Till dig som vill hoppa av ekorrhjulet under småbarnsåren

Foto: Pixabay

Vi har bara ett liv och det går inte i repris. För många är barn den största händelsen i livet men även om Sverige är ett mycket bra land att leva i på många sätt när man får barn, så finns det en baksida och det är den hårda styrningen och att vi sedan förväntas leva likadana liv där vi arbetar så mycket som möjligt och är så lite med barnen som möjligt. Det fungerar inte för alla och många vill verkligen inte leva så heller under den viktiga småbarnsperioden. Andra försöker - för det är ju så man ska göra och känner alltmer hur de äts upp av stress och att livkvaliteten uteblir, barnen är ledsna och längtar efter sina föräldrar.

Hur gör man om man vill hoppa av ekorrhjulet? Hur gör alla andra som valt att ge sina barn tid och som har en bra balans mellan familj och arbete? Kan det vara något för mig undrar många, kanske sedan de läst min debattartikel i Dagens Samhälle på temat: Varför ska vi arbeta som mest när barnen behöver oss som mest?

Det finns naturligtvis inte något enkelt svar på den frågan. Jag har inte som ambition att få föräldrar att hoppa av ekorrhjulet, om de inte vill. Lev och låt leva. Vi är olika och väljer olika. Däremot vill jag gärna hjälpa de som känner med sin magkänsla att de vill göra en förändring, men det är inte helt lätt att göra en sådan förändring och det kräver vissa uppoffringar. Vi pratar inte så mycket om det där med uppoffringar. Vi får ju ofta höra att vi ska klara av att göra allt samtidigt. Jobba som mest när barnen behöver oss som mest och göra karriär samtidigt som vi bildar familj. Vissa klarar det, men för många går det inte ihop, utan de drabbas av utbrändhet, livskriser, depressioner eller går skilda vägar. De sliter när tiden aldrig riktigt räcker till. Tid för barn, tid för familj - kräver också att man stannar upp och reflekterar, över livet, över var man är i livet och över föräldraskapet. Missar man tiden för reflektion så är det mycket som riskerar att krascha.

Sedan ser familjer olika ut och alla har olika förutsättningar, för att få mer tid för familjen eller kunna stanna hemma helt, så måste man titta på vad man har att bolla med. Är ni två föräldrar i familjen kan ni kanske båda gå ner i arbetstid under småbarnsåren. Men då är det i familjen den tiden får investeras och här kommer redan där en del uppoffringar in. Tid för vänner, att ha en hobby, träning, gå ut och äta och unna sig egentid, kanske måste minskas ner rejält för att istället ges till familjen.

Det gäller också att se över sin ekonomi. Går det att förändra boendet? Det är en stor kostnad. Bo mindre, flytta ut på landet eller en bit från stan. Hyra ut en del av sitt boende till en student, eller flera. Hyra ut sitt boende om man är borta på semester. Saker till hemmet, möbler, heminredning - där finns det mycket att dra in på. Skapa ett praktiskt hem, måla om för att förnya och strunta i att köpa en massa småprylar, kuddar, nya gardiner och så vidare. Väg varje utgift på en guldvåg och fundera över om det är nödvändigt. Köp begagnat och fräscha upp sakerna istället, med lite färg.

När det kommer till resor så är det en dryg utgift och kanske något ni kan hoppa över under några år. Hyr ett mysigt sommarhus och tillbringa hela sommaren där istället med lata dagar där ni får tid att umgås. Kräver mycket i form av tid och tålamod, men ni kommer att växa ihop som familj och växa er starkare och få mängder med fina minnen (och jobbiga). Inget är rosenrött men det jobbiga gör att ni kommer att utvecklas som föräldrar.

Mat är en annan sak som det går att se över. Strunta i all hämtmat och alla halvfabrikat. Laga från grunden och köp när det är billigt och frys in. Skriv listor och handla inte på känsla. Gör veckoscheman över vad ni ska äta. Det håller kostnaderna nere.

Kläder är också en utgift som det går att göra något åt. Handla kläder på rea och köp de dyra sakerna som skor, stövlar och ytterkläder i två storlekar större till nästa säsong, eller köp begagnat. Köp gärna bra märken som håller och som går att sälja vidare. Handla även övriga kläder på rea och håll dig till några färger som funkar ihop, då känns det som att ni har mycket kläder att välja på. Samma sak gäller vuxna, med ett fåtal färger så går det mesta att kombinera och garderoben känns större. När barnen vuxit ur kläderna samla ihop storleksvis och sälj paketvis.

Barn har så mycket leksaker som de inte leker med. Välj istället att ha färre leksaker och köp gärna begagnat. Var sak ska ha sin plats och städar man undan på kvällen leker barnen bättre dagen därpå. Göm undan leksaker ibland och ta sedan fram dem efter några veckor/månader och de är som nya.

Se över alla abonnemang till telefoner, internet, tv och så vidare och titta på om du/ni kan hitta bättre priser.

Det är inte lätt att göra en livsstilsändring, men småbarnsåren går fort och för den som väl downshiftat är det sedan lätt att fortsätta på samma sätt och fortsätta leva ekonomiskt och hållbart och kanske investera pengarna i aktier eller annat sparande som Avanza. Även ett pensionssparande i någon form är en bra idé. Men se upp för dubbelbeskattningen som regeringen införde.

Det här är det första steget. Många inser även när de börjat se över sin situation att det faktiskt går att låta en förälder vara hemma på heltid. Skriv då gärna över en del av premiepensionen på den som är hemma och fundera över hur ni kan spara pengar till pensionen. Ska vi vara ärliga så kommer det med största sannolikhet inte att finnas någon pension till någon av oss om några år och vi vet heller aldrig när politikerna ändrar på förutsättningarna. Så det som verkar solklart idag kring pensionen kan plötsligt ändras. Därför är det viktigt att fundera över hur dessa pengar ska tryggas hur som helst.

När allt det här är gjort och du har börjat din resa mot mer tid för familjen och har bestämt dig att det är hemmaomsorg du/ni ska ha under några år, eller att ni ska arbeta så lite det bara går och ha barnen hemma så mycket det går - DÅ är det dags att börja nätverka med andra så passa på och sök till Hemmaföräldrars nätverk, HFN, på Facebook - för stöd, råd och inspiration kring hur vardagen ska gå ihop.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:
Lite om hur jag själv hoppade av ekorrhjulet

Förra året nådde de målet och slutade jobba vid 40

Så blev vi ekonomiskt oberoende

Det är förlegat och odemokratiskt att straffa föräldrar som ger barnen tid

Foto: Pixabay

Det kanske är åldern men jag känner att jag funderar alltmer över sakernas ting och ordning. Som det här att det finns få saker som väcker så starka känslor som inlägg där en djurmamma gör allt för sina ungar, för att rädda dem. Inte ett öga är torrt. Men när människomammor gör samma sak för sina barn och räddar barnen från till exempel standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett års ålder, som de vet kommer att skada barnen, så är de töntiga. Framförallt mammor som gör valet är losers som inte vet bättre. De kommer ju få sämre pension och sätter sig själva i ekonomisk knipa och låter sig bli beroende av någon annan än staten.

Vissa verkar inte förstå drivkraften i att göra uppoffringar under en period för att barnen ska få ett bra liv. Även om politikerna bestämt att vi alla ska välja standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett års ålder, så fungerar inte den lösningen för alla. Behöver man då välja något annat så straffas man på olika sätt. Men det beror enbart på att politikerna byggt in det straffet i de familjepolitiska ramarna, eftersom man anser att föräldrar som väljer tid för barn och balans mellan familj och arbete, väljer fel. Alla ska med ekonomiska styrmedel tvingas att välja lika.

Av någon anledning så tycks det inte bekymra politiker och proffstyckare att en lösning inte fungerar för alla och att det alltid kommer att finnas föräldrar som tar det straff som politikerna dömt ut, hellre än att leva på ett sätt som barnen inte kommer må bra av. Kärleken till barnen är större än oron för vad valet att ge barnen tid ska resultera i.

Män har i alla tider valt karriär framför att ge barnen och familjen tid. Idag hyllas de kvinnor som gör likadant och framhålls i media som goda förebilder och lyckade exempel på hur man ska vara, samtidigt som de som väljer barnen framför karriären några år, ses som passiva offer som inte förstår bättre. Problemet är bara att då är ju ingen med barnen, för även om män som ger sina barn tid hyllas är det fortfarande lika svårt för män att gå ner i tid som det är för mammor på grund av hur familjepolitiken är utformad. Men även attityden till föräldrar som ger sina barn tid, spelar in. Jag har aldrig riktigt förstått det där varför vi ska arbeta som mest när barnen behöver oss som mest.

Karriär och barn - javisst - men inte nödvändigtvis samtidigt.

Därför funderar jag lite vad som skulle hända om vi helt enkelt bestämde att det faktiskt är alldeles självklart att små barn behöver sina föräldrar och sedan ger föräldrar en möjlighet att sy ihop en bra lösning med tid för barn och balans mellan familj och arbete under småbarnsåren, om de vill så klart. Skulle det verkligen vara så farligt om vi började leva lite olika och göra lite olika val, eftersom vi ju ändå är olika. Och då menar jag att vi ska tillåtas att göra olika val, utan att straffas för det.

Det går att förändra de politiska ramarna - och det går att förändra attityden till föräldrar som ger sina barn tid. Gör man dessa förändringar så blir det inte längre samma stigma som det är idag att välja bort ekorrhjulet några år. Med tanke på den ständigt ökande psykiska ohälsan hos barn, så tror jag inte att det är hållbart att fortsätta leva som vi gör nu. Staten måste släppa taget om medborgarna lite, släppa fram demokratin och återupprätta rätten för människor att välja själva. För hur staten än hotar, hoppar på, förföljer och försöker tvinga föräldrar att lämna bort sina små barn för att arbeta heltid - så kommer det alltid att finnas de som tar straffet och väljer tid med barnen. Kärleken till barnen är större än rädslan för vilket straff man kommer drabbas av.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Kattmamma går fem gånger genom eld för att rädda sina ungar

Mammor betalar priset för att arbeta heltid

Why you shouldn´t ignore a crying baby

Farlig stress

Om skrikande barn vid lämning i förskolan

Alex Schulman: Jag fick anstränga mig för att inte börja gråta

Förskola före två års ålder kan skada ditt barn

Carrying matters

Varför talar vi inte om barnens 50-timmars arbetsvecka

En halv miljon fler måste jobba

Det är inte hållbart att tvinga småbarnsföräldrar arbeta ihjäl sig

Foto: Pixabay

Jag var på ett seminarium med Familjen Först i riksdagen den 16 januari. Där fick jag höra att allt gratis VAP (vård av pensionär) som släktingar ägnar sig åt när de tar hand om äldre sjuka släktingar, sparar 183 miljarder om året åt staten. Jag undrar just hur mycket alla föräldrar som själva ansvarar för omsorgen om sina barn sparar?

Enligt en brittisk undersökning för några år sedan så kom man fram till att en hemmaförälders arbete är värt cirka 384 000 kronor om året. Jag tror också att föräldrar som ser sitt eget unika barn och dess behov och sedan tar hänsyn till det och till exempel väljer bort förskolegrupper, då barnet har en personlighet som inte mår bra i dessa sammanhang - sparar mängder med pengar även för framtiden då risken för psykisk ohälsa minskar. Ett barn som inte mår bra i förskolemiljön men ändå lämnas där varje dag, förtvivlat gråtande i hopp om att föräldern ska komma till undsättning, riskerar enligt forskning om anknytning och neurobiologi att få bestående problem senare i livet. Det är problem som kostar samhället enorma summor. Kanske därför vi har så många forskningsförnekare som politikerna använder sig av för att undanhålla denna viktiga information. Forskningsförnekare som får uppdrag, tjänar pengar, får utmärkelser och får ära och berömmelse när de säger det som makten vill att folket ska höra. För makten vill styra folket bort från sina barn. Det är väl helt enkelt billigare och enklare att tvinga de som har en utbildning och jobb att bara jobba MER och MER hela tiden för att få in ännu mer skattepengar, än att sätta in insatser för att få in alla de som står utanför arbetsmarknaden i arbete. Och hela tiden ökar andelen människor som står utanför och som behöver bli försörjda, samtidigt som politikerna klurar på hur de ska få främst småbarnsföräldrar att arbeta mer.

Själv kan jag inte för mitt liv förstå varför föräldrar ska arbeta som mest när barnen är små och behöver sina föräldrar som mest. Det handlar om att tänka långsiktigt och skapa en vettig familjepolitik som håller både föräldrar och barn friska. Och andelen arbetslösa som behöver bli försörjda, det är också en långsiktig investering. Istället för att bränna ut de som redan arbetar och sedan klå dem på alla deras pengar med världens högsta marginalskatt, varför inte ta tag i den riktigt stora grupp som står utanför arbetsmarknaden och behöver komma in? Det skulle vara så skönt om politikerna kunde flytta fokus ett tag, för den strategi de har för tillfället fungerar inte längre. En liten skara småbarnsföräldrar kan inte försörja en allt större andel som inte har ett jobb att gå till. Redan idag ser vi hur främst kvinnor och barn dukar under och drabbas av utbrändhet och psykisk ohälsa. Därför är mitt tips: lägg ner allt prat om mer tvångskvotering av föräldradagarna, dygnet-runt-dagis och rikta blicken mot den andra stora gruppen. Där om något behövs det insatser.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Familjepolitikens ekonomi;En statsfinansiell analysav den svenska barnomsorgsmodellen och dess hälsoeffekterpå barn och unga samt föräldrar

Ett outsourcat familjeliv kan ha negativ effekt på vårt välmående

Mammor betalar priset för att arbeta heltid

Jämställdhetslinje riskerar bli sjukskrivningslinje

Betyder inte barnens behov något Timbro?

Förskola kan bryta tidig anknytning

Hemmet är den bästa platsen för förskolebarnen

Felet ligger i det samhälle vi skapat

Det finns en sista gång för allt, så ta vara på tiden med barnen

Foto: Pixabay

Det är något alldeles speciellt med att få barn och det går så fort. Den där känslan när de är små och man aldrig vill släppa dem utom synhåll, utan bara ha dem nära, nära. Kanske kände jag tidigt att #livetgårinteirepris och nog visste jag att de en dag skulle flyga ur boet, men inte att det skulle gå så fort. Och tänk att det är så att det finns en sista gång för allt. En sista gång de smyger över i sängen efter en mardröm för att få trygghet. En sista gång de sitter i knäet, håller handen och tittar beundrade på dig och säger: "min mamma eller min pappa". Det finns en sista gång för allt - så ta vara på tiden med barnen.

En liten text från tidningen Femina:

"Det finns en sista gång för allt.

Det kommer en tid när du kommer att mata ditt barn för allra sista gången.
En tid när de kommer somna på dig efter en lång dag,
och det blir sista gången du någonsin håller ditt sovande barn.
En dag kommer du att bära dem på höften och sätta ner dem,
och aldrig lyfta upp dem på det sättet igen.
Du kommer tvätta håret i badet en kväll,
och från den dagen och framåt vill de bara bada ensamma.
De kommer att hålla handen för att korsa vägen,
och sedan aldrig sträcka sig efter din hand igen.
De kommer smyga in i ditt rum vid midnatt för att kramas,
och det blir sista natten någonsin du vaknar av detta.
En eftermiddag kommer du att sjunga "hjulen på bussen"
och göra alla övningar till,
sedan sjunger du aldrig den sången igen.
De kommer att pussa dig hej då vid skolan.
och nästa dag kommer de att be att få gå till skolan själva.
Du kommer att läsa en sista god natt-saga,
och tvätta ditt sista smutsiga ansikte.
De kommer att springa till dig med utsträckta armar och bli upplyfta,
för den allra sista gången.
Och saken är den att du kommer inte ens veta att det är sista gången.
Tills det inte blir några mer tillfällen. Och även då kommer det ta ett tag att inse.
Så medan du lever i dessa stunder,
kom ihåg att det finns bara ett antal tillfällen,
och när de är borta, kommer du längta efter ytterligare en enda gång.
En sista gång." (Översättning: Madeleine Lidman)

Till dig som vill använda min svenska översättning av texten: Kom ihåg att ange källa till texten och kopiera in länken till bloggen. Det är INTE tillåtet att bara ta texten och dela vidare. Det är jag som översatt den och att bara dela texten utan att ange källa är olagligt.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Ansvariga bakom Axfoodföretaget Minstingen startar drev mot enskilda

Skärmdump från Minstingens FB-sida

Det är märkligt hur hämningslöst vissa agerar för att skamma föräldrar som kritiserar ett företags dåliga skämt om små barn. På företaget Minstingens sida på Facebook dök det upp ett, i mångas ögon, trist inlägg om små barn:

"Nu är jag sugen på ännu mer jullov". Sa ingen förälder någonsin.

Flera föräldrar blev upprörda över att ett företag som säljer produkter till barn skämtade om små barn på det här sättet. Som en förälder skrev som delade inlägget:

"Vad är grejen med den här askassa ”humorn” där företag som riktar sig mot barn skämtar om att ingen orkar vara tillsammans med sina egna barn mer än 2-3 veckor i stöten!? Blir så less när det normaliseras i den här typen av skämt. JA, det kan ju såklart vara jobbigt att vara med sina barn dygnet runt, MEN att detta vore normen genom att skriva ”ingen förälder någonsin” känns rätt kasst tycker jag."

Det blev med andra ord inte det positiva gensvar som företaget Minstingen räknat med när de skämtade om de allra minsta - och då kanske man borde ta till sig av kritiken och fundera lite över hur man skriver. Döm därför om allas förvåning när det visar sig att bakom företaget Minstingen står det två bloggare från bloggen Hormoner och hemorrojder. Den ena av dem, väljer att skriva ett blogginlägg där hon får det att låta som att det är hon personligen som blivit "skammad" av andra mammor, när de i själva verket framförts kritik mot ett företag.

Därför blir det helt fel att göra som en av bloggarna gjorde i det här läget och skärmdumpa från företagets sida och hänga ut enskilda personer med namn, bild och kommentarer på sin egen blogg.
Kanske var syftet med blogginlägget att få fler att gå in och kommentera så att Axfood som står bakom Minstingen inte skulle få se hur illa berörda många blev av inlägget. Kanske handlade det om att starta drev mot enskilda personer så att ingen någonsin mer ska våga ha en annan åsikt på sidan. Men faktum kvarstår, att det var oseriöst att agera på det här sättet.

Därför skrev jag en kommentar till blogginlägget som de valt att inte publicera. Jag har även skrivit direkt till de ansvariga bakom bloggen och sedan har jag skrivit till Axfood för att fråga hur de ser på det här agerandet. Ska företaget Minstingen användas i kampanjer mot enskilda medborgare som inte har någon möjlighet att försvara sig?

Personligen kan jag tycka att de ansvariga bakom företaget Minstingen borde be om ursäkt, radera blogginlägget på Hormoner och hemorrojder och sedan börja agera professionellt. Företag ska inte jaga, förtala, starta drev eller hänga ut enskilda personer med namn och bild, för att de inte skrattar åt ett dåligt skämt. Tills det här är utrett hoppas jag verkligen att ingen köper produkter från företaget Minstingen.

Madeleine Lidman

Hemmaföräldrars nätverk

Uppdatering 12/1-2019

Här är svaret från företaget Minstingen:

"Minstingen tar alltid avstånd från kommentarer som riktar sig till specifika personer som kan anses vara personangrepp och vi har bett Hormoner och Hemorrojder att ta bort blogginlägg som man refererar till ovanstående diskussioner då vi inte kan stå bakom det."

Har paddorna ersatt barnens fria lek med leksaker?

Foto: Pixabay

Vi är ute och äter på restaurang, vilket inte händer särskilt ofta. Vid bordet bredvid sitter ett ungt par och i en barnvagn har de stöttat upp en liten bebis med kuddar. En liten som halvligger mot kuddarna och stirrar med öppen mun mot en iPhone med rörliga bilder. Det lilla spädbarnet sitter helt klistrad med blicken vid de rörliga bilderna och föräldrarna får äta ifred. Jag hör inte ett ljud från barnet under den tid vi är där. Föräldrarna pratar inte med barnet, interagerar inte med barnet, utan den lilla sitter där som en liten grönsak och stirrar på skärmen. Det är något kusligt över det hela. Ett spädbarn i den ålder som hjärnan utvecklas som mest. I en ålder när socialt samspel är A och O för att spegelneuronerna ska få arbeta och den lilla som formligen slukar all ny kunskap och utvecklas i raketfart. Det vill säga om barnet och barnets hjärna får det barnet behöver.

Vad händer när viktig kunskap om små barns behov försvinner? Jag tänker som så att en bebis på fyra-fem månader har inget behov av att följa med ut på restaurang, men kan självklart följa med, men ska då helst sitta i en barnvagn och vara med i det sociala samspelet. Leka med leksaker, tappa leksaken, någon tar upp den och pratar. Då är barnet hela tiden med i konversationen och en del av flocken. Eller så kan barnet sitta i knäet och man kan turas om att hålla i den lilla. Barn innebär förändringar, anpassning och under de första viktiga åren så är det kanske inte en bra idé helt enkelt att försöka få allt att vara som vanligt. Barnets behov måste få styra.

I den nya läroplanen för förskolan är numera digital teknik obligatorisk. Små 12 månaders bebisar ska sitta vid paddor och undervisas. Allt infört utan minsta lilla riskanalys, trots att flera forskare och barnpsykologer varnar för att det kan få negativa konsekvenser för utvecklingen av barnens hjärnor. Jag kan förstå att paddor kan vara en quick fix för att klara dagen i en stor barngrupp med få personal, höga sjukskrivningstal och svårt att hitta vikarier - men sedan placeras många barn dessutom framför en padda hemma. Barn som inte kan leka själva pockar också hela tiden på föräldrarnas uppmärksamhet och då blir paddan en quick fix även där för att föräldrarna ska få lugn och ro efter en lång arbetsdag. Men bör inte riskerna analyseras innan något görs obligatoriskt?

Mitt i allt det här läser jag om hur ännu en stor leksaksjätte gått i konkurs. Det verkar som leksakshandeln har stora problem. Jag hoppas att nedgången i försäljningen inte beror på att barn inte leker med vanliga leksaker längre. Kan det vara så illa att en majoritet  sitter klistrade framför sina paddor, istället för att få en chans att sitta och leka, gå in flow och utveckla en mängd förmågor? Kan barn ens leka själva nuförtiden när de får så mycket skärmtid att all kreativitet dödats?

Men hallå, säger någon. Det är nya tider nu, livet förändras och barn lär sig en massa saker när de sitter vid sina paddor. Ja visst är det nya tider, men vi människor är fortfarande ett däggdjur och vi och våra behov har inte förändrats särskilt mycket sedan stenåldern. Och kanske lär sig barnen saker, men vad missar de? Och vad säger att det inte är saker de kan lära sig när de är äldre? Mycket skärmtid gör att barnen får popcornhjärnor säger experterna. Benämningen används på barn som sitter länge framför en skärm där olika saker poppar upp och lockar till sig deras uppmärksamhet. Det orsakar hjärnstress och i det läget fungerar hjärnan långsammare. Andra forskare pratar om att barn som har mycket skärmtid drabbas av digital demens.

Jag tycker att det är en väldigt farlig väg vi börjat vandra på när någonting som dessutom kan vara direkt skadligt för våra allra minsta gjorts obligatoriskt och vi först om några år kan få facit på hur stora skadorna blivit. Det kan bli en förlorad generation med obotliga skador på hjärnan, som i sin tur leder till ytterligare ökad psykisk ohälsa hos barn.

Det är dags att vi får in forskning kring neurobiologi, utvecklingspsykologi och anknytning när politikerna ska fatta politiska beslut. Ideologi och snabba, ogenomtänkta beslut utan riskanalyser har alltför länge präglat familjepolitiken och den politik som berör våra yngsta barn under deras mest känsliga utvecklingsperiod. Den period när hela grunden för deras framtida välmående läggs.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Stoppa Fridolins surfplattetvång i förskolan

Psykiater varnar för ny folksjukdom: popcornhjärna

Digital demens drabbar barn

Svenske hjärnforskaren: Ipad och tv-tittande ger barn IQ-brist

Inga skärmar till barn under två år

Barnläkare varnar för digitaliseringens risker

Risker med skärmar - sammanställning

Mycket tid framför skärm splittrar barns tid

Toysus ansöker om konkurs

Leksakskedjan som driver BR leksaker i konkurs efter svag julhandel

Snart blir digital teknik obligatoriskt i förskolan

Kampen för att kunna ge barnen tid slutar aldrig och vilar aldrig

Foto: Pixabay

Lite tankar inför det nya året!

Vi är så på rätt väg när vi sprider budskapet från Hemmaföräldrars nätverk: Tid för barn och balans mellan familj och arbete.

Det är många familjer som under två decennier fått stöd från Hemmaföräldrars nätverk, som fått råd, mod och inspiration att våga gå mot strömmen, följa sin magkänsla och satsa på tid med barnen. För att nå många och upprätthålla den positiva bilden är den även viktigt hur vi sprider budskapet, så att det inte blir kontraproduktivt.

Media skriver gärna om hemmafruar. Det ger många klick och många upprörda känslor. Och det är något som genast drar igång samma gamla band där allt fokus handlar om kvinnofälla. Borta är fokus på barnen, tid för barnen och all forskning och kunskap om vad små barn behöver. Fokus hamnar istället på jämställdhet och pensioner. (Saker som det går alldeles utmärkt att arbeta med utan att separera små barn från deras primära vårdare under de första viktiga åren).

Det är ett svårt läge att diskutera från. Många tar avstånd och hemmaföräldrarna tappar mark. Jag brukar säga att var och en får kalla sig för vad de vill, men vill man åstadkomma en långsiktig förändring i samhället där de politiska ramarna förändras så att det blir lättare som förälder att ge sina barn tid - då ska man undvika att prata om hemmafruar, eller att titulera sig hemmafru offentligt. (Hemmafru kan du dessutom vara utan att ha några barn hemma). Vill en tidning göra en intervju, var tydlig med att du är hemmaförälder. Trilla inte i fällan att på fel villkor, få en liten stund i rampljuset. Det enda din insats leder till är fler klick för tidningen, men sämre villkor och förutsättningar för oss föräldrar som vill ge våra barn tid.

Jag var en av de som kämpade för att vårdnadsbidraget skulle införas. Genom mitt och många andras idoga arbete i Föräldraupproret så lyckades det. Men kampen för rätten att ge sina barn tid var inte över för det. Vårdnadsbidraget var ständigt ansatt ur ett jämställdhetsperspektiv. Egentligen var det lätt att bemöta för visst måste det vara bättre att kunna vara hemma tre år med jobbet kvar, sin SGI skyddad och med en möjlighet för båda föräldrarna att arbeta 50 procent var och vara hemma 50 procent var, om de ville - än att tvingas säga upp sig och hamna i ekonomisk otrygghet. När vårdnadsbidraget försvann, försvann även det skydd vårdnadsbidraget gav och idag måste föräldrar säga upp sig för att kunna vara hemma. De förlorar sig sjukpenninggrundande inkomst, SGI och de kan inte gå ner i tid och arbeta 50 procent.

Men jag kan inte göra allt själv, jag måste ha med mig de som vill ge sina barn tid. Alla måste dra sitt strå till stacken och vara goda ambassadörer för att vi ska få ett samhälle som - accepterar att vi är olika, att våra barn är olika - och att vi därför inte kan ha bara en enda barnomsorgsmodell som ska passa alla.

Jag har som sagt arbetat i snart 18 år helt ideellt och endast med stöd av HFN:s goda ringar på vattnet, där de som får stöd och inspiration också ger något litet tillbaka som att starta aktiviteter i de lokala grupperna, eller genom att de kommenterar och stöttar de som är nya i hemmaförälderrollen. Påhoppen på hemmaföräldrarna har minskat, men det kan lätt förändras och den dag jag slutar med mitt ideella arbete, tror jag tyvärr att den obligatoriska förskolan kommer att införas väldigt snabbt och valfriheten kommer att minska ännu mer. Så en liten vädjan, vi har räddat så många familjer och så många barn hittills och än räcker min ork till att rädda fler - men jag behöver också er och era insatser, så stötta mig gärna i det här - så är jag övertygad om att även 2019 kommer att bli ett bra år för de föräldrar och barn som behöver välja bort standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett års ålder.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Jämställdhetslinje riskerar att bli sjukskrivningslinje

Mammor betalar priset för att arbeta heltid

Vårdnadsbidraget leder till bättre lön, bättre SGI och bättre jämställdhet

Varför sprids inte kunskap om små barns behov

Föräldrar måste få bestämma själva

Myten om vårdnadsbidraget

Dålig idé av S att slopa alternativen inom barnomsorgen

Ha, ha, ha, nu rycker vi undan mattan för hemmaföräldrarna

Löfven glömmer bort barnen när han stoltserar med att ha tagit bort vårdnadsbidraget

Sprid forskning om vad små barn behöver, det är inte att skuldbelägga

Foto: Pixabay

Han hette Allan. En liten skrynklig farbror med ögon som plirade bakom svarta glasögonbågar. Alltid med en AIK-halsduk runt halsen. Vi bodde i samma hus. Han, skulle det visa sig senare, bodde i en träningslägenhet som socialen stod för. Jag märkte att han verkade väldigt ensam. Försynt och tyst och jag tänkte att jag skulle hänga en korg på hans dörr med julmat till julen. Och jag hade en stark önskan att förverkliga det hela, men livet kom emellan. Just den julen hände det massvis med andra saker och jag tappade fokus. En bit in på nästa år fick jag veta att han dött. Han hade legat död i tre dagar innan någon upptäckte honom. Den där fina tanken jag hade, lyckades jag aldrig förverkliga. Det skaver i samvetet än idag. Därför tänker jag varje jul på den lilla farbrorn i mitt hus, då för många, många år sedan och hur viktigt det är att göra vad man kan. Alla kan göra något litet för andra.

För mig är det medmänskliga uppdraget viktigt, samtidigt som mammas röst mässar i örat på mig: "Tänk på att det är lätt att bli utnyttjad om man är för snäll". Jag tänker alltid att jag vill göra mer, men försöker nöja mig med att jag gör vad jag kan. I vardagen, året om, försöker jag göra lite skillnad genom att stötta, inspirera och ge föräldrar råd - så att de har självförtroendet att våga följa sin magkänsla och satsa på tid för barn och balans mellan familj och arbete.

Det kanske verkar som ett lätt val att ha hemmaomsorg till sina barn: "Det är väl bara att stanna hemma om du känner för det". Njae, riktigt så enkelt är det inte, det lär den som väljer att gå mot strömmen snabbt märka. Verkligheten ser ju liksom ut så att hemmaföräldrar får man gärna ifrågasätta öppet och inför alla, men om en hemmaförälder delar forskning på sociala medier om vad små barn behöver - då blir det ett ramaskri och prat om skuldbeläggning: "JAG vill inte läsa sådant här. JAG mår dåligt då. SLUTA skuldbelägga mig. Alla kan faktiskt inte vara hemma så sluta dela sånt här".

För oss som vet hur de negativa, ifrågasättande och fördomsfulla kommentarerna kan hagla inför hemmavalet ibland, från både släkt, vänner och bekanta samt till och med BVC -  så är det lite häpnadsväckande att vi som aldrig går runt i vardagen som små prussiluskor och högljutt ifrågasätter föräldrar som väljer förskola, får dessa reaktioner när vi delar länkar till den forskning som finns kring vad små barn behöver. Det handlar ju faktiskt inte om föräldrars känslor - utan om de små barnen som inte kan göra sin röst hörd själva. Självklart går livet sina egna vägar och vi kan inte råda över allt. Men den förälder som får ta del av forskning om vad små barn behöver kan ju stanna upp en stund och reflektera över sin situation och se OM det går att göra vissa förändringar som gynnar barnet bättre. Olika falla ödets lotter och vi får de "spelkort" vi får i livet och får göra det bästa av det vi har. Kan vi inte förändra, så kan vi inte men då har vi i alla fall funderat ett varv. Och ofta går det ändå att göra vissa justeringar, men att bara skrika. "JAG vill inte höra det här", gör ju att allt bara fortsätter som förut när det kanske finns saker att göra som förbättrar för det lilla barnet.

Nej, jag måste säga att det börjar bli lite tröttsamt med vuxna människor som inte ser hur viktigt det är kunna ta till sig forskning och reflektera. Och dåligt samvete, ja det är tyvärr en del av föräldraskapet. Alla föräldrar har dåligt samvete av och till. Kanske just för att vi ska stanna upp och reflektera lite.

Sedan kommer det alltid finnas föräldrar som inte vill ha huvudansvaret för sina barn. De vill hellre arbeta. Och sedan finns det föräldrar som inte kan välja något annat och då ska ju självklart förskolans miljö utformas efter vad små barn behöver, så att även dessa barn får en så bra uppväxt som möjligt. Där är ju norsk forskning ett föredöme och den visar ju på till exempel varför små barngrupper är bra - då den berättar om varför stora barngrupper är dåligt. Den berättar om att långa dagar ger stressade barn och det blir då bra information till varför familjepolitiken bör utformas så att föräldrar har möjlighet att ge barnen korta dagar, om de vill. Och vill de inte kan forskningen användas till att anpassa förskolan bättre så att barnen blir mindre stressade, eller så kan det satsas på fler barnomsorgsalternativ för barn som stressas extra mycket i förskolemiljön. Barn som är introverta eller högkänsliga.

Forskning och tillgång till forskning är med andra ord en win-win för alla föräldrar. Visst kan det bli en chock för många då vi inte forskat i Sverige under de senaste 30 på vilken effekt förskolan har på barn. Istället har föräldrar matats med en massa felaktiga myter, för att de ska agera som politikerna vill. Men vilken föräldrar vill inte hellre ha korrekt fakta, än en massa myter, när det handlar om det viktigaste de har: sina barn. Så alla ni som tvekar att dela länkar till fakta och forskning, skippa rädslan och börja sprida informationen. För de små barnen, för förändring, för en bättre uppväxt för de allra yngsta. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något litet.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Ny studie; Förskolebarn som går långa dagar är mer stressade

Barn som gått i stora barngrupper får fler beteendeproblem i skolan

Stressade förskolebarn kan stressas för livet

Sätt inga ettåringar i förskolan

Det behövs ny forskning om förskolan

Nej barn MÅSTE inte gå i förskola för att utvecklas optimalt

Stressade förskolebarn kan stressas för livet. Ny forskning i Norge

Foto: Pixabay

Norge fortsätter att studera vilken effekt förskolan har på barn, samtidigt som vi i Sverige fortsätter att undvika att göra samma sak. Inte heller får svenska föräldrar kännedom om den norska forskningen. Det är inte så att forskarna i Sverige är ointresserade men de som ansöker om forskningsanslag får avslag. I Norge har man dock full koll på att hjärnans utveckling är i sin mest intensiva fas mellan 1-2 års ålder och att negativ stress kan påverka hjärnans nervceller och de nervceller som används för att hantera stressreaktioner, är de som hämmas mest: stressade förskolebarn kan stressas för livet.

- Om du utsätter de yngsta barnen för ihållande stress, riskerar du att stressa dem förlivet

183 småbarnsavdelningar, 710 anställda och 1 100 barn deltar i ett nytt forskningsprojekt för att ta reda på hur personal i förskolan kan skapa en miljö, som minskar stressen bland de yngsta barnen.

- Barn i åldrarna 0 till 2 år är i sin känsligaste ålder och tål inte stress särskilt bra. Då hjärnanatomin utvecklas för fullt. Negativ stress kan påverka hjärnans nervceller och de nervceller som används för att hantera stressreaktioner, är de som hämmas mest.

Det står professorn i klinisk barnpsykologi vid NTNU, Turid Suzanne Berg-Nielsen, enligt forskning.no.

Nytt forskningsprojekt

Som forskare vid det Regionala centret för barn och ungdomars mentala hälsa (RBUP), leder hon forskningsprojektet Trygg innan 3, som bland annat ska ta reda på hur personal i förskolan kan skapa en miljö som minskar stressen för de yngsta barnen.

- Om du utsätter de yngsta barnen för ihållande stress, riskerar du att stressa dem för livet, säger Berg-Nielsen, enligt forskning.no.

Få - och motsägelsefulla svar

När det gäller små förskolebarn och stress, är det mycket forskarna inte känner till. Enligt artikeln på forskning.no finns det få internationella studier på området och de ger delvis motstridiga svar.

Professor May Britt Drugli på NTNU är en del av forskargruppen i projektet ”Trygg innan 3”. Hon har tidigare lett den första norska studien rörande kortisolnivåer hos de yngsta barnen i förskolan.

- Mätningarna visade en atypisk kurva för kortisolnivåer hos ett- och tvååringarna i förskolan. Nivåerna ökade under hela dagen i förskolan, samtidigt som nivåerna sjönk de dagar barnen var hemma. Det visade sig också att stresshormonerna ökade mest hos barn som tillbringade åtta timmar eller mer per dag i förskolan, säger Drugli, enligt forskning.no.

- Måste ta reda på mer

Ökningen av kortisolnivåerna hos dessa barn var inte stor. Men Drugli är medveten om att det behöver undersökas ytterligare:

-Vi kan inte slå oss till ro och säga att en liten ökning av kortisol inte är skadlig för de yngsta. Vi behöver veta mer om hur olika barns utveckling påverkas av förhöjda kortisolnivåer och vad man kan göra för att minska nivåerna, säger Drugli.

Trygg innan 3

- Trygg innan 3 handlar om att medvetet arbeta med kvaliteten på småbarnsavdelningarna under ett helt förskoleår och sedan undersöka effekten av detta. Projektet innefattar observation och utvärdering av samspelet på småbarnsavdelningarna, feedback till alla anställda, reflektion och vägledning, skräddarsydd för den enskilda avdelningen eller gruppen.

- Trygg innan 3 består av en servicestödjande, kvalitetshöjande del med fokus på det dagliga samspelet i förskolan och en forskningsdel. Forskningen kommer att undersöka vilka effekter Trygg innan 3, har på bland annat kvaliteten på relationerna, hur barnen fungerar inom olika utvecklingsområden, barnens stressnivåer och personalens trivsel.

- Trygg innan 3 är ett tvåårigt projekt. För att kunna undersöka effekten av sådana kvalitetshöjande åtgärder måste förskolorna tillfälligt placeras i två grupper. En grupp kommer att få kvalitetsutveckling förskoleåret 2018-2019 och den andra 2019-2020.

- Sju kommuner/stadsdelar i Östra Norge och Trøndelag har anmält sig eller har valts ut att delta och cirka 8-20 förskolor ingår i varje kommun.

- Trygg innan 3 är ett samarbete mellan RBUP Öst och Söder, Handelshögskolan BI och RKBU Mitt-Norge, NTNU. Projektet har beviljats finansiering från det förebyggande programmet "Bättre hälsa" i Norges forskningsråd.

 (Källa: NTNU)

Översättning: Madeleine Lidman

Läs också: 

Barn som gått i stora barngrupper får fler beteendeproblem i skolan

Förskolebarn som går långa dagar är mer stressade

Många risker med gruppbaserad omsorg

Varför vi inte forskar i Sverige: Forskare blundar för kunskap om barns behov
(Artikeln i sin helhet)

Jordan B Peterson svaret på många rotlösa människors frågor om livet

Foto: Pixabay

Det är fascinerande hur vissa politiska grupperingar fungerar. Läget är ganska allvarligt i Sverige, på två decennier har vi fått mängder med nya problem som vi av någon konstig anledning knappt berör. Det är skottlossningar, mord, sprängningar, rån, våldtäkter, gruppvåldtäkter och idag drabbas alltfler även i sitt hem av grova brott, åldringsrån och så mitt i allt det problemet med att välfärden inte levererar längre som det är tänkt. På sjukhusen är det ofta kaos och sjukvårdspersonalen hotas och misshandlas, kvinnor får föda barn i bilen i vissa kommuner sedan BB lagt ner, i skolorna är det också stök och kaos, för att nämna några allvarliga problem som vilken förälder som helst får stora skälvan över. Alla föräldrar vill ju ha en trygg plats för sina barn att växa upp på och våra förfäder har kämpat hårt för att vi ska få den tryggheten, men nu har mycket rasat på bara 20 år och i en takt som få hade kunnat förutspå.

Sånt händer och tittar vi tillbaka i historien så kommer lugna perioder alltid ersättas av mer turbulenta. Orsakerna varför det blir som det blir har varierat under århundradena, men människor har alltid gått man ur huse för att lösa problemen. Idag så verkar det mesta dock bara flyta. Men för att vårt land ska vara en trygg plats, så måste vi hela tiden se problemen och göra något åt dem. Till min stora förvåning har vi nu istället landat i något slags tillstånd där vi inte FÅR diskutera olika problem och lösningar. Bilden ska istället snyggas till, problem ska döljas och idag läser jag till och med att vissa kommuner som till exempel kriskommunen Malmö betalar influencers med skattepengar för att de ska försöka skapa en mer positiv bild av Malmö. Lite stilla undrar jag om inte skattepengarna istället borde gå till att åtgärda problemen? Varför lever vi i en tid när allt bara ska snyggas till, istället för att problemen åtgärdas? Lite som med förskolan. När människor klagar över för stora barngrupper, så börjar kommunerna fuska med statistiken, istället för att faktiskt minska barngrupperna.

Genom tid och rum så har ändå människans förmåga att klara stora förändringar, kriser - ja livet i stort, fungerat tack vare stöd och trygghet från familjen. Men i Sverige har vi monterat ner familjen, eftersom vissa politiker sett det som ett måste för jämställdheten. En jämställdhet som är lika med att ingen ska vara med barnen. Det nya målet för många partier är att få ner tiden som en förälder spenderar med sitt barn till sex månader. Då har vi uppnått jämställdhet, eftersom båda föräldrarna då kan gå ut och arbeta heltid. En superenkel lösning som varit målet nu i decennier. Men superenkla lösningar är sällan så enkla. Teori och praktik. Många länder har haft samma strävan att montera ner tiden med barnen, den tid som varit homo sapiens framgångsrecept i hundratusentals år. Vi är det mest framgångsrika däggdjuret av alla just på grund av vår långa barndom. En barndom som idag har minimerats till ett år i Sverige. Men människan är ett högstående däggdjur som behöver tid även för reflektion, tid för relationer, tid med familjen, för att må barn och utvecklas bra. Kropp och själ, allt hänger ihop.

Det här får naturligtvis många konsekvenser. Människor mår inte så bra, när en viktig pusselbit plockats bort. Mitt i allt det kliver en psykolog från Kanada nu fram och försöker ge stöd till framförallt många män som är vilsna i vår värld. Män som flyter runt som små korkar på ett öppet hav, utan sammanhang, mål och mening. Jag ska villigt erkänna att jag inte satt mig in i fullt ut vad Jordan B Peterson levererar för budskap, eller om det är bra eller dåligt. Jag konstaterar mer att han hittat en lösning på ett samhällsproblem som jag tror uppstått för att vi fått allt mindre tid med våra barn. En viktig del av föräldraskapet är att ge sina barn tid, att prata om livet, lära barnen att reflektera över livet, att ge vägledning och en kompass i livet. Det saknar många som vuxit upp utan att få det dagliga stödet av trygga närvarande vuxna. Jordan B Peterson blir föräldern många saknat. Och många har fått hjälp och är nöjda.

Lite fascinerad ser jag sedan hur vissa politiska grupperingar går helt bananas. De diskuterar inte i sak vad Jordan B Peterson säger, utan det är bara en massa påhopp på honom som person. Nu senast Margot Wallström, S, och så en fet etikett med en högerstämpel på honom. Vi som pratar tid för barn, tid för reflektion, balans mellan familj och arbete, om att alla är olika - vi är höger och vi är onda. Det är alldeles för onyanserat men verkar vara tidens anda. Vi diskuterar inte längre sak, utan person och det stämplas hej vilt och några få vill bestämma vad som är rätt och vad som är fel i en allt snävare åsiktskorridor.

DET tycker jag är en mycket farlig utveckling. Vi ska alltid sträva efter balans, att få en chans att lyssna in många olika åsikter, för att själva kunna få en möjlighet att värdera vad vi tycker. Jag vill ha ett öppet och demokratiskt samhälle där vi för har ett vuxet, sansat och nyanserat samtal i olika frågor. Jag vill också ha ett samhälle som tillåter föräldrar att hitta en bra balans mellan familj och arbete, ett samhälle som tillåter att föräldrar ger sina barn tid. Och ett samhälle som tar tag i allvarliga problem när de dyker upp och gör något åt dem. För att nå dit är det dags att säga hej då till åsiktskorridoren och sätta ner foten mot alla de som försöker tysta det goda samtalet.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

I Sverige är vi lättkränkta för vi trodde vi var annorlunda

Folk tycker olika men det gör dem inte ondskefulla

Men HENNE kan ni ju inte lyssna på. Hon är ju hemmaförälder!

Jag undrar vem jag varit idag om jag inte haft tillfälle under min uppväxt att få lyfta en tanke, vända och vrida på den, bolla med olika perspektiv och till slut komma fram till en ståndpunkt. Jag hade turen att få växa upp i en familj och i en släkt där det var en regel snarare än ett undantag att olika frågor skulle stötas och blötas. Redan som barn på släktmiddagarna hos farbror Gösta och hans fru Inga-Maj, blev jag lyssnad till när jag framförde en åsikt. Diskussionernas vågor gick höga. Det var inte så att alla alltid höll med, men jag fick framföra en åsikt, fick följdfrågor och mitt svar respekterades. Samma sak hemma, mina föräldrar lärde mig att jag skulle stå på mig, men att också kunna motivera varför jag tyckte på ett visst sätt. Mycket handlade också om att visa på nyanser - att det är viktigt att nyansera sig - att världen inte är svart eller vit, rätt eller fel - att det helt enkelt finns olika perspektiv.

I Sverige idag är vi dock tyvärr på god väg att förlora nyanserna och det sunda utvecklande diskussionerna. Det är bestämt på förhand vad som är rätt åsikt och vem man ska lyssna på. Och det blir allt snävare. Kan till exempel en mamma som själv valt hemmaomsorg till sina barn, arbeta för att förskolan ska få bättre förutsättningar? För mig är svaret självklart ja. För även om förskola inte varit ett alternativ som passat mina barn, så är jag inte emot förskolan som idé. Jag är däremot emot att det snart är det enda alternativet som finns, att förskolan ska bli obligatorisk, eller att det ska vara det alternativ som subventioneras med stora belopp av vår gemensamma skattekaka, samtidigt som andra alternativ som pedagogisk omsorg får allt mindre subventioner i många kommuner och därmed tvingas stänga igen. Eller att vissa alternativ som hemmaomsorg inte ska få några subventioner alls. Och sedan är jag emot att förskolans uppdrag svällt över alla bräddar, så att många förskolor inte längre har rätt förutsättningar att klara sitt uppdrag. Det drabbar barnen - det drabbar personalen - och den lilla människan värnar jag och står upp för. Mer dramatiskt är det inte.

Det finns alltså lite fler nyanser som jag vill föra fram och hela tiden försöker föra fram. Men idag går det nästan inte längre att få fram nyanserna i de här viktiga diskussionerna vilka alternativ som ska erbjudas oss föräldrar, så att vi kan ge våra barn en bra uppväxt som utgår ifrån våra barn behov och olikheter. Diskussionerna, dialogen, det utvecklande samtalet stoppas redan på förhand av självutnämnda och drillade prussiluskor:

"Men, ni kan ju inte läsa den DÄR bloggen. Det är ju en hemmaförälder som skrivit". Jaha, tänker jag, så om en hemmaförälder delar fakta och länkar till en studie, så ska den som är källkritisk avfärda allt som står innan man läst både blogginlägg och länkar till fakta och studier. För så lär sig människor att agera och tänka idag. Varför funderar dessa drillade människor som skriker högt: LÄS INTE - istället ett varv till och är lite kritiska till att någon faktiskt fått dem att reagera med ryggmärgen att inte ens läsa, faktakolla och tänka själva? VEM har ett intresse av att de inte vidgar sina vyer och tar in mer fakta. VEM har drillat dem att agera så här? Har de ens funderat över det, för det kanske de borde ...

I boken Animal Farm, får fåren på bondgården hela tiden nya budskap som de drillas att rapa upp och skrika. Budskapen kommer från grisarna som tagit över styret på bondgården. George Orwell eller Eric Blair som han egentligen hette, beskrev riskerna i ett nötskal, i en historia som är en metafor. Så klockrent och den visar precis på det vi ser hända - om och om igen. Mitt tips är därför att se till att aldrig bli ett får. Läs och läs ännu mer säger jag bara. Ha ett öppet sinne, hitta nyanserna och ta reda på fakta. Var vaksam om någon försöker begränsa dig från att inhämta kunskap. Och sorry, men även myndigheter idag är politiskt styrda. Politiseringen av lärosätena ökar. Skolan är politiskt styrd sedan decennier och har så varit sedan lärarna åkte och utbildade sig i DDR.

Johan Hakelius beskriver läget väldigt bra i sin senaste krönika:

"Och det går trots allt att pröva argument, alldeles oavsett vem som för fram dem. Bara för att en bonde har intresse av ett högre mjölkpris, är det inte säkert att hans argumentation för att höja det, är dålig. Egenintresset och något slags allmänintresse kanske sammanfaller. Bara för att en miljardär storsint kräver att få betala förmögenhetsskatt, betyder det inte att han borde få göra det. Ett argument blir varken bättre eller sämre för att det kommer ur något annat än egenintresse.  Det är den där insikten som med tiden fött idén att åtminstone försöka ta argument på allvar. Skilja på sak och person, brukar det heta.  Det verkar bli allt svårare."

Om jag inte fått nyanserade svar, konstruktiv och balanserad kritik, nya vinklingar och nya perspektiv samt lärt mig att söka fakta och inte bara svälja det jag fått serverat - hade jag inte utvecklats och vidgat mina vyer. Dessutom har jag tack vare många intressanta inlägg och artiklar insett att vi är ute på hal is i det här landet. Vi får allt svårare att samtala, diskutera och ha en vettig dialog kring olika frågor. Och det är ett måste för att lösa problem men också för att hålla liv i demokratin - som faktiskt bygger på det goda samtalet. En gång i tiden så slogs vi om vem som hade rätt och skulle få makten att bestämma. Istället för att rösta och låta majoritetens ståndpunkt vinna. Vill vi bevara demokratin måste vi vårda den. Då går det inte att bestämma på förhand vilka åsikter som är rätt och vilka som är fel. Det går inte att stämpla människor och säga "den lyssnar vi inte på oavsett, för den där är inte en av oss". Vi och dem, svart och vitt, goda och onda. Så enkelt är det inte.

Vi måste andas lite, växa upp, sluta vara så rädda och lita på att vi är fullt kapabla att själva bilda oss en uppfattning. Så tvärtemot alla som vill snäva in människor, hindra dem från att tänka själva och läsa in sig på fakta och därmed nyansera sin världsbild - så vill jag uppmuntra människor att läsa mer, ta in fakta istället för färdiga lättsmälta myter och undvika alla som försöker stoppa kunskapsinhämtning. En demokrati behöver kunskap och fakta för att överleva och mitt tips istället är att vara mycket misstänksam mot de som försöker begränsa fakta från att nå ut till människor.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Nedan ett urval av några av mina debattartiklar där jag försökt bidra till att ge förskolan rätt förutsättningar, genom att identifiera ett antal problem.

Förskolebarn saknar skydd

Alla barn ska ha rätt till en sammanhängande ledighet

Storförskolor ett hot mot de minsta barnen

Små barn får inte det de behöver i förskolan

Ny forskning om förskolan behövs

Att enbart kräva mindre barngrupper räcker inte

Vem fick generation Z att hata yttrandefriheten?

Ibland skickar människor pm och berättar att det skrivs mycket negativt om mig som person i slutna grupper som Förskolan.se och Förskoleupproret. Mitt tips har då varit att de ska dela information om vad jag faktiskt står för. Som den här länken. Men tyvärr så vill admin i dessa grupper gärna både begränsa att det jag skriver når ut till människor - samtidigt som de gärna fulstämplar mig. Därför raderas alla länkar till mina artiklar och blogginlägg samt även information om vad jag faktiskt står för. DET borde vara en varningssignal till många tänker jag.

För många barn är skolstart lika med sparkar, slag och glåpord

Ibland är det väldigt svårt att förstå HUR politikerna tänker för en vanlig liten gräsrot. Skolresultaten sjunker, stöket ökar i skolan, den psykiska ohälsan hos barn och ungdomar ökar, men jag saknar en vettig analys av problemen och dess orsaker. Istället kommer det hela tiden förslag från politiskt håll om mer skola ännu tidigare. Men hur tänker man när man vill ha mer av något som uppenbarligen fungerar dåligt?

2010 genomförde alliansen ett beslut som försvårade så mycket för de som ville hemskola sina barn, att det idag i princip är omöjligt att få tillstånd att hemskola. På grund av det lämnar många familjer landet och hemskolar utomlands. Det är nämligen bara i Tyskland och Sverige som hemskolning är förbjudet. Och ändå var det aldrig några problem när det var möjligt att hemskola i Sverige. Cirka 100-200 familjer varje år valde den lösningen och det gick bra för barnen. Lite förvånat har jag alltid undrat varför inte politikerna bekymrat sig mer över att vi har cirka 20 000 hemmasittare i det här landet. Alltså 20 000 barn som inte går till skolan, trots att vi har skolplikt.

Från och med i år måste alla barn som fyller sex år under året börja i skolan. Vi har nämligen fått obligatorisk skola redan från förskoleklass. Det var cirka två procent av alla barn som väntade med att börja skolan till årskurs ett. Det fanns säkert en alldeles naturlig förklaring till det. Några kanske var födda sent på året och för andra föräldrar kändes det bra att vänta, eller välja kortare tid i skolan då de kanske ändå valt att ha hemmaomsorg. Men för politikerna var det tydligen livsviktigt att ta bort den lilla valfriheten och göra förskoleklassen obligatorisk, trots att inga egentliga fördelar kommer att uppnås - med största sannolikhet tvärtom. Gruppen hemmasittare kommer att plussas på med ytterligare några barn.

Hur kan då skolstarten se ut för ett barn idag i en vanlig svensk skola? Säkerligen väldigt olika. Det finns naturligtvis skolor som fungerar bra, men det finns också väldigt många som inte gör det. Det här förtvivlade ropet på hjälp läste jag från en mamma vars barn fått en katastrofal start i förskoleklass:

"Vad gör jag?

"Din usling!", "Jag hatar dig!", slag, förstörelse... Sådant här förekommer varje dag i dotterns förskoleklass. Är det norm att bli hånad för sitt uttal, bli piskad om man inte gör som vännen säger, bli retad för att man spiller lite mat, skriken åt om man råkar sätta sig lite snett i soffan, sparkad i skrevet?

Jag var med dottern två timmar i skolan förra veckan eftersom jag ses som en besvärlig förälder som inte tycker att denna avsaknad av empati och notoriska tjafs och bråk mellan vissa elever är en sund arbetsmiljö för våra små. Under dessa två timmar gråter ett barn fem gånger på grund av ett annat barns ständiga utfall i form av smånyp, slag, förstörelse och stulen frukt. Ingen ingriper, ingen tröstar. Jag tog med mig dottern hem eftersom hon vägrade släppa mig. Är det jag som slår på stora trumman och är överbeskyddande? Är det verkligen sådana här duster de ska reda ut själva?

Jag är fullt införstådd med att man som pedagog i förskoleklass inte hinner förekomma och förebygga allt, men försöker man inte ens gå vidare och skaffa mer hjälp, orosanmäl om barnen verkar må dåligt, använda BUP för att utreda var samspelet brister? Jag har pratat med andra klassföräldrar, vars barn blir utsatta för vad jag anser är regelbundna kränkningar och känner en maktlöshet och en hopplöshet i deras berättelser. Barnen har slutat berätta hemma, eftersom det inte blir någon ändring ändå. De är vana vid stöket och bråken, avtrubbade.

Detta är starten på tio års obligatorisk skola, jag har en skyldighet att lämna mitt barn här varje vardag. I fem timmar varje dag tvingas hon bevittna, och utsättas för, vad jag anser vara kränkningar. Skolan har en skyldighet att skydda alla barn mot kränkningar. Men inget händer. Misstolkar jag allt?! Jag har pratat med skolsköterskan, imorgon tas mitt barn upp på elevvårdsmötet. Men det känns som om jag krigar ensam. Andra verkar ha gett upp eller anse att slag och hot om sparkar är befogat när klasskompisen inte lyssnar på "Nej, stopp, sluta, jag vill inte!".

Blev utskälld av en annan mamma för några veckor sedan då jag undrade om vi gemensamt kunde gå och be läraren att sära på våra barn vid lunchbordet då min dotter dagligen blev retad för hur hon äter. Jag är medveten om att barn kan bete sig bra om de ges möjlighet till det, om förutsättningarna finns. Att gå in i denna klass känns som att gå in i en scen tagen från "Flugornas Herre". Ingen pratar, medlar, visar, markerar eller förmedlar empati och respekt.

I dag tog lämningen tjugo minuter, hon vill inte. Vänner är elaka. Det är inte roligt i skolan. Jag ser min dotter bli mer och mer ledsen för varje dag som går, jag tvingas lämna henne på ett ställe för att staten säger att alla barn ska ges samma möjligheter. Jag känner att jag som förälder brister i mitt föräldraansvar som lämnar henne men vågar inte ha henne hemma tills de får tillräckligt med resurser för att stävja denna fientliga arbetsmiljö och situation gruppen befinner sig i.

Jag, som ska bekräfta hennes känslor och vara hennes stora stöd, sviker henne.Jag har nu gråtit sedan lämningen och vet inte vad jag ska ta mig till! Vad gör jag???"

Hur många vuxna skulle acceptera en sådan här arbetsmiljö, varje dag? Vad händer när dagarna går och en förälder inte får rättmätigt stöd i sin kamp för sitt barn men även för alla barn, även de som har föräldrars om väljer att inte se, eller faktiskt inte ser det uppenbara - att barnen far riktigt illa.

Själv kan jag inte låta bli att tänka på att istället för att hela tiden prata om mer skola, genom att korta sommarlovet, utöka antalet timmar per dag, göra förskolan obligatorisk, göra fritids till ännu mer skollikt - varför inte bara ta och se över hur barnen ska får en hälsosam miljö samt möjlighet till att lära sig saker under de timmar de faktiskt tvingas att vara där? En del av lösningen heter kanske att vi måste införa läroplikt i det här landet, istället för skolplikt.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Anmäld till socialen när dottern har hög frånvaro

Det är något som skaver med bokstavsdiagnoserna

Anmälningar om våld i skolan har mer än fördubblats på fem år

Många lärare blir slagna på Malmös skolor

Lärare berättar: Vi har blivit bitna, slagna och sparkade

Lärare misshandlas och dödshotas varje dag

Melly, 12, startade eget metoo-upprop

Är ditt barn utsatt för kränkningar eller mobbing - och rektor och

 personal vägrar agera, så kontakta Barn- och elevombudet, BEO och gör en anmälan.

Vilken personlighet ditt barn har bör styra val av barnomsorg

Lyckan är fullständig, äntligen har ni er lilla knodd hos er och du tittar för första gången in i ditt barns klara ögon. Livet går sina egna vägar och en del barn kommer från magen och andra genom adoption. Gemensamt för alla är att vi som nyblivna föräldrar inte har en aning om vilken liten individ vi har framför oss.  Det är nu det spännande börjar och du/ni ska lära känna just ert barn. Är det en liten blyger, en högkänslig, ett barn med NPF, eller en liten som är introvert eller extrovert?

I Sverige har vi en norm att vi ska få cirka 12 månader där barnet är med någon av föräldrarna. Därefter förväntas föräldrarna börja arbeta heltid och lämna bort sin ögonsten. Sedan har vi idag nästan bara förskola som alternativ, så vad händer då om du har ett barn som inte mår bra i förskolegrupper? DET kommer inte någon att prata med dig om som förälder, utan den fråga du kommer att få höra ganska omgående som nybliven förälder är: "När ska liten börja i förskola?"

Kanske märker du tidigt vilket vilken liten individ du fått så du kan börja orientera dig bort från normen med standardlösningen och två heltidsarbetande föräldrar samt barnet i förskola från ett års ålder. Kanske känns det som tidig förskolestart enligt normen kommer fungera bra för er. Det vill säga fram tills inskolningen startar och teori blir till praktik. Där och då märker du som förälder kanske att "det här går inte - något är fundamentalt fel". När det är inskolningstider så ökar söktrycket till Hemmaföräldrars nätverk något enormt. Det är föräldrarna som upptäckt att de har ett barn som inte mår bra i förskolegrupper som känner att de behöver välja något annat, som söker sig till människor som kan ge ett mer nyanserat råd än de är vana vid. Och det är inte lätt att kliva av och följa sin magkänsla. En del barn har tagit inskolningsförsöken hårt och sover dåligt, utagerar, är rädda och har ångest. Frågan som dyker upp är då ofta om barnet har tagit skada.

Så kan det vara, men det går att reparera. Genom att faktiskt lyssna till barnet och förändra det som går att förändra, så är första steget taget mot att reparera skadan. Du har visat barnet att du lyssnar till vad ditt barn signalerar. Det viktiga är nu att vara barnets trygga hamn och ge extra mycket kärlek och närhet tills barnet är tryggt igen och vet att du inte kommer att lämna bort det till en miljö som det inte mår bra i. Många som avbrutit inskolningar har sedan när barnet är äldre märkt att det fungerar väsentligt bättre att skola in - och för en del kommer det aldrig att fungera. Per Kågeson beskriver i boken "Tid för barn" väldigt väl varför det bästa är att inte ens försöka skola in barnet innan tre års ålder. Det betyder inte att man SKA skola in barn vid tre års ålder, bara att det bästa är att hoppa över förskola helt när barnet är under tre år - om det går. Många glömmer också att det finns andra utmärkta alternativ till förskola som pedagogisk omsorg i form av dagbarnvårdare (familjedaghem) eller flerfamiljssystem och tvåfamiljssystem - samt självklart även hemmaomsorg.

Trots att den första frågan nyblivna föräldrar får ofta handlar om när barnet ska lämnas bort, så är den viktigaste frågan som föräldrar borde få: "Hur ska du se till att ditt barn får det som barnet behöver under de första viktigaste åren". Som nybliven förälder är det med andra ord inte det viktigaste att börja titta på vilken förskola barnet ska gå i - utan att läsa in sig på viktig forskning kring anknytning, neurobiologi och utvecklingspsykologi. Med den kunskapen i ryggen är det lättare att fatta kloka beslut hur du/ni ska pussla kring barnets första år. Och hur man än vänder och vrider på det - för barnet finns det inte någon viktigare person i barnets liv, än du som förälder. Och till dig som förälder är det viktigaste rådet också att tänka på att #livetgårinteirepris

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Farlig stress. Vad händer när skrikande barn dumpas i förskolan?

Fakta om små barns behov väcker starka känslor hos vissa

För att undvika psykisk ohälsa - måste vi börja titta på små barns behov