Det är inte hållbart att tvinga småbarnsföräldrar arbeta ihjäl sig

Foto: Pixabay

Jag var på ett seminarium med Familjen Först i riksdagen den 16 januari. Där fick jag höra att allt gratis VAP (vård av pensionär) som släktingar ägnar sig åt när de tar hand om äldre sjuka släktingar, sparar 183 miljarder om året åt staten. Jag undrar just hur mycket alla föräldrar som själva ansvarar för omsorgen om sina barn sparar?

Enligt en brittisk undersökning för några år sedan så kom man fram till att en hemmaförälders arbete är värt cirka 384 000 kronor om året. Jag tror också att föräldrar som ser sitt eget unika barn och dess behov och sedan tar hänsyn till det och till exempel väljer bort förskolegrupper, då barnet har en personlighet som inte mår bra i dessa sammanhang - sparar mängder med pengar även för framtiden då risken för psykisk ohälsa minskar. Ett barn som inte mår bra i förskolemiljön men ändå lämnas där varje dag, förtvivlat gråtande i hopp om att föräldern ska komma till undsättning, riskerar enligt forskning om anknytning och neurobiologi att få bestående problem senare i livet. Det är problem som kostar samhället enorma summor. Kanske därför vi har så många forskningsförnekare som politikerna använder sig av för att undanhålla denna viktiga information. Forskningsförnekare som får uppdrag, tjänar pengar, får utmärkelser och får ära och berömmelse när de säger det som makten vill att folket ska höra. För makten vill styra folket bort från sina barn. Det är väl helt enkelt billigare och enklare att tvinga de som har en utbildning och jobb att bara jobba MER och MER hela tiden för att få in ännu mer skattepengar, än att sätta in insatser för att få in alla de som står utanför arbetsmarknaden i arbete. Och hela tiden ökar andelen människor som står utanför och som behöver bli försörjda, samtidigt som politikerna klurar på hur de ska få främst småbarnsföräldrar att arbeta mer.

Själv kan jag inte för mitt liv förstå varför föräldrar ska arbeta som mest när barnen är små och behöver sina föräldrar som mest. Det handlar om att tänka långsiktigt och skapa en vettig familjepolitik som håller både föräldrar och barn friska. Och andelen arbetslösa som behöver bli försörjda, det är också en långsiktig investering. Istället för att bränna ut de som redan arbetar och sedan klå dem på alla deras pengar med världens högsta marginalskatt, varför inte ta tag i den riktigt stora grupp som står utanför arbetsmarknaden och behöver komma in? Det skulle vara så skönt om politikerna kunde flytta fokus ett tag, för den strategi de har för tillfället fungerar inte längre. En liten skara småbarnsföräldrar kan inte försörja en allt större andel som inte har ett jobb att gå till. Redan idag ser vi hur främst kvinnor och barn dukar under och drabbas av utbrändhet och psykisk ohälsa. Därför är mitt tips: lägg ner allt prat om mer tvångskvotering av föräldradagarna, dygnet-runt-dagis och rikta blicken mot den andra stora gruppen. Där om något behövs det insatser.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Familjepolitikens ekonomi;En statsfinansiell analysav den svenska barnomsorgsmodellen och dess hälsoeffekterpå barn och unga samt föräldrar

Ett outsourcat familjeliv kan ha negativ effekt på vårt välmående

Mammor betalar priset för att arbeta heltid

Jämställdhetslinje riskerar bli sjukskrivningslinje

Betyder inte barnens behov något Timbro?

Förskola kan bryta tidig anknytning

Hemmet är den bästa platsen för förskolebarnen

Felet ligger i det samhälle vi skapat

Det finns en sista gång för allt, så ta vara på tiden med barnen

Foto: Pixabay

Det är något alldeles speciellt med att få barn och det går så fort. Den där känslan när de är små och man aldrig vill släppa dem utom synhåll, utan bara ha dem nära, nära. Kanske kände jag tidigt att #livetgårinteirepris och nog visste jag att de en dag skulle flyga ur boet, men inte att det skulle gå så fort. Och tänk att det är så att det finns en sista gång för allt. En sista gång de smyger över i sängen efter en mardröm för att få trygghet. En sista gång de sitter i knäet, håller handen och tittar beundrade på dig och säger: "min mamma eller min pappa". Det finns en sista gång för allt - så ta vara på tiden med barnen.

En liten text från tidningen Femina:

"Det finns en sista gång för allt.

Det kommer en tid när du kommer att mata ditt barn för allra sista gången.
En tid när de kommer somna på dig efter en lång dag,
och det blir sista gången du någonsin håller ditt sovande barn.
En dag kommer du att bära dem på höften och sätta ner dem,
och aldrig lyfta upp dem på det sättet igen.
Du kommer tvätta håret i badet en kväll,
och från den dagen och framåt vill de bara bada ensamma.
De kommer att hålla handen för att korsa vägen,
och sedan aldrig sträcka sig efter din hand igen.
De kommer smyga in i ditt rum vid midnatt för att kramas,
och det blir sista natten någonsin du vaknar av detta.
En eftermiddag kommer du att sjunga "hjulen på bussen"
och göra alla övningar till,
sedan sjunger du aldrig den sången igen.
De kommer att pussa dig hej då vid skolan.
och nästa dag kommer de att be att få gå till skolan själva.
Du kommer att läsa en sista god natt-saga,
och tvätta ditt sista smutsiga ansikte.
De kommer att springa till dig med utsträckta armar och bli upplyfta,
för den allra sista gången.
Och saken är den att du kommer inte ens veta att det är sista gången.
Tills det inte blir några mer tillfällen. Och även då kommer det ta ett tag att inse.
Så medan du lever i dessa stunder,
kom ihåg att det finns bara ett antal tillfällen,
och när de är borta, kommer du längta efter ytterligare en enda gång.
En sista gång." (Översättning: Madeleine Lidman)

Till dig som vill använda min svenska översättning av texten: Kom ihåg att ange källa till texten och kopiera in länken till bloggen. Det är INTE tillåtet att bara ta texten och dela vidare. Det är jag som översatt den och att bara dela texten utan att ange källa är olagligt.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Ansvariga bakom Axfoodföretaget Minstingen startar drev mot enskilda

Skärmdump från Minstingens FB-sida

Det är märkligt hur hämningslöst vissa agerar för att skamma föräldrar som kritiserar ett företags dåliga skämt om små barn. På företaget Minstingens sida på Facebook dök det upp ett, i mångas ögon, trist inlägg om små barn:

"Nu är jag sugen på ännu mer jullov". Sa ingen förälder någonsin.

Flera föräldrar blev upprörda över att ett företag som säljer produkter till barn skämtade om små barn på det här sättet. Som en förälder skrev som delade inlägget:

"Vad är grejen med den här askassa ”humorn” där företag som riktar sig mot barn skämtar om att ingen orkar vara tillsammans med sina egna barn mer än 2-3 veckor i stöten!? Blir så less när det normaliseras i den här typen av skämt. JA, det kan ju såklart vara jobbigt att vara med sina barn dygnet runt, MEN att detta vore normen genom att skriva ”ingen förälder någonsin” känns rätt kasst tycker jag."

Det blev med andra ord inte det positiva gensvar som företaget Minstingen räknat med när de skämtade om de allra minsta - och då kanske man borde ta till sig av kritiken och fundera lite över hur man skriver. Döm därför om allas förvåning när det visar sig att bakom företaget Minstingen står det två bloggare från bloggen Hormoner och hemorrojder. Den ena av dem, väljer att skriva ett blogginlägg där hon får det att låta som att det är hon personligen som blivit "skammad" av andra mammor, när de i själva verket framförts kritik mot ett företag.

Därför blir det helt fel att göra som en av bloggarna gjorde i det här läget och skärmdumpa från företagets sida och hänga ut enskilda personer med namn, bild och kommentarer på sin egen blogg.
Kanske var syftet med blogginlägget att få fler att gå in och kommentera så att Axfood som står bakom Minstingen inte skulle få se hur illa berörda många blev av inlägget. Kanske handlade det om att starta drev mot enskilda personer så att ingen någonsin mer ska våga ha en annan åsikt på sidan. Men faktum kvarstår, att det var oseriöst att agera på det här sättet.

Därför skrev jag en kommentar till blogginlägget som de valt att inte publicera. Jag har även skrivit direkt till de ansvariga bakom bloggen och sedan har jag skrivit till Axfood för att fråga hur de ser på det här agerandet. Ska företaget Minstingen användas i kampanjer mot enskilda medborgare som inte har någon möjlighet att försvara sig?

Personligen kan jag tycka att de ansvariga bakom företaget Minstingen borde be om ursäkt, radera blogginlägget på Hormoner och hemorrojder och sedan börja agera professionellt. Företag ska inte jaga, förtala, starta drev eller hänga ut enskilda personer med namn och bild, för att de inte skrattar åt ett dåligt skämt. Tills det här är utrett hoppas jag verkligen att ingen köper produkter från företaget Minstingen.

Madeleine Lidman

Hemmaföräldrars nätverk

Uppdatering 12/1-2019

Här är svaret från företaget Minstingen:

"Minstingen tar alltid avstånd från kommentarer som riktar sig till specifika personer som kan anses vara personangrepp och vi har bett Hormoner och Hemorrojder att ta bort blogginlägg som man refererar till ovanstående diskussioner då vi inte kan stå bakom det."

Har paddorna ersatt barnens fria lek med leksaker?

Foto: Pixabay

Vi är ute och äter på restaurang, vilket inte händer särskilt ofta. Vid bordet bredvid sitter ett ungt par och i en barnvagn har de stöttat upp en liten bebis med kuddar. En liten som halvligger mot kuddarna och stirrar med öppen mun mot en iPhone med rörliga bilder. Det lilla spädbarnet sitter helt klistrad med blicken vid de rörliga bilderna och föräldrarna får äta ifred. Jag hör inte ett ljud från barnet under den tid vi är där. Föräldrarna pratar inte med barnet, interagerar inte med barnet, utan den lilla sitter där som en liten grönsak och stirrar på skärmen. Det är något kusligt över det hela. Ett spädbarn i den ålder som hjärnan utvecklas som mest. I en ålder när socialt samspel är A och O för att spegelneuronerna ska få arbeta och den lilla som formligen slukar all ny kunskap och utvecklas i raketfart. Det vill säga om barnet och barnets hjärna får det barnet behöver.

Vad händer när viktig kunskap om små barns behov försvinner? Jag tänker som så att en bebis på fyra-fem månader har inget behov av att följa med ut på restaurang, men kan självklart följa med, men ska då helst sitta i en barnvagn och vara med i det sociala samspelet. Leka med leksaker, tappa leksaken, någon tar upp den och pratar. Då är barnet hela tiden med i konversationen och en del av flocken. Eller så kan barnet sitta i knäet och man kan turas om att hålla i den lilla. Barn innebär förändringar, anpassning och under de första viktiga åren så är det kanske inte en bra idé helt enkelt att försöka få allt att vara som vanligt. Barnets behov måste få styra.

I den nya läroplanen för förskolan är numera digital teknik obligatorisk. Små 12 månaders bebisar ska sitta vid paddor och undervisas. Allt infört utan minsta lilla riskanalys, trots att flera forskare och barnpsykologer varnar för att det kan få negativa konsekvenser för utvecklingen av barnens hjärnor. Jag kan förstå att paddor kan vara en quick fix för att klara dagen i en stor barngrupp med få personal, höga sjukskrivningstal och svårt att hitta vikarier - men sedan placeras många barn dessutom framför en padda hemma. Barn som inte kan leka själva pockar också hela tiden på föräldrarnas uppmärksamhet och då blir paddan en quick fix även där för att föräldrarna ska få lugn och ro efter en lång arbetsdag. Men bör inte riskerna analyseras innan något görs obligatoriskt?

Mitt i allt det här läser jag om hur ännu en stor leksaksjätte gått i konkurs. Det verkar som leksakshandeln har stora problem. Jag hoppas att nedgången i försäljningen inte beror på att barn inte leker med vanliga leksaker längre. Kan det vara så illa att en majoritet  sitter klistrade framför sina paddor, istället för att få en chans att sitta och leka, gå in flow och utveckla en mängd förmågor? Kan barn ens leka själva nuförtiden när de får så mycket skärmtid att all kreativitet dödats?

Men hallå, säger någon. Det är nya tider nu, livet förändras och barn lär sig en massa saker när de sitter vid sina paddor. Ja visst är det nya tider, men vi människor är fortfarande ett däggdjur och vi och våra behov har inte förändrats särskilt mycket sedan stenåldern. Och kanske lär sig barnen saker, men vad missar de? Och vad säger att det inte är saker de kan lära sig när de är äldre? Mycket skärmtid gör att barnen får popcornhjärnor säger experterna. Benämningen används på barn som sitter länge framför en skärm där olika saker poppar upp och lockar till sig deras uppmärksamhet. Det orsakar hjärnstress och i det läget fungerar hjärnan långsammare. Andra forskare pratar om att barn som har mycket skärmtid drabbas av digital demens.

Jag tycker att det är en väldigt farlig väg vi börjat vandra på när någonting som dessutom kan vara direkt skadligt för våra allra minsta gjorts obligatoriskt och vi först om några år kan få facit på hur stora skadorna blivit. Det kan bli en förlorad generation med obotliga skador på hjärnan, som i sin tur leder till ytterligare ökad psykisk ohälsa hos barn.

Det är dags att vi får in forskning kring neurobiologi, utvecklingspsykologi och anknytning när politikerna ska fatta politiska beslut. Ideologi och snabba, ogenomtänkta beslut utan riskanalyser har alltför länge präglat familjepolitiken och den politik som berör våra yngsta barn under deras mest känsliga utvecklingsperiod. Den period när hela grunden för deras framtida välmående läggs.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Stoppa Fridolins surfplattetvång i förskolan

Psykiater varnar för ny folksjukdom: popcornhjärna

Digital demens drabbar barn

Svenske hjärnforskaren: Ipad och tv-tittande ger barn IQ-brist

Inga skärmar till barn under två år

Barnläkare varnar för digitaliseringens risker

Risker med skärmar - sammanställning

Mycket tid framför skärm splittrar barns tid

Toysus ansöker om konkurs

Leksakskedjan som driver BR leksaker i konkurs efter svag julhandel

Snart blir digital teknik obligatoriskt i förskolan

Kampen för att kunna ge barnen tid slutar aldrig och vilar aldrig

Foto: Pixabay

Lite tankar inför det nya året!

Vi är så på rätt väg när vi sprider budskapet från Hemmaföräldrars nätverk: Tid för barn och balans mellan familj och arbete.

Det är många familjer som under två decennier fått stöd från Hemmaföräldrars nätverk, som fått råd, mod och inspiration att våga gå mot strömmen, följa sin magkänsla och satsa på tid med barnen. För att nå många och upprätthålla den positiva bilden är den även viktigt hur vi sprider budskapet, så att det inte blir kontraproduktivt.

Media skriver gärna om hemmafruar. Det ger många klick och många upprörda känslor. Och det är något som genast drar igång samma gamla band där allt fokus handlar om kvinnofälla. Borta är fokus på barnen, tid för barnen och all forskning och kunskap om vad små barn behöver. Fokus hamnar istället på jämställdhet och pensioner. (Saker som det går alldeles utmärkt att arbeta med utan att separera små barn från deras primära vårdare under de första viktiga åren).

Det är ett svårt läge att diskutera från. Många tar avstånd och hemmaföräldrarna tappar mark. Jag brukar säga att var och en får kalla sig för vad de vill, men vill man åstadkomma en långsiktig förändring i samhället där de politiska ramarna förändras så att det blir lättare som förälder att ge sina barn tid - då ska man undvika att prata om hemmafruar, eller att titulera sig hemmafru offentligt. (Hemmafru kan du dessutom vara utan att ha några barn hemma). Vill en tidning göra en intervju, var tydlig med att du är hemmaförälder. Trilla inte i fällan att på fel villkor, få en liten stund i rampljuset. Det enda din insats leder till är fler klick för tidningen, men sämre villkor och förutsättningar för oss föräldrar som vill ge våra barn tid.

Jag var en av de som kämpade för att vårdnadsbidraget skulle införas. Genom mitt och många andras idoga arbete i Föräldraupproret så lyckades det. Men kampen för rätten att ge sina barn tid var inte över för det. Vårdnadsbidraget var ständigt ansatt ur ett jämställdhetsperspektiv. Egentligen var det lätt att bemöta för visst måste det vara bättre att kunna vara hemma tre år med jobbet kvar, sin SGI skyddad och med en möjlighet för båda föräldrarna att arbeta 50 procent var och vara hemma 50 procent var, om de ville - än att tvingas säga upp sig och hamna i ekonomisk otrygghet. När vårdnadsbidraget försvann, försvann även det skydd vårdnadsbidraget gav och idag måste föräldrar säga upp sig för att kunna vara hemma. De förlorar sig sjukpenninggrundande inkomst, SGI och de kan inte gå ner i tid och arbeta 50 procent.

Men jag kan inte göra allt själv, jag måste ha med mig de som vill ge sina barn tid. Alla måste dra sitt strå till stacken och vara goda ambassadörer för att vi ska få ett samhälle som - accepterar att vi är olika, att våra barn är olika - och att vi därför inte kan ha bara en enda barnomsorgsmodell som ska passa alla.

Jag har som sagt arbetat i snart 18 år helt ideellt och endast med stöd av HFN:s goda ringar på vattnet, där de som får stöd och inspiration också ger något litet tillbaka som att starta aktiviteter i de lokala grupperna, eller genom att de kommenterar och stöttar de som är nya i hemmaförälderrollen. Påhoppen på hemmaföräldrarna har minskat, men det kan lätt förändras och den dag jag slutar med mitt ideella arbete, tror jag tyvärr att den obligatoriska förskolan kommer att införas väldigt snabbt och valfriheten kommer att minska ännu mer. Så en liten vädjan, vi har räddat så många familjer och så många barn hittills och än räcker min ork till att rädda fler - men jag behöver också er och era insatser, så stötta mig gärna i det här - så är jag övertygad om att även 2019 kommer att bli ett bra år för de föräldrar och barn som behöver välja bort standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett års ålder.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Jämställdhetslinje riskerar att bli sjukskrivningslinje

Mammor betalar priset för att arbeta heltid

Vårdnadsbidraget leder till bättre lön, bättre SGI och bättre jämställdhet

Varför sprids inte kunskap om små barns behov

Föräldrar måste få bestämma själva

Myten om vårdnadsbidraget

Dålig idé av S att slopa alternativen inom barnomsorgen

Ha, ha, ha, nu rycker vi undan mattan för hemmaföräldrarna

Löfven glömmer bort barnen när han stoltserar med att ha tagit bort vårdnadsbidraget

Sprid forskning om vad små barn behöver, det är inte att skuldbelägga

Foto: Pixabay

Han hette Allan. En liten skrynklig farbror med ögon som plirade bakom svarta glasögonbågar. Alltid med en AIK-halsduk runt halsen. Vi bodde i samma hus. Han, skulle det visa sig senare, bodde i en träningslägenhet som socialen stod för. Jag märkte att han verkade väldigt ensam. Försynt och tyst och jag tänkte att jag skulle hänga en korg på hans dörr med julmat till julen. Och jag hade en stark önskan att förverkliga det hela, men livet kom emellan. Just den julen hände det massvis med andra saker och jag tappade fokus. En bit in på nästa år fick jag veta att han dött. Han hade legat död i tre dagar innan någon upptäckte honom. Den där fina tanken jag hade, lyckades jag aldrig förverkliga. Det skaver i samvetet än idag. Därför tänker jag varje jul på den lilla farbrorn i mitt hus, då för många, många år sedan och hur viktigt det är att göra vad man kan. Alla kan göra något litet för andra.

För mig är det medmänskliga uppdraget viktigt, samtidigt som mammas röst mässar i örat på mig: "Tänk på att det är lätt att bli utnyttjad om man är för snäll". Jag tänker alltid att jag vill göra mer, men försöker nöja mig med att jag gör vad jag kan. I vardagen, året om, försöker jag göra lite skillnad genom att stötta, inspirera och ge föräldrar råd - så att de har självförtroendet att våga följa sin magkänsla och satsa på tid för barn och balans mellan familj och arbete.

Det kanske verkar som ett lätt val att ha hemmaomsorg till sina barn: "Det är väl bara att stanna hemma om du känner för det". Njae, riktigt så enkelt är det inte, det lär den som väljer att gå mot strömmen snabbt märka. Verkligheten ser ju liksom ut så att hemmaföräldrar får man gärna ifrågasätta öppet och inför alla, men om en hemmaförälder delar forskning på sociala medier om vad små barn behöver - då blir det ett ramaskri och prat om skuldbeläggning: "JAG vill inte läsa sådant här. JAG mår dåligt då. SLUTA skuldbelägga mig. Alla kan faktiskt inte vara hemma så sluta dela sånt här".

För oss som vet hur de negativa, ifrågasättande och fördomsfulla kommentarerna kan hagla inför hemmavalet ibland, från både släkt, vänner och bekanta samt till och med BVC -  så är det lite häpnadsväckande att vi som aldrig går runt i vardagen som små prussiluskor och högljutt ifrågasätter föräldrar som väljer förskola, får dessa reaktioner när vi delar länkar till den forskning som finns kring vad små barn behöver. Det handlar ju faktiskt inte om föräldrars känslor - utan om de små barnen som inte kan göra sin röst hörd själva. Självklart går livet sina egna vägar och vi kan inte råda över allt. Men den förälder som får ta del av forskning om vad små barn behöver kan ju stanna upp en stund och reflektera över sin situation och se OM det går att göra vissa förändringar som gynnar barnet bättre. Olika falla ödets lotter och vi får de "spelkort" vi får i livet och får göra det bästa av det vi har. Kan vi inte förändra, så kan vi inte men då har vi i alla fall funderat ett varv. Och ofta går det ändå att göra vissa justeringar, men att bara skrika. "JAG vill inte höra det här", gör ju att allt bara fortsätter som förut när det kanske finns saker att göra som förbättrar för det lilla barnet.

Nej, jag måste säga att det börjar bli lite tröttsamt med vuxna människor som inte ser hur viktigt det är kunna ta till sig forskning och reflektera. Och dåligt samvete, ja det är tyvärr en del av föräldraskapet. Alla föräldrar har dåligt samvete av och till. Kanske just för att vi ska stanna upp och reflektera lite.

Sedan kommer det alltid finnas föräldrar som inte vill ha huvudansvaret för sina barn. De vill hellre arbeta. Och sedan finns det föräldrar som inte kan välja något annat och då ska ju självklart förskolans miljö utformas efter vad små barn behöver, så att även dessa barn får en så bra uppväxt som möjligt. Där är ju norsk forskning ett föredöme och den visar ju på till exempel varför små barngrupper är bra - då den berättar om varför stora barngrupper är dåligt. Den berättar om att långa dagar ger stressade barn och det blir då bra information till varför familjepolitiken bör utformas så att föräldrar har möjlighet att ge barnen korta dagar, om de vill. Och vill de inte kan forskningen användas till att anpassa förskolan bättre så att barnen blir mindre stressade, eller så kan det satsas på fler barnomsorgsalternativ för barn som stressas extra mycket i förskolemiljön. Barn som är introverta eller högkänsliga.

Forskning och tillgång till forskning är med andra ord en win-win för alla föräldrar. Visst kan det bli en chock för många då vi inte forskat i Sverige under de senaste 30 på vilken effekt förskolan har på barn. Istället har föräldrar matats med en massa felaktiga myter, för att de ska agera som politikerna vill. Men vilken föräldrar vill inte hellre ha korrekt fakta, än en massa myter, när det handlar om det viktigaste de har: sina barn. Så alla ni som tvekar att dela länkar till fakta och forskning, skippa rädslan och börja sprida informationen. För de små barnen, för förändring, för en bättre uppväxt för de allra yngsta. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något litet.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Ny studie; Förskolebarn som går långa dagar är mer stressade

Barn som gått i stora barngrupper får fler beteendeproblem i skolan

Stressade förskolebarn kan stressas för livet

Sätt inga ettåringar i förskolan

Det behövs ny forskning om förskolan

Nej barn MÅSTE inte gå i förskola för att utvecklas optimalt

Stressade förskolebarn kan stressas för livet. Ny forskning i Norge

Foto: Pixabay

Norge fortsätter att studera vilken effekt förskolan har på barn, samtidigt som vi i Sverige fortsätter att undvika att göra samma sak. Inte heller får svenska föräldrar kännedom om den norska forskningen. Det är inte så att forskarna i Sverige är ointresserade men de som ansöker om forskningsanslag får avslag. I Norge har man dock full koll på att hjärnans utveckling är i sin mest intensiva fas mellan 1-2 års ålder och att negativ stress kan påverka hjärnans nervceller och de nervceller som används för att hantera stressreaktioner, är de som hämmas mest: stressade förskolebarn kan stressas för livet.

- Om du utsätter de yngsta barnen för ihållande stress, riskerar du att stressa dem förlivet

183 småbarnsavdelningar, 710 anställda och 1 100 barn deltar i ett nytt forskningsprojekt för att ta reda på hur personal i förskolan kan skapa en miljö, som minskar stressen bland de yngsta barnen.

- Barn i åldrarna 0 till 2 år är i sin känsligaste ålder och tål inte stress särskilt bra. Då hjärnanatomin utvecklas för fullt. Negativ stress kan påverka hjärnans nervceller och de nervceller som används för att hantera stressreaktioner, är de som hämmas mest.

Det står professorn i klinisk barnpsykologi vid NTNU, Turid Suzanne Berg-Nielsen, enligt forskning.no.

Nytt forskningsprojekt

Som forskare vid det Regionala centret för barn och ungdomars mentala hälsa (RBUP), leder hon forskningsprojektet Trygg innan 3, som bland annat ska ta reda på hur personal i förskolan kan skapa en miljö som minskar stressen för de yngsta barnen.

- Om du utsätter de yngsta barnen för ihållande stress, riskerar du att stressa dem för livet, säger Berg-Nielsen, enligt forskning.no.

Få - och motsägelsefulla svar

När det gäller små förskolebarn och stress, är det mycket forskarna inte känner till. Enligt artikeln på forskning.no finns det få internationella studier på området och de ger delvis motstridiga svar.

Professor May Britt Drugli på NTNU är en del av forskargruppen i projektet ”Trygg innan 3”. Hon har tidigare lett den första norska studien rörande kortisolnivåer hos de yngsta barnen i förskolan.

- Mätningarna visade en atypisk kurva för kortisolnivåer hos ett- och tvååringarna i förskolan. Nivåerna ökade under hela dagen i förskolan, samtidigt som nivåerna sjönk de dagar barnen var hemma. Det visade sig också att stresshormonerna ökade mest hos barn som tillbringade åtta timmar eller mer per dag i förskolan, säger Drugli, enligt forskning.no.

- Måste ta reda på mer

Ökningen av kortisolnivåerna hos dessa barn var inte stor. Men Drugli är medveten om att det behöver undersökas ytterligare:

-Vi kan inte slå oss till ro och säga att en liten ökning av kortisol inte är skadlig för de yngsta. Vi behöver veta mer om hur olika barns utveckling påverkas av förhöjda kortisolnivåer och vad man kan göra för att minska nivåerna, säger Drugli.

Trygg innan 3

- Trygg innan 3 handlar om att medvetet arbeta med kvaliteten på småbarnsavdelningarna under ett helt förskoleår och sedan undersöka effekten av detta. Projektet innefattar observation och utvärdering av samspelet på småbarnsavdelningarna, feedback till alla anställda, reflektion och vägledning, skräddarsydd för den enskilda avdelningen eller gruppen.

- Trygg innan 3 består av en servicestödjande, kvalitetshöjande del med fokus på det dagliga samspelet i förskolan och en forskningsdel. Forskningen kommer att undersöka vilka effekter Trygg innan 3, har på bland annat kvaliteten på relationerna, hur barnen fungerar inom olika utvecklingsområden, barnens stressnivåer och personalens trivsel.

- Trygg innan 3 är ett tvåårigt projekt. För att kunna undersöka effekten av sådana kvalitetshöjande åtgärder måste förskolorna tillfälligt placeras i två grupper. En grupp kommer att få kvalitetsutveckling förskoleåret 2018-2019 och den andra 2019-2020.

- Sju kommuner/stadsdelar i Östra Norge och Trøndelag har anmält sig eller har valts ut att delta och cirka 8-20 förskolor ingår i varje kommun.

- Trygg innan 3 är ett samarbete mellan RBUP Öst och Söder, Handelshögskolan BI och RKBU Mitt-Norge, NTNU. Projektet har beviljats finansiering från det förebyggande programmet "Bättre hälsa" i Norges forskningsråd.

 (Källa: NTNU)

Översättning: Madeleine Lidman

Läs också: 

Barn som gått i stora barngrupper får fler beteendeproblem i skolan

Förskolebarn som går långa dagar är mer stressade

Många risker med gruppbaserad omsorg

Varför vi inte forskar i Sverige: Forskare blundar för kunskap om barns behov
(Artikeln i sin helhet)

Jordan B Peterson svaret på många rotlösa människors frågor om livet

Foto: Pixabay

Det är fascinerande hur vissa politiska grupperingar fungerar. Läget är ganska allvarligt i Sverige, på två decennier har vi fått mängder med nya problem som vi av någon konstig anledning knappt berör. Det är skottlossningar, mord, sprängningar, rån, våldtäkter, gruppvåldtäkter och idag drabbas alltfler även i sitt hem av grova brott, åldringsrån och så mitt i allt det problemet med att välfärden inte levererar längre som det är tänkt. På sjukhusen är det ofta kaos och sjukvårdspersonalen hotas och misshandlas, kvinnor får föda barn i bilen i vissa kommuner sedan BB lagt ner, i skolorna är det också stök och kaos, för att nämna några allvarliga problem som vilken förälder som helst får stora skälvan över. Alla föräldrar vill ju ha en trygg plats för sina barn att växa upp på och våra förfäder har kämpat hårt för att vi ska få den tryggheten, men nu har mycket rasat på bara 20 år och i en takt som få hade kunnat förutspå.

Sånt händer och tittar vi tillbaka i historien så kommer lugna perioder alltid ersättas av mer turbulenta. Orsakerna varför det blir som det blir har varierat under århundradena, men människor har alltid gått man ur huse för att lösa problemen. Idag så verkar det mesta dock bara flyta. Men för att vårt land ska vara en trygg plats, så måste vi hela tiden se problemen och göra något åt dem. Till min stora förvåning har vi nu istället landat i något slags tillstånd där vi inte FÅR diskutera olika problem och lösningar. Bilden ska istället snyggas till, problem ska döljas och idag läser jag till och med att vissa kommuner som till exempel kriskommunen Malmö betalar influencers med skattepengar för att de ska försöka skapa en mer positiv bild av Malmö. Lite stilla undrar jag om inte skattepengarna istället borde gå till att åtgärda problemen? Varför lever vi i en tid när allt bara ska snyggas till, istället för att problemen åtgärdas? Lite som med förskolan. När människor klagar över för stora barngrupper, så börjar kommunerna fuska med statistiken, istället för att faktiskt minska barngrupperna.

Genom tid och rum så har ändå människans förmåga att klara stora förändringar, kriser - ja livet i stort, fungerat tack vare stöd och trygghet från familjen. Men i Sverige har vi monterat ner familjen, eftersom vissa politiker sett det som ett måste för jämställdheten. En jämställdhet som är lika med att ingen ska vara med barnen. Det nya målet för många partier är att få ner tiden som en förälder spenderar med sitt barn till sex månader. Då har vi uppnått jämställdhet, eftersom båda föräldrarna då kan gå ut och arbeta heltid. En superenkel lösning som varit målet nu i decennier. Men superenkla lösningar är sällan så enkla. Teori och praktik. Många länder har haft samma strävan att montera ner tiden med barnen, den tid som varit homo sapiens framgångsrecept i hundratusentals år. Vi är det mest framgångsrika däggdjuret av alla just på grund av vår långa barndom. En barndom som idag har minimerats till ett år i Sverige. Men människan är ett högstående däggdjur som behöver tid även för reflektion, tid för relationer, tid med familjen, för att må barn och utvecklas bra. Kropp och själ, allt hänger ihop.

Det här får naturligtvis många konsekvenser. Människor mår inte så bra, när en viktig pusselbit plockats bort. Mitt i allt det kliver en psykolog från Kanada nu fram och försöker ge stöd till framförallt många män som är vilsna i vår värld. Män som flyter runt som små korkar på ett öppet hav, utan sammanhang, mål och mening. Jag ska villigt erkänna att jag inte satt mig in i fullt ut vad Jordan B Peterson levererar för budskap, eller om det är bra eller dåligt. Jag konstaterar mer att han hittat en lösning på ett samhällsproblem som jag tror uppstått för att vi fått allt mindre tid med våra barn. En viktig del av föräldraskapet är att ge sina barn tid, att prata om livet, lära barnen att reflektera över livet, att ge vägledning och en kompass i livet. Det saknar många som vuxit upp utan att få det dagliga stödet av trygga närvarande vuxna. Jordan B Peterson blir föräldern många saknat. Och många har fått hjälp och är nöjda.

Lite fascinerad ser jag sedan hur vissa politiska grupperingar går helt bananas. De diskuterar inte i sak vad Jordan B Peterson säger, utan det är bara en massa påhopp på honom som person. Nu senast Margot Wallström, S, och så en fet etikett med en högerstämpel på honom. Vi som pratar tid för barn, tid för reflektion, balans mellan familj och arbete, om att alla är olika - vi är höger och vi är onda. Det är alldeles för onyanserat men verkar vara tidens anda. Vi diskuterar inte längre sak, utan person och det stämplas hej vilt och några få vill bestämma vad som är rätt och vad som är fel i en allt snävare åsiktskorridor.

DET tycker jag är en mycket farlig utveckling. Vi ska alltid sträva efter balans, att få en chans att lyssna in många olika åsikter, för att själva kunna få en möjlighet att värdera vad vi tycker. Jag vill ha ett öppet och demokratiskt samhälle där vi för har ett vuxet, sansat och nyanserat samtal i olika frågor. Jag vill också ha ett samhälle som tillåter föräldrar att hitta en bra balans mellan familj och arbete, ett samhälle som tillåter att föräldrar ger sina barn tid. Och ett samhälle som tar tag i allvarliga problem när de dyker upp och gör något åt dem. För att nå dit är det dags att säga hej då till åsiktskorridoren och sätta ner foten mot alla de som försöker tysta det goda samtalet.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

I Sverige är vi lättkränkta för vi trodde vi var annorlunda

Folk tycker olika men det gör dem inte ondskefulla

Men HENNE kan ni ju inte lyssna på. Hon är ju hemmaförälder!

Jag undrar vem jag varit idag om jag inte haft tillfälle under min uppväxt att få lyfta en tanke, vända och vrida på den, bolla med olika perspektiv och till slut komma fram till en ståndpunkt. Jag hade turen att få växa upp i en familj och i en släkt där det var en regel snarare än ett undantag att olika frågor skulle stötas och blötas. Redan som barn på släktmiddagarna hos farbror Gösta och hans fru Inga-Maj, blev jag lyssnad till när jag framförde en åsikt. Diskussionernas vågor gick höga. Det var inte så att alla alltid höll med, men jag fick framföra en åsikt, fick följdfrågor och mitt svar respekterades. Samma sak hemma, mina föräldrar lärde mig att jag skulle stå på mig, men att också kunna motivera varför jag tyckte på ett visst sätt. Mycket handlade också om att visa på nyanser - att det är viktigt att nyansera sig - att världen inte är svart eller vit, rätt eller fel - att det helt enkelt finns olika perspektiv.

I Sverige idag är vi dock tyvärr på god väg att förlora nyanserna och det sunda utvecklande diskussionerna. Det är bestämt på förhand vad som är rätt åsikt och vem man ska lyssna på. Och det blir allt snävare. Kan till exempel en mamma som själv valt hemmaomsorg till sina barn, arbeta för att förskolan ska få bättre förutsättningar? För mig är svaret självklart ja. För även om förskola inte varit ett alternativ som passat mina barn, så är jag inte emot förskolan som idé. Jag är däremot emot att det snart är det enda alternativet som finns, att förskolan ska bli obligatorisk, eller att det ska vara det alternativ som subventioneras med stora belopp av vår gemensamma skattekaka, samtidigt som andra alternativ som pedagogisk omsorg får allt mindre subventioner i många kommuner och därmed tvingas stänga igen. Eller att vissa alternativ som hemmaomsorg inte ska få några subventioner alls. Och sedan är jag emot att förskolans uppdrag svällt över alla bräddar, så att många förskolor inte längre har rätt förutsättningar att klara sitt uppdrag. Det drabbar barnen - det drabbar personalen - och den lilla människan värnar jag och står upp för. Mer dramatiskt är det inte.

Det finns alltså lite fler nyanser som jag vill föra fram och hela tiden försöker föra fram. Men idag går det nästan inte längre att få fram nyanserna i de här viktiga diskussionerna vilka alternativ som ska erbjudas oss föräldrar, så att vi kan ge våra barn en bra uppväxt som utgår ifrån våra barn behov och olikheter. Diskussionerna, dialogen, det utvecklande samtalet stoppas redan på förhand av självutnämnda och drillade prussiluskor:

"Men, ni kan ju inte läsa den DÄR bloggen. Det är ju en hemmaförälder som skrivit". Jaha, tänker jag, så om en hemmaförälder delar fakta och länkar till en studie, så ska den som är källkritisk avfärda allt som står innan man läst både blogginlägg och länkar till fakta och studier. För så lär sig människor att agera och tänka idag. Varför funderar dessa drillade människor som skriker högt: LÄS INTE - istället ett varv till och är lite kritiska till att någon faktiskt fått dem att reagera med ryggmärgen att inte ens läsa, faktakolla och tänka själva? VEM har ett intresse av att de inte vidgar sina vyer och tar in mer fakta. VEM har drillat dem att agera så här? Har de ens funderat över det, för det kanske de borde ...

I boken Animal Farm, får fåren på bondgården hela tiden nya budskap som de drillas att rapa upp och skrika. Budskapen kommer från grisarna som tagit över styret på bondgården. George Orwell eller Eric Blair som han egentligen hette, beskrev riskerna i ett nötskal, i en historia som är en metafor. Så klockrent och den visar precis på det vi ser hända - om och om igen. Mitt tips är därför att se till att aldrig bli ett får. Läs och läs ännu mer säger jag bara. Ha ett öppet sinne, hitta nyanserna och ta reda på fakta. Var vaksam om någon försöker begränsa dig från att inhämta kunskap. Och sorry, men även myndigheter idag är politiskt styrda. Politiseringen av lärosätena ökar. Skolan är politiskt styrd sedan decennier och har så varit sedan lärarna åkte och utbildade sig i DDR.

Johan Hakelius beskriver läget väldigt bra i sin senaste krönika:

"Och det går trots allt att pröva argument, alldeles oavsett vem som för fram dem. Bara för att en bonde har intresse av ett högre mjölkpris, är det inte säkert att hans argumentation för att höja det, är dålig. Egenintresset och något slags allmänintresse kanske sammanfaller. Bara för att en miljardär storsint kräver att få betala förmögenhetsskatt, betyder det inte att han borde få göra det. Ett argument blir varken bättre eller sämre för att det kommer ur något annat än egenintresse.  Det är den där insikten som med tiden fött idén att åtminstone försöka ta argument på allvar. Skilja på sak och person, brukar det heta.  Det verkar bli allt svårare."

Om jag inte fått nyanserade svar, konstruktiv och balanserad kritik, nya vinklingar och nya perspektiv samt lärt mig att söka fakta och inte bara svälja det jag fått serverat - hade jag inte utvecklats och vidgat mina vyer. Dessutom har jag tack vare många intressanta inlägg och artiklar insett att vi är ute på hal is i det här landet. Vi får allt svårare att samtala, diskutera och ha en vettig dialog kring olika frågor. Och det är ett måste för att lösa problem men också för att hålla liv i demokratin - som faktiskt bygger på det goda samtalet. En gång i tiden så slogs vi om vem som hade rätt och skulle få makten att bestämma. Istället för att rösta och låta majoritetens ståndpunkt vinna. Vill vi bevara demokratin måste vi vårda den. Då går det inte att bestämma på förhand vilka åsikter som är rätt och vilka som är fel. Det går inte att stämpla människor och säga "den lyssnar vi inte på oavsett, för den där är inte en av oss". Vi och dem, svart och vitt, goda och onda. Så enkelt är det inte.

Vi måste andas lite, växa upp, sluta vara så rädda och lita på att vi är fullt kapabla att själva bilda oss en uppfattning. Så tvärtemot alla som vill snäva in människor, hindra dem från att tänka själva och läsa in sig på fakta och därmed nyansera sin världsbild - så vill jag uppmuntra människor att läsa mer, ta in fakta istället för färdiga lättsmälta myter och undvika alla som försöker stoppa kunskapsinhämtning. En demokrati behöver kunskap och fakta för att överleva och mitt tips istället är att vara mycket misstänksam mot de som försöker begränsa fakta från att nå ut till människor.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Nedan ett urval av några av mina debattartiklar där jag försökt bidra till att ge förskolan rätt förutsättningar, genom att identifiera ett antal problem.

Förskolebarn saknar skydd

Alla barn ska ha rätt till en sammanhängande ledighet

Storförskolor ett hot mot de minsta barnen

Små barn får inte det de behöver i förskolan

Ny forskning om förskolan behövs

Att enbart kräva mindre barngrupper räcker inte

Vem fick generation Z att hata yttrandefriheten?

Ibland skickar människor pm och berättar att det skrivs mycket negativt om mig som person i slutna grupper som Förskolan.se och Förskoleupproret. Mitt tips har då varit att de ska dela information om vad jag faktiskt står för. Som den här länken. Men tyvärr så vill admin i dessa grupper gärna både begränsa att det jag skriver når ut till människor - samtidigt som de gärna fulstämplar mig. Därför raderas alla länkar till mina artiklar och blogginlägg samt även information om vad jag faktiskt står för. DET borde vara en varningssignal till många tänker jag.

För många barn är skolstart lika med sparkar, slag och glåpord

Ibland är det väldigt svårt att förstå HUR politikerna tänker för en vanlig liten gräsrot. Skolresultaten sjunker, stöket ökar i skolan, den psykiska ohälsan hos barn och ungdomar ökar, men jag saknar en vettig analys av problemen och dess orsaker. Istället kommer det hela tiden förslag från politiskt håll om mer skola ännu tidigare. Men hur tänker man när man vill ha mer av något som uppenbarligen fungerar dåligt?

2010 genomförde alliansen ett beslut som försvårade så mycket för de som ville hemskola sina barn, att det idag i princip är omöjligt att få tillstånd att hemskola. På grund av det lämnar många familjer landet och hemskolar utomlands. Det är nämligen bara i Tyskland och Sverige som hemskolning är förbjudet. Och ändå var det aldrig några problem när det var möjligt att hemskola i Sverige. Cirka 100-200 familjer varje år valde den lösningen och det gick bra för barnen. Lite förvånat har jag alltid undrat varför inte politikerna bekymrat sig mer över att vi har cirka 20 000 hemmasittare i det här landet. Alltså 20 000 barn som inte går till skolan, trots att vi har skolplikt.

Från och med i år måste alla barn som fyller sex år under året börja i skolan. Vi har nämligen fått obligatorisk skola redan från förskoleklass. Det var cirka två procent av alla barn som väntade med att börja skolan till årskurs ett. Det fanns säkert en alldeles naturlig förklaring till det. Några kanske var födda sent på året och för andra föräldrar kändes det bra att vänta, eller välja kortare tid i skolan då de kanske ändå valt att ha hemmaomsorg. Men för politikerna var det tydligen livsviktigt att ta bort den lilla valfriheten och göra förskoleklassen obligatorisk, trots att inga egentliga fördelar kommer att uppnås - med största sannolikhet tvärtom. Gruppen hemmasittare kommer att plussas på med ytterligare några barn.

Hur kan då skolstarten se ut för ett barn idag i en vanlig svensk skola? Säkerligen väldigt olika. Det finns naturligtvis skolor som fungerar bra, men det finns också väldigt många som inte gör det. Det här förtvivlade ropet på hjälp läste jag från en mamma vars barn fått en katastrofal start i förskoleklass:

"Vad gör jag?

"Din usling!", "Jag hatar dig!", slag, förstörelse... Sådant här förekommer varje dag i dotterns förskoleklass. Är det norm att bli hånad för sitt uttal, bli piskad om man inte gör som vännen säger, bli retad för att man spiller lite mat, skriken åt om man råkar sätta sig lite snett i soffan, sparkad i skrevet?

Jag var med dottern två timmar i skolan förra veckan eftersom jag ses som en besvärlig förälder som inte tycker att denna avsaknad av empati och notoriska tjafs och bråk mellan vissa elever är en sund arbetsmiljö för våra små. Under dessa två timmar gråter ett barn fem gånger på grund av ett annat barns ständiga utfall i form av smånyp, slag, förstörelse och stulen frukt. Ingen ingriper, ingen tröstar. Jag tog med mig dottern hem eftersom hon vägrade släppa mig. Är det jag som slår på stora trumman och är överbeskyddande? Är det verkligen sådana här duster de ska reda ut själva?

Jag är fullt införstådd med att man som pedagog i förskoleklass inte hinner förekomma och förebygga allt, men försöker man inte ens gå vidare och skaffa mer hjälp, orosanmäl om barnen verkar må dåligt, använda BUP för att utreda var samspelet brister? Jag har pratat med andra klassföräldrar, vars barn blir utsatta för vad jag anser är regelbundna kränkningar och känner en maktlöshet och en hopplöshet i deras berättelser. Barnen har slutat berätta hemma, eftersom det inte blir någon ändring ändå. De är vana vid stöket och bråken, avtrubbade.

Detta är starten på tio års obligatorisk skola, jag har en skyldighet att lämna mitt barn här varje vardag. I fem timmar varje dag tvingas hon bevittna, och utsättas för, vad jag anser vara kränkningar. Skolan har en skyldighet att skydda alla barn mot kränkningar. Men inget händer. Misstolkar jag allt?! Jag har pratat med skolsköterskan, imorgon tas mitt barn upp på elevvårdsmötet. Men det känns som om jag krigar ensam. Andra verkar ha gett upp eller anse att slag och hot om sparkar är befogat när klasskompisen inte lyssnar på "Nej, stopp, sluta, jag vill inte!".

Blev utskälld av en annan mamma för några veckor sedan då jag undrade om vi gemensamt kunde gå och be läraren att sära på våra barn vid lunchbordet då min dotter dagligen blev retad för hur hon äter. Jag är medveten om att barn kan bete sig bra om de ges möjlighet till det, om förutsättningarna finns. Att gå in i denna klass känns som att gå in i en scen tagen från "Flugornas Herre". Ingen pratar, medlar, visar, markerar eller förmedlar empati och respekt.

I dag tog lämningen tjugo minuter, hon vill inte. Vänner är elaka. Det är inte roligt i skolan. Jag ser min dotter bli mer och mer ledsen för varje dag som går, jag tvingas lämna henne på ett ställe för att staten säger att alla barn ska ges samma möjligheter. Jag känner att jag som förälder brister i mitt föräldraansvar som lämnar henne men vågar inte ha henne hemma tills de får tillräckligt med resurser för att stävja denna fientliga arbetsmiljö och situation gruppen befinner sig i.

Jag, som ska bekräfta hennes känslor och vara hennes stora stöd, sviker henne.Jag har nu gråtit sedan lämningen och vet inte vad jag ska ta mig till! Vad gör jag???"

Hur många vuxna skulle acceptera en sådan här arbetsmiljö, varje dag? Vad händer när dagarna går och en förälder inte får rättmätigt stöd i sin kamp för sitt barn men även för alla barn, även de som har föräldrars om väljer att inte se, eller faktiskt inte ser det uppenbara - att barnen far riktigt illa.

Själv kan jag inte låta bli att tänka på att istället för att hela tiden prata om mer skola, genom att korta sommarlovet, utöka antalet timmar per dag, göra förskolan obligatorisk, göra fritids till ännu mer skollikt - varför inte bara ta och se över hur barnen ska får en hälsosam miljö samt möjlighet till att lära sig saker under de timmar de faktiskt tvingas att vara där? En del av lösningen heter kanske att vi måste införa läroplikt i det här landet, istället för skolplikt.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Anmäld till socialen när dottern har hög frånvaro

Det är något som skaver med bokstavsdiagnoserna

Anmälningar om våld i skolan har mer än fördubblats på fem år

Många lärare blir slagna på Malmös skolor

Lärare berättar: Vi har blivit bitna, slagna och sparkade

Lärare misshandlas och dödshotas varje dag

Melly, 12, startade eget metoo-upprop

Är ditt barn utsatt för kränkningar eller mobbing - och rektor och

 personal vägrar agera, så kontakta Barn- och elevombudet, BEO och gör en anmälan.

Vilken personlighet ditt barn har bör styra val av barnomsorg

Lyckan är fullständig, äntligen har ni er lilla knodd hos er och du tittar för första gången in i ditt barns klara ögon. Livet går sina egna vägar och en del barn kommer från magen och andra genom adoption. Gemensamt för alla är att vi som nyblivna föräldrar inte har en aning om vilken liten individ vi har framför oss.  Det är nu det spännande börjar och du/ni ska lära känna just ert barn. Är det en liten blyger, en högkänslig, ett barn med NPF, eller en liten som är introvert eller extrovert?

I Sverige har vi en norm att vi ska få cirka 12 månader där barnet är med någon av föräldrarna. Därefter förväntas föräldrarna börja arbeta heltid och lämna bort sin ögonsten. Sedan har vi idag nästan bara förskola som alternativ, så vad händer då om du har ett barn som inte mår bra i förskolegrupper? DET kommer inte någon att prata med dig om som förälder, utan den fråga du kommer att få höra ganska omgående som nybliven förälder är: "När ska liten börja i förskola?"

Kanske märker du tidigt vilket vilken liten individ du fått så du kan börja orientera dig bort från normen med standardlösningen och två heltidsarbetande föräldrar samt barnet i förskola från ett års ålder. Kanske känns det som tidig förskolestart enligt normen kommer fungera bra för er. Det vill säga fram tills inskolningen startar och teori blir till praktik. Där och då märker du som förälder kanske att "det här går inte - något är fundamentalt fel". När det är inskolningstider så ökar söktrycket till Hemmaföräldrars nätverk något enormt. Det är föräldrarna som upptäckt att de har ett barn som inte mår bra i förskolegrupper som känner att de behöver välja något annat, som söker sig till människor som kan ge ett mer nyanserat råd än de är vana vid. Och det är inte lätt att kliva av och följa sin magkänsla. En del barn har tagit inskolningsförsöken hårt och sover dåligt, utagerar, är rädda och har ångest. Frågan som dyker upp är då ofta om barnet har tagit skada.

Så kan det vara, men det går att reparera. Genom att faktiskt lyssna till barnet och förändra det som går att förändra, så är första steget taget mot att reparera skadan. Du har visat barnet att du lyssnar till vad ditt barn signalerar. Det viktiga är nu att vara barnets trygga hamn och ge extra mycket kärlek och närhet tills barnet är tryggt igen och vet att du inte kommer att lämna bort det till en miljö som det inte mår bra i. Många som avbrutit inskolningar har sedan när barnet är äldre märkt att det fungerar väsentligt bättre att skola in - och för en del kommer det aldrig att fungera. Per Kågeson beskriver i boken "Tid för barn" väldigt väl varför det bästa är att inte ens försöka skola in barnet innan tre års ålder. Det betyder inte att man SKA skola in barn vid tre års ålder, bara att det bästa är att hoppa över förskola helt när barnet är under tre år - om det går. Många glömmer också att det finns andra utmärkta alternativ till förskola som pedagogisk omsorg i form av dagbarnvårdare (familjedaghem) eller flerfamiljssystem och tvåfamiljssystem - samt självklart även hemmaomsorg.

Trots att den första frågan nyblivna föräldrar får ofta handlar om när barnet ska lämnas bort, så är den viktigaste frågan som föräldrar borde få: "Hur ska du se till att ditt barn får det som barnet behöver under de första viktigaste åren". Som nybliven förälder är det med andra ord inte det viktigaste att börja titta på vilken förskola barnet ska gå i - utan att läsa in sig på viktig forskning kring anknytning, neurobiologi och utvecklingspsykologi. Med den kunskapen i ryggen är det lättare att fatta kloka beslut hur du/ni ska pussla kring barnets första år. Och hur man än vänder och vrider på det - för barnet finns det inte någon viktigare person i barnets liv, än du som förälder. Och till dig som förälder är det viktigaste rådet också att tänka på att #livetgårinteirepris

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Farlig stress. Vad händer när skrikande barn dumpas i förskolan?

Fakta om små barns behov väcker starka känslor hos vissa

För att undvika psykisk ohälsa - måste vi börja titta på små barns behov

Att ge barnen kärlek är viktigare än materiella saker

Jag läser om brottaren Frank Anderssons tragiska bortgång och mina tankar går till hans familj. Det enda jag kan tänka på när jag ser hans fotografi är vilken svår barndom han hade. Just en berättelse om hur han lämnades ensam hemma fastspänd i spjälsängen när resten av familjen åkte på utflykt, har bränt sig fast i mitt minne. Han var väl cirka två år och mamman orkade inte ta med honom. Jag ser det lilla barnet framför mig, sittandes ensam timme efter timme, utan mat och vatten, men framförallt utan kärlek. Vad gör en sådan upplevelse med ett barn? Vågar någon som blivit så kärlekslöst behandlad någonsin släppa någon nära och bygga en stark varaktig relation. Han var en glad gamäng har jag förstått med ett stort hjärta, men jag tror att hans barndom påverkade honom mycket.

Vi hemmaföräldrar har alltid dåligt samvete över allt vi inte lyckas ge våra barn. Vi oroar oss och jämför och kämpar för att våra barn ska få allt det som andra har. Men jag tänker som så att vi borde lägga ner allt sådant som handlar om materiella saker. Det är inte hela världen att växa upp i en hyrestrea, även om kompisarna bor i en villa. Det är inte hela världen att inte få resa utomlands titt som tätt, eller att inte ha ett överflöd av dyra leksaker. Vilket barn vill ha alla materiella saker om det samtidigt inte får närhet, kärlek, god omsorg, god anknytning och tid med sina föräldrar. Vad är kändisskap och framgång värt om du inte fick kärlek som barn och en trygg tillvaro?

Många som når enorma framgångar - dukar ändå under som unga. Det är ofta vi får läsa i tidningarna om kända, framgångsrika artister som dött på grund av drogmissbruk eller självmord. Jag är övertygad om att barndomen kan vara en komponent som bidrar till undergången. Självklart är det inte hela sanningen men en pusselbit. Kärlek, närhet, kramar och tid med föräldrarna är så mycket mer värt än en massa prylar. Och när vi hemmaföräldrar oroar oss för allt vi tycker att våra barn inte får, så borde vi fokusera mer på vad vi faktiskt ger dem när vi väljer tid för barn och balans mellan familj och arbete.

Jag önskar så att vi kunde se bättre vad som faktiskt är värt något - och snegla mindre på vad tidsandan för tillfället hetsar oss till att tro är viktigt. Det bästa vi kan lära våra barn är att de får vara avundsjuka - men aldrig missunnsamma. Vill de ha något så får de arbeta för det. Lär dem att om de drömmer om att få bo i en stor villa, så kan de nå dit, genom att plugga i skolan och satsa på en bra utbildning, eller välja ett hantverksyrke som är eftertraktat och där de tjänar bra med pengar. Sedan får de välja själva vilka prioriteringar de vill göra som vuxna. Jag tror ändå att de flesta som vuxit upp i hälsosamma hem med en bra balans, kommer att göra vettiga prioriteringar en dag. Genom att ge dem en trygg barndom och samtidigt berätta att de faktiskt kan välja vilken väg de vill gå - att de är de själva som har makten, så har vi gett dem den bästa gåvan av alla: valfriheten och en möjlighet till en bra balans. Det här går inte att värdera, men det är som jag ser det, så mycket mer värt än alla materialla saker i världen.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Mamma du gjorde så rätt som tog hem mig från förskolan

Vi gråter över barnen i USA, men ser inte hur våra egna barn behandlas

För att undvika psykisk ohälsa måste vi titta på små barns behov

De första sex viktiga åren lägger grunden för hur ditt barn utvecklas

Långa dagar i förskoleklass? Så förhandlar du ner antalet timmar

Sedan förskoleklassen blivit obligatorisk så har många föräldrar upptäckt att vissa skolor faktiskt har fler timmar för barnen än de 15 timmar som är obligatoriska. Orsaken är att politikerna godkänt en skrivning om att "minst 15 timmar ska vara obligatoriska". Det har gjort att vissa skolor valt upp till sex timmar per dag – alltså 30 timmar i veckan som obligatorisk skoltid. En förälder skrev till mig och var väldigt missnöjd med det upplägget de hade i deras skola med långa dagar. Jag tipsade henne om att prata med rektor samt barn- och utbildningsförvaltningen i kommunen. Det blev en bra dialog och tack vare att även fler föräldrar hört av sig så agerade rektorn.

Här är förälderns berättelse:

"Nu fick jag tag i rektorn igen och tydligen är det fler som ringt angående tiderna. Så dom håller på att diskutera möjligheterna. Rektorn håller helt med mig angående långa dagar och att en del ändå har barnen på fritids och vill ha sina barn där hela dagarna ändå, men att det ändå funnits en dialog mellan skola och föräldrar. Hon pratade om lediga fredagar eller kortare dagar, men saker som skolskjuts måste ordnas i så fall. Hon skulle höra av sig nästa vecka innan skolstart. Men så skönt att fler hört av sig och att rektorn (i nuläget, hon kan ju ändra sig) håller med."

"Fick precis ett samtal av rektorn. Mer information kommer imorgon vid skolstart, men dom har haft möte och beslutat att förskoleklassen slutar 12.30 på måndagar istället för 14.10 och slutar vid 13.00 dom andra dagarna istället för 14.10. Jag är inte helt nöjd och sa att det fortfarande är många timmar, fortfarande över 20 timmar i veckan när det faktiskt bara är skolplikt 15. Men hon sa att det är det bästa dom kan göra då det heller inte är sagt att dom inte får lägga upp det så här. Rektorn tyckte att det var bra att vi hade ringt både henne och hennes chefer, så att det blev en förändring. Jag sa att jag är av den åsikten att barn ska vara med sina föräldrar så länge som möjligt och i skolan så lite som möjligt. Det höll hon inte med om, men då var det sagt i alla fall. Dessutom sa hon att dom kommer vara mer frikostiga med ledighet."

Det finns alltså alla möjligheter att föra en dialog med rektor OCH barn- och utbildningsförvaltning i kommunen. Men se gärna till att ni blir fler föräldrar. Jag kan tänka mig att även många föräldrar som inte har sina barn hemma längre, gärna skulle se färre timmar eller ett annat upplägg så att de är friare att resa till exempel. Bara ett tips.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Hemmabarn som börjar förskoleklass. Lite att tänka på

Tysklands familjepolitik gynnar dem som väljer tid för barn

Vi får ofta höra politiker prata om att "Sverige är världsbäst" på det mesta. Väldigt ofta handlar det om propaganda som vår sömniga journalistkår inte gräver vidare i, vilket gör att föräldrar får vilseledande information. Vanlig propaganda är till exempel att vi har "världens bästa föräldraförsäkring". Hittills är det bara en tidning som tagit reda på sanningen - och nej vi är inte världsbäst. Det finns många länder som har en längre och bättre föräldraförsäkring. Vi är inte världsbäst på familjepolitik heller. Vi får bara aldrig läsa artiklar om vilka alternativ andra länder har. Lite synd för då skulle vi kunna plocka russinen i kakan och utveckla och modernisera svensk familjepolitik så att den är bättre anpassad efter vad små barn behöver, snarare än som nu - efter vad staten behöver.

Lite kul därför att jag fick okej på att dela en text från Hemmaföräldrars nätverks FB-grupp så att vi kan få läsa lite om hur det fungerar i Tyskland:

"Denna vecka har vi haft besök av en tysk barnfamilj, min makes kusin och hans fru samt två barn (9 och 12 år gamla). Förutom att det var jätteroligt att umgås med våra släktingar som vi inte träffat på många år var det intressant att få reda på hur villkoren för familjer och då särskilt barnfamiljer är i ett annat land. Lite avundsjuk blir man på det ekonomiska systemet. Och de var rätt chockade över att man i vårt land inte tar någon hänsyn till familjers försörjningsbörda.

Detta är vad jag fick reda på:

I Tyskland har man ett grundavdrag (alltså den del av lönen man inte skattar för) på cirka 80 000 kronor. Är man två i familjen får man alltså dra av 160 000 kronor från lönen som man inte skattar för. Här är grundavdraget cirka 20 000 kronor. Så är man en förvärvsarbetande person i familjen i Tyskland får man ändå dra av 160 000 kronor. Är man en förvärvsarbetande person här i Sverige får man bara dra av 20 000 kronor. Vi har det individuella tänket. De har familjetänket.

I Tyskland är normen sambeskattning. Men man kan välja särbeskattning om det gynnar familjeekonomin.

I Tyskland får man göra ett skatteavdrag för varje barn man försörjer. Om jag fattade det rätt var skatteavdraget cirka 70 000 kronor per barn och år.

De har också rätt till ett års föräldraledighet med nästan full ersättning. Och dessutom har de rätt till tre års tjänstledighet för varje barn och för varje förälder. Det är även lag på att föräldrar har rätt att jobba deltid och då även mindre än 80 procent och barnen behöver inte vara under åtta år.

I Tyskland månste man ta hänsyn till existensminimum. Man får inte beskattas så att man får under existensminimum kvar. Och detta gäller även om man väljer att ha en av föräldrarna hemma. Och det gäller oavsett hur gamla barn man har. Eller om man inte har några barn alls.

Våra släktingar var mycket förundrade över att höra att vi i Sverige anser att sambeskattning (de övriga förmånerna familjer har i Tyskland är ju inget vi överhuvud taget pratar om här i landet. Politikerna vill nog inte att vi ska veta om att andra länder tar ekonomisk hänsyn till familjers försörjningsbörda) missgynnar kvinnorna och driver dem tillbaka till spisen. I Tyskland verkar kvinnor och familjer betros intellektuell kapacitet att göra ett kalkylerat val. Frun i familjen berättade att hon jobbade 80 procent. När barnen var riktigt små jobbade hon 15 procent. Hon hade väninnor som jobbade halvtid och hon hade väninnor som var hemmaföräldrar.

Jag önskar så att vi tänkte lite mer som de gör i Tyskland. Med ett sånt system skulle man inte behöva krångla så mycket som här... med hittepålösningar som vårdnadsbidrag upp till en viss ålder för barnet (som någon annan bestämmer) eller familjeveckor."

Läs också:

Östländer bäst på föräldraförsäkring

Därför är svensk familjepolitik en dålig förebild för andra länder

S är sämst på små barns behov

Hur bra är partiernas politik för barn 0-6 år?