På den tiden när det fanns verksamhet för hemmabarn

Hannebergsgården vars verksamhet lades ner 2009. Idag är huset rivet.

Nu ska jag berätta om en gång för inte så länge sedan. Det var en gång en farbror som hette Göran Persson som var på väg att förlora ett val. Farbror Göran blev lite stressad av de dåliga siffrorna för det parti han representerade och tänkte då att om jag slänger ut ett saftigt köttben, så kanske jag kan locka över fler som vill se mig som statsminister en mandatperiod till.

Sagt och gjort. Lite snabbt, utan att se över förslaget och dess konsekvenser närmare slängde farbror Göran ut ett riktigt saftigt köttben som hette MAXTAXAN. Hur dyr en förskoleplats än var skulle ingen betala mer än en bråkdel av den faktiska kostnaden. Farbror Göran vann valet och det blev en sådan succé att alla de andra politikerna också började hylla förslaget. Sedan kom konsekvenserna: Barngrupperna blev större, lokalerna mindre, förskolorna större och personalen färre - och många verksamheter fick svårt att klara sitt uppdrag, i samma takt som ännu mer valfläsk började delas ut.

En konsekvens blev också att alla små deltidsverksamheter som erbjudit deltidsförskola (i folkmun så kallade lekis/kyrkis) till hemmabarn och dagmammebarn, fick lägga ner. Den peng som kommunen betalade ut för deltidsbarnen räckte inte för att få verksamheten att gå runt. Nu var det heltidsförskola till alla som skulle gälla. Kostnadseffektivt och bra.

Hur kunde då en typisk deltidsverksamhet (lekis/kyrkis) se ut? I Solna fanns det vid maxtaxans införande flera "lekis", deltidsförskolor, med verksamhet för hemmabarn OCH dagmammebarn. En av dem hette Hannebergsgården och låg på Sagagatan i Solna. Hela övervåningen på den gamla prästgården var en deltidsförskola för barn i åldrarna 3-6 år.

Verksamheten var upplagd enligt följande:

Barn 3-4 år gick två dagar i veckan (tisdagar och torsdagar) 2 1/2 timme per gång. Totalt 5 tim/vecka.
Barn 4-5 år gick tre dagar i veckan (måndag, onsdag, torsdag) 3 timmar per gång. Totalt 9 tim/vecka.
Barn 5-6 år gick fem dagar i veckan (alla veckodagar) 3 timmar per dag. Totalt 15 timmar i veckan. I den här gruppen fanns det varje år cirka sex barn eller fler som gick i sexårs (en egen förskoleklass). De fick varje dag gå och arbeta en stund i ett litet klassrum och göra skolförberedande saker.

Två fröknar arbetade med barnen och småbarnsgruppen var aldrig större än 12 barn. Oftast var gruppen bara 8 barn. Mellangruppen var aldrig större än 15 barn och samma sak gällde för de äldre barnen. De små barnen hade verksamhet i lokalen och gick de ut var det i trädgården. De äldre barnen gjorde ofta utflykter. Föräldrarna bjöds in till sånguppvisningar och träffar. Det gjorde att föräldrar och barn kunde nätverka och lära känna varandra.

För att ersätta den här verksamheten så valde politikerna att införa "den allmänna förskolan", alla barns rätt till 15 timmar gratis förskola ... men ... inom ramen för heltidsförskolan. Därför är i dag många hemmaföräldrar tvungna att vända sig till heltidsförskolan för att hitta en verksamhet där barnen kan träffa andra barn. Men det är inte en verksamhet som är utformad för hemmabarn utan de får gå i en heltidsverksamhet där de får passas in i den gängse verksamheten.

Ett sätt att ytterligare försvåra för hemmaföräldrar att hitta andra som stannat hemma längre har varit att i många kommuner förbjuda äldre barn att komma till öppna förskolan. Ändå var faktiskt öppna förskolan en gång tänkt att rikta sig till de barn som inte hade förskola. Barn i åldern 1-6 år. Många öppna förskolor förbjuder barn över tre år att komma dit och i praktiken så har många genom att ta bort alla aktiviteter för större barn och alla leksaker, sett till att de endast har besök av föräldrar med barn upp till ett år.

Nu har vi testat det här. Men en lösning för alla fungerar inte. Barn är olika och reglerna borde ändras så att det blir möjligt att bedriva riktad verksamhet även till hemmabarn och dagmammebarn. Fler lekis/kyrkis behövs, men även öppna förskolor som har verksamhet för äldre barn.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Maxtaxan straffar föräldrar som väljer deltidsförskola

Så fungerar maxtaxan

Skolstart för många barn - och utslagningen börjar direkt

Foto: Ken_Seghers  FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Jag har under flera års tid gjort många olika besök i olika klasser, men det är ett barn jag minns särskilt väl. En glad och charmig liten kille. Det här var i lågstadiet och när jag var på besök i klassen hade den här killen en assistent som skulle vara hans stöd. Assistenten, en nittonåring satt framme i klassrummet och fibblade på sin iPhone. Eftersom den här killen hade övergått till att rusa upp med jämna mellanrum från sin stol för att utdela en slag i huvudet på andra barn och varken lärare eller assistent såg någon anledning att ingripa, så satte jag mig bredvid honom och frågade vilka uppgifter han höll på med och om det var något jag kunde hjälpa till med. Han blev väldigt glad och vi började prata lite och titta på de räkneuppgifter han hade framför sig.

Efter ett tag tar han sin blyertspenna och stoppar in den i armen och låter spetsen sticka fram under handleden och så säger han: "Jag skulle kunna ta den här och köra in i halsen på honom där". Helt kolugn säger jag: "Men vad tror du händer då?". Han tittar förvånat på mig och börjar berätta om att hemma där han spelar dataspel jämt, så har hans storebror ett spel där man dödar människor på det sättet. Det blev en bra ingång att prata om skillnaden mellan dataspel och att hugga en penna i halsen på någon på riktigt.

Det visade sig att den här lilla killen inte hade fått med sig de grundläggande bitarna och hans dåliga impulskontroll tillsammans med mycket dataspelande som innehöll grovt våld hade gett honom stora problem. Efter lite luskande kring det här barnets bakgrund så visade det sig att han hade supertrevliga föräldrar som verkade engagerade i sitt barn, men ... de hade från det han var ett år låtit honom gå väldigt långa dagar på en av kommunens sämsta förskolor (med ett gediget dåligt rykte). Det fanns alltså inget ont i barnet egentligen men bristande vägledning, för långa förskoledagar i en DÅLIG miljö samt bristande stöd även i skolan och felaktiga fritidssysselsättningar hade skapat ett icke funktionellt barn.

Nu är det skolstart och problemen med den syn vi har på barn i det här landet märks direkt. Det börjar med den lilla ettåringen som ses som en elev som ska klara av att börja "skolan" i "det livslånga lärandet" i en stor barngrupp med få personal. En (för)skola som utgår från något slags mallbarn som verksamheten är anpassad för. Problemet är bara att det inte finns något genomsnittligt standardbarn - barn är nämligen olika. Därför kommer det i varje ny förskolegrupp finnas barn som kommer att fara mycket illa och som kommer att bli skadade i sin utveckling, eftersom de inte får sina behov tillgodosedda.

Sedan kommer skolan och där fortsätter utslagningen.  Ta en vanlig ordinär skolstart, välj en klass och titta närmare. Där kommer det att finnas hyperaktiva barn som efter fem år i en stor barngrupp, med hög ljudvolym, stressig tillvaro, långa dagar och bristande vägledning kommer att snurra runt som skottspolar. Sedan finns det högkänsliga barn som inte klarar höga ljud, stora grupper och för mycket stress. Där kommer att finnas blyga barn som behöver lite tid på sig att känna av gruppen innan de tar mer plats - och där kommer att finnas barn med olika diagnoser som är ärftliga med mera. Flera av barnen har kanske haft lugna första år där de har fått sina behov tillgodosedda vilket gjort att de oavsett diagnoser eller andra personlighetsdrag - utvecklats väl. Men i en skola där alla sedan samlas och framförallt många barn inte är socialt välfungerande, så får en lärare - ofta i en klass på 25-30 elever, det väldigt svårt att skapa en bra miljö i klassen. Det gör att många barn kommer att fara illa och riskerar tidig utslagning.

I dag ser jag på tv hur en arg mamma klagar på att hennes sjuårige son med ett utagerande beteende och en ADHD-problematik blivit avstängd från skolan. Jag kan tänka mig hur alla övriga föräldrar och barn drar en suck av lättnad - men jag kan också känna med det här barnet och mamman. Nu har jag ingen aning om hur det här barnet tillbringat sina första år. Men rent generellt så vet vi vad barn behöver för att må bra och utvecklas väl och vi borde se till att föräldrar får den kunskapen. När det är gjort så kommer det ändå att finnas barn som behöver extra stöd - och då ska de självklart få det, men inte i form av en uttråkad tonåring som sitter och leker med sin iPhone, utan genom kompetent personal som kan sin sak. Det behövs många gånger bara någon med sunt förnuft och gedigen kunskap om barn för att personen ska bli ett stöd. Vi måste också börja tänka nytt och anpassa familjepolitiken bättre utifrån perspektivet att barn är olika. Vissa barn mår helt enkelt bättre i en mindre grupp under sina första år, med en person som de knyter an till och färre barn som de behöver ha en relation till. Och vissa barn mår bättre om de får tillbringa sina första år hemma. Om vi ser till att vi har en familjepolitik som erbjuder fler alternativ än förskola, så kan vi rädda många barn och ge dem en mycket bättre start i livet än vad vi kan ge i dag.

Finns det några politiker där ute som menar allvar med att de vill få ordning på skolan - så är det bara att inse att en mycket viktig bit som avgör hur det kommer att fungera i skolan är hur barnet tillbringat sina första år i livet innan skolstart.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Hjältar som hjälpt många barn - men aldrig fått uppskattning: Svårt lämna jobbet med barn

Fridolin medger att stora barngrupper ger sämre resultat

Vi kan sluta ljuga om att era barn har det bra

Förskolan för de allra minsta. På gott och ont

Var kommer alla hyperaktiva barn ifrån? Är en vanlig fråga numera

Fridolin medger att stora barngrupper ger sämre skolresultat

Fridolin pratade imorse i tv om hur regeringen ska komma tillrätta med de ständigt sjunkande skolresultaten som syns i PISA-undersökningen. Lösningen heter: mindre barngrupper och mer personal i skolan (för att ta hand om alla sönderstressade förskolebarn som kommer från de stora barngrupperna förmodligen).

Intressant att en representant från regeringen för första gången erkänner att stora barngrupper är negativt för barnens skolresultat, så har det ju inte låtit tidigare utan då har propagandamaskineriet flitigt matat ut myten: ”Dagisbarn blir duktigare i skolan”. Allt enligt en gammal undersökning gjord på 119 barn på 80-talet. I en tid när barnen gick på dagis – dagHEM - och verksamheten handlade om barnOMSORG – inte skola från ett års ålder. Vilken effekt förskolan har på barn i dag vet vi inte eftersom det saknas forskning under de senaste 30 åren.

Enligt den största studien på vilken effekt förskolan har på barn – NICHD-studien i USA, gjord på över 1 300 barn, så visade det sig dessutom att de barn som gått i en förskola av hög kvalitet (små barngrupper och hög personaltäthet), så hade förskolebarnen ett litet försprång när de började i skolan, framför hemmabarnen. Men det försprånget var helt utraderat vid 12 års ålder. I stället hade förskolebarnen fler beteendeproblem som aggressivitet och beteendestörningar och det var direkt relaterat till vistelsetiden. Ju längre dagar – desto aggressivare barn. I Sverige går många små barn 50 timmar i veckan eller mer i en förskola av låg kvalitet med stora barngrupper och få personal. Inte konstigt att det är kaos i den svenska skolan med andra ord.

Men som sagt, nu har Gustaf Fridolin, skolminister, MP, sagt det som många av oss känt till länge – förskolan är ingen garant för att barnen blir duktiga i skolan, så frågan är vad som händer nu. Till att börja med så undrar jag om det blir stopp på alla dessa försök i Malmö, Göteborg och Stockholm där kommunens personal går hem till föräldrar som valt bort förskola och knackar dörr, för att övertala dem att lämna sina små till förskolor där en majoritet har alldeles för stora barngrupper.

En annan viktig bit är att förändra förskolan utifrån det lilla barnets behov. Barn ett till tre år har helt andra behov än barn tre till fem år. Föräldrar bör också få kännedom om riskerna med långa dagar, så att de så långt det är möjligt kan minimera tiden i förskolan. För de barn som måste vara där finns det ju bara vinster om de föräldrar som kan tar hem sina barn. Då kan personalen låta de kvarvarande barnen varva ner och mysa med personalen.

Sedan när nu sanningen är framme i ljuset så kan vi kanske se till att få en familjepolitik som ger föräldrar valmöjligheter. Alltså rätt att välja mellan många olika barnomsorgsalternativ – även hemmaalternativet, eftersom barn är olika.

Det låter dessutom väldigt mycket billigare med valfrihet och många olika barnomsorgsalternativ som utgår från barnets behov, än att behöva pumpa ut det där VÅRDBIDRAGET – som i dag kostar 3,8 miljarder om året. Jag menar varför låta det regna pengar över föräldrar när problemen uppstått – det skulle vara så mycket mer effektivt att låta barnomsorgspengen följa barnet, så får föräldrar välja den barnomsorgslösning de tycker är bäst för det egna barnet. För vem känner barnet bättre än föräldern och vet vad som är bäst för det enskilda barnet.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Dagens förskola har blivit ett experiment

Många risker med långa dagar i förskolan

Ni gör barnen en otjänst

Gör förskolan bättre i stället

Fler barn inte alltid det bästa

Svenska föräldrar är grundlurade

Barn mellan ett till tre år behöver omsorg - inte skola

Det här behöver barn för att lyckas i skolan

Dagis kan skada ditt barn

Ytterligare ett systemfel i den svenska modellen som slår hårt mot barnen

Nej barn behöver inte förskola för att utvecklas optimalt

Förskolans miljö ett måste för barnen - men den knäcker personalen

Ytterligare ett systemfel i den svenska modellen som slår hårt mot barnen

Foto: US_army  FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Som jag berättat om tidigare så handlar den svenska modellen om att extremt höga skatter ska tas från medborgarnas intjänade pengar. Sedan ska de stå med mössan i hand och be att få tillbaka pengar i form av olika subventioner för att ekonomin ska gå runt. Det är listigt uträknat för på så sätt kan staten styra medborgarna - för det är ju inte så att staten fördelar tillbaka subventionerna rättvist, utan bara vissa alternativ som stämmer med statens ideologi premieras. De som inte gör som staten vill - som föräldrar som väljer tid för barn och balans mellan familj och arbete - får se sina skattepengar gå iväg som bidrag (subventioner) till andra som flyter med strömmen.

Eftersom människor är olika och barn är olika så skördar den svenska modellen sina offer. Jag tror de allra flesta är med på och förstår att barn är olika och att det omöjligen kan passa alla barn att börja i förskolan och gå där heltid (vilket för många är 50 timmar i veckan eller mer), som små ettåringar. I varje grupp, på varje avdelning, på varje förskola så kommer standardmodellen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett årsålder, att skörda offer.

I boken "Förskolan för de allra minsta. På gott och ont" så skriver författarna hur barnen drabbas av miljön i förskolan. En del blir tysta och inåtvända - andra blir hyperaktiva. När de hyperaktiva sedan kommer till skolan så startar nästa karusell. En del av de barn som börjar skolan har verkligen diagnoser som ADHD (ofta ärftligt) andra har andra diagnoser - men sedan sker också en överdiagnosticering där små barn medicineras för att passa in i miljön i skolan - och det är ett allvarligt problem i sig. För att försöka få ordning på alla hyperaktiva barn - och barnen med diagnoser, så krävs det också assistenter som ska vägleda barnen och assistentens uppgift blir att hjälpa barnet att fungera i skolans miljö. Som sagt, vissa barn har ett sådant behov men jag är ganska säker på att många hyperaktiva barn "bara" gått långa dagar i en stor barngrupp - där de saknat socialt samspel och en vuxen som vägleder dem i hur världen fungerar och hur man ska bete sig där ute i den riktiga världen utanför förskolans grindar. Det är nämligen en negativ sidoeffekt av för stora barngrupper och för få personal - barnen blir inte socialt välfungerande. (Och jag vet man får inte säga det här för då "skuldbelägger" man föräldrarna. Men jag står på barnens sida - så tyvärr - jag kommer att lyfta den här problemtiken ändå).

Och så då ytterligare ett exempel på hur den svenska modellen sätter fart på subventionerna och då handlar det om VÅRDBIDRAGET (alltså inte hemmasubventionen vårdnadsbidraget som regeringen tagit bort) Vårdbidraget är en gammal konstruktion som kom till en gång i tiden på 1960-talet för att stötta föräldrar att ha barn med en utvecklingsstörning hemma, i stället för på institution. I en tid när familjen tydligen ansågs bättre än att låta barn tillbringa dagarna i institutionsmiljö. I dag tas vårdbidraget ut till största delen av föräldrar som har barn med diagnoser som ADHD eller NPF, enligt Expressens ledarsida. Men eftersom diagnoserna ökar så ökar kostnaderna. Och diagnoserna ökar eftersom det är enda sättet för föräldrar att kunna få subventioner så att de kan gå ner i tid, samtidigt som det är enda sättet för skolan att få rätt att anställa assistenter. Karusellen snurrar på.

Återigen varför inte redan från början ha ett barnperspektiv i familjepolitiken där man tar hänsyn till att barn är olika - och låter föräldrar välja en barnomsorgslösning som utgår från barnet? Det ger en konstig signal att subventioner för omsorg i hemmet, för de barn som behöver det för att må bra, inte är okej. Men sedan öser man ut pengar i bidrag när barnen väl mår dåligt. Varför inte ha familjepolitiska ramar som gör att det blir rätt från början?

Men åh näe. Nu tycker dessutom regeringen att det här systemet börjar bli för dyrt och vill "se över" vårdbidraget, vilket betyder att de vill begränsa det hela då kostnaderna halkat upp i 3,8 miljarder om året. Expressens ledarsida hyllar tilltaget: "färre bokstavsstämplade barn en vinst för samhället". Jag delar dock inte Expressens idé där utan tror att gör man inga andra förändringar i familjepolitiken så kommer de här barnen att drabbas ännu värre och verkligen slås ut helt och hållet, väldigt tidigt i livet. Och att bara se över skolan fungerar inte heller. Vi måste börja med de första åren i barnets liv - tiden 0-6 år - och se till att barnen får vad de behöver för att utvecklas optimalt och må bra.

Hänger ni med i karusellen och den galna svenska modellen? Systemfelen är så många och det hela är så komplext att det är svårt att greppa. Men allt började med att vi i Sverige släppte ifrån oss makten till staten genom att acceptera orimligt höga skatter - som gjorde att en majoritet av oss måste stå med mössan i hand och böna och be att få subventioner tillbaka. Ett system som fungerar så länge staten är "snäll och givmild" och ger oss våra pengar tillbaka. När staten ändrar sig och rycker undan mattan då blir det inte lika roligt längre - och som vanligt är det barnen som drabbas.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Var kommer alla hyperaktiva barn ifrån

Stress - det finns en gräns för vad barn tål

Är förskolegrupperna för stora?

Om skuldbeläggning: "Ta av dig offerkoftan, väx upp och ta ansvar för dina handlingar"

Jag ska inte betala för att du går hemma och drar benen efter dig

Foto: Michele_C  FLICKR) LICENS: CC BY-SA

När subventionerad omsorg i hemmet kommer på tal så dyker ofta kommentaren: "Jag ska inte betala för att du går hemma och drar benen efter dig" upp. Det är en sådan där överlägsen kommentar där man sätter sig själv på extremt höga hästar och nedlåtande tittar ner på en människa som väljer tid för barn och som kräver någon form av subvention tillbaka för det arbetet i vårt högskattesamhälle. Ett samhälle som ju bygger på den svenska modellen där familjer ska kunna överleva genom att de får subventioner, eftersom skatten äter upp det mesta av lönen. En annan möjlighet är förstås att alla får lägre skatt - men då krävs det att vi skapar en ny svensk modell som bygger på rimliga skatter och valfrihet - inte höga skatter och att alla ska göra lika och leva likadant.

Regeringen Löfven ryckte gladeligen bort hemmasubventionen vårdnadsbidraget det första de gjorde när de kom till makten. Det var verkligen en av deras högst prioriterade frågor. Hur kostsamt var det då för skattebetalarna med vårdnadsbidraget. Ja förutom att det garanterade att den som använde sig av vårdnadsbidraget hade sin anställning kvar i tre år, plus att SGI:n behölls (den sjukpenninggrundande inkomsten) - så kostade den här hemmasubventionen 3 000 kronor i månaden upp till barnet var tre år - sedan gällde det inte längre. En förskolesubvention ligger på cirka 10 000 kronor i månaden per barn - och du behöver inte arbeta för att ha barnen i förskolan. För staten subventionerar gladeligen att vi lämnar bort barn för skattebetalarnas pengar, men inte att någon utför ett arbete och själv tar hand om dem.

Men ... så till det intressanta - eftersom förskolan i sig är en smitthärd av stora mått så kostar förskoleföräldrarna inte bara pengar i själva förskolesubventionen av våra skattepengar, utan även i vab-kostnader (vård av sjukt barn), för att inte tala om vanliga sjukskrivningar då förskolebarnen drar hem smittor till föräldrarna i stora mått (som de sedan sprider till sina arbetskamrater). Och som lite grädde på moset så fuskar vissa förskoleföräldrar enormt mycket med alla sina bidrag - och tydligen mammorna allra mest. De går helt enkelt till jobbet och sjukskriver sig dessutom och cashar in stora summor per år som de kan shoppa lite extra för.  Men den här typen av bidrag och bidragsfusk är det tydligen okej att våra skattepengar ska gå till.

Sett i ljuset av det så klingar: "Vi ska inte betala för att du går hemma" grymt ihåligt. Det är inte bara ett alternativ som är billigare för skattebetalarna - det är också bättre för barnen - och omsorg om egna barn är ett arbete - ett livsviktigt och nödvändigt arbete. För i vårt land pratar man sällan om barnperspektivet, men barn är faktiskt olika och för en del kan förskolan vara direkt skadlig för deras psykiska hälsa. Och skadade barn kostar också pengar - skattepengar.

När man greppat de här bitarna så är frågan om den svenska modellen som inbjuder till fusk av stora mått med välfärdspengar inte har nått vägs ände. Vi måste göra om allting från grunden och när vi gör det så ska vi utgå från att barn är olika och ta fram politiska ramar i familjepolitiken som erbjuder olika alternativ - även omsorg i hemmet. Vi kan inte ha bara en enda lösning som vi ska tvinga in alla småbarnsföräldrar i.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Förskolan ska inte användas som gratis barnpassning

Mammor fuskar mest med bidragen

Ytterligare ett systemfel i den svenska modellen som slår hårt mot barnen

Den svenska modellen och dess negativa konsekvenser

Foto: Pixabay

Svensk välfärdsmodell bygger på att vi ska ligga högt i toppen i skatteligan i världen, eftersom den svenska modellen handlar om att framförallt låg- och medelinkomsttagare ska betala så mycket i skatt att de är beroende av att få tillbaka pengar i form av olika subventioner, för att kunna överleva och försörja en familj. Höginkomsttagare har ett annat utrymme då de kan skatteplanera lättare, men även de sitter fast i den svenska modellen och har fått sitt handlingsutrymme och möjligheten att styra över sina liv begränsat. Genom den svenska modellen har staten tagit makten över folket och detaljstyr hur de ska leva sina liv.

Högskattemodellen ska ge oss bra sjukvård, äldreomsorg, skola och numera även förskola via skatten. För att det här ska fungera med en stor offentlig sektor har fackföreningar och arbetsgivare gått samman och sett till att alla i offentlig sektor ska ha lika låga löner - enligt principen: alla ska det lika dåligt. Det minskar dessa människors valfrihet, livskvalitet och makt över sina egna liv. Men modellen har snurrat runt och människor har varit hyfsat nöjda med sina förutbestämda liv - omedvetna om att det skulle kunna se helt annorlunda ut.

De höga skatterna gör att människor blir helt beroende av staten. Standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett års ålder är ett typexempel på det. Föräldrar som väljer att stanna hemma längre får inga subventioner alls för att de själva ansvarar för omsorgen om sina barn och pusslar ihop sin vardag, trots att en i familjen måste arbeta väldigt mycket mer och hårt för att kunna försörja en familj efter skatt. Hemmafamiljen betalar dessutom mer i skatt på grund av särbeskattningen. En inkomst på 40 000 kronor i en familj beskattas högre än om båda i familjen arbetat och tjänat 20 000 var. Familjen med standardlösningen får en subvention om cirka 10 000 per barn och månad, vilket ger dem en klart bättre ekonomi än hemmafamiljen. De behåller också mer av lönen på grund av särbeskattningen.

Två inkomster har också gett dessa barnfamiljer möjlighet att ta väldigt höga lån och köpa dyra villor och bostadsrätter, på grund av de frikostiga räntesubventionerna. De har därmed kunnat skapa sig en klart bättre ekonomi men har samtidigt inte haft möjlighet att garantera sina barn en bra uppväxt. För i samma takt som förskolan blivit i princip gratis har politikerna tvingats till kostnadseffektiviseringar, vilket lett till stora barngrupper och få personal.

Problemet nu är bara att hela välfärdsmodellen med en lång föräldraledighet, möjlighet att skriva över  dagar på varandra och en förskola som i princip är gratis och som man kan använda frikostigt oavsett om man arbetar eller inte - håller på att haverera. Föräldrar har vant sig vid att kunna lämna sina barn 15 timmar gratis i veckan från det de är tre år - och även när de är föräldralediga med syskon samt att ha tillgång till barnpassning 40-60 timmar i veckan eller mer för en spottstyver. Men nu räcker inte pengarna eftersom vår välfärdsmodell är utformad på ett sätt som gör den tillgänglig för alltför många - oavsett om de arbetar och betalar skatt eller inte. Förskolan är ett område där krisen är djup och allvarlig, men alla politiker verkar anse att det är politiskt självmord att föreslå en höjning av maxtaxan, för några andra pengar att skjuta till finns det inte.

I ett desperat försök att sänka de ofantliga skatteutgifterna lite så har vissa politiker nu siktat in sig på föräldraförsäkringen. Genom att dra jämställdhetskortet försöker man tvångskvotera den redan individualiserade föräldraförsäkringen och göra om den i grunden genom att försämra den, väl medveten om att det kommer att sänka kostnaderna drastiskt. Och så det som ingen vågar nämna - anledningen till att till exempel föräldraförsäkringen blivit för dyr är att människor som är nyanlända i vårt land har rätt att få föräldraförsäkringen retroaktivt för ALLA barn de har. Därför sänkte man ganska nyligen möjligheten att få ta ut dagar efter det att barnet fyllt fyra år och föräldrar kunde bara spara 96 dagar efter fyraårsdagen. Nu pratar LO om att sänka till två år. Inga dagar ska få tas ut efter tvåårsdagen.

Men allvarligt talat ...

Ett välfärdssystem måste ju hela tiden anpassas efter den tid vi lever i. Vad är det som är så dramatiskt med det? När det gällde vårdnadsbidraget så hade man som ett krav att den som skulle få ta ut det inte fick vara i någon form av åtgärder, där de fick pengar ur välfärdssystemet någon annanstans. Så i stället för att försämra föräldraförsäkringen för alla, varför inte ta bort rätten för nyanlända att ta ut föräldradagar retroaktivt, eftersom de redan befinner sig i olika åtgärder. Det är inte elakt att våga lyfta den här frågan, utan ett måste, för annars kommer vi att få enorma spänningar i ett samhälle där allt fler talar om systemkollaps.

Och i stället för att truga på alla nyanlända förskola, knacka dörr och få dem att lämna ifrån sig sina barn till en förskola som många gånger inte klarar sitt uppdrag - varför inte arbeta mer med öppna förskolan och stötta föräldrar OCH barn så att de snabbare lär känna andra föräldrar, bygger nätverk och lär sig språket?

Den svenska modellen är en koloss som håller på att falla samman. Den är osund och fylld av inbyggda fel som skapar ett DDR-liknande samhälle som är trögt att driva runt. Vi kanske inte kan riva hela den här modellen i ett svep men vi måste snarast se över den, prata om felen, vända och vrida på problematiken, våga lämna åsiktskorridoren när vi gör det och se till att vi får en sund, balanserad och nyanserad dialog kring problemen. Det är enda sättet för att få fram lösningar innan kollapsen är ett faktum.

Steg ett är att ta ett helhetsgrepp på familjepolitiken och se att det finns mängder med positiva saker man kan göra. I Hemmaföräldrars nätverk samlas alla människor oavsett härkomst, bakgrund, politisk åskådning, religion och så vidare. Det alla föräldrar har gemensamt är intresset kring barnen och själva livsstilen att satsa på tid för barn och balans mellan familj och arbete. Barn är en fantastisk brobyggare mellan människor. Det är dags att vi lyfter det här och skapar ett samhälle som bättre tar vara på den goda inneboende kraften i föräldraskapet - för att skapa ett långsiktigt hållbart samhälle där människor får en kraft att växa, utvecklas och bidra på ett positivt sätt, utifrån egna förmågor.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Sverige har världens högsta marginalskatt

Hög tid för en ny familjepolitik

Astrid Lindgren om hur de höga skatterna slog mot henne som egenföretagare

Astrid Lindgren ger sig in i skattedebatten 1976 och får svar av Gunnar Sträng

Skattechockens verkliga pris höljt i dunkel

Staten döljer den verkliga skattechocken

Verkliga skatten syns inte

Ytterligare ett systemfel i den svenska modellen som slår hårt mot barnen

Vad tänker vi om våra livsval på dödsbädden

Madeleine Lidman Foto: Privat

Jag är 15 år och sitter i soffan hos en av kompisarna på landet. Vi sitter där och trängs ett gäng ungdomar och plötsligt säger kompisens mamma med en djup suck: "Ja, tänk 15 år och har hela livet framför sig". Det kändes så ödesmättat på något vis och den där frasen återkommer hela tiden i mitt huvud, för den stressade mig på något sätt. Det kändes som att jag verkligen måste göra något av mitt liv - jag som hade hela livet framför mig. Vad stort, att ha allt framför sig.

Och så blev det, jag valde att satsa på att plugga i skolan och jag arbetade hårt på de extrajobb jag hade på lov och sommarlov. "Alla jobb är viktiga och ska utföras väl", brukade mamma mässa. Det tog jag på stort allvar och om de så handlade om att inventera och räkna smådelar till datorer, så räknade jag noggrant och minutiöst. Ett väl utfört arbete handlade om respekt men också om framtida chanser - det gällde att visa vad man gick för helt enkelt.

När jag kom ut i arbetslivet så arbetade jag hårt. Jag tyckte det var kul att jobba och utan att jag tänkte på det hade jag valt motorvägen i livet. Det susade på i full fart och jag passerade den ena korsningen efter den andra med siktet inställt på FRAMÅT - hela tiden framåt mot nya mål. Sedan blev jag gravid - och fick havandeskapsförgiftning - och så kom mitt lilla barn och livet tog en ny vändning. Jag lämnade motorvägen och valde skogvägarna i livet i stället. Det blev tufft och annorlunda, otryggt och osäkert. Den bekräftelse som arbetet gett mig fick jag inte längre. Roliga resor, fester, träffar och utmaningar ersattes av "den lilla världen". Det var en stor omställning.

Men när jag landat i det hela så blev min färd på livets väg verkligen en färd på skogsvägarna. Det blev ett annat tempo och en annan upplevelse. En mer intensiv upplevelse och livet kändes i varenda cell i kroppen - på gott och ont. Att bli förälder innebär ju oro, ständig oro. Gör jag rätt nu - gör jag fel. Tänka, fundera, reflektera, få skuldkänslor när man upplever sig ha fattat mindre bra beslut, korrigera, tänka om - och mitt i allt det - enorma lyckokänslor över de små sakerna, som egentligen var stora: första leendet, första tanden, första stegen, första orden. Och samtidigt under den här första perioden i bebisbubblan hände något med mig som människa. Jag blev mjukare, varmare och mer öppen för livet och människorna på vår jord. Trots att jag inte förstod det så hände något med mig som vi människor inte tar med i en meritförteckning - jag fick inte högre lön eller ett bättre betalt arbete - utan jag utvecklades som människa och fick ett bättre grepp om vad som är viktigt i livet. Jag hade turen att få grepp om det mitt i livet, när barnen kom - och inte som så många andra på dödsbädden. Det människor saknar på dödsbädden är inte att de inte arbetade mer, utan att de inte var mer med sina nära och kära.

Nu kan jag inte påstå att jag gjorde ett aktivt val att lämna motorvägen för skogsvägarna här i livet. Ska vi vara ärliga så körde jag snarare av vägen när jag fick havandeskapsförgiftning och landade mitt ute i skogen. Det aktiva valet gjorde jag dock när jag bestämde mig för att inte ta mig upp på motorvägen igen och köra vidare. Jag bestämde mig för att stanna där på skogsvägarna, mitt i den gröna skogen bland allt fågelkvitter och suset av vinden i trädkronorna. Jag tog därmed en vackrare men också en svårare, byngligare och tuffare väg framåt på livets väg - men ack en så mycket mycket mer fantastisk väg. Det blev med andra ord ingen standardlösning med två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett års ålder - det blev två föräldrar som valde tid för barn och balans mellan familj och arbete.

Nu har det snart gått 20 år sedan mitt första barn föddes. Det har gått fort - mycket fort. Alla ni som haft eller har hund, vet hur man kan titta på sitt husdjur med kärlek och tänka "din stackare vilket kort liv du har". Den punkten har jag nått lite grann nu när jag verkligen förstår med hela mitt sinne hur korta liv inte bara våra husdjur har, utan även vi människor. Det är inte en insikt man kan dela egentligen, det är en insikt som man måste uppleva - genom att leva ett visst antal år. Jag tror att man måste hinna fylla 40 år för att förstå. Man måste kunna räkna ett antal decennier, lägga ihop dem och inse: hoppsan det här gick visst extremt fort.

Det jag kan göra är att försöka dela med mig av den här kunskapen, bara tipsa lite så där så får var och ta till sig som känner för det: Det finns nämligen ingenting som är viktigare än att vara med sina nära och kära här på livets väg, så mitt tips är - ta vara på den här tiden med era barn, den går inte i repris. Ni som väljer tid för barnen och balans mellan familj och arbete - kommer att bli ifrågasatta. Och ni kommer att bli modstulna och ledsna på grund av det. Men kanske är de där påhoppen egentligen bara en fråga, eller en rädsla - och de som ifrågasätter och fäller elaka kommenterar om ert val är kanske bara oroade över att de själva valt fel. Så sträck på er och kom ihåg att ni är starka, modiga och alldeles särdeles speciella som vågar gå mot strömmen. Ni kommer kanske inte att känna er himlastormande lyckliga där mitt i livet på skogsvägarna, men en dag så trillar poletten ner och ni ser vad ni har åstadkommit här i livet och vad som är viktigt egentligen - och det är familjen och framförallt era barn.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Den som är hemma med barn är aktivist

Karriären kan vänta

Jag ska inte betala för att du går och drar benen efter dig

Det duger inte att jobba heltid, hämta sent på dagis - och sedan klaga när man får problem

Jag flöt med strömmen som alla andra. I dag ger jag mina barn tid

När blev det töntigt att våga vara vuxen

Foto: Natalie Buzina FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Jag måste ha missat något väsentligt för när blev det egentligen så extremt töntigt att vara vuxen. Lite ursäktande och skämtsamt ser jag statusuppdateringar som: "Det är vuxenpoäng på det". Jaa? Är det något som måste ursäktas? Är det inte något bra att det finns vuxna som vågar axla vuxenrollen. Hur blir ett samhälle där alla beter sig som tonåringar och bara tänker på sig själva och vad som är roligt och gynnar dem.

En effekt av att allt fler vägrar bli vuxna, är att föräldrar i större utsträckning efterfrågar enkla och bekväma svar på viktiga livsfrågor - svar som enbart ska bekräfta att de inte behöver ta ansvar, eller förändra sina liv när de får barn. Agnes Wold proffstyckare med åsikter som presenteras lika enkelt och billigt som en snabbmatskedja slänger fram en billig hamburgare, levererar lättsmälta åsikter som dövar det dåliga samvetet och låter föräldrar köra på i samma hjulspår och sätta sig själva främst. Hon skriver om allt ifrån att det är okej att dricka en flaska vin i veckan under graviditeten till saker som att det inte spelar någon roll hur vi tar hand om våra barn, eftersom hur de kommer att må och lyckas i livet, endast styrs av deras dna.

Föräldrar som väljer tid för barn och balans mellan familj och arbete är visst extra provocerande och ingen jublade högre än Agnes Wold när valfriheten inskränktes och regeringen med hjälp av L och C tog bort subventionen för hemmaalternativet: vårdnadsbidraget. Föräldrar som väljer tid för barn och vill berätta om sitt val får ofta höra att det inte "ska skuldbelägga", som att valet att vänta med förskola eller hoppa över det helt - automatiskt innebär att man ifrågasätter någon annans val.

Men skuldkänslor är inte farliga - de är sunda och ger oss en chans till reflektion. I stället för att skrika högt: "Man får inte skuldbelägga" så fort någon säger något som inte passar, så kan man vända blicken inåt och fundera över varför man känner skuld. Helt enkelt stanna upp en stund och reflektera och fundera på om det är något man kanske bör förändra - och om man inte vill det så har man vänt och vridit på skuldkänslan och kommit fram till varför. Det kallas utveckling och innebär att man mognar och är absolut ingenting att vara rädd för.

Faktum är att ingenting längre blir som vanligt när man blir förälder - och det börjar redan under graviditeten. Plötsligt är det inte du som blivande mamma som är viktigast längre, utan en liten varelse på tillväxt i magen. I SVT i morse berättade en forskare om att det visst finns studier som visar på risker med att dricka under graviditeten. En risk är att fostret inte kan bryta ner alkoholen och alkoholen kan också påverka stamcellernas utveckling. Det kan bli förändringar i arvsmassan hos barnet. När Agnes Wold får höra det så säger hon klämkäckt:
"Man kan ju naturligtvis inte garantera att inget händer ".

Nej men då ska man kanske inte heller så tvärsäkert under täckmanteln av sin professorstitel (i bakteriologi, by the way) gå ut och presentera en personlig åsikt som en sanning. Även om föräldrar blir supernöjda och det genererar många likes.

För det lilla barnet är det underbart skönt med vuxna som vågar axla sin föräldraroll och som sätter det lilla barnets väl och ve främst.  Det går alldeles utmärkt att leva ett bra liv, med guldkant på tillvaron, ett glas vin vid rätt tillfälle och i balans mellan barnets behov och de egna behoven, drömmarna och önskemålen. Men det krävs att man vågar axla föräldrarollen och göra saker utifrån ett barnperspektiv först och främst. Och det är faktiskt inte ett dugg töntigt.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Forskare kritisk till Agnes Wolds alkoholråd: "Oansvarigt"

Homo sapiens tid för barnen ett framgångsrecept

Anmärkningsvärt att Agnes Wold avfärdar forskning

Agnes Wold sprider myter och moraliserar

Starkare relation till jobbet än till barnen

Gästskribent Susanne Nyman Furugård: Ger feminist frikort i media

Det infantila samhället

Nej Camilla Läckberg den viktiga tiden i bebisbubblan ska man inte leja bort

Foto: Mari Oliveira FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Camilla Läckberg har många som följer henne och därför känner jag att det blir problematiskt när hon och andra berättar hur de lättvindigt lejer bort det "tråkiga" med allt som rör små spädbarn. Ni vet det där med närhet och god omsorg. Det är helt enkelt inte roligt att vara med sin bebis 24/7 säger Camilla Läckberg och åker utomlands med pojkvännen. Inte heller är det roligt att leka med barnen när de blir större. Men hon vill inte ha kritik, det är hon noga med. Och pojkvännen fick även utrymme i media för att undanbe sig kritik för att hon inte tänkte amma sin lilla bebis. Men är man en offentlig person och berättar om saker så känner jag att det måste finnas utrymme även för att presentera en annan åsikt.

Det är faktiskt inte så lätt att det bara är att leja bort barnet till andra (om man inte har särskilda skäl) - låta en liten nyfödd bebis vara med många olika människor, som Camilla Läckberg berättar om. Det är anställda och anhöriga och även flaskmatning för att lättare leja ut omsorgen om barnet till andra. Ett litet barn kan ha maximalt fem anknytningspersoner som det kan relatera till och den anknytningen sker i en strikt hierarki där en person blir anknytningsperson nummer ett, sedan nummer två och så vidare. Där nummer två duger när ett inte är närvarande. För barnet handlar det om att knyta an till en person som ser och tolkar barnets signaler och förstår barnets behov. Barnet blir tryggt och utvecklas som det ska. Närhet, kärlek och god omsorg formar det lilla barnets hjärna och barnet skapar sig en inre arbetsmodell för hur det ska hantera livet och livets utmaningar. God omsorg och kärlek skapar starka barn.

"Bebisbubblan" - att vara med ett litet barn - lära känna varandra, gosa och vara nära, krama, pussa, upptäcka världen tillsammans, utvecklar både barn och föräldrar. Som förälder kommer du in i föräldrarollen, du växer och utvecklas som människa och du förbereder dig inför alla kommande år med barnet. Är du med ditt barn så kommer barnet att följa dig, lyssna till dig och alla barnets utvecklingsfaser kommer att bli lättare att hantera. Du känner ditt barn och vet vad barnet behöver och hur du ska vägleda det. Föräldraskapet blir helt enkelt lättare.

När barnet är så stort att det kan behålla föräldern i minnet så kan man börja göra kortare resor utan barnet om det är hos en annan trygg anknytningsperson i hierarkin. Det här är viktig kunskap som genom kända personers sätt att leva, där de berättar om hur de lämnar bort sina barn till mängder med olika personer - kan bli en dålig inspiration till andra föräldrar. För det är inte så enkelt att det bara är att lämna bort ett litet barn. Det kan till och med vara direkt skadligt för ett litet barn att ha för många personer som tar hand om det.

Dålig anknytning kan leda till psykisk ohälsa längre fram i livet: som oro, ängslan, svårigheter med nära relationer, självskadebeteenden, anorexi, ångest med mera. Det finns alltså all anledning att uppmuntra och stödja föräldrar att ta plats i bebisbubblan med stolthet och göra ett så bra arbete de kan. Livet går sina egna vägar och människor kan drabbas av förlossningsdepressioner eller ha svårt med närhet till barnet, eftersom det kan vara svårt att ge något man inte själv har fått. Men är man medveten om hur viktigt arbetet är i bebisbubblan och att det är bra att satsa på att finnas där för sitt barn och ge barnet allt vad det behöver i närhet, kärlek och god omsorg - då tycker jag att man ska göra det. Det kanske inte är så coolt, häftigt och något att flasha ut i sociala medier - men för barnets välmående är det A och O.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Kärlek sätter sig på hjärnan

Anknytningsskador

"Jag lämnar gärna över småbarnen till andra"

Varaktiga konsekvenser när mamma är   borta för länge

Starkare relation till jobbet än till barnen

När M tog bort familjepolitiken - kastade de ut barnet med badvattnet

Foto: Lars_Plogman  FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Nyligen valde moderaterna att plocka bort familjepolitiken som ett politikområde. Efter mejlkontakt med med Moderaterna har det framkommit att de verkar likställa begreppet familj med kärnfamilj. Därför har de i någon slags missriktad omtanke om familjer som inte är kärnfamiljer, valt att ta bort familjepolitiken helt och hållet, bara för att familjer ser olika ut - och kastar därmed ut barnet med badvattnet.

Självklart kan familjer se olika ut - vad är det för dramatiskt med det? Hur en familj ser ut är inte det intressanta, utan hur föräldrarna/föräldern förvaltar sitt föräldraskap och vilka möjligheter de har att göra det på bästa sätt. Nu kan vi se hur barn 0-6 år - och de politiska ramar som styr vilka uppväxtförhållanden barnen får, glöms bort i de politiska diskussionerna. Något som märktes inte minst nu senast i partiledardebatten i Agenda söndagen den 29 maj, där familjepolitiken inte nämndes alls.

Förskolan är en pusselbit i familjepolitiken, men det finns fler: som familjedaghem, flerfamiljssystem, omsorg i hemmet och föräldraförsäkringen. Alla bitar är lika viktiga och hjälper föräldrar att kunna fixa och trixa ihop den bästa lösningen för varje enskilt barn. Om vissa pusselbitar tas bort, som vårdnadsbidraget, eller förändras så påverkar det i allra högsta grad de val föräldrar kan göra. Och olika val behöver föräldrar göra, eftersom barn är olika.

Samtidigt duggar nu larmen tätt om att krisen i förskolan skördar allt fler offer. Hur många barn som drabbas vet vi inte, eftersom det inte finns någon forskning under de senaste 30 åren där man har tittat på vilken effekt förskolan har på barn. Men hur personalen mår vet vi: pedagogerna i förskolan tillhör Sveriges sjukaste yrkeskår, vilket borde vara en larmsignal även när det gäller barnen. Uppror efter uppror startas i landets kommuner därför att barngrupperna är för stora och personalen för få. Ofta kan inte föräldrar välja något annat om förskolan inte håller måttet, då alternativen tagits bort i många kommuner. Runt hörnet väntar nu också ytterligare försämringar i föräldraförsäkringen, vilket gör att valfriheten kommer minska ännu mer.

De yngsta barnen och deras första år borde intressera politikerna. Det är ju under de första sex åren som barnet formas. Den inre arbetsmodell och de erfarenheter barnet får, avgör barnets välmående längre fram i livet och hur barnet hanterar och klarar av utmaningar. Med tanke på att den psykiska ohälsan hos barn och ungdomar bara ökar är det anmärkningsvärt att familjepolitiken väljs bort av vissa partier.

Familjepolitiken har också så många andra kopplingar till viktiga områden som arbete, hälsa och integration. Om föräldrar inte kan ge sina barn bra uppväxtvillkor, så kommer det att gå ut över deras hälsa och arbetsprestationer. Det blir också svårare att få en bra karriär om föräldrar inte har möjlighet att pussla ihop sin tillvaro på ett bra sätt. Barnen är dessutom en bra ingång i samhället för de som är nyanlända i landet. Föräldrar kan träffa andra föräldrar, nätverka och lära sig språket. Barnen blir en brobyggare mellan människor, men för att få till dessa möten så måste det finnas stöd i de politiska ramarna, så att de som vill stanna hemma längre kan göra det. Öppna förskolan skulle här kunna bli en viktig del integrationsarbetet med en riktad verksamhet till barn 0-6 år.

Därför är det nu dags - med facit i hand - att familjepolitiken återigen hamnar som ett politikområde i samtliga partier. Barnens första år i livet är alldeles för viktiga för att stuvas undan och nonchaleras, oavsett vad för taktiska skäl partierna anser sig ha.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

När betongmakten förstör livet för den lilla människan

Foto: Misty Johnson  FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Barnomsorgspengen som Alliansen införde har gjort det möjligt att starta privat verksamhet som förskola, dagbarnvårdare och flerfamiljssystem. När barnomsorgspengen infördes kunde inte längre kommuner av ideologiska skäl neka att även privata barnomsorgsalternativ fick starta upp verksamhet. För föräldrar har det varit välkommet med fler alternativ och valfrihet eftersom barn är olika.

Tyvärr visar det sig nu att det kommer in rapporter från allt fler kommuner som styrs av S, V och MP att politiker i dessa kommuner försöker stoppa privata alternativ, bland annat genom att man sänker barnomsorgspengen så att de privata utövarna ska gå i konkurs. Eller så hindrar man nya privata alternativ att starta upp. För att verkligen försvåra för vanliga små människor att ta reda på vilka villkor som krävs för att få starta upp verksamhet och ta del av barnomsorgspengen, så har regeringen tagit bort all information från sin hemsida.

Den här utvecklingen är precis det jag varnade för inför valet 2014 i min debattartikel: ”Dålig idé av S att stoppa alternativen i barnomsorgen". S var tydliga med att de ville ta bort - inte bara vårdnadsbidraget som subventionerade omsorg i hemmet - utan även "de borgerliga påhitten" barnomsorgspengen.

Vingåkers kommun

I Vingåkers kommun har man nu fullständigt sänkt en ambitiös familj som i flera år bedrivit en uppskattad verksamhet. De har helt enkelt sänkt barnomsorgspengen så mycket, specifikt för privata dagbarnvårdare, att de inte går runt ekonomiskt. De kommunala dagbarnvårdarna har kommunen redan fasat ut.

Little Acorns – svensk-engelskt barndaghem, erbjuder plats för tio barn, har två pedagoger samt sex barn i kö och har även under året tvingat säga nej till tre familjer som frågat efter plats och hänvisa dem till den kö som finns. Samtidigt har Vingåkers kommun extremt stora barngrupper med 18,6 barn i snitt och på varje pedagog går det 6,1 barn. Kommunen klarar heller inte sina åtaganden att ge barn en plats i förskola och har över 50 barn i kö som väntar.

Becca och Mike Chaney som arbetar som pedagoger i Little Acorns har bedrivit verksamhet under annan pedagogisk omsorg sedan 2009. Allting fungerade bra tills kommunen sänkte ersättningen 2013. De överklagade sänkningen men fick avslag och har då överklagat igen, trots att förvaltningschefen i kommunen sagt att det inte är någon idé att de överklagar, ”eftersom kommunen måste spara pengar”. I dag får de 59 636 kronor per barn. Den kommunala förskolan får 94 122 kronor per barn. De får också ersättningen sänkt om ett barn går halvtid eller inte är där någon dag, vilket inte förskolan får.

I dagsläget väntar de på beslut från Förvaltningsrätten. Sedan 2013 har de levt på besparingar i väntan på ett positivt beslut, men klarat sig då de har haft två barn från Katrineholm och Norrköpings kommun. Barn som de fått ett högre belopp för. Nu när de har fem deltidsbarn av sammanlagt tio - och när de inte längre har barn från grannkommunerna, så går det inte längre runt ekonomiskt. Det kan tyvärr bli så att de måste lägga verksamheten redan innan sommaren.

Extra anmärkningsvärt är det att Vingåkers kommun rapporterat in till Skolverket att de har någon verksamhet under annan pedagogisk omsorg. På så sätt slipper kommunen komma med i Skolverkets statistik över hur låg ersättning de betalar ut.

Det måste finnas en möjlighet att kunna bedriva annan pedagogisk verksamhet och få det hela att gå runt. Det kan inte vara rimligt att barnomsorg i annan pedagogisk verksamhet ska få 34 486 kronor mindre per barn än kommunens eget alternativ. Barn är olika och det finns många fördelar med att kunna erbjuda verksamhet även i en mindre barngrupp, för de barn som behöver det. Den låga ersättningen hindrar också andra från att starta upp annan pedagogisk omsorg.

Hur kan socialdemokratisk ideologi och ett motstånd mot privata alternativ få gå före barnperspektivet? Och hur kan kommunen på det här sättet tvinga en unik och välfungerande verksamhet att lägga ner, när man dessutom inte kan erbjuda en annan lösning eller en lösning av lika hög kvalitet vad gäller inriktning och antal barn? Dessutom är en förskoleplats betydligt dyrare än en plats i annan pedagogisk omsorg, även med en rimlig ersättningsnivå. Så man tar alltså gärna en högre kostnad bara man får bestämma alternativ åt föräldrarna.

Tierp

Sedan i höstas har några familjer försökt starta upp som dagbarnvårdare i Tierp, men även där motarbetas de på alla sätt av kommunens politiska majoritet.

Människor får sina liv förstörda

Det handlar om vanliga, arbetsamma små gräsrötter - som av ideologiska skäl motarbetas då de vill bedriva verksamhet i privat regi. Förutom att människor far riktigt illa, så missar också andra familjer i dessa kommuner möjligheten att välja ett bra alternativ till sina barn, då kommunen inte vill ha någon konkurrens till sin egen verksamhet.

Nu är det dags att lyfta de här övergreppen på vanliga, hederliga, arbetsamma människor till en högre nivå. Vad gör politikerna i riksdagen för att säkra att kommunerna följer de regler som riksdagen infört när det handlar om barnomsorgspengen? Det är bråttom nu - för människor far väldigt illa.

Madeleine Lidman

Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Het debatt om barnomsorg i Tierp

Örebro sänker ersättningen till de privata familjedaghemmen

Leksand svälter ut de privata dagmammorna

Privat förskola i Malmö stoppas

Skolverkets information om vad som gäller för pedagogisk omsorg (familjedaghem, flerfamiljssystem)

Starta eget - så fungerar barnomsorgspengen

SVT:s Agenda väljer helt bort barnen inför partiledardebatten

Foto: dnispnk FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Förskolekris, stora barngrupper, få personal, akutförskolor som gör att personalen gråter, barnen gråter - och uppror som startat över hela landet för en förändring. Ändå väljer SVT Agenda att inte ta upp familjepolitiken över huvud taget som ett ämne, inför partiledardebatten den 29 maj. Barn 0-6 år räknas tydligen inte.

HUR kan man göra en sådan prioritering.

Det är ju de allra minsta barnen om något som behöver få sin situation belyst. Familjepolitiken där förskolan är en pusselbit, men där även övriga  barnomsorgsalternativ i form av familjedaghem, flerfamiljssystem och omsorg i hemmet, ingår samt själva föräldraförsäkringen, är ju så viktiga bitar att ha med i debatten. Det är ju med dessa pusselbitar föräldrar ska kunna pussla och trixa för att få ihop en bra lösning när barnen är små.

Jag hoppas att samtliga föräldrar i vårt land nu skriver en rad till SVT Agenda: agenda@svt.se och ber dem att ta upp familjepolitiken inför partiledardebatten. Det räcker med några korta rader om att man vill att de ska ta upp familjepolitiken som ett ämne för debatt.

Nu är det dags att vi får in ett barnperspektiv i de politiska diskussionerna och att föräldrar får veta klart och tydligt vilken politik de olika partierna har. Vi ser ju hur den psykiska ohälsan hos barn och unga bara ökar, att då helt välja familjepolitiken i diskussionerna är faktiskt skamligt.

Madeleine Lidman

Hemmaföräldrars nätverk

Förskolans miljö knäcker personalen - men är ett måste för barnen?

Foto: Mark Skipper  FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Det är något konstigt med hur förskolan presenteras emellanåt. Det finns liksom två versioner: Först hur otroligt hemsk arbetsmiljö personalen har. Hur fruktansvärt höga sjukskrivningstal de har. Hur otroligt dåligt de mår psykiskt. Hur många som lämnar yrket och så vidare.

Och sedan har vi hur den presenteras när det gäller barnen: "Dagisbarn blir duktigare i skolan". "Barn behöver förskola för att bli socialt välfungerande". "Barnen behöver stimulansen i förskolan och pedagogiken". Eller det senaste som en förälder rapporterade om stod på en öppen förskola: "Alla barn har RÄTT till förskola, enligt Barnkonventionen". (Inte en helt sanningsenlig återgivning av Barnkonventionen om vi säger så). Sammanfattningsvis så matas det hela tiden ut att barn behöver, eller måste gå i förskolan för att utvecklas optimalt. Samma förskola som bränner ut personalen ...

För personalen är förskolans miljö helvetet på jorden som gör dem psykiskt och fysiskt sjuka och för barnen är det himmelen på jorden och ett måste för deras utveckling.

Rätta mig om jag har fel, men är det inte något i den här beskrivningen som inte går ihop? Resultatet kan ju också tala för sig självt. Skolresultaten sjunker i varje Pisa-mätning - i samma takt som alltfler barn gått i förskola och den psykiska ohälsan hos barn och ungdomar bara ökar. Och det räcker med att besöka en skola för att se hur socialt välfungerande barn är i dag.

Personalen arbetsdag är dessutom maximalt åtta timmar - många barn är i förskolan 10 timmar per dag eller mer. Det borde väl också vara en liten ledtråd om miljöns påverkan på personal respektive barn.

Det är nästan lite kusligt hur få som verkligen bryr sig om barnen. Inne på Förskoleupproret (som jag blockerades ifrån när jag ansökte dit igen sedan jag frivilligt gått ur), så skriver man bara om personalens usla arbetsvillkor. Kommer barnens villkor upp så kontrar alla genast med: "Vi får inte skuldbelägga föräldrarna" och inlägg raderas. Inne på Förskolan.se - också en Facebook-grupp som jag kastades ut ifrån och blockerades ifrån, trots att jag inte brutit mot några regler - så var det samma sak. INGENTING om hur miljön i förskolan påverkar barnen fick nämnas. Administratörerna var mycket noga med att påpeka att endast pedagogiken var tillåten som diskussionsämne och möjligtvis personalens arbetsmiljö. Personer som jag som lyfter barnens villkor är så hotfulla att vi måste blockeras. Men är det jag som ska tystas, eller är det barnens miljö som borde bli bättre?

Sedan är det nästan som barnens hemska villkor i förskolan är lite roliga - något man kan skoja om till och med, som i det här inlägget: ”Elva fantastiska saker du inte visste innan ditt barn börjat i förskola". Men jag kan faktiskt inte förstå hur saker som att barnen jämt är snoriga och sjuka eller inte bajsar i förskolan är roliga. Särskilt inte när det nyligen larmades om stressade, förstoppade förskolebarn. Och hur kul kan det vara att jämt vara sjuk under sina första uppväxtsår? Dessutom på grund av att många föräldrar lämnar sina sjuka barn till förskolan.

Vuxna gör sig roliga över saker som barnen inte kan påverka och som de vuxna många gånger inte ens verkar ha intresse av att försöka påverka. För mig känns det bara så grymt.

Jag tycker personligen för barnens och personalens skull att vi i stället för censur eller skämt bör ta ett helhetsgrepp på familjepolitiken och ta krafttag för att fixa alla problem. Steg ett är att välja att se även hur barnen påverkas av miljön i förskolan och att det beror på de bristande och många gånger helt obefintliga familjepolitiska ramarna.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Personalen går på knäna. I förskolan finns Sveriges sjukaste yrkeskår

Jessica knäcktes av jobbet

Förskolebarn saknar skydd i en arbetsmiljölag