Det finns många myter som cirkulerar i landet Sverige och som får stå oemotsagda allt som oftast. När jag i december besökte seminariet "Framtiden förskola" efter en inbjudan, så gav jag förstås luft åt min åsikt att innan vi tar fram fler dagisalternativ (som företagsdagis) så bör vi se till att förskolebarn omfattas av en arbetsmiljölag och en Lex Sarah lag. Dessutom bör vi se till att få en utvärdering av den familjepolitik vi har idag för att se om det finns ett samband mellan tidig separation från hemmet och den ständigt ökande psykiska ohälsan.
När jag framförde den åsikten så snörpte genast en kvinna på munnen och slängde ur sig:
- Men dagisbarn blir bättre i skolan, det vet alla.
I DN idag står det att Skolverket kommit med en rapport (igen), som berättar det som varit känt länge:
Svenska barn blir allt sämre i skolan - trots att en majoritet av dem (ca 85%) faktiskt gått på dagis. Så länge människor invaggas i den falska myten att tidig dagisstart är lika med bra skolresultat så kommer den här utvecklingen att fortsätta.
Vill vi att barnen ska bli bättre i skolan så är det dags att slopa myterna och börja presentera fakta och det är faktiskt så att barn som har mamma hemma får bättre betyg. Sedan är det mammans utbildningsnivå som avgör kunskaperna och sist men inte minst så är det bara att gå till skolan i Finland för att få framgångsreceptet för bra resultat: bra lärarutbildning, lärarnas höga status, läsningen har en stark status, barnen har studiero och det är ordning och reda i skolan och klassrummet.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Läs också:
Bättre betyg med mamma hemma
Mammans utbildningsnivå påverkar matematikkunskaperna
Hemmapedagogik är suberbra - smarta barn skapas i köket
Eget initiativ till räkning och läsning avgörande för resultatet
Skolan struntar i hur barns hjärnor fungerar
fredag, januari 30, 2009
Fler väderkvarnar att jaga Birgitta Ohlsson (fp)
Läser i SvD att "få pappor vill ha vårdnadsbidrag" (journalistens tolkning).
- Va, varför det - det är ju sååå "förmånligt", och ända upp till 3 år. Och visste du att "alla som väljer det har dålig förankring på arbetsmarknaden" och det är faktiskt våra gemensamma pengar som finansierar detta "hemmafrusystem" som dränerar förskolan (som har sitt fantastiska pedagogiska innehåll) på pengar. Konstigt när det skrivs så mycket positivt om vårdnadsbidraget att inte det är 9 av 10 män som söker detta.....
Vilken sida tror ni journalisten som skrivit artikeln står på?
Jag saknar verkligen en röst från några vanliga hemmaföräldrar som valt det här under en längre tid och som kan berätta varför. Tänk att det ska vara så svårt att förstå att föräldrar väljer hemmaalternativet utifrån barnets perspektiv. Det väljer helt enkelt en lösning som de anser vara bäst för barnet.
9 av 10 som arbetar inom vård och omsorg är kvinnor och 9 av 10 som väljer att arbeta som hemmaförälder några år är kvinnor.
Men politiker och en del av journalistkåren har väldigt svårt att ta till sig dessa fakta. Varför är det rätt att 9 av 10 som arbetar på dagis är kvinnor men fel att 9 av 10 som är hemmaföräldrar är kvinnor?
Dagis "med sin fantastiska pedagogik" framhålls som det enda alternativet och subventioneras med stora belopp. Men ingen undersökning har gjorts om dess påverkan på barn. Om barn mår bra av att börja så tidigt som vid ett år för att gå i stora barngrupper med lite personal. Innan alla dessa politiker talar om för oss vad vi ska välja så borde en sådan undersökning göras. Var finns trovärdigheten annars?
Och så det här patetiska argumentet att hemmaföräldrarna dränerar förskolan på pengar. Ett barn hemma kostar 36.000 kronor per barn och år. Ett barn på dagis kostar 157.000 kr per barn och år.
Vad är billigast?
Det finns inte längre någon koppling mellan arbete och barn på dagis. Idag kan du vara föräldraledig, sjukskriven, förtidspensionär, arbetslös eller hemmaförälder och ändå sätta ditt barn på dagis. Hur kan det då vara dyrare för kommunen att en förälder väljer vårdnadsbidraget. Speciellt som hemmafamiljen ofta betalar mer i skatt på grund av särbeskattningen men kvitterar ut noll eller väldigt lite i barnomsorgssubventioner.
Men Birgitta Ohlsson (fp) fortsätter att jaga väderkvarnar och bekämpa fel saker. Hon ser de föräldrar som vill ge sina barn tid och en bra och trygg start i livet som ett hot mot jämställdheten - när hotet i själva verket kommer från henne själv och hennes gelikar som medverkar till att diskriminera hemmaföräldrarna genom att bedriva en hetskampanj mot de som väljer själva.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Läs också:
Vikten av att bli "mammad"
6 av 10 känner stress i ekorrhjulet
- Va, varför det - det är ju sååå "förmånligt", och ända upp till 3 år. Och visste du att "alla som väljer det har dålig förankring på arbetsmarknaden" och det är faktiskt våra gemensamma pengar som finansierar detta "hemmafrusystem" som dränerar förskolan (som har sitt fantastiska pedagogiska innehåll) på pengar. Konstigt när det skrivs så mycket positivt om vårdnadsbidraget att inte det är 9 av 10 män som söker detta.....
Vilken sida tror ni journalisten som skrivit artikeln står på?
Jag saknar verkligen en röst från några vanliga hemmaföräldrar som valt det här under en längre tid och som kan berätta varför. Tänk att det ska vara så svårt att förstå att föräldrar väljer hemmaalternativet utifrån barnets perspektiv. Det väljer helt enkelt en lösning som de anser vara bäst för barnet.
9 av 10 som arbetar inom vård och omsorg är kvinnor och 9 av 10 som väljer att arbeta som hemmaförälder några år är kvinnor.
Men politiker och en del av journalistkåren har väldigt svårt att ta till sig dessa fakta. Varför är det rätt att 9 av 10 som arbetar på dagis är kvinnor men fel att 9 av 10 som är hemmaföräldrar är kvinnor?
Dagis "med sin fantastiska pedagogik" framhålls som det enda alternativet och subventioneras med stora belopp. Men ingen undersökning har gjorts om dess påverkan på barn. Om barn mår bra av att börja så tidigt som vid ett år för att gå i stora barngrupper med lite personal. Innan alla dessa politiker talar om för oss vad vi ska välja så borde en sådan undersökning göras. Var finns trovärdigheten annars?
Och så det här patetiska argumentet att hemmaföräldrarna dränerar förskolan på pengar. Ett barn hemma kostar 36.000 kronor per barn och år. Ett barn på dagis kostar 157.000 kr per barn och år.
Vad är billigast?
Det finns inte längre någon koppling mellan arbete och barn på dagis. Idag kan du vara föräldraledig, sjukskriven, förtidspensionär, arbetslös eller hemmaförälder och ändå sätta ditt barn på dagis. Hur kan det då vara dyrare för kommunen att en förälder väljer vårdnadsbidraget. Speciellt som hemmafamiljen ofta betalar mer i skatt på grund av särbeskattningen men kvitterar ut noll eller väldigt lite i barnomsorgssubventioner.
Men Birgitta Ohlsson (fp) fortsätter att jaga väderkvarnar och bekämpa fel saker. Hon ser de föräldrar som vill ge sina barn tid och en bra och trygg start i livet som ett hot mot jämställdheten - när hotet i själva verket kommer från henne själv och hennes gelikar som medverkar till att diskriminera hemmaföräldrarna genom att bedriva en hetskampanj mot de som väljer själva.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Läs också:
Vikten av att bli "mammad"
6 av 10 känner stress i ekorrhjulet
lördag, januari 24, 2009
Tro, gemenskap och hälsa
I SvD 7 januari står det:
”Religiösa människor har mer självdisciplin än icke troende och är därför mer framgångsrika i livet, hävdar en amerikansk psykolog i en ny studie. Professor Michael McCullough vid universitetet i Miami har gått igenom 80 år av forskning i ämnet och kommit fram till att troende generellt är bättre på att nå långsiktiga mål, de är friskare och lever längre, lyckas bättre i skolan och missbrukar i mindre utsträckning än andra.”
Jag har ingen aning om troende är mer framgångsrika och tycker inte att det är väsentligt heller. Vem är framgångsrik? Den som tjänat ihop mycket pengar och ägodelar eller den som lever ett rikt liv med många nära och kära omkring sig.
Framgång ser olika ut för alla, men jag kan mycket väl tänka mig att troende mår bättre inuti själen.
Människan har i alla tider och över hela världen trott på en högre makt. När den tron manifesterat sig i gemenskap, värme och tolerans så tror jag att det gör människor gott. Kanske för att det ger människor ett sammanhang och traditioner, där det blir enklare att möta livets utmaningar och motgångar.
Bengt Ohlsson skrev i ett inlägg (som jag tyvärr inte kan hitta längre inne på DN På stan):
“Själv har jag bestämt att jag tror på Gud med stort G. Inget flummigt amorft om att jag ibland när jag går i skogen får en förnimmelse av något större”.
Bengt beskriver sitt besök i en kyrka, där han bara sätter sig ned i en bänk: “…kärnan i min gudstro är just den där blicken jag får från gubbarna och tanterna som floffar förbi i sina Birkenstock, vissa morgnar när världen är som fnasigast och mest gråast.”
“…de kastade en blick på mig där jag satt, och det hände aldrig att någon hejdade sig och frågade vem jag var eller vad jag gjorde där, alltstå inte ens med den där till hjälpsamhet förklädda misstänksamheten. Det var en blick som sa att jag var välkommen att sitta där, vem jag än var och var jag än kom ifrån, och jag fick sitta där så länge jag ville.”
Fler och fler kända människor vågar stå upp och berätta om sin tro och hur det hjälpt dem på vägen - en annan är Göran Skytte.
Det behövs fler "Bengt Ohlsson" som enkelt och självklart avdramatiserar det här med andlighet.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
”Religiösa människor har mer självdisciplin än icke troende och är därför mer framgångsrika i livet, hävdar en amerikansk psykolog i en ny studie. Professor Michael McCullough vid universitetet i Miami har gått igenom 80 år av forskning i ämnet och kommit fram till att troende generellt är bättre på att nå långsiktiga mål, de är friskare och lever längre, lyckas bättre i skolan och missbrukar i mindre utsträckning än andra.”
Jag har ingen aning om troende är mer framgångsrika och tycker inte att det är väsentligt heller. Vem är framgångsrik? Den som tjänat ihop mycket pengar och ägodelar eller den som lever ett rikt liv med många nära och kära omkring sig.
Framgång ser olika ut för alla, men jag kan mycket väl tänka mig att troende mår bättre inuti själen.
Människan har i alla tider och över hela världen trott på en högre makt. När den tron manifesterat sig i gemenskap, värme och tolerans så tror jag att det gör människor gott. Kanske för att det ger människor ett sammanhang och traditioner, där det blir enklare att möta livets utmaningar och motgångar.
Bengt Ohlsson skrev i ett inlägg (som jag tyvärr inte kan hitta längre inne på DN På stan):
“Själv har jag bestämt att jag tror på Gud med stort G. Inget flummigt amorft om att jag ibland när jag går i skogen får en förnimmelse av något större”.
Bengt beskriver sitt besök i en kyrka, där han bara sätter sig ned i en bänk: “…kärnan i min gudstro är just den där blicken jag får från gubbarna och tanterna som floffar förbi i sina Birkenstock, vissa morgnar när världen är som fnasigast och mest gråast.”
“…de kastade en blick på mig där jag satt, och det hände aldrig att någon hejdade sig och frågade vem jag var eller vad jag gjorde där, alltstå inte ens med den där till hjälpsamhet förklädda misstänksamheten. Det var en blick som sa att jag var välkommen att sitta där, vem jag än var och var jag än kom ifrån, och jag fick sitta där så länge jag ville.”
Fler och fler kända människor vågar stå upp och berätta om sin tro och hur det hjälpt dem på vägen - en annan är Göran Skytte.
Det behövs fler "Bengt Ohlsson" som enkelt och självklart avdramatiserar det här med andlighet.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
måndag, januari 19, 2009
Liza Marklund och "drevet"
Liza Marklund skriver att hon nu vet hur det känns att få ett "mediadrev" efter sig. Men det är bara det att Liza inte har fått något mediadrev efter sig. Hon har fått ett bloggdrev efter sig, eftersom många blivit irriterade på att traditionella media gärna mörklägger obekväma fakta och stryper debatten.
Det är stor skillnad.
Sedan tillhör Liza själv traditionell media som gärna (via ensidiga, räddhågade tidningar som till exempel Expressen) serverar sina egna åsikter istället för fakta. Liza tillhör dessutom de journalister som under flera års tid tagit sig friheten att förfölja och förlöjliga hemmaföräldrar - och det är inte okej. När traditionell media hoppar på de vanliga gräsrötterna och sedan inte vågar låta dem gå i svaromål via insändare eller genmälen - då är det riktigt illa ställt med demokratin i ett land. Och sådant retar upp människor.
Liza Marklund har det väl förspänt med en stort gäng kollegor som stöttar henne och låter henne ge sin version av saker och ting. Den dagen Liza får prova på hur det är att vara en vanlig människa (som till exempel en hemmaförälder) som får ett mediadrev efter sig - då kommer hon att förstå vad obehag vill säga. Tänk sedan att hon inte får chansen (som en vanlig hemmaförälder t ex) att gå i svaromål och ge sin version - då kan vi tala om personligt lidande.
Nej, det är inte synd om Liza Marklund - hon har fått och kommer fortsätta att få - härja fritt och ge sina synpunkter på allt och alla - utan att låta dem hon hoppar på få en chans att berätta sin historia.
Men hemmaföräldrarna väntar fortfarande på en objektiv och seriös rapportering i media om hur deras situation och livsvillkor ser ut, vad som kan bli bättre och varför det är ett alldeles utmärkt val att under några år ge sina barn tid.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Läs också:
Journalisterna är den första statsmakten
Sluta försöka tiga ihjäl hemmaföräldrarnas kamp
Sluta hoppa på hemmaföräldrarna
När media går över gränsen
En debatt som lätt kantrar
Socialdemokraterna om vårdnadsbidraget
Liza Marklund: Kådisarna är värst såklart!
Bäst för mig är bäst för dig?
Det är stor skillnad.
Sedan tillhör Liza själv traditionell media som gärna (via ensidiga, räddhågade tidningar som till exempel Expressen) serverar sina egna åsikter istället för fakta. Liza tillhör dessutom de journalister som under flera års tid tagit sig friheten att förfölja och förlöjliga hemmaföräldrar - och det är inte okej. När traditionell media hoppar på de vanliga gräsrötterna och sedan inte vågar låta dem gå i svaromål via insändare eller genmälen - då är det riktigt illa ställt med demokratin i ett land. Och sådant retar upp människor.
Liza Marklund har det väl förspänt med en stort gäng kollegor som stöttar henne och låter henne ge sin version av saker och ting. Den dagen Liza får prova på hur det är att vara en vanlig människa (som till exempel en hemmaförälder) som får ett mediadrev efter sig - då kommer hon att förstå vad obehag vill säga. Tänk sedan att hon inte får chansen (som en vanlig hemmaförälder t ex) att gå i svaromål och ge sin version - då kan vi tala om personligt lidande.
Nej, det är inte synd om Liza Marklund - hon har fått och kommer fortsätta att få - härja fritt och ge sina synpunkter på allt och alla - utan att låta dem hon hoppar på få en chans att berätta sin historia.
Men hemmaföräldrarna väntar fortfarande på en objektiv och seriös rapportering i media om hur deras situation och livsvillkor ser ut, vad som kan bli bättre och varför det är ett alldeles utmärkt val att under några år ge sina barn tid.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Läs också:
Journalisterna är den första statsmakten
Sluta försöka tiga ihjäl hemmaföräldrarnas kamp
Sluta hoppa på hemmaföräldrarna
När media går över gränsen
En debatt som lätt kantrar
Socialdemokraterna om vårdnadsbidraget
Liza Marklund: Kådisarna är värst såklart!
Bäst för mig är bäst för dig?
tisdag, december 30, 2008
Det tål att upprepas vad vi står för
Det är lätt att glömma – när man arbetat med att sprida hemmaföräldrarnas budskap så länge - att inte alla ens vet vad vi i nätverket Hemmaföräldrar står för. Nu har jag arbetat sedan år 2001 med att göra hemmaföräldarnas röst hörd.
Min första erfarenhet blev när jag hamnade inne på Allt för föräldrar. Där letade jag efter föräldrar som liksom jag kunde tänka sig att stanna hemma längre. Den enda rubriken som låg i närheten av det önskemålet var en rubrik som hette:
"För eller emot dagis"
Den rubriken tyckte jag inte om och den ledde förstås till att det var som att kliva rakt in i ett getingbo när man gick in där och skrev ett inlägg om "att jag tänkte stanna hemma lite längre". Getingsvärmen lät inte vänta på sig och "sticken" blev många. Snabbt upplystes jag om vilken ufo jag var och att mina barn skulle bli socialt inkompetenta och dessutom dåliga i skolan. Deras framtidsutsikter målades i svart.
Inte roligt och jag lämnade sidan snabbt, sedan jag upptäckt att många av de som arbetade som moderators naturligtvis var dagisföräldrar och därför tog sig rätten att radera mina (kloka och tänkvärda :) ) inlägg. Men i flera år skrev jag i olika omgångar till redaktionen och bad dem att ändra rubriken och istället bara ha "Hemmaföräldrar" och "Förskola". Jag var helt emot att man bidrog till att skapa ett "skyttegravskrig" mellan olika alternativ.
Fördelen var förstås att jag insåg att även Hemmaföräldrarna måste ha ett forum där de kunde få prata fritt och även ta del av alla de rapporter kring barn och föräldraskap, som inte publiceras i Sverige av olika orsaker (mestadels att de inte stödjer alla myter kring att dagis är det bästa för alla barn).
För naturligtvis - det måste väl ändå alla förstå - så kan det omöjligen finnas bara ett alternativ som är det bästa för alla barn.
Hemmaföräldrar.se skapades av mig och några mammor som jag hittade via en insändare i en lokaltidning. Under årens lopp har många ideella krafter hjälpt till att hålla liv i tidningen och nätverket. Roligt är att även dagisföräldrar kontaktat oss i omgångar och bett att få göra sin röst hörd. De har delat vår åsikt om att det bästa är att föräldrar har ett brett utbud av barnomsorgsalternativ att välja mellan. Och att det viktigaste är att vi får en riktig valfrihet i det här landet.
Att åstadkomma en förändring tar tid. Först för något år sedan tog Allt för föräldrar bort rubriken "För eller emot dagis" och la ut rubriken "Hemmaföräldrar".
För flera år sedan skrev jag också till sajten Familjeliv och bad dem lägga ut en rubrik som hette "Hemmaföräldrar". Det gjorde de direkt utan att tveka vilket de ska ha en eloge för. Tyvärr visade sig även Familjeliv ha åsiktsrädda moderators och de raderade snabbt mina få inlägg där (och även andras har jag fått veta) med hänvisning till att jag inte fick göra reklam för det ideella nätverket Hemmaföräldrar. Jag kunde också ge föräldar dåligt samvete när jag tipsade om att det finns andra alternativ än dagis.
Är det bara jag som tycker att det här åsiktsförtrycket är skrämmande?
Lägg till det alla insändare jag skrivit under åren lopp som blivit refuserade. Ja och då förstår vem som helst att Hemmaforaldrar.se behövs.
Det är alltid en svår balansgång för en hemmaförälder att framföra en åsikt. Attityden är att det är helt okej att hoppa på oss, men vi måste alltid tänka på "att inte ge någon dåligt samvete".
Dåligt samvete?
Finns det verkligen föräldrar som inte vill höra att det finns risker med att sätta små barn tidigt i förskolan? Eller att det finns saker som kan bli bättre, som mindre barngrupper och mer personal?
Det senaste i kampen för att tysta hemmaföräldrarns röst är att försöka stämpla dem som en sekt. (Undrar just vilket politiskt högkvarter den taktiken utarbetats).
Det här är så typiskt för alla åsiktsrädda. De vågar inte ta en diskussion eller ens försöka se vad vi faktiskt försöker göra. Vi kämpar för att alla barn ska få det bättre – för att vi ska ha många barnomsorgsalternativ men även för att dessa ska hålla en hög kvalitet.
Det är lätt att skjuta budbäraren när budskapet inte passar. Men för barnens skull så skulle det vara mycket bättre om alla föräldrar (oavsett vilken typ av barnomsorg man har för tillfället) kämpade tillsammans för att förbättra det för alla barn.
Det handlar om tillsammans.
Vem tror ni det gynnar att "obekväma" åsikter censureras eller raderas?
Mitt råd till alla åsiktsrädda är att stanna upp en stund innan ni tar er rätten att radera, refusera eller censurera en hemmaförälders åsikt. Fråga er vad ni är rädda för? Vad är det värsta som kan hända om ni istället ger er in i en lugn och sansad diskussion?
Jag vet. Ni kommer att växa som människor och nå ett helt nytt steg i er mognad :) Och vet ni, på köpet så kommer kanske vårt samhälle att bli lite bättre – ja, utvecklas - till gagn för alla.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Min första erfarenhet blev när jag hamnade inne på Allt för föräldrar. Där letade jag efter föräldrar som liksom jag kunde tänka sig att stanna hemma längre. Den enda rubriken som låg i närheten av det önskemålet var en rubrik som hette:
"För eller emot dagis"
Den rubriken tyckte jag inte om och den ledde förstås till att det var som att kliva rakt in i ett getingbo när man gick in där och skrev ett inlägg om "att jag tänkte stanna hemma lite längre". Getingsvärmen lät inte vänta på sig och "sticken" blev många. Snabbt upplystes jag om vilken ufo jag var och att mina barn skulle bli socialt inkompetenta och dessutom dåliga i skolan. Deras framtidsutsikter målades i svart.
Inte roligt och jag lämnade sidan snabbt, sedan jag upptäckt att många av de som arbetade som moderators naturligtvis var dagisföräldrar och därför tog sig rätten att radera mina (kloka och tänkvärda :) ) inlägg. Men i flera år skrev jag i olika omgångar till redaktionen och bad dem att ändra rubriken och istället bara ha "Hemmaföräldrar" och "Förskola". Jag var helt emot att man bidrog till att skapa ett "skyttegravskrig" mellan olika alternativ.
Fördelen var förstås att jag insåg att även Hemmaföräldrarna måste ha ett forum där de kunde få prata fritt och även ta del av alla de rapporter kring barn och föräldraskap, som inte publiceras i Sverige av olika orsaker (mestadels att de inte stödjer alla myter kring att dagis är det bästa för alla barn).
För naturligtvis - det måste väl ändå alla förstå - så kan det omöjligen finnas bara ett alternativ som är det bästa för alla barn.
Hemmaföräldrar.se skapades av mig och några mammor som jag hittade via en insändare i en lokaltidning. Under årens lopp har många ideella krafter hjälpt till att hålla liv i tidningen och nätverket. Roligt är att även dagisföräldrar kontaktat oss i omgångar och bett att få göra sin röst hörd. De har delat vår åsikt om att det bästa är att föräldrar har ett brett utbud av barnomsorgsalternativ att välja mellan. Och att det viktigaste är att vi får en riktig valfrihet i det här landet.
Att åstadkomma en förändring tar tid. Först för något år sedan tog Allt för föräldrar bort rubriken "För eller emot dagis" och la ut rubriken "Hemmaföräldrar".
För flera år sedan skrev jag också till sajten Familjeliv och bad dem lägga ut en rubrik som hette "Hemmaföräldrar". Det gjorde de direkt utan att tveka vilket de ska ha en eloge för. Tyvärr visade sig även Familjeliv ha åsiktsrädda moderators och de raderade snabbt mina få inlägg där (och även andras har jag fått veta) med hänvisning till att jag inte fick göra reklam för det ideella nätverket Hemmaföräldrar. Jag kunde också ge föräldar dåligt samvete när jag tipsade om att det finns andra alternativ än dagis.
Är det bara jag som tycker att det här åsiktsförtrycket är skrämmande?
Lägg till det alla insändare jag skrivit under åren lopp som blivit refuserade. Ja och då förstår vem som helst att Hemmaforaldrar.se behövs.
Det är alltid en svår balansgång för en hemmaförälder att framföra en åsikt. Attityden är att det är helt okej att hoppa på oss, men vi måste alltid tänka på "att inte ge någon dåligt samvete".
Dåligt samvete?
Finns det verkligen föräldrar som inte vill höra att det finns risker med att sätta små barn tidigt i förskolan? Eller att det finns saker som kan bli bättre, som mindre barngrupper och mer personal?
Det senaste i kampen för att tysta hemmaföräldrarns röst är att försöka stämpla dem som en sekt. (Undrar just vilket politiskt högkvarter den taktiken utarbetats).
Det här är så typiskt för alla åsiktsrädda. De vågar inte ta en diskussion eller ens försöka se vad vi faktiskt försöker göra. Vi kämpar för att alla barn ska få det bättre – för att vi ska ha många barnomsorgsalternativ men även för att dessa ska hålla en hög kvalitet.
Det är lätt att skjuta budbäraren när budskapet inte passar. Men för barnens skull så skulle det vara mycket bättre om alla föräldrar (oavsett vilken typ av barnomsorg man har för tillfället) kämpade tillsammans för att förbättra det för alla barn.
Det handlar om tillsammans.
Vem tror ni det gynnar att "obekväma" åsikter censureras eller raderas?
Mitt råd till alla åsiktsrädda är att stanna upp en stund innan ni tar er rätten att radera, refusera eller censurera en hemmaförälders åsikt. Fråga er vad ni är rädda för? Vad är det värsta som kan hända om ni istället ger er in i en lugn och sansad diskussion?
Jag vet. Ni kommer att växa som människor och nå ett helt nytt steg i er mognad :) Och vet ni, på köpet så kommer kanske vårt samhälle att bli lite bättre – ja, utvecklas - till gagn för alla.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
måndag, december 29, 2008
Ordet Hemmaföräldrar raderat på Wikipedia
Testade ett nytt grepp idag och provade att lägga ut ordet "Hemmaföräldrar" och "hemmaförälder" på Wikipedia. Det dröjde inte länge för en moderator raderat mina länkar och skrivit in "sektbeteende" istället. Där jag skrivit om barn så skrev man in "avkomma" och i övrigt så ändrades texten så att innehållet blev dumt och negativt.
Nu är jag inte superduktig på att hantera wikipedia men jag försökte ändra som de ville ha det, enligt de kommentarer som poppade upp efter mina ändringar - men icke. Snipp, snapp, snut så raderades begreppet Hemmaföräldrar ut.
Motivering till radering:
Diskussion:Hemmaföräldrar
Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Tycker det känns som lite egen forskning i detta då två av tre källor (troligtvis) pekar mot bidragsgivarens egna hemsida och organisation. /Fluff?Fluff! 29 december 2008 kl. 15.09 (CET)
ja... jag relmallar och hänvisar hit... personen i fråga får gärna komma med ytterligare källor. Herr X (D) 29 december 2008 kl. 15.13 (CET)
Kan kanske infogas i hemmafru eller vårdnadsbidrag? / Elinnea 29 december 2008 kl. 15.36 (CET)
Det framgår ganska väl vad Hemmaföräldern tycker om Hemmaföräldraskap. Inte helt neutral, kan tyckas. S dedalus 29 december 2008 kl. 16.29 (CET)
Föreslår radering. Bla med hänvisning till att artikeln tycks ha som avsikt att driva opinion, inte att vara encyklopedisk. --Remontoire 29 december 2008 kl. 16.41 (CET)
Bör raderas. --Lenitha 29 december 2008 kl. 16.41 (CET)
Raderas eller redirect till vårdnadsbidrag. jlundqvi 29 december 2008 kl. 16.50 (CET)
Jag raderade framför att infoga av följande skäl. Den var inte neutral, huvudförfattaren återskapade neutralitetsskrivningar, var en opinionsartikel för hemmaföräldrar och den här "gräsrotsrörelsen". Jag är inte emot att en text om begreppet, som mest känns skapat av organisationen i fråga, skrivs in i en annan artikel men eftersom den numera raderade artikeln är ganska oanvändbar så är det bättre att börja om från scratch... tänk på neutraliteten. Undvik ord som många, enorma, mycket, litet osv... bruka adjektiv (för d e väl d) med försiktighet. Herr X (D) 29 december 2008 kl. 17.57 (CET)
Hämtad från "http://sv.wikipedia.org/wiki/Diskussion:Hemmaf%C3%B6r%C3%A4ldrar"
Här är den första texten som de ville radera (senare uppdateringar och försök att förtydliga, från min sida, gjorde varken till eller från):
Hemmaföräldrar eller hemmaförälder är de föräldrar som väljer hemmaalternativet som barnomsorgsform till sina barn. Detta innebär att de stannar hemma med barnen även sedan föräldraledigheten löpt ut. I många kommuner har de tillgång till ett vårdnadsbidrag.[1] Många som blir hemmaföräldrar kompletterar med någon form av deltidsförskola[2] så som kyrkis eller lekis när barnen är cirka tre år.
I Sverige subventioneras förskolealternativet med 157.000 kr per barn och år och det krävs inte att man arbetar för att få tillgång till den subventionen. Även de som är föräldralediga, sjukskrivna, arbetslösa, förtidspensionärer, långtidssjuksrivna eller hemmaföräldrar kan välja förskola.
Staten subventionerar förskolan med stora belopp men vissa föräldrar väljer ändå hemmaalternativet (även i de kommuner som saknar fler barnomsorgsalternativ som till exempel vårdnadsbidrag) - med hänvisning till att alla barn är olika samt viktiga grundläggande saker som till exempel anknytning och att barn inte har ett fungerande immunförsvar[3] innan 3 års ålder.
Sedan hade jag hänvisningslänkar till Föräldraupproret och alla de organisationer som ingår där samt en del artiklar som handlade om "hemmaföräldrar".
Jag är naturligtvis inte förvånad över hanteringen. Nu kommer det att finnas nya föräldrar som tror att "hemmaförälder" är detsamma som att man är föräldraledig. Synd för det är en väsensstor skillnad.
Men mest synd är det ändå att rädslan är så stor för att det finns föräldrar som väljer något annat dagis och att de också anser sig ha rätten att få sin röst hörd. De här (dagisföräldrarna?) tystade hemmaföräldrarnas röst på Wikipedia. De försökte först sätta en "sektstämpel" på oss och när det inte gick så raderades allt.
Nu kämpade jag i flera timmar för att få inlägget korrekt med källhänvisningar och sånt och på vägen hittade jag en annan "rolig" länk: http://www.s-bloggar.se/l/2inir/antifoerskolelobbyn-aer-i-farten och det kommer från "rätt" håll. Ta bara tidningen "Förskolan" vars chefredaktör i flera år hette Annica Grimlund. Hon skrev aldrig ett gott ord om hemmaföräldrar i tidningen och till slut mejlade jag henne och frågade varför hon var så ensidigt negativ - och fick ett svamlande svar.
När jag tittade lite närmare på Annica Grimlund så visade hon sig ha socialdemokratisk bakgrund (någon som är förvånad) och var även tilltänkt som efterträdare till Göran Persson (s).
Jag tror att alla dolda agendor och alla påhopp från människor som vägrar inse att det gagnar alla om vi får en familjepolitik som innebär många olika barnomsorgsalternativ - bara stärker alla gräsrötter som förstår varför valfrihet är viktigt.
Jag tror att det är just de modiga männskorna som går sin egen väg - är de människor som leder samhället framåt och ser till att det utvecklas till något bättre. Att göra som alla andra är lätt, men jag vet inte om slutresultatet alltid är så lysande. Att våga gå mot strömmen och att våga föra fram nya idéer är mycket, mycket mer givande.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Nu är jag inte superduktig på att hantera wikipedia men jag försökte ändra som de ville ha det, enligt de kommentarer som poppade upp efter mina ändringar - men icke. Snipp, snapp, snut så raderades begreppet Hemmaföräldrar ut.
Motivering till radering:
Diskussion:Hemmaföräldrar
Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Tycker det känns som lite egen forskning i detta då två av tre källor (troligtvis) pekar mot bidragsgivarens egna hemsida och organisation. /Fluff?Fluff! 29 december 2008 kl. 15.09 (CET)
ja... jag relmallar och hänvisar hit... personen i fråga får gärna komma med ytterligare källor. Herr X (D) 29 december 2008 kl. 15.13 (CET)
Kan kanske infogas i hemmafru eller vårdnadsbidrag? / Elinnea 29 december 2008 kl. 15.36 (CET)
Det framgår ganska väl vad Hemmaföräldern tycker om Hemmaföräldraskap. Inte helt neutral, kan tyckas. S dedalus 29 december 2008 kl. 16.29 (CET)
Föreslår radering. Bla med hänvisning till att artikeln tycks ha som avsikt att driva opinion, inte att vara encyklopedisk. --Remontoire 29 december 2008 kl. 16.41 (CET)
Bör raderas. --Lenitha 29 december 2008 kl. 16.41 (CET)
Raderas eller redirect till vårdnadsbidrag. jlundqvi 29 december 2008 kl. 16.50 (CET)
Jag raderade framför att infoga av följande skäl. Den var inte neutral, huvudförfattaren återskapade neutralitetsskrivningar, var en opinionsartikel för hemmaföräldrar och den här "gräsrotsrörelsen". Jag är inte emot att en text om begreppet, som mest känns skapat av organisationen i fråga, skrivs in i en annan artikel men eftersom den numera raderade artikeln är ganska oanvändbar så är det bättre att börja om från scratch... tänk på neutraliteten. Undvik ord som många, enorma, mycket, litet osv... bruka adjektiv (för d e väl d) med försiktighet. Herr X (D) 29 december 2008 kl. 17.57 (CET)
Hämtad från "http://sv.wikipedia.org/wiki/Diskussion:Hemmaf%C3%B6r%C3%A4ldrar"
Här är den första texten som de ville radera (senare uppdateringar och försök att förtydliga, från min sida, gjorde varken till eller från):
Hemmaföräldrar eller hemmaförälder är de föräldrar som väljer hemmaalternativet som barnomsorgsform till sina barn. Detta innebär att de stannar hemma med barnen även sedan föräldraledigheten löpt ut. I många kommuner har de tillgång till ett vårdnadsbidrag.[1] Många som blir hemmaföräldrar kompletterar med någon form av deltidsförskola[2] så som kyrkis eller lekis när barnen är cirka tre år.
I Sverige subventioneras förskolealternativet med 157.000 kr per barn och år och det krävs inte att man arbetar för att få tillgång till den subventionen. Även de som är föräldralediga, sjukskrivna, arbetslösa, förtidspensionärer, långtidssjuksrivna eller hemmaföräldrar kan välja förskola.
Staten subventionerar förskolan med stora belopp men vissa föräldrar väljer ändå hemmaalternativet (även i de kommuner som saknar fler barnomsorgsalternativ som till exempel vårdnadsbidrag) - med hänvisning till att alla barn är olika samt viktiga grundläggande saker som till exempel anknytning och att barn inte har ett fungerande immunförsvar[3] innan 3 års ålder.
Sedan hade jag hänvisningslänkar till Föräldraupproret och alla de organisationer som ingår där samt en del artiklar som handlade om "hemmaföräldrar".
Jag är naturligtvis inte förvånad över hanteringen. Nu kommer det att finnas nya föräldrar som tror att "hemmaförälder" är detsamma som att man är föräldraledig. Synd för det är en väsensstor skillnad.
Men mest synd är det ändå att rädslan är så stor för att det finns föräldrar som väljer något annat dagis och att de också anser sig ha rätten att få sin röst hörd. De här (dagisföräldrarna?) tystade hemmaföräldrarnas röst på Wikipedia. De försökte först sätta en "sektstämpel" på oss och när det inte gick så raderades allt.
Nu kämpade jag i flera timmar för att få inlägget korrekt med källhänvisningar och sånt och på vägen hittade jag en annan "rolig" länk: http://www.s-bloggar.se/l/2inir/antifoerskolelobbyn-aer-i-farten och det kommer från "rätt" håll. Ta bara tidningen "Förskolan" vars chefredaktör i flera år hette Annica Grimlund. Hon skrev aldrig ett gott ord om hemmaföräldrar i tidningen och till slut mejlade jag henne och frågade varför hon var så ensidigt negativ - och fick ett svamlande svar.
När jag tittade lite närmare på Annica Grimlund så visade hon sig ha socialdemokratisk bakgrund (någon som är förvånad) och var även tilltänkt som efterträdare till Göran Persson (s).
Jag tror att alla dolda agendor och alla påhopp från människor som vägrar inse att det gagnar alla om vi får en familjepolitik som innebär många olika barnomsorgsalternativ - bara stärker alla gräsrötter som förstår varför valfrihet är viktigt.
Jag tror att det är just de modiga männskorna som går sin egen väg - är de människor som leder samhället framåt och ser till att det utvecklas till något bättre. Att göra som alla andra är lätt, men jag vet inte om slutresultatet alltid är så lysande. Att våga gå mot strömmen och att våga föra fram nya idéer är mycket, mycket mer givande.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
måndag, december 22, 2008
Nu är det jul igen - dags att prioritera
Nu är det jul igen och det mesta av julstöket är avklarat. De jultraditioner jag fått med mig hemifrån har jag fört över till mina barn. Igår klädde vi granen och då började samma gnällvisa som förra året: "måste vi ha en flagga i toppen, varför kan vi inte ha en stjärna?"
"Nej, vi har alltid haft en flagga i toppen på granen (och små flaggor runt omkring på de övriga översta toppgrenarna) och det ska vi ha i år också."
Barnen säger precis samma sak som jag och syrran sa som barn. Vi ville också ha en stjärna i toppen (som alla andra). Jag undrar just om min pappa sa samma sak till sina föräldrar eller hur traditionerna var när han var liten på 40-talet. Eftersom pappa alltid haft (och fortfarande har) unionsflaggan (Sverige och Norge) på en av toppgrenarna i granen - trots att unionen upplöstes 1905, så gissar jag att traditionen med flaggor hängt med länge i den Lidmanska familjen.
Traditioner är ändå härliga och barnen vet hela historien bakom flaggorna. Granen är hur som helst fullsmockad med pynt. Allt är sparat som barnen gjort sedan de var små. Varje liten sak har sin historia och mycket pynt har vi också gjort tillsammans. Varje gång vi klär granen tar de numera hänfört upp varje liten sak och drar historien bakom.
Ändå är det viktigt att prioritera vad som är viktigt under själva julen - när nu prylhetsen och köpfnattet firar nya triumfer. Då är det skönt att se att det finns många enkla och billiga nöjen som man kan ägna sig åt. Paket i all ära men det är ändå pepparkaksbaket, lussekattsbaket, att göra eget julgodis och pyntandet av hemmet som är själva grunden. När allt det är gjort så är det bara att se till att bjuda hem släkt och vänner för att umgås och prata minnen.
För att få den där speciella känslan som ändå julen handlar om - gemenskap.
Kanske känner jag mig extra snyftig just idag men jag kan ändå inte låta bli att tänka på hur lyckligt lottad jag är som har så många underbara släktingar och vänner - ja, ett helt fantastiskt nätverk av människor runt vår familj - som finns där och som stöttar oss och hjälper oss på livets väg.
Sedan har jag också förmånen att i mitt arbete - för att synliggöra hemmaföräldrarna - ha fått ett helt "outstanding" nätverk av människor som arbetar för samma sak. Modiga, tålmodiga och helt fantastiska var och en på sitt sätt. Det är något som verkligen berikar.
Med dessa ord så vill jag önska alla en RIKTIGT GOD JUL OCH ETT GOTT NYTT ÅR!
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
"Nej, vi har alltid haft en flagga i toppen på granen (och små flaggor runt omkring på de övriga översta toppgrenarna) och det ska vi ha i år också."
Barnen säger precis samma sak som jag och syrran sa som barn. Vi ville också ha en stjärna i toppen (som alla andra). Jag undrar just om min pappa sa samma sak till sina föräldrar eller hur traditionerna var när han var liten på 40-talet. Eftersom pappa alltid haft (och fortfarande har) unionsflaggan (Sverige och Norge) på en av toppgrenarna i granen - trots att unionen upplöstes 1905, så gissar jag att traditionen med flaggor hängt med länge i den Lidmanska familjen.
Traditioner är ändå härliga och barnen vet hela historien bakom flaggorna. Granen är hur som helst fullsmockad med pynt. Allt är sparat som barnen gjort sedan de var små. Varje liten sak har sin historia och mycket pynt har vi också gjort tillsammans. Varje gång vi klär granen tar de numera hänfört upp varje liten sak och drar historien bakom.
Ändå är det viktigt att prioritera vad som är viktigt under själva julen - när nu prylhetsen och köpfnattet firar nya triumfer. Då är det skönt att se att det finns många enkla och billiga nöjen som man kan ägna sig åt. Paket i all ära men det är ändå pepparkaksbaket, lussekattsbaket, att göra eget julgodis och pyntandet av hemmet som är själva grunden. När allt det är gjort så är det bara att se till att bjuda hem släkt och vänner för att umgås och prata minnen.
För att få den där speciella känslan som ändå julen handlar om - gemenskap.
Kanske känner jag mig extra snyftig just idag men jag kan ändå inte låta bli att tänka på hur lyckligt lottad jag är som har så många underbara släktingar och vänner - ja, ett helt fantastiskt nätverk av människor runt vår familj - som finns där och som stöttar oss och hjälper oss på livets väg.
Sedan har jag också förmånen att i mitt arbete - för att synliggöra hemmaföräldrarna - ha fått ett helt "outstanding" nätverk av människor som arbetar för samma sak. Modiga, tålmodiga och helt fantastiska var och en på sitt sätt. Det är något som verkligen berikar.
Med dessa ord så vill jag önska alla en RIKTIGT GOD JUL OCH ETT GOTT NYTT ÅR!
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
fredag, december 19, 2008
Så här gör vi redan mot vuxna kvinnor
Debattens vågor går höga sedan "genuspedagogiken" nu nått dagis, läser jag i SvD. Men egentligen vad är alla så upprörda över? Det här är ju bara sista steget i decenniers försök att förändra kvinnan så att hon ska bli som en man. Visst man vill sudda ut skillnaderna. Men vad är det som säger att mannen måste vara normen?
Decenniers familjepolitik har syftat till att få kvinnor att bete sig som män gjort i urminnes tider - lämna barnen och gå och jobba heltid.
Trots massiv påverkan så är ändå 9 av 10 som arbetar inom vård och omsorg kvinnor. Ett "dåligt" val som gör att lönerna är låga och inflytandet lågt. Ändå väljer kvinnor yrket precis som det mest är kvinnor som väljer att vara hemmaföräldrar.
Värst drabbas ändå hemmaföräldrarna som fullt ut tar steget och satsar på att själva ge sina barn den omsorg och tid de behöver under sina första år.
Så behöver det inte vara.
Om familjer väljer att samarbeta och lita på varandra (och bara en går ut i arbetslivet några år) - så ska den möjligheten finnas. Utan att kvinnorna straffas och diskrimineras för sitt val.
Därför är det dags att ta bort maxtaxan och låta alla barnomsorgsalternativ subventioneras lika. Även om mamman är hemma så går det uppmuntra pappan att komma hem tidigare och ta sig tid med barnen. Det går också att uppmuntra pappan att ta mer ansvar för hushållsarbetet. Något som är självklart tycker jag. Att vara hemma med barn är en heltidsysselsättning och ger inte mycket tid över till annat arbete i hemmet.
Samhället måste börja uppmuntra samarbete mellan könen istället för att försöka få alla att bete sig precis lika. Familjekonceptet och samarbetet har trots allt varit framgångsrikt i miljontals år för homo sapiens överlevnad.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Läs också:
Baby hjälper mammas hjärna
Teamwork är bra
Svensk familjepolitik och Israels kibbutzer
Karriär och barn - men kanske inte samtidigt
Nästan 9 av 10 som arbetar inom vården är kvinnor
En karriärfördel att vara mamma
Homo sapiens tid för barnen - ett framgångsrecept
Decenniers familjepolitik har syftat till att få kvinnor att bete sig som män gjort i urminnes tider - lämna barnen och gå och jobba heltid.
Trots massiv påverkan så är ändå 9 av 10 som arbetar inom vård och omsorg kvinnor. Ett "dåligt" val som gör att lönerna är låga och inflytandet lågt. Ändå väljer kvinnor yrket precis som det mest är kvinnor som väljer att vara hemmaföräldrar.
Värst drabbas ändå hemmaföräldrarna som fullt ut tar steget och satsar på att själva ge sina barn den omsorg och tid de behöver under sina första år.
Så behöver det inte vara.
Om familjer väljer att samarbeta och lita på varandra (och bara en går ut i arbetslivet några år) - så ska den möjligheten finnas. Utan att kvinnorna straffas och diskrimineras för sitt val.
Därför är det dags att ta bort maxtaxan och låta alla barnomsorgsalternativ subventioneras lika. Även om mamman är hemma så går det uppmuntra pappan att komma hem tidigare och ta sig tid med barnen. Det går också att uppmuntra pappan att ta mer ansvar för hushållsarbetet. Något som är självklart tycker jag. Att vara hemma med barn är en heltidsysselsättning och ger inte mycket tid över till annat arbete i hemmet.
Samhället måste börja uppmuntra samarbete mellan könen istället för att försöka få alla att bete sig precis lika. Familjekonceptet och samarbetet har trots allt varit framgångsrikt i miljontals år för homo sapiens överlevnad.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Läs också:
Baby hjälper mammas hjärna
Teamwork är bra
Svensk familjepolitik och Israels kibbutzer
Karriär och barn - men kanske inte samtidigt
Nästan 9 av 10 som arbetar inom vården är kvinnor
En karriärfördel att vara mamma
Homo sapiens tid för barnen - ett framgångsrecept
torsdag, december 11, 2008
Dags att börja arbeta förebyggande
Som alla vet så ökar den psykiska ohälsan ständigt hos barn och det finns många forskare och experter som är eniga om vad det beror på. Tyvärr är det inte en information som kommer ut i media. I DN idag läser jag om 13-årige Fredrik som inte fungerar socialt;
"Sedan Fredrik var liten har han mått dåligt, berättar hans mamma Maria. Han har blivit slagen och mobbad, och har slagits med andra barn. Någon diagnos fick han inte förrän han var åtta år gammal. "
Det finns en sak som i vanlig ordning inte nämns i artikeln - vid vilken ålder började denna Fredrik på dagis?
Den svenska skolan översvämmas av barn med mer eller mindre allvarliga beteendestörningar och en rad psykiska problem och ändå vågar inte någon politiker tillsätta en undersökning som tittar på om det finns ett samband med för tidig separation från föräldrarna (barn tvingas lämna sina föräldrar innan de har en fungerande anknytning).
Hur är det möjligt att vi via skattemedel kan fortsätta - att med 157.000 kr/barn och år - subventionera att barn får växa upp på dagis i stora barngrupper med lite personal utan att utvärdera om det är den ultimata uppväxten för små barn?
En negativ sidoeffekt av det här är att barn bara får en timme innan läggdags i hemmet och då oftast framför tv:n när mamma och pappa lagar mat. Tyvärr men jag tror inte att det räcker för att barnen ska få den kärlek, omsorg och tid som de har rätt till och som de behöver för att utvecklas för att bli socialt välfungerande.
Visst det möter på hårt motstånd att våga säga det här rakt ut men varför vågar så vuxna ställa sig på barnens sida?
Någon måste våga ifrågasätta om det verkligen är okej att bara fortsätta i samma hjulspår. Eller om det inte är hög tid att vi börjar arbeta förebyggande för att undvika att så många barn drabbas av psykisk ohälsa - och se till att de får den uppväxt de behöver. Vem blir först ut med att våga publicera de undersökningar som gjorts i Kanada, Storbritannien och USA som visar att en majoritet av alla barn som börjar på dagis innan tre års ålder drabbas av någon form av psykiska problem senare i livet?
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Läs också:
Lilla barn du förtjänar bättre
Alltför tidig dagisstart bakom psykisk ohälsa
Det saknas forskning om förskolans konsekvenser
Blind feminism har skadat våra barn
Folkhemmet - det dolda chippet som styr våra tankar
Stor studie i USA visar att dagisbarn blir bråkigare
Modigt Dilba att du vågar ifrågasätta
Tidspress ger ledsna och otrygga barn
Ökning av barn med neuropsykiatriska funktionshinder i skolan
BO:s årsrapport: Den psykiska ohälsan hos barn ökar
Fler och fler barn hamnar i särskola
Mamma, pappa.... jobb
Kärlek sätter sig på hjärnan
Farlig stress kan ge psykisk ohälsa
"Sedan Fredrik var liten har han mått dåligt, berättar hans mamma Maria. Han har blivit slagen och mobbad, och har slagits med andra barn. Någon diagnos fick han inte förrän han var åtta år gammal. "
Det finns en sak som i vanlig ordning inte nämns i artikeln - vid vilken ålder började denna Fredrik på dagis?
Den svenska skolan översvämmas av barn med mer eller mindre allvarliga beteendestörningar och en rad psykiska problem och ändå vågar inte någon politiker tillsätta en undersökning som tittar på om det finns ett samband med för tidig separation från föräldrarna (barn tvingas lämna sina föräldrar innan de har en fungerande anknytning).
Hur är det möjligt att vi via skattemedel kan fortsätta - att med 157.000 kr/barn och år - subventionera att barn får växa upp på dagis i stora barngrupper med lite personal utan att utvärdera om det är den ultimata uppväxten för små barn?
En negativ sidoeffekt av det här är att barn bara får en timme innan läggdags i hemmet och då oftast framför tv:n när mamma och pappa lagar mat. Tyvärr men jag tror inte att det räcker för att barnen ska få den kärlek, omsorg och tid som de har rätt till och som de behöver för att utvecklas för att bli socialt välfungerande.
Visst det möter på hårt motstånd att våga säga det här rakt ut men varför vågar så vuxna ställa sig på barnens sida?
Någon måste våga ifrågasätta om det verkligen är okej att bara fortsätta i samma hjulspår. Eller om det inte är hög tid att vi börjar arbeta förebyggande för att undvika att så många barn drabbas av psykisk ohälsa - och se till att de får den uppväxt de behöver. Vem blir först ut med att våga publicera de undersökningar som gjorts i Kanada, Storbritannien och USA som visar att en majoritet av alla barn som börjar på dagis innan tre års ålder drabbas av någon form av psykiska problem senare i livet?
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Läs också:
Lilla barn du förtjänar bättre
Alltför tidig dagisstart bakom psykisk ohälsa
Det saknas forskning om förskolans konsekvenser
Blind feminism har skadat våra barn
Folkhemmet - det dolda chippet som styr våra tankar
Stor studie i USA visar att dagisbarn blir bråkigare
Modigt Dilba att du vågar ifrågasätta
Tidspress ger ledsna och otrygga barn
Ökning av barn med neuropsykiatriska funktionshinder i skolan
BO:s årsrapport: Den psykiska ohälsan hos barn ökar
Fler och fler barn hamnar i särskola
Mamma, pappa.... jobb
Kärlek sätter sig på hjärnan
Farlig stress kan ge psykisk ohälsa
tisdag, november 18, 2008
Kloka föräldrar gör mitt hjärta varmt
Idag blev det en snabblunch nere i centrum. När jag stod där och velade med min bricka och letade ledigt bord - log och tindrade en liten 1-åring mot mig och vinkade försiktigt. Och jag vinkande förstås tillbaka och besvarade det soliga leendet.
- Ja, du förstår sa mamman menande till mig. Hon älskar att vinka men inte någon har sett åt henne idag och ingen har vinkat tillbaka.
Jag slog mig ned vid det enda lediga bordet bredvid och sedan tog det inte lång stund innan samtalet var i full gång om barn och allt som hör därtill. Här satt en mamma som (utan att jag frågade) glatt berättade att hon tänkte vara hemma tills dottern var minst 2 år. Hon ammade henne fortfarande - flickan var 14 månader - och hon hade inte några planer på att sluta trots förfärade blickar från en del.
Så klockrent. Här satt en trygg mamma som visste vad hon ville med sitt föräldraskap och som tänkte stå på sig oavsett vad tidsandan, media eller inskränkta politiker hade för åsikter. Hon lyssnade på sin inre röst och sin magkänsla.
Alla måste få välja vad de själva vill när det kommer till de egna barnen och bli respekterade för det (alla barn är olika). Men det går inte att komma ifrån att jag blir lite extra glad när jag träffar på föräldrar som tänker själva och som inte bara rapar upp det vanliga svamlet om "att min 1-åring behöver kompisar och den stimulans som dagis kan ge", utan som istället pratar utifrån barnets perspektiv och förstår vad det lilla barnet behöver. Föräldrar som förstår hur viktig anknytningen är, att amning i 6 månader är en rekommendation och inte en tidpunkt när man måste sluta - det går att amma längre. Föräldrar som känner till att små barn inte har ett utvecklat immunförsvar innan 3 års ålder och som har lite egna tankar rent allmänt som kommer från dem själva och inte från något politiskt högkvarter.
Jag kan stolt tillägga att jag känner många sådana föräldrar - de imponerar hela tiden på mig med sin klokskap och sina väl genomtänkta tankar kring livet, kring barnen och allt som rör föräldraskapet. De är en inspiration och en glädje i mitt arbete med att göra hemmaföräldrarnas röst hörd i media. Vill du träffa några av dem, så gå med i Hemmaföräldrars nätverk eller besök samtalsforumet inne på hemmaforaldrar.se
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
- Ja, du förstår sa mamman menande till mig. Hon älskar att vinka men inte någon har sett åt henne idag och ingen har vinkat tillbaka.
Jag slog mig ned vid det enda lediga bordet bredvid och sedan tog det inte lång stund innan samtalet var i full gång om barn och allt som hör därtill. Här satt en mamma som (utan att jag frågade) glatt berättade att hon tänkte vara hemma tills dottern var minst 2 år. Hon ammade henne fortfarande - flickan var 14 månader - och hon hade inte några planer på att sluta trots förfärade blickar från en del.
Så klockrent. Här satt en trygg mamma som visste vad hon ville med sitt föräldraskap och som tänkte stå på sig oavsett vad tidsandan, media eller inskränkta politiker hade för åsikter. Hon lyssnade på sin inre röst och sin magkänsla.
Alla måste få välja vad de själva vill när det kommer till de egna barnen och bli respekterade för det (alla barn är olika). Men det går inte att komma ifrån att jag blir lite extra glad när jag träffar på föräldrar som tänker själva och som inte bara rapar upp det vanliga svamlet om "att min 1-åring behöver kompisar och den stimulans som dagis kan ge", utan som istället pratar utifrån barnets perspektiv och förstår vad det lilla barnet behöver. Föräldrar som förstår hur viktig anknytningen är, att amning i 6 månader är en rekommendation och inte en tidpunkt när man måste sluta - det går att amma längre. Föräldrar som känner till att små barn inte har ett utvecklat immunförsvar innan 3 års ålder och som har lite egna tankar rent allmänt som kommer från dem själva och inte från något politiskt högkvarter.
Jag kan stolt tillägga att jag känner många sådana föräldrar - de imponerar hela tiden på mig med sin klokskap och sina väl genomtänkta tankar kring livet, kring barnen och allt som rör föräldraskapet. De är en inspiration och en glädje i mitt arbete med att göra hemmaföräldrarnas röst hörd i media. Vill du träffa några av dem, så gå med i Hemmaföräldrars nätverk eller besök samtalsforumet inne på hemmaforaldrar.se
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Nära skjuter ingen hare
Jaha. Timbro har klurat på problemet dagisfrågan står det i SvD - "Dagishämtning skadar företagen". De har insett att hämtning och lämning är ett problem. Men det finns fler. Hur tror ni det är att jobba med någon som har små barn på dagis?
Så här kan det se ut i det verkliga livet - citerat från forum:
"Oj jag sitter fast i bilköer. Barnen skrek och bråkade så imorse, de skulle ha maskerad och kunde inte bestämma sig för vilka kläder de skulle ha på sig. Jag kommer lite senare idag (igen)."
"Jaha, nu har de öroninflammation igen (muterade dagispneumokocker slår till för 5:e gången den här hösten) så jag blir hemma den här veckan (för vilken gång i ordningen?...).
"Men det gör väl inget för det visste ju företaget att jag hade små barn när de anställde mig". (Fast jag lovade visst att min man skulle ställa upp, min mamma och hans mamma, så att jag inte skulle vara borta så mycket. Men oops så blev det visst inte, maken kunde inte ta ledigt, farmor var inte så engagerad och mamma orkar inte).
"Ring", "ring". "Det är från dagis - kan jag bara ta det här" (och bli borta en halvtimme för privata ärenden, för att sedan sitta och ringa till akutsjukvården och boka ny tid och bli borta ytterligare en halvtimme.)
"Gör det nåt om jag har mina sjuka barn med mig på jobbet (mig stör det inte att de skriker oavbrutet och vi har ett viktigt möte ikväll - det är ju ändå du som ska förbereda det då jag har fullt upp med ungarna)".
När du är prövad till max (och irriterad över att behöva jobba för två) så får du en utskällning av din dagiskollega som är allmänt stressad över att dagistillvaron och jobbtillvaron inte går ihop och utan att blinka gärna tar ut det på dig.
Till helgen så känner du att dagispneumokockerna slagit till även mot dig och du insjunknar lagom till ledigheten för att på måndagen gå och möta en ny dag (halvrisig) med en kollega som inte får ihop tillvaron och som låter dig vara med och ta smällen. (Men vad gör det för snart är det helg igen och då kan du kurera dig från nya dagisinfektioner som din kollega släpat med till jobbet).
Hur vi än vrider och vänder på problematiken så är det faktist så att få föräldrar får ihop tillvaron med små barn och heltidsarbete. Och det beror på att barn under 3 år inte har utvecklat sitt immunförsvar samt att dagis är en veritabel smittkälla för allehanda sjukdomar som bara går runt, runt.
Ett annat problem är att barn som inte har skapat en fungerande anknytning till sin mamma och pappa (mamma/pappa) på grund av för tidig separation från föräldrarna och hemmet - tenderar att reagera med allehanda problem i skolåldern och då blir det kanske ännu tuffare för föräldrar att få ihop tillvaron. Barn med psykiska problem tar tid och kräver tid, vilket naturligtvis också inkräktar på arbetet.
Det vi behöver är istället en helt ny syn på små barn och deras behov. Vi behöver en mer flexibel arbetsmarknad och större acceptans för att föräldrar ger sina barn tid under de första viktiga åren. Det borde vara okej att välja att vara hemmaförälder eller välja dagmamma, gå ned i tid och hitta en balans mellan jobb och familjeliv. Att ge sina barn tid och satsa på sitt föräldraskap är faktiskt moget, ansvarsfullt, hänynsfullt och utvecklande på många plan. En livsmerit som i många andra länder har ett högt värde - men tyvärr inte i Sverige.
Dagens dagislösning fungerar uppenbarligen inte alls. Visst företagsdagis är en lösning men nära skjuter ingen hare - det behövs en omfattande och omvälvande förändring av hela familjepolitiken.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Så här kan det se ut i det verkliga livet - citerat från forum:
"Oj jag sitter fast i bilköer. Barnen skrek och bråkade så imorse, de skulle ha maskerad och kunde inte bestämma sig för vilka kläder de skulle ha på sig. Jag kommer lite senare idag (igen)."
"Jaha, nu har de öroninflammation igen (muterade dagispneumokocker slår till för 5:e gången den här hösten) så jag blir hemma den här veckan (för vilken gång i ordningen?...).
"Men det gör väl inget för det visste ju företaget att jag hade små barn när de anställde mig". (Fast jag lovade visst att min man skulle ställa upp, min mamma och hans mamma, så att jag inte skulle vara borta så mycket. Men oops så blev det visst inte, maken kunde inte ta ledigt, farmor var inte så engagerad och mamma orkar inte).
"Ring", "ring". "Det är från dagis - kan jag bara ta det här" (och bli borta en halvtimme för privata ärenden, för att sedan sitta och ringa till akutsjukvården och boka ny tid och bli borta ytterligare en halvtimme.)
"Gör det nåt om jag har mina sjuka barn med mig på jobbet (mig stör det inte att de skriker oavbrutet och vi har ett viktigt möte ikväll - det är ju ändå du som ska förbereda det då jag har fullt upp med ungarna)".
När du är prövad till max (och irriterad över att behöva jobba för två) så får du en utskällning av din dagiskollega som är allmänt stressad över att dagistillvaron och jobbtillvaron inte går ihop och utan att blinka gärna tar ut det på dig.
Till helgen så känner du att dagispneumokockerna slagit till även mot dig och du insjunknar lagom till ledigheten för att på måndagen gå och möta en ny dag (halvrisig) med en kollega som inte får ihop tillvaron och som låter dig vara med och ta smällen. (Men vad gör det för snart är det helg igen och då kan du kurera dig från nya dagisinfektioner som din kollega släpat med till jobbet).
Hur vi än vrider och vänder på problematiken så är det faktist så att få föräldrar får ihop tillvaron med små barn och heltidsarbete. Och det beror på att barn under 3 år inte har utvecklat sitt immunförsvar samt att dagis är en veritabel smittkälla för allehanda sjukdomar som bara går runt, runt.
Ett annat problem är att barn som inte har skapat en fungerande anknytning till sin mamma och pappa (mamma/pappa) på grund av för tidig separation från föräldrarna och hemmet - tenderar att reagera med allehanda problem i skolåldern och då blir det kanske ännu tuffare för föräldrar att få ihop tillvaron. Barn med psykiska problem tar tid och kräver tid, vilket naturligtvis också inkräktar på arbetet.
Det vi behöver är istället en helt ny syn på små barn och deras behov. Vi behöver en mer flexibel arbetsmarknad och större acceptans för att föräldrar ger sina barn tid under de första viktiga åren. Det borde vara okej att välja att vara hemmaförälder eller välja dagmamma, gå ned i tid och hitta en balans mellan jobb och familjeliv. Att ge sina barn tid och satsa på sitt föräldraskap är faktiskt moget, ansvarsfullt, hänynsfullt och utvecklande på många plan. En livsmerit som i många andra länder har ett högt värde - men tyvärr inte i Sverige.
Dagens dagislösning fungerar uppenbarligen inte alls. Visst företagsdagis är en lösning men nära skjuter ingen hare - det behövs en omfattande och omvälvande förändring av hela familjepolitiken.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
tisdag, november 04, 2008
Socialdemokraterna fortsätter köra över människor
Nalin Pekgul, ordförande i socialdemokraternas kvinnoförbund, fortsätter på den väg socialdemokraterna har slagit in på för länge sedan och tar nu sista steget i den totalitära vision som präglat socialdemokraternas familjepolitik - "dygnet-runt-dagis".
Barnen ska användas som en murbräcka för jämställdhet, en bekväm och enkel lösning för då slipper sossarna titta på de orättvisor som faktiskt drabbar kvinnor inom till exempel sjukvården. Men också en farlig lösning för även om det i ett första läge är så att tanken är att de som arbetar natt ska ha tillgång till barnsomsorg, så känns det som att målet i förlängningen är att med barnomsorg tillgänglig dygnet runt för alla barn, så behöver inte barnen längre tillbringa ens de där 1 ½ timme i hemmet varje kväll som de allra flesta idag får mellan hämtning på dagis och läggdags.
Nalin tycker att vårdnadsbidraget är en kvinnofälla eftersom det är flest kvinnor som förväntas ta ut det. Men hon "glömmer" eller vill inte se det faktum att det redan idag är flest kvinnor som väljer att ta hand om barn, då 9 av 10 som arbetar inom vård och omsorg är kvinnor.
Av någon "konstig" anledning så är det flest kvinnor som väljer att arbeta med barn - oavsett om det handlar om arbete som förskollärare, barnskötare eller hemmaförälder. Men i Nalins och socialdemokraternas ögon är det helt okej när det handlar om att kvinnor arbetar som förskollärare och barnskötare men inte som hemmaföräldrar. När det kommer till att välja att arbeta som hemmaförälder några år så får kvinnor absolut inte göra det valet.
Om Nalin nu anser att det är en kvinnofälla att arbeta med barn så tycker jag att hon per omgående bör starta ett korståg mot att så många kvinnor arbetar inom vård och omsorg.
Nalin tycker att det är fel att hemmaföräldrarna under några ynka år ges en möjlighet att få ut 3.000 kronor i månaden för den vård och omsorg de ger barnen - en kostnad om 36.000 kronor per år och barn. Istället ska barnen in på dagis till en kostnad om 150.000 kronor per barn och år. För i hennes värld så är det billigare om barnen går på dagis än är hemma....... (Och glöm inte att det idag inte är något krav att man måste arbeta för att ha barnen på dagis - det går lika bra att vara sjukskriven, arbetslös, föräldraledig eller hemmaförälder).
Det Nalin glömmer bort är att många föräldrar kommer att välja hemmaalternativet oavsett om de får ersättning eller inte. Samtidigt som en i familjen kommer att få arbeta mer och hårdare under det att hemmafamiljen kommer att få betala mer i skatt på grund av särbeskattningen. Dagisfamiljerna däremot betalar mindre i skatt (därför att den gemensamma familjeinkomsten fördelas på två personer) och samtidigt får en ersättning om 150.000 per barn och år plus alla vabb pengar.
Man behöver inte vara ett mattegeni för att se att socialdemokraternas resonemang stinker. De vill helt enkelt inte att det ska finnas några barn som har en möjlighet att få vara hemma lite längre än ett år.
Frågan man bör ställa sig är om det är socialdemokraterna eller barnens föräldrar som ska bestämma hur deras uppväxt ska se ut?
Jag tror att Nalin och socialdemokraterna vet svaret på den frågan och det är därför som de - som i Östra Göinge till exempel - är så livrädda för att låta folket få säga sitt och folkomrösta i frågan om vårdadsbidraget införande eller inte. Liksom de vet att deras familjepolitik får långtgående konsekvenser för barnens uppväxt och psykiska samt fysiska hälsa och de därför i maj 2006 avvisade att förskolebarn ska ha skydd i en arbetsmiljölag.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Läs också:
Artiklar om familjepolitiken
Artiklar om jämställdhet
Artiklar om föräldraskap
Barnen ska användas som en murbräcka för jämställdhet, en bekväm och enkel lösning för då slipper sossarna titta på de orättvisor som faktiskt drabbar kvinnor inom till exempel sjukvården. Men också en farlig lösning för även om det i ett första läge är så att tanken är att de som arbetar natt ska ha tillgång till barnsomsorg, så känns det som att målet i förlängningen är att med barnomsorg tillgänglig dygnet runt för alla barn, så behöver inte barnen längre tillbringa ens de där 1 ½ timme i hemmet varje kväll som de allra flesta idag får mellan hämtning på dagis och läggdags.
Nalin tycker att vårdnadsbidraget är en kvinnofälla eftersom det är flest kvinnor som förväntas ta ut det. Men hon "glömmer" eller vill inte se det faktum att det redan idag är flest kvinnor som väljer att ta hand om barn, då 9 av 10 som arbetar inom vård och omsorg är kvinnor.
Av någon "konstig" anledning så är det flest kvinnor som väljer att arbeta med barn - oavsett om det handlar om arbete som förskollärare, barnskötare eller hemmaförälder. Men i Nalins och socialdemokraternas ögon är det helt okej när det handlar om att kvinnor arbetar som förskollärare och barnskötare men inte som hemmaföräldrar. När det kommer till att välja att arbeta som hemmaförälder några år så får kvinnor absolut inte göra det valet.
Om Nalin nu anser att det är en kvinnofälla att arbeta med barn så tycker jag att hon per omgående bör starta ett korståg mot att så många kvinnor arbetar inom vård och omsorg.
Nalin tycker att det är fel att hemmaföräldrarna under några ynka år ges en möjlighet att få ut 3.000 kronor i månaden för den vård och omsorg de ger barnen - en kostnad om 36.000 kronor per år och barn. Istället ska barnen in på dagis till en kostnad om 150.000 kronor per barn och år. För i hennes värld så är det billigare om barnen går på dagis än är hemma....... (Och glöm inte att det idag inte är något krav att man måste arbeta för att ha barnen på dagis - det går lika bra att vara sjukskriven, arbetslös, föräldraledig eller hemmaförälder).
Det Nalin glömmer bort är att många föräldrar kommer att välja hemmaalternativet oavsett om de får ersättning eller inte. Samtidigt som en i familjen kommer att få arbeta mer och hårdare under det att hemmafamiljen kommer att få betala mer i skatt på grund av särbeskattningen. Dagisfamiljerna däremot betalar mindre i skatt (därför att den gemensamma familjeinkomsten fördelas på två personer) och samtidigt får en ersättning om 150.000 per barn och år plus alla vabb pengar.
Man behöver inte vara ett mattegeni för att se att socialdemokraternas resonemang stinker. De vill helt enkelt inte att det ska finnas några barn som har en möjlighet att få vara hemma lite längre än ett år.
Frågan man bör ställa sig är om det är socialdemokraterna eller barnens föräldrar som ska bestämma hur deras uppväxt ska se ut?
Jag tror att Nalin och socialdemokraterna vet svaret på den frågan och det är därför som de - som i Östra Göinge till exempel - är så livrädda för att låta folket få säga sitt och folkomrösta i frågan om vårdadsbidraget införande eller inte. Liksom de vet att deras familjepolitik får långtgående konsekvenser för barnens uppväxt och psykiska samt fysiska hälsa och de därför i maj 2006 avvisade att förskolebarn ska ha skydd i en arbetsmiljölag.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Läs också:
Artiklar om familjepolitiken
Artiklar om jämställdhet
Artiklar om föräldraskap
fredag, oktober 31, 2008
Det räcker inte att minska barngrupperna
Svenska Dagbladet skriver om att moderaterna vill minska barngrupperna på dagis. Alltombarn.se hänvisar också till undersökningen där det står att en moderat arbetsgrupp vill att småbarnsgrupperna (1-3 åringar) ska minskas till 12 barn per grupp. Idag är en genomsnittlig barngrupp 16,7 barn - men det är som sagt en genomsnittssiffra och många barngrupper är större.
Ett problem den moderata arbetsgruppen glömmer nämna är antalet personal per barn. Det är alldeles för få vuxna som ska se, bekräfta och ge dessa småttingar god omsorg. Lägg därtill att sjukfrånvaron bland förskollärare är hög liksom långtidssjukskrivningarna. Dagens små ettåringar ska inte bara varje dag träffa cirka 20 andra barn som de ska äta, sova, leka tillsammans med och förstå olikheterna hos - de ska också träffa nya vikarier varje gång den ordinarie personalen är sjuk.
Arbetsgruppen borde också se över hur kommunerna löser lokalbristen. Flera kommuner skaffar fram lokaler genom att skapa "utedagis" där de sätter in bussar eller så ska de börja med pråmar som barnen ska inhysas på.
Ytterligare ett allvarligt problem är dagis som en smitthärd för allehanda allvarliga sjukdomar. Utbrott av tbc på förskolor, mrsa (kallad sjukhussjukan i folkmun), pneumokocker, hepatit A och en mängd andra smittsamma bakterier gör att det finns all anledning att fråga sig om det är lämpligt att placera många små barn, tätt tillsammans i trånga lokaler.
Visst är det bra med ett förslag om att minska barngrupperna men det är bara ett litet steg. Vill moderaterna på ett trovärdigt sätt försöka skapa en bättre miljö för dagisbarnen så måste de föreslå att dagisbarn ska omfattas av arbetsmiljölagen och en Lex Sarah lag (där personalen är skyldig att anmäla brister).
Varför inte dessutom föreslå regeringen att tillsätta en utredning om det finns en samband mellan den ständigt ökande psykiska ohälsan hos barn och den familjepolitik som förts i decennier. Vi är väl världens mest utredande folk. Allt ska utredas gång på gång i det här landet - allt utom svenska barns ständigt ökande psykiska ohälsa. Vilka signaler ger det?
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Läs också:
Artiklar om infektioner på dagis
Artiklar om anknytning
Ett problem den moderata arbetsgruppen glömmer nämna är antalet personal per barn. Det är alldeles för få vuxna som ska se, bekräfta och ge dessa småttingar god omsorg. Lägg därtill att sjukfrånvaron bland förskollärare är hög liksom långtidssjukskrivningarna. Dagens små ettåringar ska inte bara varje dag träffa cirka 20 andra barn som de ska äta, sova, leka tillsammans med och förstå olikheterna hos - de ska också träffa nya vikarier varje gång den ordinarie personalen är sjuk.
Arbetsgruppen borde också se över hur kommunerna löser lokalbristen. Flera kommuner skaffar fram lokaler genom att skapa "utedagis" där de sätter in bussar eller så ska de börja med pråmar som barnen ska inhysas på.
Ytterligare ett allvarligt problem är dagis som en smitthärd för allehanda allvarliga sjukdomar. Utbrott av tbc på förskolor, mrsa (kallad sjukhussjukan i folkmun), pneumokocker, hepatit A och en mängd andra smittsamma bakterier gör att det finns all anledning att fråga sig om det är lämpligt att placera många små barn, tätt tillsammans i trånga lokaler.
Visst är det bra med ett förslag om att minska barngrupperna men det är bara ett litet steg. Vill moderaterna på ett trovärdigt sätt försöka skapa en bättre miljö för dagisbarnen så måste de föreslå att dagisbarn ska omfattas av arbetsmiljölagen och en Lex Sarah lag (där personalen är skyldig att anmäla brister).
Varför inte dessutom föreslå regeringen att tillsätta en utredning om det finns en samband mellan den ständigt ökande psykiska ohälsan hos barn och den familjepolitik som förts i decennier. Vi är väl världens mest utredande folk. Allt ska utredas gång på gång i det här landet - allt utom svenska barns ständigt ökande psykiska ohälsa. Vilka signaler ger det?
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Läs också:
Artiklar om infektioner på dagis
Artiklar om anknytning
fredag, oktober 17, 2008
Allt fler kvinnor får borderline
Dagens Nyheter, Insidan, har haft flera artiklar om borderline hos unga kvinnor. Psykisk ohälsa som visar sig i form av ångest som uppträder i form av emotionell instabilitet, impulsivitet, känslomässig sårbarhet, "svartvitt" tänkande, identitetsproblem, separationsångest och klängighet omväxlande med avståndsskapande i viktiga relationer.
Alexander Wilczek är psykiater. Han är engagerad i Skip - ett projekt i samarbete mellan Stockholms läns landsting och Karolinska institutet - med avsikt att ta reda på mer om en svårhjälpt grupp inom psykiatrin - kvinnor som gör upprepade självmordsförsök.
Det som stått tydligt för dem som arbetar med de här patienterna är att man kan kunnat se en ökning av vad som inom psykologin kallas otrygga anknytningar, menar Alexander Wilczek. Det vill säga störningar i samspelet mellan det lilla barnet och dess första viktiga nära relationer.
- I dag vet vi att det händer något i hjärnan när anknytningen fungerar;
det är som om barnet "lånar" förälderns vuxna förmågor och erfarenheter för att orientera sig i världen. Om anknytningsfasen störs, så utvecklas inte de här funktionerna hos barnet.En unik mänsklig förmåga vars utveckling kan påverkas av anknytning är mentaliseringsförmågan; att kunna förstå sig själv utifrån och andra inifrån. Hos patienter med borderline kan man, enligt Alexander Wilczek, se beteenden som påminner om det lilla barnets när de hamnar i nära eller täta beroenderelationer.
Borderline hänger också nära samman med självskadebeteende som vi ser en ökning av.
Varför?
I Dagens Nyheters artikel så går man lite som katten runt het gröt. Man vågar visserligen erkänna att otrygg anknytning ligger bakom samt att en del har en gen som gör att de har en ökad sårbarhet för borderline.
Precis allt det som vi på Hemmaföräldrar försökt säga i flera år: Barn är olika och det viktigaste innan ett barn separeras från föräldrarna är att anknytningen fungerar.
Så hur i hela världen kan vi ha en familjepolitik som utgår från att alla barn är lika och klarar av att separeras från föräldrarna vid ett års ålder?
Nu är den här artikeln skriven av en frilansjournalist samt även övriga artiklar i ämnet. (DN:s egna journalister hade knappast kommit på tanken att våga ta i ett ämne som det här, tror jag). Men DN har faktiskt vågat publicera artikeln även om de själva lagt ut en rubrik i stil med "ökade krav gör fler sjuka".
Nu är det inte så enkelt att det är ökade krav som gör fler sjuka. För med en trygg anknytning i botten, så får barnen en bra grund att stå på och klarar ökade krav. Människan har hela tiden levt i ett samhälle som förändras och vi är skapade för att klara av det - men vi gör det inte om vi inte får den maximala uppväxt i en trygg och nära relation till våra föräldrar som vi har rätt till.
Det är pudelns kärna.
Nu krävs det bara att någon politiker vågar ta till sig den här informationen och se till att snabbt göra något åt det. Det första borde vara att våga göra en stor undersökning för att se om det finns ett samband mellan tidig separation med placering på dagis - och den ständigt ökande psykiska ohälsan.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Läs också:
Artiklar om anknytning
Alexander Wilczek är psykiater. Han är engagerad i Skip - ett projekt i samarbete mellan Stockholms läns landsting och Karolinska institutet - med avsikt att ta reda på mer om en svårhjälpt grupp inom psykiatrin - kvinnor som gör upprepade självmordsförsök.
Det som stått tydligt för dem som arbetar med de här patienterna är att man kan kunnat se en ökning av vad som inom psykologin kallas otrygga anknytningar, menar Alexander Wilczek. Det vill säga störningar i samspelet mellan det lilla barnet och dess första viktiga nära relationer.
- I dag vet vi att det händer något i hjärnan när anknytningen fungerar;
det är som om barnet "lånar" förälderns vuxna förmågor och erfarenheter för att orientera sig i världen. Om anknytningsfasen störs, så utvecklas inte de här funktionerna hos barnet.En unik mänsklig förmåga vars utveckling kan påverkas av anknytning är mentaliseringsförmågan; att kunna förstå sig själv utifrån och andra inifrån. Hos patienter med borderline kan man, enligt Alexander Wilczek, se beteenden som påminner om det lilla barnets när de hamnar i nära eller täta beroenderelationer.
Borderline hänger också nära samman med självskadebeteende som vi ser en ökning av.
Varför?
I Dagens Nyheters artikel så går man lite som katten runt het gröt. Man vågar visserligen erkänna att otrygg anknytning ligger bakom samt att en del har en gen som gör att de har en ökad sårbarhet för borderline.
Precis allt det som vi på Hemmaföräldrar försökt säga i flera år: Barn är olika och det viktigaste innan ett barn separeras från föräldrarna är att anknytningen fungerar.
Så hur i hela världen kan vi ha en familjepolitik som utgår från att alla barn är lika och klarar av att separeras från föräldrarna vid ett års ålder?
Nu är den här artikeln skriven av en frilansjournalist samt även övriga artiklar i ämnet. (DN:s egna journalister hade knappast kommit på tanken att våga ta i ett ämne som det här, tror jag). Men DN har faktiskt vågat publicera artikeln även om de själva lagt ut en rubrik i stil med "ökade krav gör fler sjuka".
Nu är det inte så enkelt att det är ökade krav som gör fler sjuka. För med en trygg anknytning i botten, så får barnen en bra grund att stå på och klarar ökade krav. Människan har hela tiden levt i ett samhälle som förändras och vi är skapade för att klara av det - men vi gör det inte om vi inte får den maximala uppväxt i en trygg och nära relation till våra föräldrar som vi har rätt till.
Det är pudelns kärna.
Nu krävs det bara att någon politiker vågar ta till sig den här informationen och se till att snabbt göra något åt det. Det första borde vara att våga göra en stor undersökning för att se om det finns ett samband mellan tidig separation med placering på dagis - och den ständigt ökande psykiska ohälsan.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Läs också:
Artiklar om anknytning
torsdag, oktober 16, 2008
Dagisflicka kvarglömd ute - hittad avsvimmad
I över två års tid har jag försökt få till stånd att förskolebarn (och fritidsbarn) ska omfattas av en arbetsmiljölag. Små barn är väl de som mest av allt behöver skydd - de kan ju inte föra sin egen talan. Djungeltelegrafen här i Solna rapporterar kontinuerligt om mer allvarliga olyckor och rymningar på dagis och dagisbarn som glöms kvar i lekparker (när de nu gör en av sina sällsynta besök utanför dagisområdet). Nu senast var det ett nyöppnat dagis som bara har ettåringar där en liten glömdes kvar och försvann. Nu finns det tack och lov ofta mycket folk i Skytteholmsparken (men vem vet om alla har goda avsikter?) så den lilla hittades och kunde överlämnas till dagispersonalen.
I SvD står det om ett fall i Laholm där en liten dagisflicka glömdes kvar ute på gården och senare hittades avsvimmad. Det är ett av de få fall som faktiskt rapporterats in till Skolverket. Min personliga bedömning är att de allra flesta incidenter "mörkas" och tystas ned. Jag vet så många incidenter bara i min kommun som inte finns med i någon statistik någonstans. Anledningen är att förskolebarn saknar skydd i en arbetsmiljölag och dessutom saknar skydd in en Lex Sarah lag - där personalen är skyldig att anmäla brister.
Med tanke på den familjepolitik vi har som ovanifrån i decennier påverkat och styrt föräldrar att allt tidigare lämna in sina barn på dagis, allt längre dagar och där en majoritet idag går på dagis, så tycker jag att det är hög tid att få till stånd en förändring. Vad är makthavarna rädda för? Om barnen omfattades av en Lex Sarah lag så skulle statistiken se annorlunda ut och många myter om förskolans förträfflighet skulle få stryka på foten. Men å andra sidan så skulle de sanningar som uppdagades också leda till att barnen fick en bättre miljö. Och det måste väl vara det viktigaste?
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
I SvD står det om ett fall i Laholm där en liten dagisflicka glömdes kvar ute på gården och senare hittades avsvimmad. Det är ett av de få fall som faktiskt rapporterats in till Skolverket. Min personliga bedömning är att de allra flesta incidenter "mörkas" och tystas ned. Jag vet så många incidenter bara i min kommun som inte finns med i någon statistik någonstans. Anledningen är att förskolebarn saknar skydd i en arbetsmiljölag och dessutom saknar skydd in en Lex Sarah lag - där personalen är skyldig att anmäla brister.
Med tanke på den familjepolitik vi har som ovanifrån i decennier påverkat och styrt föräldrar att allt tidigare lämna in sina barn på dagis, allt längre dagar och där en majoritet idag går på dagis, så tycker jag att det är hög tid att få till stånd en förändring. Vad är makthavarna rädda för? Om barnen omfattades av en Lex Sarah lag så skulle statistiken se annorlunda ut och många myter om förskolans förträfflighet skulle få stryka på foten. Men å andra sidan så skulle de sanningar som uppdagades också leda till att barnen fick en bättre miljö. Och det måste väl vara det viktigaste?
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
onsdag, oktober 08, 2008
När verkligheten kommer ikapp
Enligt en Kamratpostens stora föräldraundersökning vill svenska barn att deras föräldrar ska prata mer med dem.
Det vill vi göra mer med mamma
1. Prata (54 procent)
2. Pyssla (46 procent)
3. Se på tv (37 procent)
4. Sporta (26 procent)
5. Leka (24 procent)
6. Sitta vid datorn (10 procent)
Andra vanliga svar: Mysa, shoppa,
resa.
Det vill vi göra mer med pappa
1. Prata (45 procent)
2. Sporta (43 procent)
3. Se på tv (38 procent)
4. Leka (30 procent)
5. Pyssla (21 procent)
6. Sitta vid datorn (15 procent)
Andra vanliga svar: Bada, spela
spel, mysa.
Mammor är bäst på att trösta
”Vem pratar du helst med om du är ledsen?” löd frågan i undersökningen. Så här blev svaret:
- 40 procent (4 av 10) blir helst tröstade av mamma när de är ledsna. Det är lika för både tjejer och killar.
- 35 procent söker helst tröst hos ”kompisar” eller ”någon annan”.
- 11 procent har ”ingen” de vill prata med om de är ledsna.
- Få söker tröst hos pappa. Men det är lite vanligare för killar (10 procent) än tjejer (5 procent).
Malin Alfvén har förstås anlitats för att kommentera barnens rop på mer tid med sina föräldrar. Allt för att hålla svenska föräldrar lugna så att de blir kvar i den livsstil som skapats av socialdemokraterna. Naturligtvis så kommenterar hon inte familjepolitiken eller den svenska livsstilen som innebär att föräldrar rent allmänt får väldigt lite tid med sina barn. Istället så handlar det om att pappor ska ta ut mer föräldraledighet och vabba mer när barnen är sjuka.
Jag ska berätta en hemlighet. Det räcker inte med "kvalitetstid". Något som man försökt lura i föräldrar i decennier. Det räcker inte heller att dela föräldraledigheten rakt av under första året och sedan gå ut och arbeta heltid båda två och sätta barnet på dagis.
För tvingar man in föräldrar i den livsstilen, så får de automatiskt de negativa effekterna på köpet som gör att det till exempel blir ytterst svårt att ge sina barn den tid, närhet och kärlek som de behöver. Sanningen är att vi måste se över hela familjepolitiken och förändra den så att föräldrar får en möjlighet att tillbringa mer tid med sina barn (de som vill förstås).
Undersökningen var ännu ett nödrop från Sveriges barn (vid sidan om den ständigt ökande psykiska ohälsan) och det borde vara en väckarklocka för många föräldrar. Och framförallt för de politiker som motarbetar valfrihet, vårdnadsbidrag och föräldrars kamp för att få mer tid med sina barn.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Läs också: Ge barnen tid inte saker
Det vill vi göra mer med mamma
1. Prata (54 procent)
2. Pyssla (46 procent)
3. Se på tv (37 procent)
4. Sporta (26 procent)
5. Leka (24 procent)
6. Sitta vid datorn (10 procent)
Andra vanliga svar: Mysa, shoppa,
resa.
Det vill vi göra mer med pappa
1. Prata (45 procent)
2. Sporta (43 procent)
3. Se på tv (38 procent)
4. Leka (30 procent)
5. Pyssla (21 procent)
6. Sitta vid datorn (15 procent)
Andra vanliga svar: Bada, spela
spel, mysa.
Mammor är bäst på att trösta
”Vem pratar du helst med om du är ledsen?” löd frågan i undersökningen. Så här blev svaret:
- 40 procent (4 av 10) blir helst tröstade av mamma när de är ledsna. Det är lika för både tjejer och killar.
- 35 procent söker helst tröst hos ”kompisar” eller ”någon annan”.
- 11 procent har ”ingen” de vill prata med om de är ledsna.
- Få söker tröst hos pappa. Men det är lite vanligare för killar (10 procent) än tjejer (5 procent).
Malin Alfvén har förstås anlitats för att kommentera barnens rop på mer tid med sina föräldrar. Allt för att hålla svenska föräldrar lugna så att de blir kvar i den livsstil som skapats av socialdemokraterna. Naturligtvis så kommenterar hon inte familjepolitiken eller den svenska livsstilen som innebär att föräldrar rent allmänt får väldigt lite tid med sina barn. Istället så handlar det om att pappor ska ta ut mer föräldraledighet och vabba mer när barnen är sjuka.
Jag ska berätta en hemlighet. Det räcker inte med "kvalitetstid". Något som man försökt lura i föräldrar i decennier. Det räcker inte heller att dela föräldraledigheten rakt av under första året och sedan gå ut och arbeta heltid båda två och sätta barnet på dagis.
För tvingar man in föräldrar i den livsstilen, så får de automatiskt de negativa effekterna på köpet som gör att det till exempel blir ytterst svårt att ge sina barn den tid, närhet och kärlek som de behöver. Sanningen är att vi måste se över hela familjepolitiken och förändra den så att föräldrar får en möjlighet att tillbringa mer tid med sina barn (de som vill förstås).
Undersökningen var ännu ett nödrop från Sveriges barn (vid sidan om den ständigt ökande psykiska ohälsan) och det borde vara en väckarklocka för många föräldrar. Och framförallt för de politiker som motarbetar valfrihet, vårdnadsbidrag och föräldrars kamp för att få mer tid med sina barn.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Läs också: Ge barnen tid inte saker
söndag, september 28, 2008
Självgodheten har ett pris
Hanne Kjöller, ettbarnsmamma, har gett ut boken "I huvudet på en mamma". I boken ska hon informera alla mammor om hur "moderna modersmyter gör livet svårare än det skulle behöva vara, för det går att njuta av småbarnsåren istället för att bara genomlida dem."
Intressant. Hanne Kjöller har ett barn.
Det vet alla som fått nummer två, tre eller fyra eller fler att ett barn är en lyx och allt efter det en utmaning - som kräver att man som förälder ändrar en hel del för att ge barnen tid. Gör man det så är hälften vunnet och småbarnsåren precis så underbara som de ska vara. Men det går inte att sticka under stol med att ett barn är en helt annan sak än att ha fler. Och att ha ett barn som man lämnar bort på dagis är förstås en helt annan sak än att ha ett barn eller fler som får växa upp hemma.
Hanne Kjöller beskriver beskriver sin egen relation till dottern och dagis så här:
Första gången jag sa hejdå och lämnade min dotter på dagis vände hon sig om, höjde armen i en hälsning och sa: hejdå, bye bye. Sedan hade hon inte tid med mig längre. Hon har aldrig någonsin gråtit när jag eller hennes pappa lämnat henne på dagis. Tårarna har i stället kommit i samband med hämtningen. När jag släpar henne därifrån säger hon: ”Mamma, jag vill vara på dagis hela natten.”
Om Hanne Kjöller läst Sue Gerhardts bok "Kärlekens roll" - så hade hon nog inte stoltserat med att dottern reagerade med att gråta när när hon kom för att hämta henne. Varje person som är det minsta insatt i anknytningens vikt för barnets psykiska hälsa, förstår att det är en allvarlig signal om att något är fel.
Louise Hallin beskriver massmedial påverkan i stil med Hanne Kjöllers:
"Dagens föräldrar är bedragna av den sanning som förmedlas av politiker och ”ultrafeminister” som regeringen anlitar.– Den går ut på att det inte är någon skillnad på män och kvinnor för barnen, och att alla föräldrar helst ska in i produktionen illa kvickt. Argument för barnen kommer däremot inte upp, säger Louise Hallin. Hon anar att många politiker, men också journalister, hör till den kategori som skolar in sina barn på dagis tidigt. Kanske förklarar det den tystnad i debatten kring riskerna hon tycker sig märka".
Hanne Kjöller har ett barn på fem år, är emot valfrihet och vårdnadsbidraget, har själv valt dagis och vill nu i boken gå ut och berätta hur kvinnor ska rycka upp sig och sluta gnälla över de tuffa småbarnsåren, som heltidsarbetande med barnen på dagis från ett år. Fantastiskt att hon kan vara så självgod att hon redan nu kan gå ut och berätta hur andra ska välja samma livsstil som hon själv. Ett litet tips är att hon återkommer när dottern flyttat hemifrån och skaffat egen familj - först då kommer hon att ha facit i hand på sitt föräldraskap.
Visst känns det angeläget om fler röster som kan berätta om hur man kan leva sitt liv under småbarnsåren?
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Läs också:
Intressant. Hanne Kjöller har ett barn.
Det vet alla som fått nummer två, tre eller fyra eller fler att ett barn är en lyx och allt efter det en utmaning - som kräver att man som förälder ändrar en hel del för att ge barnen tid. Gör man det så är hälften vunnet och småbarnsåren precis så underbara som de ska vara. Men det går inte att sticka under stol med att ett barn är en helt annan sak än att ha fler. Och att ha ett barn som man lämnar bort på dagis är förstås en helt annan sak än att ha ett barn eller fler som får växa upp hemma.
Hanne Kjöller beskriver beskriver sin egen relation till dottern och dagis så här:
Första gången jag sa hejdå och lämnade min dotter på dagis vände hon sig om, höjde armen i en hälsning och sa: hejdå, bye bye. Sedan hade hon inte tid med mig längre. Hon har aldrig någonsin gråtit när jag eller hennes pappa lämnat henne på dagis. Tårarna har i stället kommit i samband med hämtningen. När jag släpar henne därifrån säger hon: ”Mamma, jag vill vara på dagis hela natten.”
Om Hanne Kjöller läst Sue Gerhardts bok "Kärlekens roll" - så hade hon nog inte stoltserat med att dottern reagerade med att gråta när när hon kom för att hämta henne. Varje person som är det minsta insatt i anknytningens vikt för barnets psykiska hälsa, förstår att det är en allvarlig signal om att något är fel.
Louise Hallin beskriver massmedial påverkan i stil med Hanne Kjöllers:
"Dagens föräldrar är bedragna av den sanning som förmedlas av politiker och ”ultrafeminister” som regeringen anlitar.– Den går ut på att det inte är någon skillnad på män och kvinnor för barnen, och att alla föräldrar helst ska in i produktionen illa kvickt. Argument för barnen kommer däremot inte upp, säger Louise Hallin. Hon anar att många politiker, men också journalister, hör till den kategori som skolar in sina barn på dagis tidigt. Kanske förklarar det den tystnad i debatten kring riskerna hon tycker sig märka".
Hanne Kjöller har ett barn på fem år, är emot valfrihet och vårdnadsbidraget, har själv valt dagis och vill nu i boken gå ut och berätta hur kvinnor ska rycka upp sig och sluta gnälla över de tuffa småbarnsåren, som heltidsarbetande med barnen på dagis från ett år. Fantastiskt att hon kan vara så självgod att hon redan nu kan gå ut och berätta hur andra ska välja samma livsstil som hon själv. Ett litet tips är att hon återkommer när dottern flyttat hemifrån och skaffat egen familj - först då kommer hon att ha facit i hand på sitt föräldraskap.
Visst känns det angeläget om fler röster som kan berätta om hur man kan leva sitt liv under småbarnsåren?
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Läs också:
Hanne Kjöller - debatten om dagis
Lilla barn du förtjänar bättre (pdf)
Kontaktstörning hos små barn. Hämmad eller ohämmad
Snabb tillväxt på räls - inte barnens melodi
fredag, september 26, 2008
Det är svårt att vara mamma i Sverige
Anna Larsson beskriver i SvD den svenska mamman med orden:
"Istället för att njuta av de där korta barnaåren lider vi av allt vi inte hinner, fast vi som trendiga heltidsarbetande lattemorsor borde."
Men faktum är att alla Sveriges mammor inte passar in i den mallen - och de har det svårt. Liksom de pappor som inte passar in i "jobba-heltid-barnen-på-dagis-från-ett-år" mallen. Det finns många mammor och pappor i vårt land som vill ge sina barn tid, kärlek och omsorg, som vill ta vara på de där småbarnsåren som försvinner så snabbt (men som är så livsavgörande för hur barnet kommer att må och fungera senare i livet). Men de kan inte eftersom vi har en familjepolitik som med ekonomiska styrmedel tvingar föräldrar att lämna ifrån sig barnen när de är ett år.
Det ena leder till det andra och när de tvingas in i mallen så tröstar de sig med att bli "trendiga lattemorsor, som går på gym, fixa slingor i håret och åker på weekendresor med väninnorna."
Så inte är det lätt att vara mamma i Sverige - där valfriheten är lika med noll. Karriär och barn - javisst - men kanske inte nödvändigtvis samtidigt. Varför kan inte ett modernt samhälle acceptera att människor väljer olika? En del kommer alltid att välja att sätta sina barn tidigt på dagis, men andra kanske vill ha ett vårdnadsbidrag, bli privata dagmammor (med egna barn i verksamheten), ha tvåfamiljssystem eller välja en Nackamodell eller Uddevallamodell.
Varför måste politikerna sitta där uppe och bestämma hur vi ska leva våra liv? Och varför hejas de på så ivrigt av alla journalister?
Visst är det bra med en liten uppmuntran till alla heltidsarbetande dagisföräldrar att njuta av tiden med barnen, men det är ganska naivt att tro att de har den orken kl.18.30 på kvällen innan läggdags, när de ska laga mat och fixa med saker i hemmet. Ju mindre tid föräldrar spenderar med sina barn desto jobbigare blir det. Barnen har många gånger längre dagar på dagis än föräldrarna har på jobbet. Självklart är de trötta och "lever om" eftersom de också bär på en sorg i sina hjärtan över att inte få tid med sina föräldrar. Barnen kan inte prata, men de kan signalera - och det är just vad barnen gör i dagens samhälle. För den som vill och vågar se, så är signaler om den ständigt ökade psykiska ohälsan och ökningen av beteendestörningar i skolan en mycket tydlig signal.
Ett tips är att vi istället för att skuldbelägga föräldrarna och uppmana dem att "sluta gnälla", se till att förändra familjepolitiken - så att vi får ett samhälle som accepterar och gör det möjligt för föräldrar att ge sina barn tid.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Läs också:
Hemmaföräldrars tankesmedja
Nu tvingas (s) i Östra Göinge ta en debatt om vårdnadsbidraget
Hon vill rösta om vårdnadsbidraget
Familjepolitik med konsekvenser
Vårdnadsbidrag och frihet
Socialdemokraterna om vårdnadsbidraget
Föräldraaktion i Nässjö för vårdnadsbidraget
Katrineholm en typisk nej-(s)ägar kommun
Hemmaföräldrar svarar Mona Sahlin
Det skrivs om Hemmaföräldrar i Tyskland
(s) försöker stoppa valfriheten också i Sollentuna
I Uppsala vill två socialdemokrater inskränka valfriheten
Sverige ett U-land i valfrihet
"Istället för att njuta av de där korta barnaåren lider vi av allt vi inte hinner, fast vi som trendiga heltidsarbetande lattemorsor borde."
Men faktum är att alla Sveriges mammor inte passar in i den mallen - och de har det svårt. Liksom de pappor som inte passar in i "jobba-heltid-barnen-på-dagis-från-ett-år" mallen. Det finns många mammor och pappor i vårt land som vill ge sina barn tid, kärlek och omsorg, som vill ta vara på de där småbarnsåren som försvinner så snabbt (men som är så livsavgörande för hur barnet kommer att må och fungera senare i livet). Men de kan inte eftersom vi har en familjepolitik som med ekonomiska styrmedel tvingar föräldrar att lämna ifrån sig barnen när de är ett år.
Det ena leder till det andra och när de tvingas in i mallen så tröstar de sig med att bli "trendiga lattemorsor, som går på gym, fixa slingor i håret och åker på weekendresor med väninnorna."
Så inte är det lätt att vara mamma i Sverige - där valfriheten är lika med noll. Karriär och barn - javisst - men kanske inte nödvändigtvis samtidigt. Varför kan inte ett modernt samhälle acceptera att människor väljer olika? En del kommer alltid att välja att sätta sina barn tidigt på dagis, men andra kanske vill ha ett vårdnadsbidrag, bli privata dagmammor (med egna barn i verksamheten), ha tvåfamiljssystem eller välja en Nackamodell eller Uddevallamodell.
Varför måste politikerna sitta där uppe och bestämma hur vi ska leva våra liv? Och varför hejas de på så ivrigt av alla journalister?
Visst är det bra med en liten uppmuntran till alla heltidsarbetande dagisföräldrar att njuta av tiden med barnen, men det är ganska naivt att tro att de har den orken kl.18.30 på kvällen innan läggdags, när de ska laga mat och fixa med saker i hemmet. Ju mindre tid föräldrar spenderar med sina barn desto jobbigare blir det. Barnen har många gånger längre dagar på dagis än föräldrarna har på jobbet. Självklart är de trötta och "lever om" eftersom de också bär på en sorg i sina hjärtan över att inte få tid med sina föräldrar. Barnen kan inte prata, men de kan signalera - och det är just vad barnen gör i dagens samhälle. För den som vill och vågar se, så är signaler om den ständigt ökade psykiska ohälsan och ökningen av beteendestörningar i skolan en mycket tydlig signal.
Ett tips är att vi istället för att skuldbelägga föräldrarna och uppmana dem att "sluta gnälla", se till att förändra familjepolitiken - så att vi får ett samhälle som accepterar och gör det möjligt för föräldrar att ge sina barn tid.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Läs också:
Hemmaföräldrars tankesmedja
Nu tvingas (s) i Östra Göinge ta en debatt om vårdnadsbidraget
Hon vill rösta om vårdnadsbidraget
Familjepolitik med konsekvenser
Vårdnadsbidrag och frihet
Socialdemokraterna om vårdnadsbidraget
Föräldraaktion i Nässjö för vårdnadsbidraget
Katrineholm en typisk nej-(s)ägar kommun
Hemmaföräldrar svarar Mona Sahlin
Det skrivs om Hemmaföräldrar i Tyskland
(s) försöker stoppa valfriheten också i Sollentuna
I Uppsala vill två socialdemokrater inskränka valfriheten
Sverige ett U-land i valfrihet
måndag, september 22, 2008
Tveksamma slutsatser
Tänk att familjepolitiken fortfarande bara har fokus på barnets första år och vem som är hemma. När jag läser om en undersökning i DN som sägs visa att pappalediga jobbar mindre när barnen blivit äldre, så bara vet jag att vissa mediakörer kommer att ropa om att delad föräldraledighet är lösningen.
Läser man närmare i den här gamla undersökningen från 2003 (varför poppar den upp nu tror ni ) så står det att det handlar om ett par arbetstimmar i veckan som skiljer de pappor som tagit ut mer än en månads föräldraledighet, från dem som inte tagit ut någon alls.
Det är just när sådana här undersökningar dyker upp - utan att man tittat närmare på flera väsentliga frågor - som man bara vet att utvecklingen kommer att ta ett kliv tillbaka igen. Nu kommer den här undersökningen att förvanskas till en "sanning" där det kommer att stå att "pappalediga är mer jämställda och tar större ansvar för barnen". (Hur länge dröjer det innan den "sanningen" dyker upp på Folkhälsoinstitutets hemsida månne).
När jag var hemma så var det flera pappor som också var hemma med barnen sedan de fyllt ett eller två år. Och gemensamt för dem var att de hade flexibla arbeten. Några arbetade statligt eller kommunalt och alla hade möjlighet att arbeta skift eller "flexa". En pappa var visserligen i reklambranschen men så duktig och eftertraktad att han kunde ställa krav och fick vara hemma tills sonen var två. Ingen av papporna var hemma under barnets första år...... den tiden vigdes åt mammorna.
Hur lätt är det för en VD för ett större internationellt företag att ta ut pappaledighet eller gå ned i tid?
Sanningen är nog att de som kunnat ta ut pappaledighet faktiskt också arbetar på arbetsplatser som tillåter att de går ned i tid när barnen blir äldre. Precis som att de som inte tagit ut pappaledighet säkerligen varken haft tillåtelse eller möjlighet att gå ned i tid. Det handlar om attityden hos arbetsgivaren, inte om pappornas engagemang.
Sverige är barnfientligt. Myten säger att barn bara behöver sina föräldrar under det första året och helst ska föräldrarna dela lika på föräldraledigheten (tycker media och politikerna alltså - inte föräldrarna). Men först vid 18 års ålder är det lilla barnet vuxet nog att stå på egna ben och flytta hemifrån.
18 års ålder.
Och ändå har vi en familjepolitik som säger till föräldrarna att barnet är moget att stå på egna ben redan från ett års ålder. Då det ska vara redo att lämna hemmet, tryggheten óch föräldrarna för att stå på egna ben och börja i skolan (förskolan), vistas i grupp, lära sig umgås med nya vuxna och väldigt många nya barn och inrätta sig efter nya rutiner för att ta del av en "fantastisk pedagogik" i cirka 10 timmar per dag.
Vi måste vara unika i djurvärlden. Finns det några andra däggdjursungar som man kan ta från mamman för att sätta i "skola" under långa dagar, ibland så tidigt att de inte kan gå och en del fortfarande ammas. För att forma dem till trygga, empatiska socialt välfungerande vuxna.
Eller vänta nu.....
Om vi tittar lite på hur våra barn och ungdomar mår med ständigt ökande psykisk ohälsa och ökande beteendestörningar som visar sig i skolan, så kanske det är en synnerligen tydlig signal om att det här inte fungerar. Det bara är media som dammar av gamla undersökningar för att vinkla och putsa till dem, så att de passar in i myten om att Sverige har den bästa familjepolitiken i världen.
Jag tycker att det är hög tid att sluta experimentera med våra barn och ge dem den kärlek, trygghet och omsorg som de har rätt till. Alla barn är olika och det finns inte en chans i världen att varenda unge är mogen att separeras från sina föräldrar vid ett års ålder.
Vill media ta fram en vettig undersökning, så se till att någon tar och tittar på om det finns ett samband med dagens familjepolitik och barns ökande psykiska ohälsa. Vem vågar bli först med att framföra det kravet?
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Läser man närmare i den här gamla undersökningen från 2003 (varför poppar den upp nu tror ni ) så står det att det handlar om ett par arbetstimmar i veckan som skiljer de pappor som tagit ut mer än en månads föräldraledighet, från dem som inte tagit ut någon alls.
Det är just när sådana här undersökningar dyker upp - utan att man tittat närmare på flera väsentliga frågor - som man bara vet att utvecklingen kommer att ta ett kliv tillbaka igen. Nu kommer den här undersökningen att förvanskas till en "sanning" där det kommer att stå att "pappalediga är mer jämställda och tar större ansvar för barnen". (Hur länge dröjer det innan den "sanningen" dyker upp på Folkhälsoinstitutets hemsida månne).
När jag var hemma så var det flera pappor som också var hemma med barnen sedan de fyllt ett eller två år. Och gemensamt för dem var att de hade flexibla arbeten. Några arbetade statligt eller kommunalt och alla hade möjlighet att arbeta skift eller "flexa". En pappa var visserligen i reklambranschen men så duktig och eftertraktad att han kunde ställa krav och fick vara hemma tills sonen var två. Ingen av papporna var hemma under barnets första år...... den tiden vigdes åt mammorna.
Hur lätt är det för en VD för ett större internationellt företag att ta ut pappaledighet eller gå ned i tid?
Sanningen är nog att de som kunnat ta ut pappaledighet faktiskt också arbetar på arbetsplatser som tillåter att de går ned i tid när barnen blir äldre. Precis som att de som inte tagit ut pappaledighet säkerligen varken haft tillåtelse eller möjlighet att gå ned i tid. Det handlar om attityden hos arbetsgivaren, inte om pappornas engagemang.
Sverige är barnfientligt. Myten säger att barn bara behöver sina föräldrar under det första året och helst ska föräldrarna dela lika på föräldraledigheten (tycker media och politikerna alltså - inte föräldrarna). Men först vid 18 års ålder är det lilla barnet vuxet nog att stå på egna ben och flytta hemifrån.
18 års ålder.
Och ändå har vi en familjepolitik som säger till föräldrarna att barnet är moget att stå på egna ben redan från ett års ålder. Då det ska vara redo att lämna hemmet, tryggheten óch föräldrarna för att stå på egna ben och börja i skolan (förskolan), vistas i grupp, lära sig umgås med nya vuxna och väldigt många nya barn och inrätta sig efter nya rutiner för att ta del av en "fantastisk pedagogik" i cirka 10 timmar per dag.
Vi måste vara unika i djurvärlden. Finns det några andra däggdjursungar som man kan ta från mamman för att sätta i "skola" under långa dagar, ibland så tidigt att de inte kan gå och en del fortfarande ammas. För att forma dem till trygga, empatiska socialt välfungerande vuxna.
Eller vänta nu.....
Om vi tittar lite på hur våra barn och ungdomar mår med ständigt ökande psykisk ohälsa och ökande beteendestörningar som visar sig i skolan, så kanske det är en synnerligen tydlig signal om att det här inte fungerar. Det bara är media som dammar av gamla undersökningar för att vinkla och putsa till dem, så att de passar in i myten om att Sverige har den bästa familjepolitiken i världen.
Jag tycker att det är hög tid att sluta experimentera med våra barn och ge dem den kärlek, trygghet och omsorg som de har rätt till. Alla barn är olika och det finns inte en chans i världen att varenda unge är mogen att separeras från sina föräldrar vid ett års ålder.
Vill media ta fram en vettig undersökning, så se till att någon tar och tittar på om det finns ett samband med dagens familjepolitik och barns ökande psykiska ohälsa. Vem vågar bli först med att framföra det kravet?
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
torsdag, september 18, 2008
Betygsätt inte små barn
Skolbarn betygsätts för sina kunskaper i ämnen som svenska och matematik - små dagisbarn går inte att betygsätta inom dessa områden och får istället sin sociala kompetens betygsatt. Helsingborgs Dagblad skriver om hur man i de skånska kommunerna dokumenterar barn på dagis med omdömen som; tar inte egna initiativ, har problem med gränssättning, är opålitlig, lägger näsan i blöt.
Jag kan inte säga att jag är förvånad.
Någonstans har svensk familjepolitik gått helt åt pipsvängen och det här är bara ännu ett bevis på hur fel allt blivit. När läroplanen infördes 1998 så blev dagis "med sin fantastiska pedagogik" en "miniskola" och ett "måste" för barns utveckling. Socialdemokraterna ville till och med dra det så långt att de tänkte börja kalla ettåringar för elever. Men bland annat undertecknad protesterade skarpt mot detta och många med mig. Förslaget drogs tillbaka men utvecklingen mot "elevstatus" på ettåringar fortsatte tyvärr.
Men små barn behöver inte en massa "pedagogiska kunskaper" de behöver främst sin familj, kärlek, omtanke, trygghet och god omvårdnad. Lär sig saker gör de genom att vara med "där ute i det verkliga livet, där allting sker". Att få vara med och till exempel baka en kaka ger mycket mer än att se en film om hur man bakar en kaka, läsa en saga om det eller leka en lek om att baka en kaka - om ni förstår min jämförelse. Konstgjort kan aldrig bli lika bra som den "riktiga varan".
Häromdagen pratade jag med en förskollärare som lärt känna ett hemmabarn lite närmare och hon uttryckte sig i stil med;
"tänk att XX är så framåt och duktig trots att hon varit hemma".
"Trots att"..... inne i mitt huvud bytte jag ut "trots att" mot "för att". För mig var det så självklart att det här lilla barnet var just så duktig för att hon varit hemma. Trygg, lugn, säker, socialt kompetent, med en förmåga att koncentrera sig och sitta still och lyssna, ta in information, följa instruktioner och redan sprängfylld med kunskap - som hon fått hemma.
Fokus på vad små barn behöver har hamnat helt fel. Små barn behöver inte bedömas efter hur de är som personer och för alltid stämplas. Barn går hela tiden igenom olika utvecklingsfaser och med kärleksfulla förstående föräldrar är inte det något problem. Med pedagogiskt utbildade förskollärare som inte har samma känsla för barnet utan ser det som ett objekt som ska formas efter en bestämd mall, så blir det ett stort problem när utvecklingsfaserna börjar dokumenteras och skrivas ned på ett synnerligen negativt sätt, som här.
Dagens förskolebarn behöver inte mer skola på dagis - de behöver omfattas av en arbetsmiljölag så att de får ett riktigt skydd.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Jag kan inte säga att jag är förvånad.
Någonstans har svensk familjepolitik gått helt åt pipsvängen och det här är bara ännu ett bevis på hur fel allt blivit. När läroplanen infördes 1998 så blev dagis "med sin fantastiska pedagogik" en "miniskola" och ett "måste" för barns utveckling. Socialdemokraterna ville till och med dra det så långt att de tänkte börja kalla ettåringar för elever. Men bland annat undertecknad protesterade skarpt mot detta och många med mig. Förslaget drogs tillbaka men utvecklingen mot "elevstatus" på ettåringar fortsatte tyvärr.
Men små barn behöver inte en massa "pedagogiska kunskaper" de behöver främst sin familj, kärlek, omtanke, trygghet och god omvårdnad. Lär sig saker gör de genom att vara med "där ute i det verkliga livet, där allting sker". Att få vara med och till exempel baka en kaka ger mycket mer än att se en film om hur man bakar en kaka, läsa en saga om det eller leka en lek om att baka en kaka - om ni förstår min jämförelse. Konstgjort kan aldrig bli lika bra som den "riktiga varan".
Häromdagen pratade jag med en förskollärare som lärt känna ett hemmabarn lite närmare och hon uttryckte sig i stil med;
"tänk att XX är så framåt och duktig trots att hon varit hemma".
"Trots att"..... inne i mitt huvud bytte jag ut "trots att" mot "för att". För mig var det så självklart att det här lilla barnet var just så duktig för att hon varit hemma. Trygg, lugn, säker, socialt kompetent, med en förmåga att koncentrera sig och sitta still och lyssna, ta in information, följa instruktioner och redan sprängfylld med kunskap - som hon fått hemma.
Fokus på vad små barn behöver har hamnat helt fel. Små barn behöver inte bedömas efter hur de är som personer och för alltid stämplas. Barn går hela tiden igenom olika utvecklingsfaser och med kärleksfulla förstående föräldrar är inte det något problem. Med pedagogiskt utbildade förskollärare som inte har samma känsla för barnet utan ser det som ett objekt som ska formas efter en bestämd mall, så blir det ett stort problem när utvecklingsfaserna börjar dokumenteras och skrivas ned på ett synnerligen negativt sätt, som här.
Dagens förskolebarn behöver inte mer skola på dagis - de behöver omfattas av en arbetsmiljölag så att de får ett riktigt skydd.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)