik för. Följande partier har över huvud taget inte familjepolitik som ett område:

Socialdemokraterna
Vänsterpartiet
Miljöpartiet
Sverigedemokraterna

I SvD i dag skriver Malin Appelgren, KD och Christian Ekström-Sörlie, författare och debattör om den ständigt återkommande frågan: Varför undersöker inte någon vilken effekt förskolan har på små barn. Om vi nu har en familjepolitik som med stora ekonomiska medel ur vår gemensamma skattekaka faktiskt subventionerar just standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet på dagis från ett års ålder - VARFÖR tar vi då inte också reda på HUR barnen påverkas av en sådan lösning.

Det finns naturligtvis inte något enkelt svar på HUR de påverkas eftersom alla barn är olika. Men det viktiga är att det faktiskt görs någon form av undersökning eftersom den psykiska ohälsan hos barn bara ökar - samtidigt som allt fler små barn går allt längre dagar i förskola. Dessutom ökar förskrivningen av sömnmedel och antidepressiva mediciner till barn. Beteendestörningarna hos barn ökar också och förskolor och skolor köper in mängder av manualbaserade program för att försöka dressera bort oönskade beteenden hos barnen och i stället försöka göra dem empatiska och socialt välfungerande. (Varför är de nu inte socialt välfungerande och empatiska kan man ju fråga sig, om man vill ha lite mer att fundera över).

Men är det rimligt att barn ska medicineras och dresseras för att utvecklas optimalt. Finns det inte andra, bättre och billigare lösningar, som till exempel en familjepolitik som ger mer valfrihet och FLER ALTERNATIV än standardlösningen. Där föräldrar kan utgå från ett barnperspektiv och det egna barnets behov - när de syr ihop sina lösningar för att hitta balans mellan familj och arbete, under de viktiga småbarnsåren. Har vi inte nått vägs ände med den familjepolitik vi har nu?

Eller är det verkligen för mycket begärt att vi faktiskt tar och undersöker HUR svensk förskola påverkar barn... egentligen.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

P.S I dag har föräldrar i en del kommuner i alla fall fortfarande någon form av valfrihet i och med att Alliansen införde barnomsorgspengen, så kunde inte längre S och V stoppa alternativ som privata familjedaghem. Sedan finns vårdnadsbidraget också i vissa kommuner. Därför är det viktigt att känna till vilka partier som helt vill strypa den lilla valfrihet som vissa kommuner har i dag genom att de har inskrivet i sitt program att de ska ta bort VB.

Följande partier vill ta bort vårdnadsbidraget:

Folkpartiet
Socialdemokraterna
Vänsterpartiet
Miljöpartiet

Moderaterna i vissa kommuner har också varit med och tagit bort VB. Bland annat i Svenljunga och Ljungby. Där de hellre ville ge pengarna till de föräldrar som valt förskola till sina små ettåringar när de var föräldralediga med syskon. Dessa föräldrar (som var hemma med syskon) krävde nämligen lunch till sina små barn också på skattebetalarnas bekostnad och därför togs VB bort. Läs mer >>

Läs också:

Hög tid för en ny familjepolitik

Barn mellan ett till tre år behöver omsorg - inte skola

Hon startade nätverk för hemmaföräldrar

Barnen får betala ett högt pris med S-förslaget

Förskolebarn saknar skydd

Föräldralediga bör inte få ha små barn i förskolan

DDR bör inte vara ett föredöme för svensk familjepolitik

Barn under tre år har inte utvecklat sitt immunförsvar