I Sverige idag är du vad du presterar. Och den yttre ramen för prestera handlar inte om "mjuka värden" utan det stavas karriär, pengar och idrottsprestationer. Det är därför frågan om jobb kommer upp bland de första frågorna när du träffar nya människor. "Jaha, och vad jobbar du med då?"
Mjuka värden som omtanke om familj, släkt och vänner har inget värde i Sverige. Där tycker samhället att det är mycket mer ekonomiskt att låta institutionerna ta över. I Sverige är du vad du presterar på jobbet eller inom idrotten. Men vad händer när du byggt hela din identitet kring vad du presterar - om du blir utbränd = inte presterar i jobbet längre och vad händer när idrottskarriären är över?
För mig blev det extra tydligt att du är vad du presterar på dotterns judoträning. Från att ha varit en stor grupp barn, som tränat med glädje och där alla barn fått utvecklas i sin takt, så börjar nu det ena barnet efter det andra hoppa av. Tempot har skruvats upp, vilket också smittar av sig på föräldrarna som (i all välmening) hejar på sina barn. "Sluta jazza runt, ta ner honom nu då." "Bra jobbat, duktigt!" Kan det låta. Jag känner mig alldeles ställd, varför driver de på sina barn så hårt och varför hänger tränaren på?
Vissa barn i vårt samhälle tycks ha ett så otroligt hårt tempo i aktiviteterna. Det är fotbollsträning flera gånger i veckan, judo och annat. De ser alldeles sammanbitna ut när de går från aktivitet till aktivitet. Föräldrarna följer med och hejar på barnen och försöker få dem att göra sitt yttersta. Och visst är dessa barn duktiga - men är de lyckliga och får de rätt filosofi (enligt min mening) om vad som är viktigt här i livet. Är man verkligen vad man presterar? Och vad räknas som en prestation värd att godta? Idrottsprestationer kontra att vara en bra medmänniska, som finns där och sprider glädje omkring sig och är en bra vän? Att göra karriär eller välja att vara hemma några år och satsa på sin familj?
Det här är viktiga frågor. Häromdagen såg jag att en känd brottare begått självmord i unga år. Han var högpresterande. I tidningen stoltserade pappan framför alla pokalerna och berättade att han hade fått ett kondoleans brev från kungen och drottningen, och kommentaren var att brevet "visade att sonen faktiskt åstadkommit något, han var någon". Men var denne brottare bara sina idrottsprestationer? Hur kände han då inombords när idrottskarriären var över?
Och vad händer i vårt samhälle när människor inte orkar längre? När de blir utbrända eller drabbas av depressioner? Vad händer med deras självkänsla när de inte längre "presterar" något?
Jo, istället för ett samhälle byggt på mänsklig kontakt och med nätverk av familj och släktingar, som finns där och stöttar i livets upp- och nedgång, så ska institutionerna ta över. Mår någon dåligt - skriv in dem på psyk. Där får de egen cell, "lyckopiller" och ska hindras från att ta livet av sig, lite terapi från en utbildad människa och sedan är de tänkt att de ska gå vidare. Sverige har fått ned självmorden eftersom så många knaprar "lyckopiller" men förr eller senare kommer räkningen. Livet lever vi människor tillsammans och därför behöver vi också varandra och mänsklig kontakt. Institutioner kan aldrig ersätta stöttning och kärlek från familj och vänner.
Blir du inte bekräftad som barn och får känna att du behövs och tillhör en familj, så kommer du obönhörligen att hela ditt liv kämpa för att bli bekräftad av någon. Se bara på alla ungdomar idag som vill bli kända, som vill synas i tv.
Vi kan förändra samhället, vi kan se och bekräfta våra barn och andra människor, inte bara för deras idrottsprestationer eller karriärprestationer - utan först och främst för hur de är som människor. Målet med livet kan aldrig enbart vara att bli känd och synas eller att prestera maximalt i karriären eller inom idrotten. Målet med livet borde vara att hitta en balans mellan prestation och medmänsklighet och försöka ha roligt på vägen. Målet måste också bli ett samhälle som bejakar detta. Budskapet vi måste ge våra barn är:
Du duger, jag älskar dig för den du är och inte för vad du presterar!
Madeleine Lidman
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar