Alla medel tillåtna när S vill ha gehör för sitt förslag om heltid till föräldraledigas barn

Trots att tre instanser sagt nej till förslaget om att införa heltid för föräldraledigas barn i Stocholm och Förskoleupproret startat en namninsamling MOT förslaget - så ger sig inte socialdemokraterna. I ett offentligt inlägg på Facebook så delade den tidigare distriktschefen för SSU en bild av sin gråtande dotter och skrev en text om hur ledsen dottern var över att bara få gå 30 timmar, något som nu gjort att dottern missat en fest som var på fredagen. När någon frågade hur hon kunde missa den svarade den tidigare distriktschefen för SSU att hon hade lagt barnets dagar så att dottern gick 7,5 timme måndag till torsdag, sedan var dottern ledig på fredagarna. Därför hade hon missat festen. Men alla problem skulle nu vara lösta nu när Stockholm skulle införa heltid. Ett stort tack till de ansvariga socialdemokraterna Karin Wanngård, S och Olle Burell, S, framfördes i det politiska inlägget. Karin Wanngård, S hejade ivrigt på och tackade.

De förstående kommentarerna från tidigare partikollegor haglade men sedan kom det även väldigt mycket kritik mot förslaget och några reagerade även och frågade om det inte var lite synd att bilden på den gråtande dottern användes i sammanhanget. Jag följde debatten och kommenterade även jag då inlägget var offentligt. I det offentliga inlägget uppmanade även Linn Svanbro alla att dela inlägget. Och det delades i Hemmaföräldrars nätverk grupp. Och förslaget diskuterades. Tråden i HFN var i god ton och med många kloka tankar. Inget problem alls - och skulle det vara så att någon haft åsikter, så är det bara att kontakta mig som admin. Men det var det ingen som gjorde. Förmodligen för att det inte fanns något att anmärka på. Om man uppmanar alla att dela ett inlägg så får man nog räkna med att det diskuteras även i slutna grupper, men även i fikarum och mellan hemmets fyra väggar.

Eftersom många hemmaföräldrar inte har någon annan hemmaförälder i sin närhet som de bara kan slinka in till på en fika för att prata med om stort som litet, känsliga svåra saker, såväl som vardagliga, så får HFN:s Facebook-grupp ersätta den bristen. Vi har därför som regel att HFN ska vara en fredad zon och den som är med inte får skärmdumpa eller sprida information vidare.

I dag fick jag dock ett mejl från den tidigare distriktschefen för SSU. Hon hade fått ta del av skärmdumpar (printscreens) från HFN:s slutna grupp och tydligen har någon med S-koppling valt att bryta mot reglerna. Linn Svansbro krävde att inlägget skulle tas bort. Det anmärkningsvärda är att det ju inte fanns något som var otrevligt och inte diskuterades hennes föräldraskap eller hon som person heller, utan bara om heltid är bra och några skrev att det var anmärkningsvärt att bilden på barnet lagts ut. Mer var det liksom inte. Alltså precis samma saker som kommit upp i det offentliga inlägget. Men varför missa en chans att skapa dramatik och flytta fokus? Det inlägg hon trodde skulle svepa fram över nätet och bli en succé som skulle förklara varför heltid för föräldraledigas barn på skattebetalarnas bekostnad är något bra, fick kritik och hon ville då få stopp på diskussionerna.

Min enda kommentar till det hela är följande (redan delad i FB-gruppen):

”Hej alla,

Jag har tyvärr nåtts av tråkiga nyheter. Någon här inne har en partiagenda för S och har valt att skärmdumpa material från tråden som handlade om den socialdemokrat som lade upp en bild på ett gråtande barn och klagade över att barnet inte fick gå på en fest - och därför skulle heltid för alla barn i Stockholm bli så bra.

Du som har brutit mot reglerna och skärmdumpar material, i stället för att ta kontakt med mig som admin om du hade åsikter om en tråd - kan lämna gruppen direkt.

Det finns ingenting i den tråden som bryter mot några regler. Vi har all rätt att diskutera hur det kampanjas och hur skattepengar används, men människor ska känna att det här är en fredad zon. Är det någon som vet vem som kan ha skärmdumpar material kontakta gärna mig.

Med andra ord - vi fortsätter som vanligt. Jag tycker att det är toppen att vi har haft möjlighet att se hur S arbetar på sociala medier för att försöka övertyga människor om att heltid för föräldralediga är något bra. De kör på trots att tre instanser sagt nej till förslaget och trots att Förskoleupproret startat en namninsamling MOT det här förslaget.

Nu skärmdumpar S alltså även från slutna grupper. Tydligen är alla medel tillåtna för att försöka få stopp på kritiken mot förslaget. Men dåliga förslag ska kritiseras, sakligt, med en bra ton och med konstruktiv kritik.

Ha en fin helg alla,
Madeleine”

Visst märks det att valrörelsen har startat, men personligen så känner jag att jag hoppas verkligen att fortsättningen blir bättre än så här. Allvarligt S - bättre kan ni.  Och vill ni få fler röster, kör renhårigt och presentera era förslag. Får ni kritik så bemöt kritiken, men den här låga nivån vill vi inte se mer av.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Ett litet p.s

Linn Svansbo publicerade de skärmdumpade kommentarerna i sitt eget offentliga flöde, men krävde fortfarande att de skulle raderas i gruppen.  Eftersom de bara innehåller samma diskussioner som det som avhandlats i hennes eget flöde, så har jag sagt nej. Lägger man ut ett inlägg och gör det offentligt och uppmanar att det ska delas, så får man också finna sig i att det inte bara delas utan även diskuteras. Här handlade det om cirka tio personer som kommenterat inlägget i HFN:s grupp - så några 2 300 föräldrar som diskuterade hennes inlägg var det aldrig. Dessutom har inlägget delats i många olika föräldragrupper. Grupper som är slutna då föräldrar vill kunna diskutera såväl politiska inlägg som känsliga saker kring föräldraskapet, utan att allt ligger ute offentligt på nätet. Alla diskussioner på FB är inte offentliga, det är väl ingen nyhet och inget kriminellt. Alla kan ju se att det hon påstår inte förekommit, eftersom hon valt att publicera de kommentarer som skärmdumpats i smyg från en sluten föräldragrupp. Dock bara från EN specifik grupp, alla de andra föräldragrupperna som inlägget diskuterats i är tydligen inte intressanta.

Nu har blockerat mig på FB och startat en kampanj där hon ber alla att anmäla HFN:s facebookgrupp. Som admin för sin egen sida tillåter hon grova påhopp på mig som person, tillmälen och klistrar etiketter på de med andra åsikter. Påhoppen på hemmaföräldrar och deras barn haglar och hon startar nu ett drev helt utan anledning (för att radera kommentarer hon själv publicerat), när det är hon och hennes vänner som står för påhoppen. Tragiskt att människor beter sig så här.

Så här går diskussionerna i på Linn Svansbos Facebook-sida när hennes kollega på Sveriges elevkårer - Emil Samuelsson ska stötta sin kollega:

Parallellt med den här debatten så finns det föräldrar som inte får en krona för svårt sjuka barn. Var finns solidariteten med de här familjerna? Det är som: vanligt mycket vill ha mer.

Utan tillsyn varje min kan Olof, 2, dö

Man sviker inte sina ”systrar” för att man står upp för en åsikt Camilla Läckberg

Andrew_Mager  (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Det har blivit oerhört laddat det här med olika åsikter i vårt land. Det ska vara trigger warnings på alla åsikter som inte stämmer överens med det som majoriteten tycker, det som staten tycker att vi ska tycka och det som anses PK (politiskt korrekt). Det känns både fördummande och farligt om vi alla ska tystna och tycka likadant och hålla våra tankar inom oss som i den värsta diktaturen, eller inte ska kunna framföra en egen åsikt, för då ”sviker vi våra systrar” och det ”finns en särskild plats i helvetet för sådana kvinnor”. (Exempel på två vanliga härskartekniker för att få tyst på framförallt kvinnor som framför en åsikt).

Härskarteknikerna haglar för att få rättning i ledet och få slut på helt vanliga sunda diskussioner, som den om det är rätt att föräldrar lämnar sina barn 30 timmar i veckan (eller mer) till förskolan på skattebetalarnas bekostnad när de är hemma med syskon. Carin da Silva höjde tonläget i debatten rejält när föräldrar hade åsikter om att hon tog det som en självklar rätt att lämna bort sitt äldre barn när hon var hemma med bebis. Sedan kom Camilla Läckberg och höjde tonläget ännu mer i ytterligare ett blogginlägg. Men jag känner bara helt lugnt och stilla: Vad skriker de så högljutt om? Självklart ska vi diskutera den här frågan. Sedan ska vi använda en sund och bra ton och även om känslorna slår över och många känner: "Men varför skaffa barn ... och så vidare" - så tänker jag som så - att skippa dessa kommentarer. Flytta diskussionen till det som det egentligen handlar om:

Självklart så får Carin da Silva och Camilla Läckberg lämna bort sina barn 30 timmar när de är hemma med syskon, ja även 40 timmar i veckan eller obegränsat med tid som Stockholm stad snart ska erbjuda. Varför inte dygnet-runt-dagis - men ... då får de betala den faktiska kostnaden för en plats själva. Hämtar man redan pengar ur ett system: föräldraförsäkringen så ska man som priviligierad  förälder inte kunna hämta pengar även ur ett annat system: barnomsorgsbudgeten, utan särskilda skäl.  En förskoleplats kostar cirka 10 000 - 12 000 kronor i månaden per barn. Föräldrar betalar på grund av maxtaxan en bråkdel, några bara några hundralappar i månaden, andra upp till maxtaxans gräns. Men fortfarande inte i närheten av den faktiska kostnaden.

Det handlar om var gränsen för välfärdsuppdraget ska gå och VAD skattepengar ska användas till. Vi betalar alla in till en gemensam skattekaka. Förskolebudgeten är enorm, den överstiger vida vad försvaret kostar i vårt land. Om försvaret ligger på cirka 42 miljarder per år, så kostar förskolan cirka 70 miljarder. Till den budgeten kan man lägga alla kostnader för VAB (vård av sjukt barn) och alla sjukskrivningar hos föräldrar, som smittorna i förskolan genererar och kostnaden skjuter i höjden med några miljarder till. För att inte tala om pedagogernas sjukskrivningstal: Sveriges sjukaste yrkeskår.

Sedan ger det en väldigt konstig signal att skattepengar ska gå till att subventionera att föräldrar lämnar bort sina barn, samtidigt som de som själva ansvarar för omsorgen om sina barn får noll kronor. Det här måste vi också lyfta. Varför ska staten få använda våra skattepengar för att premiera med stora belopp, de val som staten föredrar. Det betyder ju inte att det är det val som är det bästa för det enskilda barnet. Barn är olika och den del barn mår inte bra av att vistas i en grupp, eller lämnas bort.

Mitt i den här diskussionen om hur våra skattepengar ska användas och var gränserna ska gå för välfärdsuppdraget och vilka föräldrar det ska ”regna” subventioner (skattepengar) över, så ser vi hur föräldrar med svårt sjuka barn får sin LSS (assistansstöd till barnet) indragen. Då pratas det minsann om föräldraansvar. Här har vi två olika grupper av föräldrar - de redan priviligierade föräldrarna som klagar högljutt över att de vill ha stöd av staten för att de inte orkar med två barn samtidigt och så de med svårt sjuka barn som ska ta sitt föräldraansvar och ta hand om barnet själva utan stöd.

Så tack men nej tack, till att försöka stoppa den här debatten med överord och härskartekniker  - och nej tack till att försöka trissa upp tonläget så mycket att alla tystnar. Den här diskussionen klarar vi som är föräldrar av. Den ska hållas i en sansad och bra ton, men frågan HUR våra skattepengar ska användas och var gränsen för välfärdsupplaget går, är en alldeles för viktig fråga för att några kändismammor ska lyckas få stopp på diskussionerna, bara för att de känner sig ifrågasatta om de verkligen har rätt att få sina val subventionerade av skattepengar.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Dags att ge barnen en röst inför valet 2018. Skriv på namninsamlingen för valfrihet:
Power to Parents 2018

Nej till sämre kvalitet i förskolan. (Förskoleupproret säger nej till mer tid för föräldralediga)

Var finns solidariteten med föräldrar vars barn inte passar i förskolan

Massiv kritik mot heltid i förskolan

Matilda Molander: Barnvakt åt lata föräldrar

Lärarförbundet kritiska till förslaget om heltid

Du gav ordern som raserar LSS, Régner

De vill att förskolan ska vara bättre än hemma

Ta av offerkoftan, väx upp och ta ansvar för dina handlingar

”Den där "häxjakten pådåliga mammor" som ni bloggar och pratar om, vad är det? Det är ju snarareinne att vara slaskig.”

Mia Skäringer om att inte äga sitt liv, utan tvingas följa med strömmen

Sodanie_Chea  (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Det finns många "välvilliga" politiker där ute, som vill styra oss kvinnor. De vill alltså inte anpassa politiken så att den stöttar oss i våra olika val och undanröjer hinder - utan vi ska styras. Vi ska styras att göra likadant allihopa. Vi ska dela föräldraledigheten rakt av, för det är det bästa för oss, mässar de i unison kör. Vi ska arbeta heltid från det att barnet är ett år. Vi ska välja förskola till barnen för det är det bästa för alla barn. Barnen ska gärna vara där när vi är hemma med syskonet, ju längre dagar desto bättre. Helst 40 timmar eller mer. Vi ska jobba och tänka på pensionen. Till allt det läggs alla andra krav från omgivningen i stort, på att ha ett snyggt hem, vi ska vara vältränade och framgångsrika och ha ett stort umgänge.

Mitt i allt det där så finns alla enskilda, unika människor, med sina drömmar om livet. Det enda liv de kommer att få. Ett liv där alla fått olika förutsättningar från början - olika falla ödets lotter ni vet, men ändå ska vi alla göra likadant och leva likadant.

Varför då?

Vi har ju bara ett liv och det #gårinteirepris, så varför ska vi inte ha rätten att välja själva. Vi lever väl inte i en politisk diktatur? Hur kunde vi hamna i den här extrema kvinnofällan, där den stora tysta majoriteten accepterar att politikerna styr oss, genom att använda de politiska ramarna och alla andra tillgängliga medel för att nöta och nöta vilka val som är de rätta.

Och så den stora frågan: VAD händer med alla dessa kvinnor när de inte får bestämma själva, utan tvingas att följa med strömmen? Mia Skäringer skriver om det i sitt inlägg En sång för alla dom som brann upp:

"Det kommer en dag i hennes liv då hon inte förmår bedra sig själv längre.
En sällsam gråt utan ände. En dag utan slöjor.
Då solen lyser igenom märg och ben, då regnet smattrar mot hjärtat.
Varje droppe så tung att köttet dallrar och jorden skälver.
Nollpunkten.
Ansikte som grimaserar i invanda förväntade uttryck.
Inuti tomhet. Inuti panik. Som att gå på rutin. Säga det som förväntas. Flina utan ögon.
Det finns ingen hellre stans hon vill vara men här står hon inte ut.
Hon håller på att utplåna sig själv. I drivor av snö.
Med trasig släde. Spänd på en döende häst.
Hur många gånger har hon inte sprungit emot sin egen känsla. Igenom väggar av nej. Anpassat sig. Hållt för andan. Svalt sina egna känslor som spyor.
Bitit ihop tills gommen låst sig."

Och Sveriges kvinnor mår inte bra. De lider i allt högre grad av psykisk ohälsa, de är stressade och utbrända. De hinner inte känna efter, för de tvingas hela tiden framåt - hetsas att springa i ekorrhjulet ... fortare och fortare. Tills de en dag flyger av och smäller in i väggen, för att kanske aldrig resa sig igen.

Därför är det dags att sätta ner foten, säga stopp till ännu mer styrning. På vissa partikanslier sitter det nu politiker och vässar på ännu fler förslag som ska minska valfriheten och öka styrningen. Därför är det dags att ge makten åter till gräsrötterna och stoppa politikernas makt. I går startade Power to Parents. Sätt ner foten du också och gör din röst hörd. Skriv på namninsamlingen.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Låt barnen få en röst i valet 2018

Vänster och FP kör över Sveriges föräldrar

Kvinnors sjuktal når historiska nivåer

Jämställdhetslinje risker bli sjukskrivningslinje

Explosion i psykiska ohälsa hos kvinnor

Fler barn inte alltid det bästa

Malmö stad knackar dörr hos föräldrar som väljer bort förskola

Valrörelsen har dragit igång och partierna övertrumfar varandra med valfläsk

Foto: 55_Laney_69 (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Det är som att leva i två parallella verkligheter. Först tidningsrubriker om krisen i förskolan och alla enskilda barn som drabbas. Häromdagen var det lille Liam som glömdes kvar i förskolan och i dag var det lille Axel som skadats svårt, utan att någon vet vad som hänt. Det är stora barngrupper, få personal, barn skadas, tappas bort, råkar ut för övergrepp och pedagogerna går många gånger på knäna och tillhör dessutom Sveriges sjukaste yrkeskår. Jag är medveten om att det finns förskolor som fungerar utmärkt, men det går inte att ignorera alla artiklar som visar på en djup kris i förskolan. Via tv, tidningar och radio kommer larmen och där sitter man som förälder  och väntar på att någon enda politiker ska kliva fram och säga: "Det här är alarmerande - vi måste ta och förändra familjepolitiken från grunden. Barn far ju illa - personalen far illa. Det här kan inte fortsätta".

Men i stället så börjar de olika partierna att slänga ut sitt valfläsk. Först ut är socialdemokraterna som går och ut gör en stor mediasatsning av att de i Stockholm ska erbjuda heltid, eller obegränsat med tid till föräldralediga som är hemma med bebis och har syskon i förskolan. Förhoppningen är att det ska sprida sig till övriga kommuner, enligt ansvariga politikern Karin Wanngård, S. Hon sticker inte heller under stol med att de inte tänker skjuta till mer pengar. Det är också stor brist på förskollärare i Stockholm, men eftersom ingen riskbedömning gjorts av förslaget så är det tydligen lugnt. Allt kommer som ett mirakel bara att lösa sig. Nemas problemas. För här handlar det om att värva röster och röstboskapen - i det här fallet föräldrar förväntas glatt smaska i sig av valfläsket - och rösta på S. 

Eftersom valrörelsen redan dragit igång och det är valfläsktider - så är inte moderaterna sena att kontra med valfläsk de heller. De kontrar med allmän förskola från två års ålder - alltså 15 timmar gratis förskola, trots maxtaxa och en extremt låg kostnad för föräldrar att ha sina barn i förskolan. Naturligtvis så kommer inte det förslaget på något sätt att komma tillrätta med de problem förskolan brottas med, utan det kommer bara att skapa nya.

Någonstans börjar det här bli riktigt galet. Vilka partier utgår från verkligheten och lägger förslag som är bra för barnen? För personalen? Förslag som till att börja med åtgärdar de problem vi redan ser och som inte bara lägger politiska förslag som kommer att skapa nya problem. Behöver vi mer gratis förskola - som allmän förskola från två års ålder, eller rätt till heltid (eller mer) för föräldralediga? Behöver föräldrar några hundralappar mer i plånboken - eller behöver barnen få en chans till en bättre barndom?

Jag tycker att det är dags att satsa på barnen. Därför behöver vi en ny familjepolitik - som utgår från barnen och ser till att dem får en bra och trygg barndom. Barn är olika och att bara erbjuda en one size-lösning med en urbillig eller gratis förskola blir fel. Ur ett barnperspektiv är det i stället en mycket bättre lösning att ta ett helhetsgrepp på familjepolitiken och modernisera den och göra den mer flexibel, så att föräldrar kan hitta den lösning som passar det egna barnet bäst. På så sätt maximerar föräldrarna barnets möjlighet till en bra och trygg barndom. Förskolan ska inte längre bara användas som valfläsk, utan uppgraderas till vad den en gång var tänkt till - en trygg och bra plats att vara på för de barn vars föräldrar arbetar. Barngrupperna måste bli mindre och personalen fler.

Sedan är barn olika och därför behövs det även fler barnomsorgsalternativ som dagbarnvårdare, flerfamiljssystem samt ett subventionerat alternativ för omsorg i hemmet. Satsa gärna på att utveckla även den öppna förskolan så att den återgår till det uppdrag som det en gång var tänkt för: att erbjuda verksamhet för de barn som INTE har förskola. Det betyder alltså barn i åldern 1-6 år.

Till alla föräldrar som nu ser valfläsk kastas ut. Lyft blicken lite och ta en funderare över om det nog ändå inte luktar aningen unket om det här valfläsket. Vad föredrar ni egentligen? Några hundralappar mer i plånboken, eller en möjlighet att kunna välja den lösning som är bäst för er och era barn under småbarnsåren. 

Madeleine Lidman

Hemmaföräldrars nätverk

När partier köper sig röster för skattepengar - får de svagaste betala

Foto: Kourtlyn_Lott (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Det börjar lukta alltmer ruttet om det valfläsk som Stockholms stads styrande politiker nu viftar med framför näsan på en stor väljargrupp föräldrar - i syfte att fiska efter fler röster. För samtidigt som fullt friska föräldrar med fullt friska barn - ska erbjudas 40 timmar eller mer på skattebetalarnas bekostnad, så tas stödet till familjer, med svårt sjuka barn, bort. Det är tydligen en för liten väljargrupp för att den ska vara intressant. Det här är precis på samma sätt som de rödgröna resonerar kring hemmafamiljerna: de är så få, så där kan man enkelt rycka undan mattan och ta bort alla subventioner - för det är inte där man kan casha in några stora mängder med röster. (Och så resonerar nog även flera partier även inom Alliansen. L och C var ju inte sena att vara med och stötta regeringen i ett borttagande av hemmasubventionen - vårdnadsbidraget).

Jag kanske är naiv - men borde inte välfärden vara riktad till de som verkligen behöver den. Borde inte skattepengar gå till svårt sjuka barn, eller föräldrar som aktivt väljer att ha omsorgen om sina barn själva. De utför ju ändå ett arbete när de har omsorgen om sina barn i hemmet. Det betalar skatt - ofta mer i skatt på grund av särbeskattningen som slår extra hårt mot hemmafamiljerna. Det finns ju också alltid en orsak till att man väljer en annan omsorgsform till sina barn än förskola. Barn är olika och en del passar inte i en stor grupp. En del är infektionskänsliga, för tidigt födda, har någon form av diagnos, behöver mer tid med en förälder innan de är mogna att vistas i en stor grupp och så vidare.

Varje förälder ska väl ha stöd att välja det som passar det egna barnet bäst. Det här blir extra viktigt eftersom vi betalar så höga skatter - då är det inte rimligt att våra skatter används som valfläsk och därmed bara går till att köpa sig röster hos den största väljargruppen. En sådan politik sker ju på bekostnad av barnen.

Lilla Selma fyra år som är svårt sjuk, har tydligen föräldrar som tillhör en för liten väljargrupp för att väcka intresse hos de rödgröna politikerna. Här får familjen se stödet dras in, samtidigt som rödgröna politikerna i Stockholm stad låter subventionerna regna över redan priviligierade förskolefamiljer, som redan i dag har rätt att ha sina barn i förskolan 30 timmar  - på skattebetalarnas bekostnad - när de är föräldralediga med syskon. Var finns solidariteten? Var finns barnperspektivet? Och politikerna hoppas dessutom att det här ska sprida sig till fler kommuner ... Vilka andra väljargrupper får betala för att de väljer att köpa sig röster för våra skattepengar? Vilka andra klart mindre väljargrupper som verkligen har behov av stöd får framöver se stödet dras in?

Redan i dag kan familjer som har särskilda skäl ansöka om mer tid i förskolan, än det som erbjuds. Det finns ingen som helst anledning att gödsla med mer skattepengar över dessa föräldrar. Om det finns föräldrar som känner att de utan särskilda skäl, bara helt enkelt inte orkar med sina barn - då ska de självklart kunna lämna bort dem. Men då får de betala den faktiska kostnaden själva. Vi har nu facit i hand med hur det gick med valfläsket MAXTAXAN. Den har lett till dagens förskolekris med stora barngrupper, få personal och Sveriges sjukaste yrkeskår. Därför är det nu dags att sätta ner foten och säga tack - men nej tack till ännu mer valfläsk på bekostnad av de svagaste i samhället.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Ytterligare ett systemfel i den svenska modellen som slår hårt mot barnen

Förskolan påstås vara lösningen på allt numera

Foto: gems2faced (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Propagandan för att få föräldrar att välja förskola tidigt har nått oanade höjder - och det börjar bli surrealistiskt. Att barn är olika verkar ingen längre bry sig om och pedagogernas uppdrag sväller allt mer för vad de ska klara av, samtidigt som barnen erbjuds alltmer tid i förskolan, pengar saknas och de som kämpar för bättre villkor i förskolan, bara fokuserar på en pusselbit och inte ser helheten i den havererade familjepolitiken. En förälder då medlem i Förskoleupproret tröttnade på den här propagandan och skrev ett inlägg i Förskoleupproret som vi fått tillåtelse att återpublicera här:

"Hej på er alla pedagoger,

Det här kommer vara mitt första inlägg och troligtvis sista inlägg i denna grupp. Tänkte berätta min historia om varför jag ville stötta er. För många år sedan var jag ensamstående och min dotter började på förskola. Något varken hon eller jag trivdes med. Hon var bara ett år. Stor barngrupp, många vikarier i omlopp. Hon hann aldrig knyta an till någon och det fanns inte tid för pedagogerna att ge de små ett- och tvååringarna den fokus som de skulle behövt. Ibland blev jag ombedd att passa gruppen på 9-10 barn, så den som var där kunde gå på toa. En person på så många små barn!

Jag pusslade så att jag som ensamstående skulle kunna vara hemma mer och ta med min dotter. Hon var orolig och otrygg i förskolemiljön märkte jag. Ville väga upp med mer tid med mig. Inte blev det bättre på den stora avdelningen. Märkte att hon inte trivdes. Men hade inget val de få timmar hon var där. Träffade min man och vi fick en son. Min dotter bönade och bad att han skulle få slippa förskola. Hon hade erfarenheten. Det vi inte visste då var att han är högkänslig, (hsp). Men vi lyssnade på min dotters ord. Maken började jobba natt och jag startade eget i den mån jag kunde (reumatiker som blivit värre med åren). Trodde ingen skulle reflektera över att vi valde att ha sonen hemma.

Två år senare föds hans lillasyster. Vi hade då märkt att det tog på hans krafter att vara på öppna förskolan, ÖF. Vi anpassade oss till en lagom nivå, så han skulle orka med intrycken och bearbeta dem. Jag gick lite kurser om anknytning och psykologi hos barn. Med tanke på stora barngrupper och förskolepersonal som klagar över att de inte hinner med trodde vi att vi faktiskt gjorde något bra som fortsatte ha barnen hemma. Det har vi nu fått veta att så är inte fallet.

Vi har fått höra att:
- våra barn inte kommer klara av kösystem. (De lärde sig det genom att vara med och handla ändå)
- våra barn inte kommer att klara av sociala koder (de har iakttagit oss och härmat samt ÖF)
- vaxproppar försvinner av sig själv när barnet börjar förskola (sonen behövde till slut opereras)
- läkarskräck råder förskolan bot på (panik på grund av sin hsp vid operation. Vi löste det med lekterapi i sjukhusmiljö med en sköterska som ställde upp för oss)
- man lär sig klippa och klistra (blev förvånad att man inte ska pyssla hemma)
- förskolepersonalen kan "bota" hsp (vet inte ens om jag ska skriva vad det är för det bör ni veta att det inte går att bota om jag ska tro det jag hört)
- enbart förskola kan förbereda inför skolstart med skolskjuts och dylikt
- pappor inte är bra för sina barn. Hellre förskola än pappan.
- alla tvååringar pratar rent som går på förskola. Vår son kunde inte säga R som tvååring och det berodde på att han var hemma.

Det jag räknat upp var sådant vi fick höra innan han fyllde tre år av BVC. Vi bytte BVC och fick en BVC-sköterska som stöttade oss i vår föräldraroll, som tror på anknytning till föräldrarna. Och som kände till hsp. Det kändes lättare igen. Pappan var hemma dagtid. Jag delvis dagtid. Båda yngre barnen var med oss. De var med på en del av mina läkarbesök. Vi var på olika barnaktiviteter där vi fick stanna för sonen ville det. Vi pysslade. Vi följde barnens intressen, skaffade material för att kunna arbeta med projekt inom olika intressen. Driver permakultur på gården där de varit med och hjälpt till.

Men så började det om igen:

- våra barn kommer bli missanpassade i samhället eftersom de inte går på förskola
- sonen kommer aldrig klara av skolan och skolbussen om han inte får förskola
- sonen kommer bli utan kompisar i skolan om han inte haft förskola innan
- det är onormalt att vara vaksam mot främmande vuxna. Han behöver gå på förskola så han lär sig lita på alla vuxna. HALLÅ! !! Jag vill inte att mina barn ska lita på främlingar. Det är att utsätta dem för fara. Jag vill att de ska lära känna människor innan de litar på dem. Och det är skillnad på att vara äldre och våga be om hjälp jämfört med att ett litet barn ska lita på alla.

Vi svarade att vi har valt att ha barnen hemma. Vi trivs med det och tror att den trygga grund vi kan ge dem kommer hjälpa dem genom livet. Då kom magsparken. För genom att vi har barnen hemma, planerat och lagt upp vår familjs liv för att det ska fungera så SKULDBELÄGGER vi tydligen de som har barnen på förskola. Vi måste vara solidariska och hjälpa till att minska andras dåliga samvete och sätta barnen på förskola. Vi ska då med andra ord sluta tänka på våra egna barns mående och behov för att i stället lägga den fokus på andra vuxna, myndiga människors mående över deras val i livet. Så enkelt skuldbelade man tydligen. Det räckte med att säga att vi har barnen hemma!

Men med det som skett innan så tror jag personligen inte att det handlar om det. Det handlar om att kommunen vill ha in oss i förskolan. Och de tar till alla medel för det. Nu har det gått över 10 år sedan jag kom i kontakt med förskolan första gången. Då jag var tvungen att nyttja den några timmar på grund av att jag var ensamstående. Och jag tycker inte det låter som det har blivit mer resurser i dag. Däremot märker jag en attitydskillnad. På den tiden var det ok att jag som förälder sa att jag ville vara med mitt barn. Det stöttades och uppmuntrades. I dag får man inte tala om de känslorna för att det skuldbelägger andra vuxna.

Detta är min historia. Och jag misstänker att jag inte passar i denna grupp. Jag lägger mycket fokus på barns rättigheter och anser att vuxna människor ska kunna ta ansvar över sin egna situation. Dessutom har mina barn en efter en droppat in i skolans värld nu och det går bra. Allt från skolskjuts, kompisar, lita på lärare, kösystem, att lyssna och göra uppgifter, flyter på. De kanske är en aning lugnare än de andra barnen men det är inget som lärarna har något emot, snarare tvärtom. Vi kommer ha vår sladdis hemma också och jag känner att jag blir provocerad av att bli anklagad för att skuldbelägga andra genom vårt livsval.

Skulle önska att det arbetades för barnens och pedagogernas rättigheter inom barnomsorgen. Och jag trodde det var det ni gjorde. Men tyvärr handlar det mer om att inte trampa någon på tårna än bra arbetsvilkor för er och alla barn upplever jag. Och här ovan har ni vad vi föräldrar matas med. För vi är inte ensamma om att fått höra hur förskolan utför mirakel. Sedan undrar jag om ni alla pedagoger vet hur man botar hsp? För det är vad jag hört är det en av förskolans specialiteter.

Kämpa på och våga ställa krav. Och tänk på att ni måste trampa andra på tårna ibland om ni själva inte vill smälla in i väggen. (Kommer gå ut självmant i slutet av veckan. Det för ifall någon undrar något över det jag skrivit. Om detta var för mycket ”så får man inte säga” så får ni kasta ut mig innan)

Sarah Persson"

Föräldrar erbjuds mer tid i förskolan för sina barn, trots att forskning visar på risker

Foto: Dave Johnson  FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Stockholm stad går nu ut och berättar att man tar av Stockholmarnas gemensamma skattekaka för att subventionera heltid och även ett obegränsat antal timmar i förskolan, för barn vars föräldrar är föräldralediga med småsyskon. Det är ett anmärkningsvärt beslut i en kommun där barngrupperna överlag är för stora och det redan i dag larmas om brist på förskollärare. Ansvariga politiker har inte heller berättat hur mycket pengar de tänker skjuta till, så frågan är hur kostnadsökningarna kommer att slå mot verksamheterna.

Den här förändringen blir extra anmärkningsvärd i ljuset av att de rödgrönrosa direkt efter valet 2014, valde att ta bort hemmasubventionen vårdnadsbidraget, för de föräldrar som själva hade omsorgen om sina barn. Var finns barnperspektivet i att subventionera att föräldrar lämnar bort sina barn heltid eller mer när de är hemma med syskon – samtidigt som föräldrar som själva ansvarar för omsorgen om sina barn inte får några subventioner alls. En förskoleplats kostar också skattebetalarna i snitt 10 000 kronor i månaden per barn. Hemmasubventionen vårdnadsbidraget kostade 3 000 kronor i månaden per barn.

För SVT nyheter berättar Karin Wanngård, S, att orsaken till att man på det här sättet väljer att subventionera ett bortlämnade av barn 40-60 timmar i veckan  – är att ”förskola ger bättre förutsättningar senare i livet, när barnen går vidare till skola och högre utbildning”. Till det uttalandet hade det varit passande med en följdfråga: ”Enligt vilken undersökning då?”

För sanningen är att det inte forskats under de senaste 30 åren på vilken effekt svensk förskola har på barn. Däremot så kan vi se att sedan OECD Pisa-undersökningarna (som mäter elevers skolresultat) startade år 2000, så sjunker skolresultaten för svenska skolelever vid varje mätning. Även sedan man justerat för socioekonomiska faktorer och invandrarbakgrund. En utveckling över tid som skett parallellt med att allt fler barn gått i förskola. Tittar man på den största undersökningen som gjorts i USA – NICHD-studien på 1 300 barn, så framgår det att de barn som gått i förskola hade ett litet försprång när de började i skolan. Det var dock utraderat vid 12 års ålder och då syntes inga skillnader i skolresultaten vid en jämförelse med de barn som inte gått i förskola. Däremot så visade undersökningen att förskolebarnen hade fler beteendeproblem och var mer aggressiva. Och det var direkt kopplat till vistelsetiden. Ju fler timmar i förskola – desto aggressivare barn.

Det finns alltså inget som stödjer att 40-60 timmar i förskolan för barn till föräldralediga skulle vara väl investerade skattepengar, så Karin Wangårds önskan att det här ska sprida sig vidare till andra kommuner hoppas jag att ingen lyssnar på. En satsning som skulle komma alla barn till del, borde i stället handla om att utöka valfriheten i barnomsorgen och hitta lösningar för att subventionera även omsorg i hemmet, minska barngrupperna i förskolan samt erbjuda öppen förskola även för äldre barn upp till sex år.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Förskolan ska inte användas som gratis barnpassning

Några röster om förslaget till heltid 

Många risker med långa dagar

NICHD-studien

Var kommer alla hyperaktiva barn ifrån? Är en vanlig fråga numera

Svenska elevers skolresultat rasar

40 timmars förskola - för vems skull?

På den tiden när det fanns verksamhet för hemmabarn

Hannebergsgården vars verksamhet lades ner 2009. Idag är huset rivet.

Nu ska jag berätta om en gång för inte så länge sedan. Det var en gång en farbror som hette Göran Persson som var på väg att förlora ett val. Farbror Göran blev lite stressad av de dåliga siffrorna för det parti han representerade och tänkte då att om jag slänger ut ett saftigt köttben, så kanske jag kan locka över fler som vill se mig som statsminister en mandatperiod till.

Sagt och gjort. Lite snabbt, utan att se över förslaget och dess konsekvenser närmare slängde farbror Göran ut ett riktigt saftigt köttben som hette MAXTAXAN. Hur dyr en förskoleplats än var skulle ingen betala mer än en bråkdel av den faktiska kostnaden. Farbror Göran vann valet och det blev en sådan succé att alla de andra politikerna också började hylla förslaget. Sedan kom konsekvenserna: Barngrupperna blev större, lokalerna mindre, förskolorna större och personalen färre - och många verksamheter fick svårt att klara sitt uppdrag, i samma takt som ännu mer valfläsk började delas ut.

En konsekvens blev också att alla små deltidsverksamheter som erbjudit deltidsförskola (i folkmun så kallade lekis/kyrkis) till hemmabarn och dagmammebarn, fick lägga ner. Den peng som kommunen betalade ut för deltidsbarnen räckte inte för att få verksamheten att gå runt. Nu var det heltidsförskola till alla som skulle gälla. Kostnadseffektivt och bra.

Hur kunde då en typisk deltidsverksamhet (lekis/kyrkis) se ut? I Solna fanns det vid maxtaxans införande flera "lekis", deltidsförskolor, med verksamhet för hemmabarn OCH dagmammebarn. En av dem hette Hannebergsgården och låg på Sagagatan i Solna. Hela övervåningen på den gamla prästgården var en deltidsförskola för barn i åldrarna 3-6 år.

Verksamheten var upplagd enligt följande:

Barn 3-4 år gick två dagar i veckan (tisdagar och torsdagar) 2 1/2 timme per gång. Totalt 5 tim/vecka.
Barn 4-5 år gick tre dagar i veckan (måndag, onsdag, torsdag) 3 timmar per gång. Totalt 9 tim/vecka.
Barn 5-6 år gick fem dagar i veckan (alla veckodagar) 3 timmar per dag. Totalt 15 timmar i veckan. I den här gruppen fanns det varje år cirka sex barn eller fler som gick i sexårs (en egen förskoleklass). De fick varje dag gå och arbeta en stund i ett litet klassrum och göra skolförberedande saker.

Två fröknar arbetade med barnen och småbarnsgruppen var aldrig större än 12 barn. Oftast var gruppen bara 8 barn. Mellangruppen var aldrig större än 15 barn och samma sak gällde för de äldre barnen. De små barnen hade verksamhet i lokalen och gick de ut var det i trädgården. De äldre barnen gjorde ofta utflykter. Föräldrarna bjöds in till sånguppvisningar och träffar. Det gjorde att föräldrar och barn kunde nätverka och lära känna varandra.

För att ersätta den här verksamheten så valde politikerna att införa "den allmänna förskolan", alla barns rätt till 15 timmar gratis förskola ... men ... inom ramen för heltidsförskolan. Därför är i dag många hemmaföräldrar tvungna att vända sig till heltidsförskolan för att hitta en verksamhet där barnen kan träffa andra barn. Men det är inte en verksamhet som är utformad för hemmabarn utan de får gå i en heltidsverksamhet där de får passas in i den gängse verksamheten.

Ett sätt att ytterligare försvåra för hemmaföräldrar att hitta andra som stannat hemma längre har varit att i många kommuner förbjuda äldre barn att komma till öppna förskolan. Ändå var faktiskt öppna förskolan en gång tänkt att rikta sig till de barn som inte hade förskola. Barn i åldern 1-6 år. Många öppna förskolor förbjuder barn över tre år att komma dit och i praktiken så har många genom att ta bort alla aktiviteter för större barn och alla leksaker, sett till att de endast har besök av föräldrar med barn upp till ett år.

Nu har vi testat det här. Men en lösning för alla fungerar inte. Barn är olika och reglerna borde ändras så att det blir möjligt att bedriva riktad verksamhet även till hemmabarn och dagmammebarn. Fler lekis/kyrkis behövs, men även öppna förskolor som har verksamhet för äldre barn.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Maxtaxan straffar föräldrar som väljer deltidsförskola

Så fungerar maxtaxan

Skolstart för många barn - och utslagningen börjar direkt

Foto: Ken_Seghers  FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Jag har under flera års tid gjort många olika besök i olika klasser, men det är ett barn jag minns särskilt väl. En glad och charmig liten kille. Det här var i lågstadiet och när jag var på besök i klassen hade den här killen en assistent som skulle vara hans stöd. Assistenten, en nittonåring satt framme i klassrummet och fibblade på sin iPhone. Eftersom den här killen hade övergått till att rusa upp med jämna mellanrum från sin stol för att utdela en slag i huvudet på andra barn och varken lärare eller assistent såg någon anledning att ingripa, så satte jag mig bredvid honom och frågade vilka uppgifter han höll på med och om det var något jag kunde hjälpa till med. Han blev väldigt glad och vi började prata lite och titta på de räkneuppgifter han hade framför sig.

Efter ett tag tar han sin blyertspenna och stoppar in den i armen och låter spetsen sticka fram under handleden och så säger han: "Jag skulle kunna ta den här och köra in i halsen på honom där". Helt kolugn säger jag: "Men vad tror du händer då?". Han tittar förvånat på mig och börjar berätta om att hemma där han spelar dataspel jämt, så har hans storebror ett spel där man dödar människor på det sättet. Det blev en bra ingång att prata om skillnaden mellan dataspel och att hugga en penna i halsen på någon på riktigt.

Det visade sig att den här lilla killen inte hade fått med sig de grundläggande bitarna och hans dåliga impulskontroll tillsammans med mycket dataspelande som innehöll grovt våld hade gett honom stora problem. Efter lite luskande kring det här barnets bakgrund så visade det sig att han hade supertrevliga föräldrar som verkade engagerade i sitt barn, men ... de hade från det han var ett år låtit honom gå väldigt långa dagar på en av kommunens sämsta förskolor (med ett gediget dåligt rykte). Det fanns alltså inget ont i barnet egentligen men bristande vägledning, för långa förskoledagar i en DÅLIG miljö samt bristande stöd även i skolan och felaktiga fritidssysselsättningar hade skapat ett icke funktionellt barn.

Nu är det skolstart och problemen med den syn vi har på barn i det här landet märks direkt. Det börjar med den lilla ettåringen som ses som en elev som ska klara av att börja "skolan" i "det livslånga lärandet" i en stor barngrupp med få personal. En (för)skola som utgår från något slags mallbarn som verksamheten är anpassad för. Problemet är bara att det inte finns något genomsnittligt standardbarn - barn är nämligen olika. Därför kommer det i varje ny förskolegrupp finnas barn som kommer att fara mycket illa och som kommer att bli skadade i sin utveckling, eftersom de inte får sina behov tillgodosedda.

Sedan kommer skolan och där fortsätter utslagningen.  Ta en vanlig ordinär skolstart, välj en klass och titta närmare. Där kommer det att finnas hyperaktiva barn som efter fem år i en stor barngrupp, med hög ljudvolym, stressig tillvaro, långa dagar och bristande vägledning kommer att snurra runt som skottspolar. Sedan finns det högkänsliga barn som inte klarar höga ljud, stora grupper och för mycket stress. Där kommer att finnas blyga barn som behöver lite tid på sig att känna av gruppen innan de tar mer plats - och där kommer att finnas barn med olika diagnoser som är ärftliga med mera. Flera av barnen har kanske haft lugna första år där de har fått sina behov tillgodosedda vilket gjort att de oavsett diagnoser eller andra personlighetsdrag - utvecklats väl. Men i en skola där alla sedan samlas och framförallt många barn inte är socialt välfungerande, så får en lärare - ofta i en klass på 25-30 elever, det väldigt svårt att skapa en bra miljö i klassen. Det gör att många barn kommer att fara illa och riskerar tidig utslagning.

I dag ser jag på tv hur en arg mamma klagar på att hennes sjuårige son med ett utagerande beteende och en ADHD-problematik blivit avstängd från skolan. Jag kan tänka mig hur alla övriga föräldrar och barn drar en suck av lättnad - men jag kan också känna med det här barnet och mamman. Nu har jag ingen aning om hur det här barnet tillbringat sina första år. Men rent generellt så vet vi vad barn behöver för att må bra och utvecklas väl och vi borde se till att föräldrar får den kunskapen. När det är gjort så kommer det ändå att finnas barn som behöver extra stöd - och då ska de självklart få det, men inte i form av en uttråkad tonåring som sitter och leker med sin iPhone, utan genom kompetent personal som kan sin sak. Det behövs många gånger bara någon med sunt förnuft och gedigen kunskap om barn för att personen ska bli ett stöd. Vi måste också börja tänka nytt och anpassa familjepolitiken bättre utifrån perspektivet att barn är olika. Vissa barn mår helt enkelt bättre i en mindre grupp under sina första år, med en person som de knyter an till och färre barn som de behöver ha en relation till. Och vissa barn mår bättre om de får tillbringa sina första år hemma. Om vi ser till att vi har en familjepolitik som erbjuder fler alternativ än förskola, så kan vi rädda många barn och ge dem en mycket bättre start i livet än vad vi kan ge i dag.

Finns det några politiker där ute som menar allvar med att de vill få ordning på skolan - så är det bara att inse att en mycket viktig bit som avgör hur det kommer att fungera i skolan är hur barnet tillbringat sina första år i livet innan skolstart.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Hjältar som hjälpt många barn - men aldrig fått uppskattning: Svårt lämna jobbet med barn

Fridolin medger att stora barngrupper ger sämre resultat

Vi kan sluta ljuga om att era barn har det bra

Förskolan för de allra minsta. På gott och ont

Var kommer alla hyperaktiva barn ifrån? Är en vanlig fråga numera

Fridolin medger att stora barngrupper ger sämre skolresultat

Fridolin pratade imorse i tv om hur regeringen ska komma tillrätta med de ständigt sjunkande skolresultaten som syns i PISA-undersökningen. Lösningen heter: mindre barngrupper och mer personal i skolan (för att ta hand om alla sönderstressade förskolebarn som kommer från de stora barngrupperna förmodligen).

Intressant att en representant från regeringen för första gången erkänner att stora barngrupper är negativt för barnens skolresultat, så har det ju inte låtit tidigare utan då har propagandamaskineriet flitigt matat ut myten: ”Dagisbarn blir duktigare i skolan”. Allt enligt en gammal undersökning gjord på 119 barn på 80-talet. I en tid när barnen gick på dagis – dagHEM - och verksamheten handlade om barnOMSORG – inte skola från ett års ålder. Vilken effekt förskolan har på barn i dag vet vi inte eftersom det saknas forskning under de senaste 30 åren.

Enligt den största studien på vilken effekt förskolan har på barn – NICHD-studien i USA, gjord på över 1 300 barn, så visade det sig dessutom att de barn som gått i en förskola av hög kvalitet (små barngrupper och hög personaltäthet), så hade förskolebarnen ett litet försprång när de började i skolan, framför hemmabarnen. Men det försprånget var helt utraderat vid 12 års ålder. I stället hade förskolebarnen fler beteendeproblem som aggressivitet och beteendestörningar och det var direkt relaterat till vistelsetiden. Ju längre dagar – desto aggressivare barn. I Sverige går många små barn 50 timmar i veckan eller mer i en förskola av låg kvalitet med stora barngrupper och få personal. Inte konstigt att det är kaos i den svenska skolan med andra ord.

Men som sagt, nu har Gustaf Fridolin, skolminister, MP, sagt det som många av oss känt till länge – förskolan är ingen garant för att barnen blir duktiga i skolan, så frågan är vad som händer nu. Till att börja med så undrar jag om det blir stopp på alla dessa försök i Malmö, Göteborg och Stockholm där kommunens personal går hem till föräldrar som valt bort förskola och knackar dörr, för att övertala dem att lämna sina små till förskolor där en majoritet har alldeles för stora barngrupper.

En annan viktig bit är att förändra förskolan utifrån det lilla barnets behov. Barn ett till tre år har helt andra behov än barn tre till fem år. Föräldrar bör också få kännedom om riskerna med långa dagar, så att de så långt det är möjligt kan minimera tiden i förskolan. För de barn som måste vara där finns det ju bara vinster om de föräldrar som kan tar hem sina barn. Då kan personalen låta de kvarvarande barnen varva ner och mysa med personalen.

Sedan när nu sanningen är framme i ljuset så kan vi kanske se till att få en familjepolitik som ger föräldrar valmöjligheter. Alltså rätt att välja mellan många olika barnomsorgsalternativ – även hemmaalternativet, eftersom barn är olika.

Det låter dessutom väldigt mycket billigare med valfrihet och många olika barnomsorgsalternativ som utgår från barnets behov, än att behöva pumpa ut det där VÅRDBIDRAGET – som i dag kostar 3,8 miljarder om året. Jag menar varför låta det regna pengar över föräldrar när problemen uppstått – det skulle vara så mycket mer effektivt att låta barnomsorgspengen följa barnet, så får föräldrar välja den barnomsorgslösning de tycker är bäst för det egna barnet. För vem känner barnet bättre än föräldern och vet vad som är bäst för det enskilda barnet.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Dagens förskola har blivit ett experiment

Många risker med långa dagar i förskolan

Ni gör barnen en otjänst

Gör förskolan bättre i stället

Fler barn inte alltid det bästa

Svenska föräldrar är grundlurade

Barn mellan ett till tre år behöver omsorg - inte skola

Det här behöver barn för att lyckas i skolan

Dagis kan skada ditt barn

Ytterligare ett systemfel i den svenska modellen som slår hårt mot barnen

Nej barn behöver inte förskola för att utvecklas optimalt

Förskolans miljö ett måste för barnen - men den knäcker personalen

Ytterligare ett systemfel i den svenska modellen som slår hårt mot barnen

Foto: US_army  FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Som jag berättat om tidigare så handlar den svenska modellen om att extremt höga skatter ska tas från medborgarnas intjänade pengar. Sedan ska de stå med mössan i hand och be att få tillbaka pengar i form av olika subventioner för att ekonomin ska gå runt. Det är listigt uträknat för på så sätt kan staten styra medborgarna - för det är ju inte så att staten fördelar tillbaka subventionerna rättvist, utan bara vissa alternativ som stämmer med statens ideologi premieras. De som inte gör som staten vill - som föräldrar som väljer tid för barn och balans mellan familj och arbete - får se sina skattepengar gå iväg som bidrag (subventioner) till andra som flyter med strömmen.

Eftersom människor är olika och barn är olika så skördar den svenska modellen sina offer. Jag tror de allra flesta är med på och förstår att barn är olika och att det omöjligen kan passa alla barn att börja i förskolan och gå där heltid (vilket för många är 50 timmar i veckan eller mer), som små ettåringar. I varje grupp, på varje avdelning, på varje förskola så kommer standardmodellen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett årsålder, att skörda offer.

I boken "Förskolan för de allra minsta. På gott och ont" så skriver författarna hur barnen drabbas av miljön i förskolan. En del blir tysta och inåtvända - andra blir hyperaktiva. När de hyperaktiva sedan kommer till skolan så startar nästa karusell. En del av de barn som börjar skolan har verkligen diagnoser som ADHD (ofta ärftligt) andra har andra diagnoser - men sedan sker också en överdiagnosticering där små barn medicineras för att passa in i miljön i skolan - och det är ett allvarligt problem i sig. För att försöka få ordning på alla hyperaktiva barn - och barnen med diagnoser, så krävs det också assistenter som ska vägleda barnen och assistentens uppgift blir att hjälpa barnet att fungera i skolans miljö. Som sagt, vissa barn har ett sådant behov men jag är ganska säker på att många hyperaktiva barn "bara" gått långa dagar i en stor barngrupp - där de saknat socialt samspel och en vuxen som vägleder dem i hur världen fungerar och hur man ska bete sig där ute i den riktiga världen utanför förskolans grindar. Det är nämligen en negativ sidoeffekt av för stora barngrupper och för få personal - barnen blir inte socialt välfungerande. (Och jag vet man får inte säga det här för då "skuldbelägger" man föräldrarna. Men jag står på barnens sida - så tyvärr - jag kommer att lyfta den här problemtiken ändå).

Och så då ytterligare ett exempel på hur den svenska modellen sätter fart på subventionerna och då handlar det om VÅRDBIDRAGET (alltså inte hemmasubventionen vårdnadsbidraget som regeringen tagit bort) Vårdbidraget är en gammal konstruktion som kom till en gång i tiden på 1960-talet för att stötta föräldrar att ha barn med en utvecklingsstörning hemma, i stället för på institution. I en tid när familjen tydligen ansågs bättre än att låta barn tillbringa dagarna i institutionsmiljö. I dag tas vårdbidraget ut till största delen av föräldrar som har barn med diagnoser som ADHD eller NPF, enligt Expressens ledarsida. Men eftersom diagnoserna ökar så ökar kostnaderna. Och diagnoserna ökar eftersom det är enda sättet för föräldrar att kunna få subventioner så att de kan gå ner i tid, samtidigt som det är enda sättet för skolan att få rätt att anställa assistenter. Karusellen snurrar på.

Återigen varför inte redan från början ha ett barnperspektiv i familjepolitiken där man tar hänsyn till att barn är olika - och låter föräldrar välja en barnomsorgslösning som utgår från barnet? Det ger en konstig signal att subventioner för omsorg i hemmet, för de barn som behöver det för att må bra, inte är okej. Men sedan öser man ut pengar i bidrag när barnen väl mår dåligt. Varför inte ha familjepolitiska ramar som gör att det blir rätt från början?

Men åh näe. Nu tycker dessutom regeringen att det här systemet börjar bli för dyrt och vill "se över" vårdbidraget, vilket betyder att de vill begränsa det hela då kostnaderna halkat upp i 3,8 miljarder om året. Expressens ledarsida hyllar tilltaget: "färre bokstavsstämplade barn en vinst för samhället". Jag delar dock inte Expressens idé där utan tror att gör man inga andra förändringar i familjepolitiken så kommer de här barnen att drabbas ännu värre och verkligen slås ut helt och hållet, väldigt tidigt i livet. Och att bara se över skolan fungerar inte heller. Vi måste börja med de första åren i barnets liv - tiden 0-6 år - och se till att barnen får vad de behöver för att utvecklas optimalt och må bra.

Hänger ni med i karusellen och den galna svenska modellen? Systemfelen är så många och det hela är så komplext att det är svårt att greppa. Men allt började med att vi i Sverige släppte ifrån oss makten till staten genom att acceptera orimligt höga skatter - som gjorde att en majoritet av oss måste stå med mössan i hand och böna och be att få subventioner tillbaka. Ett system som fungerar så länge staten är "snäll och givmild" och ger oss våra pengar tillbaka. När staten ändrar sig och rycker undan mattan då blir det inte lika roligt längre - och som vanligt är det barnen som drabbas.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Var kommer alla hyperaktiva barn ifrån

Stress - det finns en gräns för vad barn tål

Är förskolegrupperna för stora?

Om skuldbeläggning: "Ta av dig offerkoftan, väx upp och ta ansvar för dina handlingar"

Jag ska inte betala för att du går hemma och drar benen efter dig

Foto: Michele_C  FLICKR) LICENS: CC BY-SA

När subventionerad omsorg i hemmet kommer på tal så dyker ofta kommentaren: "Jag ska inte betala för att du går hemma och drar benen efter dig" upp. Det är en sådan där överlägsen kommentar där man sätter sig själv på extremt höga hästar och nedlåtande tittar ner på en människa som väljer tid för barn och som kräver någon form av subvention tillbaka för det arbetet i vårt högskattesamhälle. Ett samhälle som ju bygger på den svenska modellen där familjer ska kunna överleva genom att de får subventioner, eftersom skatten äter upp det mesta av lönen. En annan möjlighet är förstås att alla får lägre skatt - men då krävs det att vi skapar en ny svensk modell som bygger på rimliga skatter och valfrihet - inte höga skatter och att alla ska göra lika och leva likadant.

Regeringen Löfven ryckte gladeligen bort hemmasubventionen vårdnadsbidraget det första de gjorde när de kom till makten. Det var verkligen en av deras högst prioriterade frågor. Hur kostsamt var det då för skattebetalarna med vårdnadsbidraget. Ja förutom att det garanterade att den som använde sig av vårdnadsbidraget hade sin anställning kvar i tre år, plus att SGI:n behölls (den sjukpenninggrundande inkomsten) - så kostade den här hemmasubventionen 3 000 kronor i månaden upp till barnet var tre år - sedan gällde det inte längre. En förskolesubvention ligger på cirka 10 000 kronor i månaden per barn - och du behöver inte arbeta för att ha barnen i förskolan. För staten subventionerar gladeligen att vi lämnar bort barn för skattebetalarnas pengar, men inte att någon utför ett arbete och själv tar hand om dem.

Men ... så till det intressanta - eftersom förskolan i sig är en smitthärd av stora mått så kostar förskoleföräldrarna inte bara pengar i själva förskolesubventionen av våra skattepengar, utan även i vab-kostnader (vård av sjukt barn), för att inte tala om vanliga sjukskrivningar då förskolebarnen drar hem smittor till föräldrarna i stora mått (som de sedan sprider till sina arbetskamrater). Och som lite grädde på moset så fuskar vissa förskoleföräldrar enormt mycket med alla sina bidrag - och tydligen mammorna allra mest. De går helt enkelt till jobbet och sjukskriver sig dessutom och cashar in stora summor per år som de kan shoppa lite extra för.  Men den här typen av bidrag och bidragsfusk är det tydligen okej att våra skattepengar ska gå till.

Sett i ljuset av det så klingar: "Vi ska inte betala för att du går hemma" grymt ihåligt. Det är inte bara ett alternativ som är billigare för skattebetalarna - det är också bättre för barnen - och omsorg om egna barn är ett arbete - ett livsviktigt och nödvändigt arbete. För i vårt land pratar man sällan om barnperspektivet, men barn är faktiskt olika och för en del kan förskolan vara direkt skadlig för deras psykiska hälsa. Och skadade barn kostar också pengar - skattepengar.

När man greppat de här bitarna så är frågan om den svenska modellen som inbjuder till fusk av stora mått med välfärdspengar inte har nått vägs ände. Vi måste göra om allting från grunden och när vi gör det så ska vi utgå från att barn är olika och ta fram politiska ramar i familjepolitiken som erbjuder olika alternativ - även omsorg i hemmet. Vi kan inte ha bara en enda lösning som vi ska tvinga in alla småbarnsföräldrar i.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Förskolan ska inte användas som gratis barnpassning

Mammor fuskar mest med bidragen

Ytterligare ett systemfel i den svenska modellen som slår hårt mot barnen

Den svenska modellen och dess negativa konsekvenser

Foto: Pixabay

Svensk välfärdsmodell bygger på att vi ska ligga högt i toppen i skatteligan i världen, eftersom den svenska modellen handlar om att framförallt låg- och medelinkomsttagare ska betala så mycket i skatt att de är beroende av att få tillbaka pengar i form av olika subventioner, för att kunna överleva och försörja en familj. Höginkomsttagare har ett annat utrymme då de kan skatteplanera lättare, men även de sitter fast i den svenska modellen och har fått sitt handlingsutrymme och möjligheten att styra över sina liv begränsat. Genom den svenska modellen har staten tagit makten över folket och detaljstyr hur de ska leva sina liv.

Högskattemodellen ska ge oss bra sjukvård, äldreomsorg, skola och numera även förskola via skatten. För att det här ska fungera med en stor offentlig sektor har fackföreningar och arbetsgivare gått samman och sett till att alla i offentlig sektor ska ha lika låga löner - enligt principen: alla ska det lika dåligt. Det minskar dessa människors valfrihet, livskvalitet och makt över sina egna liv. Men modellen har snurrat runt och människor har varit hyfsat nöjda med sina förutbestämda liv - omedvetna om att det skulle kunna se helt annorlunda ut.

De höga skatterna gör att människor blir helt beroende av staten. Standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett års ålder är ett typexempel på det. Föräldrar som väljer att stanna hemma längre får inga subventioner alls för att de själva ansvarar för omsorgen om sina barn och pusslar ihop sin vardag, trots att en i familjen måste arbeta väldigt mycket mer och hårt för att kunna försörja en familj efter skatt. Hemmafamiljen betalar dessutom mer i skatt på grund av särbeskattningen. En inkomst på 40 000 kronor i en familj beskattas högre än om båda i familjen arbetat och tjänat 20 000 var. Familjen med standardlösningen får en subvention om cirka 10 000 per barn och månad, vilket ger dem en klart bättre ekonomi än hemmafamiljen. De behåller också mer av lönen på grund av särbeskattningen.

Två inkomster har också gett dessa barnfamiljer möjlighet att ta väldigt höga lån och köpa dyra villor och bostadsrätter, på grund av de frikostiga räntesubventionerna. De har därmed kunnat skapa sig en klart bättre ekonomi men har samtidigt inte haft möjlighet att garantera sina barn en bra uppväxt. För i samma takt som förskolan blivit i princip gratis har politikerna tvingats till kostnadseffektiviseringar, vilket lett till stora barngrupper och få personal.

Problemet nu är bara att hela välfärdsmodellen med en lång föräldraledighet, möjlighet att skriva över  dagar på varandra och en förskola som i princip är gratis och som man kan använda frikostigt oavsett om man arbetar eller inte - håller på att haverera. Föräldrar har vant sig vid att kunna lämna sina barn 15 timmar gratis i veckan från det de är tre år - och även när de är föräldralediga med syskon samt att ha tillgång till barnpassning 40-60 timmar i veckan eller mer för en spottstyver. Men nu räcker inte pengarna eftersom vår välfärdsmodell är utformad på ett sätt som gör den tillgänglig för alltför många - oavsett om de arbetar och betalar skatt eller inte. Förskolan är ett område där krisen är djup och allvarlig, men alla politiker verkar anse att det är politiskt självmord att föreslå en höjning av maxtaxan, för några andra pengar att skjuta till finns det inte.

I ett desperat försök att sänka de ofantliga skatteutgifterna lite så har vissa politiker nu siktat in sig på föräldraförsäkringen. Genom att dra jämställdhetskortet försöker man tvångskvotera den redan individualiserade föräldraförsäkringen och göra om den i grunden genom att försämra den, väl medveten om att det kommer att sänka kostnaderna drastiskt. Och så det som ingen vågar nämna - anledningen till att till exempel föräldraförsäkringen blivit för dyr är att människor som är nyanlända i vårt land har rätt att få föräldraförsäkringen retroaktivt för ALLA barn de har. Därför sänkte man ganska nyligen möjligheten att få ta ut dagar efter det att barnet fyllt fyra år och föräldrar kunde bara spara 96 dagar efter fyraårsdagen. Nu pratar LO om att sänka till två år. Inga dagar ska få tas ut efter tvåårsdagen.

Men allvarligt talat ...

Ett välfärdssystem måste ju hela tiden anpassas efter den tid vi lever i. Vad är det som är så dramatiskt med det? När det gällde vårdnadsbidraget så hade man som ett krav att den som skulle få ta ut det inte fick vara i någon form av åtgärder, där de fick pengar ur välfärdssystemet någon annanstans. Så i stället för att försämra föräldraförsäkringen för alla, varför inte ta bort rätten för nyanlända att ta ut föräldradagar retroaktivt, eftersom de redan befinner sig i olika åtgärder. Det är inte elakt att våga lyfta den här frågan, utan ett måste, för annars kommer vi att få enorma spänningar i ett samhälle där allt fler talar om systemkollaps.

Och i stället för att truga på alla nyanlända förskola, knacka dörr och få dem att lämna ifrån sig sina barn till en förskola som många gånger inte klarar sitt uppdrag - varför inte arbeta mer med öppna förskolan och stötta föräldrar OCH barn så att de snabbare lär känna andra föräldrar, bygger nätverk och lär sig språket?

Den svenska modellen är en koloss som håller på att falla samman. Den är osund och fylld av inbyggda fel som skapar ett DDR-liknande samhälle som är trögt att driva runt. Vi kanske inte kan riva hela den här modellen i ett svep men vi måste snarast se över den, prata om felen, vända och vrida på problematiken, våga lämna åsiktskorridoren när vi gör det och se till att vi får en sund, balanserad och nyanserad dialog kring problemen. Det är enda sättet för att få fram lösningar innan kollapsen är ett faktum.

Steg ett är att ta ett helhetsgrepp på familjepolitiken och se att det finns mängder med positiva saker man kan göra. I Hemmaföräldrars nätverk samlas alla människor oavsett härkomst, bakgrund, politisk åskådning, religion och så vidare. Det alla föräldrar har gemensamt är intresset kring barnen och själva livsstilen att satsa på tid för barn och balans mellan familj och arbete. Barn är en fantastisk brobyggare mellan människor. Det är dags att vi lyfter det här och skapar ett samhälle som bättre tar vara på den goda inneboende kraften i föräldraskapet - för att skapa ett långsiktigt hållbart samhälle där människor får en kraft att växa, utvecklas och bidra på ett positivt sätt, utifrån egna förmågor.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Sverige har världens högsta marginalskatt

Hög tid för en ny familjepolitik

Astrid Lindgren om hur de höga skatterna slog mot henne som egenföretagare

Astrid Lindgren ger sig in i skattedebatten 1976 och får svar av Gunnar Sträng

Skattechockens verkliga pris höljt i dunkel

Staten döljer den verkliga skattechocken

Verkliga skatten syns inte

Ytterligare ett systemfel i den svenska modellen som slår hårt mot barnen

Vad tänker vi om våra livsval på dödsbädden

Madeleine Lidman Foto: Privat

Jag är 15 år och sitter i soffan hos en av kompisarna på landet. Vi sitter där och trängs ett gäng ungdomar och plötsligt säger kompisens mamma med en djup suck: "Ja, tänk 15 år och har hela livet framför sig". Det kändes så ödesmättat på något vis och den där frasen återkommer hela tiden i mitt huvud, för den stressade mig på något sätt. Det kändes som att jag verkligen måste göra något av mitt liv - jag som hade hela livet framför mig. Vad stort, att ha allt framför sig.

Och så blev det, jag valde att satsa på att plugga i skolan och jag arbetade hårt på de extrajobb jag hade på lov och sommarlov. "Alla jobb är viktiga och ska utföras väl", brukade mamma mässa. Det tog jag på stort allvar och om de så handlade om att inventera och räkna smådelar till datorer, så räknade jag noggrant och minutiöst. Ett väl utfört arbete handlade om respekt men också om framtida chanser - det gällde att visa vad man gick för helt enkelt.

När jag kom ut i arbetslivet så arbetade jag hårt. Jag tyckte det var kul att jobba och utan att jag tänkte på det hade jag valt motorvägen i livet. Det susade på i full fart och jag passerade den ena korsningen efter den andra med siktet inställt på FRAMÅT - hela tiden framåt mot nya mål. Sedan blev jag gravid - och fick havandeskapsförgiftning - och så kom mitt lilla barn och livet tog en ny vändning. Jag lämnade motorvägen och valde skogvägarna i livet i stället. Det blev tufft och annorlunda, otryggt och osäkert. Den bekräftelse som arbetet gett mig fick jag inte längre. Roliga resor, fester, träffar och utmaningar ersattes av "den lilla världen". Det var en stor omställning.

Men när jag landat i det hela så blev min färd på livets väg verkligen en färd på skogsvägarna. Det blev ett annat tempo och en annan upplevelse. En mer intensiv upplevelse och livet kändes i varenda cell i kroppen - på gott och ont. Att bli förälder innebär ju oro, ständig oro. Gör jag rätt nu - gör jag fel. Tänka, fundera, reflektera, få skuldkänslor när man upplever sig ha fattat mindre bra beslut, korrigera, tänka om - och mitt i allt det - enorma lyckokänslor över de små sakerna, som egentligen var stora: första leendet, första tanden, första stegen, första orden. Och samtidigt under den här första perioden i bebisbubblan hände något med mig som människa. Jag blev mjukare, varmare och mer öppen för livet och människorna på vår jord. Trots att jag inte förstod det så hände något med mig som vi människor inte tar med i en meritförteckning - jag fick inte högre lön eller ett bättre betalt arbete - utan jag utvecklades som människa och fick ett bättre grepp om vad som är viktigt i livet. Jag hade turen att få grepp om det mitt i livet, när barnen kom - och inte som så många andra på dödsbädden. Det människor saknar på dödsbädden är inte att de inte arbetade mer, utan att de inte var mer med sina nära och kära.

Nu kan jag inte påstå att jag gjorde ett aktivt val att lämna motorvägen för skogsvägarna här i livet. Ska vi vara ärliga så körde jag snarare av vägen när jag fick havandeskapsförgiftning och landade mitt ute i skogen. Det aktiva valet gjorde jag dock när jag bestämde mig för att inte ta mig upp på motorvägen igen och köra vidare. Jag bestämde mig för att stanna där på skogsvägarna, mitt i den gröna skogen bland allt fågelkvitter och suset av vinden i trädkronorna. Jag tog därmed en vackrare men också en svårare, byngligare och tuffare väg framåt på livets väg - men ack en så mycket mycket mer fantastisk väg. Det blev med andra ord ingen standardlösning med två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett års ålder - det blev två föräldrar som valde tid för barn och balans mellan familj och arbete.

Nu har det snart gått 20 år sedan mitt första barn föddes. Det har gått fort - mycket fort. Alla ni som haft eller har hund, vet hur man kan titta på sitt husdjur med kärlek och tänka "din stackare vilket kort liv du har". Den punkten har jag nått lite grann nu när jag verkligen förstår med hela mitt sinne hur korta liv inte bara våra husdjur har, utan även vi människor. Det är inte en insikt man kan dela egentligen, det är en insikt som man måste uppleva - genom att leva ett visst antal år. Jag tror att man måste hinna fylla 40 år för att förstå. Man måste kunna räkna ett antal decennier, lägga ihop dem och inse: hoppsan det här gick visst extremt fort.

Det jag kan göra är att försöka dela med mig av den här kunskapen, bara tipsa lite så där så får var och ta till sig som känner för det: Det finns nämligen ingenting som är viktigare än att vara med sina nära och kära här på livets väg, så mitt tips är - ta vara på den här tiden med era barn, den går inte i repris. Ni som väljer tid för barnen och balans mellan familj och arbete - kommer att bli ifrågasatta. Och ni kommer att bli modstulna och ledsna på grund av det. Men kanske är de där påhoppen egentligen bara en fråga, eller en rädsla - och de som ifrågasätter och fäller elaka kommenterar om ert val är kanske bara oroade över att de själva valt fel. Så sträck på er och kom ihåg att ni är starka, modiga och alldeles särdeles speciella som vågar gå mot strömmen. Ni kommer kanske inte att känna er himlastormande lyckliga där mitt i livet på skogsvägarna, men en dag så trillar poletten ner och ni ser vad ni har åstadkommit här i livet och vad som är viktigt egentligen - och det är familjen och framförallt era barn.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Den som är hemma med barn är aktivist

Karriären kan vänta

Jag ska inte betala för att du går och drar benen efter dig

Det duger inte att jobba heltid, hämta sent på dagis - och sedan klaga när man får problem

Jag flöt med strömmen som alla andra. I dag ger jag mina barn tid