Skriet från dagisfamiljen. Hur bristen på balans knäcker familjer

 

Boken "Skriet från kärnfamiljen" borde heta "Skriet från dagisfamiljen". Den visar på att dagens familjepolitik inte fungerar. Standarddlösningen dagis från ett års ålder och två heltidsarbetande föräldrar, skapar ångest och stress hos föräldrar. (Gissa sedan hur barnen måste må).
I Svenska Dagbladet berättar journalisterna Tinni Ernsjöö Rappe och Rebecka Erngren Aldén hur de tycker att man ska leva jämställt. Som så många andra så siktar de förstås in sig på föräldraledigheten. Den måste delas rakt av och sedan ska man dela rakt av på allt som rör barnen. Naturligtvis har Rebecka Erngren Aldén hört kommentaren om att "millimeterrättvisa inte är någon universallösning", men det avvisar hon med att säger man så, så använder man sig av en härskarteknik.

Eller så använder man sig av en härskarteknik genom att säga just så som Rebecka säger...

Jag tror inte på millimeterrättvisa eller att någon ovanifrån ska bestämma hur man fördelar föräldraledigheten. Rebecka Erngren Aldén är emot vårdnadsbidraget. Jag gissar att hon köpt att det är en kvinnofälla och därmed är med och gör det till en kvinnofälla genom att dissa hemmaföräldrar och föräldrar som valt att ge sina barn tid de första åren.

Vem vill låta en hemmaförälderloser komma tillbaka till arbetslivet igen?

Det är sorgligt att det finns människor som inte har den mognad och livserfarenhet som behövs för att förstå att det bakom varje hemmaförälderfamilj finns en historia. De som väljer att bli hemmaföräldrar och ge sina barn tid gör det av en speciell orsak och det tror jag att man ska vara mycket ödmjuk inför.

Jag kan bara gissa hur katastrofalt det hade gått för vår familj om vi tvingats dela föräldraledigheten rakt av. Fortfarande ett år efter min graviditet med havandeskapsförgiftning, läckte jag äggvita eftersom jag fått en liten skada på njurarna. Allt var så omtumlande och jag behövde verkligen det där första året hemma för att knyta an till mitt barn och komma in i rollen som mamma. Först efter ett år kunde jag också börja njuta av föräldraskapet, då var de första jobbiga småbarnsmånaderna över som vi - jag och maken - tillsammans tagit oss igenom. Tuffa månader som vi klarade av därför att vi fördelade hemarbetet jämställt och rättvist. Inte millimeterrättvist. Utan vi fördelade olika arbetsuppgifter i hemmet mellan oss genom dialog, där vi kände oss nöjda båda två.

Tittar vi lite på hur vi ser ut i den där berömda statistiken, så är vi förstås ojämställda, för maken har inte tagit ut många föräldradagar. Men utanför statistiken så har han gett sina barn mycket mer tid än många heltidsarbetande föräldrar, eftersom han valt att göra det.

Vår lösning fungerade för oss, därför att vi fick ett bryskt uppvaknande och lärde oss att lyssna till oss själva och inte till en massa proffstyckare som ville bestämma åt oss, hur vi skulle leva. Alla barn är olika och alla familjer är olika. Det går bra att komma med råd -  men pekpinnar och raljerande över olika livstilar (eller dissande av vårdnadsbidraget) betackar jag mig för.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Därför stannade jag hemma

Teamwork är bra

Var är papporna?

Kopplingen dagis - arbete, finns inte längre

I tidningen Barometern läser jag i ledaren "Får de chansen att bygga egna liv?" en fundering kring hur dagens barn växer upp.

Spontant känner jag att det verkligen börjar bli dags att ompröva familjepolitiken. Med maxtaxan blev dagis ett ”billigt” alternativ i föräldrarnas ögon. Men den faktiska kostnaden är cirka 157 000 kronor per barn och år – vilket endast en litet fåtal känner till enligt en undersökning gjord av United Minds.

Ja, dagis har blivit billigt, så billigt att vi nu ser alltfler föräldrar som låter barnen stanna där också under semestern, när de själva är lediga. Därför kom moderaterna med ett förslag om att barnen skulle få ”semester” från dagis åtminstone 5 veckor per sommar. Till det kom förslaget om att införa 40 timmars vecka för barnen. Varför ska små barn ha längre ”arbetsdagar” än sina föräldrar? Men det förslaget drogs tillbaka. Inte populärt hos föräldrarna som lärt sig uppskatta dagis som den ultimata ”barnvaktslyxen”.

Någonstans på vägen så försvann kopplingen arbete och behov av barnomsorg. Idag behöver föräldrar inte arbeta – i de allra flesta kommunerna - för att få tillgång till en dagisplats. Det går lika bra att vara föräldraledig, sjukskriven, långtidssjukskriven, förtidspensionär, arbetslös eller hemmaförälder. Med följd att barngrupperna bara blir större och personalen inte räcker till. Ökade kostnader för alla barn som egentligen inte behöver dagis dränerar hela förskoleverksamheten på pengar. Personalen går på knäna och sjukskrivningstalen är höga, liksom avhoppen från själva yrket. Men utvecklingen mot allt större barngrupper kan fortsätta eftersom förskolebarn och fritidsbarn saknar skydd i en arbetsmiljölag. Inte heller har de ett skydd i en Lex Sarah lag, där personalen är skyldig att anmäla brister.

Nu har vi gått in i en lågkonjunktur med färre skatteintäkter och vi kan räkna med ökad arbetslöshet samtidigt som en mängd föräldrar inget hellre vill än att vara hemma längre med sina små barn – bara de hade råd. Men det är svårt i ett land där hemmafamiljen på grund av särbeskattningen ofta tvingas betala mer i skatt än familjen med två inkomster. Exempel: Om makarna i en tvålönefamilj tjänar totalt 40 000 kronor (20 000 vardera) så tvingas familjen betala sammanlagt 10 060 kronor i skatt. Om ensamförsörjaren i hemmafamiljen tjänar lika mycket (40 000 kronor) blir skatten hela 13 840 kronor (Källa: Världen Idag).

Eftersom kopplingen arbete – dagis är på väg att helt försvinna, så är frågan om vi även fortsättningsvis kan ha kvar det dyra system vi har idag där endast ett alternativ subventioneras med 157 000 kr per barn och år medan ett annat alternativ som vårdnadsbidraget, i bästa fall under en kort tvåårsperiod, subventioneras med 36 000 kronor per barn och år.

Är det dessutom rimligt att endast ett alternativ subventioneras med så mycket pengar trots att någon utvärdering inte gjorts om kostnaden står i proportion till resultatet. Det vi vet idag är att den psykiska ohälsan hos barn bara ökar och vi vet att det finns en stark misstanke om att det kan ha ett samband med decennier av samma familjepolitik, där föräldrar uppmuntrats att lämna ifrån sig sina barn allt tidigare till dagis. (Läs Per Kågesons ”Tid för barn” och BO:s årsrapport ”Den psykiska ohälsan hos små barn ökar”). Inom vilka andra områden är det brukligt att strunta i att göra en uppföljning och utvärdering av en verksamhet och dess konsekvenser?

De små barnen kan inte själva föra sin talan. Därför är det hög tid att någon vuxen gör det. Min uppmaning till regeringen är därför att omgående tillsätta en utredning och undersöka varför den psykiska ohälsan hos barn bara ökar. Det är också dags att införa en arbetsmiljölag som reglerar barngruppernas storlek samt en Lex Sarah lag som garanterar att barnen får en god omvårdnad och att brister rapporteras och åtgärdas direkt. Sedan är det dags att se över dagens orättvisa barnomsorg där bara ett alternativ subventioneras med stora belopp.

Alla barn är olika, alla familjer är olika och därför ska vi ha en mängd olika barnomsorgsalternativ som förskola, deltidsförskola, familjedaghem, tvåfamiljssystem och vårdnadsbidrag – och alla ska subventioneras rättvist. Det går inte att ovanifrån från politikerhåll bestämma vilket alternativ föräldrar ska välja. Det ska föräldrarna göra själva och för riktig valfrihet krävs att alla alternativ subventioneras rättvist.

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

"Hem" till dagis

I SvD så slår man i en artikel på stora trumman för att förflytta familjens gemensamma frukost till förskolan. Bort med problematiska problem som uppstår när man ska få barnen till frukostbordet - "hemma funkar det inte att äta frukost". Lösningen heter att en förälder följer med det barn som går på dagis och så äter man sin frukost där.
"- hemma går frukost inte. Barnen vill bara leka. Det är bättre med den rutin som finns på förskolan" säger en förälder.

Jag tänker genast på en bok jag läste för barnen när de var små (och där jag givetvis ändrade lite i texten, dagis blev lekis till exempel) - "Emma hos doktorn". Där faller lilla Emma från ett träd och bärs in till dagis av Olle, (så pedagogiskt korrekt med en man, om än inte särskilt sannolikt eftersom det knappt finns några män som arbetar på dagis). Naturligtvis så är det inte föräldrarna som tar Emma till olycksfallsavdelningen på sjukhuset, utan Olle. Och Olle kan förstås svara på om Emma är stelkrampsvaccinerad eller inte.

Men sedan till det riktigt intressanta. När Emma är färdigbehandlad på sjukhuset, så har Emma "jättebråttom hem till dagis".

Hem till dagis? Snacka om att betydelsen av vad ett hem är, har suddats ut. (Och kanske också vad man har ett hem till, när nu dagens barn tillbringar det mesta av sin tid på institution).

Som jag ser det så är det deprimerande att se en utveckling som går mot att nu också frukosten ska ätas på dagis och dessutom på grund av att föräldrarna inte är kompetenta nog att klara av en så enkel sak i sitt föräldraskap, som att se till att barnen får något i sig på morgonen.

Förstår de själva hur de underkänner sig som föräldrar?

Om de inte kan få in rutiner för att ge barnen en bra start på morgonen med frukost i en lugn och stressfri miljö, så skjuter de bara problemet på framtiden. När barnen börjar skolan då? Ska de följa med då också eller ska de skicka barnen extra tidigt till skolan så att de äter frukost i fritids regi?

Nej, det här är inte en vettig väg att gå tycker jag. Det skulle vara mycket bättre att stötta föräldrarna och hjälpa dem att ta ett större ansvar och förstå vad det innebär att vara förälder. Klarar de inte att möta en sådan här liten utmaning som att få barnen att äta frukost hemma - hur ska de då våga tro på sig själva och klara framtida utmaningar?

I nästa artikel vill jag läsa om en lugn och stressfri frukost i en hemmafamilj. Artikeln i SvD visar att det verkligen behövs!

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

Lätt som en plätt - om man vågar se

Det är tråkigt att säga att det börjar bli tjatigt att höra om den ständigt ökande psykiska ohälsan hos barn. Nu senast i DN. Men det som gör att det känns tjatigt är förstås att den ena rapporten efter den andra rapas upp, utan att någon ser sanningen. Fastän den finns mitt framför näsan - bara man vågar se den.

Tyvärr - men det handlar inte om att skolklasserna har blivit större, ungdomsarbetslöshet, mobiler, eller tv-spel. Det är säkert saker som gör att barnen inte mår bättre, men de är knappast orsaken. Människan är ett fantastiskt däggdjur, vår förmåga till anpassning under hundratusentals år har varit fenomenal. Men själva grunden för att vi ska orka med att befinna oss i en sådan ständig utveckling, är att vi har en trygg och stabil grund att stå på. Homo sapiens sätt att ta hand om sina ungar har varit ett framgångsrecept i 160 000 år - fram till nu.

Vad har vi då ändrat på?

Jo, vi låter inte längre våra barn få den barndom de har rätt till och behöver. Istället förutsätts den lilla 1-åringen kunna stå på egna ben och börja på dagis. För att där klara av en "arbetsdag" på 10-timmar i en stojig miljö i konkurrens med 20-30 andra barn. Vuxenkontakten på ett dagis blir inte heller så nära och många nya vikarier måste förvirra och stressa ett så litet barn.

Vi är många som ser problemen. Vi syns och hörs inte i media - än. Men några har börjat lyssna och frågorna de ställer är;

Hur påverkas barns utveckling av olika omsorgsformer?
Finns några skillnader mellan förskola, dagmamma och hemmet – vid olika åldrar.
Hur påverkar gruppstorlekar och personaltäthet på förskolan?
Vilka effekter har olika utvecklingspsykologiska modeller?
Kan man se en påverkan av den tidiga omsorgen upp i åldrarna?
Finns det samband, och i så fall hur ser dessa ut mellan de olika faktorerna och den ökande psykiska ohälsan?

Är det inte dags att börja följa upp alla rapporter om psykisk ohälsa och våga ta tag i i ovanstående frågor för att kunna börja arbeta förebyggande? Att fortsätta som nu och svamla en massa bara för att man inte vågar (eller vill se) är grymt mot våra barn och ungdomar.

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

Dags att släppa fram hemmaföräldrarna

Foto:Muffet  (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Det märks att det verkligen är hög tid att media vågar släppa fram hemmaföräldrarna i debatten kring familjepolitiken. I DN läser jag om hur kvinnofällan - "två heltidsarbetande föräldrar och barnen på dagis från ett år" - slår hårt mot kvinnorna.

Det dåliga samvetet för att man lämnar bort barnen tidigt ersätts av konsumtionshets och krav på ett perfekt hem samtidigt som könsrollerna cementeras.

"- Man vill höja värdet på sin bostad genom att bygga om och plötsligt avsätter man hela semestrar till att renovera. Han står i byggkläder och kaklar badrummet och hon lagar mat och tar barnen för att han ska hinna kakla klart, säger Rebecka Edgren Aldén.

-Det gör att vi lättare kryper in i könsroller, det växer ut en hammare i handen på en man och då händer något med kvinnan också, fortsätter Tinni Ernsjöö Rappe."

Samtidigt med den utvecklingen finns faktiskt en annan här i Sverige och det är den som sker i det fördolda hos hemmaföräldrarna. Ni vet "de där" som alltid får sina debattartiklar och insändare refuserade. "De där" som aldrig själva får berätta sin historia - utan bara omnämns i negativa ordalag av proffstyckarna, där andra berättar om deras motiv till att ge barnen tid.

Hos hemmaföräldrarna finns inte det dåliga samvetet, för bristen på tid med de egna barnen, där finns inte konsumtionshetsen och inredningsvansinnet med krav på ett perfekt hem.

Där finns bara prioritet ett - barnen.

Därför behövs det inte några nya möbler (det ska vara barnvänligt och lekvänligt), ett perfekt hem (här satsas det på att bygga nätverk i relationer med släkt och vänner istället) eller en perfekt fasad.

Naturligtvis är inte den ena hemmaförälderfamiljen den andra lik. I en del familjer är mamman hemma, i en del pappan, i andra är mamman hemma 50 % av tiden och pappan 50 % av tiden. Alla syr ihop sin egen lösning utifrån barnens behov och de möjligheter som finns att få det hela att gå ihop ekonomiskt.

Men det som gör hemmaförälderfamiljen mer jämlik, som jag ser det, är att man ser arbetet med vården och omsorgen om de egna barnen - som just ett arbete. Därför ser man till att bli jämställda och fördela övriga arbetsuppgifter som rör hushållet - jämlikt. Inte som i millimeterrättvisa - utan som i jämlikt med hänsyn till arbetsbörda totalt. Kort och gott man satsar på team work och det är lättare när man också har tid för varandra, tid att diskutera igenom hur man vill leva sina liv på bästa sätt och tid och ork att våga säga ifrån och förbättra när det blir obalans i vem som gör vad.

Hemmaföräldrarna har under lång tid gått sin egen väg och hittat en helt annan livsstil än den som beskrivs i DN:s artikel. De har under decennier skaffat sig ett stort kapital av livserfarenheter, som jag tror att väldigt många föräldrar idag skulle ha stor glädje av att få kännedom om.

Vilken "papperstidning" blir först med att på ett seriöst sätt våga ge hemmaföräldrarna en röst?

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

Läs också:

Prylar kan aldrig ersätta kärlek

Team work är bra

Ett litet tankeexperiment Reinfeldt

Låt kvinnor välja själva - utan pekpinnar

Ge barnen närhet, kärlek och trygghet

Foto: Jason O'Halloran (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

I Svenska Dagbladet läser jag (igen) om den ständigt ökande psykiska ohälsan hos barn och ungdomar. (Se även: Ung, frisk, deppig - en svensk gåta) Glatt skriver jag en liten kommentar ur ett hemmaförälderperspektiv, bara för att en timme senare upptäcka att den är borttagen. Skam den som ger sig, jag skriver igen och så får vi ser hur länge den får vara kvar den här gången.

Det är tydligen känsligt att skriva om psykisk ohälsa och varför den uppstår, ur ett hemmaförälderperspektiv.

Varför?

Kanske för att små många som arbetar inom media själva sätter sina barn på dagis tidigt, i stora barngrupper med lite personal - långa dagar. De vill naturligtvis inte höra talas om att den psykiska ohälsan kan bero på att barnen separerats från hemmet för tidigt.

Men människan är faktist det däggdjur som stannar längst hos sina föräldrar. Människan har en stor hjärna, så stor att hon egentligen föds ett helt år "för tidigt". Hon skulle egentligen behöva ett år till på sig i magen, men då skulle inte människokroppen klara av att föda fram barnet.

Därför kräver det lilla människobarnet lång vård och fostran hos sina föräldrar (eller släkt) innan det är redo att börja gå ut och möta världen på egen hand. I en tidigare krönika så nämner jag att det är precis så vi låtit våra barn växa upp i över 160 000 tusen år. Tills för några decennier sedan, då barnets första viktiga år kom i skymundan för det mycket viktigare arbetet att använda dem som en murbräcka för jämställdhet.

Då blev det plötsligt ett måste att separera barnet från hemmet vid 1 års ålder för att placera det på institution, under vård och fostran av utbildade pedagoger/barnskötare, utan känslomässig anknytning till barnet. Och tillsammans i en stor barngrupp, med lite personal, långa dagar.

Ett 160 000 tusenårigt framgångsrecept för homo sapiens att vårda och fostra sina barn under lång tid i en familj, som gjort oss till det ledande däggdjuret (enligt en artikel i Illustrerad vetenskap) - ersattes av "framgångsreceptet" dagis från ett års ålder och två heltidsarbetande föräldrar.

Frågan är bara om det verkligen är ett framgångsrecept?

Det vet vi egentligen inte, eftersom inte någon undersökning ännu gjorts på hur så små barn klarar av att placeras på institution från ett års ålder.

Några få journalister och författare har dock ifrågasatt det här systemet (förutom vi på Hemmaföräldrar, som ifrågasatt dagens system i flera år):

Per Kågeson, författare till boken "Tid för barn",
Nina Björk, författare och journalist
Dilba Demirbag-Sten, journalist,
Elise Claeson, författare till boken "mamma@home",
Jonas Himmelstrand, författare till "Att följa sitt hjärta i jantelagens Sverige",
Marie Söderqvist, tidigare krönikör på Expressen,
Louise Hallin, barnmorska och föräldraexpert,
Eva Sternberg och
Carl B Hamilton).

Även den tidigare Barnombudsmannen Lena Nyberg hade modet att ta fram och publicera en undersökning som visade att den psykiska ohälsan även hos mindre barn ökat på senare år. Det blev ett ramaskri hos journalistkåren. Expressen krävde till och med hennes avgång.

Tyvärr finns det hos media fortfarande en stor rädsla för att öppna upp debatten och våga diskutera hur tidig separation och tidsbrist påverkar barnens psykiska hälsa. Men finns det ett seriöst intresse för att få våra svenska barn att må bättre, så är det dags att sluta upp med Kinasyndromet och försöka strypa "obekväma" åsikter som handlar om att barnen far illa av dagens familjepolitik.

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

Läs också:

Interpellation i riksdagen: Forskning på förskolan

Om skrikande barn vid dagislämning

Journalisterna - den första statsmakten

Tyskland har tagit efter svensk familjepolitik

Det är sorgligt och obehagligt att se vad som händer med barn som far illa. I SvD läser jag om skolmassakern i Tyskand. Jag vet ingenting om hur den här pojken, i Tyskland, växte upp. Av någon konstig anledning så framgår det väldigt sällan när journalister skriver om barn som uppvisar alarmerande psykisk ohälsa. De första åren sex åren är ändå de som formar oss mest.

Jag kan ändå inte låta bli att fundera lite över den debatt som gick het i Tyskland för ett tag sedan - där det pratades om hur tyskarna var på väg att ta efter svensk familjepolitik genom att i allt större utsträckning sätta barnen på dagis allt tidigare.

När jag försöker påpeka att jag tror att det finns en stor risk med att sätta små ettåringar på dagis, i stora barngrupper med lite personal, långa dagar - så brukar det börja koka hos en del (och verkligen inte hos alla) dagisföräldrar. Ofta de med riktigt små barn som precis börjat "och som verkligen älskar sitt dagis, och som är så försigkomna och tidiga, allt på grund av dagis". De föräldrar som inte är så där jättebenägna att förändra sitt liv för att de precis fått barn.

De som ser det de vill se.

Risken handlar om att heltidsarbetande föräldrar med barnen på dagis långa dagar skapar ett livsmönster av tidsbrist. Där bristen på tid för barnen börjar innan de ens är klara med anknytningen.

Ankytningen som är det viktigaste och mest grundläggande för hur barnen kommer att må psykiskt när de blir äldre. Den som är så viktig för att barnen ska klara av att möta livets utmaningar.

Det här sättet som en majoritet valt att leva slår också sönder alla sociala nätverk som borde finnas runt barnen. När barnen växer upp så behöver de få känna att de tillhör ett socialt sammanhang av familj, släkt och vänner. Ett stort och tryggt närverk kring barnen med vuxna som kan hjälpas åt att finnas där för barnen. Hur många har tid och möjlighet att bygga och underhålla ett sådant nätverk när båda arbetar heltid i en familj?

Homo sapiens sätt att leva och ta hand om sin avkomma - innan dagis - har faktiskt visat sig vara ytterst framgångsrikt;

Illustrerad vetenskap: "För 160 000 år sedan växte barn lika långsamt som i dag. Det vet paleontologerna efter att ha studerat käkfossil av ett åttaårigt barn från Marocko. Fyndet är det tidigaste kända exemplaret på den synnerligen långsamma utveckling som Homo Sapiens går igenom under barndomen. Tidigare studier har avslöjat att tänder från neandertalarna växte fram mycket snabbare än människans. Homo Sapiens lade betydligt mer tid än andra arter på att hjälpa barnen, så att de hade lugn och ro att tillägna sig kunskap, innan de blev vuxna. Det bidrog till att ge vår art det avgörande försprånget."

160 000 år......

.... men idag tror vi att framgångreceptet heter dagis från ett år och två heltidsarbetande föräldrar.

Men som sagt även i Tyskland finns det en och annan som inte tyst följer i majoritetens fotspår utan vågar ifrågasätta familjepolitiken och ta barnens parti. Redan för några år sedan visade en journalist från Der Tagesspiegel intresse för vad nätverket Hemmaföräldrar hade att säga: "Der Tagesspiegel om nätverket Hemmaföräldrar". Men i Sverige är inte tiden mogen än för att släppa fram en liten oansenlig, envis mamma som kämpar för att göra hemmaföräldrarnas röst hörd :)

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

Läs också:

Häftig debatt i Tyskland om dagis

Sverige slagträ i tysk debatt om utbyggnad dagis

Vi tackar dig för du är en så snäll mamma

Imorgon är det kvinnodagen. Det får mig att tänka på en liten lapp som låg på mitt skrivbord den 8 mars för tre år sedan,

"Grattis på kvinnodagen. Vi tackar dig för att du är en så snäll mamma."

Några enkla rader från mina barn, då 9 och 7 år gamla. Lappen har jag förstås sparat.

Nu kanske någon tror (och allra helst några rabiata journalister som är emot oss hemmaföräldrar) att jag "mallar" mig och tror att jag är en mycket bättre mamma än alla andra.

Det vet jag att jag inte är. Jag är en ytterst medioker mamma. Inte särskilt bra på att laga mat (det gör maken, men jag bakar gärna), inte särskilt duktig på att sköta ett hushåll (komplett bortkommen i en matvaruaffär och noll koll på priser, eftersom maken står för matinköpen) - men städar gör jag (om än inte så det blänker och skiner direkt) och stryker (maken tvättar) och hänger in i garderober. Jag är inte någon typisk "lekmamma" - utan jag ger gärna barnen idéer men sedan får de sysselsätta sig själva. Visst gör vi saker tillsammans som mor-och-dotter-dag men särskilt kul är jag inte.

Jag bara försöker finnas där så mycket jag kan.

Och det är "good enough" för mig och kanske för mina barn. (Om inte annat så lär jag nog få veta det när de nu snart går in i tonåren).

Men faktum kvarstår jag har bara gjort så gott jag kan, utifrån mina förutsättningar.

Mina drömmar handlar egentligen bara om att skapa ett samhälle som ger utrymme för barn att få en trygg anknytning till sina föräldrar, innan de ska ut i den stora världen på egen hand. För mig är inte en ettåring redo att ta det steget och då ska vi inte heller ha ett samhälle som med ekonomiska styrmedel försöker tvinga mig och andra föräldrar att separeras från barnen så tidigt.

Jag vill kunna välja själv och jag valde själv men fick betala ett högt pris, eftersom jag därmed gick emot normen och då "straffade ut mig" från arbetslivet när jag valde att stanna hemma längre än ett år med mina barn.

Det är inte okej.

Och det är den attityden vi måste ändra på. Den som är hemma skaffar sig en massa nya livskunskaper och lär sig hålla många bollar i luften. Dessutom utför hemmaföräldern en arbete värt 380.000 kronor om året och det är inte fy skam.

Tänk om mina hemmaår hade kunnat få bli en merit i min cv? I andra länder, som till exempel USA, är det faktiskt en merit att satsa på hemmaförälderarbetet några år.

Varför kan det inte vara så i Sverige?

Naturligtvis vet de journalister som väljer att medvetet missförstå hemmaföräldrarna, vad det egentligen handlar om. Nu senast är det Karin Thunberg i SvD som skriver i artikeln "Nog vill män vara mer än försörjare" angående Debatts diskussion om jämställdhet;

"Man behövde inte lyssna länge på samtalet förrän det framgick att själva grundfelet – än en gång – är att kvinnor sviker sina barn. Åtminstone när de fortsätter att yrkesarbeta. Där satt nu fruar på rad som försäkrade att de hellre var beroende av sina män än av staten".

Nej, så är det inte och det vet Karin. Här handlar det bara om att hitta argument för att döva det egna dåliga samvetet genom att försöka smutsa ner föräldrar som väljer att ge sina barn tid och påstå att de kritiserar föräldrar som lämnar bort sina barn. Vi säger inte att kvinnor som arbetar sviker sina barn - vi hemmaföräldrar säger att barnen inte ska användas som murbräcka för jämställdhet. Och det är en helt annan sak.

Och sedan fortsätter Karin med den mest hårresande kritiken mot papporna i hemmafamiljen;

"Och var finns alla män och pappor i det här resonemanget? Finner sig svenska män i att bara vara avelstjurar och sedan lämna över barnen till kvinnorna, som kräver att bli försörjda?".

På vilket sätt blir en pappa som arbetar heltid och har en fru som arbetar heltid mer engagerad i sina barn, än en pappa som arbetar heltid och har en fru som är hemma med barnen tills de är 3 år istället för 1 år.

Om Karin istället för att håna och hoppa på hemmafamiljerna och anklaga dem för en massa saker, gjorde det som borde vara varje journalists skyldighet - tog och gjorde lite research på hemmaföräldrarna och hur de lever sina liv - så skulle hon också märka att vi inte lever på 1950-talet längre. Hon är så full av fördomar att man häpnar och det hade väl inte varit hela världen om nu också hemmaföräldrarna någon gång fick komma till tals i media.

Men det får de inte.

Varför?

Jag kan bara kort berätta att jag har följt många hemmafamiljer på nära håll och den ena familjen är inte den andra lik. Men det jag vet säkert är att eftersom det är ett så otryggt val sett ur ekonomisk synpunkt att välja bort den enorma dagissubventionen om 157.000 kronor per barn och år, för att istället stanna hemma (och därmed som familj ofta betala mer i skatt på grund av särbeskattningen), så är det ett val som noga diskuteras igenom i samråd mellan föräldrarna och det handlar inte om "att kvinnorna kräver att bli försörjda". I många hemmafamiljer arbeta ofta den som är hemma dessutom extra på kvällar och helger för att få det att gå ihop.

Svenska Dagbladet liksom många andra "papperstidningar" brottas med stora ekonomiska problem. Vill de ha fler läsare, är det kanske dags att sluta försöka tala om för folk vad de ska tycka, tänka och göra och istället låta gräsrötterna komma till tals så att de känner igen sig i det som tidningarna skriver om.

Madeleine Lidman
hemmaforldrar.se

Läs också:

Respektera människors livsval

Det att upprepas vad vi står för

Kloka ord från en förskollärare