Var kommer alla hyperaktiva barn ifrån? Är en vanlig fråga numera

Foto: Rob (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Jag hört många fråga samma sak: Var kommer alla hyperaktiva barn ifrån? Det är inte precis någon allmän debatt – jag menar för många föräldrar är det vardag att barnen är så här, men för dem som det inte är det – den där lilla minoriteten som märker att något är annorlunda. Och för personal i förskolor och skolor som har arbetat i många år och har perspektiv – de ställer sig undrande: Varför har det blivit helt galet livligt i våra skolor och förskolor – varför är barn så hyperaktiva och icke socialt välfungerande? Varför är många barn dessutom direkt oempatiska?

För fem år sedan gick diskussionens vågor höga när det uppdagades att förskolor och skolor köpte in manual-/skolbaserade program för miljontals kronor. Program som barnen skulle malas igenom för att få dem att lära sig vad empati är, eller som bara i största allmänhet skulle få dem socialt välfungerande. Ett omdiskuterat program var SET, social och emotionell träning. Sven Bremberg på Folkhälsoinstitutet, som det hette innan det blev Folkhälsomyndigheten – rekommenderade programmet SET ivrigt. Ett program som han själv varit med och tagit fram och faktiskt även tjänade pengar på. Få tycktes bekymrade över det sambandet. Men en liten uppblossande debatt blev det eftersom programmen visade sig skada mer än de gjorde nytta.

Det konstiga är att debatten ändå inte landade där den hade gjort som mest nytta: Varför är så många barn inte socialt välfungerande eller empatiska? Det handlar om allvarliga brister i utvecklingen som man på olika sätt försöker kompensera för i efterhand. Frågan man bör ställa sig är väl varför de här bitarna inte finns på plats från början. Vad har brustit i barnens tillvaro under de första åren när de här självklara bitarna saknas?

Ja helt enkelt VAD har gått fel?

Det är egentligen ganska otroligt. Vi har en ständigt ökande psykisk ohälsa hos barn och ungdomar. Det är kaos i många förskolor och skolor på grund av alla utagerande barn. Det blir en ond cirkel för med allt fler barn som inte är socialt välfungerande så blir miljön än mer svår för alla andra barn och i synnerhet för de som har neuropsykiatriska hinder. Det krävs fler och fler assistenter och extrainsatser. Över huvud taget så blir miljön i skolan allt annat än hälsosam för de barn som är där och kunskaperna – ja vi har ju sett hur svenska barn uppvisar allt sämre kunskaper, även sedan man justerat för invandrarbakgrund och socioekonomiska faktorer. Mitt i allt det där kaoset så kommer förslagen om ännu mer skola ännu tidigare. Det är förslag om att korta sommarlovet, dra in på övriga lov, göra förskoleklassen obligatorisk och göra även fritids till skola så att skoldagen slutar först vid klockan 18.00 eller senare - ja en del "snillen" pratar även om obligatorisk förskola från tre år.

Men jag menar när brukar man satsa på att erbjuda mer av något som uppenbarligen inte fungerar? Och tro att det är lösningen?

Ett klokt val hade varit att börja titta på orsak och verkan. Kunskapen finns ju om vad små barn behöver för att bli socialt välfungerande, empatiska, duktiga i skolan och må bra. Det är bara att och väga in de fakta och den forskning som finns kring anknytning, neurobiologi och utvecklingspsykologi och sedan göra en checklista och se om barnen får det de behöver och om miljön de är i under sina första år i livet kan ge dem det.

Problemet då blir bara att den checklistan kommer att visa att det barn inte behöver är förskola i tidig ålder, långa dagar i stora barngrupper och med få personal. Och tyvärr är det vad som erbjuds till en majoritet av alla barn. Verkligheten kommer därför att krocka med den ideologiska kompass som tagits ut. Därför kommer vi framöver att få se en utveckling där det kommer att bli värre – mycket värre.

Jag skulle vilja ställa den självklara frågan om vi verkligen har råd att fortsätta på samma väg. Är det rimligt att göra så mot barnen? Och om inte det är ett argument som biter: Har vi råd att betala den mycket dyra nota som kommer att följa i spåren av att vi fortsätter på samma sätt?

Personligen tycker jag att det räcker nu. Vi behöver en ny familjepolitik – inte mer av en som fungerar dåligt.

Madeleine Lidman

Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Forskare blundar för kunskap om barns behov

Exempel på hur forskningsförnekarna arbetar

Ungas självmord måste förebyggas tidigare

Har förskolan blivit vår tids barnhem

Barnen vår tid slavar, utan rättigheter

Underkänd verksamhet i mängder av förskolor

Tystnadskulturen har invaderat Förskoleupproret

"Små barn behöver en egen Läroplan"

Barngrupperna blir allt större - vem trodde något annat?

Foto: Saul Mora (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Skolan skulle fixas på 100 dagar och barngrupperna i förskolan skulle minska, lovade den rödgröna regeringen innan valet. Alla med lite bakom pannbenet greppade naturligtvis att det bara var valfläsk, eftersom handlingsplan och en vettig finansiering saknades - för att inte tala om avsaknaden av en vettig familjepolitik. Det är liksom ingen tillfällighet att både S och MP saknar familjepolitik som ett politikområde.

Och så dessa barngrupper - de där som inte alls skulle bli större när maxtaxan infördes 2002. De som inte skulle bli större när allmän förskola infördes (gratis förskola 15 timmar i veckan från tre års ålder), de som inte skulle bli större när barn vars föräldrar var föräldralediga med syskon skulle börja få gå i förskolan ... Behöver jag säga att det inte är rocket science att greppa att den ekvationen inte går ihop.

Så vad har då dessa Ess hittat på nu sedan de fick makten. Jo de lovade att barngrupperna skulle bli mindre men tog samtidigt bort det subventionerade barnomsorgsalternativet för omsorg i hemmet: vårdnadsbidraget. Det hade de så bråttom med att ta bort att de lade det förslaget som ett av de första i sin regeringsförklaring. Att göra något åt stora barngrupper, kaos i förskolan, personal som går på knäna var aldrig prioritet ett - bara att rycka undan mattan för hemmaföräldrarna. Och sedan bestämde de sig för att lägga krut på att få in alla dessa hemmabarn i förskolan genom att knacka dörr HEMMA HOS föräldrar som valt bort förskola. En variant som framförallt Stockholm, Göteborg och Malmö ägnar sig åt. Allt fokus på att få in fler barn - inte på att förbättra förskolan eller minska barngrupperna. Och för att verkligen skjuta förskolan i sank har de rödgrönrosa i Stockholm dessutom infört rätt till 40 timmar i veckan för barn till föräldrar som är föräldralediga med syskon.

Nu kan vi se hur barngrupperna blir större igen.

Ibland undrar jag, det som är så självklart - sambandet mellan politiska beslut och själva resultatet, har regeringen över huvud taget kapacitet att förstå så enkla orsakssammanhang? Inte att döma av den politik de för i alla fall.

Nu är det dags att Sveriges föräldrar sätter ner foten - det handlar om våra barn och barnbarn, om deras framtid. Själv har jag kämpat ideellt i 15 år nu för att barnen i Sverige ska få en bättre uppväxt och en familjepolitik med ett barnperspektiv. Men för att det ska bli verklighet så måste även alla - och jag menar verkligen alla föräldrar, oavsett barnomsorgsalternativ, ställa upp bakom mig nu. Familjepolitiken bildar en helhet med många olika pusselbitar, där förskolan är en pusselbit, föräldraförsäkringen en annan, men även maxtaxan, allmänna förskolan och valfriheten där föräldrar ska kunna välja mellan fler alternativ än förskola är så viktig att tänka till kring. Vad är en rimlig politik för att det hela ska fungera. Valfrihet och fler alternativ minskar ju faktiskt trycket på förskolan. Att göra allt gratis och minska valfriheten ökar trycket och försämrar verksamheten.

Vill vi se mer av det här kaoset och den direkt skadliga familjepolitiken vi ser nu, då är det bara att fortsätta rösta på de som levererar samma sak år ut och år in. Men vill vi ha en förändring och välmående barn som får en bra uppväxt - då är det hög tid att rösta bort regeringen - och noga fundera över vad man röstar på i stället. Tipset är: börja med att kolla om "ditt" parti ens har en familjepolitik - om inte välj ett annat parti.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Bevaka gärna GP:s serie om förskolan. De lyfter nu på allvar krisen i förskolan. Kanske en del tack vare mitt och HFN:s engagemang. För fem år sedan skrev en förskollärare det här: Vi kan sluta ljuga om att barnen har det bra. Det har gått fem!!?? år bara sedan den kom. Skamligt!

Tystnadskulturen har invaderat Förskoleupproret

Förskollärare: Barn behöver inte förskolan som den ser ut i dag

Trots politiska löften - barngrupperna växer

Ni gör barnen en otjänst

Gör förskolan bättre i stället

Många risker med långa dagar

Dålig idé av S att slopa alternativen i barnomsorgen

Hög tid för en ny familjepolitik (GP har raderat all statistik över hur många delningar artikeln haft och nollställt räknaren. Jag har påtalat det men de verkar tyvärr inte bry sig. Lite synd.)

Namninsamling för valfrihet

Politikerna har i smyg minimerat barndomen till ett år

Foto: Samantha Steele FLICKR) LICENS: CC BY-SA

I dag har vi ett läge där all politisk klåfingrighet och alla politiska styrande ramar som en sidoeffekt minimerat barndomen till ett år. För sedan är den lilla redo att ge sig ut i världen, stå på egna ben bli en elev och gå i skolan mellan 40-60 timmar i veckan. Lärandet i form av teoretiska kunskaper har tagit över vad det lilla barnet behöver i omsorg.

Samma politiker som skapat den här situationen kräver nu mer och mer tvångskvotering. De vill bestämma åt föräldrarna hur de ska fördela sina dagar, för får föräldrar välja själva och pussla och trixa ihop sin egen lösning så blir det inte millimeterrättvisa. I viss mån verkar även de föräldrar som köpt att de behöver "hjälp" ovanifrån - från staten - ha anammat det här synsättet att barndomen bara är ett år. Men förälder är du ju hela livet och barn behöver enligt all forskning som finns kring anknytning, neurobiologi och utvecklingspsykologi mer tid än ett år för att vara redo att gå ut i världen på egen hand. Kunskap som de politiker som minimerat barndomen till ett år gjort ett aktivt val att bortse ifrån. Och ska man som förälder lämna bort sin lilla ettåring så måste enligt den kunskap som finns flera bitar finnas på plats. A och O är små barngrupper och tillräckligt med personal samt att barnens behov av en bra omsorg är väl tillgodosett.

För de föräldrar som förlänger barndomen och satsar på tid för barn och balans mellan familj och arbete, så finns det ju alla möjligheter att ge båda föräldrarna mycket tid med sina barn, men självklart måste de ha stöd i de familjepolitiska ramarna för att det ska fungera.

Cirka 80 procent vill enligt undersökning efter undersökning bestämma själva. Sedan fackförbundet LO (som är vår skuggregering), började lansera den här idéen om tvångskvotering för 11 år sedan (i dag med ivrigt stöd av S, MP, V och L), så har de trots massiv propaganda ännu inte fått med sig Sveriges föräldrar på tåget. Helt enkelt för att föräldrar vill maximera tiden som barnet har sin omsorg i hemmet. De ser ett livslångt åtagande och framförallt en barndom som sträcker sig längre än bara ett år. De vill använda föräldraförsäkringen för att pussla ihop den bästa lösningen för barnet. De utgår från vad små barn behöver och kämpar tappert för att barnen ska få just det.

Det klingar också så falskt när dessa detaljstyrande politiker (S, V, MP och L) pratar om att båda föräldrarna ska ha tid med barnen. Om de vill stötta föräldrar att få tid med sina barn, varför inte ta fram en mer flexibel familjepolitik? I dag har vi bara standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett års ålder - som vi subventionerar med stora summor från vår gemensamma skattekaka. Vårdnadsbidraget har de tagit bort, föräldradagarna har de tvångskvoterat ännu mer och siktet är inställt på att tvångskvotera dagarna fullt ut och till slut även ta bort barnomsorgspengen. Målet är solklart: alla småbarnsföräldrar ska välja standardlösningen och 100 procent av alla barn ska in i förskolan.

Varför inte satsa på att mata ut den forskning som finns om vad små barn behöver och därmed se till att ändra attityden i arbetslivet, genom att öka förståelsen för att små barn behöver sina föräldrar.  Föräldrar som får ihop sitt livspussel blir bra arbetskraft. Om inte så slits de ut genom helt omänskliga krav från arbetsgivare och samhälle - och blir sjukskrivna.

I stället har de rödgröna med hjälp av L, varit med och skapat en bild av att barn bara behöver sina föräldrar i maximalt ett år. Det gör att de föräldrar som väljer att stanna hemma längre, som pusslar   med föräldradagar, blir stigmatiserade och ses som lata och besvärliga, inte värda att satsa på. Men hemmatiden borde ses som en merit i en cv, eftersom tiden med barnen gör att du som förälder utvecklar en mängd nya och bra förmågor.

Om alla klåfingriga politiker menar allvar med att föräldrar ska få mer tid med sina med sina barn - då är det hög tid att ta fram en ny familjepolitik. Föräldraförsäkringen är en pusselbit i familjepolitiken, men det behövs fler verktyg!

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrar nätverk

Läs också:

Homo sapiens tid för barn ett framgångsrecept

Riskfyllt styra ännu mer i familjepolitiken

Vi vill båda ditt barns bästa

Tystnadskulturen har invaderat Förskoleupproret

Här Annika Strandhäll kan du se hur det blir när ni minskar valfriheten

Foto: Bridget Coila FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Det är lätt att bli väldigt besviken på politiker och jag förstår det ökande politikerföraktet - i synnerhet när politiska beslut bygger på ideologi och inte utgår från hur verkligheten ser ut. Samtidigt som Annika Strandhäll, S, och hennes kollegor i V, MP och L (FP) jublar över att de ryckt undan mattan för de föräldrar som av olika orsaker vill ha barnen hemma längre - så droppar nu historierna in om hur föräldrar och barn drabbas sedan vårdnadsbidraget tagits bort.

Historierna från alldeles vanliga små gräsrötter, historier som vi sällan eller aldrig får höra. Det har inte ett tillräckligt stort nyhetsvärde att en familj får en grymt mycket tuffare tillvaro, får se sina livsdrömmar slås i kras, eller får ett helt annat liv än de hade kunnat få med en mer flexibel familjepolitik där även omsorg i hemmet är en subventionerad omsorgsform, där föräldern har sin anställning och sin sjukpenninggrundande inkomst. SGI, tryggad.

Hemmaföräldrars nätverk, HFN, har i dag över 2 000 medlemmar plus lokala grupper över hela landet. Det är föräldrar som har valt att satsa på tid för barn och balans mellan familj och arbete. Men eftersom vi har en regering som med stöd av Liberalerna har valt att göra allt i sin makt för att försvåra för dessa föräldrar - så behövs HFN för att knyta samman människor och se till att föräldrar får det stöd de behöver för att kunna överleva i det iskalla politiska klimat som nu sveper fram över landet. I HFN delar föräldrar med sig av sina historier och med tillåtelse vill jag dela en av dessa berättelser:

"Den här månaden har jag känt mig så fruktansvärt ledsen över att vårdnadsbidraget är borttaget och har känt sån hemsk panik inför framtiden.Vårt yngsta barn är 2 år men pratar fortfarande inte, vi har dagar kvar för det barnet och äldre syskon. Vårt äldsta barn är 7 år och går på en helt fantastisk skola, i höst börjar mellanbarnet på tillhörande förskola som också är väldigt bra och för hennes del känns det rätt i tiden. Hon kommer vara 4,5 år, förskolan är liten, har bra med personal, ur och skur, bra mat och så vidare och hon längtar själv efter att få börja.

Men det känns inte bra i mig någonstans över att minstingen på då 2,5 år ska börja, visserligen skulle de ha varandra men nej jag vill/ville ju att han ska börja vid 3,5 år helst även han vid 4,5 år men nu känns det som en omöjlighet för dagarna räcker inte så länge.

Så jag började plugga den 23 november på heltid för att skydda min SGI (ja jag vill skydda den då den är ganska hög och något jag slitit väldigt hårt för att få) och var även tvungen att börja jobba extra för att få ihop det ekonomiskt. Och för att slippa ta ut någon fp och därmed kunna vara hemma lite längre.

Sen jag började plugga har det självklart gått ut över hela familjen och jag har fått sitta uppe tills cirka 02 flera gånger för att försöka få något gjort. Självklart har jag därför haft svårt att komma upp på morgonen dagen efter. Vårt yngsta barn sov bra efter en vecka men sedan vart de som innan och det är ingen ovanlighet att han är vaken till 22-02 han också, så det har varit oerhört svårt att plugga med barnen hemma. Och jag blir så arg över att ens behöva hålla på så här och näst intill gå in i väggen för att kunna få vara hemma tills vårt barn är redo för förskola som inte ens har något behov av förskola!

För de äldre barn nyttjade jag/vi vårdnadsbidrag för i omgångar och sparade därmed många dagar och därför har mellanbarnet varit hemma i flera år och skolbarnet har maximalt gått 30 timmar i veckan sedan 3 år, långa lov, många korta dagar och jag hade även skyddat min SGI om jag hade haft någon då. Men nu när jag har något att skydda så går det inte utan att stressa ihjäl mig själv samtidigt. Känner mig nedstämd idag och ni här inne förstår ju verkligen hur jobbigt det är att pussla ibland.

Anamaria, trebarnsmamma"

Jaha ja alla klåfingriga detaljstyrande politiker - känns det lika bra när ni läser det här? Är det lika mycket jubel och high five? Det handlar om BARNEN - alla dessa små  barn. Deras första år i livet. Ni säger att standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett års ålder är den lösning som alla föräldrar ska välja. Gör det inte det så använder ni glatt de politiska ramarna för att försöka tvinga dem till den lösning ni anser är bäst. Men familjer är olika och framförallt barn är olika.

Personligen tycker jag bara att det är skamligt och sorgligt, för det är inte bara att välja att stanna hemma i ett land med så högt skattetryck som vi har. Här pratar vi ofta bruttolön, men det är nettolönen, (efter skatt), som familjer ska leva av. Och i Sverige beskattar vi låg- och medelinkomsttagare extremt högt och de får lite pengar kvar att leva på efter skatt. Därför måste människor stå med mössan i hand och be att få tillbaka lite av sin intjänade lön i form av olika subventioner. Och det var precis det vårdnadsbidraget var - en subvention för omsorg i hemmet. Dessutom betalar dessa människor en dold skatt också via alla övriga sociala avgifter på lönen. Och så denna särbeskattning som gör att familjer med en inkomst betalar mer i skatt, än en familj med två inkomster i samma inkomstnivå.

Återigen blir det hur tydligt som helst att politik ska utgå från verkligheten och inte bygga på ideologi och teoretiska skrivbordskonstruktioner.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Vårdnadsbidraget leder till bättre lön, bättre SGI och bättre pension

Ha, ha, ha - nu rycker vi undan mattan för de som har omsorgen om barnen hemma

Barn har det bättre på institution enligt S

Se till att stötta föräldrar - istället för att styra dem!

Foto: Enshahdi FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Nu går diskussionsvågorna höga bland makteliten igen: "Det finns pappor som inte tar ut några dagar alls".

Nu säger verkligen uttaget av föräldradagarna inte allt och verkligen inte hur engagerade föräldrar är i sina barn eller hur mycket tid de tillbringar eller kommer att tillbringa med dem under deras uppväxttid. Därför blir det så lustigt att just uttaget av föräldradagar är så viktigt. Som en mamma skriver i en kommentar till den här debatten: "Siffror säger ju ändå inte allt. Min man har till exempel varit hemma i fem månader parallellt med mig och ingen av oss har tagit ut några FP-dagar ännu. Babyn är åtta månader nu."

Debatten blir hela tiden så konstig också. Ena stunden handlar det om att vissa politiker anser att kvinnor måste tvingas ut på arbetsmarknaden och bort från barnen för att jobba och få en bra pension. I nästa stund handlar det om "nu ska de lata papporna tvingas vara hemma så då tvångskvoterar vi mer". Eller "nu ska de elaka mammorna tvingas lämna ifrån sig barnen, så nu styr vi dem mer med tvångskvotering".

Om det handlar om att få föräldrar är satsa på tid för barn och bli delaktiga i barnens uppväxt tror jag mycket mer på positiv uppmuntran och en familjepolitik som gör det möjligt för föräldrar att pussla och trixa ihop sina egna lösningar. Då kommer det att bli bra eftersom de genom en bra familjepolitik och många olika verktyg kan pussla ihop en lösning som ger dem tid för sina barn. Och förälder är man inte bara den tid man har föräldradagar, eller första året innan barnet förväntas hamna i förskolan. Förälder är du hela livet.

Sedan kan vi aldrig komma ifrån att det är kvinnan som bär barnet i nio månader och ammar. Det gör att allt måste utgå från det och hänsyn ska tas till det. Och som jag sagt tidigare också: 9 av 10 som arbetar inom vård och omsorg är kvinnor. Kvinnor väljer helt enkelt att arbeta med barn i enormt mycket större utsträckning än män. Där försöker politikerna inte styra eller få fram någon millimeterrättvisa - så varför inte acceptera att även en stor andel kvinnor väljer att vara hemma mest med barnen. De gillar det helt enkelt. De trivs med det. Problemet är ju inte vem som är hemma utan problemet är sidoeffekterna av hemmatiden - och dem kan man ju göra något åt - alltså de negativa sidoeffekterna.

Bättre det än att försöka förändra och tvinga människor att agera på ett annat sätt. För ska vi vara ärliga ... tvingar vi männen att vara hemma mer så kommer de ju bara att drabbas av samma negativa sidoeffekter som kvinnorna gjort i alla år. För attityden i samhället till föräldraskap och barn - har ju inte förändrats. Ingen har lagt fokus på de negativa sidoeffekterna - utan bara på att ändra människors beteenden. Och tror vi att tvång kommer att lösa något så blir det också fel för människor kommer då antingen att låta föräldradagar frysa inne, eftersom de helt enkelt inte får ihop sin tillvaro. Eller så får en förälder ensam vårdnad om barnen för att kunna tillgodogöra sig alla dagar. Ju mer tvång desto sämre kommer det att bli för barnet.

Nu tror jag inte att en majoritet av de politiska partierna har en förmåga att skippa ideologin och den här klåfingrigheten och maktfullkomligheten, där de anser sig ha rätt att gå in i enskilda familjers liv och detaljstyra deras val kring barnen. Men jag vet helt säkert att detaljstyrning är fel väg att gå. Jag tror i stället på ännu mer frihet för familjerna att pussla och trixa ihop sina egna lösningar. Jag tror på mer valfrihet och framförallt fler verktyg i familjepolitiken för att föräldrar SKA kunna pussla och trixa ihop en bra lösning under småbarnsåren. De partier som klarar av att ta fram en politik för hur verkligheten ser ut har mycket att vinna här. De som anser sig ha rätt att bestämma åt människor (S, V, MP och L) borde inte få en enda röst av någon förälder.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Föräldrar måste få bestämma själva

Ha respekt för att familjer är olika

Riskfyllt att styra ännu mer i familjepolitiken

Jämställdhetslinje riskerar att bli en sjukskrivningslinje

HFN debatterar föräldraförsäkringen

Debatt mellan Ebba Busch Thor och Annika Strandhäll om föräldraförsäkringen

Ta av offerkoftan, väx upp och ta ansvar för dina handlingar

Foto: Masayuki Takaku(FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Det har kommit en ny trend där föräldrar skriver ihop krönikor och beklagar sig över att de "skuldbeläggs". Det kan vara allt i stil med: "Men alltså min ettåring går 12 timmar om dagen i förskolan och stormtrivs. SLUTA säga att det är fel. JAG trivs med det här och mitt barn har det bra. Mår JAG bra mår mitt barn bra".

Summan av kardemumman är att dessa föräldrar blir väldigt arga och upprörda om de råkar komma över någon artikel som handlar om den forskning som finns rörande anknytning, neurobiologi och utvecklingspsykologi. När de läser om den forskning som finns om vad små barn behöver - och inser att just deras egna lilla knodd kanske inte får precis det - så blir de lätt hysteriska och försöker ursäkta sig med frasen: SLUTA skuldbelägga.

Själv känner jag bara för att lite stillsamt fråga: Om ni känner skuld - varför inte ta och fundera över varför ni känner skuld? Det är ju faktiskt en signal om att ni egentligen innerst inne vet att det ni läser om vad små barn behöver är sant och att ni faktiskt förstår att det inte är vad ert eget barn får ...

Livet går sina egna vägar och man kan inte alltid ge sina barn allt man skulle vilja, eller ge dem den uppväxt man skulle önska. Men om man kan göra vissa små förändringar som innebär att barnet får mer tid med sina föräldrar - får ha omsorgen i hemmet längre, får kortare dagar och får vara hemma med syskon - så gör det!". Det man inte ska göra är att bete sig som en fyraåring och skrika "sluta skuldbelägga mig". Nu kanske jag låter hård men jag känner bara: Väx upp, ta av dig offerkoftan!  Det är faktiskt inte dig det är synd om, utan ditt barn. Du är förälder nu, ta ditt ansvar och börja bete dig vuxet. Du är den absolut viktigaste personen i ditt barns liv - gör vad du kan för att ditt barn ska få tid med dig. Livet går inte i repris - och livet går fort. Snart har de flyttat hemifrån och du får all tid i världen att göra precis vad du vill igen. Men just nu behöver ditt barn dig.

Och är du osäker på vad du kan göra, så börja bara med att fundera över varför du känner skuld, lyssna till din magkänsla och fortsätt vidare därifrån. Alla föräldrar känner skuld och har dåligt samvete - det ingår i föräldrarollen. Det som skiljer föräldrar åt är hur man hanterar dessa känslor: vänder blicken utåt och funderar på vem man ska attackera eller så vänder man blicken inåt och funderar över vad man kan förändra.

Tufft att vända blicken inåt? Ja, men tro mig - agerar du så kommer du att växa som människa. Det är en knaggligare, svårare väg i början, men i slutändan så blir den ändå mycket lättare eftersom du kommer att utvecklas som förälder och föräldrarollen i sig blir därmed sååå mycket lättare.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

"Snälla säg att jag inte är sämst som hämtar sist"

Vi behöver inte rädda barnen från förskolan

Hjälp vi får inte ihop livspusslet

Låt barn slippa långa förskoledagar

"Vad ORÄTTVIST. Jag vill också lämna bort mitt barn långa dagar när jag är hemma!"

"Jag vill inte bli mamma - jag vill bli pappa"

Mandelin: Varför omhulda skam men förkasta skuld?

Claudia Galli: Är det verkligen så jobbigt att ha barn?

Kvalitetstid är mitt värsta ord

"Sluta skylla på andra föräldrar - inse ditt eget ansvar!"

Förälder och välavlönad? Då är du verkligen stressad.

Jenny Klefbom: "Föräldrar anlitar barnvakt på fel grunder"

Louise Hallin: "Föräldrar skärp er!"

Föräldrar varför tror ni att era barn har det bättre i förskolan?

40 procent av alla barn saknar en trygg anknytning

Tystnadskulturen har invaderat Förskoleupproret

Replik till Birgitta Ohlsson, FP, på hennes oliberala borttagande av vårdnadsbidraget

Skärmdump

I Expressen den 20/11 skriver Birgitta Ohlsson, FP, att det är liberalt att ta bort vårdnadsbidraget. Men, nej Birgitta Ohlsson det är inte liberalt som politiker att tycka sig höra att människor ropar:

”Hjälp, kom och rädda oss ifrån oss själva”.

Den finns inte någon sådan efterfrågan hos dagens föräldrar – där de vill bli styrda ovanifrån så att de inte ska välja ”fel”. För fel i dina ögon det är att välja tid för barn och balans mellan familj och arbete.

En politikers viktigaste uppgift innan man formar politiska ramar och driver igenom dessa, är att titta på verkligheten och lyssna in vad människor vill. Där har tyvärr du och Folkpartiet totalt misslyckats. Du jublar över att du varit med och tagit bort vårdnadsbidraget och därmed ryckt undan mattan för föräldrar som valt att ha sin omsorg om barnen hemma lite längre. I kommuner som haft vårdnadsbidrag så har dessa föräldrar kunnat stanna hemma längre med sin sjukpenninggrundande inkomst, SGI, skyddad. Men de har också kunnat stanna hemma längre med en fot kvar på arbetsmarknaden, då vårdnadsbidraget gjort det möjligt att ha kvar anställningen under hemmatiden.

Som initiativtagare till Hemmaföräldrars nätverk som stöttar och inspirerar föräldrar som vill vara hemma längre, så har jag kontakt med tusentals föräldrar över hela landet. Jag vet att många väljer en mängd olika lösningar genom vårdnadsbidraget, som inte syns i statistiken. Många väljer att arbeta 50 procent var – där alltså båda föräldrarna turas om att vara hemma och arbeta – och den här lösningen har de kunnat välja, eftersom de har kunnat dela på vårdnadsbidraget och på så haft rätt till deltid. Ibland är mamman hemma på heltid, ibland pappan, ibland tar de en period var. Det finns mängder av olika lösningar, men det alla föräldrar har gemensamt är att vårdnadsbidraget har blivit ett verktyg som gör att de kan pussla och trixa ihop en lösning under småbarnsåren, utan att de behövt hamna i ekonomiska svårigheter för lång tid framöver.

Sedan har du helt glömt det viktigaste av allt: barnen. Barn är olika, det finns högkänsliga barn som inte passar i förskolemiljön, det finns barn som är infektionskänsliga, det finns barn som haft en svår sjukdom och behöver undvika smittorna i förskolan – och det finns barn där föräldrarna helt enkelt känner att omsorg i hemmet är ett bättre alternativ för just det specifika barnet. Men enligt dig så passar alla barn i förskolan från ett års ålder och därför tar du dig rätten att försöka bestämma åt föräldrarna vilket val som är bäst för dem. Och du nämner inte ens barnen du pratar bara om jämlikhet – där det enda sättet att uppnå det handlar om att plocka bort barnens så tidigt som möjligt från föräldrarna.

2011 hade drygt 8 500 familjer i någon period vårdnadsbidrag och där någonstans har siffran legat varje år. Samtidigt har vi hundratusentals människor som är arbetslösa, sjukskrivna, eller nyanlända som behöver hjälp in i arbetslivet för att kunna ta sig ur sitt utanförskap. Men du och Folkpartiet siktar in er på de få som faktiskt valt själva hur de vill göra och försöker med olika åtgärder tvinga ut just dessa småbarnsföräldrar i arbete. Det känns som helt fel fokus.

I stället för att stötta föräldrar i de familjepolitiska ramarna, så försöker ni styra dem. I stället för att hjälpa alla de hundratusentals som står utanför arbetsmarknaden, så försöker ni tvinga ut småbarnsföräldrar i arbete genom att ta bort vårdnadsbidraget. Det kan ni ju naturligtvis göra – men särskilt liberalt är det inte.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Vårdnadsbidraget leder till bättre lön, bättre pension och bättre SGI

Vårdnadsbidraget leder till bättre lön, bättre pension och bättre SGI

Skärmdump

Den där känslan när man inser att man har att göra med människor som bara vägrar lyssna till vanliga fakta - människor som egentligen inte bryr sig om fakta - eller vilken skada de ställer till med. De är så förblindade av ideologi, kanske även av makt - att man nästan kan se hur de tuggar fradga av glädje över att de har makt att köra över människor - att bestämma ÅT dem, oavsett hur det slår i slutändan. Som när vårdnadsbidraget tas bort och de som drabbas är det käraste familjerna har: barnen.

Birgitta Ohlsson, FP, ropar ut sin lycka över hela Facebook för att hon har lyckats vara med och rösta bort vårdnadsbidraget tillsammans med S, V, MP och C. Hon är glad över att hennes beslut har minskat familjernas valfrihet och försvårat deras småbarnsår. Många barn kommer att fara illa, men i hennes värld så har hon "blivit av med kvinno-/integrationsfälla".

Alltså seriöst vi pratar om 8 500 familjer som 2011 hade vårdnadsbidrag. Drygt 30 procent av dessa hade en förälder som är född i ett annat land, eller så kanske kom de själva hit som barn. För FP och övriga motståndare till vårdnadsbidraget är "utländsk bakgrund" = att dessa människor står långt från arbetsmarknaden och att de inte är integrerade. HUR vet de det? För mig så luktar det fördomar lång väg. Dessutom är det så att nyanlända, arbetslösa, socialbidragstagare, sjukskrivna - ja de som är i andra åtgärder av något slag får inte ta ut vårdnadsbidrag.

Men var är politiken för alla dessa människor i olika åtgärder som verkligen skulle behöva stöd för att inte fastna i någon fälla? De är bra många fler än de 2 550 personerna med "utländsk bakgrund", som hade vårdnadsbidrag 2011 och som Birgitta Ohlsson nu tror att hon "räddat från en integrationsfälla". Samtidigt står hundratusentals människor står utanför arbetsmarknaden mot sin vilja - de vill ha ett arbete, men Birgitta Ohlsson har bara fokus på att försöka tvinga ut de som vill vara med sina barn, i arbete.

Det här sättet att resonera är ärligt talat så dumt att jag har svårt att finna ord. VAD är egentligen då bäst om vi nu tar kvinnor, eftersom det pratas om kvinnofälla, när det gäller för- och nackdelar med vårdnadsbidraget. Ett enkelt exempel:

Kvinna A: Har vårdnadsbidrag för att stanna hemma längre och har därmed sin SGI (sjukpenninggrundande inkomst) skyddad plus att hon har sin anställning skyddad, så hon behåller en fot på arbetsmarknaden och har ett arbete att gå tillbaka till. Hon får bättre pension.

Kvinna B: Har inte längre tillgång till vårdnadsbidraget för det har Birgitta Ohlsson tagit bort och därför måste kvinna B säga upp sig för att kunna vara hemma längre och därmed förlorar hon sin anställning och en fot på arbetsmarknaden, plus att hon förlorar sin SGI. Hon får därmed också sämre pension.

Självklart så gäller samma för- och nackdelar för en man med vårdnadsbidrag.

Enligt S, V, MP, FP och C kommer nu efter dagens beslut att ta bort vårdnadsbidraget ett mirakel att hända: Vi kommer att uppnå total jämlikhet mellan män och kvinnor. Äntligen! Vi har nått målet! Kvinnor kommer att tjäna lika mycket som män (även om de arbetar i låglöneyrken inom vård och omsorg), kvinnor kommer att kunna få lika bra sjukvård som män, kvinnor kommer att kunna gå ut på kvällarna utan att riskera att bli våldtagna - och alla de som i dag står utanför arbetsmarknaden och är i andra åtgärder kommer att få ett arbete - och integrationen - imorgon är alla problem lösta med den. Vilket historiskt beslut … i dumhet.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Därför ska vi ha vårdnadsbidrag

Psykolog: Vänta med inskolning tills barnet är två år

Fakta

Många hemmaföräldrar använder tiden hemma till att läsa på distans och många startar eget. För dessa föräldrar finns det gruppen Hemmaföräldrar med eget företag.

Vårdnadsbidraget har använts på många olika sätt av familjerna. Det syns inte i statistiken hur de använts eftersom de som till exempel velat att det ska framgå att de har VB 50 procent var, har fått avslag på att det ska framgå. Så här använder hemmaföräldrarna VB >>

Tillsätt en haverikommission över familjepolitiken

Foto: Jon de Jong (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Hon arbetar inom psykiatrin och hennes ögon svämmar över när hon lite viskande säger:

"Vad är det som händer - jag har aldrig sett så många ungdomar må så dåligt som nu". Hon berättar om hur de hela tiden får in en strid ström av ungdomar - främst flickor - som försökt begå självmord, som sedan lång tid tillbaka har självskadebeteenden och svår ångest. Trots att hon arbetat länge ser hon att något har hänt - för även om Sverige ligger i topp när det gäller psykisk ohälsa och självmordsförsök - så har det nu faktiskt blivit ännu värre.

Nej ingen vet varför det ser ut så här i ett land som är ekonomiskt välmående, där barn får allt de pekar på, där de får dyra utlandsresor, märkeskläder, får bo i flotta hem med den senaste inredningen - i ett land som inte varit i krig på tvåhundra år. Ändå dukar så många under i psykisk ohälsa - och de vill helt enkelt inte leva längre. Deras ångest är så svår.

Det vi vet däremot, det är vad barn behöver - vad som är väldigt viktigt under de första åren när barnet skapar sig en inre arbetsmodell över hur det ska hantera livet och livets utmaningar. Vi vet också rent historiskt vad som har varit ett framgångsrecept för arten homo sapiens: tid för barn. Vi har i hundratusentals år tillbringat lång tid med våra barn, innan de har släppts ut i världen.

Sedan länge har vi också haft kunskap om att barn som växer upp på barnhem - på institution - där de i och för sig, tas om hand av utbildad personal (men personal som hela tiden byts ut och som för det mesta inte har en känslomässig koppling till barnet) inte utvecklas lika optimalt som barn som växer upp i ett hem med en eller två föräldrar.

Vi vet att små barn behöver närhet, kärlek, god omsorg, god anknytning och socialt samspel med en vuxen - en trygg anknytningsperson. Där barnets utveckling är helt är beroende av barnets anknytning och relation till den vuxne. Vi vet att små barns hjärnor är känsliga och under utveckling och att stress, buller och för många relationer är skadligt. Vi vet att den känsligaste perioden när det gäller hjärnans utveckling är mellan ett till tre år då barnets hjärna utvecklas snabbare än någonsin senare i livet.

Sedan VET vi hur en majoritet av alla barn mellan ett till tre år växer upp - många tillbringar 50 timmar i veckan från ett års ålder, i stora barngrupper, med få personal, med stress, buller och många relationer - eftersom förskolans personal toppar när det gäller psykisk ohälsa och ofta är sjukskriven.

I det läget kommer nu S, V, MP och FP med förslag om ännu mer förskola, ännu längre dagar, ännu tidigare - med förslag om dygnet-runt-dagis för allt fler barn. Samtidigt som de försöker försämra så att barnen ska få ännu mindre tid med sina föräldrar genom att minska möjligheten för föräldrar att skriva över dagar på varandra - så att de kan maxa barnets tid i hemmet - och så tar de bort vårdnadsbidraget.

De har suttit där med ideologin som riktmärke för familjepolitiken - och helt utan att titta på HUR barn växer upp i dag - utan att lyssna på VAD föräldrar vill - så har de lagt fram familjepolitiska förslag som minskar barnens tid med föräldrarna ännu mer.

De jublar nu - nätet svämmar över av deras lyckorop att de lyckats driva igenom minskad valfrihet och mer tvångskvotering av föräldradagarna - mot föräldrarnas vilja. Det sorgliga är att det blir barnen som får betala priset. Precis som de redan i dag betalar priset av den familjepolitik som förts i decennier. Det är en familjepolitik som bygger på ideologi - inte på beprövad vetenskap om vad små barn behöver.

Vi har facit - och alla föräldrar, alla politiker som ser hur dåligt barn och ungdomar faktiskt mår - borde börja ana att det faktiskt kan finnas ett samband mellan familjepolitiken och den ständigt ökande psykiska ohälsan.

Det här duger inte längre. Det är verkligen högt tid att tillsätta en haverikommission över familjepolitiken, analysera av som gått fel och i stället ta fram en politik som utgår ifrån vad små barn behöver. För kunskapen finns.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Ha, ha, ha - nu rycker vi undan mattan för de som har sin omsorg om barnen hemma

Fett med socialism i Folkpartiets feminism

När den sura grannen tog över familjelivet

Barnen får betala priset för jämställdheten

Riskfyllt styra ännu mer i familjepolitiken

Temavecka självmord i tv4 - arbetsmarknaden sägs vara orsaken

Stort avstånd till gräsrötterna får regeringen att göra ointelligenta prioriteringar

Foto:Louish Pixel (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

En bra regering måste släppa ideologin och i stället satsa på att analysera den verklighet som vi lever i. Människor förväntar sig en politik som stöttar dem - inte en politik som styr dem. Det är många länder som satsat på att i ideologins namn köra över människors fria vilja: DDR, Sovjetunionen, Kuba för att nämna några. Fina ord som solidaritet och rättvisa har fått rättfärdiga att människor fråntagits sin fria vilja och lite av det ser vi nu i Sverige också. Under budskapet att det finns ett högre mål - i det här fallet jämställdhet - så tar sig partier som S, V, MP och FP rätten att bestämma åt föräldrar hur de ska fördela sina föräldradagar - trots att 80 procent av Sveriges föräldrar sagt NEJ till mer tvångskvotering av föräldradagarna. Men de är ju så "dumma" och vet inte sitt eget bästa - så då tar sig dessa politiska partier rätten att bestämma åt dem. En farlig väg att gå.

Regeringen och FP har helt snöat in sig på att få ut just småbarnsföräldrar i heltidsarbete. De har så stort fokus på hur de genom olika politiska beslut ska styra föräldrar att välja standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett års ålder - att de helt missar hur Sveriges ekonomi fungerar. Vi har en privat sektor - de som arbetar där bygger det välstånd som vi håvar in skatt ifrån. Det är riktiga pengar som driver det här landet. Sedan har vi den offentliga sektorn som är nödvändig för att dessa människor ska kunna arbeta: den tar hand om barn och äldre och ser till att vi har en sjukvård som fixar till oss när vi blir sjuka. Men pengarna till den offentliga sektorn kommer ifrån den privata - så den privata sektorn är en förutsättning för den offentliga. Men till det så har vi en stor andel människor som inte befinner sig i någon av dessa sektorer: det är de arbetslösa, sjukskrivna, förtidspensionerade, pensionärerna, nyanlända till Sverige och de som studerar.

Var finns politiken för att få in de som skulle kunna arbeta i ett arbete? Varför bara lägga fokus på småbarnsföräldrarna? Är det rimligt att de ska dra hela lasset? Det här är ett systemfel. Nu gäller det för samtliga partier att göra en ordentlig analys av hur de arbetslösa och nyanlända ska få in en fot på arbetsmarknaden, hur de pensionärer som VILL ska få en chans att kunna arbeta längre och hur de som är sjukskrivna ska få hjälp att återgå i arbete. En smart politik hade varit att lägga krutet där. Småbarnsföräldrar tillhör redan den grupp som blir utbrända och går in i väggen. Redan efter andra barnet så ökar sjukskrivningarna och i Stockholm - där en majoritet befinner sig i standardlösningen så ökar sjukskrivningarna redan efter första barnet. Bara där ser man hur fullkomligen idiotiskt det är att bara försöka hitta politiska förslag som tvingar ut just småbarnsföräldrar i arbete är.

Med andra ord - en regering som valt att satsa på att föra en intelligent politik, i stället för en ideologisk- hade satsat på att ta fram en jobbpolitik för alla de som står utanför arbetsmarknaden, i stället för att tvinga ut de småbarnsföräldrar som vill gå ner i tid eller stanna hemma längre. En sådan politik skulle dessutom vara synnerligen lönsam för landet, det hade blivit en tydlig win-win. En förälder som är hemma längre, lämnar dessutom plats för någon annan som får en chans att få in en fot på arbetsmarknaden.

S, V, MP och FP har ingen politik för den stora - verkligen stora grupp som står utanför arbetsmarknaden, så frågan är då vilken politik har övriga partier för den gruppen?

Den som lyckas komma fram till något vettigt där - kan nog verkligen se till att Sverige inte kollapsar fullkomligen framöver. Vakna, se verkligheten, analysera den, bolla med tankar och idéer på lösningar och presentera vettiga politiska förslag - så kan vi också se till att ha en familjepolitik där de föräldrar som VILL kan få en chans att satsa på tid för barn och balans mellan familj och arbete.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Barnen får betala priset för jämställdheten

Riskfyllt att styra ännu mer i familjepolitiken

Nu får vänstern ta och släppa sin fördomar mot invandrare

Vår vardag med vårdnadsbidraget

Hög tid för en ny familjepolitik