Låt syskonen få växa upp tillsammans

”Älskade lillasyster - vad fin du är”

”Vad fin du är i håret", säger en främmande kvinna till mig när jag rusar ut ur syrrans port med alla mina syskonbarn springandes runt omkring mig. Jag säger förstås tack med ett glatt leende, men blir lite konfunderad ändå. Först lite senare trillar polletten ner - hon trodde förstås att jag var syrran. Samma sak händer när jag följer med syskonbarnen till skolan. Flera barn kommer framrusande och frågar om jag färgat håret. Syrran är brunett och jag blond - men att vi skulle vara så lika är ändå ett mysterium... för oss i alla fall.

Likheten handlar nog om att vi har svetsats samman som syskon, att vi via våra spegelneuroner i hjärnan, speglat och tagit efter varandras uttryck, röstlägen, gester och röstnivå. Vem hade kunnat tro att just vi skulle komma att bli som ler- och långhalm som vuxna, som barn var vi som hund och katt. Med fyra års åldersskillnad och en aningen lätt opsykologiska föräldrar - så där som det kunde vara på 70-talet - så var vi inte bästa kompisar direkt. Förutom när någon av oss råkade illa ut. Nåde den som petade på min syster i skolan. Minns hur jag jagade en kille genom hela skolan sedan han slagit min lillasyster. Han försökte gömma sig inne hos syfröken, men icke ... jag stegade bara in på lektionen och krävde att få prata med honom. Min syster slog man inte ostraffat och han fick förstås en utskällning som hette duga.

Ibland rök vi ihop riktigt ordentligt - och var det jag som fick gå in på rummet för "att begrunda mina synder", så var syrran snabbt där med små godsaker som tröst. Vi delade rum som små och hon brukade med kraft och energi ha en viss förmåga att ha sönder mina saker och jag retade henne och hennes kompisar i gengäld, så fort jag kom åt. Skulle vi åka bort själva och bo hos släktingar sa de alltid: "De får gärna komma en och en, men inte båda tillsammans". Trots att vi var väldigt väluppfostrade (tycker jag i alla fall), så brukade det inte hindra oss från att tjafsa, när vi kom åt.

I dag bor jag och min syster nära varandra - så nära att vi kan vinka till varandra från våra balkonger. Vi hjälps åt med vardagslivets utmaningar och vi sluter leden och kämpar tillsammans om vi blir satta "under attack". Ingenting är rosenrött - vi har båda temperament och ryker fortfarande ihop, men grundkärleken finns där och det löser sig alltid.

Jag tänker på mig och min syster när jag ser hur allt fler barn i dag får växa upp på var sitt håll. Äldre barn placeras i förskola, så fort syskonet kommer - även om barnet är under tre år. Ofta också långa dagar - och jag funderar lite över vad dessa barn missar. Det är väl en av livets första utmaningar att hantera sin plats i syskonskaran, men också att svetsas samman och bygga relationer för livet. Tänk att så många föräldrar i dag missar att låta syskonen få etablera det här livslånga bandet - ett band som är starkare många gånger än bandet till föräldrarna.

Det pratas väldigt lite om syskon och hur viktigt det är att de får tid med varandra. Förmodligen för att vi har en familjepolitik som bygger på ideologi - och i den ideologin är alla familjerelationer av ondo. Starka familjeband gör oss inte lika beroende av staten - och då kan staten inte styra oss på samma sätt. Vi ska vara fria från familjeband - och i stället tidigt fostras till ”fria, självständiga individer” - ensam är stark, säger farbror staten. Men jag håller inte med...

För tänk om det är just trygga band till syskon och familj i stort som gör oss trygga och självständiga. Trygga därför att vi vet att det finns någon där som älskar oss, när det verkligen gäller.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Det är inte alltid så klokt att lita på staten

Foto:Leann_b FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Barnen ska vara på förskola från ett års ålder så att vi blir jämställda. För jämställda blir vi när ingen av föräldrarna är med barnen... säger farbror staten, proffstyckarna och de flesta av journalisterna.

Men vem lyssnar på barnet? Och var finns barnperspektivet?

Dagis är ett ganska nytt fenomen i historien och den största skillnaden är inte att små barn tas om hand av någon annan än sina föräldrar - den största skillnaden med det här nya fenomenet är att barnet tas om hand av vuxna som barnen inte har någon anknytning eller naturlig koppling till. Det är inte vuxna som finns i barnets naturliga gemenskap. Det är i stället vuxna som ofta byts ut på grund av sjukdom, då det kommer vikarier. Vuxna som byter arbete därför att det hittar något som är bättre eller för att de inte trivdes där de var. Små barn som skiljs från föräldrarna tidigt kommer att få se väldigt många vuxna passera i revy under sin förskoletid.

Enligt anknytningsteorin behöver små barn knyta an, för att må bra och utvecklas till trygga vuxna. Och små barn kan enligt anknytningsteorin inte ha mer än fem personer som de knyter an till. Fem personer...

Hur många vuxna har den lilla ettåringen att förhålla sig till på en förskola? Där personalen dessutom arbetar olika tider och avlöser varandra. Där avdelningar ibland slås ihop och annan personal är med barnen? Hur tillgodoser egentligen dagens förskola barnens behov av trygga anknytningspersoner och hur tillgodoses behovet av några få men nära vuxna, där det finns kontinuitet i relationen - själva basen för en trygg grund och en gynnsam utveckling hos barnet?

Svårt att säga, eftersom barnperspektivet inte finns med - utan små barn är på förskola därför att det ses som en väg till jämställdhet. Hur det här påverkar barnen, vet ingen. eftersom det inte forskats i Sverige  på hur förskolan påverkar små barn. Men vad säger historien, har den här varianten testats tidigare?

Att använda barnen som murbräcka för jämställdhet har testats tidigare på Israels kibbutzer 1950 till 1980. Där hårddrog man det ännu mer och barnen var i förskola dygnet runt och träffade bara sina föräldrar en timme innan läggdags. I den uppmärksammade dokumentären Solens barn, berättade barnen om sin sorgen och saknaden efter föräldrarna.

För några veckor sedan pratade jag med en man i fyrtioårsåldern. Under ett samtal om förskola och små barn, så frågade jag honom vad han själv tyckte om sin tid på dagis som liten. Han var tyst en lång stund - jag tror inte att han fått frågan tidigare - sedan svarade han:

- Den bästa stunden på dagis var sovstunden, för då var det lugnt och tyst. Jag minns att jag aldrig trivdes på dagis och att jag längtade därifrån. Jag älskade att leka med tågen och bygga tågbana, men varje gång jag skulle sätta mig och börja leka så kom några andra barn och härjade och förstörde allt. Det kändes som att jag aldrig fick någon lugn och ro, sa han sorgset.

Sedan tillade han: "Och då var ändå dagis bättre på sjuttiotalet än vad det är nu".

Ingenting är svart eller vitt, det finns säkert mängder med barn där ute som minns sin förskole/dagistid med glädje. Men vem har någonsin frågat barnen och berättat deras historia hur de upplevt sin tid på dagis? Det är en mycket viktigt pusselbit som saknas. Barnens syn på förskolan och deras erfarenheter är också så viktiga för förskolans utformning.

Personligen tror jag också att det är viktigt att utforma förskolan efter ett barnperspektiv. Vad behöver en ett till treåring - och vad behöver en tre till femåring? Att göra det till en skola för alla barn oavsett ålder och se även små ettåringar som elever, tycker jag är ett fundamentalt feltänk som riskerar att skada barnen i deras utveckling, då de inte får sina grundläggande behov tillgodosedda.

Dessutom, hur nyanserad är den sanning vi får i dag kring förskola och hur bra eller dålig den är för barn? Hur mycket vet vi om förskolans effekt på barn, när forskning saknas och hur vet vi egentligen hur barnen mår av den livsstil som staten har stakat ut för oss och där de subventionerar standardlösningen med stora belopp? Borde vi inte åtminstone få fakta innan staten både säger och bestämmer åt oss att ALLA ska välja standardlösningen - med två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett års ålder?

Jag tycker personligen att fokus fortfarande är alldeles för lite på barnen. De ses mer som ett problem som ska lösas så kostnadseffektivt som möjligt. För att paketera in den lösningen och göra den lite mer attraktiv så får föräldrar höra att förskola är det bästa för ALLA barn, för den har en LÄROPLAN och den följer skollagen. Och vips så ska alla föräldrar rätta sig i ledet och sätta in sina små där när de är ett år?

Med vad händer med alla de människor som tänker utanför boxen, som inte köper statens lösning och statens förklaring på att staten har hittat den bästa lösningen ÅT dem? Jag gissar att de hittar till Hemmaföräldrars nätverk och börjar arbeta för en förändring. Visst ska vi ha en bra förskola för de som önskar det. Men det är också hög tid att sluta missleda folk i att det alltid är den bästa lösningen för ALLA barn och i stället se till att förändra de politiska ramarna. Det behövs fler barnomsorgsalternativ som subventioneras rättvist, så att varje familj kan pussla ihop den lösning de finner bäst.

Sedan kan jag tänka att för den som kan sin historia och som ser till att skapa sig lite perspektiv - så finns det alltid all anledning att ta sig en funderare över om staten alltid vet bäst. Att en majoritet följer statens direktiv - behöver faktiskt inte heller alltid betyda att det är ett tryggt och säkert val.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

I en spöklik värld så registeras dagisbarnens åsikter

Barnen är INTE orsaken

Barn mellan ett till tre år behöver omsorg inte skola

Familjepolitiken måste bli en valfråga

Skärmdump från Föräldraupprorets hemsida

Tittar på morgonprogrammet i Sveriges television med Rikard Olsson. I morgonsoffan i "oberoende" SVT sitter Janne Josefsson och Mona Sahlin och får uttala sig om demokrati, debatter och politik. De är välformulerade och säger bra saker båda två - inget snack om saken, men för att få en oberoende nyans hade det förstås varit spännande med en representant även från Allianssidan.

Mona Sahlin säger många vettiga saker, som att det politiska klimatet har blivit sämre när alla politiker bara är måna om att snarare inte säga något som kan skrämma bort väljare, i stället för att våga ha åsikter och sedan ta debatten.

Jag håller med om att debatt är själva grunden för demokrati och att den är oerhört viktig (därför är det så irriterande när hemmaföräldrarna inte släpps fram och får debattera). Men jag minns också 2005 när jag var med och överlämnade en namninsamling med 36.000 namnunderskrifter från Föräldraupproret till Mona Sahlin. Först vägrade någon från socialdemokraterna att komma ut över huvud taget och där stod vi i regnet utanför Riksdagshuset och väntade och väntade. Efter mycket om och men, så kom i alla fall Mona Sahlin ut och jag fick chansen att växla några ord med henne. Jag berättade om svårigheterna som uppstår när alla familjer tvingas välja standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett års ålder. Jag berättade om att barn är olika och att vi behöver många olika barnomsorgsalternativ. Det höll inte Mona Sahlin med om och i stället för att ta den debatten så hade hon ett standardsvar vad jag än sa:

- Vi har världens bästa förskola och vi har världens bästa föräldraförsäkring.

Svarar man så på alla frågor så blir det ingen debatt och det är en lindrig underdrift att jag blev väldigt irriterad och besviken på henne. Och mycket lite har förändrats sedan dess tyvärr. Skriver man till de partier som är valfrihetsmotståndare - som vill ta bort vårdnadsbidraget och den lilla valfrihet vi har lyckats åstadkomma genom Föräldraupprorets arbete, så svarar de aldrig direkt på frågan varför de vill ta bort vårdnadsbidraget eller varför de bara ser en lösning som den ultimata för alla föräldrar och barn. De börjar berätta om sin politik när det gäller jämställdhet eller så pratar de om förskolans förträfflighet.

Det är i princip omöjligt att få till en debatt i dag kring familjepolitiken.

Ändå finns det flera allvarliga problem som kan bero på bristen på valfrihet och att så många tvingas göra som staten vill, i stället för att utgå från det egna barnets behov och vad som är bäst för familjen. Och så länge vi har ett så högt skattetryck så att de flesta betalar över halva sin lön i skatt och sedan måste stå med mössan i hand och vänta på att få tillbaka pengar från staten för att överleva - så har vi faktiskt inte vår frihet att själva fatta beslut kring HUR vi vill leva våra liv. Det blir en överlevnad på marginalen för många hemmaföräldrar att klara sig på det de drar in till familjen, sedan staten konfiskerat det mesta av pengarna i skatt.

För alldeles för hög skatt är lika med ofrihet.

Då finns det två vägar att gå: sänk skatten eller se till att fördela subventionerna rättvist. Inget av detta har vi i dag. Vi har bara höga skatter, orättvisa subventioner och väldigt mycket ofrihet.

Sedan har vi ytterligare ett problem - vi saknar en debatt kring de här frågorna. Hemmaföräldrarna syns mer i media nu för tiden... och det är bra. (Och det har varit ett enormt arbete att nå dithän). Men det räcker inte. Vi måste få en ordentlig debatt kring familjepolitiken, skatterna och ofriheten i det här landet. Vi kan inte längre bara ånga på och fortsätta i samma hjulspår som vi har gjort sedan 1930-talet. Sverige ser annorlunda ut i dag, vi har andra drömmar - och nu är det dags att de politiska partierna börjar lyssna på väljarna. Är till exempel alla frågor som rör barn ointressanta? Trots krisen i förskolan och det förskoleuppror som pågår över hela landet, så är det bara ett enda parti som vågat komma med någon form av lösning på problemet. Alla de andra tycks välja en strategi, där de ligger lågt - för då riskerar de inte att stöta sig med några väljare.

Men vem står då på de allra minsta barnens sida? VEM ser då till att föräldrarna får fakta i stället för de myter som de får i dag, som bara har till syfte att de ska fortsätta att välja standardlösningen.

Hemmaföräldrars nätverk har i dag över 640 medlemmar i huvudgruppen och sedan ytterligare medlemmar i alla de lokala grupperna över landet. Det är föräldrar som tänker utanför boxen, som syr ihop sina egna lösningar för hur de ska ge barnen tid. De debatterar, ställer frågor, tänker till, diskuterar, stöttar och inspirerar (och irriterar ibland) varandra. Men det de gör är ovärderligt och som goda ringar på vattnet sprider sig budskapet om valfrihet.

Det finns hopp om framtiden - men det är inte politikerna som kommer att leda den här utvecklingen, utan bollen tycks ligga nästan helt och hållet hos gräsrötterna - så frågan är egentligen... orkar ni ett varv till? Orkar ni driva upp familjepolitiken så att den blir en av de de fem viktigaste frågorna - som i valet 2006? Gör ni det, så är det bara att köra igång här och nu i dag.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Vi människor behöver varandra

Småbarnsåren var underbara... och väldigt tuffa - vi saknade nämligen avlastning... helt och hållet. Tänk vad jag sneglade avundsjukt (men aldrig missunnsamt) på alla de som pratade om att de hade en mormor eller morfar, farmor eller farfar (eller andra släktingar) som så gärna ville vara med barnbarnen och göra saker med dem. Så hade vi det aldrig. Men så här har det varit med många saker i livet... tänk om... vi/jag också hade haft det så - haft det stödet. Det hade varit lätt att samla på hög, allt som jag kunde se som andra fick/hade, men inte vi.

Någonstans där började jag tänka ett varv till. I stället för att tycka synd om mig själv, så började jag fokusera på vad jag själv kunde göra. Eftersom jag var ganska trött under småbarnsåren, så blev det inga större saker. Men det jag inte själv kunde få, kunde jag ju faktiskt ändå ge till någon annan. Sagt och gjort, vid flera tillfällen hjälpte jag en mycket trött trebarnsmamma, när hon bara kände att det var nog. De dagar jag själv hade orken, så tog jag med hennes äldsta barn hem och så fick hon och hennes yngsta spädbarn den där välbehövliga vilan - och barnen hade kul på köpet med sina kompisar. Två barn eller fyra gjorde inte så stor skillnad för mig, men blev kanske den där lilla hjälpen som fick just den här mamma att orka.

Och så har jag fortsatt. I stället för att gräma mig över vad jag inte får i omtanke av andra, så försöker jag ge... när jag orkar och när jag har tid. Jag är ingen övermänniska, men för mig känns det självklart, som goda ringar på vattnet. Om jag ger, så får någon annan kanske orken att ge vidare till någon som verkligen behöver det och så går givandet och hjälpandet vidare, utan att man kan förvänta sig eller kräva något tillbaka. Det är nog så människor har gjort i alla tider, men för mig blev det ett ny upptäckt och ett nytt sätt att leva, som fick mig att fokusera på annat än det som gjorde mig besviken.

Jag tror verkligen på goda ringar på vattnet, på att ge där man kan, på att stötta och inspirera andra. Inte så att man utplånar sig själv och bara finns för andra. Balans som med allt i livet, men att göra det man kan - det räcker gott och väl. Och helt plötsligt när livet inte längre är en kassabok där varje liten sak bokförs och ska återgäldas, så blir allting så mycket lättare. På något sätt så ser jag med helt andra ögon nu hur andra människor runt omkring mig ger av sig själva, ger till mig och ger till andra. Inte för att de fått hjälp själva och inte för att de kräver något, utan för att de vill, orkar och kan... just den här dagen... gången.

I dag har jag så många personer i mitt liv som är viktiga för mig, som ger stöd och inspiration, som stöttar mig och finns där för mig. Och jag är säker på att min förändrade inställning till livet har fått mig att se precis det jag har framför näsan - att se alla dessa fina människor, deras osjälviskhet och deras värme och vilja att ge... av det de mäktar med och kan.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Goda gärningar smittar

Människan är inte bara girig

Flera politiska partier saknar en familjepolitik

Foto:Thomas Carrington FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Barn kan inte rösta, barn är alltså inte en intressant målgrupp för många partier. Därför är det väldigt intressant att besöka de olika partiernas hemsidor för att se vilka områden de har en politik för. Följande partier har över huvud taget inte familjepolitik som ett område:

Socialdemokraterna
Vänsterpartiet
Miljöpartiet
Sverigedemokraterna

I SvD i dag skriver Malin Appelgren, KD och Christian Ekström-Sörlie, författare och debattör om den ständigt återkommande frågan: Varför undersöker inte någon vilken effekt förskolan har på små barn. Om vi nu har en familjepolitik som med stora ekonomiska medel ur vår gemensamma skattekaka faktiskt subventionerar just standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet på dagis från ett års ålder - VARFÖR tar vi då inte också reda på HUR barnen påverkas av en sådan lösning.

Det finns naturligtvis inte något enkelt svar på HUR de påverkas eftersom alla barn är olika. Men det viktiga är att det faktiskt görs någon form av undersökning eftersom den psykiska ohälsan hos barn bara ökar - samtidigt som allt fler små barn går allt längre dagar i förskola. Dessutom ökar förskrivningen av sömnmedel och antidepressiva mediciner till barn. Beteendestörningarna hos barn ökar också och förskolor och skolor köper in mängder av manualbaserade program för att försöka dressera bort oönskade beteenden hos barnen och i stället försöka göra dem empatiska och socialt välfungerande. (Varför är de nu inte socialt välfungerande och empatiska kan man ju fråga sig, om man vill ha lite mer att fundera över).

Men är det rimligt att barn ska medicineras och dresseras för att utvecklas optimalt. Finns det inte andra, bättre och billigare lösningar, som till exempel en familjepolitik som ger mer valfrihet och FLER ALTERNATIV än standardlösningen. Där föräldrar kan utgå från ett barnperspektiv och det egna barnets behov - när de syr ihop sina lösningar för att hitta balans mellan familj och arbete, under de viktiga småbarnsåren. Har vi inte nått vägs ände med den familjepolitik vi har nu?

Eller är det verkligen för mycket begärt att vi faktiskt tar och undersöker HUR svensk förskola påverkar barn... egentligen.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

P.S I dag har föräldrar i en del kommuner i alla fall fortfarande någon form av valfrihet i och med att Alliansen införde barnomsorgspengen, så kunde inte längre S och V stoppa alternativ som privata familjedaghem. Sedan finns vårdnadsbidraget också i vissa kommuner. Därför är det viktigt att känna till vilka partier som helt vill strypa den lilla valfrihet som vissa kommuner har i dag genom att de har inskrivet i sitt program att de ska ta bort VB.

Följande partier vill ta bort vårdnadsbidraget:

Folkpartiet
Socialdemokraterna
Vänsterpartiet
Miljöpartiet

Moderaterna i vissa kommuner har också varit med och tagit bort VB. Bland annat i Svenljunga och Ljungby. Där de hellre ville ge pengarna till de föräldrar som valt förskola till sina små ettåringar när de var föräldralediga med syskon. Dessa föräldrar (som var hemma med syskon) krävde nämligen lunch till sina små barn också på skattebetalarnas bekostnad och därför togs VB bort. Läs mer >>

Läs också:

Hög tid för en ny familjepolitik

Barn mellan ett till tre år behöver omsorg - inte skola

Hon startade nätverk för hemmaföräldrar

Barnen får betala ett högt pris med S-förslaget

Förskolebarn saknar skydd

Föräldralediga bör inte få ha små barn i förskolan

DDR bör inte vara ett föredöme för svensk familjepolitik

Barn under tre år har inte utvecklat sitt immunförsvar

Barn mellan ett till tre år behöver omsorg - inte skola

Foto:Fiona Sigh FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Jag undrar om det inte var en väldigt stor miss att börja kalla barnomsorg, för barn mellan ett till tre års ålder, för förskola: skola för barn, i stället för omsorg om barn. Läroplan i all ära men fokus kom nog att hamna helt fel när man enligt det socialdemokratiska konceptet valde att göra små ettåringar till elever i en skola. Vad behöver egentligen en liten ettåring?

Jo, enligt utvecklingspsykologin, neurobiologin och anknytningsteorion, så behöver små barn mellan ett till tre år främst: närhet, kärlek, god omvårdnad, en god anknytning, empati och socialt samspel med en vuxen, för att lära sig saker och utvecklas optimalt.

Men klarar dagens förskola att ge små barn mellan ett till tre år allt det?

Och går det att rent ekonomiskt klara av att få fram pengar ur våra gemensamma skattemedel för att ge alla barn mellan ett till tre år den miljö i förskolan som de behöver för att utvecklas optimalt? Kanske är det faktiskt mer realistiskt att erbjuda en barnomsorg för barn mellan ett till tre år, för de barn som verkligen måste vara där, för att föräldern/föräldrarna måste jobba och inte kan hitta en annan lösning.

Det är starka krafter som ligger bakom det här konceptet att små barn mellan ett till tre år behöver förskola för att utvecklas optimalt. 2006 var jag på ett seminarium i Almedalen med Eva-Lis Sirén (tidigare Preisz) från Lärarförbundet och dåvarande förskoleministern Lena Hallengren, S, med flera. Hallengren var då tydlig med att maxtaxan bara var det första steget mot en allmän avgiftsfri förskola, då det ska ses som "en del i den generella välfärden".

Skärmdump från artikel

Det är Lärarförbundet med Eva-Lis i spetsen som tillsammans med Lena Hallengren och socialdemokraterna, har varit starkt drivande bakom det här synsättet att se små ettåringar som elever - och de har aldrig hymlat med sina åsikter.

I Stockholm lade Annika Billström, S, inför valet 2006 fram ett förslag om en avgiftsfri förskola och Eva-Lis Sirén uttalade sig då och sa att en gratis förskola är rätt väg att gå. – På lång sikt vill vi se samma förutsättningar för förskolan som för grundskolan.

Ett av Eva-Lis favoritargument under seminariet i Almedalen var just att inga barn ska behöva "nöja" sig med dagmamma. Omsorg i hemmet var naturligtvis ännu värre enligt Eva-Lis och hennes förklaring till det var: "De tre första åren är den mest inlärningsintensiva perioden i ett barns liv. Den inlärning som sker under denna period kan inte helt och hållet kompenseras senare. Det gäller inte minst språkutvecklingen".

Ja, det är en väldigt intensiv period i ett barns liv och det är en mängd saker som ska vara på plats om barnet ska vara mottagligt för att lära sig saker och utvecklas optimalt. Men det gäller att kunskapen finns också OM vad små barn behöver för att utvecklas optimalt samt även kunskaper i HUR små barn utvecklas. Och tyvärr men när man gör en ettåring till en elev och låter ideologi styra, så kommer inte det som erbjuds det lilla barnet att vila på vetenskaplig grund.

Den kunskap som Lärarförbundet och även socialdemokraterna "glömmer" (av ideologiska skäl) är att det är mellan ett- till tvåårsåldern som barnets hjärna utvecklas snabbare än någonsin senare i livet. En utveckling som  är beroende av hur väl anknytningen - alltså det känslomässiga band till de vuxna som är viktiga för barnet, fungerar. Samspelet och anknytningen - kvaliteten i relationen - har en grundläggande betydelse för barnets sociala, emotionella och intellektuella utveckling. Det är också de tre första åren som är de viktigaste för hjärnans utveckling.

En majoritet av alla barn går i dag i förskola. Trots det så finns det inte någon forskning gjord i Sverige på vilken effekt förskolan har på små barn. Det som finns är gammal forskning från 80-talet som saknar evidens och inte är statistiskt säkerställd. Det man kan titta på därför är utfallet av de faktorer som är viktiga: Hur mår barn i Sverige psykiskt när de blir äldre, klarar de sig bra i skolan och är de socialt välfungerande?

Där är resultaten väldigt nedslående. I samma takt som allt fler små barn börjat allt tidigare i förskola och gått allt längre dagar, så har också den psykiska ohälsan ökat, samtidigt som skolresultaten sjunkit drastiskt. Dessutom har skolorna stora problem med att barnen inte är socialt välfungerande. Något som man i efterhand försöker lösa med manualbaserade program som SET, social och emotionell träning. Nu senast gick även Jan Björklund ut och talade om att svenska ungdomar i dag saknar social kompetens... trots att de vuxit upp på dagis, som ju enligt myten sägs göra barn duktiga i skolan och socialt välfungerande.

Hur kan vi år ut och år in fortsätta med en politik som så uppenbart inte fungerar?

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Många har missuppfattat uppdraget inom förskolan

Om små barns behov och utveckling

Barn mellan ett till tre år har inte utvecklat sitt immunförsvar

Hög tid för en ny familjepolitik

Barnen får betala ett högt pris för S-förslaget

Utred om tidig förskolestart ger psykisk ohälsa

Psykolog: Sätt inte barnet i förskola

Maria Haldesten, GP: Inte det bästa för våra barn

Hemmaföräldrars arbete måste erkännas (2006)

Det här behöver barn för att lyckas i skolan

Svenska föräldrar är grundlurade

Finlands framgångsrecept heter närvarande föräldrar

Barn mellan ett till tre år har inte utvecklat sitt immunförsvar

Om små barn ska börja i förskola, behöver de en trygg anknytningsperson i förskolan för att må bra

Lärarnas nyheter: De yngsta väcker debatt

Barngrupperna måste minska

Trygga relationer - grunden för allt lärande

Små barn i Lund - Läroplanen för de allra yngsta


I det här inslaget säger Eva-Lis Sirén med anledning av KD:s förslag att höja maxtaxan för att minska barngruppernas storlek: "Hade de inte varit bättre att ta bort vårdnadsbidraget och finansiera det på så sätt": http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=5580765

Då kan man ju fråga sig hur det ska lösa den allvarliga förskolekrisen i till exempel socialdemokratiskt styrda Malmö och Göteborg, där vårdnadsbidraget inte finns. Hade inte (S)R varit så röda så hade de ställt en sådan följdfråga. Alltid detta prata om att slopa vårdnadsbidraget som är en marginell kostnad - jämfört med vad det kostar att erbjuda förskoleplats till alla barn som har en förälder som är föräldraledig och ändå hemma med syskon. Barn som dessutom många gånger får gå i förskolan hela sommarlovet också - och alla övriga lov, vilket gör att kommunerna måste ta in en massa vikarier till höga kostnader.

Utan VB måste många, då de inte har sin anställning skyddad eller sin SGI också gå tillbaka och jobba. Då måste barnet börja i förskola till en kostnad av 157 000 kronor per barn och år, att jämföra med kostnaden för VB som är 36 000 kronor per barn och år. Med Eva-Lis matematik så blir det alltså fler små barn under tre år i förskola vilket innebär ännu högre kostnader för kommunerna, men inget tillskott genom en höjd maxtaxa. Och mer kostnader och ännu fler barn i förskola - utan höjd maxtaxa - det tror hon ska lösa förskolekrisen... Inte undra på att vi har en allvarlig förskolekris - när personer som tänker som Eva-Lis får så stort utrymme i media.

Intressant att notera också att de till programmet bjöd in professor i pedagogik Sven Persson som jag debatterade med i Sydsvenskans chatt. En professor i pedagogik - vad vet han om små barns behov sett ur ett utvecklingspsykologiskt, neurobiologiskt eller aknytningsmässigt perspektiv. Bara det att han tror att pedagoger behöver gå en lång akademisk utbildning för att "kunna tolka barnens signaler"...

Därför ska vi ha vårdnadsbidrag

Foto:Donjd2  (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Många är de förtvivlade föräldrar som skriver till oss på Hemmaföräldrars nätverk och undrar vad de ska göra när deras kommun vägrar införa vårdnadsbidrag.

Men självklart finns det en mängd fördelar med att kommunerna erbjuder en rättvis familjepolitik, där vårdnadsbidraget självklart också ska ingå.

Några viktiga argument för vårdnadsbidrag:

- Man behåller sin anställning, då man har rätt att vara tjänstledig i tre år med VB - och slipper alltså säga upp sig och förlora en fot på arbetsmarknaden. (Utan VB klar kvinnofälla, eller föräldrafälla)

- Man behåller sin SGI, sjukpenninggrundande inkomst. Vilket gör att man kan vänta lite längre med att skaffa fler barn. Och naturligtvis så tappar man inte sin SGI och blir utförsäkrad.

- Du är som förälder garanterad att kunna gå ner och arbeta 50 procent. Många föräldrar väljer att arbeta 50 procent var och vara hemma 50 procent var. (Denna lösning syns i statistiken för VB, men är ganska vanlig bland föräldrar).

- Alla barn är olika och det är inte säkert att standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett års ålder passar alla barn - och föräldrar.

- Barn under tre år har inte utvecklat sitt immunförsvar och därför kan det vara bra att vänta med förskola. http://hemmaforaldrar.blogspot.se/2012/09/barn-under-tre-ar-har-inte-utvecklat.html och http://www.hemmaforaldrar.se/stress_hos_barn__per_kageson.htm . Små barn som ofta är sjuka smittar också personalen, vilket leder till högre kostnader för kommunerna som måste ta in vikarier.

- Det är billigare för kommunen att erbjuda VB till små barn under tre år, då de har ett större omsorgsbehov, vilket är lika med högre personalkostnader för kommunen, när det gäller små barn i förskola.

- Med fler små barn hemma så minskar trycket på förskolorna och det blir lättare att erbjuda små barngrupper, tillräckligt med personal och välutbildad personal till barnen.

- Vid tillfälliga toppar där kommunen inte kan erbjuda plats i tid, kan föräldrar använda sig av vårdnadsbidraget.

- Har du eget företag kan du skriva över VB på en anhörig för att ordna omsorgen den vägen.

- Ensamstående har rätt att gå ner i arbetstid och kan med VB hitta en bättre balans mellan familj och arbete.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Fakta:

Kostnad för vårdnadsbidrag: 36 000 kronor per barn och år.
Kostnad för en förskoleplats: 125 700 kronor per barn och år. (genomsnitt 2013, enligt Skolverket)
Statistik nyttjande av VB 2011
I stället för förskola till små barn vars föräldrar är flyktingar

Läs också:

Vår vardag med vårdnadsbidraget

Jämställdhetslinje riskerar att bli en sjukskrivningslinje

Vabbandet kostade 5,2 miljarder

Fler förskollärare blir sjuka av jobbet

Myten om vårdnadsbidraget

Den svåra valfriheten

Finlands framgångsrecept heter - närvarande föräldrar

Skärmdump från statistik angående vårdnadsbidraget

Ännu mer skattepengar till förskoleföräldrarna

Foto:Thomas Carrington  (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Förskolan kostar 55 miljarder om året. Och så vab-notan på det som är 4 miljarder per år.

Frågan är hur mycket ovanstående kostnader skulle kunna minskas om förskolans vida uppdrag begränsades till en mer rimlig nivå för skattebetalarna. 

Till att börja med så borde förskolans uppdrag vara att erbjuda barnomsorg till de föräldrar som arbetar. Vill föräldrar ha förskola även när de är föräldralediga så borde de betala en timtaxa.

Ja, men det handlar ju om utbildning - förskola är utbildning och ettåringar måste ju lära sig naturvetenskap, eller hur?

Nu är ju jag lite motvallskärring som säger det man inte får... men seriöst... vad behöver en ettåring... egentligen? Det finns inte någon forskning som säger att små barn behöver förskola. Det behöver inte heller vara skadligt om förskolan håller en god kvalitet med en lagom stort barngrupp och om den har tillräckligt med personal. Men ska vi kunna ge de ettåringar som behöver barnomsorg den typen av verksamhet, så måste vi nog tänka ett varv till kring gränserna för förskolan uppdrag, som sagt.

Nu ska kontot för förskolan belastas ytterligare. Regeringens utredare har kommit på snilleblixten att erbjuda de föräldrar som inte får en plats i barnomsorgen inom fyra månader: 29 000 kronor per barn och månad, tills föräldrarna får en plats. Föräldrarna jublar... det är ju rättvist eller hur. Här finns en garanti och då ska ju kommunerna straffas om de inte klarar den garantin. Och det är det många kommuner som inte gör. Närmare bestämt 36 kommuner i landet.

Föräldrarna jublar lika högt som det gjorde 1998 när Göran Persson slängde ut "köttbenet" maxtaxa som ett fett valfläsk till väljarna. I dag har vi facit vad det ledde till. Tyvärr ser inte de allra flesta föräldrarna sambandet mellan mer pengar i plånboken och mindre till barnen, därför förstår de inte heller faran i det här förslaget.

Ta Malmö till exempel som i dag kämpar tappert för att klara den där fyra månaders garantin. De gör allt vad de kan för att erbjuda plats till föräldrarna. De fixar fram bussar som barnen får tillbringa sina fem år i förskolan i - året runt, de bygger förskolor på industrimark som inte sanerats från gifter, de anställer personal som inte talar svenska, de startar förskolor som inte håller måttet... behöver jag säga mer. Och nu ska alltså Malmö dessutom betala 29 000 kronor per barn och månad till de föräldrar som inte får en plats inom fyra månader.

Som sagt, mer pengar i plånboken till föräldrarna - men VEM tänker på barnen? Vad mer kommer kommuner som Malmö att tumma på för att snabbt slänga fram en plats att trycka in ett barn i inom fyra måndersgränsen? Finns det mer att tumma på än de redan gör egentligen?

Var finns barnhälsoperspektivet? Var finns riskanalysen inför det här förslaget? I talltopparna säkerligen...

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Föräldralediga bör inte få ha små barn i förskolan

Det här behöver barn för att lyckas i skolan

Det här behöver barn för att lyckas i skolan

Foto:Steve Slater  (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Läser du som förälder vad forskarna i Sverige säger om vad som krävs för att barn ska lyckas i skolan, så är mitt råd att ta det du läser med EN STOR NYPA SALT. Den forskning som det ofta hänvisas till saknar evidens och är dessutom gammal. Trots det så ligger den fortfarande till grund för de rekommendationer som styr till exempel hur dagens förskola utformas.

Ta till exempel den senaste sammanställningen från Vetenskapsrådet: "Utvärdering i förskolan - en forskningsöversikt". "Visst låter det seriöst, tryggt och bra? Och läser man om vad Vetenskapsrådet är för något så låter det ju ännu bättre:

"Vetenskapsrådet har en ledande roll för att utveckla svensk forskning av högsta vetenskapliga kvalitet och bidrar därmed till samhällets utveckling. Utöver finansiering av forskning är myndigheten rådgivare till regeringen i forskningsrelaterade frågor och deltar aktivt i debatten för att skapa förståelse för den långsiktiga nyttan av forskningen."

Sverige är så tryggt och bra - och kvalitetssäkrat...

...eller inte.

För när Vetenskapsrådet ska beskriva effekterna av förskolevistelse så har de inga nyare forskningsresultat att presentera. Helt enkelt eftersom det inte gjorts någon forskning på hur förskolan påverkar barn sedan till exempel Läroplanen infördes. Det hade väl ändå varit ganska intressant att få veta mer, speciellt med tanke på att föräldrar hela tiden får höra att barn som gått i förskola blir duktigare i skolan. (Hur man nu kan säga det utan att skämmas när skolresultaten hela tiden sjunker). Och så har vi dresserats i flera år nu med att vi inte får säga "dagis" - det heter ju förskola, eftersom den styrs av en läroplan.

Sedan kan jag undra lite över hur Vetenskapsrådet presenterar den gamla skåpmat som finns:

”I Sverige har det gjorts ett par större longitudinella studier som undersökt förskolan och familjedaghemmens betydelse för barnens framtida skolgång”.

Problemet är bara att det inte handlar om några större studier - det handlar om två små studier - som dessutom är gamla och saknar evidens. Andersson (119 barn) och Broberg (146 barn).  Studier som är gjorda innan läroplanen infördes, innan personalen var lika välutbildad som de är i dag och innan barnen gick så långa dagar som de gör i dag. Sedan hänvisar Vetenskapsrådet till ensamutredarens Sven Brembergs forskningsöversikt: "Folkhälsoinstitutet 2009" - där fyra studier sägs visa på att förskolan har positiv effekt på barnens skolresultat. Problemet är bara att Vetenskapsrådet glömmer att nämna att den kunskapsöversikten bygger på äldre utländska studier och att två av dem INTE visar på att förskolan har någon som helst effekt för barnens skolresultat.

Ska man prata om en större longitudinell (över tid) studie, så är NICHD-studien ( 1 300 barn) gjord i USA den bästa studien att titta närmare på. Den visar att förskolebarn (som gått i en förskola av hög kvalitet) har något lite bättre kognitiva förmågor (lite duktigare) när de börjar skolan. Men vid 12 års ålder är den skillnaden helt utraderad. Kvar finns dock förskolebarnens beteendestörningar. Ju längre dagar i förskola - desto aggressivare barn. DET nämner Sven Bremberg, FHI, inte något om. (Men han har ju lösningen på beteendestörningar: manualbaserade program som SET, social och emotionell träning - program som han själv varit med och tagit fram).

Personligen tycker jag att det är helt fel att föräldrar förs bakom ljuset på det här sättet. Sanningen är att det inte finns någon forskning på hur förskolan påverkar barn, eller vilken effekt den har för deras skolresultat. Det enda vi vet helt säkert är att skolresultaten bara sjunker. Vid varje mätning i OECD Pisa undersökningen framgår det tydligt. Samtidigt som den psykiska ohälsan och beteendestörningarna hos barn bara ökar. Vänder vi oss däremot och tittar hur det ser ut i Finland, som har en helt annan familjepolitik - med mycket större valfrihet - så toppar de listan över goda skolresultat i varje mätning i OECD Pisa.

Skolresultat och betyg säger inte något om hur det kommer att gå för barnen senare i livet. Vad är framgång? Hur mycket pengar du tjänar? Hur många akademiska poäng du har skaffat dig?

Nej, det är naturligtvis varje barns chans att få utvecklas efter sin bästa förmåga, där hela barnet räknas: hur du mår, hur du får chansen att följa dina drömmar, hur du hittar balans i livet och skapar dig en bra tillvaro tillsammans med andra människor - att du mår bra och klarar dig bra i det yrke du har valt.

Själv sitter jag alltmer med facit i hand och ser nu hur många av de hemmabarn jag följt under åren går ut skolan. Rapporterna trillar in regelbundet och jag ser inte något som oroar mig. Lite extra glad blev jag i dag när jag fick höra om två hemmabarn som just gått ut med A i alla ämnen. Som sagt, det är inte det viktigaste, men lite kul är det ändå, för det var ju inte precis vad de här mammorna fick höra när de bestämde sig för att stanna hemma längre. Det fick mig också att tänka på hur de här barnen tillbringade  sina första år i livet. De gick aldrig i förskola, de följde aldrig någon läroplan, så hur kunde det då gå så bra ändå.

Jo de fick några enkla grundläggande saker som alla barn bör få ha med sig i bagaget när de börjar skolan:
god anknytning, närhet, kärlek, god omsorg, hälsosam mat, mycket fri lek, rörelse, omega 3-tillskott och mycket musik, då de spelat piano och sjungit i kör.

Det är så viktigt att barnen inte är skoltrötta redan när de börjar skolan, det är så viktigt att de grundläggande bitarna jag räknar upp finns med. En förälder kan aldrig ersätta en pedagog sa Nyamko Sabuni. Jag skulle vilja säga att en pedagog aldrig kan ersätta en förälder. Det handlar om balans. En bra förskola behöver inte vara dålig för barnet, men den kommer aldrig heller att vara ett måste för att det ska gå bra för barnet i skolan.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Sverige hamnar under snittet för OECD-länderna

 Forskare blundar för kunskap om barns behov

Exempel på forskningsförnekarna

Ledarskribenter om det vackra tyget i kejsarens kläder

Skärmdump på "Kejsarens nya kläder"

I Malmö finns det förskolor som har pedagoger som inte pratar svenska ... eller barnens modersmål. Kommunen bygger också förskolor på industrimark - som inte är sanerad och låter små förskolebarn ha sin fasta punkt i bussar - året runt. Barnperspektivet handlar enligt kommunalrådet Anders Rubin, S, om att erbjuda varje barn en plats - men inte nödvändigtvis en plats i en förskola som håller måttet. Så kan verkligheten se ut - och någonstans kan jag tycka att de borde få väldigt stora rubriker, med tanke på att väldigt många små barn faktiskt far väldigt illa.

Men några större rubriker blir det förstås inte, för här i Sverige är många tidningar som små egna partihögkvarter. De sitter och knepar och knåpar ihop lite slogans som de slänger ur sig i sina ledare - allt i syfte att få människor att agera enligt den ideologi som bestämt sig för är den rätta. Men kanske också i ett desperat försök att dölja att "Kejsaren är naken". Den svenska förskolan är i kris och svensk familjepolitik med sin ensidiga styrning mot ett enda alternativ - standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett års ålder - har totalhavererat. Barn far riktigt illa i dag när vi lever efter den modellen.

Då gäller det att flytta fokus, tycker ledarskribenterna på Expressen. En majoritet av alla barn går i förskola. Några går hos dagmamma och väldigt få har sin omsorg i hemmet. De som har sin omsorg i hemmet utgör inte något problem. Det finns inte några undersökningar som visar att de här barnen far illa av att vara hemma i tre år (eller längre för den delen) i stället för ett år. Men ändå slår Expressen om och om igen på stora trumman och varnar för att det finns barn som är hemma längre än ett år. De byter fot och testar hela tiden nya argument för att stoppa valfriheten. Nu senast är de upprörda över att av de som söker vårdnadsbidrag har 38 procent invandrarbakgrund.

De är inte rädda för att överdriva heller: "Vårdnadsbidraget stjäl våra barns framtid". Ja men då så Expressen, berätta nu om Malmö i era ledare. Där finns ju inte vårdnadsbidraget alls, så då fungerar väl förskolan alldeles utmärkt där eller hur?

När ett barn är hemma och har sin omsorg i hemmet kostar det kommunen 36 000 kronor per barn och år. Skulle samma barn sättas i förskola, skulle kostnaden bli ca 157 000 kronor per barn och år. Nej, det  blir inte dyrare för kommunen att subventionera omsorg i hemmet - det blir billigare - och det här vet Expressen. Dessutom kostar små barn i förskola mer, de kräver mer personal och mer omsorg. Små barn under tre år har inte heller utvecklat sitt immunförsvar, sett ur ett barnhälsoperspektiv så det finns många fördelar med att barn är hemma de tre första åren, förutom att kommunen sparar en massa pengar.

Sedan det här ständiga tjatet om att små barn ska lära sig svenska språket just i förskolan, utan sin förälder. Vad är det som säger att det för ett litet barn mellan ett - tre år (eller även äldre barn), inte skulle vara bättre att få gå med en förälder till öppna förskolan och i samspel med föräldern och pedagogerna få sjunga och "ramsa" på svenska? Barn lär sig språk i socialt samspel med en VUXEN.

Jag vet inte för vilken gång i ordningen bara under det här året som Expressen i sina ledare kritiserar vårdnadsbidraget. Men för de som haft turen att ha det i sin kommun, har vårdnadsbidraget betytt att de faktiskt kunnat vara hemma längre med sin anställning tryggad. De har inte behövt säga upp sig för att vara hemma och har alltså haft kvar en fot på arbetsmarknaden. De har dessutom sluppit att bli utförsäkrade, då de haft kvar sin SGI, sjukpenninggrundande inkomst. Barnen har sluppit de ständiga infektionerna i förskolan, stressen - och framförallt - de har fått vara ytterligare några år med en person de älskar mest av allt i världen - sin mamma eller pappa. (Ja, pappor tar också ut vårdnadsbidrag).

Hur kan man lägga sådan kraft och energi på att motarbeta att det finns barn som får det här omsorgsalternativet, när kraft och energi i stället borde läggas på att arbeta för att fler barn får samma möjlighet till omsorg i hemmet? Självklart ska vårdnadsbidraget finnas i ALLA kommuner. Och det betyder inte att vi ska strunta i att den ensidiga styrningen mot bara ett alternativ har gjort att förskolan hamnat i kris. Det betyder bara att vi tar och ordnar det också, genom att förändra familjepolitiken från grunden.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk


Läs också:

I Flen får nyanlända kvinnor svenskundervisning tillsammans med sina barn

Jag vill inte att mitt barn ska gå i förskola

Expressen vill se alla barn kramas i statens trygga famn

Chatt om krisen i Malmö

Myten om vårdnadsbidraget

Förskolor i Malmö brister i svenskundervisning

Malmö: Förskolor har inte en enda förskollärare

Malmö: Förskolorna har alldeles för få förskollärare och den pedagogiska verksamheten håller inte måttet

Malmö: Små barn kränks i förskolan och ingen slår larm

Snart behöver vi medborgare inte tänka så mycket själva längre

Snart är "ordningen återställd". Det går inte så bra för Alliansen i de senaste mätningarna. Jag ser hur Carin Jämtin, S, segervisst redan pratar i tv om att Stefan Löfvén blir vår nästa statsminister. Om det blir som S redan har börjat planera för, så kommer det att innebära stora förändringar för alla de människor som under några år fått "nosa på" hur det är att leva med en ökad valfrihet - en ökad makt att själv bestämma HUR de vill forma sina liv.

Det första som kommer att hända om S, Mp och V tar över är att vårdnadsbidraget ryker. Det har alla partierna tydligt deklarerat. Alla de mammor och pappor som har kunnat pussla för att hitta en balans mellan familj och arbete - utan att behöva säga upp sig från sina arbeten, eller bli utförsäkrade - kommer nu att få se mattan ryckas undan under fötterna. Enda sättet att kunna vara hemma längre blir att säga upp sig från arbetet den dagen föräldradagarna tar slut - och bli utförsäkrad. Med vårdnadsbidraget har du nämligen din anställning tryggad, då du har rätt att vara ledig från jobbet under tre år - MED skyddad SGI, sjukpenninggrundad inkomst.

Trots att vi redan i dag kan se konsekvenserna av den maxtaxa som S införde: stora barngrupper och få personal, så tänker de fortsätta sin linje med att göra förskolan till skola - och ettåringen till en elev, i "det livslånga lärandet". Läroplan, skollag och måluppfyllelse, blir riktlinjerna som ska kvalitetssäkra den lilla ettåringens utveckling i förskolan. Men hur ska Läroplan och skollag kunna kvalitetssäkra att den lilla ettåringen får just det en liten ettåring verkligen behöver: anknytning, närhet, kärlek och god omsorg samt lärande i socialt samspel med en vuxen?

Det handlar om synen på barnet - är barnet en elev och en produkt? Eller är det faktiskt bara en liten människa under utveckling, som behöver en mängd andra saker än vad Läroplan och skollag klarar av att kvalitetssäkra att det lilla barnet får? Ska synen på barnet vila på ideologisk grund eller vila på vetenskaplig grund?

När S tar över makten så fortsätter de sin linje stenhårt och nästa steg i synen på det lilla barnet som en elev blir allmän förskola från två års ålder (avgiftsfri 15 timmar) samt sedan även obligatorisk förskola från i första hand tre års ålder. De räknar iskallt med att alla föräldrar som hungriga vargar ska kasta sig över "köttbenet" allmän förskola (avgiftsfri 15 timmar) från två års ålder, för att sedan hungrigt sluka nästa "köttben": obligatorisk förskola (helt avgiftsfri) från tre års ålder. Mer sköna pengar i plånboken till föräldrarna - men tyvärr väldigt mycket mindre pengar till barnen i förskolan. Det här sättet att värva röster fungerande ju 1998 när Göran Persson slängde ut den tidens "köttben" - maxtaxan, så varför ska det inte fungera nu ... tycks de resonera.

Det ska bli intressant att se om samma taktik fungerar även i valet 2014. Nu har ju föräldrarna ändå facit i hand vad maxtaxan faktiskt har lett till. Men naturligtvis så kommer S att säga att de ska höja skatterna och ta in pengar från ALLA skattebetalare för att finansiera den helt avgiftsfria och obligatoriska förskolan. Förutom att jag personligen ser stora problem med att höja skatterna i ett land som redan toppar världslistan över höga skatter (och ändå har en välfärd som krackelerar och där pengarna inte räcker till sjukvård, äldreomsorg och skola) - så kommer det inte att fungera. Krisen i förskolan och pengabristen på grund av maxtaxan ser likadan ut i alla kommuner, oavsett vem som styr. Om nu skattehöjningar är lösningen på allt, så kan man fråga sig varför förskolan inte fungerar varken i röda Malmö eller röda Göteborg. Där har de ju chansen ändå att visa att det går att bedriva en bra förskola trots maxtaxan och med stora skattehöjningar.

Men det går naturligtvis inte, varken i Göteborg, Malmö eller i någon annan kommun. Maxtaxan sitter som en hindrande ram i ALLA kommuner och genererar stora barngrupper och få personal - och ändå ska förskolan alltså få ännu mindre pengar efter valet 2014, när S tänker införa allmän förskola för tvååringar - och sedan obligatorisk förskola.

Barnomsorgspengen kommer naturligtvis också att ryka direkt. Den har gett ökad valfrihet till föräldrar, då socialdemokraterna inte längre kunnat stoppa alternativ som till exempel privata dagmammor, från att starta upp verksamhet. Förutom att valfriheten för föräldrar och barn försvinner när barnomsorgpengen tas bort, så försvinner också möjligheten för de som vill starta eget och själva driva barnomsorg. Människor som fått chansen att förverkliga sina drömmar om hur en bra barnomsorg för barn kan se ut, tvingas nu i framförallt de röda (som är emot privata alternativ) kommunerna att avveckla sin verksamhet. Barnen hamnar i förskola men där hamnar väl också de personer som inte längre får vara sina egna. De får lämna sin egen verksamhet för att börja arbeta i statens. Styrning i detalj av människors liv med andra ord. 

Visst är det härligt när staten bestämmer allt och man inte behöver välja eller tänka själv? Som på den gamla goda tiden, när vi bara hade en tv-kanal och staten bestämde vilka program vi skulle få titta på, eller när staten var den enda som ansvarade för radiosändningarna, då slapp vi tänka själva och riskerade inte att få "felaktig" information. Och visst var det bättre när det inte fanns friskolor och lärarna i den kommunala skolan fick den "rätta" utbildningen i DDR? Hej och hå 1970-talet, snart är vi tillbaka på den "gamla goda tiden", med en liten extra touche av ännu mera styrning. Vi behöver "bara" vänta till valet 2014.

Eller så inser vi allvaret och börja kämpa för att få behålla den lilla frihet vi ändå har fått under de här åren ;)

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

DDR bör inte vara ett föredöme för svensk familjepolitik

Hög tid för en ny familjepolitik

Medicin till barn istället för närhet, kärlek och god omsorg

P.S Sedan kan jag tycka att även Alliansen måste börja skärpa till sig. De sitter just nu och administrerar den familjepolitik som S har skapat - och det kommer inte heller att fungera. Det är dags att göra om - och göra rätt - ifrån grunden. Vinner Alliansen valet 2014, så är det dags att se problemen - OCH göra något åt dem, inte bara sitta still i båten. (Och ja, jag bidrar så gott jag kan på mitt sätt men det behövs fler som ser grundproblemen, annars händer inget).

Krisen i förskolan - lösningen heter att förändra från grunden

Foto:Henke  (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Kejsaren är naken har varit ett återkommande tema i mina inlägg och bloggar. Vilken fascinerande historia det är egentligen, som beskriver hur människor fungerar ... i flock ... ja, de allra flesta i alla fall. I den historien finns alla ingredienser, de som säger sig väva det vackra tyget (och tjänar stora pengar på bedrägeriet), människorna som inte vill anses dumma (du är korkad om du inte ser tyget nämligen enligt "vävarna") och så grupptrycket - ingen vågar vara först med att säga det som alla egentligen ser.

Barnet får bli den som säger det som alla andra inte vågar. Det uppriktiga barnet, som ännu inte lärt sig att bry sig om vad alla andra säger och tycker - barnet som bara ser det uppenbara ... och säger det rakt ut. Ett barn klarar sig ändå undan, just därför att det bara är ett barn. Men en vuxen som säger samma sak rakt ut: det uppenbara, det man inte får säga, det som inte är politiskt korrekt kanske, just i den här tidsåldern (för det varierar förstås över tid vad man får och inte får säga) - den vuxne risker att bli förföljd och hånad, ja nästan hatad. För vad händer egentligen när det inte längre går att dölja att "det inte finns något vackert tyg"? När alla ställs in för det uppenbara - när de är bortgjorda och det inte finns någon återvändo. Hänger ni med i varför det är farligt att vara budbärare? Skjut budbäraren och du är själv fri.

Men ibland är det bara så att: "Det finns saker man måste göra, även om det är farligt. Annars är man ingen människa utan bara en liten lort", som min älsklingsförfattare den kloka, underbara Astrid Lindgren låter sin lilla Skorpan säga, i hennes bok "Bröderna Lejonhjärta".

Ibland måste man säga det man inte får ... även när tiden inte är mogen ... trots att man får utstå spott och spe - ibland måste man våga säga att Kejsaren är just naken och ingenting annat.

Och det har verkligen Hemmaföräldrars nätverk gjort. 2006 när media hyllade den svenska förskolan i varje dagstidning och föräldratidning - när det talades om att "Vi har världens bästa förskola" - och det pratades om att den skulle gå på export till utlandet, för att "lyckliggöra" även barn i andra länder - så sa vi det man inte fick säga: Men är den verkligen så bra när barngrupperna är så stora, personalen så få och olyckorna så många? Vi var inte ensamma på något sätt, redan 2005 kom Per Kågeson ut med sin bok "Tid för barn", där var han väldigt tydligt, men vi fortsatte år ut och år in att bedriva opinion i frågan. Helt enkelt för att identifierar man ett problem - så kan man ju göra något åt det.

Trots att påhoppen i media eskalerade mot Hemmaföräldrars nätverk, så såg många föräldrar ändå det uppenbara och någonstans där 2006 blev Hemmaföräldrars nätverk den organisation som många förskoleföräldrar vände sig till för att få en förändring. Och vi har försökt att hjälpa även dessa föräldrar - självklart - för vi är alla olika och alla barn är olika - och man får välja olika barnomsorgsalternativ. Vi är inte emot förskolan som alternativ, när den fungerar bra och levererar som det är tänkt. Vi är emot att staten med ekonomiska styrmedel ska tvinga alla föräldrar att välja standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett års ålder. Vi är emot att föräldrar får myter kring vad små barn behöver -  i stället för fakta. Vi anser att familjepolitiken ska vila på en vetenskaplig grund - inte på ideologi.

Vi vill se valfrihet - äkta valfrihet - med många olika barnomsorgsalternativ: förskola, pedagogisk omsorg och omsorg i hemmet samt flerfamiljssystem.

Nu pågår ett förskoleuppror över hela landet och analysen är klar, ska situationen förändras så måste allt göras om från grunden. Det går inte att komma undan det, det går inte att fortsätta som vi gör nu. Det ÄR verkligen hög tid för en ny familjepolitik.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också: Skolporten - förskolebrevet

Barn lär sig saker i socialt samspel

Foto: Leonid Mamchenkov  (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Allt som behövs är att barnet "ger dig sitt hjärta", säger Gordon Neufeld, en av författarna till boken "Våga ta plats i ditt barns liv" -  när han berättar hur barn lär sig saker. Anknytningen är själva grunden, den måste finnas där. När den fungerar kan det sociala samspelet börja och barnet börjar också lära sig saker. Ganska långt ifrån tanken att det räcker med att sätta ett litet barn i en skolbänk och sedan ställa en lärare där framme vid katedern som lär ut saker - och så sitter då barnet där som en liten svamp och suger åt sig alla kunskaper.

Tyvärr har den här synen på hur det livslånga lärandet går till - och synen på små barn som elever i en skola,  krupit ännu längre ner i åldrarna. I dag ses små ettåringar som elever i en skola. En syn som inte vilar på vetenskaplig grund - utan på ideologi. Sverige har en politik som utgår från att alla barn är lika och därmed ska alla barn malas igenom samma skolgång. De som inte håller måttet och inte följer den förutbestämda mallen och kurvan - ska justeras.

Tänk om vi i stället skapade en syn på barnet som den alldeles egna unika lilla individ varje barn är. Tänk om vi började tänka till lite och började göra om från grunden. Kanske ska vi börja redan i dag - här och nu. Varför inte prova lite mindre styrning som omväxling. Skolresultatet bara sjunker och den psykiska ohälsan hos barn bara ökar. Vad har vi att förlora på att testa mer valfrihet?

I stället för en familjepolitik som med ekonomiska styrmedel försöker tvinga alla att göra lika - varför inte införa en som redan från start tar hänsyn till att ALLA barn är olika? Då borde vi i alla kommuner ha förskola, dagmamma och omsorg i hemmet. Med riktig valfrihet finns det något för alla barn.

I Sverige är hemskolning förbjudet. Tidigare var det cirka 100 barn som hemskolades varje år. Om en familj seglar jorden runt är hemskolning tillåtet dock och accepterat.

Därför är det extra intressant att läsa om hur en 14-årig autistisk kille fick blomma ut när hans mamma tog över hans lärande, långt borta från all mekaniserad pedagogik i förskola och skola.

Men det finns positiva trender. Allt fler föräldrar läser på hur förstår hur anknytning och socialt samspel är själva grunden för barns lärande. Och de delar med sig av sina erfarenheter. När Folkpartiet pratar om att "en förälder aldrig kan ersätta en pedagog" och skapar nya osäkra föräldrar - så finns det en motvikt - de som tror på sig själva som föräldrar och vet att hemmapedagogiken är guld värd för barns lärande. Här kan du läsa mer om hur hemmaföräldrarna lär sina barn saker: En blogg om hemmapedagogik

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Hemskolade barn är tryggare i sig själva

Hög tid för en ny familjepolitik

Barnen får betala ett högt pris med S-förslaget

Sunt förnuft kring föräldrarnas roll i barnets liv

Foto: ImagineManHunter  (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Män och kvinnor är olika - våra hjärnor är delvis olika. Men ska vi vara ärliga så är ju också ALLA våra hjärnor olika, även mellan könen. Själv lever jag upp till alla myter om den kvinnliga hjärnan när det gäller lokalsinne. Men jag har kvinnliga vänner som är helt fenomenala på att hitta. I det stora hela är vi helt enkelt olika, vi människor.

Inne i facebookgruppen för hemmaföräldrar har det seglat upp en debatt kring ett inlägg från Annica Dahlström, där det i Aftonbladet beskrivs som att hon anser att män är farliga för sina barn. Nu har ju inte hon själv fått utveckla hur hon tänkte, men självklart så kan man inte uttrycka sig så.

Det är oomtvistat att kvinnan bär barnet och att en mängd hormoner sätts igång i kroppen för att förbereda kvinnan för att ta hand om barnet och till exempel sätta igång amningen. Men det betyder inte att det inte sker en enorm emotionell process även hos pappan som gör honom förberedd för att ta emot ett nytt litet liv. Ändå kan jag lugnt säga att jag är helt emot att staten ska gå in och tvångskvotera föräldraförsäkringen eller att man inte låtsas om att en graviditet är en stor omställning och påfrestning för kvinnokroppen. Därför måste varje familj själv, vid sitt köksbord få sitta ner och bestämma hur de vill fördela föräldradagarna. Och om de tänkt stanna hemma längre - så måste de få sy ihop även den lösningen själva utan inblandning från farbror staten. Men det betyder INTE att jag tror att pappor är sämre eller mindre lämpade att ta hand om vare sig nyfödda eller äldre barn - bara att förutsättningarna kan se så enormt olika ut i alla familjer, så att det måste var och en få bestämma själva.

Jag har sett så många nyblivna lyckliga pappor. Min egen man var en av dem. Det spelade ingen roll om det kom andra pappor eller mammor gående i korridoren med sina små underbara nyfödda på BB - för när de mötte min man, med vår dotter - så fick de alla höra (samtidigt som han sköt fram dottern lite mot dem) "Hon är sååå söt". Lite försiktigt försökte jag inflika att nog alla tyckte att deras barn var små mirakel, men det bet liksom inte. Tror inte någon på BB från föräldrar, till personal missade att vi hade en underbart lycklig pappa här. Anknytningen var total från första stund. Kanske också för att jag blev svårt sjuk av min havandeskapsförgiftning och det blev maken som fick ta hand om dottern efter mitt kejsarsnitt. De fick extra tid också med tanke på att min eklampsi slog ut i full blom dagen efter snittet och jag då fick sövas ner ... för att inte dö. Den nära kontakt de etablerade på BB fortsatte - och även sedan maken börjat arbeta så såg han till att inte arbeta över och skyndade sig hem, för att få tid med vår dotter.

Samma lycka samma glädje när nummer två kom till världen. Minsting fick inte ligga länge i babykorgen på BB, utan här skulle det vandras runt i korridorerna. Där hasade många trötta pappor runt med skrikande små nyfödda ... och så maken med ett barn som egentligen inte behövde bäras, för hon var hur tyst och lugn som helst. Men här skulle det bäras - för att visas runt. Stolt kom han sedan och berättade:

- Jag gick i korridoren och när en sköterska gick förbi ... då vände lilla J på huvudet och tittade efter sköterskan, som stannade till och sa att det har hon aldrig varit med om - att en nyfödd följer med blicken på det sättet. Vi hade alltså fått ännu en mirakelbaby :)

Hemmaföräldrars nätverk lägger tonvikten på föräldrar. Vi pratar om mammor OCH pappor som är hemma längre. Vem som är hemma lägger vi oss inte i, eller har några åsikter om. Vi uppmuntrar att fler tänker till och börjar tänka utanför boxen - att man ställer sig frågan: Vad kan vår familj hitta för lösningar för att ge våra barn tid? De som är med i facebookgruppen ser hur olika det kan se ut och det är den bredden som är så bra, för då finns det något för alla att inspireras av. Det finns inga felaktiga lösningar. Ibland är mamman hemma på heltid, ibland pappan. Ibland arbetar båda 50 procent var och så vidare.

Många kvinnor i dag drabbas av förlossningsdepression. Jag har själv mött en pappa med en liten nyfödd som han fick ta hand om helt själv under barnets första månader, därför att mamman var så sjuk att hon blev inlagd. Han behöver inte höra att han är farlig för sitt barn. Han behöver stöd, uppmuntran och få höra hur viktig han är. Och hur bra det ändå kommer att bli. För störst av allt är kärleken och det ett barn behöver är: närhet, kärlek och god omsorg. Om det sedan är endast pappan, endast mamman eller båda föräldrarna som finns där och ger barnet det, spelar inte så stor roll. Det vi ska ta och fundera över i stället är HUR vi hjälper och stöttar nyblivna föräldrar. Har vi tid för relationer i vårt stressade samhälle? Kan vi TA oss tid annars. Jag tycker att det är där vi ska lägga fokus -  hos oss själva: Uppdrag medmänniska - att ge lite varje dag, till någon annan. Något lite som sedan ges vidare. Varje liten gåva av medmänsklighet skapar i det stora hela ett bättre samhälle för oss alla att leva i.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Var är papporna?

Bygga relationer för sin överlevnad

Hemmaföräldrar, vardagshjältar och medmänsklighet

Foto: Roman P. G:  (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Jag skriver ofta - att livet går sin egen väg - och så är det verkligen. Vi planerar och fixar och trixar och tror att vi fått till allt rätt, men så händer saker vi absolut inte räknat med. Vi får planera om, göra annorlunda och hitta nya vägar att vandra på ... och framförallt nya sätt att förhålla oss till det som kallas livet.

Det här är en process som sker i ständig interaktion med andra människor. Jag tänker på hur ofta jag träffar människor som GER ... som ger av sig själva ... sina livserfarenheter ... som ger stöd, inspiration och livsglädje. Små gåvor osynliga för ögat som det endast går att bära med sig i sitt hjärta. Men det gör levnadsstigen så mycket lättare. Ibland möter vi också på livets väg, de mindre trevliga ... så är det ... de som tar, rispar och ger småsår i själen. Men det är tack och lov inte så ofta och med ett påfyllt förråd av goda erfarenheter, blir dessa upplevelser lättare att bära.

Vem var jag för 20 år sedan? Och vem är jag i dag? Jag ÄR den jag formats till av de jag interagerat med under så många år. Och jag är så tacksam att jag haft ett liv där jag fått tid också för relationer. Vilket osökt får mig att fundera över Hemmaföräldrars nätverk och vad det här nätverket egentligen betyder på ett djupare plan. Det började som en rättvisekamp, där jag ville göra också hemmaföräldrarnas röst hörd - där jag ville få ekonomisk rättvisa för hemmaföräldrarna, som fick se sina möjligheter att välja fritt beskärda genom det skattesystem vi har, där hemmafamiljen ofta betalar mer i skatt än familjen med två inkomster - pga särbeskattningen. Och där endast en lösning premierades med stora subventioner - standardlösningen, med två heltidsarbetande föräldrar och barnet på dagis från ett års ålder.

Men framförallt så ville jag att hemmaföräldrarna skulle få välja tid för sina barn, utan att behöva löpa gatlopp eller bli hånade. Det handlade om att vara med och försöka skapa ett samhälle med mer tolerans för att vi alla är olika - att det är okej att göra olika val här i livet - och framförallt så ville jag att föräldrar skulle få fakta, i stället för myter, för att kunna fatta rätt beslut kring sina barns uppväxt.

Jag kämpade för en grupp men så hände något på vägen. I kampen för människors rätt att få välja själva - i kampen för fler barnomsorgsalternativ - för fler lösningar än standardlösningen, så började en ny grupp söka sig till mig: förskoleföräldrarna. Kanske för att jag var bland de första som inte stämde in i hyllningskören: "Vi har världens bästa förskola". Där andra såg information - så jag propaganda. Föräldratidningar, föräldrasajter alla sa samma sak: förskolan är den bästa platsen för alla barn att tillbringa långa dagar på, utan den så utvecklas de inte som de ska.

En övertygelse jag aldrig kunnat skriva under på, av den enkla anledningen att alla barn är olika. I dag vet vi att det är en helt korrekt analys - det går inte att mala alla barn genom samma lösning.  Och det vet vi genom de nya rön som finns kring anknytning, neurobiologi och utvecklingspsykologi. Dessutom tyckte jag inte att vi hade "världens bästa förskola". Effekterna av maxtaxans införande började synas ganska snart efter att den införts i form av större barngrupper och färre personal.

Var fanns riskbedömningen inför det beslutet? Fanns det någon som tänkte på barnen när den infördes?

Nej, maxtaxan var bara en fet bit valfläsk som slängdes ut några månader innan valet och sedan kom det att handla om "maxtaxan är bara skit, men nu har vi baxat den ända hit". Det är en slogan vi lever under nu - och knappt någon vågar säga det onämnbara: slopa maxtaxan, gör om och gör rätt från grunden den här gången. Se helheten, se vad föräldrar vill, ge oss valfrihet och många olika barnsomsorgsalternativ som subventioneras rättvist (med likartade belopp).

Hemmaföräldrars nätverk har genom de människor som sökt sig till nätverket och som är med i det, utvecklats till något rasande fint och livsnödvändigt. Här ser jag hur budkavlen går - att tid för barn är okej, att välja olika är okej. Mammor, pappor - ja alla dessa föräldrar som gjort mängder av olika val för att ge sina barn tid - samlas och stöttar, inspirerar och berikar varandras liv. Som goda ringar på vattnet sprider sig sedan budskapet vidare och når fler och fler. Nätverket ger råg i ryggen, så att föräldrar vågar följa sin magkänsla och hittar olika lösningar för att få balans mellan familj och arbete. Det ger stöd till de föräldrar som väljer att hoppa av förskolekarusellen, eftersom just det alternativet inte passade just deras barn - och de ger stöd till de som går ut i arbetslivet igen - och hoppar på förskolekarusellen. De visar prov på öppenhet och tolerans, trots att de ofta inte själva alltid blivit så väl bemötta på grund av sitt eget livsval.

I hemmaföräldrarna ser vi alldeles vanliga små människor, med olika bakgrund, utbildning och politisk åskådning, som valt en mängd olika lösningar för att ge sina barn tid. Det som förenar dem är att de visar stort prov på medmänsklighet - de tar sig tid att stötta och finnas där för sina medmänniskor. De ger av sig själva, av sina tankar och livserfarenheter - helt osjälviskt, bara för att ge stöd och säga "du är inte ensam". De ger andra modet att våga ta steget och följa sin magkänsla. De ger uppmuntran när föräldrar känner sig osäkra, de ger råd - mängder av olika råd - så att det finns något för alla.

Hemmaföräldrarna - de är våra vardagshjältar!

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också: 

Hon grundade nätverk för hemmaföräldrar

Hög tid för en ny familjepolitik

Barnen får betala ett högt pris för S- förslaget

Små barn behöver omsorg - inte skola