De sex första viktiga åren lägger grunden för hur ditt barn utvecklas

Foto: Stepram (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

En pappa skriver så stillsamt en insändare som är klockren och adresserar problemen där de hör hemma. Inga överord, bara: "Det är ditt fel om ditt barn skriker hora till andra". Hela artikeln belyser så tydligt problemen med dagens föräldraskap. Istället för att ge sig på lärarna i skolan och tro att de ska lösa allt och att allt är deras ansvar, så har faktiskt varje förälder ett ansvar för hur de egna barnen beter sig. Sedan kan jag förstå att det är svårt när många barn inte är så mycket med sina föräldrar, under de första sex viktiga åren när grunden läggs.

Många barn idag går 50-60 timmar i veckan och barn som har föräldrar som är föräldralediga med syskon, placeras ändå långa dagar i förskola, även alla lov, utan särskilda skäl. Samtidigt som larmen i #pressatläge duggar tätt om att många förskolor inte har rätt förutsättningar att klara sitt uppdrag och ge barnen det de behöver.

Sedan är det så viktigt som förälder också att känna till HUR barn lär sig saker. Barn lär sig saker genom spegelneuronerna i hjärnan. Det betyder att det gamla ordspråket: "Barn gör inte som vi säger - de gör som vi gör", gäller. Och barnen formas efter hur och om de får tillång till det som små barn behöver: närhet, kärlek, god omsorg, god anknytning och socialt samspel med en vuxen.

Jag brukar säga att kunskap är makt. Om föräldrar förstod hur viktiga de första sex åren är för hur barnet utvecklas, så skulle säkerligen många fundera mer över tid för barn och balans mellan familj och arbete. De skulle säkerligen inte heller så enkelt köpa de lätta lösningarna som presenteras från politikerhåll. Lösningar där det påstås att det bästa alltid är att lämna ifrån sig barnen så tidigt som möjligt och så långa dagar som möjligt i någon annans vård.

Alla kan inte välja den bästa lösningen som det ser ut idag med den styrande familjepolitik som bedrivs i det här landet. Men föräldrar har mer makt än de tror och kan ställa krav på politikerna att ta fram en flexibel familjepolitik som stöttar föräldrar, istället för att styra dem.

Politikerna bryr sig nämligen inte om barnen. De ser bara teoretiska skrivbordskonstruktioner och olika mål som de tror sig uppnå med styrning av folket på olika sätt. Den ena ideologin ser bara arbetslinjen - småbarnsföräldrar måste arbeta heltid så tidigt som möjligt för att mata in mer pengar i det svarta slukhålet som kallas välfärden, eftersom hela systemet håller på att kollapsa. Och den andra ideologin ser barnet som en produkt som ska formas och skapas i det rätta tänkandet, för att bli en framtida väljare som röstar "rätt" och garanterar att politikerna får sitta kvar vid maktens grytor.

I kläm mellan de politiska ideologierna och målen, finns det lilla barnet - som inte bett att få födas. Och vars enda längtan är att få vara nära sina föräldrar, få tillbringa tid med sina föräldrar, få känna sig älskade och få upptäcka världen och lära sig om hur världen fungerar - tillsammans med de personer som betyder mest för det lilla barnet: föräldrarna/föräldern.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Vill du som förälder sätta press på politikerna och ge barn 0-6 år en röst i valet 2018? Skriv då på namninsamlingen Power to Parents.

Hemmaomsorg ger barn precis det de behöver

Foto: Rachel Samanyi (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Det är inte lätt att gå mot strömmen och följa sin magkänsla, men barn är olika så varför ska vi göra exakt samma val kring barnens första år? Många som väljer att gå sin egen väg och stannar hemma längre, för höra kommentarer från grannar, vänner, bekanta och släktingar, om att barnen missar något väsentligt när de inte blir elever i en skola från ett års ålder och får lite undervisning. Det skapar naturligtvis oro och många läser in sig på den forskning som finns och som visar vägen i vad små barn behöver, egentligen.

Kruxet är bara att hur påläst du än är som förälder, så skapar ändå det hårda klimatet i vårt land där bara en enda barnsomorgsmodell hyllas (förskola), oro hos de som väljer något annat. Därför var det extra roligt att få läsa hemmaföräldern Hanna Hinnersjös inlägg i Hemmaföräldrars nätverks FB-grupp, om en händelse som hon var med om nyligen. (Har fått tillåtelse att dela inlägget offentligt). Hanna har omsorgen om sina barn hemma och arbetar i egen regi i pedagogisk omsorg i form av familjedaghem.  Äldsta barnet har hon haft hemma helt i fyra och ett halvt år och sedan har han efter egen önskan fått gå i förskola några timmar i veckan, eftersom hans bästis går där.

Hannas berättelse:

"Helt plötsligt mitt i söndagsmiddag på restaurang idag kom det fram en tant från ett bord i närheten och frågade om jag pratar engelska och ja jo det gör jag ju svarade jag. Sen fortsatte hon med att fråga var mina barn går i förskola och om de gått där länge. Då sa jag förstås att jag är dagmamma och att mitt stora barn gått på sin förskola i ett år nu men att han är hemma när han vill och att det lilla barnet hänger runt, hemma på dagarna. Då ropade tanten till sin man och sa: "Vad var det jag sa" och skrattade.

Det visade sig att hon var en österrikisk forskare inom anknytning och barns sociala trygghet och nu jobbar i Sverige med att studera svenska förskolebarn i deras vardagsmiljö på förskolan. Och så sa hon att hon var helt faccinerad över att det så tydligt syns på mina barn att de kommer från en annan tillvaro, än den som är klassisk här i Sverige. Och att jag gör ett fantastiskt jobb med dem. Hon hade suttit och studerat oss i vårt samspel i 1,5 timme med sin man (måttligt creepy kanske men ändå).

Alltså ett sånt jäkla bevis på att min dröm om att med hjälp av närhet, skapa trygga individer som är lugna och okonstlade i sig själva samt att min karriärmässiga "uppoffring" lönar sig. Nu kanske jag kan slänga all favoritläsning om barn- och familjepsykologi, då mitt och barnens förhållningssätt uppenbarligen är på god väg mot hamn." 

I Sverige har ingen forskat på vilken effekt förskolan har på barn, under de senaste 30 åren. Men ändå serveras föräldrar hela tiden myter om hur förträffligt och nödvändigt det är för alla barn att gå i förskola. Samtidigt som vi i Sverige snart bara har en enda barnomsorgsmodell - har all forskning om anknytning, neurobiologi och utvecklingspsykologi stuvats undan. Men det är så viktig forskning som visar vad små barn behöver - och det är precis det som barn får när de har hemmaomsorg (så länge inte hemmet är dysfunktionellt så klart).

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Varför sprids inte kunskap om små barns behov?

Kärlek sätter sig på hjärnan 

Stressade småbarn

Får ettåringarna den närhet de behöver?
Små barn behöver inte en massa aktiviteter

Ingen märkte att BO slutade arbeta för alla barns bästa

Foto: Art Siegel (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Jag kan tycka ibland att det finns en fara i att myndigheter är så styrda av direktiv från politikerna. Ta bara Barnombudsmannen. När Alliansen kom till makten och en ny BO (Fredrik Malmberg) ersatte Lena Nyberg, så ändrades uppenbarligen också BO:s uppdrag från att omfatta alla barn - till att handla om utsatta grupper. Om Sveriges journalistkår bevakat makten som det är tänkt, så borde någon ha reagerat på det hela. En anledning att BO kanske slutade titta på alla barns behov kan ju vara nedskärningarna i barnomsorgen som började redan på 90-talet och där de första larmen om att barnen for illa kom redan för cirka 20 år sedan. Larm som ingen politiker riktigt mäktade med eller brydde sig om och därför var det kanske enklare att ändra BO:s inriktning, när det började bli skarpt läge och situationen började bli ohållbar. Det blev lättare att flytta fokus till barn som omhändertagits av socialtjänsten, eller flyktingbarn. Behjärtansvärda grupper att engagera sig i, men det är anmärkningvärt ändå att inte alla barns välmående bevakas av BO.

I årsrapporten från BO år 2000 står det bland annat:

"Studier visar att personalen i förskolan som en följd av det ökade antalet barn i grupperna och den minskade personaltätheten endast har tid med de dagliga rutinerna. De hinner inte med tröst och stimulans av barnens utveckling. Många barn reagerar emot den stressande miljön på förskolan och vägrar att finna sig till rätta. Personalen upplever matsituationerna och blöjbytena så stressande att de inte har tid för den lek, samspel, närhet och kroppskontakt som de minsta barnen såväl behöver. Inte heller finns tid att ge oerfarna förstagångsföräldrar behövligt stöd."

Trots BO:s larm hände absolut ingenting. Och nu har det alltså gått snart två decennier utan några som helst förbättringar. (En liten tankeställare till alla som tror att politikerna inte vet att barn far illa i förskolemiljön och att bara de får veta, eller media rapporterar - så kommer en lösning #pressatläge).

År 2007 varnade sedan dåvarande Barnombudsmannen Lena Nyberg fortsättningsvis också om att den psykiska ohälsan hos små barn ökade. Vad hände? Jo det blev liv i luckan till tusen - men inte så att någon ställde sig på barnens sida, utan Expressens ledarsida krävde istället hennes avgång. 2008 ersattes hon av folkpartisten Fredrik Malmberg och allt arbete hos Barnombudsmannen tog en ny inriktning och började handla om ett smalt och nischat område. Voilà - försämringarna i familjepolitiken kunde fortskrida och trots att den psykiska ohälsan fortsatte öka, var det nu ingen som vågade säga varför eller som tog tag i problemet.

Nu har barnen satts åt sidan i politiken i snart 20 år. Enda gången de omnämns är det som ett problem och ett hinder för jämställdhet och arbetslinje. Under en föreläsning på Timbro nyligen pratade en folkpartist om barnen som "de som fyller på och ska ta över och jobba". När någon uttryckte att det lät lite hårt så kontrade han snabbt med: "Ja, så är de gulliga också förstås".

Jag vet inte men jag tycker vi har en hemsk syn på barn i det här landet. Dessa små individer är så mycket mer än en biologisk fotboja - en frihetsinskränkning som ska fördelas "rättvist" mellan föräldrarna. De är kärlek, livets mening, lycka, glädje och en chans till utveckling och förståelse för livet med allt vad det innebär. Det människor ångrar mest på dödsbädden är att de inte tillbringade mer tid med sina barn och sin familj, men all denna kunskap har tryckts undan. Dessa små förtjänar en bra och trygg barndom där de får sina behov tillgodosedda så att deras chanser att få ett bra liv maximeras. Ska vi minska den psykiska ohälsan hos barnen så måste vi börja arbeta förebyggande och då handlar det om att titta på vad små barn behöver utifrån den forskning som finns kring anknytning, neurobiologi och utvecklingspsykologi.

Det är dags att vi föräldrar tar tillbaka ansvaret för barnen och att vi samtidigt tar tillbaka makten över våra liv. Tack, men nej tack till alla politiker som vill detaljstyra hur vi lever och vilka val vi gör. Staten är ingen bra förälder - det kan vi se i de psykiska ohälsotalen.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Namninsamling för att ge barn 0-6 år en röst i valet 2018

Att enbart kräva mindre barngrupper räcker inte

Nej att tvinga papporna att vara hemma mer löser inte problemen med MeToo

Proffstyckareliten: Barn är en frihetsinskränkning som måste fördelas mellan föräldrarna

Familjepolitiken måste förändras - barn är ingen biologisk fotboja

Mammor betalar priset för att arbeta heltid

En enda barnomsorgsmodell: förskola - ger flera negativa sidoeffekter

Foto: Adam McLane (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

I Sverige matas föräldrar hela tiden med att det bara finns en enda barnomsorgsmodell som är det bästa för alla barn: förskola. Det är som att den självklara kunskapen om att barn är olika har försvunnit. Det säger sig självt att förskola för barn som inte mår bra i förskolegrupper kommer att ge en mängd negativa effekter på just det barnets utveckling. Om sedan förskolan rent generellt inte är anpassad efter små barns behov utifrån forskning kring anknytning, neurobiologi och utvecklingspsykologi - utan fokus istället hamnar på pedagogik - då kommer det att få ännu fler negativa sidoeffekter på många små barns utveckling rent generellt.

Trots att föräldrar hela tiden matas med fake news från politiskt styrda myndigheter som till exempel Folkhälsomyndigheten, om att förskolebarn blir duktigare i skolan samt mer psykiskt välmående, så kommer det ju faktiskt i andra änden helt andra oberoende nyheter om ständigt ökande psykisk ohälsa och ständigt sjunkande skolresultat (även sedan man justerat för invandrarbakgrund och socioekonomiska faktorer). Om nu en majoritet av alla barn gått i förskola de senaste decennierna så borde väl inte dessa siffror vara så dystra?

Nu kommer det siffror som visar att IQ sjunker för första gången hos nya generationer i de nordiska länderna. I vanliga fall brukar nya generationer vara smartare än de äldre. Naturligtvis skyller alla på ipads och det kan säkert vara en del av sanningen, men för den som läser in sig på forskning om vad små barn behöver och sedan tittar på vad en majoritet av alla svenska barn får under sina första år, så finns nog en stor del av sanningen där också.

"Du är så negativ, är du så emot förskolan", kanske någon tänker. Nej, jag är emot att vi styrs mot en enda barnomsorgsmodell och att förskola snart är det enda alternativet som finns. Jag är för valfrihet och tycker att vi ska ha en förskola för de föräldrar som vill det, men då ska den vila på den forskning som finns och vara utformad efter små barns behov. OCH personalen måste få rätt förutsättningar att göra ett bra jobb. Att förskolepersonalen tillhör Sveriges sjukaste yrkeskår säger ju en hel del, Om de mår så dåligt i förskolemiljön, hur mår då inte barnen?

Jag vill ha alternativ, så att föräldrar både kan välja - men också välja bort, om de märker att en lösning som de valt inte fungerar. Då ska de självklart kunna välja något annat. Det är ju därför det är så fiffigt med många olika barnomsorgsalternativ. Barn är nämligen olika.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Stå upp för dagmammorna

Fika med SVT träffar Hemmaföräldrars nätverk

Fika med SVT kom hem till mig igår för att träffa lite hemmaföräldrar från Hemmaföräldrars nätverk och prata om vilka frågor vi tyckte var viktiga inför valet. Föräldrar som valt att gå mot strömmen och väljer bort standardlösningen med två helitdsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett års ålder, är en grupp som sällan kommer till tals, eller syns i media. Därför var det toppen att vi var bland de som valdes ut för ett besök.

Med en stor röd picknickkorg fylld med kaffetermosar och bullar dök det upp fyra personer från SVT. Vi berättade så klart om att vi önskade höra mer om familjepolitik inför valet 2018 samt att barnperspektivet måste få komma in. Barn 0-6 år har inte en röst idag, utan nämns över huvud taget knappt i politiken. Ibland känns det som den allena rådande synen på barn är den som PM Nilsson uttryckte: "Barn är en biologisk fotboja, en frihetsinskränkning som måste fördelas rättvist mellan föräldrarna". De allra flesta som fått barn ser det nog för det mesta väldigt annorlunda.

För en majoritet av oss är våra barn det viktigaste vi har och självklart vill vi ha en familjepolitik som vilar på forskning om vad små barn behöver. Och då handlar det om anknytningsforskning, neurobiologi och utvecklingspsykologi. Som vi sa till Fika med SVT: "Det är en win win för alla om familjepolitiken kommer upp på agendan inför valet 2018. I familjepolitiken ryms så många olika viktiga bitar som rör barn 0-6 år och som innefattar ett barnperspektiv. Det handlar om föräldraförsäkringen, barnomsorgen och vilka alternativ som måste finnas i alla kommuner, eftersom barn är olika. Men innefattar även förskolan och vilka förutsättningar den ska ha för att barn ska må bra och utvecklas bra". Med tanke på att den psykiska ohälsan hos barn bara ökar, skolresultaten sjunker och nu även IQ sjunker i de nordiska länderna, så är det verkligen dags att börja titta på de första åren och låta politiska beslut i framtiden vila på den forskning som finns.

Jämställdheten är en annan viktig fråga vi lyfte. Idag presenterar media ofta jämställdheten utifrån den socialistiska defintionen om 50-50. Men jämställdhet innefattar så mycket mer. Varför ska det bara finnas en modell även här för att uppnå jämställdhet? Även om vi delar 50-50 på föräldraförsäkringen så kommer vi inte åt det faktum att kvinnodominerade yrken inom vård och omsorg präglas av väldigt låga löner. Att höja lönerna är en viktigare diskussion än att hindra de som vill att vara hemma längre eller arbeta deltid. Jämställdhet är ju också att få välja själv vilket liv du vill leva, men eventuella negativa sidoeffekter av ett val går det ju att göra något åt, istället för att genom politiska beslut styra hur människor lever sina liv.

Fika med SVT reser runt i hela landet och träffar mängder med gräsrötter. Det är ett hedervärt uppdrag och vi hoppas att vi i HFN nu i vår tur har varit med och bidragit till att det här kanske blir valet när de små barnen 0-6 år får sin röst hörd och vi i slutändan får politiska partier som tar fram en familjepolitik som är bra och hälsosam för våra allra yngsta.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Mammor betalar priset för att arbeta heltid

Föräldrar måste få bestämma själva

Ha respekt för att familjer är olika

Riskfyllt styra mer i familjepolitiken

Jämställdhetslinje riskerar att bli en sjukskrivningslinje

Att enbart kräva mindre barngrupper räcker inte

Förskolans problem kan inte lösas utan att familjepolitiken förbättras

Det är lite intressant att se hur det rapporterats sedan 90-talet att förskolan haft problem att klara sitt uppdrag och ändå blir det inte bättre. Jag har funderat lite vad det kan bero på och det största problemet tror jag är att det dyker upp en larmrapport, en bok som belyser krisen (till exempel Tid för barn, Förskolan för de allra minsta. På gott och ont eller Mår barnen bra i förskolan) eller så skriver någon tidning om sjuktalen hos personalen eller hur barnen drabbas negativt på olika sätt. Känslorna svallar och diskussionerna går heta ett tag. Alla ropar självklart i kör: Det måste bli bättre, barngruppsstorlekarna måste ner och det måste anställas mer personal.

Mitt i stormens öga fortsätter FB-grupper som Förskolan.se med så höga medlemstal som över 33.000 medlemmar att dela inlägg om roliga intressanta saker att göra med barnen i förskolan. Skulle ett kritiskt inlägg delas där någon lyfter ett problem så raderas det och personen kastas antingen ut ur gruppen eller så hänvisas diskussionen till en samlingstråd och stängs. Jag kan förstå det till viss del för varje grupp har sin inriktning och negativa trådar är arbetssamma att administrera, men det blir lite konstigt när förskolan brottas med så många och allvarliga problem som på sikt kan sänka hela verksamheten att förskolediskussioner enbart ska handla om det som är positivt. Det blir som att fortsätta inreda och snygga till en båt med hål i som sakta sjunker och strunta i stigande vattennivåer och bara fortsätta måla och pyssla, utan att inse att båten snart ligger på botten. För faktum är ju att alla dessa roliga intressanta saker det går att göra i förskolan kommer minska i framtiden om personalen är utbränd och barngrupperna är så stora att det inte finns förutsättningar att göra mer än överleva dagen.

Lite fundersam blir jag också kring Förskoleupproret. De hade länge sin tystnadskultur under i princip fem års tid. Förskolepersonal fick under inga omständigheter skriva inlägg om problem på sin arbetsplats, för det fanns ju FÖRÄLDRAR i gruppen. Och de skulle kunna känna skuld för att de lämnade barnen till förskolan om de fick veta hur svårt personalen hade det att klara sitt uppdrag. Efter ett inlägg i Lärarnas tidning som inte var populärt hos admin i Förskoleupproret, så sansade de sig dock och startade #pressatläge. Det blev till slut ohållbart att försöka stoppa personalen från att berätta sanningen och förmodligen var det också många som reagerade på att det var ett ganska skumt agerande i en grupp som säger sig vilja förbättra.

Jag måste villigt erkänna att jag var som ett frågetecken den tid jag var med i Förskolan.se och Förskoleupproret. Själv försökte jag lyfte de problem jag såg för att sedan bolla med tankar och ideér på lösningar. För mig var det solklart att pudelns kärna fanns i familjepolitiken. Men familjepolitik var ett ämne som absolut inte fick diskuteras i någon av grupperna. Rädslan hos admin visade sig vara extremt stor och det var ständiga påminnelser om att "familjepolitik diskuterar vi inte här i gruppen". Eftersom jag arbetat i två decennier nu med att försöka förbättra familjepolitiken och är övertygad om att det skulle lösa även förskolans problem, så blev jag väldigt konfunderad över den inställningen.

Det enda jag sett hända nu under de två decennier jag sett krisen i förskolan bli allt allvarligare, är att när media uppmärksammar en kampanj eller demonstration kliver ansvarig politiker fram och säger med rynkad panna och allvarsam min: "Vi ska ta till oss av det ni berättar och vi har redan avsatt XX antal pengar för att lösa det här". Och så går det antal år till där föräldrar och personal nöjer sig för stunden. "Wow vi lyckades." (Nu senast när Skolverket återinförde rekommendationer om gruppstorlekar. Alla jublade men inget har blivit bättre).

Om politikerna lyssnat hade vi sett en förändring redan i början på 2000-talet när de första rapporterna om problemen med nedskärningarna i verksamheten på 90-talet började synas. (Jag skrev om det i debattartikel i SvD redan 2006). Men istället har politikerna sin vana trogen (och för att de kan och kommer undan med det) stadigt minskat ersättningen till förskolan samtidigt som uppdraget utökats. Något jag skrivit om i den här debattartikeln i Dagens Samhälle där jag sammanfattar vad som lett fram till dagens situation. (En artikel som admin inne på Förskoleupproret, enligt rapporter, flitigt raderat varje gång den delas trots att jag länkar till deras kampanj #pressatläge. INTE prata familjepolitik you know ...)

Hur hänger då allt ihop? Hur kommer det sig att admin i grupper som rör förskolan och som samlar tusentals och åter tusentals medlemmar - är så emot att ställa politikerna mot väggen och utkräva en ny och bättre familjepolitik? Ja säg det, det får väl var och en som är med år efter år i dessa grupper utan att något blir bättre ta och fundera lite närmare på. Men det är svårt att inte bli lite konspiratorisk och undra om inte vissa admin har kopplingar till vissa partier som vill lägga locket på.

Tyvärr kommer #pressatläge inte heller att åstadkomma någon förändring på grund av oviljan att ta tag i familjepolitiken. Nästa valperiod kommer troligen förskolans uppdrag utökas ytterligare och den allmänna förskolan från två års ålder kommer införas, samtidigt som tiden för föräldraledigas barn kommer att utökas över hela landet så att det blir lika mycket tid i alla kommuner. Föräldraförsäkringen kommer att kortas och fler små barn under ett år kommer att behöva förskoleplats.

Jag har i alla fall svårt att se på när små barn far illa och personalen går på knäna, samtidigt valfriheten minskar och föräldrar inte kan välja något annat än förskolan snart. Därför vill jag sätta press på politikerna. Vill du också göra skillnad. Skriv då på namninsamlingen Power to Parents 2018 för att ge barn 0-6 år en röst i valet.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Regeringens jämställdhetspolitik ökar otryggheten och gör fler arbetslösa

Foto: Joe Jungmann (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Regeringen stoltserar nu med att de "tagit ett helhetsgrepp på jämställdhetsarbetet". De har också skapat en ny Jämställdhetsmyndighet - med ännu fler anställda tjänstemän betalda av våra skattepengar som ska klura på verklighetsfrånvända lösningar.

Vi ser nu en allt grövre brottslighet mot kvinnor i vårt land. Tryggheten minskar och kvinnor får allt svårare att leva fritt och röra sig i det offentliga rummet. Redan idag berättar många att de ändrat sitt beteende på grund av den ökade otryggheten. I Skaraborg har till exempel 30 våldtäkter skett det senaste halvåret som polisen inte hinner utreda. I Malmö plågas kvinnorna svårt av ständiga gruppvåldtäkter. Inte ens skolorna är trygga och även lärarna utsätts för våld och sexuella trakasserier. För att bara nämna några exempel.

När det behövs krafttag mot den grova, ständigt ökande brottsligheten som raserat jämställdheten och försämrat livsvillkoren för kvinnor - då inrättar regeringen en ny myndighet med fokus på flera helt felaktiga saker och stoltserar sedan med bland annat följande i en debattartikel i GP:

"Vårdnadsbidraget, som innebar att främst kvinnor fick bidrag för att vara hemma med sina barn i stället för att arbeta och låta barnen ta del av förskolan, avskaffade vi."

I detta skarpa läge när kvinnofriden och jämställdheten är i botten, så fortsätter regeringen bara på den inslagna vägen som Gunnar och Alva Myrdal stakade ut på 1930-talet. De tror alltså att bara för att de tagit bort vårdnadsbidraget så ska det leda till att de kvinnor som valt hemmaomsorg till sina barn, nu ska sätta in barnen i förskola och gå ut och arbeta. För i deras snäva världsbild så finns det inga andra sätt att uppnå jämställdhet.

Till att börja med så fanns det ju en grundläggande ORSAK till att familjerna valt hemmaomsorg och ansökt om hemmasubventionen vårdnadsbidraget. En vanlig orsak till att vänta med eller hoppa över förskola helt är ju att barnen till exempel inte mår bra i förskolegrupper. Fördelen med VB var då att det gick att ha hemmaomsorg i tre år med anställningen och SGI:n skyddad. Nu måste föräldrar säga upp sig för att kunna ha hemmaomsorg.

Regeringens beslut har alltså lett till att fler föräldrar (både mammor och pappor) förlorar en fot på arbetsmarknaden. För många har inte ett val. I många  kommuner har ju alternativen för de som behöver en annan omsorg än förskola försvunnit. De kommunala dagbarnvårdarna har fasats ut, samtidigt som politikerna sänkt barnomsorgspengen drastiskt för de privata dagbarnvårdarna, så att de tvingats slå igen sin verksamhet.

Det här att skruva till familjepolitiken in absurdum, begränsa valfriheten och försöka TVINGA på föräldrar en enda barnomsorgsmodell, leder till en mängd negativa sidoeffekter som regeringen inte tänkt på. Och inte ens när de faktiskt fått kunskap om de negativa sidoeffekterna så bryr de sig. De är helt förblindade av ideologi. Barnperspektivet och barnets behov är aldrig i centrum för regeringen, vilket jag lyft tidigare i samband med förslagen till försämringar i föräldraförsäkringen.

Den enda ljusningen i allt elände är att det är valår i år. Kommer Sveriges föräldrar rösta för ytterligare fyra år med politiker som kör över människor som en ångvält och struntar i konsekvenserna, eller kommer väljarna i år att rösta för något nytt och bättre - för seriösa partier som stöttar föräldrar istället för att styra dem.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Vill du ge barn 0-6 år en röst i valet,  så skriv på namninsamlingen Power to Parents.

Läs också:

Ett outsourcat familjeliv kan ha negativ effekt på vårt välmående

Barn som gått i stora barngrupper får fler beteendeproblem i skolan

Foto: Ålesund kommune (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

I Sverige har det inte forskats under de senaste 30 åren på vilken effekt förskolan har på barn, men i Norge finns det mer ny forskning att ta del av, vilket jag delat till tidigare när det handlar om stress. Det här är knappast forskning som Folkhälsomyndigheten kommer att dela, men själv tycker jag att det är viktigt att föräldrar får ta del av den nya forskning som finns kring förskolans effekt på barn.

Studien i Norge handlar om forskning där man följer 1 000 barn födda 2003 och 2004. Målet är att identifiera risk- och skyddsfaktorer för utveckling av psykisk hälsa - barngruppens storlek och antal relationer har betydelse.

Se artikeln från Barnehage.no nedan:

"Barn som gått i stora barngrupper får fler beteendeproblem

Miljön har större negativ påverkan på barn som gått i förskolor med öppna planlösningar och i stora barngrupper, jämfört med barn som gått i små barngrupper. Det visar en ny rapport från projektet Tidig trygghet vid NTNU i Trondheim.

- Det har visat sig att det finns ett samband mellan beteendeproblem och huruvida barnen har en bra eller dålig relation till pedagogerna. Det är lättare för pedagogerna att utveckla en bra relation med barnen i små barngrupper. Barn som går på större avdelningar och i större barngrupper får också fler beteendeproblem, än barn som går i små barngrupper, säger professor Lars Wichstrøm vid Psykologiska institutet vid NTNU.

Han leder Tidig trygghets-projektet, som har följt 1 000 barn födda 2003 och 2004 fram till idag. Projektet har som mål att identifiera risk- och skyddsfaktorer när det kommer till psykisk hälsa hos barn.

När barnet möter många olika vuxna

Forskare har studerat förekomsten av beteendeproblem hos 850 barn från förskoleålder, vid 153 olika förskolor och under två år i skolan, för att se hur de klarar sig i skolmiljön. De har jämfört barn från förskolor med öppna planlösningar och förskolor indelade i olika avdelningar samt stora och små barngrupper. Studien visar att barn som uppvisat tidiga tecken på beteendeproblem – och som gått i förskolor med öppna planlösningar - har mer än dubbelt så stor ökning av konflikter med läraren i första klass, jämfört med barn från förskolor som där barnen gått på olika avdelningar.

- Om barnen hade beteendeproblem när de började i förskolan, har det visat sig att en bra relation med pedagogerna kan skydda barnen från att ta med sig problemen vidare till skolan.

Varför är det så?

- Vi har inte undersökt varför, men vi vet att barn som går i stora barngrupper eller förskolor med öppen planlösning, har fler vuxna som passerar i revy för barnet. Det betyder att barnen får fler vuxna att relatera till och det blir inte heller en särskilt nära relation mellan de vuxna och barnen. Dessutom blir det svårare för de vuxna att ha koll på och följa varje enskilt barn och se vad som händer, säger han och lägger till:

- Det drabbar särskilt de barn som initialt behöver mest hjälp och stöd.

Det saknas tidigare forskning

Wichstrøm säger att det aldrig har forskats kring den här problematiken tidigare. Den här delen av undersökningen publicerades i två artiklar i tidskriften Child Development. Nyligen presenterades den nya forskningen också i en artikel i Klassekampen.

Förskolor med öppen planlösning kännetecknas av att de har öppna ytor med mer aktivitet i stora barngrupper i gemensamma lokaler.

- Byggandet av den här typen av förskolor är förmodligen baserat mer på ideologi än forskning. Dessutom är det billigare att bygga lokaler med färre väggar och du kan ta emot fler barn, säger professorn.

Öppen planlösning i förskolan en trend

I Norge var även skolor med en öppen planlösning för nya skolbyggnader en vanlig lösning från slutet av 60-talet och 10-15 år framåt. Sedan det svenska projektet Skola 2000 mottagits med stor entusiasm i Norge, byggdes det under 2000-talet en ny våg av sådana skolor, enligt en artikel på forskning.no.

Men i grannländerna lades planerna på att införa den här typen av skolor över hela landet på hyllan, efter negativa erfarenheter av stök och oro.

- I skolor med stora gemensamma utrymmen har man försökt skydda sig från de negativa sidoeffekterna genom att sätta upp skiljeväggar och på så sätt försökt avgränsa ytor, där det inte finns traditionella klassrum. Men jag har ett intryck av att det inte sker i samma utsträckning i förskolorna. Det här med öppna planlösningar är en trend som börjar vända, men mitt intryck är att pendeln inte svängt i lika hög grad när det gäller förskolorna, säger Wichstrøm och lägger till att det finns förskolor som arbetar på det här sättet av pedagogiska skäl."

Allt det här stämmer väl med det jag beskrivit tidigare där jag påtalat vikten av att förskolans utformning ska vila på vetenskaplig grund om vad små barn behöver. Jag också påtalat att det behövs ny forskning kring förskolan även i Sverige.  Och jag har lyft problemen som med barn i grupp och vilka beteendestörningar det kan ge hos barnen. Beteendestörningar som alltså ökar i större barngrupper.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Bättre familjepolitik löser även förskolans problem

Jag är pedagog och jag har nått en gräns

Inspirationen till öppen planlösning kommer från Reggio Emilia

Stark kritik mot Reggio Emilias metoder

Förskolebarn som går långa dagar mer stressade

Fler barn inte alltid det bästa

Ny forskning om förskolan behövs

Ni gör barnen en otjänst

Små barn får inte det de behöver i förskolan

När det hette dagis var verksamheten bättre

Folkhälsomyndigheten sprider Fake News igen (på uppdrag av regeringen såklart)

Bättre familjepolitik löser även förskolans problem

Förskolan är en pusselbit i familjepolitiken, brukar jag säga. Helt enkelt för att tydliggöra att de övergripande politiska ramarna påverkar så många olika områden som hänger ihop och sedan i sin tur avgör vilken barndom vi kan ge våra barn i det här landet. En del vägrar dock se det här sambandet.

Inne i Facebook-grupperna Förskolan.se och Förskoleupproret får inte familjepolitiken diskuteras: "Här pratar vi bara förskola och att det är det bästa för alla barn och det enda alternativet som ska erbjudas". Medlemmar som vill lyfta helheten, kastas ut utan förvarning.

Själv har jag försökt förklara att det är kontraproduktivt att resonera så. Det som händer nämligen är att utan helhetsbild, så går det heller inte att till exempel ge förskolan bättre förutsättningar. Det går nämligen inte att bara titta på förskolan och glömma resten när allt hänger ihop och familjepolitikens SAMTLIGA delar och hur de är utformade påverkar även förskolan.

Nu blev det återigen så tydligt hur rätt det är att se helheten. Göteborgs stad får nu svidande kritik för att de inte klarar av att erbjuda förskoleplatser till alla föräldrar som har behov av en plats. Karin Pleijel, MP - hade ingen aaaaning om att det var så illa. Men det är faktiskt hennes skyldighet som ytterst ansvarig att ta in alla fakta och utgå från verkligheten när hon planerar.

Det här är alltså samma kommun som nyligen stoltserade med att de knackar dörr hemma hos familjer som valt att vänta med förskola, (eller hoppa över den helt) - enbart med syfte att öka på andelen barn som går i förskola. Och det i en kommun som dessutom larmat om kris i förskolan i flera år. Redan 2011 var det skarpt läge, något som Vesna Birkedahl tog upp i sin debattartikel: Vi kan sluta ljuga om att barnen har det bra. Men den enda åtgärd de styrande partierna S, MP och V bidragit med under årens lopp är att slå dövörat till för de verkliga problemen och istället satsa på att få in fler barn.

Och nu klarar de alltså inte ens att erbjuda plats till de föräldrar som verkligen behöver det ...

Ett annat parti som anslutit sig till en ideologi, där man enbart ser barnet som en biologisk fotboja, en frihetsinskränkning som måste fördelas "rättvist" mellan föräldrarna - är Liberalerna. I Göteborg kommer de med det snillrika förslaget att erbjuda barnvakt till de föräldrar som inte får en plats. Det är samma parti som gjorde gemensam sak med S, MP och V och C och tog bort vårdnadsbidraget.

Faktum är att vårdnadsbidraget hade kunnat lösa problemen med att kommunen inte klarar av att erbjuda plats i tid. Det var nämligen ännu en av fördelarna med hemmasubventionen vårdnadsbidraget - att det gick att förlänga tiden hemma med sin anställning tryggad. I många kommuner användes VB just för att föräldrar skulle kunna vänta tills de fick den förskola de önskat, eller så kunde det lösa tillfälliga kriser om det inte fanns plats. VB gick även att skriva över på en annan anhörig, som kunde ha omsorgen om barnet.

Jag erkänner villigt att det är extremt svårt att inte bli irriterad över politikernas dumhet. Hade de läst på om vårdnadsbidraget och vilka fördelar det faktiskt innebar, så hade de sannolikt satsat på att utveckla det (och döpa om det till hemmasubvention, eller något annat som visar att det inte är ett BIDRAG, utan en barnomsorgssubvention det handlar om) - istället för att avveckla det.

Vi får de politiker vi förtjänar. I år är det valår och nu är det upp till oss väljare. Vill vi rösta på politiker som utgår från verkligheten och erbjuder oss lösningar som underlättar möjligheten för oss föräldrar att pussla ihop bra lösningar för våra barn under småbarnsåren - olika lösningar eftersom barn är olika. Eller vill vi ha politiker som förblindade av ideologi kör på och erbjuder en barnomsorgsmodell för alla, som får negativa sidoeffekter som de inte hade en aaaaning om.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Vårdnadsbidraget är omgärdat av myter

Skriv på namninsamlingen Power to Parents för att ge barn 0-6 år en röst i valet 2018. Det är dags att rösta bort alla inkompetenta politiker.

En smutsig valrörelse kan bli bättre om de kloka och nyanserade tar mer plats

Foto: Heidi (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Så står jag här igen och reflekterar. Året 2017 går mot sitt slut och som vanligt så bävar jag alltid lite inför det nya året. Vi går nu in i ett valår och jag vet av erfarenhet att det kommer att slita oerhört hårt. Drömmen för mig hade ju varit om alla kunde anamma tänket att det är viktigt att skydda och stå upp för demokratin. Men då måste vi som vuxna människor klara av att lyfta olika problem, vända och vrida på dem, bolla med tankar och idéer och sedan komma med olika förslag på lösningar. Sedan är ju tanken att vi ska ta och titta på vad de olika partierna erbjuder för politik och så har vi möjlighet att rösta på det alternativ vi tycker är bäst. Men i Sverige har många diskussioner blivit oerhört polariserade och det verkar som många redan på förhand bestämt att det bara finns en åsikt som är korrekt och sedan ska oliktänkande jagas och helst bli av med sitt arbete och försörjning. Men det är ju inte demokrati - utan demokrati är att lugnt och tydligt deklarera: Jag håller inte med - jag tycker att det här är en bättre lösning. Och så presenterar man sitt eget förslag.

Vi kan vänta oss ett smutsigt valår säger alla och lite av det har redan börjat visa sig. På sociala medier är det många som går över alla gränser och attackerar politiska motståndare på en mycket låg nivå. Nu senast var det Ann Heberlein som råkade ut för ett fruktansvärt drev, efter en krönika i GP. Hon har varit öppen med att hon är bipolär men har också berättat att det går att leva med den sjukdomen genom att medicinera och äta rätt. Jag kan tänka mig att det stärkt många och minskat stigmat av psykisk ohälsa. Och vi ser ju hur den psykiska ohälsan hos barn, ungdomar och kvinnor bara ökar, så hon har varit ett föredöme som gått ut och berättat att det går att komma upp banan igen och leva som vanligt. Men tyvärr har hennes öppenhet använts emot henne på ett grymt och uträknat sätt.

Och av någon konstig anledning så finns det människor som gärna hakar på drev. Ni vet, lite som när en hund skadar sig och skriker till och andra hundar går till attack och biter den hunden. Vissa människor tycks lida av samma syndrom. Ett drev får dem att haka på och i ren elakhet och triggade av att alla andra är elaka, så hugger de hej vilt och försöker samtidigt vinna billiga poäng. De reduceras till renodlade mobbare som iskallt och rått attackerar någon, bara för att alla andra gör det. Precis som att det är riskfritt när man är fler. Nu senast var det Camilla Läckberg som valde att haka på drevet mot Ann Heberlein och vips så hade hon glömt bort allt prat om systerskap och att stå upp för andra kvinnor. Här gällde det bara att försöka skada en person, när det var åsikten som borde ha bemötts.

Det är skrämmande för det visar vad som väntar oss som vill föra en saklig debatt, som tror på demokratin och vår rätt att uttrycka en åsikt. Ja vi som tror att det är sakfrågan och inte oss som personer det ska handla om.

Men jag har ändå mitt i allt en tro på det goda hos människor och jag hoppas att vi blir många som på ett bra och diplomatiskt sätt tar diskussionerna och vågar stå upp för att det är dags att ge de allra yngsta barnen mellan 0-6 år, en röst i det här valet. Barnen är ju trots allt vår framtid och det är bara vi föräldrar som kan axla ansvaret och arbeta för att de ska få så bra första år som möjligt. Och blir vi många som sprider ljus genom att skriva nyanserat och balanserat där ute på sociala medier, som motsats till alla drev och allt hat, så blir kanske den här valrörelsen ändå ganska bra.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Allt yngre barn i förskolan, när tvångskvoteringen av föräldradagarna ökar

Foto: Jeff (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Nu visar regeringen återigen att om den får tillfälle att styra människors livsval, så gör den det. När vi accepterade världens högsta marginalskatt, så överlät vi samtidigt makten över våra egna liv till ett gäng politiker som sitter vid sina skrivbord och tittar på statistik och staplar - och sedan tar fram EN lösning för alla. Bara staplar som visar 50-50 duger och de här staplarna med föräldradagar ... aj, aj, aj. Inte visar staplarna 50-50 inte! Här ser vi ju att människor tar ut olika antal dagar och det ser inte bra ut i statistiken. Därför ska nu fler föräldradagar tvångskvoteras och tidsperioden som dagarna får tas ut ska minskas ner. Varför människor lever olika liv och gör olika val, är ointressant. Det finns bara ett sätt att leva som ska fungera för alla, har regeringen bestämt.

Ett annat problem förutom staplarna är att trots världens högsta skatter, så räcker inte pengarna till välfärden, så nu måste pensionsåldern höjas och småbarnsföräldrar måste arbeta ännu mer och komma ut i arbete ännu tidigare. Mer pengar ska matas in i slukhålet som regeringen skapat.

Men familjer är olika, barn är olika och vi har olika arbeten och olika förutsättningar. Tanken var ju att föräldraförsäkringen skulle göra det möjligt att kombinera barn och arbete. Men som det ser ut nu så kommer många barn att behöva barnomsorg redan efter 260 dagar, om regeringen får igenom sina förändringar. Alla familjer har inte så hög lön att de kan dryga ut dagarna och alla familjer kan inte ta ut de dagar som tvångskvoterats åt varje förälder och då kommer dagar att frysa inne och barnets tid i hemmet minska.

Vi har redan en familjepolitik som gör oss sjuka. Nyligen kom ytterligare en rapport om den kraftigt ökande psykiska ohälsan hos barn och ungdomar. Tyvärr har många av de borgerliga partierna köpt den socialistiska synen på jämställdhet, där allt handlar om att dela lika 50-50. Men allt handlar inte om staplar och statistik. Det handlar om riktiga människor. Det handlar om att vi bara har ett liv, att vi är olika och att om vi ska må bra och prestera bra, så måste makten över våra liv och hur vi planerar och pusslar ihop livet under småbarnsåren - ligga hos föräldrarna - inte hos politikerna.

Nu är frågan om de borgerliga partierna tänker sätta stopp för mer planekonomi i familjepolitiken och om de tänker se till att erbjuda ett alternativ. Moderaterna tog bort familjepolitiken under Reinfeldt-eran. Kommer de inför valet 2018 att ta tillbaka familjepolitiken och erbjuda ett tydligt icke-socialistiskt alternativ, som innebär respekt för människors rätt att själva bestämma över hur de planerar tiden under småbarnsåren? Och kommer C och L som var med och minskade valfriheten genom att ta bort vårdnadsbidraget, nu visa att de tänker sätta stopp för mer styrning? DET är saker som Sveriges föräldrar vill veta inför valet 2018.

Det mest skrämmande är att om regeringen får igenom sina förslag, så kommer trycket att öka på en förskola som redan befinner sig i en svår kris och har svårt att klara sitt uppdrag. Sveriges sjukaste yrkeskår kommer nu att få in alltfler och allt yngre barn att ta hand om. Det här är ett storskaligt experiment där politikerna helt tappat fattningen och något liknande har vi inte sett sedan DDR-tiden. Personligen kan jag tycka att den här drastiska förändringen vi ser nu är i nivå med när socialdemokraterna tänkte införa löntagarfonder för att kunna konfiskera alla företag. Nu är det barnen de är på jakt efter och staten vill minska barnens tid med föräldrarna ännu mer. Men är staten verkligen en bättre förälder?

Vill du sätta stopp för mer styrning av barnfamiljerna och vill du se att politikerna tar familjepolitiken på allvar och att fler partier tar fram ett alternativ till det som regeringen nu föreslår? Skriv då på namninamlingen Power to Parents 2018.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Politikerna glömmer det viktigaste när de pratar föräldraförsäkring - barnet

Barn är en frihetsinskränkning som måste fördelas mellan föräldrarna

P1: Debatt om föräldraförsäkringen mellan Madeleine Lidman och Carina Ohlsson, S-kvinnornas ordförande

Låt barnen få en röst i valet 2018

Riskfyllt styra ännu mer i familjepolitiken

Vänstern och L kör över Sveriges föräldrar

Mammor betalar priset för att arbeta heltid

Föräldrar måste få bestämma själva

Ha respekt för att familjer är olika

Om vi lärt av historien hade påhopp på hemmaföräldrar aldrig accepterats

Ibland undrar jag vart Sverige är på väg. Det är emellanåt svårt att få grepp om vad som händer och det är som att bli omkullsprungen av en skenande fårskock, du snurrar, ramlar, bli trampad på och reser dig och tänker: Vad hände? Lite så har det varit länge i Sverige att människor springer i en gemensam skock, i full fart utan att ha en aning om varför, eller vem som jagar på. När de skenar så springer dem omkull andra som inte är del av den skocken. Jag trivs inte i den miljön och springer inte hej vilt fram på livets väg -  så då får jag finna mig att stå i vägen rätt ofta.

Jag vill nämligen ha tid att stanna upp och reflektera. Och för mig innebär det att lyfta problem, vända och vrida på dem, bolla med tankar och idéer och fundera på olika lösningar. Men inom alltfler områden så är det fel väg att gå. Någon annan vet bättre och har redan identifierat problemet och erbjuder en färdig lösning: Den enda lösningen som du som vanlig liten gräsrot förväntas ta till dig snabbt och så måste du börja springa med skocken. Fort, fortare, fortast, utan att tänka efter.

Om du stannar och vägrar så blir det farligt. Vi ser nu hur alltfler som väljer att reflektera och fundera och som både vill göra sin egen problemanalys och föreslå sina egna lösningar, straffas. De som vill att vi alla ska springa i skock, har nämligen börjat skada människor som inte ansluter sig, genom att kontakta arbetsgivaren och kräva att folk får sparken. Ett annat sätt är att försöka begränsa hur människor når ut i sociala medier genom att massanmäla på Facebook, så att människor stängs av.

Nu börjar fler reagera och tycka att det är en farlig och odemokratisk utveckling och det är det ju så klart. Jag har alltid hållit hårt på att det är fel att skjuta budbäraren och bättre att fokusera på och diskutera budskapet. Men jag känner också att allting har sin början och den här trenden hade kunnat stävjas långt tidigare. Många som idag är upprörda var själva med och såg bort när något så harmlöst som att ge sina barn tid och satsa på att vara hemmaförälder, var något som kunde leda till att karriären spolierades.

Utan att skämmas eller tveka så har det till för bara några år sedan varit fritt fram att håna, förfölja, förlöjliga och försöka förstöra för hemmaföräldrar. Jag skrev själv ett inlägg 2005 och vädjade till proffstyckarna att sluta. Det kändes så sorgligt att vara tvingad att löpa gatlopp bara för att man gjort något så harmlöst som att man pusslat ihop sin egen lösning under småbarnsåren, istället för att välja standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett års ålder. Det har blivit bättre, mycket på grund av mitt intensiva arbete med att nyansera debatten.

Problemet är att så länge det bara var vi hemmaföräldrar som var villebråd och fick sämre jobbchanser, eftersom vi stämplades som parasiter och losers hela tiden i media, så var det okej att se bort verkade många tycka. Idag ser vi hur det här med att attackera och försöka sabotera människors försörjning spridit sig till att bli något som används mot alltfler som har en annan åsikt än den som eliten bestämt är den korrekta.

Det påminner om den här dikten av Martin Niemöller:

I Tyskland hämtade de först kommunisterna, och jag protesterade inte, för jag var inte kommunist.
Sedan hämtade de de fackanslutna, och jag protesterade inte, för jag var inte fackansluten.
Sedan hämtade de judarna, och jag protesterade inte, för jag var inte jude.
Sedan hämtade de mig, och då fanns ingen kvar som protesterade.

Det här visar hur viktigt det är att lära av historien och det visar också hur viktigt det är att kämpa för att behålla demokratin. Jag tänker som så att ju fler vi blir som undviker att ryckas med och hetsas in i den skenande fårskocken - desto bättre. Vi har ett viktigt arbete att göra där vi står upp för demokratin och vågar ta diskussionerna på ett bra och nyanserat sätt.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Jag ska inte betala för att du går hemma och drar benen efter dig

Det duger inte att jobba heltid, hämta sent på dagis och sedan klaga när man får problem

Proffstyckareliten: Barn är en frihetsinskränkning som måste fördelas mellan föräldrarna

Bild från boken "Vems valfrihet".

I två decennier har LO, Socialdemokraterna och proffstyckareliten funderat över hur de ska kunna införa tvångskvoterad föräldraförsäkring, (där föräldrar inte längre ska kunna skriva över dagar på varandra för att maximera barnets tid hemma). I boken "Vems valfrihet? Debattbok för en delad föräldraförsäkring" (2004), går det att läsa om hur eliten resonerar när de sitter och klurar på varför de måste bestämma de här bitarna åt oss vanliga små gräsrötter, som inte är lika upplysta och vet vårt eget bästa. Målet är så klart den där omtalade jämställdheten som bara kan åstadkommas med styrning, enligt eliten.

Personligen hade jag gärna sett en definition av vad jämställdhet egentligen är. Det som går att utläsa av elitens definition är att jämställdhet är att kvinnor arbetar heltid ett helt arbetsliv och sedan förutsätts få en bra pension. Valfrihet och egenmakt är bara ett problem, eftersom människor då riskerar att välja "fel".

Det trista är att det inte finns någon garanti för en bra pension eller en tryggad ålderdom om vi överlåter allt till staten och lägger en stor andel av våra intjänade pengar i statens vård. Vårt pensionssystem ändras ju hela tiden och idag avgörs till exempel pensionen av hur många som arbetar i vårt land. Arbetar färre och fler blir försörjda (som vid en stor invandringsvåg) - då sänks pensionerna. Skatterna kan också höjas när som helst och då minskar pensionerna ytterligare. Pensionspengarna kan även omdisponeras och förflyttas för att fylla andra slukhål där staten har stora utgifter. Innan pensionssystemet ändrades så fick människor tillgodoräkna sig de 15 bästa inkomståren och sedan beräknades pensionen efter det. Det är alltså pensionssystemets utformning som är problemet och inte de val människor gör.

Frågan är därför om pensionerna är ett bra och korrekt sätt att definiera begreppet jämställdhet på. Vi vet ju ärligt talat inte vad världens högsta marginalskatt och alla pengar vi arbetar ihop och öser in i pensionssystemet en dag kommer att ge för utfall. Och vi vet faktiskt inte heller om vi kommer att leva den dag vi blir pensionärer. Det vi vet helt säkert är att vi bara har ett liv och att det inte går i repris.

För mig är jämställdhet inte bara pensioner, det handlar om att jag som kvinna ska ha samma rörelsefrihet i det offentliga rummet som männen har. Jag ska kunna gå ut på kvällen utan att riskera att bli våldtagen, jag ska kunna åka tunnelbana utan att bli antastad, jag ska inte bli kallad hora när jag rör mig ute. Jag ska dömas utfrån mina meriter och kunskaper när jag söker jobb - och inte missgynnas för att jag investerat tid i mina barn och stannat hemma längre - hemmatiden borde vara en merit i en cv. Varför ska den manliga normen om en obruten karriär vara vägledande? Och framförallt så ska jag som kvinna ha rätt att följa mina drömmar och ha möjlighet att leva det liv som passar mig och min familj, utan att jag straffas för de valen - bara för att nämna några saker. En bättre syn på tid för barn som en investering, skulle dessutom gynna alla föräldar och underlätta för föräldrar, oavsett kön, att välja tid för barn och balans mellan familj och arbete - om de VILL välja det.

Tyvärr verkar eliten ha missat vad jämställdhet egentligen är, vilket kraften i #metoo-rörelsen visat. Nyligen har flera kända män som påstått sig vara feminister visat sig vara allt annat än just det. Ta bara Fredrik Virtanen, Aftonbladet, Ehsan Fadakar, chef på Aftonbladet och komikern Soran Ismail. Kapten klänning var en annan känd feminist, med en annan agenda. Samtidigt ser vi hur otryggheten ökar, sexualbrotten når nya extrema höjder, kvinnors livsrum inskränks alltmer, men eliten tror fortfarande att tvångskvoterad föräldraförsäkring à la 50-50 är lösningen på alla dessa jämställdhetsproblem. "Sverige är världens mest jämställda land", hävdar vår så kallade feministiska regering. Lite stilla undrar jag: Är vi? Och sedan tänker jag att det inte är så konstigt att vi toppar våldtäktsstatistiken i världen, när fokus ligger så fel och eliten så totalt missat vad jämställdhet egentligen är. Ändå stoltserar de med att de ska ha rätt att bestämma åt oss, för de vet lite mer än vi andra och "måste gå före opinionen". Och som PM Nilsson säger i boken: "Det är en ganska obearbetad och oupplyst opinion. Det går ju inte att bara fatta politiska beslut efter vad folk tycker." (Cirka 80 procent vill inte ha mer tvångskvotering. En siffra som legat på samma nivå i flera decennier).

Karolina Ramqvist är en annan känd feminist som uttalar sig i boken och stoltserar med att hon själv  inte varit föräldraledig alls med dottern Jackie sex månader. Hon skriver hur irriterad hon är över att diskussionerna handlar om att föräldrar ska kunna fördela föräldradagarna själva mellan sig utifrån vad som passar just deras barn bäst och förklarar varför: "Min dotter är sex månader. Jag undrar vad som passar henne. Ska jag ge henne blanketten för uttag av föräldraförsäkring och se vad hon säger?"

 För många av oss som blir föräldrar är barnen något av det viktigaste och största som händer i våra liv. Därför blir det extra sorgligt att läsa följande rader av Bengt Westerberg, tidigare partiledare för L - och PM Nilsson, politisk redaktör på Expressen då (numera politisk redaktör på DI):

"Barn innebär en frihetsinskränkning. När man skaffar barn då får man en biologisk fotboja. Den här frihetsinskränkningen gör att man måste se till att den blir någorlunda jämnt fördelad mellan föräldrarna".

Men det är faktiskt inte en naturlag att vi ska ha världens högsta skatter och samtidigt världens minsta valfrihet. Det är våra pengar staten håvar in och det är våra liv staten sedan styr. Om ni proffstyckare vill dela exakt lika, sätta barnen i förskola så tidigt som möjligt och arbeta heltid - så gör det. Men sluta upp med att arbeta för att ta ifrån oss andra möjligheten att vara med våra barn och ge dem den tid, närhet, kärlek, goda anknytning och omsorg som vi anser att de behöver och har rätt till. En valfrihet som är starkt inskränkt på grund av världens högsta marginalskatt.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldras nätverk

Läs också:

Migration fördubblar statens pensionskostnader

Regeringen föreslår att pensionsåldern höjs till 69 år

Nej, mer tvångskvotering av föräldradagarna löser inte #metoo-problemen

Forskare varnar: Sätt inga ettåringar i förskolan

Förskollärare: Hemmet är den bästa platsen för förskolebarnen

Riskfyllt att styra ännu mer i familjepolitiken

Mammor betalar priset för att arbeta heltid

Antidepressiva till barn allt vanligare

Regeringen tar hjälp av Agnes Wold för att minska förälrars tid med sina barn genom skamning

En del barn får separationssår och stresskador för livet

Dygnet-runt-förskolor ska lösa problemen med en försämrad föräldraförsäkring

 Politikerna glömmer det viktigaste när de pratar föräldraförsäkring - barnen

Löfven glömmer barnen när han stoltserar med att ha tagit bort vårdnadsbidraget

Foto:Arbeiderpartiet (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Partiledardebatt i SVT den 8 oktober. Stefan Löfven, S, statsminister (enbart på grund av decemberöverenskommelsen) ropar stolt ut:

"Vi tog bort vårdnadsbidraget som de borgerliga införde för att kvinnor skulle stanna hemma".

Ja, ni gjorde det ja och ni har lyckats sätta en så negativ bild att ingen politiker idag vågar bemöta det hela. Men det är inte en sann bild. Det handlade självklart aldrig om att kvinnor skulle hållas hemma, utan om att de barn som behövde det skulle kunna ha sin omsorg hemma längre.

Vårdnadsbidraget, VB, var en hemmasubvention för de barn som BEHÖVDE ha sin omsorg i hemmet lite längre och den gjorde att den förälder som ansvarade för omsorgen kunde vara hemma med sin anställning tryggad i tre år, samtidigt som SGI:n skyddades (den sjukpenninggrundande inkomsten). VB garanterade alltså att du som förälder inte behövde säga upp dig bara för att förskola eller pedagogisk omsorg inte var ett alternativ för ditt barn.

Det var ingen hög ersättning 3 000 kronor per barn och månad, skattefritt tills barnet fyllde tre år. Den summan var det när subventionen infördes 2008 och det var samma summa 2014 när S, V, MP, L och C valde att ta bort ersättningen till de som valt hemmaomsorg. Den låga ersättningen var enligt alla hemmaföräldrar jag pratade med inte det avgörande, utan det bästa med VB var att den förälder/föräldrar som var hemma kunde ha kvar en fot på arbetsmarknaden då anställningen var tryggad. VB garanterade alltså att jobbet fanns kvar, även om en förälder hade ett barn som behövde ha omsorgen hemma lite längre.

En annan finurlig sak som många tyckte om var att VB gynnade jämställdheten, eftersom VB också gjorde det möjligt för föräldrar att gå ner i arbetstid och jobba 50 procent. (Alltså mer än de lagstadgade 75 procenten som föräldrar har rätt till). Just den här möjligheten att arbeta 50 procent gjorde att flera föräldrar satsade på att arbeta 50 procent var och vara hemma 50 procent var. Tyvärr syntes det inte i statistiken när föräldrarna delade på VB. Andra som fick en lättare tillvaro och kunde ge sina barn mer tid var de ensamstående som med hjälp av VB kunde gå ner i tid och arbeta 50 procent de med.

Många glömmer också att VB hade fler fördelar. VB gick nämligen att skriva över på en annan person så att den som till exempel var egen företagare kunde låta en anhörig få ersättningen och barnet kunde ha hemmaomsorg när föräldern arbetade.

En lögn som ofta upprepats från motståndarna till hemmasubventionen är att "det var ju ändå bara fattiga, lågutbildade invandrarkvinnor som använde det."

Nej det var faktiskt inte det. Vi ska komma ihåg att utformningen och den extremt dåliga informationen om subventionens existens samt att den inte fanns i alla kommuner, gjorde att det bara var cirka 8 000 familjer per år som använde subventionen. Av dem hade cirka 30 procent invandrarbakgrund, men det är ju inte samma sak som att de stod långt ifrån arbetsmarknaden - att komma med ett sådant påstående utan att ha bevis och statistik är rent fördomsfullt. Sanningen är att nyanlända och de som hade ersättning från andra trygghetssystem inte fick ta ut VB, så de där inlåsningseffekterna som det talades om var bara humbug.

Ersättningen på 3 000 kronor var väldigt låg men blev ändå det som gjorde att familjer klarade sig med näsan ovanför vattenytan. Många som valde VB arbetade också kvällar och helger för att få ihop ekonomin.

Om Stefan Löfven och alla andra politiker som var med och ryckte undan mattan för de barn som inte mår bra i förskolegrupper eller annan pedagogisk omsorg, hade brytt sig om att följa upp det här borttagandet av VB, så skulle de ha fått kännedom om några av följderna nu när subventionen tagits bort:

- Föräldrar som behöver ha omsorgen om barnet hemma, måste nu säga upp sig och förlorar därmed en fot på arbetsmarknaden, med ekonomisk otrygghet som följd.

- De som vill kan inte längre välja att dela på hemmatiden genom att föräldrarna arbetar 50 procent var och är hemma 50 procent var.

- Den som är ensamstående kan inte längre satsa på en bättre balans genom att använda VB för att kunna gå ner ännu mer i arbetstid.

Och sedan finns det familjer där föräldrarna/föräldern sedan VB försvann inte kan ordna det så att barnet har omsorgen i hemmet lite längre. Förskola blir ett måste och barnet som kanske inte mår bra i förskolegrupper drabbas hårt. Så det där att jubla över att ha dragit undan mattan för många små barn, eller för att deras föräldrar nu kastas ut i ekonomisk otrygghet när de måste säga upp sig för att kunna vara hemma - är knappast något att vara stolt över.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Myten om vårdnadsbidraget

Vår vardag med vårdnadsbidraget

Ha, ha, ha - nu rycker vi undan mattan för de som har omsorgen om barnen hemma

Regeringens fel att småbarnsmammor blir utbrända

Quick fix mot psykisk ohälsa hos barn: Elchocker och antidepressiva

Foto: Lance Nielson (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Vad händer i vårt land? Nyligen visade det sig att alltfler barn äter antidepressiva mediciner, till och med så små barn som femåringar. Nästa quick fix är att ge barn elchocker så att de blir av med sina depressioner. En sidoeffekt av elchockerna är att en del mister alla barndomsminnen. För några år sedan gick debattens vågor höga angående de program som barn mals igenom i förskola och skola. Program som enligt undersökningar skadade mer än de gjorde nytta. Tanken var att de skulle göra barnen mer psykiskt välmående och träna bort olika beteendestörningar. Nyligen gick Skolverket ut och varnade för användningen av dessa program. Men även tidigare har SBU utvärderat och varnat för programmen.

Det är så skumt att barns hälsa och välmående betyder så lite och att det alltid är samma aktörer som tillfrågas och ska uttala sig om vad som är bra för barn. Aktörer som förnekar den forskning som finns kring vad små barn behöver.

Ett av programmen som rekommenderats flitigt på Folkhälsomyndighetens hemsida (tidigare Folkhälsoinstitutet) är SET, social och emotionell träning. Alla måste ju tänka att det måste vara en korrekt rekommendation när den kommer från en myndighet. Den som tittar lite närmare på VEM som rekommenderar programmet på Folkhälsomyndigheten ser dock ett och samma namn återkomma: Sven Bremberg. Samma man som varit med och tagit fram programmet SET. Han rekommenderar alltså ett program som han tjänar pengar på och i praktiken betyder det att han tjänar pengar på barns psykiska ohälsa.

Nyligen gick Bremberg också ut via samma informationskanal - Folkhälsomyndigheten - och påstod att "Förskola ger psykiskt välmående barn". Han paketerade bara om lite gamla och utländska studier och sedan svalde alla betet. Informationen kom ju från Folkhälsomyndigheten och då var den ju sann eller hur?

Nej studierna säger självklart inget om vilken effekt dagens förskola i Sverige har på barns psykiska välmående. Eftersom endast två procent av alla barn i dag inte går i förskola, så är det närmaste sanningen vi kan komma om vi ska påstå att förskolan har någon speciell effekt, är att titta på vilket psykiskt välmående barn har i vårt land. För vilken effekt förskolan har på barn har ingen studerat i Sverige under de senaste 30 åren.

Det är väldigt obehagligt att läsa om att vi nu ger barn elchocker, antidepressiva och kör dem igenom manualbaserade program (även kallade skolbaserade eller standardiserade program) - för att i ett desperat sätt försöka hitta en snabb lösning på den ständigt ökande psykiska ohälsan hos barn och unga. Men vi kommer aldrig undan det självklara och det är att om vi vill stoppa ökningen och få fler välmående barn, så måste vi börja titta på vad små barn BEHÖVER för att må bra. Och den kunskapen finner vi i forskning kring anknytning, neurobiologi och utvecklingspsykologi.

Är det fler än jag som börjar se ett systemfel i hela vår familjepolitik där barnen är de som får betala priset för att vi i det här landet med ekonomiska styrmedel tvingar föräldrar att arbeta som mest under den period som barnen har som störst behov av sina föräldrar. Och bristen på tid med föräldrarna förklarar inte allt, inte heller den extremt dåliga situationen i många förskolor - men den kan förklara en del av den ständigt ökande psykiska ohälsan hos barn och unga i vårt land.

Söndagen den 8 oktober startar valrörelsen med den första partiledardebatten. Barn 0-6 år finns inte med någonstans. Familjepolitiken tigs ihjäl helt och hållet. Hur kan det vara på det viset när den psykiska ohälsan är så alarmerande hög hos barn och unga i Sverige? Det måste vi ändra på.

Vill du ge barn 0-6 år en röst i valet 2018? Tycker du att det räcker nu och vill se en mer barnvänlig politik? Skriv då på namninsamlingen Power to Parents.

Läs också:

Socialstyrelsens förslag: Elbehandla deprimerade barn

När det hette dagis hade verksamheten bättre förutsättningar

Foto: Ben Millett (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Den som vill diskutera stora barngrupper, få personal, ökningen av icke-lindriga skador i förskolan, ökningen i inköp till förskolorna av manualbaserade program (som ska dressera bort barnens bristande empati, sociala oförmåga, narcissism, eller utagerande beteenden) - gör bäst i att inte säga eller skriva dagis. Inte i en enda mening får ordet DAGIS slinka igenom. Ämnet må vara hur allvarligt som helst. Du kan precis ha lagt upp en bild på Facebook med en liten som har bitmärken över hela ryggen, där personalen inte märkt vad som hänt och en chockad förälder upptäckt det hela hemma. Men skriver du dagis så kommer resten av diskussionen att handla om att det heter förskola.

Jag kan absolut förstå tanken med att den som gått en utbildning i tre- och ett halvt år har rätt att känna sig stolt över sin utbildning. Men varför denna extrema kränkthet när någon säger dagis. Jag är medveten om att det är en förkortning av daghem och att det var så det hette innan Läroplanen infördes. Läroplanen som gjorde dagis till skola och ettåringen till "en elev i det livslånga lärandet".

Men var verkligen dagis så mycket sämre än dagens förskola, så att det berättigar till att alla diskussioner totalt tappar fokus? Ska vi vara ärliga så vet vi ju inte om förskolan är bättre än dagis. För det är ingen som utvärderat vilken effekt förskolan i Sverige har på barn, under de senaste 30 åren - och inte heller har någon jämfört barn som gått på dagis med barn som gått i förskola. Så vad säger att förskola är bättre för barn än dagis?

Dagis var en verksamhet där lokalerna var mer hemlika, mysiga och ombonade. Leken var det centrala. Barngrupperna var mindre, personalen fler. Omsorgsbehovet var mer betonat och barnen hade en famn att krypa upp i.

Med mindre barngrupper och mer personal fanns det också bättre utrymme att hålla koll på barnen och minimera skador. Mer personal gjorde också att personalen hade mer tid att vägleda barnen och hjälpa dem med det sociala samspelet.

Många barn hade kortare dagar, vilket gjorde att de barn som måste vara där för att föräldrarna jobbade långa dagar, fick lugna stunder med personalen där de kunde tanka lite närhet, värme och få en chans att stressa ner lite.

Färre barn gjorde att det inte var lika bullerstört, barnen hade också en möjlighet att dra sig undan för att få lite lugn och ro. Det fanns mer tid för tröst, långa inskolningar och att se varje barn.

Mindre barngrupper gjorde att barnen fick komma utanför förskolegårdens höga stängsel för att tillbringa tid ute i det verkliga livet där allt händer. Mindre dokumentation gjorde att fokus hamnade på barnen och personalgruppen fanns med barnen - de satt inte och dokumenterade, sammanställde och följde upp skolverksamheten i ett annat rum.

Idag tillhör förskolepersonalen Sveriges sjukaste yrkeskår. Jag vet inte hur det var när det var dagisverksamhet. Många små barn tätt sprider naturligtvis smittor, men idag verkar den psykiska ohälsan och de orimliga kraven vara ett mycket större problem. Ständigt sjuk personal ökar andelen vuxna som barnen hela tiden måste möta, vilket ökar deras stress och otrygghet.

Och nej personalen var inte alltid lika välutbildad när det hette dagis, men det fanns ju förskollärare och barnskötare med kunskap om barns behov. Det var inte som idag när målet är att alla ska ha förskollärarutbildning. Ett mål som ändå aldrig kommer att uppnås då så många lämnar yrket. Tittar man lite på skolresultaten i det här landet - så var de faktiskt bättre när barnen gick på dagis. Att göra dagis till skola från ett års ålder, alltfler barn i verksamheten, barn som börjar allt tidigare - verkar snarare ha fått skolresultaten att sjunka.

Snart kommer en reviderad läroplan, trots att ingen utvärderat om införandet av en läroplan och förskola är bättre för barns välmående och utveckling, än vad dagis var. Egentligen är det väl det stora problemet just nu - inte om det heter dagis eller förskola, utan bristen på kunskap och att förskolan saknar rätt förutsättningar. Personalen kan ju ha hur bra utbildning som helst, bra tankar, idéer och visioner - men utan rätt förutsättningar så blir det inte bra.

Och eftersom förskolan är en pusselbit i familjepolitiken så kommer aldrig förskolans villkor att bli bättre förrän vi tar ett helhetsgrepp på familjepolitiken och börjar titta rent generellt på vad små barn BEHÖVER för att må bra. Den kunskapen är så viktig, både för hur förskolan utformas, men också för vilka barnomsorgsalternativ som behövs för att ge ALLA barn en chans att må bra och utvecklas bra under de första viktiga åren i livet.

Tyvärr men det känns att de här diskussionerna om det heter dagis eller förskola tar över helt, när det är familjepolitiken och vad små barn behöver som vi borde lägga krut på.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Varför sprids inte kunskap om små barns behov?

Skolverket kritiserar användningen av manualbaserade program i förskolan

Hjälp personalen - våra barn far illa