tisdag, september 27, 2011

Ska föräldrapenningen också tas bort för ALLA då?

Nyamko Sabuni tycker skriver i ett debattinlägg:

"Även för utrikes födda barn har föräldrarna rätt att ta ut föräldraledighet fram tills barnet fyllt åtta år. Här är fördelningen dock en helt annan - 80 procent av föräldradagarna tas ut efter att barnet har fyllt tre år. Vad som sker är att föräldraförsäkringen blir en fälla för nyanlända kvinnor som har barn. Den håller kvinnor bort från språkutbildning och möjligheter till arbete".

Fälla? Är man säker på att föräldrapenningen är orsaken till att invandrarkvinnorna inte kommer ut på arbetsmarknaden. Eller finns det kanske andra orsaker.

Föräldraförsäkringen är väsentligt högre än vårdnadsbidraget och att med föräldrapenning kan du inte uppbära vårdnadsbidrag. Det största problemet torde alltså vara föräldrapenningen och inte vårdnadsbidraget som är för barn under tre år.

Här har vi ett typiskt exempel på politisk ingenjörskonst där man tittar på en lösning för alla och undviker att se individerna.

Vårdnadsbidraget ska tas bort för ALLA föräldrar, mammor OCH pappor (mellan 8-10 procent av alla som tar ut vb är pappor) - bara för att det anses försvåra integrationen för invandrarkvinnor.

Men föräldrapenningen ska inte tas bort eller begränsas för ALLA föräldrar - utan bara för invandrarkvinnorna.

Här finns det två stora problem. Invandrarkvinnornas brist på integration ska lösas med riktade åtgärder som hjälper just dem. Eftersom hemmaföräldrarna använder vårdnadsbidraget för att förlänga tiden hemma av olika orsaker eller för att kunna gå ned i tid genom deltidsarbete när barnen är små, så kan man inte försämra den möjligheten utan vettig konsekvensanalys?

De som idag har vårdnadsbidrag har sin anställning tryggad och har rätt att vara hemma i tre år. De har dessutom sin SGI, sjukpenninggrundande inkomst skyddad och kan vara hemma och arbeta extra eller deltid. Allt det här vill Nyamko försämra för mammor och pappor som är hemma - och enbart av ideologiska skäl - och utan att ta hänsyn hur det slår mot den lilla människan.

Och allra hårdast drabbas de ensamstående. Enligt statistik från SCB 2010 var åtta procent av de som valde vb ensamtående. Förmodligen för att kunna arbeta deltid när barnet är litet och kunna få mer tid med sitt lilla barn.

Ett borttagande gör att de som måste/vill vara hemma längre tvingas säga upp sig för att kastas ut i otrygghet. De som vill gå ned i tid när barnen är små kan inte längre hitta lösningar där en förälder är hemma och en arbetar extra eftersom man inte längre har sin SGI skyddad. De ensamstående tvingas ut i heltidsarbete och deras barn är de som tvingas vara längst på dagis, då ingen annan kan hämta dem tidigt.

Ska alla dessa föräldrar och barn drabbas bara för att Folkpartiet misslyckats med att integrera invandrarkvinnorna?

Dessutom tycker jag att det är skamligt att på det här sättet bidra till att ställa föräldrar som vill ge sina barn tid mot invandrarkvinnorna. Nu får de skulden för att dessa föräldrars valfrihet riskerar att försvinna.

Varför inte bara sätta igång och gå ut och möta dessa invandrarkvinnor som man påstår sig vara så bekymrad över. De är alla olika med olika bakgrund. De behöver riktade åtgärder och stöd och ett tips är att höra vad de har att säga själva, istället för att bara prata över deras huvuden.

Sedan kan ju ni politiker som sitter där med era skrivbordskonstruktioner och vill styra och ställa med storskaliga lösningar som slår mot de enskilda människorna - ta och gå ut och prata också med dem.

Har du någonsin träffat en hemmaförälder Nyamko? Har du pratat med dem och bildat dig en uppfattning om varför de vill vara hemma lite längre med sina barn och "jobbskolka" när barnen är små?

Om inte så se till att göra det.... gärna imorgon.

Och till Expressen... Ni har inte gjort det möjligt för era läsare att kommentera just den här artikeln. Varför inte.



söndag, september 11, 2011

11 september och hotet inifrån

Läsarna i SvD får frågan: "Vad gjorde du den här dagen för tio år sedan".

Genast poppar bilden i mitt inre upp av tv-skärmen med det brinnande tornet. Det var maken som ringde och sa åt mig att sätta på tv:n. Ett barn var på lekis och det yngsta var hemma med mig. Smärtan jag kände då, sorgen över alla människor som stod där i fönstrena och vinkade, väntade och hoppades på att bli räddade.... som aldrig blev räddade - där man inte ens försökte rädda dem. Den sorgen känns lika stark i dag, ja alla dagar när jag tänker på vad de här alldeles vanliga människorna råkade ut för.

Och sedan sorgen för alla anhöriga... och framförallt barnen.

Jag funderar mycket över varför just den här katastrofen, slår så hårt och en del är förstås att man är med i själva skeendet när man följer det som händer via tv och radio.

De överlevandes berättelser när den stora massan blir till individer, det tar hårt. Jag tänker på de två mammorna som skulle resa med sina elvaåriga döttrar, från en delstat till en annan. De hamnade på varsitt plan och båda planen kapades.

Det allra värsta är känslan av otrygghet. Att vi har olika länder, gränser, ett försvar, för att försöka skydda vår befolkning, familj, våra vänner, vårt nätverk av människor som vi bygger vårt samhälle tillsammans med.

Skydd mot en yttre fiende.....

Men här var det inte så - här handlade det om en inre fiende, inom landets gränser som till synes verkade ingå i gemenskapen, det sociala nätverket... där man trodde att det handlade om "vi" och "tillsammans". Där det förtroendet slutade i mord.

Varför? Vad hade alla de här vanliga små människorna, mammorna och papporna gjort? Det kommer jag aldrig att förstå.

Jag var inne i stan med mitt yngsta barn för en "mor och dotter dag", två dagar innan självmordsbombaren brände av sin bomb här i Stockholm. Vi gick precis där mordförsöket inträffade två dagar senare och det tog naturligtvis extra hårt. Reaktionen på facebook och överallt i media blev "locket på", inga diskussioner, inga reaktioner knappt - mer av ursäkter och undanflykter.

Men om vi ska bygga ett samhälle tillsammans som ska vara bra och tryggt för alla och helst utan "trojanska hästar", så måste vi nog ta av det där locket, tänka konstruktivt, diskutera, debattera och fundera på hur vi ska få ett tryggt samhälle för oss själva och våra barn.

En fungerande demokrati kräver faktiskt det. En liten tanke en dag som denna när det blir proffstyckarna som kommer att sätta agendan för dagen och som kommer att berätta för oss vad vi ska, tycka, tänka och tro och vilken världsbild som är den "rätta".

Madeleine Lidman

Läs också:
















tisdag, september 06, 2011

Det finns ingen Quick Fix för barnuppfostran

Foto:RachelH_  (FLICKR) LICENS: CC BY-SA
Stressade föräldrar slår sina barn läser jag i DN. Och barnmisshandeln ökar kraftigt ..... och drabbar barn mellan 2-5 år (trotsåldern).... och förövarna är stressade föräldrar i medelklassen.

Det finns bara en sak att säga som jag ofta säger "Karriär och barn - javisst - men inte nödvändigtvis samtidigt". Barn tar tid - och det krävs tålamod, fokus, tid och ork för att fostra barn genom de olika utvecklingsfaserna. Men många föräldrar har inte den tiden, annat än timmen mellan middag och läggdags på kvällarna.

Och tyvärr men det räcker inte för många, för att komma in i föräldrarollen - för att lära känna sitt barn och ge barnet den närhet, kärlek och goda omsorg som barnet har rätt till.

Stress gör människor aggressiva, både stora och små och ett barn i en utvecklingsfas är extra känsligt, liksom den förälder som har bråttom att lämna på dagis för att hasta iväg till jobbet.

En minikris där just då när det är dags att åka till jobbet och barnet ska lämnas på dagis, kan tydligen eskalera och göra att den stressade föräldern gör just det man inte får.... han eller hon slår sitt barn. En fysisk smärta hos barnet blir till en psykisk smärta som påverkar hur barnet sedan är mot andra på dagis och som påverkar barnet och hur det kommer att må själsligen för resten av livet.

Då kommer samhället in med sin Quick Fix. Föräldern ska gå en kurs i Föräldraskap - Komet till exempel och barnet ska behandlas med manualbaserade program som SET, Social och emotionell träning på dagis - och lära sig empati - lära sig att bli socialt välfungerande.

Problemet är bara att empati utvecklar du som barn när du får empati - inte genom teoretiska övningar.

Återigen.... att skapa ett samhälle där det inte finns tid för barn och en balans mellan arbete och familj skapar många problem. Varför inte istället göra det enklare för föräldrar genom att öka valfriheten, så att varje familj kan sy ihop den lösning som passar just dem bäst.


Läs också:





lördag, augusti 20, 2011

Barnen gör som vi gör - inte som vi säger

Nu börjar skolan och många barn går till skolan med en klump i magen skriver nästan alla tidningar. Genast svämmar tidningarna över med debattartiklar om hur barnens destruktiva beteende med att mobba andra ska förändras på olika sätt i skolan.

Men vem tänker förebyggande?

Barn gör inte som vi säger - de gör som vi gör. Varför kommer så många barn till skolan och mobbar andra? Varför är de inte empatiska och socialt välfungerande? HUR har deras första år i livet sett ut eftersom de formats till att bete sig så här?

DET tycker jag är en både viktigare och mer intressant diskussion. Vi föräldrar har ett mycket stort ansvar - det är faktiskt på oss det vilar att våra barn inte mobbar andra.

Det är så viktigt att lära barnen att vi alla är olika men lika mycket värda.

Ger vi barnen den närhet, kärlek och goda omvårdnad de har rätt till så blir de också empatiska. Barn som inte får det de behöver rent känslomässigt får naturligtvis sår i själen, som de kommer att utagera på ett eller annat sätt. Men vi måste också föregå med gott exempel. Hur pratar vi om våra medmänniskor? Öppet och utan att sätta etiketter? Tillåter vi att människor får blomma ut och gå sin egen väg eller kräver vi att alla måste vara lika, göra lika.

Vi kan inte rent teoretiskt förklara för barnen att det gynnar oss alla om vi är sjyssta och snälla mot varandra. Det gynnar oss som grupp, vårt samhälle och vårt land. Istället måste vi föregå med gott exempel och visa vägen genom att ge barnen det de behöver och genom att i vårt eget beteende visa vägen hur man kan och bör vara mot varandra. Inga manualbaserade program i världen kan göra ett lika bra jobb som vi föräldrar.

Det här visar bara återigen att staten inte är den bästa föräldern.


Läs också:










lördag, juli 30, 2011

Pappor ÄR viktiga - föräldrar är viktiga

Foto: ImageManHunter (FLICKR) LICENS: CC BY-SA
Proffstyckarna ger sig inte i första taget. Världsbilden är svart eller vit, millimeterrättvisa är receptet mot allt och människor kan inte tänka själva, planera själva, eller överlåtas ansvaret att få bestämma själva HUR de vill fördela föräldraledigheten.

Självklart är pappor lika viktiga i sina barns liv som mammorna, som Anna Laestadius Larsson skriver i sin krönika. Men det betyder INTE att vi ska tvångsdela föräldraledigheten - som hon skriver för femtioelfte gången. Däremot ser jag rent allmänt att det skulle vara bra om vi moderniserade familjepolitiken mot ökad valfrihet. Den måste bli mer flexibel, då kan de föräldrar som vill sy ihop sina egna lösningar för att vara närvarande föräldrar, beroende på hur familjesituationen ser ut. Alla familjer är olika och alla barn är olika nämligen.

En liten "detalj" som proffstyckarna ofta glömmer bort. I proffstyckarnas värld handlar föräldraskapet bara om det första året - sedan tar staten och förskolan över. Men i verkligheten är du förälder hela livet. Därför är det viktigt att tänka längre och planera även för tiden efter föräldraledighetens slut.

Hur mycket tid ska barnet få med sina föräldrar?

Många föräldrar hittar här olika lösningar. Ibland är det mamman som är hemma, ibland pappan. Ibland jobbar båda föräldrarna 50 procent och turas om att vara hemma. En del kämpar för att stanna hemma längre men väljer sedan förskola och satsar på att gå ned i tid, för att kunna hämta tidigt.

Den diskussionen är egentligen den viktigaste. Hur ger vi våra barn tid, så att vi kan vara närvarande föräldrar under HELA barnets liv. Inte bara sex månader var.

Men tyvärr, så länge proffstyckarna har bestämt sig för att de vet (bättre än alla föräldrar där ute i vårt avlånga land) hur vi bäst ska leva våra liv, så kommer debatten inte att utvecklas vidare. Kan de aldrig komma med något nytt. Och varför tar de aldrig in några argument från gräsrötterna som ändå lever där ute i verkligheten. Tvångsdelning har proffstyckarna tjatat om i snart tio år, trots att föräldrar är kloka nog att inse skillnaden mellan teori och praktik. De förstår att snäva ramar skapar problem och de vill faktiskt inte ha någon tvångsdelning, så varför inte acceptera det och börja tänka lite nytt, gå vidare och börja fundera över det som verkligen är ett stort problem i dag - att så många barn har för lite tid med sina föräldrar. Där borde vi lägga fokus - hur ska barn familjer idag få bättre balans mellan familj och arbete.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:






tisdag, juli 26, 2011

I en spöklik värld registreras dagisbarnens åsikter

Jag hade helt missat den här utomordentliga debattartikeln från föräldrar som reagerat över att deras barns åsikter registrerats. Hur många föräldrar har inte reagerat..... förmodligen en majoritet. Har de någon aning om vad deras barn är med om på sin förskola.... egentligen. Vet de vilka program barnen mals igenom? Social emotionell träning (SET) eller någon genuspedagogiskt program kanske? Vet de att programmen saknar evidens? Har de någon aning om hur barnen påverkas av programmen? För att "rätt" program ska användas för att forma barnen, krävs förstås att dagis registrerar och dokumenterar barnens åsikter och även föräldrarnas. Då måste pedagogerna fråga ut och dokumentera barnens svar.

Får man tro på Gud i vårt land, eller är det fel? Förmodligen.... då ska väl någon form av avprogrammeringsprogram sättas in. Det var nämligen en av frågorna som ett litet barn på en förskola fick och som personalen sedan tog upp med föräldrarna; Brukar ni prata om ifall ni tror på Gud? Föräldrarna reagerade över att privata frågor som rör värderingar och trosuppfattningar åsiktsregistrerats på deras förskola.

Med all rätt.

Det var ju faktiskt så här nazisterna arbetade. Via barnen ville de komma åt föräldrar med "fel" åsikter. Barnen frågades ut och uppmuntrades att ange föräldrar och andra. Är det dit vi är på väg med denna form av åsiktsregistrering.

Får barn i dag vara barn och växa upp och själva bilda sig en uppfattning i olika frågor eller ska vi acceptera att de ska "programmeras" genom att de får genomgå olika manualbaserade program, där barnen och föräldrarna innan programmeringen börjar åsiktsregistreras? Personligen tycker jag att det är otäckt på gränsen till overkligt att det ser ut så här. Frågan är dessutom om det inte är ett brott mot FN:s barnkonvention att behandla barn på det här sättet.

Madeleine Lidman

28/8-2011: p.s Nu börjar faktiskt en och annan journalist att vakna och inse hur vansinnigt det här är. Ett mycket positivt tecken.
30/8-2011: Och yrvaket vaknar några till: DN och SVT
Men den mest intressanta frågan är väl om någon kommer att göra något åt det hela. Eller blir det en storm i ett vattenglas och sedan återgår allt till det ”normala”.

Läs också:







Censuren på internet skadar demokratin

Den svenska förskolan befinner sig en djup kris. Det har vi på Hemmaföräldrars nätverk känt till länge... och kämpat för att förbättra. Men som alla vet är det inte guldläge när en hemmaförälder säger att det är problem med stora barngrupper och få personal.... för då har man en dold agenda. Men självklart vill även hemmaföräldrar att förskolan ska erbjuda en bra verksamhet, helt enkelt därför att det finns de som väljer den verksamheten till sina barn när de blir äldre och.... ärligt vem mår bra av att se hur små barn far illa.... självklart så agerar man som förälder då. Även om det handlar om andras barn. Små barn behöver vårt skydd och det ingår i vuxenrollen att ta ansvar.

Därför har jag (och många andra men det var BO som drog igång kampen med att påtala att små barn bör omfattas av en arbetsmiljölag) varit med och skrivit debattartiklar och inlägg för att förskolebarn och fritidsbarn ska omfattas av en arbetsmiljölag och en Lex Sarah lag (där personalen är skyldig att anmäla brister).

Som de flesta vet får hemmaföräldrarna aldrig komma till tals i media, om man inte går ut och skriker ut att man är "hemmafru". Men vård och omsorg om de egna barnen handlar inte om att vara hemmafru - det handlar om att vara hemmaförälder eftersom det lika gärna kan vara en pappa som är hemma.

Det tråkiga är att hemmaföräldrarna aldrig släpps fram på ett seriös sätt i media och även censureras när de försöker göra inlägg på internet och kämpa för att de små barnen ska få det bättre. Föräldrar som kanske drivs av dåligt samvete har ett väldigt stort inflytande över vad som får komma fram på nätet och vad som inte får komma fram. Och nu är även ett företag som heter Interaktiv säkerhet en del i kampen mot att tysta hemmaföräldrarna.

Söker man på nätet på Familjeliv och Interaktiv säkerhet så kommer många inlägg om rena övergrepp och grov censur upp. När en hemmamamma till exempel drog igång en tråd på sajten familjeliv.se om hur hemskt det var att en liten treåring dog på dagis, strypt i sin egen hjälm, så satte stalkerdrevet på Familjeliv igång och Interaktiv säkerhet som modererar sajten tog bort inlägget, trots att det inte bröt mot några regler. Tyvärr fungerar Familjeliv så att det inte går att skriva till moderatorn eller kommentera. Skriver man till redaktionen så väljer de att inte svara. Inlägget som togs bort om dödsolyckan på dagis togs bort med följande motivering och medlemmen stängdes av;

”Ett inlägg som du har skrivit under rubriken
Förskolan saknade hjälmregler, dagisbarn dog
har tagits bort då det är provocerande skrivet och då du länkat till en familjs personliga tragedi för att belysa nedskärningar inom barnomsorgen. Vi har redan innan meddelat dig att det inte är ok och vi tar därför bort din tråd. Vänligen respektera vårt beslut.
Här är en kopia på inlägget du skrev:
Efter onsdagens tragiska olycka på en förskola i Sandviken, där en treårig pojke avled efter att ha fastnat med hjälmen när han klättrade i ett träd, skärper nu kommunen säkerhetsreglerna för både fristående och kommunala förskolor.
http://www.dn.se/nyheter/sverige/sandviken-skarper-forskolesakerhet

Så blev det när en hemmamamma tog upp ett problem. Inga värderingar, inga tillägg, bara texten från artikeln rakt av och ändå raderades inlägget. Det lustiga i kråksången är att lite senare tog en förskollärare upp samma olycka...... Men då fick inlägget vara kvar, trots att hon även skrivit sin personliga åsikt. (Det är skillnad på folk och folk i Familjelivs ögon tydligen):

”I förra veckan fick han beskedet att åklagaren lägger ner undersökningen om vållande till annans död. Enligt åklagarens beslut har förskolelärarinnan inte brustit i sitt agerande på ett sådant sett att det är åtalbart. Men pappan håller inte med och nu ska fallet överprövas.– Jag anser att åklagaren har fel i sitt resonemang. Han menar att man inte kan begära att hon skulle ha bättre uppsikt än en vanlig förälder. Men jag har aldrig lämnat min treåring utan uppsikt i flera minuter, aldrig, säger han.

Jag fattar verkligen inte hur man tänker där. Jag håller helt med Martins pappa, det är ju SJÄLVKLART att man kan begära att en pedagog på förskolan ska ha bättre koll än "en vanlig förälder"! Som pedagog är man anställd för att ta hand om andras barn, man får betalt för att ha koll!

Blir så jäkla arg!

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2011-06-09 09:55

Eftersom många förutsätter att jag inte gör det, så jo, jag jobbar på förskola själv, och har gjort det i många år”.


Sverige sägs ju vara en demokrati. Men ändå diskrimineras hemmaföräldrarna helt öppet. Och det sker varje dag, varje timme... här och nu, utan att någon reagerar eller tycker att det är särskilt anmärkningsvärt. Det kan handla om kommentarer till artiklar inne på Aftonbladet, Expressen, Dagens Nyheter, Sydsvenskan och även ibland Svenska Dagbladet, som raderas bara för att de uttrycker en annan åsikt än den gängse ”korrekta”. Ofta är företaget Interaktiv säkerhet inblandat men lika ofta är det tidningens egna moderators som bestämmer sig för att hemmaföräldrarna inte ska få höras.

Det här är inte okej i Sverige anno 2011. Alla människor är lika mycket värda och har rätt att få uttrycka en åsikt. Man är inte en sämre människa bara för att man valt att ge sina barn tid, för att man valt att stanna hemma längre än ett år, eller för att man väntat med förskola eller valt bort det helt till förmån för något annat alternativ som dagmamma, hemmaförälder eller annat. Sverige behöver en öppen debatt och många olika åsikter... som jag sagt förut... vi har börjat vandra på en mycket farlig väg när sådant här får ske.

Madeleine Lidman



lördag, juli 23, 2011

Sydsvenskan tar bort möjligheten att länka till bloggar

Vem bygger nya Berlinmurar i vårt land? Tja stadiga murar byggs kring vissa tidningar och proffstyckare. De vill väldigt gärna ta sig rätten att tala om för gräsrötterna hur de ska leva sina liv och vilka åsikter de ska ha. Men om då gräsrötterna också vill ha en åsikt? Om de vill debattera och försvara sig mot till exempel hämningslösa påhopp från makteliten?

Då har det funnits ett litet andningshål i möjligheten att till vissa - med betoning på vissa - artiklar kunna kommentera innehållet. Eller så har den ambitiöse kunnat skriva ett blogginlägg och länka till artikeln.

Som exempel.... Heidi Avellan på Sydsvenskan har länge bedrivit sitt eget privata korståg mot hemmaföräldrarna och har sällan missat ett tillfälle att använda sin makt och ställning till att, på en tämligen låg nivå, sprida sina föraktfulla känslor för de föräldrar som väljer att ge sina barn tid. Eftersom hon inte vill ge samma hemmaföräldrar chansen att berätta om sina livsval och varför de har valt att stanna hemma längre än ett år - så har det tidigare gått att blogglänka til hennes aggressiva artiklar i alla fall.

Nu är det slut med det.

Sydsvenskan har strypt även den möjligheten. Nu är avtalet med Twingly uppsagt och påhoppen kan fortsättningsvis pågå utan att den som attackerar behöver få något svar. Visst kan man göra så om man tycker att debatt är obehagligt och om man vill stå oemotsagd. Men särskilt utvecklande och demokratiskt är det förstås inte. Speciellt inte med tanke på att tidningen Sydsvenskan inte låter hemmaföräldrarna få komma till tals i tidningen heller. Det hela känns lite som en backlash à la Radio Nord. Där skräcken hos den dåvarande socialdemokratiska makteliten tog sig farsartade uttryck när de jagade lilla Radio Nord hysteriskt för att stoppa deras sändningar utanför radiomonopolet som kontrollerades av socialdemokraterna, liksom tv-monopolet.

Desperat försöker vissa tidningar och proffstyckare stoppa människor som till exempel hemmaföräldrar från att höras. VAD är de så rädda för? Vad tror de ska hända om åsiktsförtrycket hävs och hemmaföräldrarnas röster och åsikter släpps fria?

Lite skrattretande är det allt. Jag tror inte att de behöver vara så rädda. Det värsta som kan hända med en seriös debatt, fler åsikter och fakta istället för myter - är att vi får många fler barnomsorgsalternativ att välja mellan och att förskolan tvingas ur sin djupa kris genom att barngrupperna blir mindre och personalen fler. Kanske vi till och med får se förskolebarn omfattas av en arbetsmiljölag och som grädde på moset med all valfrihet och en bättre och mer flexibel familjepolitik, så får vi kanske se en bättre psykisk hälsa hos Sverige barn. Det är väl inte så farligt?

Madeleine Lidman

p.s Den här ledaren i DN beskriver väldigt bra varför ett öppet demokratiskt samhälle, med ett öppet debattklimat är positivt.








lördag, juli 16, 2011

Stanna hemma eller välja förskola

Foto: Richard Leeming(FLICKR) LICENS: CC BY-SA
Det finns många sätt att fostra små barn. Just nu är trenden att göra små barn till elever från ett års ålder och sätta dem i förskola. Men om man vill göra annorlunda så går det faktiskt också väldigt bra. Varje tidsålder har sin trend och det viktigaste är alltid att följa sin magkänsla.

Väljer man förskola så är det några saker som är viktigt att tänka på att titta på innan. Hur stor är barngruppen? Hur många personal finns det per barn? Hur känns personalen.... även om trenden just nu är att poängtera utbildning så är det många andra egenskaper hos personalen som är viktig. Är de empatiska? Knyter de an till barnen? Kärleksfulla? Omtänksamma? Trivs de med sitt jobb och har de en arbetssituation som gör att de orkar vara på topp? Små barn kräver mycket närhet, kärlek och god omvårdnad för att inte längre fram i livet drabbas av psykisk ohälsa eller beteendestörningar. Utarbetad personal som inte mår bra, klarar naturligtvis inte av att ge barnen vad de behöver och miljön blir inte bra. En bra bok att läsa för att lära sig mer om hur förskolan fungerar i praktiken och vad man ska tänka på är: ”Förskolan för de allra minsta. På gott och ont”.

Viktigt är också att om du väljer att sätta ett litet barn i förskola tidigt, så försök att ändå ge ditt barn tid. Gå ner i arbetstid, omprioritera, hämta tidigt och ge avkall på andra aktiviteter i ditt liv för att finnas där för ditt barn. Det är inte heller ett råd du kommer att få i dag när det finns starka krafter som arbetar för att alla barn ska gå långa dagar på dagis. Få har väl missat debatten om hämtstressen.

Och så magkänslan. Vad är det egentligen. Det kan vara om ditt barn gråter hysteriskt vid lämning och du känner att något är fel. Personalen kommer kanske att säga att allt är okej och du kommer att försöka tvinga dig själv att tro på deras ord. Mitt råd är.... gör inte det rakt av utan att fundera lite till. Har ditt barn knutit an och är trygg med "sin" personal, så ska barnet inte gråta hysteriskt. Tyvärr men jag tror inte heller på att bara gå och lämna ett gråtande barn.

Återigen kan jag bara säga - strunta i att vara politiskt korrekt och lyssna till din magkänsla.

Hur långa dagar tror du själv att ditt barn orkar med? Kom ihåg att ju mer tid du tillbringar med ditt barn - desto lättare blir föräldrarollen. Du får nämligen öva och ni knyter an till varandra, vilket underlättar enormt. Lär du dig att hitta ett bra samspel med ditt barn när det är litet och kommer du in i föräldrarollen då, så underlättar det föräldraskapet under frigörelsefasen och tonåren. Jag brukar säga.... den förälder som inte klarar av en vilt skrikande tvååring i mataffären - hur ska den föräldern kunna hantera barnet som tonåring? Det finns en mening med barnets utvecklingsfaser också för föräldrarna och det är att mogna och växa in i föräldrarollen. Men då krävs det förstås att man tillbringar tid med barnen och orkar - och inte på grund av brist på tid och dåligt samvete börjar ”curla” de små.

Vill du vara hemma....grattis.... det går som sagt också alldeles utmärkt, även om det inte är vad du kommer att få höra när du väljer att stanna hemma längre än ett år. Människobarnet föds egentligen alldeles för tidigt och är det hjälplösaste av alla däggdjursungar. Egentligen skulle människobarnet behöva ligga kvar i magen ett år till, men det klarar inte kvinnokroppen av, så våra ungar föds innan de är fullt utvecklade.

Första året för människobarnet handlar därför om att "komma ikapp" och lära sig de baskunskaper som vi däggdjur behöver, som att få styrsel på kroppen och kunna sitta och gå till exempel. Mellan ett- och tvåårsåldern sker sedan en enorm utveckling av hjärnan. Den påverkas starkt av den känslomässiga relationen till föräldrarna (eller andra vuxna som tar hand om barnet). Samspelet och anknytningen - kvaliteten i relationen - har en grundläggande betydelse för barns sociala, emotionella och intellektuella utveckling. På Folkhälsoinstitutet skriver man:

”En omfattande vetenskaplig litteratur visar att ett gott samspel mellan föräldrar och barn minskar risken för ett stort antal hälsoproblem (Stewart-Brown 2008). Ett gott samspel minskar risken för olika former av psykisk ohälsa kommer till uttryck eller utvecklas, däribland beteendeproblem och för inåtvända problem (till exempel depression och ångest). Det finns också stöd för att en god relation mellan föräldrar och barn minskar risken för alkoholmissbruk, drogbruk, rökning, fetma, ohälsosamma matvanor, olycksfallsskador och hjärt- och kärlsjukdom. Att föräldrarna har en avgörande betydelse för barnens hälsa är känt sedan länge”.

Ett gott samspel ja.......det är hela grunden för barnets sociala, emotionella och intellektuella utveckling. En engagerad förälder har naturligtvis alla förutsättningar att ge det lilla barnet det som det behöver för att utvecklas och bli socialt välfungerande, empatiskt och för att barnet ska må bra och inte drabbas av psykisk ohälsa. Även om det finns syskon så räcker en förälder till för att samspela socialt med barnen och äldre syskon är också en tillgång i samspelet. Den närhet, kärlek och goda omvårdnad som en förälder kan ge är i mina ögon guld värd för det lilla barnets utveckling. En trygg och bra bas att stå på behöver alla barn och den fås som sagt i socialt samspel med en vuxen. Något som också är grunden för att barn ska inhämta kunskaper och bli duktiga i skolan.

Utmaningen för många hemmaföräldrar i dag är att hitta andra barn som också är hemma. Med den ensidiga familjepolitik vi har haft så har politikerna utan att tveka länge försökt fasa ut alternativ som dagmammor och sett till att stänga ned öppna förskolor, lekis, parklekar och andra former av barnpassning (som där man förr kunde lämna in barn om man behövde gå till läkaren till exempel). Kortsiktigt gäller det därför att hitta andra lösningar som hemmaförälder - och skapa nätverk med andra som är hemma. Långsiktigt så måste en förändring till eftersom en majoritet ändå vill vara hemma längre med sina barn. Därför är det dags att ställa krav på politikerna att utöka valfriheten igen och underlätta för hemmabarnen och hemmaföräldrarna att hitta mötesplatser.

Det är från ett års ålder som det riktigt spännande börjar. Det är nu barnet på allvar vill upptäcka omvärlden och lära sig att fungera i den och bli en del av en gemenskap. Upptäckarlustan hos en liten ettåring är enorm. Allt är nytt och spännande och ska naturligtvis helst upptäckas där ute i det verkliga livet där allting sker. Bara att gå en lugn promenad och upptäcka allt som parken eller skogen erbjuder. Få följa med och fika och lära sig hur man gör ute, få följa med och handla, vara med och laga mat, städa. Från cirka tre års ålder börjar barnet få större utbyte av att träffa kompisar, då är det bra att ordna något regelbundet som en träff i lekparken eller bara att bjuda hem kompisar eller få komma hem till andra. Kom ihåg att allt du gör som hemmaförälder är en del av den absolut mest överlägsna pedagogiken.... hemmapedagogiken eller som den också kallas vardagspedagogiken. Så här bygger du upp din hemmatillvaro.

Du kommer inte att få uppmuntrande tillrop som hemmaförälder, eftersom proffstyckarna och nästan  alla politiska partier tycker att du gör ”fel” val. Kom därför ihåg att du lär dig mycket och utvecklas som hemmaförälder och känns det bra och rätt - så våga lita på din magkänsla. Du känner ditt barn mycket bättre än proffstyckarna och politikerna. Läs ”Den kreativa hemmaföräldern"




torsdag, juni 09, 2011

Ljug inte Gabriel Wikström!

Det finns egentligen bara en sak att säga angående sossarnas försök till skolplikt för små barn;

VAR finns de forskningsresultat som visar att förskolan bidrar till en bättre utveckling hos barn?

Om man kläcker ur sig ett så tvärsäkert påstående så bör man ha åtminstone en enda svensk undersökning att hänvisa till. Men det finns inga svenska undersökningar – vilket förstås lämnar utrymme för att hitta på både det ena och det andra tydligen. En strategi som fungerat väl för socialdemokraterna tidigare...... innan internet. I dag är nog människor inte fullt så lättlurade.

Att påstå en sådan här sak – blir en direkt lögn – i ljuset av den ständigt ökande psykiska ohälsan hos barn. Beteendestörningarna ökar och vill man veta varför så var Per Kågeson sanningen på spåren redan 2005 i sin bok "Tid för barn".

Svenska barn uppvisar dessutom allt sämre resultat i skolan. Det är bara att titta på OECD Pisa undersökningen. Hur hänger det ihop när så många går på dagis, från så tidig ålder?

Men i Finland går det bra och där heter framgångsfaktorn NÄRVARANDE FÖRÄLDRAR.

Vill man veta hur förskolan påverkar barn så är det bara att läsa den största undersökning som har gjorts och det är NICHD studien som är gjord på barn varav de flesta gick på dagis av en högre kvalitet än vad vi har i Sverige.


Läs också:







lördag, maj 28, 2011

Så skapas narcissistiska barn

Vi människor blir empatiska när vi blir empatiskt behandlade som små. Får vi inte den goda omvårdnad, den närhet och kärlek som vi har rätt till då - så växer vi upp till oempatiska vuxna med en narcissistisk läggning.

Det är mellan ett - tvåårsåldern som empati, inlevelseförmåga, allt det som sitter i frontalloberna utvecklas. Men för att barnen ska utvecklas till socialt välfungerande vuxna så behövs det en vuxen som kan knyta an till barnet och samspela socialt med barnet.

Föräldrar i dag vet väldigt lite om utvecklingspsykologi och hjärnans utveckling. De vet väldigt lite om hur beteendestörningar och personlighetsstörningar hos barn uppstår och de vet säkerligen inte att beteendestörningarna ökar hela tiden. Visst de det så skulle de säkerligen fundera både en och två gånger HUR de låter sina barn tillbringa sina första år i livet.

Som förälder har du alltid en ansvar att själv söka dig information och vara kritisk mot den information som staten serverar. Men samtidigt har politikerna ett stort ansvar att inte ge föräldrar missledande information. Även om de anser att syftet är gott och har suttit på något partikansli och dragit upp riktlinjerna för inom vilka ramar människor ska få leva sina liv.

Det måste i alla system finnas ett stort mått av frihet inbyggt. Det måste uppmuntras att människor tänker själva för annars kan saker gå alldeles för långt åt fel håll och konsekvenserna i lidande blir nästan ogripbara.

Familjepolitiken är ett exempel där politikerna varit inne och styrt alldeles för mycket. Även om inte så många greppat det ännu så ser vi i dag konsekvenserna. Den svenska förskolan befinner sig i en djup kris och många barn far väldigt illa i stora barngrupper med få personal. Naturligtvis så skadar miljön deras utveckling - det är alla forskare ense om. Men det är inte den information som föräldrar får. De får bara höra hur viktigt det är att inte missa dagis, eftersom det ingår i det "livslånga lärandet" och barnen ses som små elever.

Stressen för personalen gör också att en del till slut kommer att låta det gå ut över barnen. Ett annat problem med för många barn är att olyckorna, de allvarliga olyckorna ökar.

Lägger man till det att Sveriges barn saknar skydd i en arbetsmiljölag, så förstår den (som vill och orkar förstå) att situationen för de allra minsta är allvarlig - mycket allvarlig.

Vi befinner oss i ett mycket skarpt läge och det finns inte längre tid att ta på sig skygglapparna eller stoppa huvudet i sanden som förälder. Det finns bara en sak att göra och det är att kräva mindre barngrupper och mer personal. Men också fler barnomsorgsalternativ och mer frihet att som förälder själv sy ihop olika lösningar för att hitta en bra balans mellan familj och jobb.


Hemmaföräldrars nätverk



fredag, maj 27, 2011

Mamma, pappa, bebis och syskonet på dagis

I Svenska Dagbladet står det om den kloka reformen som Kristdemokraterna drivit fram som innebär att föräldrar och barn snart får 30 dagar tillsammans för att knyta an och vänja sig vid att familjen utökats. Jag hoppas att alla föräldrar är så kloka att de inser att den tiden som mamman och pappan behöver för att knyta an till den lilla bebisen - behöver syskonet/syskonen lika mycket.

Många föräldrar tycks leva i föreställningen att syskon nummer två ska få exakt lika mycket tid med mamma och pappa som första barnet fick. Därför dumpas ettan på dagis när tvåan kommer hem från BB.

Det är något sorgligt över hela det tankesättet.

Lilla ettan ska väl inte känna sig undanskuffad, utan behöver ju också vara med sin mamma och pappa och sitt nya syskon och få känna att han eller hon är precis lika älskad och viktig som innan syskonet kom.

Här handlar det inte om mamma och pappa först och främst utan om barnen. Tvåan lider inte av att ha ett syskon hemma. Tvärtom. Det här är bara ytterligare ett bevis på att föräldrar i dag inte tror sig om att klara av att ta hand om två barn samtidigt. Varje barn ska tydligen få växa upp som "ensambarn". Men barn behöver hela sin familj, de behöver få frottera sig med sina syskon och finna sin plats i syskonskaran. Och nog borde de allra flesta kunna reservera de 30 dagarna inte bara för sig själva utan också för det äldre syskonet. Jag är övertygad om att det är en mycket klok investering att ge hela familjen den tiden.

Hemmaföräldrars nätverk




söndag, maj 01, 2011

Sverige och Finland har valt helt olika vägar kring skolan

Finland satsar på välutbildade lärare med hög status och lärarledda lektioner. Tiden verkar inte gå åt till att fostra barnen och få dem att;

- stänga av mobilerna och sluta surfa/sms:a/prata i telefon
- ta av sig kepsar/mössor
- ta ner fötterna från skolbänken
- sluta prata med bänkgrannen och börja lyssna på läraren
- sitta still
- sluta stöka rent allmänt

Istället kan lärarna i Finland satsa på att utbilda i ett ämne de brinner för och har goda kunskaper i - och resultaten lär inte vänta på sig. Finland toppar i OECD Pisa undersökningen år efter år.

I Sverige verkar fokus i dag ligga på att komma tillrätta med alla beteendestörningar hos en stor andel av barnen. Skolorna satsar pengar på att köpa in färdiga program som barnen ska malas igenom på skoltid, för att försöka få lugn och ro att undervisa.

Men VEM frågar sig varför barnen beter sig så här? Vem ser varje enskilt barn och just det barnets behov - av medmänsklighet, närhet, bekräftelse, ledning?

Sverige är sannerligen ute på hal is. Jag tror att vi måste gå tillbaka till själva grunden och titta på HUR vi låter våra barn växa upp. Vi har en familjepolitik som inte tar hänsyn till det enskilda barnets behov - istället ska alla föräldrar med ekonomiska styrmedel tvingas att välja standardlösningen - med två heltidsarbetande föräldrar och barnet på dagis från ett års ålder. För att nå dit och få föräldrar att sätta sin magkänsla åt sidan - en magkänsla som hos en majoritet skriker att det här är fel att lämna bort ett så litet barn - så har man ett digert propagandamaskineri som ständigt arbetar med att invagga föräldrar i en falsk säkerhet, att det bästa för alla barn - i alla lägen - är att alltid sätta barnet på dagis från ett års ålder.

Men svenska föräldrar är grundlurade och väldigt få ser de här sambanden mellan uppväxt och psykisk ohälsa - även om det går att se en ökning av människor som både ser och agerar - mot dagens styrande familjepolitik.

Nu har familjepolitiken drivits så hårt i decennier att nästan 90 procent av alla ettåringar i dag går på dagis. För att göra det hela mer kostnadseffektivt, så har barngrupperna gradvis ökats på och personalen skurits ned, utan alltför stora protester från föräldrarna - som fortsätter att lämna in barnen varje dag till dagis, som de ska göra.

Steg ett är infört och på plats.

Nästa steg som nu är på gång, är att skapa stordriftsfördelar - allt fler "stordagis" byggs eller skapas med hjälp av baracker som ställs ut. Här ska det sparas pengar genom att ha stora dagis med många avdelningar, där man kan ha ett kök, en städfirma, färre personal - som dessutom ska rotera på avdelningarna, så att deras arbete blir mer stimulerande.

Men vem har gjort en riskanalys av hur barnen påverkas av denna stordrift? Vem har tänkt på hur det är för barnen, att inte bara vistas i stora barngrupper - utan också få ibland hundra barn att relatera till, som man möter ute på gården. Hur blir det för barnen att ständigt möta ny personal? Hur förändras verksamheten när dagisen allt mer börjar likna en skola, där små ettåringar får växa upp i en allt mer skolliknande miljö?

Vem har ens tänkt tanken på hur en sådan miljö påverkar barnen?

Vi kan ju ändå ana hur dagens miljö påverkar barnen. Alla program som sätts in mot beteendestörningar hos både förskolebarn och skolbarn - talar sitt tydliga språk. Det är bara att konstatera att vi är inne på en mycket farlig väg - i en hejdundrande fart - och att väldigt få ser faran, agerar eller ens har en aning om vad de ska göra åt det här.

Ännu ett skäl att släppa fram lite nya röster i debatten, som hittills dominerats av dagiskramarna. Vi behöver en mer flexibel familjepolitik som tar hänsyn till att alla barn är olika. Föräldrar ska utan att skämmas lätt kunna välja mellan en mängd olika barnsomsorgsalternativ, där även hemmalternativet ska ingå.





fredag, april 15, 2011

Förskolorna inspekteras inte

Som alla vet vid det här laget så befinner sig den svenska förskolan i djup kris.... en del av oss har känt till det länge och arbetat för förbättringar - andra har valt att behålla skygglapparna på och istället fokuserat på att bekämpa de som velat förbättra situationen och åtgärda problemen.

De som kommit i kläm är alla de barn som fått gå år ut och år in i undermåliga förskolor med stora barngrupper och få personal. Nu har en förskola till nyligen fått stänga - och det hör ändå till ovanligheterna att det går så långt. En anledning till det är väl säkerligen att små förskolebarn saknar skydd i en arbetsmiljölag och en Lex Sarah lag.

Men den svenska förskolan är ju så fantastiskt enligt myten - så fantastiskt att den till och med går på export. Vad ska man säga..... stackars, stackars barn.

Alla dessa myter, alla dessa falska invagganden i säkerhet. Föräldrar som ständigt får myter om att förskolebarn blir bättre i skolan, blir mer socialt välfungerande. Teori och praktik. Myter och sanningar. Men mitt i allt det här finns det väl ändå någon ytterst ansvarig. I Sverige är väl allt så kvalitetssäkrat och kontrollerat.....eller.

I Göteborg där larmen om krisen i förskolan duggat tätt, visar det sig att Skolinspektionen inte har gjort någon tillsyn i förskolorna sedan...... hör och häpna...

2004.

Föräldrarnas största oro just nu verkar ändå vara om de ska få plats till sina små ettåringar eller inte. Kanske.... borde de vara mer oroade över att få en plats. För VAD kommer deras barn egentligen att erbjudas för verksamhet. Men föräldrar är inte särskilt oroade, de får ju sällan höra sanningen. Något som ett eventuellt införande av en Lex Sarah lag skulle ändra på. Kanske har vi nu kommit ett litet steg närmare det införandet - utredning föreslår Lex Sarah-regler för skola och förskola:

"Den som arbetar i en utbildning eller en verksamhet inom skollagens område ska vara skyldig att rapportera missförhållanden till sin förskolechef eller rektor. Förskolechefen eller rektorn får ansvar för att utreda och avhjälpa missförhållandet. Allvarliga missförhållanden ska anmälas till Skolinspektionen. Det föreslår den särskilda utredaren Margareta Åberg, lagman och chef för Förvaltningsrätten i Göteborg, som idag överlämnar betänkandet - Rapportera, anmäla och avhjälpa missförhållanden - för barns och elevers bästa (SOU 2011:33), till utbildningsminister Jan Björklund."

Det har inte varit lätt att få fram den här förändringen. Vi är många som kämpat för det här. Själv har jag lagt ned många fem års arbete genom att skriva debattartiklar, blogga, skriva till ansvariga politiker, skriva kommentarer, inlägg på forum med mera... ja listan kan göras hur lång som helst, men trägen vinner. Och ett stort tack till förra Barnombudsmannen Lena Nyberg som var med och kämpade i så många år för att förskolebarnen skulle få det bättre. Och även innan henne kämpade BO för förskolebarnen:

Redan 1998 och 2001 påtalade dåvarande Barnombudsmannen att förskolebarn borde omfattas av en arbetsmiljölag och Lena Nyberg fortsatte sedan att kämpa mycket under sina år för att det här skulle bli verklighet. Sedan hon slutade har det varit väldigt tyst från BO angående våra allra minsta och deras situation.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk




torsdag, april 07, 2011

Tid för barn handlar om både mammor och pappor

Hemmaföräldrars nätverk startade för att det är viktigt med valfrihet - men då talar vi också valfrihet fullt ut, där både mammor och pappor ska ges en chans att ge sina barn tid. Det är så att det oftast är kvinnor som väljer att vara hemma, precis som att 9 av 10 som arbetar inom vård och omsorg också är kvinnor. Men även om fler mammor är hemma så betyder det inte att papporna inte gör något - eller inte ger sina barn tid (de kan fortfarande gå ned i arbetstid, låta bli att arbeta övertid och välja bort "egentid" och aktiviteter utanför hemmat till förmån för barnen).

Följer man debatten i media så ser man att den här ekvationen är svår att få ihop för många proffstyckare och politiker. De klarar inte av att se att människor väljer olika och att det inte behöver vara dåligt. Kanske är det därför de fördrar enkla lösningar, som att ingen av föräldrarna ska ge barnen tid. Då är vi jämställda i deras ögon - alla har valt lika och de kan koppla av.

När jag läser gamla blogginlägg sedan några år tillbaka så inser jag att jag har utvecklats och fått nya tankar i många frågor. Debatten och diskussionen kring våra liv och hur vi får chansen att leva, är så otroligt viktig för att utveckla det samhälle vi lever i, så att det passar alla.

Men utvecklingen ska komma ifrån gräsrotsnivå.

Tyvärr så kommer alldeles för mycket färdiga och ensidiga lösningar istället från proffstyckare och politiker och de kör utnötningsmetoden och skriver och debatterar om samma sak.......om och om igen - som i fallet med kvoterad föräldraförsäkring. Till slut har det nötts så mycket att människor börjar uppleva det som en sanning, ett måste. Än har vi inte nått dit just i den frågan för en majoritet vill ha valfrihet men en del räddhågsna politiker börjar dra öronen åt sig och börjar tro att det här är en politik människor vill ha - eftersom frågan ständigt kommer upp, överallt och i alla sammanhang. Men märk väl..... inte från gräsrötterna.

Det blir så fel bara när man påtvingar en utveckling på människor på det viset. Ofta får det - som i fallet med en annan "utnötningsfråga" - införandet av standardmodellen (två heltidsarbetande föräldrar och barnet på dagis från ett års ålder) - många negativa sidoeffekter som man inte räknat med från början. När utvecklingen som i det här fallet tvingats fram med ekonomiska styrmedel, så blir de negativa sidoeffekterna ständigt ökad psykisk ohälsa hos små barn. Helt enkelt för att en påtvingad utveckling går för fort fram och så hoppar man över att stämma av hur de politiska ramarna man satt, egentligen slår mot människor i praktiken. Någon avstäming eller kontroll över effekterna behövs ju inte - eftersom man redan "vet" att det är rätt väg att gå, så utan att tveka påtvingar politikerna en bestämd modell på människorna ovanfrån.Resultat ser vi nu i en helt oacceptabel miljö för förskolebarn, där de är längre dagar på dagis än föräldrarna är på arbetet och får vistas i stora barngrupper med få personal.

Själv blev jag chockad när jag upptäckte att socialdemokraterna i maj 2006 avvisade förslaget om att förskolebarn skulle omfattas av en arbetsmiljölag. Ett ganska brutalt avslag för de små barnen som jag var den enda att uppmärksamma i en debattartikel i Svenska Dagbladet. Inte en enda tidning hakade på och ifrågasatte det här avslaget av skydd eller vad det skulle komma att betyda för de minsta barnen i förskolan och för deras miljö. Nu fem år senare kan vi tydligt se resultatet i en förskola som faktiskt har fått ännu större barngrupper och ännu mindre personal.

Av det kan vi lära oss att det är viktigt att inte bestämma åt människor hur de ska leva sina liv - att det är viktigt att media inte censurerar åsikter - utan att de vågar släppa fram många olika åsikter, så att debatten kan utveckla och leda vårt samhälle framåt. Och framförallt att det är viktigt med journalister som tänker själva och har redaktioner som vågar ta debatten. Vi måste hela tiden våga fundera över vilka som drar i "våra livstrådar" och fundera över vilken agenda de egentligen har. Därför känner jag att jag gärna vill dela med mig av Pelle Billings tankar - "Vad händer när män börjar tala" - för att få lite balans i den ständiga tsunami av millimeterfeminsternas åsikter som sköljer över oss.

Madeleine Lidman

Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Matte Matiks Blogg



tisdag, april 05, 2011

Den kreativa hemmaföräldern

Att stanna hemma med barn ses hos många proffstyckare och även hos en och annan karriärkvinna som bortslösade år. "Där går de små parasiterna hemma med sina barn och presterar noll och nix".

Är då hemmatiden helt bortkastad? År när hemmaföräldern hasar omkring hemma och bakar cupcakes och städar. Eller kan det vara så att även hemmaåren är utvecklande för den förälder som är hemma? Kan tiden när man bygger upp sin hemmatillvaro - och introducerar vardagspedagogiken till barnen, när man bygger nätverk med nya föräldrar och barn och när man febrilt försöker hitta sätt att utveckla sig, så att man kan få in en fot igen på arbetsmarknaden, eller när man kämpar för att få ihop ekonomin sedan den höga skatten är betald - verkligen ge något?

Självklart är det så att du utvecklar nya färdigheter när du är hemma, som du har stor nytta av när du återvänder till arbetslivet. Och lika självklart är det att de som inte har gjort valet att stanna hemma och ge sina barn tid OCH lider av dåligt samvete för det - inte är sena att hoppa på hemmaföräldrarna och kritisera dem. (Tack och lov gör inte alla det - de allra flesta accepterar att vi väljer olika och behöver inte heller försvara sitt eget val genom att försöka misskreditera andras).

Det är fyra ledord som jag faktiskt ser som hemmaföräldrarna definitivt utvecklar och det är sin;

- kreativitet
- flexibilitet
- effektivitet
- förmåga att ha många bollar i luften

I Sverige är hemmaföräldrarna extra utsatta eftersom vårdnadsbidraget inte finns i alla kommuner (och har funnits så kort tid). De allra flesta har därför fått finna sig i att de varit tvungna att säga upp sig för att kunna stanna hemma (vårdnadsbidraget gör att du har kvar din anställning) - så att de tvingats ut i total otrygghet. Dessutom förlorar de sin SGI - sjukpenninggrundade inkomst och finner sig utförsäkrade. Något som storeligen glädjer människor som till exempel Nalin Pekgul (s), som nyligen satt och skrek till några hemmamammor i programmet "Kvällsöppet med Ekdal" - att de minsann inte skulle vända sig till henne om de fick ekonomiska svårigheter på grund av sitt val att ge sina barn tid.

Så förutom otrygghet, och ekonomiska svårigheter på grund av särbeskattningen som gör att hemmafamiljen ofta får betala mer i skatt än familjen med två inkomster - så måste hemmaföräldrarna utstå ständiga påhopp från proffstyckare, karriärkvinnor/män (med dåligt samvete) och en del politiker som blir vrålarga när de inte lyckas tvinga alla människor att göra samma val här i livet.

För att våga ta steget att ge sina barn tid med de oddsen - så krävs det förstås en alldeles speciellt stark personlighet och ett stort mod. Hemmaföräldrarna kommer vare sig de vill eller inte att tvingas utveckla sin kreativitet för att kunna ta klivet tillbaka till arbetslivet igen. Många väljer att starta eget, andra vidareutbildar sig och en del utvecklar sig så mycket i den kreativa vardag som hemmatiden ändå erbjuder, att de uppfinner något alldeles eget.

Men det pratas det förstås tyst om. Vem vill/vågar skriva en artikel med den vinklingen. Just nu - inte någon - det är inte gångbart. Vill man sälja tidningar är det säkrast att skriva det som en majoritet vill läsa och hemmaföräldrarna tillhör inte majoriteten. Därför tar jag tillfället i akt att berätta om den tyska 35-åriga hemmafrun Melitta Bentz från Dresden i Tyskland som år 1908 fick idén att filtrera kaffet genom en bit läskpapper, som hon tog från sin sons skrivbok. Hon såg strax det geniala i idén och tog patent på den. Melittas namn blev snabbt synonymt med kaffefilter och filtren säljs fortfarande under hennes namn.

Så nästa gång ni går och kokar kaffe och lägger i ett melittafilter, så skänk en kreativ hemmaförälder en tanke och kom ihåg att det finns många fler där ute, även om deras historia ännu inte finns på pränt.

Madeleine Lidman

Läs också:





lördag, april 02, 2011

Skrämmande okunskap hos vissa läkare

Man kan lägga energi på olika saker. Många i dag har insett att den svenska förskolan befinner sig i en djup kris och att väldigt många barn far riktigt illa i den miljö som de tvingas tillbringa sina dagar i. Därför arbetar de aktivt för att påtala problemen och försöka förbättra de små barnens vardag. All heder åt dessa människor som lägger tid och energi på att kämpa för våra allra minsta.

Sedan finns det människor som kämpar med näbbar och klor för att bevara myten om att den svenska förskolan håller en hög kvalitet och att dagens stora barngrupper och få personal inte innebär några som helst risker för barnen. Den ständigt ökande psykiska ohälsan hos barn till trots.

Cecilia Chrapkowska läkare vid Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus - även politiskt engagerad i Feministiskt initiativ, Fi, tillhör de som vill bevara myten och skriver flitigt debattinlägg för att med alla medel upprätthålla sakernas tillstånd, så att allt blir vid sin ordning. Det är inte särskilt hedervärt i mina ögon. Hon hävdar till exempel att det finns vetenskapliga studier av hur förskolevistelse påverkar barns utveckling och hänvisar naturligtvis till den ENDA STUDIE som gjorts på barn i Sverige - Bengt-Erik Anderssons studie gjord på 119 barn (några hoppade av under tidens gång) - som gick på dagis i slutet av 70-talet och början på 80-talet. Problemet är bara att den studien inte har evidens och det beror bland annat på att föräldrarna själva fick anmäla sig till studien. Ett annat problem är att det talas om "förskolebarn" men hälften av barnen som omnämns som "förskolebarn" gick hos dagmamma! Dessutom såg dagis på 80-talet helt annorlunda ut jämfört med dagens förskola;

- Läroplanen fanns inte
- Personalen var inte lika välutbildad
- Barngrupperna var mindre
- Personalen var fler

Men det finns studier och forskning som har evidens som till exempel NICHD studien gjord på över 1 000 barn. Där förskolorna många gånger höll högre kvalitet än förskolorna i Sverige. Den studien visar att dagisbarnen hade ett litet försprång i kunskaper inför skolstarten men att den skillnaden är utraderad vid 12 års ålder, då det INTE går att se några som helst skillnader. Däremot visade det sig att dagisbarnen blev betydligt mer aggressiva och hade fler beteendestörningar och det hade en direkt koppling till vistelsetiden på dagis - ju längre dagar desto mer aggressiva och utagerande blev barnen.

Men Cecilia Chrapkowska är tack och lov ganska ensam om att fortfarande hylla förskolan i sin nuvarande form - med stora barngrupper och få personal. De allra flesta ser och har sett problemen under flera år nu. Böckerna "Tid för barn" av Per Kågeson och "Förskolan för de allra minsta. På gott och ont" sammanfattar läget väldigt bra. De som har ställt sig på barnens sida skriver blanda annat i artikeln "Staten måste ta ansvar för alla förskolors kvalitet" följande;

"Stora barngrupper är riskabla på flera sätt. Stress innebär psykobiologisk obalans som, om den blir långvarig, ökar risken för framtida psykosomatisk sjuklighet. Stresstillstånd utvecklas om oro och ängslan inte kan fångas upp i en trygg relation. Andra viktiga stressfaktorer i stora barngrupper är buller och trötthet".


Sue Gerhardt berättar i sin bok "Kärlekens roll" hur studier av dagisbarn visade på höga nivåer av kortisol;

"Den amerikanska forskaren Andrea Dettling använde sig av kortisolmätningar för att avläsa vilken effekt detta hade på stressresponsen. Hon gick till en förskola för att studera barn i tre- fyra årsåldern som var åtskilda från sin närmaste anknytningsperson hela dagarna.

Hon fann att barnen upplevde denna erfarenhet stressande. Det behövde inte vara så att barnen såg stressade ut eller uppträdde som om de var stressade, men deras stressrespons var aktiverad och deras kortisolnivåer steg allteftersom dagen led, i synnerhet för de barn som var mindre socialt begåvade. På eftermiddagen hade de extra höga kortisolnivåer – alltså vid en tid på dagen då de normalt sett var minskande hos barn som var hemma med en förälder".


Men enligt Cecilia "finns det dock inga svenska studier som tyder på att förskolevistelse försämrar barns psykiska hälsa". Nej, för det finns inga svenska studier gjorda överhuvudtaget. En skicklig liten vilseledande mening. Och för att vända på det hela - så finns det faktiskt inte några studier som visar på varför vi i Sverige har en ständigt ökande psykisk ohälsa hos barn, så hur kan en läkare som Cecilia bara hävda att det INTE finns ett samband med dagens förskola? Det är inte seriöst.

Men hur som helst så finns det mängder med studier utomlands och det finns mängder med psykologer, läkare och människor som arbetar med barn - som ser ett samband mellan stora barngrupper, få personal i förskolan och psykisk ohälsa. Det finns människor som berättar fakta istället för att underhålla myter.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Ideologi bakom Chaprowskas myter



fredag, mars 25, 2011

Vi behöver debattera familjepolitiken mer öppet

Det pratas mycket om att dagisföräldrar som har barnen på dagis långa dagar känner "hämtstress" och så känner de skuld. Och som ett brev på posten så översvämmas nu ledarsidorna och krönikorna från proffstyckarna om att hur viktigt det är att inte känna skuld eller press att hämta tidigt - för inte kan barnen ha det det bättre än "att få leka och ha skoj tillsammans med ett gäng glada kompisar under ledning av utbildad personal".

I samma andetag som de berättar hur deras egna barn älskade att bli hämtade sist på dagis, eller hur barnen "älskade" sitt dagis, så passar de förstås också på att ge en känga till hemmaföräldrarna - som genom att ge sina barn tid "förstör" jämställdheten och dessutom låter barnen "ha tråkigt" (där de får sitta i ett hörn och stirra in i väggen, när mamma bakar cupcakes). För ärligt finns det något tråkigare för barn än att vara hemma med en förälder lite längre än ett år?

Eller...

Nej ska vi vara ärliga så ser naturligtvis hemmabarnens villkor inte ut på det viset - men det är säkert en bekväm försvarsmekanism att inbilla sig det. Vill man veta hur hemmaföräldrarna lägger upp sin vardag och hur hemmabarnens dagar ser ut, så kan man ju faktiskt ta och släppa fram lite hemmaföräldrar i media. De skulle säkert bli jätteglada att för omväxlings skull få berätta sin egen historia själva, istället för att andra i mycket negativa ordalag gör det ÅT dem.

Jag vill inte att någon ska känna skuld. Men jag vill gärna öppna upp debatten och släppa fram även hemmaföräldrarna, för att skapa lite balans och för att berätta att man kan göra många olika typer av val - och hitta många olika lösningar. Vi lever i en tid av ständiga förändringar men många proffstyckare i gammelmedierna, tror att de har hittat den enda universallösningen för hur vi ska låta våra barn växa upp.

Själv kan jag bara säga att jag inte vet och inte heller kan säga; "gör så här, lev så här" - det är omöjligt eftersom alla familjer och alla barn är olika. Därför tror jag inte heller att standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet på dagis från ett års ålder är "the one and only", så även om jag hade makten att som till exempel chefredaktör på Sydsvenskan, ständigt nöta ut ett familjepolitiskt budskap - så skulle det inte handla om att vidmakthålla dagens system - utan om att utveckla valfriheten.

Med en sådan makt att sprida ett budskap skulle jag också ta mitt uppdrag på största allvar och se till att släppa fram även andra åsikter. Men så är det tyvärr inte på Sydsvenskan i dag. Heidi Avellan är så arg på hemmaföräldrarna och varje månad så är hon på och kritiserar hemmaföräldrar, Kristdemokrater, vårdnadsbidraget och valfriheten.

....men hon släpper sedan inte fram hemmaföräldrarna, så att de får berätta sin historia, sin version om varför de valt att ge sina barn tid och hitta en balans mellan familj och arbete. Hon ger inte utrymme för att kommentera påhoppen eller länka till bloggar.

Det är INTE fair play. Men framförallt så är det inte bra, eftersom det censurerar och begränsar debatten. Hur ska vi kunna utveckla familjepolitiken om vi inte får diskutera den? För jag tror faktiskt inte att vi redan har hittat den ultimata familjepolitiska modellen - jag tror att det finns en stor potential att utveckla vår nuvarande modell till att bli mer flexibel och bättre anpassad för olika livsstilar.

Madeleine Lidman

Läs också:






lördag, mars 19, 2011

Arbetslinjen och Matrix

I filmen Matrix så är människornas enda värde att vara batterier och generera energi - allt under det att de i sinnet tror att de lever det perfekta livet.

I Fredrik Reinfeldts och Anders Borgs arbetslinje är vårt enda värde att arbeta heltid så att vi producerar skattepengar till en gigantisk "skattekaka". Går vi ned i arbetstid och vill få tid att verkligen leva, genom att få tid till mänskliga värden som relationer till familj, släkt och vänner, så "jobbskolkar" vi.

Är det inte rimligt att varje familj själv får bestämma hur de vill arbeta, så länge de kan försörja sig själva? Vill de leva på en inkomst, två halva inkomster eller en och en halv inkomst så ska väl det vara okej. Problemet är bara att särbeskattningen och vårt allmänt extremt höga skatteläge, gör det omöjligt att välja fritt, för de allra flesta. Väljer man något annat än standardlösningen med två heltidsarbetande och barnet på dagis från ett års ålder, så får man betala så mycket pengar i skatt att pengarna inte räcker. (En av anledningarna till att vårdnadsbidraget kom till, för att lindra effekterna av särbeskattningen som gör att hemmafamiljen ofta betalar mer i skatt).

Men är vårt enda värde som människor i Sveriges land verkligen att vara "batterier" för att generera pengar till en gigantisk "skattekaka".

Hur blir egentligen människors liv om allt toppstyrs enligt en kommunistisk anda? Hur kommer den här totalstyrningen att sluta om den får skruvas till ännu hårdare....... och då ska vi vara medvetna om att vi redan kommit en bra bit på väg.

Nästa steg kanske blir det som flera partier flaggat för - obligatorisk förskola. Låt oss säga att alla barn plockas bort från föräldrarna den dagen de fyller ett år och föräldrarna får gå ut och arbeta heltid. Barnen kommer sedan att tas om hand av utbildad personal, som ser till att stöpa dem alla i samma form enligt en väl uttänkt pedagogik. Men eftersom alla barn är olika så kommer några att "falla igenom" - de kommer inte att utvecklas enligt den pedagogiska mall som man satt upp. Då sätts "programmen" med stor P in. En utbildad pedagog i till exempel Komet börjar arbeta med barnet och en annan Kometpedagog med föräldrarna.

Här ska det styras upp under strikt handledning. De barn som inte svarar på "behandlingen" kommer då att medicineras eftersom de kommer att stämplas med en diagnos. Föräldrarna kommer att vidareutbildas i metoder och hur de ska använda dessa på barnet samt läras upp hur de ska ge "mediciner", som ska hjälpa till att forma barnet så att det passar in i mallen.

Och så här fortsätter det genom skoltiden och ut i arbetslivet.

Frågan är om det går att forma människor till små arbetsbin/"batterier" enligt den här modellen eller om vi riskerar att få en majoritet av hjärntvättade människor utan egen fantasi, egen kreativitet och uppfinningsrikedom.

Jag tror att vi har börjat vandra på en mycket farlig väg, med en mycket underlig människosyn och jag hoppas att tillräckligt många ser vad som är på väg att hända, så att de med kraft slår vakt om vår rätt till valfrihet och vår rätt att själva bestämma över våra liv. Det är inte politikernas uppgift att i detalj sätta mallen för HUR vi ska tillåtas att leva våra liv.

Madeleine Lidman








onsdag, mars 09, 2011

Ta hemmaföräldertrenden på allvar

Om jag springer naken genom stan iklädd endast ett förkläde och skriker att jag är en hemmafru, får jag komma till tals i media då? Finns det någon journalist som kommer att intressera sig för och berätta varför en majoritet av landets föräldrar skulle vilja välja bort standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet på dagis från ett års ålder - till förmån för att en förälder stannar hemma lite längre?

Nej, hemmaföräldrarna skulle nog inte heller då få sin röst hörd på ett seriöst och objektivt sätt. Men det skulle i alla fall bli ett mediadrev och sedan skulle ett och samma gäng med Nalin Pekgul i täten få dagligt utrymme på debattsidorna, för att få en chans att dissa valet att ge sina barn tid, under rubriker som "Inget hemmafruliv på andras bekostnad".

Nu är det faktiskt så att hur proffstyckarna än vill styra och ställa och bestämma ÅT människor hur de ska leva sina liv, så har gräsrötterna redan tydligt sagt vilken väg de vill gå. En majoritet i dag VILL förändra familjepolitiken och göra det möjligt för fler föräldrar att hitta en balans mellan familj och arbete. Många vill ha mer tid för sina barn än bara ett år och när de börjar arbeta igen så vill många hämta tidigare från dagis eller dagmamma.

Media borde därför på ett sakligt sätt presentera majoritetens önskemål och försöka hitta lösningar på hur det ska bli möjligt, men istället väljer många proffstyckare och en del politiker att lägga kraft och energi på att försöka förlöjliga valet att föräldrar vill ge sina barn tid (och dessutom utesluta papporna), genom att kalla det "hemmafrutrend" - allt för att lägga fokus på jämställdheten istället för barnen, så att debatten snedvrids.

Ett fulspel som de flesta genomskådar och som blir tramsigt i längden. Barnen behöver inte användas som murbräcka för jämställdhet. Det är bara att ta tag i de problem som finns, som att kvinnor får sämre vård och sämre mediciner, utan att involvera barnen. Den här debatten är gammal och överspelad. Föräldrar vill ha valfrihet och de är väldigt medvetna om varför.

I svallvågorna efter de senaste decenniernas ensidiga familjepolitik, som styrt stenhårt mot standardlösningen, har alternativen till förskolan "spolats bort". Lekisen (deltidsförskolorna med riktad verksamhet till barn mellan 3-6 år ett antal timmar i veckan) har lagts ned i många kommuner, de öppna förskolorna har lagts ned och den verksamhet som finns kvar har ofta en ensidig inriktning mot barn upp till ett års ålder, parklekarna har lagts ned - fram till för några år sedan fanns till exempel en utmärkt fungerande parklek i Täby, dit hemmaföräldrar som behövde gå till läkare, tandläkare (eller annat där det kan vara svårt att ta med barnen), kunde lämna in sina barn en timme, som lite barnvaktshjälp.

Det här måste vi ändra på NU. Vi måste se över hur vi bättre kan tillgodose alla olika barnomsorgsval, eftersom vi under alliansen ändå fått en viss valfrihet. Ett sätt är att ta bort maxtaxan samt möjligheten för föräldrar att ha små barn under tre år på dagis, när de är föräldralediga. (Finns det särskilda skäl så ska föräldrar naturligtvis kunna ansöka om förskola). Det kostar nämligen enormt mycket skattepengar och uppmuntrar bara ett enda alternativ. Men svenska folket vill faktiskt ha valfrihet och då måste vi också förändra familjepolitiken fullt ut och se till att underlätta för de föräldrar som väljer att stanna hemma längre.

Vi behöver fler lekis/barntimmar, fler öppna förskolor med verksamhet också för äldre barn och vi behöver rusta upp lekparkerna och även erbjuda parklekar med personal, där det finns underlag.

Det är också dags att media på ett seriöst sätt börjar presentera vad hemmaföräldrarna står för och vad de vill. Här ser vi engagerade mammor och pappor som kan tänka sig att stanna hemma lite längre, eftersom de är kloka nog att se att alla barn är olika - att alla familjer är olika. Karriär och barn - javisst - men inte nödvändigtvis samtidigt.

Vårdnadsbidraget är inte den ultimata lösningen, utan bör vidareutvecklas. Det är viktigt att komma ihåg att den framtagits för att lindra effekterna av den extremt styrande familjepolitik vi lever under, där särbeskattningen - som gör att hemmafamiljen ofta betalar mer i skatt - gör det svårt för de allra flesta att stanna hemma på en lön. Det som varit bra med vårdnadsbidraget är att den som har möjlighet att välja det, har kvar en fot på arbetsmarknaden (de behöver alltså inte säga upp sig för att stanna hemma längre) och de har kvar sin SGI - sjukpenninggrundade inkomst.

Det som varit dåligt är att det presenteras som ett bidrag på 36 000 kronor per barn och år istället för den subvention det ändå är. En subvention som är nödvändig med tanke på särbeskattningen men som gör vårdnadsbidraget till en ständig måltavla på grund av benämningen. När fokus istället borde ligga på att så många kvitterar ut en dagissubvention om 100 000 kronor per barn och år - för att INTE ta hand om sina barn själva. Som föräldraledig kan du sätta små barn under tre år på dagis, mellan 15-30 timmar i veckan, när du är hemma med syskon. En väldigt dyr barnvaktslyx.

Vi har mycket att jobba med och det är dags att börja fokusera på hur vi ska gå vidare med att utveckla valfriheten, så att vi underlättar för föräldrar som väljer att ge sina barn tid. Som det är nu får vi lägga kraft och energi på att försvara oss från medias fåniga, numera dagliga påhopp, (smart av media men synnerligen genomskinligt) där man försöker göra den viktiga hemmaföräldertrenden och tid för barnen, till en "hemmafrutrend där huvudmålet handlar om att baka cupcakes och heminreda".

Någon sådan trend finns inte.

Men vi är väldigt många mammor och pappor som kämpar tillsammans för att förbättra för våra små barn och som arbetar med att utveckla valfriheten, eftersom tid för barnen är något som en majoritet ändå vill ha - så det skulle vara bra om media tog sitt uppdrag lite mer på allvar och började rapportera om trenden med tid för barnen, på ett seriöst och sakligt sätt i fortsättningen.

Madeleine Lidman

Läs också: