Man kan göra karriär OCH respektera andra föräldrars val med tid för barn

Foto: Vanessa Lynn FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Agnes Wold är lite som att ta tidningen Hänt Extra, riva av omslaget och byta ut det med omslaget på Illustrerad Vetenskap. Problemet är bara att människor förväntas förstå att de inte får faktareportage från Illustrerad Vetenskap utan just lättsmälta, kortfattade texter som ska vara som att äta en påse smågodis. Roligt och enkelt för stunden, i samma stil som det mesta av hennes budskap är.

Hon slår också med sluggern och duckar sedan. Hemmaföräldrar och framförallt kvinnor som valt att stanna hemma längre, har under flera år varit måltavla för hennes påhopp. Om någon ifrågasätter så kan hon glida undan med att det var ett skämt, eller att inte ska tolkas bokstavligen. Hon behöver aldrig stå till svars för något hon kläcker ur sig och inte heller bemöter hon saker och ting. Därför har hon naturligtvis inte heller svarat på artikeln i Expressen där jag påpekar det anmärkningsvärda i att hon avfärdar anknytningsforskningen. Om någon däremot ifrågasätter hur HON själv agerar och vilken agenda hon har, då kommer det snabbt en replik. Hon trivs självklart med den roll hon har och med den mediacirkus hon skapar. Jag förstår att hennes enkla oneliners går hem, särskilt hos de som kanske har dåligt samvete för något. Här erbjuder hon snabb lindring, fast personligen tycker jag inte att dåligt samvete är så farligt. Det drabbas vi alla av, oavsett vilka val vi gör.

Nu tror jag i och för sig att hon har hittat en form för att föra ut sitt ideologiska feministiska budskap. Hon vill att alla kvinnor ska välja standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett års ålder. Hennes drivkraft här är naturligtvis med goda avsikter, hon vill få kvinnor att tro på sig själva och ta för sig av livet. Men hon skjuter över målet för vi kvinnor har ju inte samma livsdrömmar. Därför tror jag mer på att stötta än styra och på att uppmuntra men låta vägen till målet se olika ut.

En del kvinnor kommer (liksom männen) att ta vägen mot ett mål i livet på små skogsvägar, i stället för en motorväg. Under tiden kommer de att njuta av livet, leva i harmoni och ändå en dag bli lyckliga när de når målet. För många är inte karriären i sig det viktigaste i livet, utan även det som finns på vägen, under tiden - som familj, barn och relationer.

I Hemmaföräldrars nätverk, HFN, tar många vägen mot MÅLET i livet via de små skogsvägarna. Men tänk vad de hinner njuta och uppleva under tiden, jämfört med de som svischar fram på motorvägen. Det finns inget rätt eller fel, ingen väg som alla ska ta för att må bra. Det finns många olika vägar här i livet och det ska man ha respekt för och den respekten ser jag tyvärr inte hos Agnes Wold.

Hemmaföräldrarna i HFN, de utbildar sig under småbarnsåren, de startar egna företag, de utvecklar också mängder av nya färdigheter under hemmatiden, de gör en inre resa och utvecklar sitt föräldraskap - och de gör karriär, men vad de anser vara karriär är kanske inte enligt samma definition som Agnes Wold har. Men det betyder inte att deras val är sämre.

Jag tycker också att det kan vara lite mysigt att läsa Hänt Extra hos frisören, men jag kan se skillnad även om omslaget skulle bytas ut mot ett annat. Problemet är att professorstiteln som Agnes Wold har gör att många tolkar hennes oneliners som fakta och så använder de sig av det i vardagen, som en ledstjärna för väldigt viktiga beslut om saker som till exempel rör barnen. När jag ser hur vissa nu svänger sig med att anknytningen inte är viktig och låter det styra valen kring de egna barnen, blir jag orolig för de allra minsta. Det är inte bra och även andra svartvita råd med en ideologisk agenda, som hon ger riskerar att drabba de allra minsta.

Jag tycker att det är dags att avdramatisera att föräldrar gör olika val, om det så gäller egna livsval eller val av barnomsorg till de egna barnen. Familjer är olika, barn är olika. För att alla ska må bra ska vi respektera att vi väljer olika. Valfriheten ska vi aldrig kompromissa om. Låt föräldrar välja själva hur och på vilket sätt de gör karriär och låt föräldrar välja mellan mängder av olika barnomsorgsalternativ: förskola, dagbarnvårdare, flerfamiljssystem och omsorg i hemmet. Vi är ju olika - mer dramatiskt är det inte.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

p.s

Av någon anledning har Facebook nollställt alla likes på det här inlägget. De gör det ibland på inläggen i den här bloggen men vanligtvis på de som har flera tusen likes och det hade inte det här inlägget. Lite ovanligt att de väljer ett ganska nytt inlägg men det här felanmält så vi får se om de korrigerar det hela. Det kan också variera. Man får vara glad för de inlägg som har sina likes kvar.

Skolverket kan inte förklara svenska elevers ras i Pisa-undersökningen

Foto: Madeleine Lidman

Ett tag var jag rädd att det skulle blir en ny "oneliner" (en enkel rad att plantera i människors medvetande för att snärtigt förklara ett fenomen) att skylla de ständigt sjunkande skolresultaten på invandrarna. För har man läst på lite så kan man se att svenska elevers skolresultat sjunkit i varje mätning sedan man började mäta i OECD Pisa-undersökningen år 2000. Och det sedan man justerat för socioekonomisk bakgrund och invandrarbakgrund. Så varför rasar då hela tiden svenska barns skolkunskaper utan att någon agerar?

Länge har ju en helt felaktig oneliner matats ut och satt sig benhårt fast hos människor: "Dagisbarn blir duktigare i skolan". Nu är det ingen rocket science att snabbt konstatera att det blir svårt att bevisa med tanke på att samtidigt som allt fler barn gått i förskola, från allt tidigare ålder och allt längre dagar - så har skolresultaten sjunkit.

En annan negativ utveckling under samma period är att barnen tillbringar alltmer tid i skolmiljö. Fritidshemmen som tidigare ofta låg utanför skolan och där barnen fick koppla av efter skoldagen, spela spel, leka, pyssla - har nu integrerats i skolmiljön och barnen har ofta fritids i klassrummet. Samtidigt ska fritidslärarna börja dokumentera barnen och i smyg har det gamla projektet SIA-skolan införts. Barnen har skola från att de kommer klockan sju-åtta på morgonen, tills de går hem klockan 17-18.

När har någonsin mer av något som fungerar dåligt gett ett bättre resultat? Mer och mer förskola, mer och mer skola - och bara sämre skolresultat. Ett stort problem här att enkla oneliners från politiskt håll för att "makten" vill få människor att bete sig som de önskar - har blivit sanningar, dock helt utan att någon egentligen tittat på vad mer förskola och mer skola leder till. Det finns till exempel ingen forskning under de senaste 30 åren på vilken effekt svensk förskola har på barn. Vi vet inte hur förskolan påverkar barns välmående och vi vet inte hur förskolan påverkar deras skolkunskaper. Vi vet inte heller hur det påverkar barnen att vara i samma skolmiljö tio timmar eller mer om dagen. Vi kan egentligen bara titta på hur barn mår och vad skolresultaten i Pisa visar. Och där ser vi att den psykiska ohälsan hos barn bara ökar och att skolresultaten sjunker. Vilket kan indikera ett samband.

Om vi i stället vänder på steken och tittar på vad barn behöver för att utvecklas optimalt och må bra - för det finns det faktiskt forskning kring - och så jämför vi med vad en majoritet av Sveriges barn får, så ser vi att det finns många brister - framförallt när det gäller de yngsta små barnens behov av god anknytning, närhet, kärlek, god omsorg och socialt samspel med en vuxen. Och vad de äldre barnen behöver i form av rörelse, vila, lugn, trygghet och en möjlighet till återhämtning - då ser vi bristerna i vad barnen erbjuds i förskola, skola och fritids.

Jag tycker att det är anmärkningsvärt att det här får fortsätta. Vi vet vad barn behöver - då är det väl dags att se till att de får det också!

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

”Vi kan konstatera att på det stora hela så är resultatutvecklingen lika negativ för elever med och utan utländsk bakgrund", skriver Skolverket.”

Forskning om förskolan effekt saknas

Ni gör barnen en otjänst

Svenska föräldrar är grundlurade

Lärare i förskolan och på fritids kan bli utan lönelyft

Hög tid för en ny familjepolitik

Hemmamamma: Jag flöt med strömmen och gjorde som alla andra. I dag ger jag mina barn tid

Foto: Kevin Muir(FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Jag känner mig så tacksam som får spendera varje dag tillsammans med er! Samtidigt som jag också frågar mig själv ”varför gör jag det här, är det värt det?!”, för självklart är dagarna inte en dans på rosor. Snarare raka motsatsen. Mitt svar kommer alltid vara att jag gör det för er, mina döttrar. Och JA det kommer alltid att vara värt det, hundratusenmiljoner gånger om! Jag har er bara för en kort kort tid i livet och jag vill inte missa en sekund! Vad som helst kan hända imorgon.

Självklart är det vissa stunder jobbigt att prioritera bort mig själv, fram tills jag fick barn handlade ju livet i princip bara om mig - om mina mål och drömmar, att drastiskt sätta mig själv och mina prioriteringar åt sidan och istället sätta mina barn före har alltid varit självklart men också utmanande. Samtidigt så är det för en så pass kort tid i livet jag måste ”stå åt sidan”. Jag skaffade barn för att jag vill vara med dem, ge dem trygghet, uppmärksamhet och kärlek till oändligheten - inte för att lämna bort dem åt någon annan. Visst tvivlar jag ibland, det tror jag näst inpå alla föräldrar gör. Speciellt i dagens samhälle där människor på riktigt tror att förskolan är bäst, att ett barn utan förskola inte utvecklas normalt eller lär sig saker.

Vi skolade in äldsta dottern vid 16 månaders ålder, för det var ju så man ”skulle göra”. För mig har det aldrig någonsin tidigare funnits en tanke om att vara hemmaförälder, jag flöt med strömmen och gjorde som ”alla andra”. Något i mig sa hur fel det kändes att lämna bort mitt barn och idag kommer jag kämpa, pussla och göra allt i min makt för att kunna ha mina barn nära länge. Våga gå mot strömmen, våga se förbi samhällets redan bestämda ramar. Jag ska ge er världen, låta er bli de individer NI vill vara - inte vad en institution säger åt er att bli efter deras mall.

Nina Wichtel
Hemmaförälder

Läs också:

Nej barn MÅSTE inte gå i förskola för att utvecklas normalt

Hemmaföräldrars nätverk på Facebook: Tips, råd och stöd till dig som vill ge dina barn tid

Kvinnodagen - dags att kliva ut ur den ideologiska dimman

Foto: Wes Jackson (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Vänstern och Liberalerna har gått vilse i den ideologiska dimman. Jämställdheten och kvinnors självklara rätt att ha samma livschanser som män, är allvarligt hotad genom en del anmärkningsvärda fenomen som allvarligt inskränker kvinnors frihet.

Många problem har helt enkelt gått under vänsterns och Liberalernas radar. För samtidigt som vänstern och Liberalerna helt förblindade i den ideologiska dimman, lagt allt krut på att tvångskvotera mer av föräldradagarna och ta bort möjligheten att ha omsorgen om barnen hemma, (med anställningen och den sjukpenninggrundande inkomsten tryggad) - så kommer det rapporter om att kvinnors frihet inskränks alltmer. Tyvärr men så blir det när politiken inte utgår från verkligheten.

Förhoppningsvis blir det här en tankeställare för de politiker som är helt vilse, så att vi i framtiden kan få fokus på rätt saker. Frihet för kvinnor att välja själva hur de vill göra under småbarnsåren är till exempel inte ett problem. Det fria valet är aldrig ett problem. Om det däremot uppstår negativa sidoeffekter av det fria valet att ha omsorgen om barnen hemma längre - då är det ett problem som man ska arbeta med och hitta lösningar för.

Och det här att hela tiden ta fram politiska ramar som gör att ingen av föräldrarna ska vara med barnen när de är små, är fel väg att gå. Satsa på att skapa politiska ramar som gör det möjligt för båda föräldrarna att pussla och trixa ihop en bra lösning under småbarnsåren i stället.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Kvinnor uppmanas att hålla sig inomhus

SVT Opinion: Föräldrar måste få bestämma själva

SVT Opinion: Ha respekt för att familjer är olika

Dagens Samhälle: Riskfyllt styra ännu mer i familjepolitiken

Dagens Samhälle: Jämställdhetslinje riskerar att bli en sjukskrivningslinje

Replik till Birgitta Ohlsson på hennes liberala förslag att ta bort vårdnadsbidraget

Ha, ha, ha - nu rycker vi undan mattan för de som har omsorgen om barnen hemma

Nu spräcker vi tystnadskulturen och tar ett helhetsgrepp på familjepolitiken

Se till att stötta föräldrar - inte styra dem

När familjepolitiken krockar rakt in i verkligheten

Foto: Olga Popkova (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Det var många vänsterdebattörer och proffstyckare som jublade när vårdnadsbidraget togs bort. Den lilla valfrihetsreform som var ett stöd för cirka 8 000 familjer om året som använde den för att pussla och trixa ihop en bra lösning under småbarnsåren.

En viktig bit som många kritiker missat är att VB även hjälpte föräldrar som inte fått plats i förskola/familjedaghem eller som inte fått den plats där de önskat. Med vårdnadsbidraget kunde föräldrar stanna hemma några månader till, med sin anställning och sin sjukpenninggrundande inkomst tryggad - och fortsätta köa.

Malmö stad har aldrig haft vårdnadsbidrag. De motarbetade även alternativ som privata dagbarnvårdare innan Alliansen införde barnomsorgspengen - en peng som garanterar att privata förskolor, privata dagbarnvårdare och annan pedagogisk omsorg får starta. HFN har tidigare berättat om Carolina Kaya och hennes kamp för att få starta privat verksamhet i Malmö och hur hon blev behandlad av Malmös vänsterpolitiker.

Förskolekrisen slår hårt ute i många kommuner. Krisen i Malmö liksom i många övriga städer, har varit väl känd i många år men av någon anledning så har det skrivits väldigt lite om det hela. Tänk om ett gäng journalister kunde gå ut och wallraffa lite i olika förskolor. Det hade varit hedervärt och hade verkligen varit att ställa sig på den lilla människans sida. Barn och personal  har det verkligt tufft i många förskolor - men ingen som står upp för dem på allvar. Förskolans problem får dessutom i de olika uppror som startats bara omnämnas inom vissa bestämda ramar, som berättat om tidigare (Läs: Tystnadskulturen har invaderat Förskoleupproret) Därför kommer vi aldrig närmare en lösning.

Nu har Sydsvenskan varit ute i en förskola i Malmö. Det är en förskola som kommit till för att man inte kan erbjuda alla små barn en plats i tid. Och att man inte kan lösa det på annat sätt än genom "akutförskolor", beror på att Malmö stad inte har några alternativ till förskolan och föräldrar saknar verktyg att pussla och trixa med. De blir i stället tvungna att lämna sina små ettåringar till den här verkligheten:

"När Sydsvenskan kommer dit kravlar och gråter ett tjugotal barn på golvet. Anställda gråter också – de som inte är sjukskrivna.
– Här finns ingen trygghet för barnen, säger en anställd."

Det är svårt att inte bli berörd. Små gråtande ettåringar som kravlar runt. Personal som gråter och så mitt i allt det så poppar en artikel upp i flödet där det pratas om att små barn "behöver" ännu mer förskola, ännu tidigare, ännu längre dagar. Det här malandet om "det livslånga lärandet" (sätt den rubriken ovanför artikeln om akutförskolan i Malmö - så blir systemfelet än mer uppenbart) - där alla politiker och proffstyckare inte har en aning om vad små barn behöver - egentligen.

Visst är det fler än jag som ser den totala kollapsen av familjepolitiken. Nu krävs det rejäla krafttag. Familjepolitiken måste upp som en av de viktigaste frågorna och de partier som tagit bort familjepolitik som ett politikområde (S, V, MP och M) får ta och göra om och göra rätt. Berätta vilken familjepolitik ni har. Förskolan är EN pusselbit men kan och ska inte vara den enda, eftersom barn är olika och föräldrar behöver fler verktyg att pussla med för att få ihop tiden under småbarnsåren. Så vad har ni att erbjuda oss väljare nu då alla politiker? Låt oss få en chans att läsa på och sedan få en möjlighet att se skillnaderna. Sedan kan vi välja det förslag som är bäst.

För inte vill väl någon se mer av det vi nu ser i Malmö?

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Barnen på förskolan fick inte gå ut på tre veckor

Förskolebarn saknar skydd i en arbetsmiljölag och en Lex Sarah- lag

Malmö stad: Bättre med socialbidrag än arbete som privat dagmamma

Vår vardag med vårdnadsbidraget

Nu spräcker vi tystnadskulturen och tar ett helhetsgrepp på familjepolitiken

Foto:Philippe Put  (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Livet är en intressant resa och innebär verkligen ständig utveckling. För mig började mitt ideella arbete med att försöka få fram en bättre familjepolitik med mer valfrihet eftersom barn är olika. Jag tyckte att det var konstigt att vi hade familjepolitiska ramar som på alla sätt försökte stoppa möjligheten för små barn att få ha sin omsorg i hemmet längre än ett år. I den kampen blev det ganska naturligt att ifrågasätta om förskolan och hur den var utformad verkligen var det bästa alternativet för alla barn, från ett års ålder, eftersom det var vad politikerna bestämt. Något de bestämt utan att egentligen ha mer torrt på fötterna än en ideologisk tanke om att enda sättet att uppnå jämställdhet skulle vara att alla kvinnor inte skulle få vara hemma längre än maximalt ett år. Det har aldrig handlat om barnen, utan om att kvinnorna skulle ut och jobba.

Jag tänker ju i lite annorlunda banor: varför skulle man inte lika gärna kunna lägga fokus på att den andra föräldern - om det nu finns en annan närvarande förälder - ska arbeta mindre och vara med barnen mer. Eller varför inte stötta ensamstående som vill göra valet att stanna hemma längre. Om föräldrar har som mål att ha omsorgen hemma längre, varför inte ge dem verktyg i familjepolitiken för att kunna pussla ihop en sådan lösning. Om en förälder är hemma längre och det blir negativa sidoeffekter - då kan man ju jobba med att mildra dessa, i stället för att styra människor. Lite så tänker jag, för jag vill utgå från barnet och barnperspektivet - ja helt enkelt se till att små barn får vad de behöver. Och vi VET vad små barn behöver. Det finns forskning så det är bara att börja checka av för att se om de får en fungerande anknytning, närhet, kärlek, god omvårdnad och socialt samspel med en trygg anknytningsperson. Och sedan fundera över vilken miljö som krävs för att barnet ska få sina behov tillgodosedda.

På den här resan har mitt hjärta som blöder för de små barnen, även vidgats till att känna stark empati för personalen i förskolan. Förskolan är en pusselbit i familjepolitiken - men har av någon orsak i dag blivit i princip den enda som subventioneras med stora belopp från vår gemensamma skattekaka. Personalen har också drabbats hårt av den ensidiga familjepolitiken. För samtidigt som allt fler barn placeras allt tidigare och allt längre dagar i förskolan har en rad reformer i syfte att styra föräldrarnas val införts: maxtaxa, allmän förskola från tre års ålder (gratis förskola 15 timmar i veckan), förskola till barn vars föräldrar är föräldralediga med syskon. Reformer som gjort förskolan ännu billigare - men förskolan har inte fått mer pengar. Det gör att barngrupperna har blivit större, med färre personal.

I samma veva har synen på det lilla barnets omsorgsbehov flyttats till att se den lilla ettåringen som en elev i en skola och kraven på personalen att dokumentera den "lilla elevens" kunskaper har ökat. Mer administrativt arbete, mindre pengar och ständigt fler barn som går allt längre dagar, vilket gör att det alltid är fulla grupper med barn. Trycket på personalen minskar aldrig, vilket resulterat i alarmerande höga sjukskrivningstal. Hur barnen mår vet vi inte, men vi kan kanske ana med tanke på den ständigt ökande psykiska ohälsan hos barn och ungdomar. Och det är ju precis det som drabbar personalen också när de vistas i förskolemiljön. Då är de ändå där maximalt 40 timmar i veckan - många barn är där 50 timmar i veckan ...

Personalen i förskolan har ingen som stödjer dem för ingen våga ta tag i det här grundläggande problemet. Förskoleupproret är ett typexempel på ett totalt meningslöst uppror, som även de sviker personalen. De vill helst diskutera hur personalen ska arbeta i förskolan. Men hallå, personalen slår redan i dag knut på sig själva för att överleva i en miljö som är helt ohållbar. Det är ju de familjepolitiska ramarna som måste förändras - inte hur personalen arbetar. Ja, jag tycker verkligen synd om personalen också - för vem vågar stå upp för dem? Förskoleupproret väljer att ägna tid åt att diskutera om tyget i Kejsarens nya kläder är fint eller inte och kämpar paniskt för att hålla diskussionerna där. Allt som skulle kunna göra att man kommer att diskutera pudelns kärna och grundproblemet - raderas. Människor som jag som vill diskutera  huruvida Kejsaren har några kläder blockeras och får inte ens ansöka till gruppen. De har på förhand bestämt att jag har fel åsikter. Men jag har faktiskt många med mig, som ser vad jag försöker åstadkomma och det är en förändring och en förbättring. Det handlar om en ny modern familjepolitik.

Förskoleupproret startade i Örebro för tre år sedan. Ingenting - precis ingenting har blivit bättre i Örebro, eller någon annanstans heller för den delen. Nu nyligen visar det sig att eftersom det är brist på lokaler i Örebro, så ska bussar sättas in: "Bussar är billigare än baracker", säger politikerna. Billigare kanske - men är de bra för barnen? Besparing efter besparing för att upprätthålla nuvarande familjepolitik som helt har havererat. Och en tystnadskultur som nu även nått Förskoleupproret.

Nej, det räcker nu. Jag vet att jag har många med mig - jag vet att vi är många som ser problemen och förstår att det är den gammalmodiga och ensidiga familjepolitiken som saknar ett barnperspektiv - som ligger till grund för alla problem vi ser i dag. Nu är det dags att politikerna börjar lyssna. Vi kan lösa det här och vi kan vända det hela, men det handlar om här och nu. Mitt tips är att det är dags att tillsätta en haverikommission över familjepolitiken. Steg ett är att utvärdera vad de senaste 30 årens familjepolitik har lett till. Har vi fått barn som är mer duktiga i skolan? Har vi mått mer välmående barn? Och har vi fått mer socialt välfungerande barn?

Själv skulle jag vilja svara NEJ på samtliga tre frågor. Därför vill jag nu se en familjepolitik som bygger på vad små barn behöver. Inte på vad de vuxna behöver.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Personalen går på knäna: På förskolorna finns Sveriges sjukaste yrkeskår

Barns psykiska ohälsa har ökat

Unga mår allt sämre

Förskoleuppropet - för en bättre förskola (Här diskuterar vi inte bara tyget i Kejsarens kläder)

Var kommer alla hyperaktiva barn ifrån

"Små barn behöver en egen Läroplan"

Alla barn ska ha rätt till en sammanhängande ledighet

Här Förskoleupproret har ni orsaken till att vi måste förändra familjepolitiken från grunden och inte bara prata om hur man ska arbeta i förskolan. 

Brist på kunskap om små barns behov kan skapa en skadlig miljö i förskolan

Foto:Chris and Jenni  (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

En förskolechef stolt om små ettåringar:

”De tar sin egen mat från lunchbuffén.
– De hade pipmuggar när jag kom, det signalerar bebis.
Det är lärande att kunna balansera en tallrik."

Hela artikeln i DN andas hur små ettåringar ska dresseras att bete sig som skolelever redan från ett års ålder och förskolechefen fortsätter obekymrat:

”Barnen byter blöjor själva, klär sig själva och äter själva. 
– Höj ribban för ettåringar, det är fantastiskt att se samarbetet mellan dem. I början blev föräldrarna chockade, men vi har en skyldighet att ge våra juveler de bästa förutsättningarna, säger Tuula Aula.

– Absolut! säger Karin Mattsson. Efter lunchen hämtar barnen sina täcken och kuddar och går in i ett nedsläckt rum för att sova en stund på maten.”

Jag menar att låta barnen byta blöjor på sig själva??!! Inte ens en femåring klarar av att sköta sin hygien ordentligt som regel, utan behöver hjälp att torka sig när de gjort nummer två. Och att ta sitt täcke och självständigt gå in och lägga sig i ett mörkt rum. Allt det här om att mana fram självständighet hos en ettåring. De är för små att lämnas och vara självständiga. Barn skadas ofta under sovstunderna just för att de lämnas ensamma. Det står i artikeln att förskollärarna får en bättre utbildning ... det de verkligen skulle behöva utbildning i är om anknytning, neurobiologi och utvecklingspsykologi. Ja ettåringarna dresseras till att lära sig byta blöjor på sig själva (men jag betvivlar att det kommer att vara hygieniskt eller sluta tätt), men på bekostnad av vad? Oavsett vilken pedagogik förskolechefen hänvisar till så har faktiskt förskolans effekt på barn inte utvärderats under 30 år. Därför blir det extra farligt med detta experimenterande.

Vi vet vad små barn behöver när de är ett år, enligt den forskning som finns kring neurobiologi, anknytning och utvecklingspsykologi - att  lära sig byta blöja, ta mat från "skolbespisningen", eller självständigt gå och lägga sig i ett "mörkt rum" - är inte vad en ettåring BEHÖVER. Barnet riskerar därför att drabbas negativt i sin utveckling. Reggio Emilia får också kritik i en studie för den här "självständighetspedagogiken".

Har vi alltså kommit dithän nu att vi har så stora barngrupper och få personal att barnen under täckmantel av pedagogik, måste börja ta hand om de mest basala behoven själva.

Små barn behöver närhet, kärlek, god omsorg för att utvecklas optimalt. Och för att kunna ta in nya kunskaper så måste de först och främst vara trygga.

Mitt tips är ett enda: Läs på, gör om och gör rätt.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk



Läs också:

Förskolechef Tuula Aula: Självständiga barn ger pedagogerna mindre arbete med omsorg och mer tid för det pedagogiska arbetet med läroplanen

Trygghet går före inlärning

"Små barn behöver en egen Läroplan"

Människobarnet föds för tidigt och outvecklat

Trygga barn lär sig lättare i förskolan

Anknytningsteori

Självständighet ska inte forceras fram

Nej barn måste INTE gå i förskola för att utvecklas optimalt (länksamling)

Kritisk studie av Reggio Emilia

Politiker blundar för sambandet med ungas psykiska ohälsa

Forskning om förskolans effekt saknas

Fel att utgå från att alla barn behöver förskola

Har förskolan blivit vår tids barnhem

Förskolan: "Vuxenvärldens svek slår rot i barnen" (Jesper Juul)

"Tidigare skolgång är ingen mirakelmedicin"

Professor Ulla Waldenström: Vi vet för lite om hur förskolan påverkar barn

Professor: Problem med förskolan slätas över

Dagens förskola har blivit ett experiment

Tystnadskulturen har invaderat Förskoleupproret

Skärmdump från Förskoleupprorets sida som de inte kan blocka mig ifrån

Det var trevligt när Förskoleupproret startade. Lite härligt att se modiga pedagoger gå emot politikerna och starta en grupp för bättre och förändrade villkor för barn och personal i förskolan. Men det var då det - för närmare tre år sedan om jag minns rätt. Nu verkar även Förskoleupproret ha drabbats av tystnadskulturen.

Anki Jansson en av administratörerna och grundarna har haft en del kontakt med mig och Hemmaföräldrars nätverk. Hon har tipsat om aktiviteter och självklart har Hemmaföräldrars nätverk stöttat Förskoleupproret. Under de här åren har vi haft en bra dialog och självklart ju större nätverk och fler som samarbetar - desto starkare blir vi i kampen för en bättre familjepolitik. För det är ju det som det handlar om till syvende och sist. Förskolan är en pusselbit i familjepolitiken - men inte den enda, så att samarbeta är en självklarhet.

För några månader sedan var jag också med ett tag inne i Förskoleupproret på Facebook. Tyvärr fick jag ganska snart en stalker efter mig - en politiker från Malmö - som i vartenda inlägg hoppade på mig med olika tillmälen. Jag blev lite förvånad att hans påhopp inte raderades eftersom det står i reglerna att man ska hålla god ton. När jag påpekade påhoppen - raderades hela tråden. Ett tag blev det riktigt uppskruvat när den här politikern även började skicka privata meddelanden på Facebook där han förtalade mig. En av dem han råkade skicka till var nämligen medlem i Hemmaföräldrars nätverk. Hon skrev i gruppen att hon inte tyckte hans beteende var okej - och då gick han ut med en snyfthistoria om att han minsann har ADHD, vilket tydligen betyder att han anser sig kunna skriva sig fri från sina handlingar. Extra anmärkningsvärt eftersom han faktiskt är förskollärare också - och arbetar med barn. För mig känns det självklart att en person som arbetar med barn bör kunna skilja på rätt och fel - och bör vara stabil. Eftersom det inte fungerade att vara med på grund av den här politikern gick jag ur.

Men ... för ett tag sedan fick jag ett privat meddelande att påhoppen på mig var igång igen, nu trots att jag inte var med och kunde försvara mig. När någon inne i Förskoleupproret påpekade att det inte var okej så - raderades hela tråden - igen. För att själv bilda mig en uppfattning så sökte jag därför till Förskoleupproret igen, men det enda som hände var att de blockerade mig, utan en kommentar. Jag skrev därför till Anki Jansson och frågade varför - men hon har valt att inte svara.

Känns väldigt tråkigt att en grupp som en gång tog ett helhetsgrepp och försökte sätta press på politikerna nu styrs av en MP-politiker som dessutom inte agerar särskilt demokratiskt eller bra. Av de kommentarer jag fått via privata meddelanden har gruppen blivit väldigt snäv och många inlägg raderas numera. Det är hörsägen så jag vet inte, men hur som helst är det så synd att något som kunde ha blivit så bra, slutar med att de återigen låter sig tystas. Det gynnar inte personalen i förskolan och det gynnar inte barnen.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Förskoleupprorets administratörer

Läs också:

Tystnadskulturen breder ut sig

Uppdatering 14 februari:

Samtliga administratörer i Förskoleupproret har fått en fråga hur man bara genom att ansöka kan kvalificera sig för att bli blockerad. En person svarade till slut sedan det här inlägget publicerats och det var Anki Jansson. Hon lovade att återkomma med ett svar. Nu har det gått över en vecka och trots påstötningar har hon valt att inte svara på varför. Ingen av de andra tycker heller att de behöver svara. De väljer tystnadskulturen även här.
Och när jag länkade till en artikel på deras sida - så blockerade de mig från att kunna kommentera även där.

Nu spräcker vi tystnadskulturen och tar ett helhetsgrepp på familjepolitiken

När familjepolitiken krockar rakt in i verkligheten

Var kommer alla hyperaktiva barn ifrån? Är en vanlig fråga numera

Foto: Rob (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Jag hört många fråga samma sak: Var kommer alla hyperaktiva barn ifrån? Det är inte precis någon allmän debatt – jag menar för många föräldrar är det vardag att barnen är så här, men för dem som det inte är det – den där lilla minoriteten som märker att något är annorlunda. Och för personal i förskolor och skolor som har arbetat i många år och har perspektiv – de ställer sig undrande: Varför har det blivit helt galet livligt i våra skolor och förskolor – varför är barn så hyperaktiva och icke socialt välfungerande? Varför är många barn dessutom direkt oempatiska?

För fem år sedan gick diskussionens vågor höga när det uppdagades att förskolor och skolor köpte in manual-/skolbaserade program för miljontals kronor. Program som barnen skulle malas igenom för att få dem att lära sig vad empati är, eller som bara i största allmänhet skulle få dem socialt välfungerande. Ett omdiskuterat program var SET, social och emotionell träning. Sven Bremberg på Folkhälsoinstitutet, som det hette innan det blev Folkhälsomyndigheten – rekommenderade programmet SET ivrigt. Ett program som han själv varit med och tagit fram och faktiskt även tjänade pengar på. Få tycktes bekymrade över det sambandet. Men en liten uppblossande debatt blev det eftersom programmen visade sig skada mer än de gjorde nytta.

Det konstiga är att debatten ändå inte landade där den hade gjort som mest nytta: Varför är så många barn inte socialt välfungerande eller empatiska? Det handlar om allvarliga brister i utvecklingen som man på olika sätt försöker kompensera för i efterhand. Frågan man bör ställa sig är väl varför de här bitarna inte finns på plats från början. Vad har brustit i barnens tillvaro under de första åren när de här självklara bitarna saknas?

Ja helt enkelt VAD har gått fel?

Det är egentligen ganska otroligt. Vi har en ständigt ökande psykisk ohälsa hos barn och ungdomar. Det är kaos i många förskolor och skolor på grund av alla utagerande barn. Det blir en ond cirkel för med allt fler barn som inte är socialt välfungerande så blir miljön än mer svår för alla andra barn och i synnerhet för de som har neuropsykiatriska hinder. Det krävs fler och fler assistenter och extrainsatser. Över huvud taget så blir miljön i skolan allt annat än hälsosam för de barn som är där och kunskaperna – ja vi har ju sett hur svenska barn uppvisar allt sämre kunskaper, även sedan man justerat för invandrarbakgrund och socioekonomiska faktorer. Mitt i allt det där kaoset så kommer förslagen om ännu mer skola ännu tidigare. Det är förslag om att korta sommarlovet, dra in på övriga lov, göra förskoleklassen obligatorisk och göra även fritids till skola så att skoldagen slutar först vid klockan 18.00 eller senare - ja en del "snillen" pratar även om obligatorisk förskola från tre år.

Men jag menar när brukar man satsa på att erbjuda mer av något som uppenbarligen inte fungerar? Och tro att det är lösningen?

Ett klokt val hade varit att börja titta på orsak och verkan. Kunskapen finns ju om vad små barn behöver för att bli socialt välfungerande, empatiska, duktiga i skolan och må bra. Det är bara att och väga in de fakta och den forskning som finns kring anknytning, neurobiologi och utvecklingspsykologi och sedan göra en checklista och se om barnen får det de behöver och om miljön de är i under sina första år i livet kan ge dem det.

Problemet då blir bara att den checklistan kommer att visa att det barn inte behöver är förskola i tidig ålder, långa dagar i stora barngrupper och med få personal. Och tyvärr är det vad som erbjuds till en majoritet av alla barn. Verkligheten kommer därför att krocka med den ideologiska kompass som tagits ut. Därför kommer vi framöver att få se en utveckling där det kommer att bli värre – mycket värre.

Jag skulle vilja ställa den självklara frågan om vi verkligen har råd att fortsätta på samma väg. Är det rimligt att göra så mot barnen? Och om inte det är ett argument som biter: Har vi råd att betala den mycket dyra nota som kommer att följa i spåren av att vi fortsätter på samma sätt?

Personligen tycker jag att det räcker nu. Vi behöver en ny familjepolitik – inte mer av en som fungerar dåligt.

Madeleine Lidman

Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Forskare blundar för kunskap om barns behov

Exempel på hur forskningsförnekarna arbetar

Ungas självmord måste förebyggas tidigare

Har förskolan blivit vår tids barnhem

Barnen vår tid slavar, utan rättigheter

Underkänd verksamhet i mängder av förskolor

Tystnadskulturen har invaderat Förskoleupproret

"Små barn behöver en egen Läroplan"

Barngrupperna blir allt större - vem trodde något annat?

Foto: Saul Mora (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Skolan skulle fixas på 100 dagar och barngrupperna i förskolan skulle minska, lovade den rödgröna regeringen innan valet. Alla med lite bakom pannbenet greppade naturligtvis att det bara var valfläsk, eftersom handlingsplan och en vettig finansiering saknades - för att inte tala om avsaknaden av en vettig familjepolitik. Det är liksom ingen tillfällighet att både S och MP saknar familjepolitik som ett politikområde.

Och så dessa barngrupper - de där som inte alls skulle bli större när maxtaxan infördes 2002. De som inte skulle bli större när allmän förskola infördes (gratis förskola 15 timmar i veckan från tre års ålder), de som inte skulle bli större när barn vars föräldrar var föräldralediga med syskon skulle börja få gå i förskolan ... Behöver jag säga att det inte är rocket science att greppa att den ekvationen inte går ihop.

Så vad har då dessa Ess hittat på nu sedan de fick makten. Jo de lovade att barngrupperna skulle bli mindre men tog samtidigt bort det subventionerade barnomsorgsalternativet för omsorg i hemmet: vårdnadsbidraget. Det hade de så bråttom med att ta bort att de lade det förslaget som ett av de första i sin regeringsförklaring. Att göra något åt stora barngrupper, kaos i förskolan, personal som går på knäna var aldrig prioritet ett - bara att rycka undan mattan för hemmaföräldrarna. Och sedan bestämde de sig för att lägga krut på att få in alla dessa hemmabarn i förskolan genom att knacka dörr HEMMA HOS föräldrar som valt bort förskola. En variant som framförallt Stockholm, Göteborg och Malmö ägnar sig åt. Allt fokus på att få in fler barn - inte på att förbättra förskolan eller minska barngrupperna. Och för att verkligen skjuta förskolan i sank har de rödgrönrosa i Stockholm dessutom infört rätt till 40 timmar i veckan för barn till föräldrar som är föräldralediga med syskon.

Nu kan vi se hur barngrupperna blir större igen.

Ibland undrar jag, det som är så självklart - sambandet mellan politiska beslut och själva resultatet, har regeringen över huvud taget kapacitet att förstå så enkla orsakssammanhang? Inte att döma av den politik de för i alla fall.

Nu är det dags att Sveriges föräldrar sätter ner foten - det handlar om våra barn och barnbarn, om deras framtid. Själv har jag kämpat ideellt i 15 år nu för att barnen i Sverige ska få en bättre uppväxt och en familjepolitik med ett barnperspektiv. Men för att det ska bli verklighet så måste även alla - och jag menar verkligen alla föräldrar, oavsett barnomsorgsalternativ, ställa upp bakom mig nu. Familjepolitiken bildar en helhet med många olika pusselbitar, där förskolan är en pusselbit, föräldraförsäkringen en annan, men även maxtaxan, allmänna förskolan och valfriheten där föräldrar ska kunna välja mellan fler alternativ än förskola är så viktig att tänka till kring. Vad är en rimlig politik för att det hela ska fungera. Valfrihet och fler alternativ minskar ju faktiskt trycket på förskolan. Att göra allt gratis och minska valfriheten ökar trycket och försämrar verksamheten.

Vill vi se mer av det här kaoset och den direkt skadliga familjepolitiken vi ser nu, då är det bara att fortsätta rösta på de som levererar samma sak år ut och år in. Men vill vi ha en förändring och välmående barn som får en bra uppväxt - då är det hög tid att rösta bort regeringen - och noga fundera över vad man röstar på i stället. Tipset är: börja med att kolla om "ditt" parti ens har en familjepolitik - om inte välj ett annat parti.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Bevaka gärna GP:s serie om förskolan. De lyfter nu på allvar krisen i förskolan. Kanske en del tack vare mitt och HFN:s engagemang. För fem år sedan skrev en förskollärare det här: Vi kan sluta ljuga om att barnen har det bra. Det har gått fem!!?? år bara sedan den kom. Skamligt!

Tystnadskulturen har invaderat Förskoleupproret

Förskollärare: Barn behöver inte förskolan som den ser ut i dag

Trots politiska löften - barngrupperna växer

Ni gör barnen en otjänst

Gör förskolan bättre i stället

Många risker med långa dagar

Dålig idé av S att slopa alternativen i barnomsorgen

Hög tid för en ny familjepolitik (GP har raderat all statistik över hur många delningar artikeln haft och nollställt räknaren. Jag har påtalat det men de verkar tyvärr inte bry sig. Lite synd.)

Namninsamling för valfrihet

Politikerna har i smyg minimerat barndomen till ett år

Foto: Samantha Steele FLICKR) LICENS: CC BY-SA

I dag har vi ett läge där all politisk klåfingrighet och alla politiska styrande ramar som en sidoeffekt minimerat barndomen till ett år. För sedan är den lilla redo att ge sig ut i världen, stå på egna ben bli en elev och gå i skolan mellan 40-60 timmar i veckan. Lärandet i form av teoretiska kunskaper har tagit över vad det lilla barnet behöver i omsorg.

Samma politiker som skapat den här situationen kräver nu mer och mer tvångskvotering. De vill bestämma åt föräldrarna hur de ska fördela sina dagar, för får föräldrar välja själva och pussla och trixa ihop sin egen lösning så blir det inte millimeterrättvisa. I viss mån verkar även de föräldrar som köpt att de behöver "hjälp" ovanifrån - från staten - ha anammat det här synsättet att barndomen bara är ett år. Men förälder är du ju hela livet och barn behöver enligt all forskning som finns kring anknytning, neurobiologi och utvecklingspsykologi mer tid än ett år för att vara redo att gå ut i världen på egen hand. Kunskap som de politiker som minimerat barndomen till ett år gjort ett aktivt val att bortse ifrån. Och ska man som förälder lämna bort sin lilla ettåring så måste enligt den kunskap som finns flera bitar finnas på plats. A och O är små barngrupper och tillräckligt med personal samt att barnens behov av en bra omsorg är väl tillgodosett.

För de föräldrar som förlänger barndomen och satsar på tid för barn och balans mellan familj och arbete, så finns det ju alla möjligheter att ge båda föräldrarna mycket tid med sina barn, men självklart måste de ha stöd i de familjepolitiska ramarna för att det ska fungera.

Cirka 80 procent vill enligt undersökning efter undersökning bestämma själva. Sedan fackförbundet LO (som är vår skuggregering), började lansera den här idéen om tvångskvotering för 11 år sedan (i dag med ivrigt stöd av S, MP, V och L), så har de trots massiv propaganda ännu inte fått med sig Sveriges föräldrar på tåget. Helt enkelt för att föräldrar vill maximera tiden som barnet har sin omsorg i hemmet. De ser ett livslångt åtagande och framförallt en barndom som sträcker sig längre än bara ett år. De vill använda föräldraförsäkringen för att pussla ihop den bästa lösningen för barnet. De utgår från vad små barn behöver och kämpar tappert för att barnen ska få just det.

Det klingar också så falskt när dessa detaljstyrande politiker (S, V, MP och L) pratar om att båda föräldrarna ska ha tid med barnen. Om de vill stötta föräldrar att få tid med sina barn, varför inte ta fram en mer flexibel familjepolitik? I dag har vi bara standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett års ålder - som vi subventionerar med stora summor från vår gemensamma skattekaka. Vårdnadsbidraget har de tagit bort, föräldradagarna har de tvångskvoterat ännu mer och siktet är inställt på att tvångskvotera dagarna fullt ut och till slut även ta bort barnomsorgspengen. Målet är solklart: alla småbarnsföräldrar ska välja standardlösningen och 100 procent av alla barn ska in i förskolan.

Varför inte satsa på att mata ut den forskning som finns om vad små barn behöver och därmed se till att ändra attityden i arbetslivet, genom att öka förståelsen för att små barn behöver sina föräldrar.  Föräldrar som får ihop sitt livspussel blir bra arbetskraft. Om inte så slits de ut genom helt omänskliga krav från arbetsgivare och samhälle - och blir sjukskrivna.

I stället har de rödgröna med hjälp av L, varit med och skapat en bild av att barn bara behöver sina föräldrar i maximalt ett år. Det gör att de föräldrar som väljer att stanna hemma längre, som pusslar   med föräldradagar, blir stigmatiserade och ses som lata och besvärliga, inte värda att satsa på. Men hemmatiden borde ses som en merit i en cv, eftersom tiden med barnen gör att du som förälder utvecklar en mängd nya och bra förmågor.

Om alla klåfingriga politiker menar allvar med att föräldrar ska få mer tid med sina med sina barn - då är det hög tid att ta fram en ny familjepolitik. Föräldraförsäkringen är en pusselbit i familjepolitiken, men det behövs fler verktyg!

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrar nätverk

Läs också:

Homo sapiens tid för barn ett framgångsrecept

Riskfyllt styra ännu mer i familjepolitiken

Vi vill båda ditt barns bästa

Tystnadskulturen har invaderat Förskoleupproret