Om skrikande barn vid lämning i förskolan

Foto: Zsolt Botykai (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

En läsare tog kontakt med oss sedan hon fått inlägg raderade på sajten Familjelivs forum. När föräldrar skrivit om problem med inskolning och skrikande barn på forumet, så skrev den här läsaren ett svar att barnet kanske inte var moget ännu för förskolan utan behövde mer tid i hemmet eller att det kanske inte var ett ”dagisbarn” utan skulle passa bättre hos dagmamma. Sedan länkade hon till artiklar som rörde anknytning. Moderatorn raderade inlägget med motiveringen att det ”kunde ses som ett påhopp”.

Det säger en del om det samhälle vi lever i.

Bara tanken att alla barn är olika och att en del kanske inte passar på dagis från ett år - är så skrämmande för en del att de raderar meddelanden som informerar om detta. Men hur rättvist är det mot föräldrar att de inte får ta del av information som rör barns utveckling?

Ett barn som skriker hysteriskt vid lämning är inte ett tryggt barn. För att barnet ska känna sig tryggt så måste barnet ha en trygg anknytningsperson i förskolan, som kan ta över och vara den trygga punkten när föräldern försvinner. Har inte barnet det, så kommer barnet att reagera med att gråta av rädsla och övergivenhet.

Trots att barnet tydligt signalerar hur det känner och de flesta föräldrar också känner i maggropen att något är fel - så får de rådet att bara gå. Ett litet trauma som kan få konsekvenser för barnets framtida psykiska hälsa. Inte helt svårt att förstå när man läser följande exempel från sajten Familjeliv:

”Usch det är så jobbigt! Vår tjej drygt 2 år gråter varje morgon, redan hemma. Inte dagis, säger hon. Ikväll mitt i bok läsningen, säger hon med tårar i ögonen:
Inte dagis mer
Hon skolades in i våras. Nu efter semestern har hon bara gråtit. Det är så jobbigt, man får ont i magen och vill bara ta hem henne. Personalen säger att det går snabbt över. Hon är otroligt mammig just nu. Pappa finns inte hemma så mycket”.

”Min son 21 månader är alltid hysterisk vid lämning på förskolan! Det är 6 veckor sedan han började på förskolan nu, och varje morgon är det samma sak (han går 3 dagar/vecka): Vi går dit med vagnen, när han ser dagiset börjar han gråta. Vi går in i hallen och då gråter han ännu mer. Jag får tvinga av honom ytterkläderna, och nu börjar han blir hysterisk. Han skriker, sparkar och gråter. Han klänger fast vid mig, vägrar släppa. Fröknarna får slita loss honom från mig! Sedan går jag, oftast är han då så hysterisk så att han spyr! När det gått ca 5 min sedan jag gått brukar han lugna sig, och sedan är han "som dom andra barnen" säger personalen. Jag mår sååå dåligt av dessa lämningar!”

”Vår son är inskolad sedan någon månad, och det har väl gått som förväntat, dvs gråt vid lämning som nog går över ganska snabbt. Men vi undrar hur han har det på dagarna. När vi går iväg till jobbet står han bara mitt på gården, men det kanske inte är så konstigt eftersom det bara är ca 5 min efter vi lämnat (min väg till jobbet passerar förskolan så man kan smygkika in). Han säger "mamma inte dagis" när vi går dit och på kvällen, men det är väl också ganska vanligt kan jag tro. Men varje dag när vi kommer och hämtar så står han bara helt passivt också, någonstans i en korridor eller hörn”.

”Nu är min lille pojke på dagis, 3:e veckan, men det går ej bra. Första inskolningsveckan gick hur bra som helst, inget gråt när vi gick, sen på fredagen skulle han sova där, då hade han gallskrikigt och var helt förstörd när jag kom och resten av eftermiddagen. Sen blev han sjuk. Och sen när han skulle börja igen, så gick det inte bra längre. Gallskriker när jag går, och när fröken kommer emot honom, blir han jätteledsen, han vet att hon tar honom ifrån mej”.

”Jag har en tjej på 15 månader. Hon har just börjat på dagis. Har gått själv i tre veckor. Det har gått ganska bra, varit lite lessen vid lämning och klagande vid hämtning. Men den här veckan har hon betett sig underligt. På dagis så hinner hon bara sova en timme (istället för två) för att hon bajsar i sömnen och vaknar sedan av detta. Hon brukar aldrig bajsa i sömnen annars. Sen har hon varit väldigt grinig och lessen och vill inte leka själv när hon är hemma. Hon vaknar även flera gånger på natten och verkligen gråter hjärtskärande. Jag börjar bli väldigt orolig... Hon är en sån glad och självständig tjej annars”.

Ibland signalerar barnet även på andra sätt att de inte trivs i förskolan. Även om de inte skriker eller gråter, så håll koll på saker som att barnet plötsligt blir ängsligt, sover sämre, börjar utagera hemma - allt det kan vara signaler på att barnet inte är tryggt. Personligen kan jag tycka att det är skamligt att föräldrar får rådet att bara gå.

Det motsäger allt sunt förnuft att så totalt ignorera ett litet barns känslor. Personligen anser jag att små barn aldrig ska lämnas skrikande och gråtande. Man lämnar barnen när de är trygga med situationen och kan man inte uppnå det så är det bättre att kanske byta till dagmamma eller byta förskola. Eller om möjligheten finns vänta med dagmamma/förskola helt och hållet tills barnet är äldre.

Madeleine Lidman

Läs också:

Alex Schulman: "Jag lämnade min dotter och fick anstränga mig för att inte gråta"

Jag vill inte att mitt barn ska gå i förskola

Brist på närhet kan ge allvarligare men än barnfattigdom

Barn som lämnas på dagis för tidigt kan känna sig övergivna

Farlig stress - vad händer när skrikande barn dumpas på dagis

Om anknytning
Bejaka föräldrars oroliga magkänsla
Nina Björk: Vi är på helt fel spår
Nina Björk: Gamla mamma är passé

Med ett "von oben" perspektiv på familjepolitiken

Jag tycker att det är intressant att läsa ledarsidorna. Även om jag inte alltid håller med så brukar det vara allmänbildande att ta till sig lite nya vinklingar på det som händer och sker.

Men igår den 2 september blev jag nästan bara full i skratt när jag läste Dagens Nyheters ledarsida och Hanne Kjöllers vinklingar i "Undvikande som statsideologi"). Då kom ”von oben” perspektivet in så extra tydligt. Jag tycker inte att ledarsidorna ska försöka uppfostra människor utan bara spegla olika frågor så seriöst som möjligt, för att ge ett vidare perspektiv - något som Hanne Kjöller, totalt misslyckades med när hon med några enkla rader skulle försöka få oss föräldrar att förstå varför vi måste välja dagis. Hon kritiserar föräldrar som är rädda om sina barn. Hanne har nämligen varit i en lekpark och sett några föräldrar som inte låtit sina barn klättra som de vill. Sedan har hon kommit fram till sin teori att alla svenska föräldrar är curlingföräldrar och att en hel generation numera fostras till; "självcentrering, passivitet och undvikande".

Naturligtvis så finns det enligt Hanne Kjöller en universallösning för att kompensera föräldrarnas dåliga inflytande över sina barn – förskolan. Hon skriver;

”Tack och lov finns det en frizon: förskola. När hysteriska föräldrar ägnat 20 minuter åt att säga adjö åt sina barn får barnen till sist vara barn i stället och slippa rollen som upplyfta småpåvar som absolut inte får kantstötas.”

Hanne har helt rätt i att barn i förskola inte har samma skydd. Redan år 2002 kom en undersökning som gjorts vid Norrlands universitetssjukhus som visade att hos förskolebarn (1–6 år) har de icke-lindriga skadorna, till exempel frakturskador och hjärnskakningar fördubblats från andra hälften av 1980-talet till perioden 1999–2001. Som tänkbar orsak anges att grupperna ökat samtidigt som personalen minskat. (Förskolebarn saknar skydd).

Här i Solna finns det ett ökänt dagis som skickat hem två barn med armbrott det ena barnet (en 2-åring) lämnades ut till en förälder med kommentaren:
”hon har varit så gnällig hela dagen, vi vet inte vad det är med henne”.
Ja, den här lilla flickan hade kanske ”bara” fått klättra lite fritt utan någon övervakande förälder eller annan vuxen och ramlat och brutit armen. Tyvärr hade ingen personalen noterat vad som hänt men på akuten fick i alla föräldrarna veta att barnets arm var bruten.

Sedan missar Hanne Kjöller en viktig sak i sitt resonemang. Hon ser dagis som fristaden från curlingföräldrar men dagis är faktiskt många gånger orsaken till att föräldrar blir just curlingföräldrar. Som den danske psykologen Bent Hougaard sa när debatten om pågick som intensivast;

”Efter långa arbetsdagar vill vi bara vara goda föräldrar som gör roliga saker och är snälla mot barnen. För att snabbt få undanstökat disk och matlagning begär vi aldrig att de ska hjälpa till. ”Barnen får för litet motstånd”, väser Hougaard och varnar för att vi håller på att fostra lata, luststyrda människor som hyser föga respekt för sin omgivning”. (Läs hela artikeln: Högt pris för en friktionsfri barndom )

Det går att stöta och blöta teorier hit och dit och hitta alla möjliga (som i det här fallet synnerligen mindre seriösa) resonemang varför vi ska ha kvar ett system där föräldrar med ekonomiska styrmedel ska tvingas lämna ifrån sig sina barn vid ett års ålder till dagis, för att gå och arbeta heltid.

Eller så tar även ledarskribenterna och vaknar upp och inser att alla barn är olika och att det omöjligen bara kan finnas ett barnomsorgsalternativ som passar alla barn eller en lösning som passar alla föräldrar.

Madeleine Lidman

Mammaerfarenheter är guld värda

Det är något alldeles speciellt att bli mamma. (Det är naturligtvis något alldeles speciellt att bli pappa också – men det överlåter jag till någon pappa att berätta om). Innan första barnet kom gick jag med skygglappar genom livet – jag såg bara det som rörde mitt arbete, vännerna och familjen. Livet framlevdes inom snäva ramar och visst hade jag drömmar om allt jag ville göra någon gång i framtiden (runt 40 år kanske när man nästan var pensionär sett genom 20-åringens ögon) - drömmar som jag aldrig kom till skott med att ens försöka förverkliga.

Så kom första barnet och en helt ny värld öppnade sig. Hur hade jag någonsin tidigare kunnat tycka att tiden inte räckte till? Med ett nyfött barn hinner man inte med någonting, trots att ungen sover långa perioder. Till råga på allt så var jag tvungen att gå ut i vardagslivet och börja umgås med människor som inte kom från databranschen, människor vars enda gemensamma nämnare med mig var att vi hade barn. Bristen på tid och rutiner samt det nya sociala livet förändrade mig som människa gradvis och gjorde att jag utvecklade helt nya sidor.

Trots sömnbrist och konstant amning så utvecklades min kreativitet enormt – speciellt sedan jag blivit tvåbarnsmamma. Hjärnan tycktes jobba för högtryck med att bearbeta alla nya intryck och alla lärdomar från det som kallas ”livet”. Det här har varit en ständigt pågående process sedan dess, som resulterat i nättidningen och nätverket Hemmaföräldrar, mitt lilla marknadsföringsföretag Nyboda Media, ett mer frekvent skrivande och ett stort engagemang i barnens skola samt att vikariera ibland på kyrkans deltidsförskola - lekis. Ibland har jag gått på pumpen i mitt nya yrkesliv, så det heter duga, och slagits till marken – att våga är att riskera – men kärleken till mina barn har fått mig att resa mig och hitta nya lösningar och jobba vidare.

År har lagts till år och erfarenheterna har byggts på. I dag titulerar jag mig stolt Mamma, klassförälder, redaktör, egenföretagare och lekisfröken. Men hur beskriver man den utvecklingen i en meritförteckning? Det är extra svårt i ett land som genomsyras av en attityd uppifrån att mammaerfarenheter är värda noll och nix.

Men mammaerfarenheter är guld värda och att bli mamma är enormt utvecklande.

I Dagens Nyheter den 29 augusti berättar Anna Rosenqvist hur livet som mamma gjorde henne till uppfinnare.

Läs mer >>
Madeleine Lidman

Rätten att själv bestämma över sina livsval

Det pågår en konstig debatt i landet Sverige om vilka livsval som är rätt eller fel. Det lustiga är att samma personer som är så måna om att vissa grupper inte ska diskrimineras i nästa andetag villigt hoppar på hemmaföräldrar och dissar deras livsval i allt annat än trevliga eller konstruktiva ordalag. Allting tycks handla om vad som är politiskt korrekt i hemmaföräldrarmotståndarnas ögon.

Men det har alltid funnits och det kommer alltid finnas människor som inte följer den stora massan av bara farten. Och tur är väl det - för människor som blint lyder en ledare eller följer en idé utan att ifrågasätta - kan skapa stora samhällsproblem i slutändan. Tänk bara på Tyskland under andra världskriget. Inga jämförelser i övrigt.

Det som är extra skrämmande i Sverige är att vi nu skapat ett samhällssystem där många människor vill göra andra val än de som politikerna stakat ut i familjepolitiken och som den stora massan väljer - men de har inte råd. Här har vi föräldrar som ser farorna med dagens ensidiga familjepolitik, föräldrar som litar till sin magkänsla och vill, bara lite längre - kanske några år - få låta de egna barnen tillbringa tid hemma - men de får inte chansen.

Sedan är det så att familjepolitiken faktiskt ska ge människor möjlighet att välja själva - det är en rättighet som FN har stakat ut i FN:s Barnkonvention - men som alltså inte gäller i Sverige. Föräldrar har inte råd och kämpar förtvivlat om fler barnomsorgsalternativ där även hemmaalternativet ska subventioneras. Kritikerna mässar som svar: "vi ska inte ha flera bidrag - vi ska inte ta pengar från förskolan och ge till hemmaalternativet".

Samma kritiker som inte säger ett ord om att det finns en hel del dagisföräldrar som inte bara kvitterar ut 100.000 kronor i bidrag (subventioner) per barn och år när de väljer dagis - utan som också fuskar med den tillfälliga föräldrapenningen (vab). De sjukskriver sig för vård av sjukt barn och går och jobbar. Barnen är inte hemma utan på dagis och de kan kvittera ut ytterligare bidrag "för att konsumera mera" - till den nätta årskostnaden av 650 miljoner kronor fördelat på fuskarna.

Här har vissa fuskande dagisföräldrar alltså redan fått 100.000 kronor per barn och år - och de behöver inte jobba, det är okej att vara föräldraledig, arbetslös, sjukskriven eller bara ha särskilda skäl för att få tillgång till dagissubventionen. Men vill du som förälder vara hemma lite längre därför att du känner att det är det bästa barnomsorgsalternativet för ditt barn - så får du noll kronor och väldigt mycket kritik för ditt livsval.

Vad säger då de föräldrar som drabbas av dagens familjepolitik när de måste lämna ifrån sig sina barn? På Familjeliv så hittade jag några citat som säger en hel del;

"Jag och min man gör inte karriär, vi arbetar för att tjäna pengar så att vi kan leva. Samhället ser ut på det sättet att man måste det. Om jag inte hade varit tvungen till det hade jag önskat ha ett alternativ som förskola, men att jag själv fick vara med där också. För jag tycker allt med förskolan är bra, utom det att jag själv inte kan vara där med min son".

"Åhh, jag skulle så mer än gärna vara hemma enligt uddevalla modellen om det gick!!! Min son är 19 mån när han börjar på dagis den 27/8, och vi kommer minimera dagistiderna så mycket det bara går, ungefär såhär kommer det se ut: mån, ons, tors, vissa fredagar, 8-13 på dagis.Varannan vecka helt ledig då min sambo jobbar skift. Sen kan det nån gång ibland bli en längre dag, då jag måste vara i skolan och göra en tenta, och kan inte farmor eller nån annan släkting passa honom då så måste han ha en lite längre dag på dagis den dagen. Annars är jag hemma och pluggar. Sen i november får vi bebbe igen och då säger vi uppp dagisplatsen igen *åhhhh vad jag längtar*"


"Måste bara fråga hur ni har råd att vara hemma med barnen så länge? Min lille kille kommer vara ca 13 månader när han börjar på dagis, vill ju ha honom hemma längre men det räcker inte pengarna och dagarna till. :( Får ju ännu mera ångest nu när jag läser om att era barn kommer vara så mycket äldre än min lille när jag lämnar honom. Usch, känner mig ju som en dålig mamma som lämnar en sån liten på dagis ".


"Usch, jag har ett år kvar hemma med dottern, men mår ändå fruktansvärt dåligt över att lämna henne hos nån annan om dagarna. Nu kommer jag förhoppningsvis att studera på distans åtminstonde hennes första år på dagis, så hon kommer kunna gå korta dagar i alla fall. Men jag blir nästan ledsen när jag läser om era känslor, det är så jag också känner. Det är ju MIN dotter, JAG vill vara med henne hela tiden... JAG vill vara där när hon utvecklas, JAG vill lära henne sakerna, JAG vill finnas där när hon slår sig eller är ledsen... Är ändå glad att vi lagt upp det så att hon är hemma tills hon är ca 23 månader, och att jag sedan kan studera för att ge henne kortare dagar på dagis. Men det känns ändå fruktansvärt! Ändå jobbar jag inom barnomsorgen, och gjort det senaste 7 åren. Jag har varit den som stått och sagt till oroade föräldrar "Dröj er inte kvar, det blir jobbigare då, har man sagt hej då så ska man gå. Ring om ni är fundersamma eller oroliga, vi svarar så gärna på hur era barn har det hos oss!" osv... Men när man är förälder så blir det så annorlunda, min "lilla" tjej, hur ska hon klara sig utan sin mamma?"

Det var några röster ur det verkliga livet - det livet som den lilla människan lever - långt bort från politikernas teoretiska skrivbordskonstruktioner eller vänsterns rödvinsdiskussioner om barnen som murbräcka för jämställdheten.

Nu är det dags för alliansen att ta sitt ansvar och börja genomföra den familjepolitik som de vann valet på. Inför valfrihet - ge människor fler barnomsorgsalternativ och klargör att det inte handlar om ett bidrag (även om det råkar heta vårdnadsbidrag) - det är en subvention för barnomsorsgalternativet "hemma".

Madeleine Lidman

Läs också:

Elise Claeson - Alliansen har gått vilse

Vårdnadsbidrag NU - debatt i SvD

Det finns några röster som inte hörs i debatten om vårdnadsbidraget - och det är barnens. Dessa små individer som tycks glömmas bort eftersom debatten om vårdnadsbidraget inte handlar om barnen utan om jämställdheten.

Jag är hemmaförälder och jag är för jämställdhet - men absolut inte med barnen som murbräcka. Det är därför jag inte vill blanda ihop dessa två diskussioner och det är därför jag tror att vi hade kommit mycket längre med jämställdhetsarbetet om vi diskuterat olika barnomsorgsalternativ och jämställdhet som två separata frågor.

Sedan tycker jag att det finns ett uttalat hyckleri hos vissa proffstyckare och hos vissa politiker när man vägrar att se det som ett problem att nio av tio som arbetar inom vård och omsorg är kvinnor samtidigt som det blir ett ramaskri hos samma personer om fler kvinnor än män väljer att bli hemmaförälder under några år. Hur vi än vänder och vrider till saker så finns det faktiskt vissa yrken som kvinnor väljer oftare än män och vice versa. Och kvinnor tycks faktiskst trivas med att arbeta med barn av statistiken att döma (98 procent som arbetar i förskolan är kvinnor), så vem ska sätta sig till doms och säga att dessa människor väljer fel så länge de väljer yrke frivilligt? Och vem har rätt att döma en mamma som väljer att stanna hemma längre - bara för att det hon och inte pappan som är hemma? Vem har
rätt att tränga sig på i en familjs mest privata val och säga vad som är rätt och fel? Måste män och kvinnor vara lika för att behandlas rättvist? (Läs "flickor föredrar rosa")

Det är en debatt om som vi bör ta.

Och sist men inte minst så vore det trevligt om debatten om vårdnadsbidraget mer fokuserades kring det lilla barnet och dess behov. Med en fortsatt alarmerande ökning av den psykiska och fysiska ohälsan hos barn så är det dags att ställa sig frågan om den familjepolitik som förts i decennier verkligen är den ultimata familjepolitik vi kan och ska erbjuda föräldrar. Eller om det är dags att utforma en modern och flexibel familjepolitik med många olika barnomsorgsalternativ - en familjepolitik som utgår från att alla barn är olika.

Madeleine Lidman

Läs också:

Inför vårdnadsbidrag nästa år

I Uddevalla får hemmaföräldrar ersättning

Nu är Uddevalla modellen igång. Uddevalla kommun har godkänt de första föräldrarna som kommer vara dagbarnvårdare åt sina egna barn. I våras införde Barn- och utbildningsnämnden den så kallade Uddevalla modellen. Skolchef Sarah Isberg har nu godkänt de första 4 dagbarnvårdarna med sammanlagt 5 barn som kommer vara anställda av barnomsorgsföretaget Christella - http://www.christella.se/ .

- Som ordförande i Barn- och utbildningsnämnden är det med stor tillfredställelse som jag kan konstatera att Uddevalla nu kan erbjuda en unik valfrihet åt föräldrar som vill vara hemma med sina egna barn säger Mikael Höglind, (kd).

Fakta

Uddevalla modellens utformning:
Uddevallamodellen innebär att Uddevalla kommun auktoriserar ett företag som blir pedagogisk huvudman. Det är sedan den pedagogiska huvudmannen som anställer den enskilda föräldern som då slipper all administration med ett eget företag. Det är även så att barnen placeras hos den pedagogiska huvudmannen som i sin tur placerar ut barnen bland föräldrarna/dagmammorna. Det innebär att en förälder inte måste ha ett barn utifrån stadigvarande placerade i sitt eget hem.

Föräldern får inte bidrag utan lön i relation till antalet barn vilket ger pension med mera, vårdnadsbidraget är ju i jämförelse det samma oavsett antalet barn. Vårdnadsbidraget gäller barn upp till 3 år medans Uddevallamodellen gäller barn upp till förskoleklass (6 år).

Eget företag inte nödvändigt
I dag erbjuds barnomsorg inom förskolan eller hos dagmammor. I många kommuner finns det dagmammor i privat regi som har startat ett eget företag och ibland även har egna barn i gruppen. Nackdelen är att privata dagmammor som regel behöver starta egna företag och ha ett eller flera barn placerade utifrån. Det innebär att många föräldrar upplever det som ett alltför krångligt alternativ.

Auktorisation
Uddevalla kommun har därför infört en modell där vi auktoriserar ett företag som blir pedagogisk huvudman. Det är sedan den pedagogiska huvudmannen som anställer den enskilda föräldern som då slipper all administration med ett eget företag. En annan viktig del är också att förälderns SGI (sjukpenning grundande inkomst) inte sänks vilket sker om man startar eget företag. En anna central del är att barnen placeras hos den pedagogiska huvudmannen som i sin tur placerar ut barnen bland föräldrarna/dagmammorna. Det innebär att en förälder inte måste ha ett barn stadigvarande placerade i sitt eget hem.

Lön istället för bidrag
Föräldern får inte bidrag utan lön i relation till antalet barn vilket ger pension mm, vårdnadsbidraget är ju i jämförelse det samma oavsett antalet barn. Vårdnadsbidraget gäller barn upp till 3 år medan Uddevallamodellen gäller barn upp till förskoleklass (6 år). Uddevallamodellen ger ingen självklar rättighet för föräldrar att uppbära ersättning utan den pedagogiska huvudmannen gör en individuell prövning. Detta för att säkerställa en drogfri och väl fungerande miljö för barnen. För en normalt engagerad förälder är det inget problem. Föräldern blir inte isolerad utan får via den pedagogiska huvudmannen ett naturligt och positivt nätverk.

Exempel på hur det kan se ut i praktiken
På grund nuvarande lagstiftning kan man inte bara vara hemma med egna barn utan måste ingå i en gruppverksamhet. Dock reglerar inte kommunen exakt hur detta ska gå till. Nedan är några exempel på hur det kan gå till:
* Dagbarnvårdare Anna har två egna barn samt ett så kallat 15 timmars barn utifrån som kommer 3 gånger i veckan.
* Dagbarnvårdare Lisa jobbar deltid på ICA Maxi så på måndag och tisdag är Lisas barn hos dagmamman Stina. På onsdag och torsdag är Lisa hemma med sina egna barn. På fredagen kommer Stinas barn till Lisa.
* Lars har tre egna barn och på eftermiddagen tar han emot två stycken barn utifrån som har sin fritidsplats hos Lars.
* Kerstin har två egna barn och två kvällar och nätter i veckan kommer två barn utifrån då de har sin nattisplats hos Kerstin.
* Johan har bildat en barnomsorgsgrupp med Elin och Johanna. De träffas och har gemensam verksamhet 3 dagar i veckan och övrig tid är barnen i de egna hemmen.

Detta är några exempel på hur arbetet kan läggas upp, det är den enskilda pedagogiska huvudmannen som tillsammans med föräldern avgör upplägget.

Lön och ersättningar
Kommunen betalar ut samma belopp till den pedagogiska huvudmannen som kommunen betalar till sina egna dagbarnvårdare. Det är sedan den pedagogiska huvudmannen som avgör hur stor lönen blir. I Uddevalla har än så länge bara ett företag startat och de betalar följande ersättning:

Lön
För varje barn utgår lön på cirka 2600 kronor månaden. Detta är en skattepliktig lön som är ger pension med mera.

Omkostnadsersättning
Omkostnadsersättning är cirka 1000 kronor per barn och månad. Ersättningen är skattefri och är till för att täcka kostnader för slitage på hemmet, mat med mera.

Inköpspeng
Företaget betalar även 400 kronor per barn och månad för att täcka kostnader för inköp av leksaker, säkerhetsutrustning, barnvagn och annat saker som används i verksamheten. Dessa pengar kan även användas till inträden på badhus, parker och teater med mera.

Källa Uddevalla modellens utformning: Hans Jonasson upphovsman till Uddevalla modellen

Respekt för utvecklingspsykologin ger färre barn med ADHD

Diagnoser som ADHD ökar hos barn. Enligt den undersökning som Riksförbundet Attention gjort, anser 80 % av lärarna i årskurs 1-6 att antalet elever med neuropsykiatriska funktionshinder har ökat de senaste tio åren. 85 % av lärarna har minst en elev med neuropsykiatriskt funktionshinder. Nästan var sjätte lärare (15 %) har tre eller fler elever som antingen fått diagnos eller som enligt lärarna har tydliga tecken på neuropsykiatriskt funktionshinder. (Ökning av funktionshinder som ADHD i skolan).

Men varför?

Frågar vi Folkhälsoinstitutet så kanske de svarar att det beror på ungdomsarbetslösheten. För den som söker en seriös förklaring så kan vi rekommendera sommarnumret av Illustrerad Vetenskap. Där går det att läsa om hur viktigt det är att spegelneuronfunktionen får utvecklas hos det lilla barnet för att det ska utveckla empati som vuxen. Ingen vet riktigt varför barn får ADHD i dag men att det finns en överdiagnostisering av sjukdomen kan kanske ha sin förklaring i att vi inte tar de första sex viktiga åren för barns utveckling på allvar, utan fortfarande har övertro på att barn utvecklas bäst i stora barngrupper med lite personal långt borta från föräldrarna. Men i själva verket är det kanske så att många funktioner i hjärnan utvecklas bäst i samspelet med en förälder. Läs Kritisk granskning ger hållbar kunskap

I Illustrerad Vetenskap står det; "hur italienska forskare för tio år sedan upptäckte en ny och mycket speciell grupp av hjärnceller, som döptes till spegelneuron. Som namnet antyder är deras funktion att spegla. Spegelneuron är aktiva när vi utför en handling, till exempel att lyfta en kopp eller knyta handen, men de är även aktiva, när vi ser andra göra samma sak. Dessutom är spegelneuron aktiva både när vi själva uttrycker känslor, till exempel genom att le, och när vi ser andra göra det.

Det verkar som att vår förmåga att känna empati, det vill säga sätta oss in i andra människors känslor, utgår från spegelneuronen. När vi ser ett leende, sker en spegling i vår hjärna, som utlöser samma hjärnprocesser som om leendet varit vårt eget. Man kan säga att vi förstår andra människors känslor och avsikter genom att utföra ett slags mental efterlikning av de signaler vi tar emot. Vi känner med varandra bokstavligt talat. Denna förmåga är dock kraftigt försvagad hos personer med diagnosen ASD (Autistic Spectrum Disorder, autismpektrumstörning). ASD är en gemensam beteckning för flera olika utvecklingsstörningar, bland annat så kallad klassisk autism och det något mildare Aspergers syndrom.

Symptomen varierar, men alla tillstånden inom det autisktiska spektret har ett avgörande gemensamt drag: den bristande förmågan att sätta sig in i en annan persons situation. På grund av detta fungerar autistiska personer som regel dåligt socialt och blir ofta avskärmade från sin omgivning. Enligt professor Marco Iacoboni vid University of Calofornia i Los Angeles skall förklaringen till sannolikt sökas i spegelneuronsystemet, det vill säga de tre områden av hjärnbarken där man vet att spegelneuronen finns. "

Kanske börjar tiden bli mogen för att snart skapa en familjepolitik som tar hänsyn till att barn faktiskt följer ett visst mönster för sin utveckling och att det mönstret rimmar illa med dagens polititik där den lilla ettåringen förutsätts vara redo att kliva ut i livet som "elev" för att ta plats i en "skola" och där lära sig att fungera självständigt 10-11 timmar på egen hand - utan stöd från sina föräldrar.

Madeleine Lidman

Läs också:

Kontaktstörning hos spädbarn eller små barn

Älskade barn blir inte våldtäktsmän

Homo sapiens tid för barnen ett framgångsrecept

Foto: Heidi (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

I sommarnumret av Illustrerad Vetenskap skriver man om hur Homo Sapiens vann framgång framför andra arter - man investerade helt enkelt tid i sina barn och såg till att ge dem en lång barndom. En recept som hållit från 160 000 år sedan fram till nu när vi plötsligt tror att dagis från ett år är ett framgångsrecept för alla barn.

I Illustrerad Vetenskap står det;

"För 160 000 år sedan växte barn lika långsamt som i dag. Det vet paleontologerna efter att ha studerat käkfossil av ett åttaårigt barn från Marocko. Fyndet är det tidigaste kända exemplaret på den synnerligen långsamma utveckling som Homo Sapiens går igenom under barndomen. Tidigare studier har avslöjat att tänder från neandertalarna växte fram mycket snabbare än människans. Homo Sapiens lade betydligt mer tid än andra arter på att hjälpa barnen, så att de hade lugn och ro att tillägna sig kunskap, innan de blev vuxna. Det bidrog till att ge vår art det avgörande försprånget."

Jag tror att varje tidsålder präglas av att människor har en slags övertro på att just nu så vet man allt och kan allt och är så supermoderna så att man lätt kan luta sig tillbaka och skratta åt hur människor levt i det förflutna. Problemet med att inte lära sig något av historien är bara att man tenderar att upprepa misstagen. I dag så finns det en övertro på att dagis skapar den ultimata "supermänniskan" men personligen så är jag en stark anhängare av att alla människor är olika och därför så tror jag inte att det bara finns ett sätt att växa upp på - utan jag ser hellre att föräldrar tillåts lita till sin magkänsla när det gäller att fatta beslut för vad som är bäst för det egna barnet.

När staten ska fostra barnen enligt någon teoretisk teori om vad som är bäst så får det ofta helt andra effekter än vad som var tänkt vilket den som vill faktiskt kan lära sig genom att titta lite på barnfostringsteorier i ett historiskt perspektiv. "Solens barn" är en film som visar hur Israels familjepolitik under 50-talet drabbade den tidens barn;

"Rader av spädbarn, små sovande knyten som dagtid vistades ute i friska luften, i spjälsäng eller stora hagar, matade och ompysslade av effektiva sköterskor. Vid tre fyra års ålder utspisade i barnens matsal, med gemensamma pottstunder, dagens enda chans att bajsa ostraffat. Lite större barn lekande i grupp, sång- och danslekar och idrottsövningar - men aldrig tävlingar, ingen skulle vara förmer än någon annan. Så skulle den nya människan formas i Israels kommunistiska kibbutzer, vars mål var att bygga den sionistiska framtidsdrömmen."

Läs mer: Nostalgi och bitterhet när kibbutzenz barn minns

Tyvärr är det nog så att det går att se många paralleller till dagens familjepolitik med en övertro på att dagis skapar barn som är små sociala underverk med fantastiska matematikkunskaper. Tiden är säkerligen inte mogen för de allra flesta att se parallellerna mellan den tidens kibbutz politik till hur vi men ekonomiska styrmedel tvingar föräldrar att fatta beslut kring barnen i dag. Men jag är övertygad om att om några decennier så kommer man att se på dagens familjepolitik med helt andra ögon.

Madeleine Lidman

DN Debatt om vårdnadsbidraget

Som vi skrivit om tidigare så är det många föräldrar som hör av sig till oss på Hemmaföräldrar och frågar när vårdnadsbidraget kommer. Göran Hägglund (kd) vill att det ska införas den 1 januari 2008. Men alliansen som i övrigt rivstartat med att försöka reda upp saker och ting har tyvärr inte verkat prioritera familjepolitiken - trots att barnen hör till de mest sårbara i vårt samhälle - trots att larmen fortsätter att dugga tätt om ökad psykisk ohälsa och trots att förskrivningen av antidepressiva medel till små barn och tonåringar hela tiden ökar. Larmsignaler som borde tas på allvar och generera en snabb kursändring av dagens familjepolitik.

Nu sluter i alla fall några moderater upp bakom Hägglund och på DN Debatt så framför de kravet på att vårdnadsbidraget införs den 1 januari. Mats Fält, Maria Stockhaus och Magnus Bergman kan se tillbaka på hur det kan fungera i en kommun när ett vårdnadsbidrag införs. De vet att det inte blir dyrare eller att förskolan får mindre resurser bara för att ytterligare ett barnomsorgsalternativ införs. De har alla erfarenhet av den så kallade Nackamodellen. Och i Nacka så har man också gjort en utvärdering av Nackamodellen: Mats Gerdau utvärderar Nackamodellen

Det är skönt att se att det finns politiker som styrs av sunt förnuft istället för att de låter sig styras av politiska skrivbordskonstruktioner som tagits fram ur ett "von oben" perspektiv för vad som är "rätt" och "fel" val enligt vad proffstyckarna och vänstern tycker.

Läs hela artikeln: Regeringen måste införa vårdnadsbidraget i år

Madeleine Lidman

Teamwork är bra

Efter många år på amerikanska företag där mottot som nöttes alltid var teamwork, så är det bara att erkänna att detta tänkande kommit att prägla även min vardag. Jag tycker att teamwork är toppen och ypperligt att använda även i familjesammanhang. Här står vi två föräldrar med våra barn, de ska få en bra uppväxt och hur uppnår vi det på bästa sätt? Genom millimeterrättvisa där vi delar alla uppgifter exakt lika – eller genom teamwork där vi fördelar våra arbetsuppgifter på bästa sätt och arbetar tillsammans får att uppnå vårt mål?

Ett faktum ute i arbetslivet är att alla har olika arbetsuppgifter och olika lön. Ändå finns det en stark tro hos proffstyckarna och vissa politiker att om vi inför kvoterad föräldraförsäkring så kommer kvinnor att få samma karriär som män och samma lön. Och vips här har vi en universallösning för alla jämställdhetsproblem. Hur kan det komma sig att det finns så många som inte nappar på den tanken?

Det får mig att tänka på hur något av mina ”teamwork” företag hade utvecklats om vi istället bestämt att fördela alla arbetsuppgifter lika. Vaktmästaren tvingades göra lite av administratörens, VD:s, ekonomichefens, säljarens eller servicekillens jobb och så skulle man fortsätta fördelningen – alla fick en liten kaka av någon annans jobb. Grundförutsättningen skulle inte vara vem som passade bäst för vad eller vad man kände att man ville arbeta med – utan det skulle handla om att kvotera alla arbetsuppgifter lika för att alla skulle få lika lön.

Nej, jag tror inte att kvotering och millimeterfördelning av tiden under barnets första är en lösning på de svårigheter som drabbar kvinnor som väljer att satsa fullt ut på barnen under en period. Jag tror istället på att hitta nya lösningar och ett nytt tänkande.

För mig som fostrat mina barn själv, tillsammans med min man – där vi hittade en lösning utifrån de förutsättningar som fanns i samhället då, så är det uppenbart att det inte var ett karriärsmart drag.

Men så behöver det inte vara. Det är här vi istället kan åstadkomma en förändring och då handlar det om attityder. Visst jag valde barnen framför karriären under några år men det utvecklade mig på ett sätt som samma tid ute i arbetslivet aldrig hade kunnat göra. Jag har under den här tiden tagit chansen att starta eget och sett till att hela tiden vidareutbilda mig. Som min egen har jag gått på en del smällar men det har berikat mig och gjort mig starkare. Och stark måste man vara när man väljer att gå sin egen väg i landet Sverige. På det hela taget så har jag utvecklat helt nya kompetenser som borde vara en stor tillgång i arbetslivet – men hur får vi arbetsgivarna att se att tiden som hemmaförälder är en karriär i sig – en karriär väl värd att lägga till meritförteckningen?

Nej, sluta mässa om kvoterad föräldraförsäkring, det är inte en lösning som har stöd ute hos den lilla människan. Barn i sig är inte ett karriärhinder – bara om vi tillåter det. Hindret är attityden till föräldraskapet och bristen på förståelse för hur viktiga föräldrarna är under de första åren. Låt istället valfriheten blomma ut, låt människor sy ihop sina egna lösningar under småbarnsåren och låt oss lägga hemmaåren till meritförteckningen. Sist men inte minst - låt föräldraskapet präglas av teamwork.

Madeleine Lidman

Läs också:

Första barnet påverkar kvinnors jobb

En karriärfördel att vara mamma

Offentlig sektor - en riktig kvinnofälla

Nästan nio av tio som arbetar inom vården är kvinnor

Socialdemokraternas svek mot kvinnorna och barnen

Får kvinnor tjäna pengar på barn? Om vinst och kapitalism i förskolan (pdf)

Rör inte sommarlovet

Klimatet i Sverige är ganska speciellt, då vi har en kort och intensiv period av blomning och värme under juni, juli och augusti. Människor har sedan generationer tillbaka anpassat sin livsstil utifrån det. Vi arbetar intensivt under det övriga årets mörka och kalla månader men behöver vår ledighet och återhämtning under sommaren när det är ljust och härligt.

Sedan är det tyvärr så att vi bor i ett land där politikerna i detalj vill styra hur vi lever våra liv och med den totala styrning som skett via till exempel familjepolitiken så har vi ett system som lett till att många föräldrar lämnar barnen på dagis hela sommaren (http://www2.unt.se/avd/1,,MC=2-AV_ID=339373,00.html). De höga skatterna leder också till att många låg- och medelinkomsttagare (trots två löner i familjen) inte har råd att åka på semester. Och de ensamstående föräldrarna ska vi inte tala om, där märks det tydligast hur hårt det slår mot barnfamiljerna när (s)kattepolitiken är uppbyggd på att det behövs två löner för att en ordinär familj ska kunna klara sig.

Istället för att titta på den här problematiken och hitta lösningar, så vill nu vissa skruva till det hela ännu mer. Människor har inte råd att åka på semester, barnen får gå hela sommaren på dagis eller fritids och då föreslår man helt enkelt att sommarlovet ska kortas ned. Den 9 juni 2007 framför Hem och skola kravet att sommarlovet ska kortas. Läs http://www.expressen.se/nyheter/1.714809

Jag är inte så mycket för lösningar som skruvar till saker som är fel, så mitt förslag är hellre att börja fundera över hur ALLA människor ska ha råd att åka på semester. Tyvärr så förstör världens högsta skatter mycket. Tänk om företag, kommuner och landsting kunde köpa semesterbyar lite varstans i landet och erbjuda sina anställda billiga stugor till uthyrning. Men då faller det förstås på förmånsbeskattningen - den som får hyra en stuga billigt via jobbet måste betala straffskatt. Samma sak som när människor arbetar hårt och får bonus - då blir det straffskatt. Pengar som annars skulle kunna gå till semestern.

Nej, rör inte barnens sommarlov men gör det gärna ekonomiskt möjligt för föräldrar att tillbringa tid med barnen och uppmuntra föräldrar att tillbringa tid med barnen - berätta att det är viktigt. Jag lovar, barnen är mycket hellre med sina föräldrar än tillbringar hela sommaren på dagis - trots all "fantastisk pedagogik" som ebjuds där. Barnen kräver inte heller dyra aktiviteter och utlandsresor - de behöver bara få "vara", få springa barfota i gräset, spela boll, bygga kojor, bada och mysa.

Madeleine Lidman

P.S Se dig gärna omkring i bekantskapskretsen. Finns det familjer som inte har råd att komma iväg någonstans? Kanske har ni någon billig stuga att hyra/låna ut.

Tills vi får en förändring som gör att människor får behålla så mycket av lönen efter skatt att det räcker till semester, så får vi försöka hjälpas åt så att alla får chansen att njuta av den svenska sommaren.

Dags att ta bort allemansrätten?

Nationaldagen firades med pick nick i Ulriksdals slottspark. Solen sken och vi masade oss ner till stranden för att ta fikat där. Då fick vi se hur några män gjort upp en eld direkt på marken i slottsparken. Risken för skogsbrand var uppenbar med de solbadande människorna runt omkring tycktes inte bry sig.

Allemansrätten är viktig för alla att känna till men dessa två män gjorde det uppenbarligen inte. Själv försökte jag ringa polisen men det var som vanligt inget svar. Gick då in till caféet och tipsade om eldfaran men de hänvisade vidare till personalen inne i slottet. Där lovade de att ringa någon. En skogbrand i det här området skulle inte bara riskera att ödelägga slott och kringliggande hus på kungens mark, utan även en liten grön lunga i ett Solna omgärdat av vägar. Hur kan det komma sig att det inte finns bättre bevakning i våra parker i dag?

Tidigare har jag sett människor som också saknat brist på vad som är lämpligt, de roade sig med att fånga hoppande fiskar med händerna i vattenfallet i slottsparken för att lägga dem på rad i gräset, där fiskarna fick dö långsamt. Döda för nöjes skull - här handlade det inte om att fiska för att få något att äta.

Inte heller då fanns det någon att säga till och själv håller man en låg profil – det är bara att öppna en tidning för att se vad som kan hända om man säger något till fel person. Jag kan förstå att människor känner allt mer oro för att ingripa och säga till även vid så enkla och självklara tillfällen som när någon startar en brasa direkt på marken eller slänger upp fiskar och låter dem dö för att det är kul. Det kan gå bra att säga till men lika ofta kan det sluta illa och vem vill riskera att bli nedslagen? Därför måste det finnas någon ansvarig att säga till. Jag tycker också att det ska finnas personal som skriver ut böter vid sådana här tillfällen eller så får vi ta bort allemansrätten helt och hållet. En trist insikt på en dag som annars var väldigt lyckad.

Han är fyra år och deprimerad

Foto: Pixabay

Bara för ett år sedan var han en ganska glad och busig kille, men på senare tid har något hänt. Han ler inte längre och är så tyst och allvarsam. Skrattet är långt borta och han deltar sällan i de andra barnens lekar - han bara är där – nästan osynlig. Förskolepersonalen har märkt en markant skillnad. Kan det bero på att föräldrarna arbetar allt mer? Oftast får han följa med hem till bästa kompisen när kompisens mamma eller pappa hämtar. Ibland kommer någon släkting och hämtar honom – men mamma och pappa är som bortblåsta. De kommer inte på föräldramöten längre och de är aldrig med på utflykter eller aktiviteter. Ibland möter någon mamman stressad och sammanbiten släpandes på sonen. Hennes ansikte är fårat och stelt och hon ser ut att vara mycket trött. För andra har hon berättat att hon är ledsen eftersom sonen får vredesutbrott när det är hon som hämtar honom sent på kvällen hos bästa kompisen eller en släkting. Många är de föräldrar som, förutom förskolepersonalen, märkt att den här lilla killen verkar deprimerad. Lite försiktigt talar de med varandra om att de kanske borde säga till föräldrarna att de arbetar för mycket. Men å andra sidan är det ju att skuldbelägga föräldrarna och det säger ju alla psykologer att det får man inte göra.

Farbror staten och media säger att föräldrar måste arbeta heltid för jämställdhetens och pensionens skull men att ha små barn kräver också tid och innebär mycket arbete - men det är inte något som räknas i landet Sverige.

Frågan är vem som berättar det lilla barnets historia?

Media skulle kunna göra det – de har all makt i världen att skydda det lilla barnet och spegla familjepolitiken ur barnets perspektiv. I Dagens Nyheter den 24 maj 2007 skriver Barbro Hedvall, ledarskribent”;

”Folkpartiet tycks ha bestämt sig för rollen som alliansens orosskapare - Höj taket, nu har vi råd, skrev folkpartiets talesman i socialförsäkringsfrågor. Nu är det bara att vänta på kristdemokraterna: Ge oss vårt vårdnadsbidrag, nu har vi råd. Och ännu har det inte ens gått ett år sedan valvinsten, den som de fyra vann som en allians”.

I sin iver att framhärda sin egen synpunkt kring familjepolitiken så anklagar Barbro Hedvall Kristdemokraterna för att orsaka söndring och splittring i alliansen om de kräver att vårdnadsbidraget ska införas nu. Då ”glömmer” hon att familjepolitiken var en av valets fem viktigaste frågor och att alliansen gick till val med ett förslag om vårdnadsbidragets införande.

Barbro Hedvalls oro borde istället handla om varför vårdnadsbidraget ännu inte är infört. Är det ett vallöfte som alliansen tänker svika?

Det är lätt för proffstyckarna att hela tiden föra fram sin egen åsikt – men en liten förmaning borde vara, att någon gång också tänka tanken på hur verkligheten ser ut för våra allra minsta – som den här lilla pojken och alla andra barn som inte själva kan berätta sin historia. Barn som först och främst behöver tid med sina föräldrar för att må bra. Nog så viktigt i dag när tumskruvarna på familjen är så hårda att trenden går mot att många mammor och pappor inte längre ens tar ut de föräldradagar de har rätt till.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Pappor och mammor har dagar kvar att ta ut

Ett litet tankeexperiment Reinfeldt

Fredrik Reinfeldt vill sitta med vid familjernas köksbord och bestämma att inte någon av föräldrarna ska vara hemma, för i jämställdhetens namn ska båda ut och arbeta enligt ”arbetslinjen”, och barnen ska gå på dagis från ett års ålder. Kvinnorna ska inte heller arbeta deltid utan heltid. Att fler kvinnor än män aktivt vill göra valet och vara hemma lite längre under småbarnsåren är inte intressant, utan det handlar om vilket val politikerna enligt sina teoretiska skrivbordskonstruktioner anser bäst.

Tänk om vi skulle låta politikerna vara med vid köksbordet och ifrågasätta också andra saker – som vilket yrke kvinnor och män väljer. Nio av tio som arbetar inom vård och omsorg är kvinnor. De har ett slitigt arbete till låga löner och med litet inflytande. All statistik visar att när många kvinnor väljer ett yrke så sjunker lönerna. Så hur ”rätt” väljer egentligen dessa kvinnor när de väljer att arbeta inom vård och omsorg?

Hemmamammorna får ofta skulden för att arbetsgivarna är tveksamma till att anställa kvinnor och satsa på kvinnor. I teorins värld så tror nämligen arbetsgivarna att om några kvinnor väljer att vara hemma längre så finns de där som en ständig påminnelse om att kanske fler kvinnor kommer att göra det valet när de får barn. I den här svamliga, grumliga och teoretiska världen så får alltså de kvinnor som tar hänsyn till sina barns behov, familjens behov och sina egna behov skulden för att kvinnor diskrimineras i arbetslivet. Med samma logik så är då förstås lösningen att separera barnen ännu tidigare från mamman. (Istället för att ändra attityden hos arbetsgivarna och hos samhället i stort).
Men så kvarstår då ”problemet” med att nio av tio som väljer att arbeta inom vård och omsorg är kvinnor.

Om politikerna tar sig friheten att lägga sig i också det valet så kan det kanske låta så här;

- Men Stina hur kommer det sig att just du och inte din man valt att arbeta som förskollärare?- Ja, jo, jag har alltid velat arbeta med barn och jag har så många idéer om hur man kan göra förskolan roligare och känner att jag verkligen brinner för det här. Maken tycker att det är roligt att jobba som säljare men jag känner att det är ett yrke som inte tilltalar mig.
- Är du medveten om att du med ditt val försämrar för ALLA kvinnor. När ni är så många som gör samma val så sjunker era löner? Du får också sämre pension än din man – vad händer om han lämnar dig? Du förstår väl att du får skylla dig själv då om du blir fattig på ålderns höst.- Nej, jag har nog inte tänkt så. Jag och min man har gjort olika val men vi har valt det som vi kände passade oss bäst. Vi har liksom inte tänkt på att det kunde vara fel val sett ur ett politiskt perspektiv. Hur menar du att vi borde göra då?
- Jo vi tänkte lagstifta om att bara 50 procent kvinnor får arbeta inom vården och omsorgen, så från och med måndag så börjar du arbeta som innesäljare istället.
Jag betvivlar att särskilt många människor skulle acceptera att politikerna slog sig ner vid deras köksbord för att bestämma vilket yrke det är acceptabelt att de väljer. Men när det kommer till de val som familjerna gör angående de egna barnen så är det tydligen helt okej.

Ibland undrar jag vilken verklighet jag lever i. Den diskussion vi har nu kring familjepolitiken är helt absurd. Speciellt med tanke på att människor faktiskt tydligt har sagt att de vill bestämma själva vem som är hemma och hur länge. När kommer politikerna och proffstyckarna att vakna upp och se och höra vad den ”lilla människan” faktiskt säger. Med andra ord när kommer vårdnadsbidraget Reinfeldt? Och när får vi jämställdhet utan att använda barnen som en murbräcka?

Madeleine Lidman

Läs också:

64 procent vill ha ett vårdnadsbidrag enlig en sifoundersökning

Därför vill 76 procent av LO kvinnorna ha ett vårdnadsbidrag

Offentlig sektor en riktig kvinnofälla

Stockholmarna säger ja till nackamodellen

Socialdemokraternas svek mot barnen och kvinnorna

De gränslösa barnen - som går till vilken vuxen som helst

Foto: Randen Pederson (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Det pratas så lite om familjen och familjens betydelse i vårt samhälle. Budskapet uppifrån är tydligt – det räcker med att investera ett år i sina barn sedan är de färdiga små individer som bara längtar efter att gå ut i livet på egen hand och socialisera sig och få nya kompisar. Men är verkligen en ettåring mogen för de krav som en separation från familjen kräver?

Människobarn är biologiskt extremt omogna när de föds. Att människobarn föds så omogna beror enligt forskarna på att vidden i födelsekanalen genom bäckenet begränsades i och med att våra förfäder började gå upprätt på två ben, samtidigt som hjärnans volym blev allt större. Den evolutionära lösningen blev att barn fick födas tidigare och därmed mera omogna. Människobarnet är det mest hjälplösa av alla däggdjursungar och skulle egentligen födas vid ett års ålder.

Sett i ett utvecklingspsykologiskt perspektiv ställer alltså samhället ganska stora krav på den lilla ettåringen, som egentligen borde lämna livmoderns trygga tillvaro för att övergå i föräldrarnas omvårdnad, vid den här tiden.

Hur formas då det lilla barnets hjärna och hur får barnet de grundläggande begrepp som behövs för att förstå hur livet här på jorden fungerar? Personligen så tror jag att föräldrarna är oerhört viktiga. De behövs för att ge barnet trygghet att utforska världen och förstå sammanhang, att förstå sig själva. Det första barnet behöver lära sig är, som jag ser det, är att det tillhör en familj och att familjen är något annat är personalen i förskolan eller i skolan.

Ibland träffar jag på barn som jag kallar ”de gränslösa barnen”. De tycks sakna de där grundläggande och självklara kunskaperna som behövs för att orientera sig i vår värld.

En septemberdag var vi några föräldrar (dagisföräldrar och hemmaföräldrar) som gjorde en helgutflykt med våra barn. Engångsgrillen togs fram och alla föräldrar började packa upp sin medhavda mat. Själv började jag dela ut sittunderlag till mina barn samt deras medföljande kusin. Då stegar en liten femårig kille fram till mig med bestämda steg och sträcker ut sin hand och säger;

- Var är mitt sittunderlag. Jag vill ha mitt sittunderlag.

- Men, då måste du gå till din mamma och be om ett sittunderlag, säger jag häpet.

Han tittar på mig och ser alldeles förvirrad ut. Det som skrämde mig var hur en fullt normal femåring inte förstår något så grundläggande som vilken vuxen han ska gå till för att få sitt sittunderlag. Jag kände honom dessutom väldigt ytligt. För den här lilla dagiskillen verkade alla vuxna vara någon slags personal och det gick bra att gå till vem som helst för att få något att sitta på. Han verkade sakna all insikt om det mest självklara - att det var hans mamma eller pappa som i det här sammanhanget skulle ge honom sittunderlaget.

När barnen var mindre gick vi ofta till en park där några dagmammor brukade hålla till med sina dagbarn. En liten fyraårig flicka kom ofta springande när hon såg mig komma med mina barn.

- Titta på mig, titta vad jag kan ropade hon alltid.

Jag stannade förstås en stund och tittade på hur hon kunde klättra eller för att se vad hon byggt i sandlådan. En dag deklarerade hon att hon var kissnödig och att det var jag och ingen annan som skulle följa med henne på toaletten och torka henne.

Ännu ett ”gränslöst” barn.

Jag svarade förstås att det fick hon be sin dagmamma om. Men det är lätt att inte slås av tanken hur sårbara de gränslösa barnen är. De ser alla vuxna som personal och det som vid första ögonkastet kan tyckas vara frimodiga och framåt barn är i själva verket något helt annat. Det är barn som skulle kunna råka väldigt illa ut om de träffar på ”fel” vuxen. De verkar sakna många av de grundläggande kunskaper som behövs för att orientera sig i det verkliga livet.

Prova att besöka en lågstadieskola och ta en tur på skolgården mitt på dagen. Det kommer inte att ta många minuter förrän du träffar på något av ”de gränslösa” barnen. De kommer att komma springande till dig och säga att ”Kalle” har slagit sig och blöder, kom! (Du är på skolgården, de känner visserligen inte igen dig men du är vuxen - alltså är du personal). Eller så kommer det en liten krabat springande och frågar; ”Vad är du för nåt?” Och drar sedan en lång historia om vad han/hon fick till lunch eller har gjort på förmiddagen. Lika ofta så kommer ett helt främmande barn att ropa till dig att titta när han/hon klättrar eller gungar. De är i så stort behov av att få bekräftelse att vem som helst duger.

För mig sätter de gränslösa barnen ytterligare fokus på hur viktigt det är med familjen. Det är viktigt för barnen att få höra till, att känna sin familj också över generationsgränserna, att bli sedda och bekräftade av sin mamma och pappa och andra familjemedlemmar. De barnen som har fått det behovet tillgodosett söker inte den här typen av vuxenkontakt. Jag tror att de gränslösa barnen är ganska otrygga och att de fått för lite tid med sina föräldrar. Tid med föräldrarna är grunden för trygghet och för förmågan att orientera sig i verkligheten. Viktiga pusselbitar för att inte drabbas av psykisk ohälsa senare i livet.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Strutsmentalitet hos media inför BO:s årsrapport

Sverige är ett fascinerande land. När Barnombudsmannen Lena Nyberg presenterar sin årsrapport som visar att den psykiska ohälsan hos barn mellan 0-6 år ökar så passar tydligen inte budskapet hos vänstermedia. En stor kampanj a la ”skjut budbäraren” sätts igång. Lite naivt trodde jag personligen att rapporten skulle bli startskottet till en seriös debatt kring de minsta barnens hälsa och hur vi i framtiden kan förebygga den ökande psykiska och fysiska ohälsan hos barn.

Men istället för att använda sina resurser till att ställa sig på de minsta barnens sida – de som är helt beroende av oss vuxna och vårt stöd – så ger sig vissa journalister på den som är satt att skydda de svaga – Barnombudsmannen. I Expressen den 26 mars 2007 är rubriken på ledarsidan ”Byt BO”. I ledaren kritiseras och misstänkliggörs alla fakta som presenteras i BO:s årsrapport och det hela avslutas med kravet på BO:s avgång eftersom hon citat: ”BO ropar ”varg” och skapar en bild av att svenska barn lever i sorg och fara”.

Vänd på steken då…..

Om nu Expressen inte tror på att den psykiska ohälsan ökar även hos de mindre barnen – kan de uppvisa några fakta som motsäger detta?

Visst svenska barn mår vid första anblicken bra. Vi har inte lika hög spädbarnsdödlighet som för hundra år sedan och dagens barn översköljs av prylar och har en fantastisk levnadsstandard men det räcker med att besöka BRIS hemsida för att se att något är allvarligt fel. Titta bara på BRIS.se som under 2005 hade sammanlagt cirka 428.000 besök, 24 procent fler än året innan. På avdelningen Diskussionsforum, BRIS öppna mötesplats på webben, publicerades cirka 10.200 inlägg på de sammanlagt nio teman som varit igång under året. Detta är en ökning med 50 procent jämfört med fjolåret. Andelen vuxensamtal ökar också vilket tyder på att många behöver stöd i sitt föräldraskap. Under 2005 ökade andelen vuxensamtal med 20 procent. Samtalen handlade oftast om barnets psykiska hälsa, olika problem i föräldrarollen, skilsmässoproblem eller familjekonflikter.

Och även BRIS årsrapport 2006 visade att den psykiska ohälsan ökar bland barn.

Det finns ingen ursäkt för att svika de allra minsta inte ens för att in i det sista försvara de senaste decenniernas familjepolitik. Vi står med facit i hand nu och de som insett det är föräldrarna – de som känner sina barn bäst. Sveriges föräldrar vill ha valfrihet, de vill ha fler barnomsorgsalternativ. Det vet att barn är olika och att det är föräldrarna som ska bestämma när barnet är moget för en eventuell separation från sina föräldrar.

Vad är alla dessa proffstyckare och vissa vänsterjournalister så rädda för? Förskolan kommer inte att försvinna – ni kan fortsätta att placera era barn där från ett års ålder och gå ut och arbeta heltid. Men föräldrar som inte vill göra samma val kommer snart att i allt större utsträckning kunna välja ett annat alternativ. Och kampen för jämställdhet – ja den kommer att fortsätta och när barnen inte längre används som murbräcka så kanske vi till slut äntligen kan komma att se vissa framsteg där också.

Madeleine Lidman

Pappornas tid kommer. Föräldraskapet handlar inte bara om första året

Krönikören Linda Skugge frågar i en krönika "var är papporna?". Hon tycker att de är för frånvarande i diskussioner om föräldraskap och tar ut för lite föräldradagar. Linda tror som så många proffstyckare att bara för att vi inte har kvoterad delad föräldraförsäkring så är papporna som bortblåsta i det här landet. För om papporna inte är hemma under det första året, så kommer de aldrig att engagera sig i sina barn. En motsägelsefull idé eftersom Linda själv berättar att hon varit hemma med sin mamma men ändå har en nära relation till sin pappa som funnits där för henne hela tiden.

Och så är det, pappa är du inte bara under barnets första år – pappa är du hela livet.

Min verklighetsbild ser helt annorlunda ut än Lindas, jag har träffat massvis med engagerade pappor. När jag var hemma på heltid när barnen var små, var vi ett stort gäng föräldrar som träffades varje dag nere på Augustensdals 4H-gård. Där var Christer, Stefan, Matte och flera andra. Vi tänkte inte så mycket på vem som var hemma (om det var just mamman eller pappan), utan mer på hur alla dessa familjer lyckades få ihop det ekonomiskt. Gemensamt för de som valde att vara hemma var att föräldrarna tillsammans kommit överens om att mamman tog det första året. Sedan hade alla familjer lite olika lösningar beroende på hur deras arbetssituation såg ut. Det pusslades hit och dit. Grundtanken för alla familjerna var att barnen skulle vara hemma länge (och framförallt längre än ett år).

Under mina år med Hemmaföräldrars nätverk har jag också fått kontakt med många engagerade pappor runt om i landet (liksom helt självklart en massa mammor). Gemensamt för dessa pappor är att de är med och försöker förändra familjepolitiken så att vi ska få ett samhälle som blir bättre för alla att leva i. Likaså träffar jag många engagerade pappor när barnen nu går i skolan. Om det är något jag ser så är det faktiskt att papporna många gånger är överrepresenterade när det uppstår kriser, de engagerar sig, kommer till möten och har bra och tydliga idéer till lösningar, trots att de inte har delat föräldraledigheten rakt av...

Liza Marklund och Linda Skugge på Expressen pratar gärna om hur hemskt det var att de fick vara hemma med mamma när de var små. Jag kan inte förstå hur de tänker – en förälder var hemma med dem deras första år och det har ju inte gått helt åt pipsvängen för dem eller hur?

När jag var liten var min pappa inte hemma med mig – det var det mamma som var. MEN min pappa var ändå högst närvarande. Det var pappa som gjorde frukost åt mig och syrran varje morgon, vi var synnerligen bortskämda och satte oss till dukat bord med färdigbredda smörgåsar. Syrran satt och åt med stängda ögon för hon var så trött jämt. Jag snabbduschade och syrran fortsatte att stå och sova i duschen. Det var pappa som fick hålla koll på henne och knacka på dörren när tiden började bli knapp. Läxläsningen stod pappa för och det var pappa som tog oss med på museer och försökte få oss allmänbildade. Pappa spelade spel med oss, lagade mat, fixade "mysarkväll" på fredagarna och pysslade om oss när vi var sjuka. På kvällarna hittade han på egna historier och det var pappa vi väckte när vi drömt mardrömmar. Och pappa som satt vid sängkanten tills vi somnade om igen.

Min mamma och pappa hade olika ansvarsområden, indelningen föll sig naturlig och varje liten pusselbit bildade en viktig bit i min och syrrans uppväxt. Det handlade aldrig om millimeterrättvisa eller tvång, det handlade om att de tillsammans delade på ansvaret för oss barn och de gav oss det bästa föräldrar kan ge sina barn: tid.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

2007

Många kvinnor behandlas illa

Hon har just fött sitt första barn och är i chocktillstånd. Förtvivlad ringer hon och berättar att ”hon inte vill ha fler barn”. Och det beror inte på att förlossningen var så hemsk utan på att en ung manlig läkare behandlade henne synnerligen illa när hennes moderkaka fastnade och inte ville komma ut. Istället för att göra som man brukar och söva patienten och ta ut moderkakan, så rekommenderade den här läkaren henne att ”han ska dra ut moderkakan där och just då utan bedövning”. Ett mycket enklare ingrepp påstår han. Den nyförlösta mamman går med det och läkaren kör upp hela armen i henne och rycker ut moderkakan.

- Smärtan var fruktansvärd gråter hon i luren. Mycket värre än själva födandet.

Hon förlorar mycket blod och på sjukhuset vill de att hon ska gå med på en blodtransfusion. Men nu har hon fått nog och eftersom hon helt tappat förtroendet för läkarna så blåvägrar hon. Vem vet vilka sjukdomar hon kan få vid en transfusion? Det tar flera veckor för henne att återhämta sig.

Någonstans i Stockholmsområdet står en annan nybliven fyrabarnsmamma framför sin läkare och får just veta att tumören på hennes hals är ofarlig. Men hon är fortfarande orolig eftersom man upptäckt en tumör till på halsen. Den manlige läkaren meddelar högdraget,

- Ja, den där tumören får du vänta 1–2 år på att ta bort. Visserligen blir riskerna större ju längre man väntar, alltså tumören drar sig inåt i halsen och den blir svårare att operera bort. Sen finns ju risken förstås att den kan bli elakartad om man väntar men det är de tider som gäller hur som helst.

Mamman är gråtfärdig. Hon tycker att väntetiden med tanke på riskerna låter väldigt lång men enligt läkaren finns det inget att göra. Hon frågar då om den andra tumören, om inte den ska undersökas också?

Läkaren meddelar malligt att ”han minsann vet att den inte är farlig, men det är klart om hon vill kan hon ju gå tillbaka till en vårdcentral och be att de skriver en remiss för den knölen också”.

Den här mamman tänker inte vänta och chansa utan hon ringer själv runt och ordnar en ny läkare på ett nytt sjukhus och blir då lovad en operationstid inom tre månader. Vid ett besök hos den nya kvinnliga läkaren, så remitteras hon direkt till radiumhemmet för en undersökning av den knöl som den manlige läkaren ”visste helt säkert att den var ofarlig”. Ny provtagning sker också på den första knölen och det visar sig att de är allt annat än ofarliga och ett operations datum sätts direkt.

I ett annat land är en 60-årig kvinna på resa med hela familjen för att fira sin högtidsdag. Inför hemresan drabbas hon av bröstsmärtor och en läkare tillkallas. Den manlige läkaren undersöker henne och ordinerar smärtstillande. En timme senare segnar hon ned inne på toaletten – död i hjärtinfarkt.

Det pratas mycket om jämställdhet i Sverige – en jämställdhet som innebär att alla kvinnor ska tvingas ut i arbetslivet för att arbeta heltid när barnen är ett år (eller yngre), så att de genom sin närvaro i arbetslivet ska vara garanterade lika lön, för att de ska ”vara självförsörjande” och få en bra pension.

Men många kvinnor delar inte den här synen på jämställdhet. För dem är istället jämställdhet att få samma livs chanser som männen – att få god vård, att bli behandlade med respekt. Det finns människor som går igenom flera långa utbildningar under sin livstid, det finns människor som reser utomlands och bara är under några år. Då är det inte någon nackdel att man är borta från arbetslivet och skaffar sig nya erfarenheter. Varför ska det då vara en nackdel om man under några år själv vårdar och fostrar sina barn?

Varför ska det vara så svårt att hitta lösningar, så att de som är hemma med barnen några år inte straffas ut ur arbetslivet eller får sämre pension? I USA blir mannen försörjningsskyldig om han arbetat och kvinnan varit hemma och det blir skilsmässa. En del av pensionspoängen går också till kvinnor som är hemma. Varför kan inte vi hitta samma lösningar här?

Många kvinnor far illa i Sverige idag och det är illa ställt med jämställdheten. Men locket ligger fortfarande på och det tycks omöjligt att få en debatt i ämnet så länge inte lösningen heter kvoterad föräldraförsäkring eller heltidsarbete när barnen är små. Men det är inte lösningen för de mammor jag berättat om.

Nu är det dags att börja se verkligheten som den är och göra något åt den. Låt kvinnor välja själva hur de vill leva sina liv – låt kvinnorna få samma livs chanser som männen.

Madeleine Lidman

De sex första viktiga åren

Foto: Lisa Brewster FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Han är fyra år och älskar My little pony. "My little pony, my little pony, min lilla ponnyhäst, sjunger han glatt och borstar försiktigt manen på plasthästarna han fått.

Men när han leker ute i parken med kompisarna som går i förskolan har han börjat förstå den hårda verkligheten - han leker med tjejleksaker. Därför åker hästarna ofta undan när killkompisarna som går i förskolan kommer hem. Då blir det vilda leker och pang och tjong. Men när kompisarna från förskolan kläcker ur sig "att killarna är bäst och ingen protest" då säger han lillgammalt; "jag tycker att tjejer och killar är lika bra".  Förskolebarnen brukar stanna upp och stirra förvånat på honom men allt som oftast så säger ingen emot.

Han är en aktiv unge - superaktiv. Vid sex månader började han ställa sig upp och vid sju månaders ålder kröp, gick och klättrade han. Nu vid fyra års ålder kallas han "för lilla professorn" av många vuxna i närheten för han är ovanligt "med". Trots sina unga år är han enormt allmänbildad, försigkommen och självgående.

Därför var föräldrarna lite oroliga när lillebror skulle gå på treårskontroll. Som föräldrar gör så jämfördes han förstås med storebror - och han var ju inte alls som storebror. Mamman våndades inför kontrollen på BVC - samhället påtalar ju hela tiden hemmabarnens tillkortakommanden och lillebror, ja inte var han säker på färgerna ännu och det kunde ju storebror som tvååring. Hon jämförde och jämförde.

Treårskontrollen gick dock som en dans. Hon fick mycket beröm för att lillebror var så försigkommen och pratade så bra. Han svarade rätt på alla frågor, hade ett stort ordförråd (och kunde färgerna) och verkade tidigt ha fått grepp om det mesta i livet.

Hemmaföräldrar är naturligtvis mer oroade än andra - de har ju faktiskt fostrat och väglett sina barn själva och bär alltså det fulla ansvaret. Många får också ständigt höra att de vägleder sina barn utan att ha en pedagogisk utbildning - och det får dem att känna att det inte duger att "bara" använda sitt sunda förnuft, ge barnen tid och låta dem vara med i vardagssysslorna och gå till parken, öppna förskolan eller låta barnen ta hem kompisar. Problemet är att inte alla tänker på att allt föräldrar gör med barnen ÄR pedagogik, som att lära barnen hur man tar på sig mössan, beter sig när man kommer hem till andra eller befinner sig i en offentlig miljö samt hur man är mot andra vuxna och barn. All denna vägledning är ju faktiskt ingenting annat än ren och skär pedagogik - gammal, hederlig vardagspedagogik - den som mänskligheten använt i tusentals år innan förskolan var det som började framhållas som ett bättre alternativ.

Barn är olika och jämförelser är inte bra eftersom varje barn bör få en chans att utvecklas i sin takt. Men i landet Sverige så matas föräldrar hela tiden med en massa myter - som att "ju tidigare ett barn börjar i förskola desto bättre blir det i matematik". Det är ett argument som ofta används som ett slagträ i debatten varför alla måste välja ett och samma alternativ till sina barn - förskola från ett års ålder.

Men...
... hur rimmar det med undersökningar som säger att det är mammans utbildningsnivå som avgör hur bra barnen blir i matematik (och andra ämnen i skolan).... och hur rimmar det med en undersökning som säger att när mamman i familjen blir arbetslös så blir barnen bättre i skolan (får hon som hemmamamma kanske mer tid att hjälpa sina barn med skolarbetet).

Sanningen är den att barn är olika och utvecklas olika och till syvende och sist så är det ändå så att det är barnets första år och den närhet, kärlek, omsorg och anknytning barnet får som lägger grunden. Sedan är det skolan, läraren och föräldraengagemanget som avgör hur barnen lyckas i skolan - inte vid vilken ålder de började i förskolan. Och barn är olika och olika bra på olika saker. Det viktiga är att varje barn får en chans att utvecklas och lära sig efter sin potential.

Föräldrarna till hemmabarnen är väl medvetna om att de aldrig kommer att få en eloge för det arbete de lagt ned på sina barn, däremot kommer de att få höra både ett och annat om något skulle gå snett. Men de är ändå helt övertygade om att de valt rätt för sina barn av den enkla anledningen att de har fattat ett aktivt beslut att välja hemmaalternativet - eftersom de anser sig känna det egna barnet bättre än "farbror staten".

Som mamman med den aktiva fyraåringen sa om sin äldste son: "så aktiv som han varit, vad hade hänt om jag placerat honom i förskola från ett års ålder i en stor barngrupp med få personal? Vi har haft några jätteintensiva år med honom men nu börjar allting att sätta sig. Om han gått i förskola hade han säkert utvecklat någon diagnos som ADHD eller något annat. Hans hjärna hade inte klarat att utsättas för all stress och så många intryck."

Något att tänka på för alla de som tycker att samhället bara ska erbjuda ett enda barnomsorgsalternativ -  och för människor som argumenterar med myter istället för sanningar.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Allt fler elever diagnosticeras med ADHD

Barn som börjar senare i skolan presterar bättre

Förskolan förstärker könsroller

Att uppfinna hjulet på nytt

I Sverige vill vi vara så oberoende av varandra. Ensam är stark och familjen anses "ute". Små barn ska få växa upp med andra små barn, där den enda gemensamma nämnaren är att de från ett års ålder, varje dag, placeras i samma lokal under ett antal timmar för att få gå i "skola" och lära sig vad livet går ut på genom "pedagogiska lekar och övningar".

De i arbetsför ålder går till sina arbetsplatser. Nio av tio som arbetar inom vård och omsorg är kvinnor och det tycker samhället är bra - då hörs det inte några rop om jämställdhet eller kvotering för att lika många män som kvinnor ska arbeta just där.

De gamla lever sina liv på sitt håll. En del har turen att få komma till ett hem när de inte klarar sig själva längre - andra får bo kvar hemma med ett litet larm som de ska trycka på om de ramlar eller behöver hjälp. Har de tur så kommer det kanske någon om de larmar. Maten får de i en låda. Ensamma är de hur som helst för barnbarnen är på dagis och de egna barnen arbetar.

Skotten mellan de olika generationerna är ganska vattentäta och träffas gör man bara ibland. På sätt går vi miste om mycket av de äldres kunskap, livserfarenhet och visdom. Vi lever inte längre tillsammans över generationsgränserna och får en massa erfarenheter gratis genom att iaktta och se hur andra gör.

Istället tvingas varje generation att "uppfinna hjulet på nytt" och den kunskap de kunde ha fått får de nu kanske försöka läsa sig till via internet - när de redan har problem.

Vi är måna om att vara produktiva och vi har ett samhälle som tjatar om arbetslinjen utan att egentligen precisera vad som är ett arbete. Det enda som egentligen framgår tydligt är att det inte är ett arbete att fostra små barn så att de växer upp till välfungerande fysisk och psykiskt starka vuxna - så länge det är mamman eller pappan som utför detta arbete själva.

Varför?

Är det tanken med stordriftsfördelar - tror man att det är bättre ekonomi i att låta 20-30 ettåringar med två personal, vistas i en lokal på två-tre rum som de ska äta, sova och leka i fram till sexårsålder då de förflyttas till skolan?

Personligen så tror jag att det här "produktiva" sättet att se på oss människor har stora risker. Jag har aldrig behövt andra människor så mycket som när jag själv fick barn och jag har heller aldrig plockat fram så mycket av mina egna livserfarenheter som just då. Utan att tänka nämnvärt på det så upprepade jag bara mycket av det som jag själv varit med om.

Ta som exempel potträning - enligt "experterna" idag behöver inte barn pottränas - de börjar gå på toa själva när de är "mogna".

Det där lyssnade jag inte på.

Mamma sa att syrran och jag var torra när vi var två och då borde mina barn kunna vara det också tyckte jag.

Och så blev det, utan någon större dramatik.

Jag visste att potträning fungerar eftersom jag hade en dialog med de äldre i min generation som gått igenom detta och jag tyckte att de som "uppfann hjulet på nytt" och lät barnen bestämma själva, gjorde det omständigt för sig.

Visst kan man vänta på att barnet själv tar initiativet till att sluta med blöjor men nackdelen är att vissa barn då går i blöjor till fyraårsåldern. En del får också problem så att de inte kan klara att tömma tarmen på toalettten utan jag har sett exempel på barn som fortsätter att bajsa i blöja tills de är fem år. De har blåvägrat att gå på toa och istället krävt att få på en blöja för att kunna bajsa. Ett annat följdproblem med den långa blöjanvändningen är att en del barn får problem att kontrollera sin blåsa och därför ständigt kissar på sig eller att de får problem med ständiga urinvägsinfektioner.

Amningen är ett annat område. Jag tillhör en generation som matats med att brösten är till för så mycket annat och att det är viktigt med en fin byst och att amning är förödande för brösten. Men när jag satt där med en liten för tidigt född unge så hade jag bara en tanke i huvudet och det var hennes överlevnad. Jag var snittad (det sägs försvåra amningen), jag var först bland mina vänner med att få barn och allt var kaos till en början eftersom min dotter låg på neonatalen och jag på specialistmödravården - men jag kämpade och jag fick igång amningen. Det fanns inte något annat alternativ för mig, jag funderade inte utan handlade bara rent instinktivt.

Det måste bero på hur jag fostrats. Trots att jag är född på 60-talet när amningen inte ansågs viktig, så ammade min mamma mig i fyra månader. Min mormor ammade min mamma i åtta månader och på de frekventa släktmiddagarna under hela min uppväxt var ammande kvinnor ett naturligt inslag.

Jag ammade båda mina barn länge och ofta. Cirka ett år efter att jag fått mitt första barn så fick mina två närmaste vänner sina. De hade sett mig amma jämt och ständigt och ingen av dem fick några som helst problem med amningen. De ammade också sina barn länge och ofta, utan att jag påverkat dem. För jag är väl medveten om att även om amningen gick lätt för mig - så kan det se annorlunda ut för andra - så jag har aldrig velat påverka någon eller säga att det ena är bättre eller sämre. Men indirekt så tror jag att jag påverkat genom att visa att det går lätt att amma och att det är bekvämt att alltid ha mat och tröst med sig.

Barn i Sverige har det materiellt mycket bra och därför finns det en tendens att inte se de problem som finns. Vi har en galopperande ökning av den psykiska och fysiska ohälsan hos barn men vi vet inte riktigt vad det beror på eftersom inte någon regering tycks våga göra en grundlig undersökning och studera detta närmare.

Barnen är också tämligen skyddslösa eftersom förskolebarn och fritidsbarn inte omfattas av arbetsmiljölagen eller en Lex Sarah lag. En annan negativ trend är att allt färre föräldrar tar ut sina föräldradagar, vilket förmodligen är en sidoeffekt av att vi skapat ett samhälle som inte tycker att barn behöver sina föräldrar.

Min förhoppning är att 2007 blir det år då vi inte bara fokuserar på det som är bra utan att vi på allvar tar itu med de svåra problem som finns i vårt samhälle och som drabbar alla.

Låt 2007 bli det år då alla de människor som la sin röst på alliansen för en förändring - också bli det år då alliansen uppfyller sitt löfte till folket istället för att de upprepar samma misstag som den förra regeringen. Låt det bli det år då den nya regeringen får bevisa att löftet om en ny familjepolitik inte bara var ett sätt att vinna makten, utan ett seriöst mål att ge människor en bättre vardag där familj och arbete blir lättare att kombinera.

Madeleine Lidman

Familjepolitiken måste utgå från barnen

I vårt samhälle känner inte människor att de har tid eller råd att vara hemma med sjuka barn. Dagispersonalen protesterar säkert i den mån de kan utan att riskera repressalier.

Som en modig förskollärare skrev i Dagens Nyheter i januari 2006:

"Föräldrar måste lära sig att respektera förskolan regler.

Nu får det vara nog! Nu har jag tröttnat på föräldrar som fullkomligt struntar i förskolans uppdrag, regler och rutiner. Vi är så trötta på er föräldrar som tror att förskolan är en sjukstuga där man kan lämna sina sjuka barn.

Barn med gröngult tjockt snor hängande från näsan ner i munnen, barn som hostar så hela kroppen skakar, barn som kommer likbleka i ansiktet och bara "kräkts lite" under natten eller barn som är lite lösa (läs diarré) i magen "men det är nog tänderna" etcetera.

Varför denna respektlöshet? Framför allt mot de egna barnen. Det finns föräldrar som proppar i sina ungar febernedsättande medel för att ungarna i varje fall ska kunna gå på förskolan på förmiddagen (så att föräldrarna kan jobba).

Det förekommer till och med föräldrar som vill att en personal skall vara inne - när de andra är ute - med deras barn bara för att det är "lite sjukt". Att det sedan finns minst 19 barn andra barn på avdelningen ser föräldern inte. Då har man som förälder inte förstått förskolans uppdrag.

Vi har också börjat undra varför inte heller läkare tycks respektera att barnet är sjukt utan svarar en tårögd förälder, som frågat om dess barn gå på "förskola" nu när det är "lite sjukt", att visst kan barnet vara på dagis om det orkar för smittat har det ju redan gjort.

Föräldern konstaterar snabbt att barnet "faktiskt orkar", barnet "springer till och med runt lite". Så det är klart att barnet kan gå på dagis i morgon. Föräldern blir sedan både förvånad och arg när personalen på förskolan ringer och ber föräldern hämta barnet för att det är för sjukt för att orka vara med på förskolans alla aktiviteter. "För läkaren sa faktiskt..." Vad föräldern inte har förstått är att hem och förskola är två skilda världar.

Föräldrar, tänk efter och respektera både era egna och andras barn. Ta reda på vad förskolans uppdrag är. Respektera förskolans personal, regler och rutiner.

Annars bör ni välja en annan form av barnomsorg".

_________________________________________

I Sverige har vi skapat ett samhälle som inte utgår från små barns behov.

Allt i jämställdhetens namn.

Fortfarande är tron hos proffstyckarna stark att om vi offrar de små barnen och struntar i låta dem få tid med föräldrarna under framförallt de tre första viktiga åren - så kommer vi att bli mer jämställda. Problemet är bara att man med barnen som murbräcka för jämställdhet glömmer alla andra viktiga områden där det fortfarande finns mycket att göra. (Läs mer i Hemmaföräldrars tankesmedja).

Nu börjar vi också se en annan negativ konsekvens av dagens familjepolitik; föräldrar tar ut allt färre föräldradagar. Det är naturligtvis något som kommer som ett brev på posten när vi har ett samhälle som inte erkänner att omsorg om de egna barnen är ett viktigt arbete.

När föräldrar tar ut allt färre dagar, när små sjuka barn lämnas in på dagis dagligen så visar det i mina ögon på ett mycket inhumant samhälle där något gått väldigt snett.

Är det inte både mer mänskligt och ekonomiskt att låta föräldrarna få en barnomsorgspeng så att de kan välja hur de vill lösa barnomsorgen under de första tre åren? Dagissubventionerna omvandlas till en barnomsorgspeng och varje familj får själv välja vilken barnomsorg de vill ha.

Då skapar vi ett samhälle som accepterar att valfrihet är ok eftersom barn är olika och familjer är olika. När det blir en självklarhet så blir det också självklart att anpassa arbetslivet efter hur verkligheten ser ut.

Madeleine Lidman

Läs också:

Håll familjen frisk i höst

Hillevi Wahl: Skicka inte era barn till dagis i "vab-panik"

Fler och fler barn hamnar i särskola

För några veckor sedan satt jag och höll min lilla systerdotter - då 6 veckor gammal. Hon tittade intensivt på mig när jag pratade, när jag pausade en stund såg jag hur hon kämpade för att försöka få fram ett "svar". Först tittade hon lite åt sidan, tillbaka och så kom det ett litet gurglande ljud och stort leende. Så fortsatte vi vår lilla konversation och då slog det mig hur lång tid det tar för en sådan liten att få till en dialog.

Tid ja.

Små barn tar tid, att lära dem de mänskliga grunderna för dialog och social samvaro tar tid. Ibland undrar jag om inte det här "gullandet" ses som meningslöst i vårt samhälle, där allt istället ska handla om att lära barn teoretiska saker från så tidig ålder som möjligt. Enligt myten att de blir så himla bra i matte om de sätts i "skola" - helst före ett års ålder.

Om jag istället för att sitta och "gulla och prata" med min lilla systerdotter skulle försöka bli lite mer "pedagogisk", enligt svenska principer - vad skulle vi hitta på då?

Kanske ta fram kort med olika figurer, fyyyrkant, ciiiirkel, rööööd fyyrkant, blååå cirkel. Då skulle vi vara pedagogiska minsann. Lika bra att börja i god tid för enligt svensk modell så vet ju alla att när en barn fyller ett då är det hög tid att börja med "skolpedagogiken" och så behöver barnen kompisar och leka i grupp eller hur?

Har ni gått förbi ett dagis och sett ettåringar leka i grupp någon gång?

Jag går förbi ett dagis varje dag och där tultar ettåringarna omkring på egen hand alldeles ensamma. Många går helt utom synhåll för personalen och det meterhöga hönsnätet håller säkert barnen kvar inne men för en vuxen med onda avsikter är det en lätt match att luta sig fram och ta ett av barnen.

Ibland stannar en liten och sträcker ut handen och pekar mot min hund. Då blir det extra tydligt vad det lilla barnet behöver - en vuxen som finns bredvid och säger "titta vovve" och som kanske låter barnet gå fram och hälsa på "vovven". Barn behöver en förälder (eller en annan engagerad vuxen) i den åldern som har tid och som bekräftar och berättar vad barnet ser - där och just då.

Ett vanligt problem i förskolan är att barn bits, speciellt vanligt är det bland ettåringar. Beror det då på att förskolan skapar elaka barn? Nej, jag tror att det beror på att även här behöver en ettåring kärleksfull vägledning in i det som gör oss socialt välfungerande och mänskliga. En ettåring behöver en vuxen som finns där och precis när själva bitandet sker, vänligt men bestämt säger;

- Nej, inte bitas.

Och så lyfter man bort barnet därifrån. Så måste man göra ända tills den lilla ettåringen har förstått att man inte får bitas.

Frågan är om två personal på 20 barn klarar att se varje gång ett barn bits för att sätta stopp och fostra barnet in i "rätt beteende?"

En intressant länk om bitproblem; http://www.familjeliv.se/Forum-3-26/m14183974.html

En förälder som är hemma med sitt barn utför faktiskt ett arbete - man fostrar sitt barn att bli en välfungerande liten individ. Det är ett arbete som det är svårt att sätta ord på men som sker varje dag och hela tiden i de nya situationer barnet ställs inför. Det är ett arbete som inte är högt värderat men det är ett krävande arbete och om det blir eftersatt så får samhället på ett eller annat sätt känna av det i form att stökiga barn i skolan och utagerande tonåringar.

Jag tror att var sak har sin tid. I Sverige har vi en övertro på pedagogiken - det är kanske dags att vi tar och flyttar fokus lite grann och börjar värdera också själva fostran av barnen. Var sak har sin tid och frågan är om all världens expertis (ja, det finns en massa forskning på området men det talas det tyst om i Sverige) verkligen kan ha fel när de säger att de tre första åren är de viktigaste och att barnet med fördel då kan vara kvar i omsorg i hemmet?

Madeleine Lidman

Läs också: Särskoleeleverna blir allt fler

När media går över gränsen

Skärmdump

Hemmaföräldrar får ofta förfrågningar från journalister som vill skriva lite om hemmaföräldrarnas arbete. En positiv trend som visar att det finns ett stort intresse i den här frågan.

Nu kan det vara lite känsligt att hitta familjer som vill ställa upp. Hemmaföräldrar är en grupp som tidigare ofta fått löpa gatlopp i media och som av vissa proffstyckare och vänsterjournalister hånats och förlöjligats. Mitt råd är därför att de som ställer upp i ett reportage alltid ska se till att få läsa igenom artikeln i förväg.

För en tid sedan blev jag kontaktad av en Karin Olsson på Expressens kulturredaktion som ville skriva en liten artikel om hemmaföräldrar, med anledning av vårdnadsbidraget och så ”hade hennes egen mamma varit hemma”. Det lät ju trevligt.

Karin Olsson blev hembjuden till Veronica som är fyrabarnsmamma och inledde med att berätta om att hon själv var hemmabarn och haft en lycklig barndom. Samtalet flöt lätt och Karin Olsson verkade genuint intresserad och verkade enligt Veronica ha en positiv inställning till hemmaföräldrar.

Igår publicerades artikeln i Expressen - utan att Veronica fått läsa igenom den som de kommit överens om.

Och tyvärr så blev det ännu en ”dussinartikel” där hemmaföräldern framställdes i ett löjets skimmer. Här handlade det inte om att föräldrar väljer att vara hemma längre för att barn är olika och en del barn behöver ha en längre period i hemmiljö, utan det handlade bara om ”förspilld kvinnokraft”. Samma gamla skåpmat. Och så kan man ju skriva, men då kanske man ska vara tydlig med vinkeln innan.

Sedan får man som journalist inte lura människor. Man får inte lura sig in i någons hem genom att ge intryck av att man ska göra ett seriöst reportage om den personens arbete - lova att personen ifråga att de ska få se artikeln i förväg, för att sedan publicera en artikel där det lilla som handlar om hemmamman Veronica framställs i löjets skimmer i en ”hemmafruinramning a là bakåtsträvare och noll viktigt arbete”. Dessutom får man inte skriva ut saker som personen inte sagt även om det nu råkar vara för att försöka ge bränsle åt det gamla ”skyttegravskriget” mellan föräldrar som gör olika val.

Det är fult.

Föräldrar idag vet att barn är olika, de tycker att det är ok med många baromsorgsalternativ. 64 procent kan tänka sig någon form av vårdnadsbidrag och svenska folket har röstat på Alliansen som står för valfrihet.

Jag är jätteledsen å Veronicas vägnar. Hon har blivit grymt sviken och på ett ohederligt sätt lurats att släppa en journalist in på livet som inte hade ett ärligt uppsåt. Och jag känner mig dum som lämnade ut hennes namn och förmedlade kontakten. Det hade varit ok om det varit jag själv som fått mig en näsbränna och lärt mig att alla inte är att lita på - men nu blev någon annan drabbad och just ”den lilla människan” vars röst jag har som mitt ansvar att göra hörd.

I artikeln får också jag flera kängor och hånas för mitt engagemang för den lilla människan - och det må vara hänt, men det är ett rakt angrepp på mig och allt jag står för, här i skrift förlöjligat och med små inlindade pikar att en omodern människa som jag bor i en modern stad som Solna. Karin har aldrig intervjuat mig eller pratat med mig och så brukar tyvärr proffstyckare göra, vilket jag skrivit om tidigare. Läs mer >>

Jag hoppas också att den här typen av vinklingar i artiklar snart är över. För de som verkligen vill ha jämställdhet borde veta att barnen inte ska användas som murbräcka för att nå dit. Som jag sagt tidigare - det är dags att titta på de orättvisor som finns och vad vi kan göra åt det. Men att till exempel hjärtsjuka kvinnor får sämre mediciner och sämre vård är inte något vi kommer tillrätta med genom att obligatoriskt separera alla barn från föräldrarna vid ett års ålder. Därför har vi på Hemmaföräldrar vår tankesmedja där vi försöker vidga vyerna.

Min förhoppning är att de journalister som är mest rabiata i sin inställning mot en förändring av familjepolitiken mot större valfrihet, åtminstone ska köra fair play och ta en riktig dialog med oss hemmaföräldrar, istället för att förlöjliga och håna oss för våra livsval. 

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk