Sämre språkutveckling ska lösas med mer förskola

Man kan ju inte sätta "snillen spekulerar i alla rubriker" på alla idiotiska förslag man får höra, men oj vad det passar bra på mycket som händer i debatten runt svenska barns allt sämre kunskaper i skolan.

Rossanna Dinamarca, V och övriga röda politiker och experter sitter i ett program som sänds just nu på SVT forum - och klurar på hur vi ska komma tillrätta med att svenska barn uppvisar allt sämre kunskaper i matematik och i språkinlärning.

Men vänta nu ... vad det inte så att ju tidigare barn börjar på dagis desto duktigare blir de i skolan ... i matematik ... i sin språkutveckling?

Tänk att detta malande kan få fortsätta trots att alla faktiskt kan se idag - vi har ju redan facit i hand - att det inte stämmer. Ändå, hör och häpna, så sitter dessa människor och pratar om att det behövs MER förskola för barnen och lösningen på alla problem heter obligatorisk förskola från ett års ålder.

Det finns bara en sak att säga här ... igen! Barn lär sig saker i socialt samspel med en vuxen. Vill man att barn ska en så gynnsam utveckling som möjligt så behöver de:

Närhet, kärlek, god omsorg och en väl fungerande anknytning, för att bli trygga och kunna lära sig nya saker.

Sedan behöver de få upptäcka världen och lära sig saker i socialt samspel med en vuxen (inte en vuxen på 5-10 andra barn, där barnen måste konkurrera om uppmärksamheten).

De behöver också mycket rörelse för att kunna ta in kunskaper.

OCH de får inte utsättas för mycket stress (buller, stora barngrupper, uppslitande avsked från föräldrarna osv) när de är små. DET krymper och skadar hjärnan.

Svårare än så är det inte. Men tyvärr, de som är tongivande i debatten idag har ingen aning om de här grundläggande viktiga sakerna.

Status anno 2012 är att man kan se hur så många föräldrar nu, tack vare vårdnadsbidragets införande, faktiskt har lyckats skapa sig en fungerande hemmatillvaro. Det nätverkas och byggs nya nätverk som aldrig förr. Påhoppen på hemmaföräldrarna från media och proffstyckare har tillfälligt klingat av.

Men ...

... många av de här föräldrarna har inte en aning om vilket mångårigt arbete som har föregått den lilla positiva förändring vi nu ser, där fler kan följa sin magkänsla och ge sina barn den uppväxt de känner är den rätta. De lever här och nu och ser inte att om nästa val innebär att fel partier får makten, så står vi inför ett införande av obligatorisk förskola från ett års ålder - eller från tre års ålder. Tas då också valfriheten bort och hemmaalternativet försvinner som ett barnomsorgsalternativ, så kommer de att snällt få infoga sig i systemet och sätta sina barn tidigt på dagis.

Mitt i den nya hemmaidyllen så hänger alltså ett stort svart moln av mer styrning, mer pålagor och mindre valfrihet över hemmaföräldrarna. Förhoppningsvis så kommer de hemmaföräldrar som ser farorna att kombinera dagens frihet med kampen för fortsatt frihet. Ett sätt är att gå med i facebook gruppen "Alla vi som säger NEJ till obligatorisk förskola från tre års ålder". Ett annat är att hjälpa till och sprida Hemmaföräldrars budskap. Berätta att Hemmaföräldrars nätverk finns, så ofta som ni kan, så att fler nås av budskapet. Länka, länka, länka där ni kan :)

Med och önskan om ännu många år med frihet.

Madeleine Lidman

Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Folkpartiet: "Gör förskolan obligatorisk"

Populärt vårdnadsbidrag plockas bort av moderaterna

För att få ta ut vårdnadsbidrag måste föräldrar ha tagit ut 250 dagar i föräldraförsäkringen. Det tillsammans med att det för många föräldrar har varit svårt att få fram information om hur man söker vårdnadsbidrag ledde till att det blev en långsam start för vårdnadsbidraget i många kommuner. Som ett brev på posten kom då stora tidningsrubriker om "vårdnadsbidraget är ett misslyckande". Klagomålen gällde att "bara" 1–2 procent av de som skulle kunna ta ut ersättningen gjort det.

I stället för att se det som att två procent av föräldrarna då fått chansen att stanna hemma längre med en skyddad SGI, sjukpenninggrundande inkomst plus att de kunde ha sin anställning kvar - så skrek tidningarna ut "fiasko".

Sedan bytte de fot och det blev stora tidningsrubriker om att "förskolor får läggas ned, eftersom fler barn får vara hemma längre". Debatten om huruvida barnen tillhör förskolan gick igång. Och på fullaste allvar kunde man konstatera att det finns en mängd människor som anser att barnen tillhör förskolan: "vårdnadsbidraget dränerar förskolan på barn".

Det finns egentligen ingen tydlig linje i kritiken mot vårdnadsbidraget. Med jämna mellanrum skriker de ihärdigaste kritikerna ut sina argument mot valfriheten och hur de väljer att lägga fram kritiken beror helt på dagsformen. Ett tag handlade det om att "invandrarkvinnor stannar hemma med vårdnadsbidrag och förlorar sin fot på arbetsmarknaden".

Sanningen var att de som är nyanlända ofta har andra former av ersättning och då får man inte ta ut vårdnadsbidrag. Men även en lögn som upprepas tillräckligt ofta kan bli en sanning i media.

Så har vi då Svenljunga kommun som styrs av moderater och centerpartister. Där infördes vårdnadsbidraget 2009. Tolv procent av de som är berättigade till att ta ut vårdnadsbidraget har tagit ut det. En succé då med andra ord enligt medias sätt att se det. I Svenljunga som är en glesbygdskommun har valfriheten inneburit att föräldrar sluppit slita upp sina små barn för att resa långt och lämna dem på dagis, långa dagar på grund av resvägen till och från jobbet. Samtidigt som föräldrarna varit hemma har någon annan fått chansen att vikariera en längre period. Föräldrarna har haft kvar sin SGI och sin fot på arbetsmarknaden. Alla borde vara glada och nöjda.

Men så dök det då tydligen upp lite smolk i bägaren. De minst populära förskolorna i ytterområdena fick en överkapacitet. Och de föräldrar som var hemma och föräldralediga ville ha sina större barn på dagis tre dagar i veckan, fem timmar per dag och att barnen skulle få lunch där.

Två grupper ställdes mot varandra och politikerna fick välja. De bestämde sig för att satsa alla kort på majoriteten, det vill säga förskoleföräldrarna. Snabbt bestämde sig barn- och utbildningsnämnden med moderaten Roger Axelsson i spetsen för att klubba igenom ett beslut där vårdnadsbidraget togs bort för alla hemmaföräldrarna. Hemmabarnen kunde fylla förskolorna med överkapacitet och pengarna som man ansåg sig spara in på hemmabarnen kunde gå till 15-timmars barnen.

Då ringde en mamma till Hemmaföräldrars nätverk ... dagen innan beslutet. Och undertecknad ringde direkt till Roger Axelsson, M, ordförande i Barn- och utbildningsnämnden. Beslutet att ta bort vårdnadsbidraget sköts upp. Sveket från M och C spred sig och sedan tidningen Kristdemokraten kontaktat kommunens jurist visade det sig dessutom att det var olagligt att ta bort vårdnadsbidraget, för de som redan beviljats det. Moderaternas och centerns tanke var att föräldrarna skulle ha fått tre månader på sig, innan vårdnadsbidraget togs bort. Tre månader för att planera allt det praktiska med att gå tillbaka till arbetet (sparka vikarien) och sätta barnen i förskolorna med överkapacitet.

Politikerna fick dock lite kalla fötter och beslutade i tisdags den 13 mars att de som redan beviljats vårdnadsbidrag skulle få ha kvar det. De som däremot tagit ut sina garantidagar i tron att de skulle kunna söka ersättningen, lämnades åt sitt öde - trots att konsekvensen blir att barnen måste börja extremt tidigt i förskolan eftersom dagarna tagits ut.

– Man får räkna med att en del faller mellan stolarna när man fattar sådana här beslut, säger AnnLouise Karlsson, centerpartiet, ledamot i Barn- och utbildningsnämnden.

Moderaterna och centerpartiet beslutade även att vänta med att låta 15-timmars barnen få lunch i förskolan.

– Men det är ett beslut som vi kommer att genomföra längre fram, säger Eva Johansson, centerpartiet.

– Det är jobbigt för de föräldralediga att sitta och åka till förskolan varje dag för att ha barnen där tre timmar. Vi måste göra det möjligt för dem att låta barnen gå tre dagar i veckan och längre dagar i stället, säger hon.

Men hur ser du på det faktum att många små ettåringar nu placeras i förskolan långa dagar med lång resväg, när ni tar bort vårdnadsbidraget?

– Så är det för alla som bor i glesbygd, skrattar Eva Johansson, C.

Med det nya beslutet att ta bort vårdnadsbidraget kommer kommunen enligt tidningen Kristdemokraten, att spara 100 000 kronor. Frågan är hur invånarna i Svenljunga ser på det faktum att moderaterna och centerpartiet lierar sig med socialdemokraterna och minskar valfriheten. DET får vi veta först i nästa val, när det är dags för människor att rösta.

Madeleine Lidman

Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Finlands framgångsrecept heter närvarande föräldrar

Vårdnadsbidraget en vinst i Marks kommun

p.s

Hemmaföräldrars nätverk har sökt moderaten Camilla Waltersson Grönvall samt moderaternas presstjänst för att få reda på om det här är en ny linje. De vägrar tyvärr att besvara frågor. Mejl besvaras inte och de återkommer inte per telefon som utlovat ...

26 mars 2012:

Efter att ha ringt Camilla Waltersson Grönvall igen, fick jag i dag tag i henne. Hon sa då att det här med att ta bort vårdnadsbidraget som man gör i Svenljunga (mitt under en mandatperiod och utan möjlighet för människor att planera) - inte är något ny moderat linje.

Om cirka sex månader kommer moderaternas familjepolitiska grupp att presentera sin nya familjepolitik. Ulf Kristersson är ansvarig och den som leder gruppen. Ett tips kan vara att höra av sig till honom med frågor och funderingar kring hur moderaterna ska utforma sin familjepolitik i framtiden.

Stresshormoner skadar människokroppen

Nu droppar det in lite nya rapporter om hur skadligt stress är för gravida och för kvinnor som lever efter standardlösningen (två heltidsarbetande föräldrar och barnet på dagis från ett års ålder).

Det här är inga nyheter. Personligen kände jag redan när jag fick första barnet att stress är skadligt ... för mitt barn och för mig. Därför blev min familj en av de där downshiftande familjerna som valde att försöka hitta en balans mellan arbete och familj ... och som fått löpa gatlopp för vårt val sedan dess. Ständigt hånade och dissade i media av proffstyckare. Men även vissa politiker har ibland tagit sig rätten att bespotta oss för vårt val. Det är inte så länge sedan Fredrik Reinfeldt, M, stod i tv och talade om att hemmamammor får skylla sig själva om de väljer att stanna hemma längre och maken sedan lämnar dem. Då får de stå sitt kast minsann.

Och i ett debattprogram satt Nalin Pekgul, S, och skrek ut med brinnande hat att hemmamammorna minsann inte skulle komma till henne och be om hjälp om de fick svårigheter längre fram i livet.

Frågan är om Reinfeldt och Pekgul bemöter sönderstressade kvinnor med hjärt- kärlsjukdomar på samma sätt. "Ni får stå ert kast" ...

Foster och kvinnor drabbas alltså hårt av stress men det finns en grupp till - förskolebarnen:

I Sverige har professor Hugo Lagercrantz tidigare sagt att barn under två år inte borde placeras på dagis. De flesta psykologerna hävdar dock att det kan vara bra att barn under tre år inte placeras i grupptillsyn i förskola.

Orsaken är att de små barnens hjärnor inte klarar av att hantera den stress det innebär. I stället behöver de allra minsta barnens första år ägnas åt få och nära relationer. Genom dem lär sig barnen närhet och de viktiga gränsdragningarna mellan det egna jaget och andra personer.

När får vi en politik som utformad för att passa människor - som faktiskt tar hänsyn till att vi är levande varelser med vissa grundläggande behov för att må bra. Kanske när vi slopar storskaliga politiska lösningar och börjar lyssna till vad människor själva vill. När vi får en förståelse för att alla människor är olika och att liten makt över det egna livet i sig skapar stress.

Nu vet vi att stress skadar fostret, skadar föräldrar, skadar barn i förskolan och att stressade föräldrar slår sina barn. Frågan är när vi tänker göra något åt det. Nu har vi liksom facit i hand. Men VEM vågar se och VEM vågar säga det högt som alla egentligen ser men som inte är politisk korrekt att säga:

Vi måste göra familjepolitiken mer flexibel och anpassa den efter hur livet ser ut i praktiken och inte bara i teorin!

Madeleine Lidman

Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Ta hemmaföräldertrenden på allvar

Psykologer larmar om stress hos barn

Stress skadar våra relationer

Yrkesarbetande kvinnor får mindre friska barn

Stress kan ge feta barn

Stressen gör barnen sjuka

Stress ger allergier

M leder oss tillbaka till 70-talets styrning av medborgarna

Det är inte alltid så roligt att vara en liten gräsrot tillhörande verklighetens folk - och särskilt då inte om man väljer att följa sin magkänsla istället för politikernas direktiv. En sak som Hemmaföräldrars nätverk gjort i över tio år är att ge stöd och råd till föräldrar som går sin egen väg.

Föräldrar är faktiskt de som känner sina barn bäst. Men politiken i Sverige är inte anpassad för egna val - för olika sorters val. Familjepolitiken är anpassad för ETT val: standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet på dagis från ett års ålder. Det gör att de som vill välja något annat kommer i kläm.

På tv-nyheterna fladdrar bilder förbi från andra länder och ofriheten är stor för många. De lever i förtryck under totalitära regimer och man ryser och tänker att vi ändå har det bra här i Sverige. Och det har vi ... så länge vi lever inom de ramar politikerna har satt upp åt oss. En kvarleva från den tid som socialdemokraterna styrde landet. Då var den sociala ingenjörskonsten stor och väldigt gränslös för vad som politiken egentligen ska vara med och bestämma..

Så kom då alliansen och lovade frihet och mindre styrning. Men så blev det inte riktigt.

Trots löften om att den lilla människan äntligen skulle få mer makt över sitt liv ser vi nu hur det lilla andrum som till exempel vårdnadsbidraget gett människor, tas bort av samma människor som lovade mer frihet.

I vårt högskattesamhälle där hemmafamiljen ofta betalar mer i skatt på grund av särbeskattningen blev vårdnadsbidraget den lilla kompensation för denna snedvridning som gjorde det möjligt för fler att stanna hemma längre med sina barn, som gav ensamstående en chans att gå ned i arbetstid och få mer tid med barnen. Men som också gjorde att de som ville ge sina barn tid INTE förlorade sin fot på arbetsmarknaden. Tack vare att vårdnadsbidraget ger rätt till tjänstledighet när det tas ut, kunde hemmaföräldern ha kvar en fot på arbetsmarknaden OCH ge någon annan chansen att få in en fot.

Det är väl en arbetslinje som heter duga. Vi får inte glömma att även hemmaföräldrarna bidrar till BNP även om deras arbete är obetalt. Enligt en brittisk undersökning är faktiskt hemarbetet värderat till 380 000 kronor per år.

Därför är det så sorgligt att det är just moderaterna som nu i Svenljunga, utan hänsyn till varken barn eller föräldrar, genomdriver ett borttagande av vårdnadsbidraget. Det finns inga ekonomiska vinster för kommunen med ett borttagande - bara merkostnader. Och då är vi inne på ideologiska skäl till ett borttagande och politiska beslut som fattas av ideologiska skäl är något som vi lidit under i Sverige i decennier och som många med en röst på alliansen hoppades slippa.

Ännu mer anmärkningsvärt är det att moderaterna i Svenljunga skryter om att det här med att ta bort vårdnadsbidraget är något som fler kommuner kommer att genomdriva. Vilka kommuner? Är det här en ny linje hos moderaterna? DET är frågor som de som vill ha valfrihet och många olika barnomsorgsalternativ, borde få svar på snarast. Vad mer av social ingenjörskonst ska svenska folket malas igenom?

Intressanta frågor för framtiden och det är hög tid att moderaterna tydligt redovisar sin agenda för framtiden.

Madeleine Lidman

Hemmaföräldrars nätverk

p.s

Frankrike har ett högt födelsetal, invandringen borträknat och framgångsreceptet heter, det som vi ännu bara varit och nosat på i Sverige - valfrihet och många olika barnomsorgsalternativ - även hemmaalternativet. I Frankrike får barnfamiljer stora skattelättnader. En tvåbarnsfamilj delar sina samlade inkomster på tre innan skattesatsen fastställs. Har de tre barn betalar de hälften av en barnlös familjs inkomstskatt. Och valfriheten är stor i ut budet av daghem, dagmamma, företagsdagis, föräldrakollektiv, föräldrapenning. Föräldrar kan också stanna hemma längre mot en mindre föräldrapeng.

I Sverige betalar familjen med en inkomst (hemmafamiljen) ofta mer i skatt än dagisfamiljen som har två inkomster på grund av särbeskattningen och då får också dagisfamiljen tillgång till mycket stora dagissubventioner. En grym orättvisa som är uppbyggd för att föräldrar med ekonomiska medel ska tvingas att välja standardlösningen två heltidsarbetande föräldrar och barnet på dagis från ett års ålder.

Läs också:

C som var med och införde vårdnadsbidraget - är nu med och tar bort det

Arbeit macht frei

Ett inbyggt systemfel i familjepolitiken

Arbetslinjen och matrix

Moderaterna i Svenljunga tar bort valfriheten för föräldrar

I Svenljunga har moderaterna gjort gemensam sak med socialdemokraterna och ska i morgon klubba igenom ett förslag att ta bort valfriheten i barnomsorgen. 15 familjer kommer att drabbas.

– Vi gör det för att spara pengar åt kommunen, säger Roger Axelsson, moderat och ordförande i barn- och utbildningsnämnden.

Han erkänner samtidigt att man helt kallt räknar med att samtliga familjer inte ska söka förskoleplats eller familjedaghem för sina barn i stället. Gör de det blir det nämligen en kostnadsökning för kommunen - i stället för en besparing. Vårdnadsbidraget kostar 36 000 kronor per barn och år och en förskoleplats i Svenljunga kostar cirka 140 000 kronor per barn och år.

Malin Lundin är en av de föräldrar som kommer att drabbas av beslutet.

– Vi föräldrar har inte fått någon förhandsinformation och har inte haft en chans att få framföra vår åsikt, säger hon och berättar att subventionen kommer att plockas bort om tre månader om beslutet klubbas igenom.

Hon ser inte några kostnadsbesparingar med beslutet.

– De familjer som har vårdnadsbidraget i dag och som är hemma och har också flera syskon hemma. Börjar alla de barnen i förskola eller i familjedaghem så kommer det att bli dyrt för kommunen, säger Malin Lundin.

Roger Axelsson är inte orolig.

– Vi kan erbjuda plats till alla barn som söker. Det är vi bra på att erbjuda plats i tid till alla barn som behöver, säger han.

Han berättar också vidare att man inte gjort någon undersökning bland familjerna för att undersöka om de nu tänker välja förskola för barnen när vårdnadsbidraget dras in.

Men hur vet ni då att förslaget innebär en kostnadsbesparing?

– Nej det vet vi inte. Men om det blir en kostnadsökning får vi väl införa vårdnadsbidraget igen, säger han.

Med det här förslaget går ni emot den valfrihet i barnomsorgspolitiken som Alliansen gick till val och vann på. Hur ser du på det?

– Vi behöver spara pengar och samtliga borgerliga partier står bakom ett borttagande, säger han.

Även Kristdemokraterna?

– Ja även de, säger Roger Axelsson.

Det är inte något som Stig Nilsson, KD, i Svenljunga håller med om.

– Vi har inte någon plats i barn- och utbildningsnämnden, BUN och kan inte vara med och påverka det här förslaget. Men jag har sagt att jag är emot det. Även om jag inte argumenterat för det i fullmäktige.

Stig Nilsson blir förvånad när han får höra att ett borttagande av vårdnadsbidraget kommer att drabba 15 familjer.

– Den information jag har fått är att det handlar om 5–6 familjer, säger han.

Han känner heller inte till att de 15 familjerna inte tillfrågats om de tänker välja förskola om vårdnadsbidraget tas bort och håller med om att det kan leda till en kostnadsökning, i stället för en besparing.

Madeleine Lidman

Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Förskolan saknar pengar men M säger NEJ till förändrad maxtaxa

p.s

1. När vårdnadsbidraget tas bort i Svenljunga får det också en del följdeffekter som moderaterna inte har tänkt på. För de som är tjänstelediga från ett arbete så försvinner rätten för tjänstledighet i tre år. Det betyder att de får tre månader på sig att gå tillbaka till sin tjänst. Den som då vikarierar på den tjänsten blir utan jobb. Den förälder som ändå tänker kämpa för att fortsätta att vara hemma, måste utan vårdnadsbidraget säga upp sig och förlorar sin fot på arbetsmarknaden.

2. Ingen riskanalys över hur det drabbar de barn vars föräldrar räknat med vårdnadsbidraget, har gjorts. För att få rätt att ta ut vårdnadsbidrag måste föräldrar ha tagit 250 hela föräldradagar. Det är det flera föräldrar som har gjort i den trygga förvissningen att de skulle kunna använda vårdnadsbidraget. Nu rycker moderaterna undan mattan för dem och de tvingas sätta sin barn redan vid ett års ålder på dagis - då föräldradagarna är slut.

3. Det finns EN dagmamma i Svenljunga, så de 15 familjer som nu kanske måste sätta sina barn långa dagar i barnomsorg för att gå tillbaka och arbeta - kan alltså inte heller välja något annat än förskola. Men alla barn är olika och alla barn passar inte att gå på dagis.

Dessutom kan föräldralediga i Svenljunga sätta sina små barn under tre år på dagis när de är hemma med syskon. Det betyder att kommunen subventionerar de familjer som lämnar bort sina barn med cirka 100 000 kronor per barn och år. Men de som är hemma och själva ansvarar för vården och omsorgen om sina barn förlorar sin subvention på 36 000 kronor per år. Moderaterna subventionerar med skattepengar att föräldrar lämnar bort sina små barn men vill inte subventionera de som själva ansvarar för vården och omsorgen om sina barn.

Allt det här måste kännas otroligt kymigt för alla de som la sin röst på alliansen och valfriheten. De hade nog aldrig kunnat ana att just moderaterna skulle välja den gammelsocialdemokratiska vägen med lite valfrihet och mycket politisk styrning i detalj av människors liv.

Något att komma ihåg till nästa val. En röst på moderaterna är en röst på socialdemokratisk politik.

Nyblivna föräldrar behöver stöd

I Sverige ska man vara oberoende för här har vi STATEN som ska ta hand om allt åt oss. Men det finns problem med att överlåta allt till staten. Precis som staten är en nyckfull förälder till små barn i förskolan, eller inte alltid tar hand om våra gamla på bästa sätt, så finns det en mängd andra tillfällen i livet när vi INTE kan lita till att staten fixar allt.

Till exempel när vi får barn. Det är en stor omställning att få barn och livet följer verkligen inte någon mall - det får vi lära oss när barnen kommer om inte annat.

Vi människor är flockdjur men politiken numera ser oss endast som individer som till varje pris ska uppmuntras att vara oberoende av varandra, samtidigt som vi uppmuntras attt vara beroende av en nyckfull stat, som till exempel skickar hem nyblivna mammor, ibland bara sex timmar efter förlossningen - utan att det finns ett brett stöd av nära och kära därhemma som kan stötta. Politiker har under decennier nämligen nämligen lagt tid och kraft på att montera ned tid för relationer - tid för familjen. Ovan på det har man lagt några mantra för oss att upprepa, så att vi ska tro på det själva: "Graviditet är ingen sjukdom - så lev som vanligt direkt när barnet är ute", "könet är en konstruktion", "det finns inga skillnader mellan män och kvinnor", "en duktig kvinna lämnar ifrån sig sitt barn till pappan så snart som möjligt efter förlossningen och går tillbaka och jobbar" osv.

Mitt bland alla komplett galna råd och idéer står den nyförlösta kvinnan och ska försöka ta till sig sitt barn och försöka förstå vilken livsomvälvande upplevelse hon varit med om. Jag vet att det är en lika stor händelse för pappan men här är det ändå så att det är kvinnan som burit barnet och som just nu har en kropp som genomgår en mängd förändringar som styrs och regleras av hormoner. Bara det som händer tredje dagen efter förlossningen när amningen kommer igång på allvar är en pärs med en överdos av hormoner som påverkar humöret enormt mycket. Mamman behöver därför lugn och ro, tid för återhämtning, stöd och en lugn erfaren anhörig/nära vän vid sin sida som kan vägleda henne (och pappan). Och om det inte finns så behöver hon fler dagar på BB!

Jag tycker att det har gått för långt. Vi måste acceptera att det inte bara är att föda barn och så ska allt gå tillbaka till det normala direkt. Det blir för stora krav på nyblivna mammor och det är inte konstigt att så många drabbas av förlossningsdepression.

Madeleine Lidman

Hemmaföräldrars nätverk

Barn behöver vägledning för att socialiseras

Solna centrum har genomgått en liten upprustning och bänkar har ersatts med fåtöljer av lounge modell, för vila ... inte för mammor eller pappor att ställa sina barn i, när de ska ta på dem ytterkläderna.

Ganska självklart eller hur.

Likafullt ser jag en mamma som ställer upp sin treåring med skitiga stövlar i fåtöljen för att klä på henne ytterkläderna. Och så upp med lillasystern direkt efter. Jag undrar om hon gör så hemma också, tar på barnen stövlarna och ställer dem i soffan när hon klär på dem.

Det här kan man förstås beklaga och den som satte sig efteråt i den skitiga fåtöljen var säkerligen inte glad. Men jag funderar också över vad den här mamman egentligen lärde sina barn om hur man beter sig där ute i den riktiga världen, där allting sker. Hur hjälpte hon till att socialisera sina barn den här dagen?

Inte så särdeles bra skulle jag vilja säga.

På ett av caféerna sitter en annan mamma med sin lilla son på cirka tre år. Hon är fullt upptagen med att prata med sin väninna.

"Du är en bajskorv mamma", säger lillkillen (kiss- och bajsåldern, inget konstigt med det). Det konstiga är mammans reaktion. Istället för att bara lugnt säga: "Vet du vad, kiss och bajs pratar vi om när det är dags att gå på toaletten, det sitter man inte här och skriker", eller något sådant så skrattar de åt honom. Uppmuntrad (och kanske lite stressad) fortsätter han förstås allt mer högljutt att skrika att mamman är en bajskorv. Och så sitter han förstås med stövlarna uppdragna på det ljusa tyget i soffan.

Nu riskerar jag att låta som en gammal surtant för några kanske. Men faktiskt så är det här viktiga bitar. Om barn inte får vägledning (eller fostran om man nu vill kalla det så) i HUR man ska uppföra sig och vad som är okej och inte, så kommer deras vardag att bli begränsad och de kommer att få problem när de ska delta i olika sammanhang, där det krävs vissa grundläggande bitar för att det ska fungera.

Det livslånga lärandet handlar också om den viktiga socialiseringsbiten. Ett litet uppdrag som den förskola som lät barnen stanna hemma när förskolan skulle visa verksamheten för Kungen kanske hade missat. Om jag var förälder med ett barn i en förskola där man inte vågar visa upp den dagliga verksamheten med barnen närvarande, så skulle jag allvarligt börja fundera över om de klarar sitt uppdrag. Men det är min personliga åsikt.

Madeleine Lidman

Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Det var inte blåsningen - utan föräldrar som abdikerat

Förskolan för de allra minsta. På gott och ont

Trygg barnomsorg viktigare än sociala experiment

Trots att den svenska förskolan så uppenbart befinner sig i en svår kris, med stora barngrupper och få personal - så finns det alltså politiska partier som väljer att lägga fokus på ideologi ...

Nu poppar Mp upp och ger sig in i debatten om genusprogrammering av förskolebarn. I Stockholm vill miljöpartiet satsa 10 miljoner på fler genuspedagoger. Könet ska avkodas och med barn som programmerats att inte definiera sig som "han" eller "hon" utan "hen" ska nya segrar i jämställdhet förstås uppnås. För det är ju könet och den sociala konstruktion som det innebär som får oss att välja "fel" när vi väljer till exempel yrke.

Tänk om några år när alla programmerade förskolebarn släpps ut på marknaden då kommer nio av tio som arbetar inom vård och omsorg inte längre vara av kvinnligt kön, utan plötsligt blir det 50-50. Vilken utopisk dröm som snart kommer att realiseras ... eller ...

Njae, förvirrade lär säkert barnen bli och de kommer säkert få en känsla av att det är något fel med att tillhöra det kön de tillhör, både killarna och tjejerna, eftersom budskapet det får är att kön är något man inte ska låtsas om. Men tittar man på "jämställdhetsdagiset" Tittmyran så blev tjejen som intervjuades i tidningen pedagog i förskolan och killen som intervjuades lastbilschaufför.

Aja, baja ... kanske måste programmen som barnen ska malas igenom måste vässas till ännu mer och det är väl därför vi nu ser "hen" debatten.

Nej, lägg ner tramset och satsa pengarna på mindre barngrupper och mer personal istället, så att förskolorna åtminstone kan garantera barnens säkerhet och trygghet. Viktigt att beakta med tanke på alla larmrapporter om borttappade, förrymda, kränkta och allvarligt skadade barn i förskolan.

Sedan är det ju aldrig fel att på en högre politisk nivå lyfta jämställdhetsfrågor men då gäller det att se världen genom seriösa glasögon. Jämställdhetsproblem handlar om problem för både män och kvinnor, det är inte bara ett kön som drabbas. Debatten måste bli mycket mer nyanserad. Men att hålla på och experimentera med att avkoda och omprogrammera förskolebarn är verkligen INTE rätt väg att gå!

Madeleine Lidman

Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Föräldrar efterfrågar inte genuspedagoger

"Hen gör barn förvirrade"

Pappa staten ska inte uppfostra mina söner

Ett inbyggt systemfel i familjepolitiken

Strypt på dagis - 3-åring dog

Allvarliga skador på dagis ökar

Vi säger inte barnets kön

Förskolor ska arbeta med genuspedagogik enligt läroplanen

Elin och Per var först på jämställdhetsdagis

Magkänsla och sunt förnuft är klart underskattade

Foto: Mats Eriksson FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Det lilla barnet är direkt efter födseln orienterat mot föräldrarna. Alla som provat att räcka ut tungan åt sitt lilla nyfödda barn har fascinerat sett hur barnet nästan direkt gör likadant. Barnet är programmerat att ta den här kontakten för att börja orientera sig i världen, för att börja göra sig förstådd och samspela.

I vår hjärna finns det något som heter spegelneuroner, det är de som lägger grunden om vi utvecklar empatin på bästa sätt men även hur vi lär oss tala. I dessa tider av tal om pedagogik, det livslånga lärandet - där små ettåringar ska bli elever i en förskola, så inser man hur fel ute man är ... om man vet mer om spegelneuroner. De utvecklas nämligen genom socialt samspel med en vuxen som redan har den kunskap som ska förmedlas till barnet. (En ekvation som det blir svårt att uppnå i en barngrupp om 20-30, där 10-11 barn ska konkurrera om en vuxen och försöka samspela).

I Allt om vetenskap beskriver man det så här:

"Marco Iacoboni är en av de som gjort framsteg inom området spegelneuroner. Han lät sina försökspersoner imitera ansiktsuttryck och gester med fingrar och händer och kunde konstatera att de mest aktiva spegelcellerna under härmningen finns i precis de områden i hjärnan som styr tal och språkförståelse.

Mycket pekar alltså på att spegelneuroner på något sätt är centrala för språket. Ett faktum som stöder den teorin är en gammal kunskap om hur spädbarn lär sig sina första ord. Ett litet barn härmar i första hand rörelserna hos munnen och läpparna hos föräldrarna, och styrs inte av ljudet det hör. Det betyder att språket är grundat i motoriken, i musklernas rörelser. De rörelserna kan, som Rizzolatti visat, speglas i våra hjärnceller och det kan i sin tur leda till härmning och inlärning."

Jag har skrivit om det tidigare om hur barn lär sig empati - jo, genom att de får empati. Genom att de blir vänligt och kärleksfullt bemötta. Det är därför det gör ont i föräldrars magar när de bara går och lämnar skrikande barn på förskolan. Det gör fruktansvärt ont, därför att de ser och känner ända in i själen det lilla barnets skräck och stora sorg över att mamma eller pappa bara går, trots att det lilla barnet vill hålla kvar, vill vara nära, samspela och få den trygghet det fortfarande behöver.

Våra hjärnor utvecklas alltså genom våra upplevelser, så då kan man då använda sitt sunda förnuft och fråga sig - VAD upplever det lilla barnet när föräldern bara går, trots den desperata signal barnet ger? Vilka spår kommer denna upplevelse, genom det stresspåslåg som sker, rista i det lilla barnets hjärna?

Räddningen kan vara att någon annan i personalen, ser och hör barnets gråt och tröstar och ger empati. Problemet är bara att ibland inskolas flera små ettåringar samtidigt och jag har på fullaste allvar hört många pedagoger säga "det är ingen idé att försöka trösta, vi hinner och mäktar inte med att trösta så många små barn på en gång, så de får "gråta färdigt".

Många sitter inne med den här kunskapen om vad små barn behöver för att må bra. De som läst boken "Förskolan för de allra minsta. På gott och ont", vet att författarna berör det här med spegelneuroner utan att nämna dem uttalat när det talar om att det är mellan ett - tvåårsåldern som barnet utvecklar sin empati.

Så har vi då de föräldrar som litar till magkänsla och sitt sunda förnuft - som litar till all den kunskap som finns lagrad i våra hjärnor. De ser sitt lilla barn och känner in barnet. För en del resultaterar det i att man väljer att stanna hemma längre, då man känner att barnet inte är moget för en separation för placering i en stor barngrupp med få personal. För andra innebär det att man känner att dagmamma är ett bättre alternativ.

Och så har vi också de föräldrar som känner att något är riktigt fel när de uppmuntras att lämna skrikande barn på förskolan och "bara gå". En del av de föräldrarna hamnar här på min blogg när de googlat på "barn gråter hysteriskt vid dagislämning". De vet helt intuitivt, att något är riktigt fel och de börjar söka och leta efter förklaringar till sin känsla (som beror på spegelneuronerna och att de ser sitt barns lidande eftersom de faktiskt är experter på sitt eget barn). De förstår att något är allvarligt fel trots alla klämkäcka råd från förskolepedagoger och "experter" som Malin Alfvén om att "bara gå".

Men frågan är hur alla de barn som i dag lämnas vilt skrikande i förskolan, utan möjlighet till tröst och empati kommer att bli som föräldrar själva? HUR har dessa upplevelser ristat spår i deras hjärnor. Ser vi redan idag föräldrar som faktiskt inte reagerar eller bryr sig om sitt barns signaler, kanske därför att inte någon brydde sig om dem en gång i tiden, när de lämnades vilt skrikande. De ser men de förstår inte.

DET är en skrämmande tanke, tycker jag.

Till de föräldrar som hittar hit, därför att de följer sin magkänsla, vill jag bara säga (igen): NEJ lämna aldrig ett hysteriskt gråtande barn. Ring jobbet och säg att du kommer senare. Följ med in, signalera trygghet och att ditt barn är i trygga händer (om du känner att det är det), berätta att du ska gå, klart och tydligt och lämna ett lugnt och tryggt barn. Barn kan gråta en liten skvätt när de går från en anknytningsperson till en annan, men det ska snabbt gå över och de ska ha en trygg famn att vinka hej då ifrån.

OM du inte kan få denna enkla lilla sak att fungera - då är inte ditt barn tryggt i den förskola du valt och inte trygg med personalen. Då måste DU våga se situationen precis som den är och våga agera. Sök dagmamma istället, besöka andra förskolor och se om de har en tryggare miljö att erbjuda, eller sätt dig ned och fundera allvarligt över om ditt barn kanske inte är moget för en separation ännu. Finns det något ni som föräldrar kan förändra, så att barnet kan få vänta med barnomsorg och vara hemma längre?

Det är inte ett råd ni kommer att få höra av Malin Alfvén, men det är ett råd ni kommer att få höra från mig som förälder. Jag har ingen utbildning i psykologi, jag är ingen expert - "bara" en vanlig mamma med sunt förnuft och en hel del mammaerfarenheter :)

Madeleine Lidman

Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Hjärnans speglar

Teorin om spegelneuroner förklarar förmågan till empati

Empati och psykopater

Autism kan lindras om det upptäcks tidigt

Veckans "no, no" - föräldrar är viktigast

Vilka intressanta dagar det har varit sedan Emma Henriksson, KD, lanserade partiets nya familjepolitik. Det går verkligen en tydlig skiljelinje i svensk politik nu, mellan de som fortfarande klamrar sig fast vid den gamla DDR-politik som genomsyrat familjepolitiken i decennier ... och de som tröttnat och vill ha något nytt.

Folkpartiet och socialdemokraterna är de som har varit mest upprörda. För det ”vet” ju alla att en förälder aldrig kan ha ersätta en utbildad pedagog - eller hur?

HUR ska närhet, kärlek, god omsorg och socialt samspel samt tid för barn där man upptäcker världen tillsammans - kunna vara bättre än en utbildad pedagog på institution, som har 6-11 andra barn att ta hand om?

Ja DET behöver man inte vara något GENI för att inse.

Förskolan kan aldrig ersätta föräldrar. Men den kan vara ett komplement och om rätt förutsättningar finns - som en liten barngrupp och tillräckligt med engagerad och empatisk personal. Då kan det till en viss del kompensera för frånvaron av föräldrar. Men det beror helt och hållet på barnet, eftersom alla barn är olika.

Tyvärr finns inte rätt förutsättningar på de allra flesta förskolor idag. Barngrupperna är för stora och personalen för få.

Men det är en sanning som få partier vågar ta i.

Förskolan kostar redan idag 53,4 miljarder (2010) och totalt cirka 157 000 kronor per barn och år. Det finns inte utrymme för att låta den kostnaden öka per barn, då krävs gigantiska skattehöjningar. En förändring av maxtaxan vågar inte heller något parti - utom KD - ta i med tång. Därför kommer vi att under kommande år att få se ännu större barngrupper och ännu mindre personal. Storförskolor för att vinna stordriftsfördelar kommer att införas i ännu större utsträckning och mer manualbaserade program kommer att köpas in för att "åtgärda" de barn som mår dåligt i dagismiljön, (så att de som rekommenderar programmen kan tjäna ännu mer pengar, trots att programmen saknar evidens).

Man kommer nämligen inte att ha råd att skapa en miljö som passar alla barn, så barnen måste dresseras och formas att passa den miljö som erbjuds. Om nu program som SET, social och emotionell träning, inte kommer att forma och dressera barnen som önskat, så finns plan B. Ritalina och Confortia - amfetamin i små doser, ska lugna ner de barn som utagerar av miljön, snarare än att de verkligen har en diagnos.

Jag vet inte vad S, M, C och FP ser, när de maler på om jämställdhet, arbetslinje och vikten av att barn får PEDAGOGIK. Jag ser i alla fall enormt många risker med att vi fortsätter med den familjepolitik vi har, som inte är barnanpassad för fem öre.

Madeleine Lidman

Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Förskolepersonal bör vara skyldig att anmäla brister

Ett inbyggt systemfel i familjepolitiken

Arbeit mach frei

Det finns ingen Quick Fix för barnuppfostran

Money talks - De nya moderaterna

Svenska föräldrar är grundlurade

Familjerna ska få fler verktyg

KD:s förslag är verklighetsfrånvända

Skrattretande när KD vill bryta normer

Större barngrupper med KD:s förslag

Förskolan kan aldrig ersätta föräldrarna

Tänker regeringen låta KD styra familjepolitiken

Modigt av KD att stå upp för barnen

Snart inget skydd mot den vanligaste dagissmittan

Pneumokocker är bakterier som kan orsaka lindrigare infektioner som öron- och bihåleinflammation, men de kan också orsaka mycket allvarliga och ibland livshotande sjukdomar som blodförgiftning och hjärnhinneinflammation. Ofta fungerar det med antibiotikabehandling, men det finns en risk för komplikationer som hörselskada eller olika former av hjärnskada.

De sprids mycket lätt i förskolemiljö. Många barn, trånga lokaler och mycket inomhusvistelse (särskilt vintertid) underlättar spridningen. När resistenta pneumokocker konstaterats på en förskola screenodlas barngruppen för pneumokocker. I vilken omfattning diskuteras ofta i samråd med smittskyddet och/eller vårdcentralen.

Den mesta smittspridningen av pneumokocker sker mellan och från barn i dagismiljöer. Individer som nyligen ätit antibiotika smittar lättare av pencillinresistenta pneumokocker (PRP) och smittspridning är vanligare i förskola och på orter med hög antibiotikaförbrukning bland små barn.

De senaste åren har pencillinresistenta pneumokocker (PRP) ökat och detta har gjort att behandling blir svårare. För att undvika dödsfall bland dagisbarn och för att minska på de allvarliga skadorna som hittills många drabbats av, så inledde man i Sverige för ett år sedan en vaccinationskampanj.

Nu kommer nya rön som visar att bakterierna anpassat sig efter vaccinet och att det därmed blir verkningslöst. Situationen kommer därmed snart att bli mycket allvarlig. Många små barn tätt ihop vilket ökar smittspridningen, resistenta pneumokocker och ett vaccin som bakterierna överlistar och som då blir verkningslöst.

Vi befinner oss i ett mycket allvarligt läge med andra ord. Nu är frågan vad politikerna tänker göra åt det här.

Madeleine Lidman

Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Större sjukfrånvaro än någonsin pga dagis

Pneumokocker - inte helt ofarliga

Frågor och svar om pneumokocker

Mindre barngrupper minskar smittspridningen

Barn som bar på resistenta bakterier fick inte gå till dagis

Två barn döda i pneumokockinfektion

Blev döv av dagisbakterie

Pedagog dog av dagisbakterie

Varning för farlig smitta på dagis

Vi föräldrar om pneumokocker

Politiker som bestämmer åt det "dumma" kvinnosläktet

Maken: "Jag hörde Reinfeldt på radion, han sa att M inte vill sänka maxtaxan eftersom fler kvinnor kanske stannar hemma då. Och då hamnar de i kvinnofällan".

Jo, då ... man har ju förstått den poängen. Speciellt kvinnor är tydligen så dumma att de med politiska medel måste styras att göra "rätt" val. Och "rätt" val är att välja standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet på dagis från ett års ålder. Den som inte arbetar heltid från det barnet är ett år - JOBBSKOLKAR. Här ska det nämligen arbetas och betalas in pengar till statskassan. För statskassan har pengar som ska betalas ut, till exempel kostnaden för de 456 817 barn som var inskrivna på dagis 2010 - där landade notan på 53,4 miljarder.

Samtidigt signalerar en majoritet av kvinnorna att de skulle vilja vara hemma längre om de hade ekonomiska möjligheter, vilket de flesta inte har på grund av de höga skatterna i Sverige, som gör det omöjligt att försörja en liten familj på en lön ... efter skatt. Hemmafamiljen betalar dessutom ofta mer i skatt på grund av särbeskattningen, så människors önskemål om hur de vill leva sina liv och deras möjligheter - går inte hand i hand.

Moderaterna signalerar att de tar sig rätten (precis som socialdemokraterna gjort i alla år) att bestämma ÅT människor hur de ska leva sina liv. Kvinnor ska arbeta heltid från det barnet är ett år - annars hamnar de i en kvinnofälla - basta! Och så anpassas familjepolitiken efter det. (Vad hände med de frihetsälskande moderaterna?)

Men vad är den här kvinnofällan då egentligen. Jo, kvinnor som inte har en obruten karriär (mer än för lite föräldraledighet) bakom sig, har i en del fall, för alltid diskvalificerat sig för en plats på arbetsmarknaden, eller för en fortsatt karriär. Väljer du hemmakarriären och vården och omsorgen om de egna barnen under några år, så ska du anses förbrukad.

Den attityden, för det handlar faktiskt om en attityd - är ju faktiskt något man kan ändra på. Jag har sagt det förut och jag säger det igen - gör hemmatiden till en merit i en cv. Släpp in kvinnorna i arbetslivet igen efter hemmatiden. Kanske blir det mest mammor som är hemma, precis som det mest är kvinnor som väljer att arbeta med barn. Men accepterar vi det fria valet när det kommer till vilka som väljer att arbeta i förskolan, så måste vi också acceptera det fria valet när det kommer till vilka som blir hemmaföräldrar.

Jag ser helt enkelt att tiden är mogen att våga lita till att människor både kan och ska få fatta beslut över hur de vill leva sina liv.

Politiken ska inte styra vilka val människor gör - politiken ska underlätta människors val. DET är politikens uppgift.

Så istället för mer styrning och tvång, så vill jag se att vi försöker underlätta för de föräldrar som vill vara hemma längre OCH för de föräldrar som vill arbeta mindre för att ge sina barn tid. Och faktiskt för de föräldrar som föredrar att satsa på en karriär utanför hemmet - de föräldrarna ska ha en bra barnomsorg till sina barn, som håller en hög kvalitet med små barngrupper.

Vi har en hel del att arbeta med - med andra ord :)

Madeleine Lidman

Hemmaföräldrars nätverk

När barnen blir vuxna får vi facit på föräldraskapet

Bäva månde alla föräldrar den dagen barnen ska se tillbaka och värdera sin barndom. Jag tror att alla föräldrar får sin del av den skopa de förtjänar - och precis så ska det vara. Alla gör vi upp med vår barndom och våra föräldrar. Ibland är såren så stora att det inte går att förlåta och man får gå vidare på egen hand. Men för de allra flesta så kan en orosperiod med uppgörelser efter barndomen leda till att man kommer ut som vuxen på andra sidan, med större förståelse för livet som helhet och med nya dimensioner om vad det innebär att vara människa.

Jag tänker förstås på Felicias bok - ”Felicia försvann” - som alla talar om. En bok jag inte har läst men det jag sett i artiklar är skrämmande läsning så att det räcker. Tittade också på Skavlan när Felicia var med och berättade om boken. Det är omöjligt att inte bli berörd av sorgen i hennes ögon. Det hon har varit med om är naturligtvis alldeles omöjligt att ursäkta eller bortförklara och jag tycker att hon har fattat helt rätt beslut som brutit med sin mamma Anna Wahlgren. Just Annas egen reaktion på dotterns bok, där hon pratar om att inte ta "heder och ära av dottern" (som hon underförstått har gjort av sin mamma), säger på något sätt att Felicias beslut var det enda rätta. Hade Wahlgren sagt något i stil med:

"Jag vet att det var en orolig tid och att jag gjorde oförlåtliga saker, men jag har utvecklats som människa och jag ber verkligen Felicia om ursäkt. Jag ska inte skylla på min egen barndom, men det är en förklaring till mycket som hände. Inget jag gör eller säger kan göra något ogjort, men jag älskar min dotter och önskar att vi kan hitta tillbaka till varandra."

Istället upplevde jag att Anna tog ett kliv tillbaka och la skulden på Felicia. Utan att blinka tog hon snabbt på sig offerrollen (lätt och enkel = stackars mig som blir påhoppad av mitt barn) och inväntade att det hov av människor som hon omger sig med, skulle rycka ut till hennes försvar.

Felicia har inget hov av människor som dammsuger nätet och kommenterar överallt för att stötta henne. Jag tycker att Felicia är otroligt modig, för det drev hon har fått emot sig från Annas hov, kommer att förfölja henne i många år. Oförtrutet och utan paus kommer de att förfölja Felicia och försöka underminera henne - och Anna kommer att dra i trådarna.

Vad kan vi lära oss av uppgörelser med föräldrar (även om den här uppgörelsen vi bevittnar nu är exceptionell) - ja, kanske att alla föräldrar har dåligt samvete och en känsla av inte räcka till. Det gör att alla oroar sig för den dagen barnen växer upp och kommer att ifrågasatta ... en hel del. Men de allra flesta föräldrar försöker verkligen och gör sitt bästa. Och den dagen ett barn står där med svarta ögon och vill diskutera händelser eller barndomen i största allmänhet, så ska man nog bara snabbt lägga ned att gå i försvarsposition och försöka skylla ifrån sig. Jag tycker att det är bättre att omgående sätta sig ned och lyssna, lyssna och lyssna. För att så ärligt som möjligt sedan bemöta (utan att försvara sig) och prata kring det som upprör. Det kan bli en lång process men jag tror att alla barn behöver få bekräftelse från föräldern att ”så här kan det ha varit och jag förstår att du känner dig ledsen”.

Det är början på försoning men också utveckling. Föräldrar är inte felfria. Men hur vi bemöter våra barn, den dagen de vill summera sin barndom - är nog helt avgörande för den framtida relationen.

Madeleine Lidman

Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Felicia Feldt: "Felicia försvann"

En offentlig barndom

Det kommer nog ingen mer upplaga

”Det är så mycket jag inte kan förlåta”

”Mamma måste få motstånd”

Felicia Feldt: Dottern som inte låter sig tystas

”Man visste aldrig vad som väntade runt nästa hörn”

Samspel är själva grunden för hur vi utvecklas

Foto: Diane Nelle (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Ett nytt år och då är det dags att summera det gamla som gått. Livet börjar med barndomen - den bär vi med oss resten av vårt liv. Jag minns ett amerikanskt program för länge sedan där man gjorde olika känslomässiga experiment på små barn. Vi människor formas nämligen i samspel med våra medmänniskor och starkast av de som tillbringar mest tid med oss under våra första år i livet. När vi samspelar så sätter våra erfarenheter spår i hjärnan som ska förbereda oss för livet som vuxna.

I en scen i den här amerikanska filmen så testade de samspelet mellan ett litet barn och mamman. Den lilla var bara några månader och mycket handlade om att barnet log och mamman log tillbaka. Men så ändrade de på förutsättningarna, när barnet tog kontakt med mamman och log och skrattade så tittade hon bara gravallvarligt tillbaka utan att reagera. Barnet slutade le och tittade åt sidan en stund för att samla sig, sedan försökte den lilla få kontakt igen genom att le och skratta mot mamman. När hon även den här gången bara stirrade utan att visa på någon reaktion blev barnet så stressat att det började dregla och sedan gråta.

Ett sunt socialt samspel och en god anknytning är själva grunden för att vi ska utvecklas till socialt kompetenta och välfungerande individer som vuxna. Brister det på det området så får det konsekvenser längre fram. Vi drar slutsatser och formas av det vi är med om helt enkelt.

Därför är det så klokt av föräldrar att till exempel ha sina barn i barnvagnar som är vända mot föräldern, så att barn och förälder kan samspela och interagera när de är ute och går. På något sätt har det i alla tider sedan barnvagnen kom varit en självklarhet att man under barnets första år har barnet vänt mot sig, så att man se varandra. Först när det började bli dags för en sulky så satte man barnet vänt ifrån sig.

Idag tycks den kunskapen ha försvunnit och många nyfödda sätts i barnvagnar vända ifrån föräldrarna. Innan jul såg jag den "nya typen av mamma" stå i kön till bankomaten. Hon hade en tvillingvagn av modern trehjulsvariant. Med en liten nyfödd knodd vänd i läge ifrån sig och den andra delen av vagnen som gapade tom. Förmodligen för att det lilla syskonet på gissningsvis drygt ett – två år var på dagis. I sufletten låg en nappflaska med välling och så pratade hon förstås i mobilen.

Det är lite sorgligt, för små barn behöver se den förälder som kör vagnen. Det finns faktiskt undersökningar som visar att det är enormt stressande för små barn att köras i vagn vända från föräldrarna.

Och så det här med att syskon inte får tillbringa tid tillsammans. Hur mycket förstår ett litet barn under tre år som får ett syskon av vad som egentligen händer, när det lämnas på dagis varje dag, trots att mamma eller pappa är kvar hemma och myser med syskonet? Hur känns det i själen? Vad sätter det för spår? Dessutom behöver även syskon få knyta an till varandra och hela familjen måste ställa om sig när man blivit fler, hitta rutiner och som förälder behöver man lära sig att det går att älska mer än ett barn ... i taget.

Så har vi det här med nappflaska till små nyfödda av jämställdhetsskäl. Jag vet att föräldrar idag uppmuntras att hoppa över amningen, "för då kan pappan ta lika stor del". Jag vet också att en del inte får amningen att fungera och då är det inte så mycket att göra. Men jag skulle verkligen önska att inte någon förälder valde bort amningen av jämställdhetsskäl, utan att alla verkligen försökte först att ge amningen en chans. Det är faktiskt lite sjukt att välja bort amningen enbart av jämställdhetsskäl, när amningen är så viktig av många orsaker.

De senaste åren har saker och ting gått i raketfart. Den storskaliga satsning som inleddes på allvar med införandet av maxtaxan, där målet var att få samtliga barn att börja på dagis tidigt, långa dagar medan föräldrarna heltidsarbetade, har genomförts. Dagis har blivit en helig ko och föräldrar förväntar sig att få ha sina barn där gratis även när de är hemma med syskon. Helst ska barnen gå alla lov också, gärna även på sommarloven så att föräldrarna kan vara lite lediga och vila upp sig och fixa med huset.

Mitt i allt det finns det en liten klick som fortfarande satsar på att ge sina barn tid - som trots mindre pengar i plånboken ändå vägrar att göra som majoriteten. Och det borde ju vara alldeles finemang eftersom vi med Alliansregeringen faktiskt har sagt att föräldrar ska ha valfrihet och många olika barnomsorgsalternativ att välja på - även hemmaalternativet.

Men här ligger en hund begraven.

Trots att en majoritet av föräldrarna väljer standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet på dagis från ett års ålder, så slutar inte varken politiker eller proffstyckare att flera gånger i veckan på olika sätt klanka ner på de som väljer att ge sina barn tid. Föräldrar som väljer dagmamma eller hemmaalternativet får hela tiden höra att dagisbarn blir bättre i skolan - trots att det är en myt, då sanningen är att det är mammans utbildningsnivå som avgör hur det går i skolan (och naturligtvis även skolan kvalitet, lärarnas engagemang och så vidare).

Går man in på tidningen Förskolan och söker på vårdnadsbidrag, så kommer artikel efter artikel upp som ömsom talar om att vårdnadsbidraget hotar förskolan, till att det är en kvinnofälla, eller ger barnen sämre språkutveckling. Trots att till exempel språkutvecklingen är beroende av samspel och på senare år med större barngrupper på dagis, så har barn fått en sämre språkutveckling. Så inte är det hemmabarnen som har ett gott socialt samspel som är drabbade även om det är en myt man försöker sälja in. Varför lägger en tidning som Förskolan så mycket tid och energi på att motarbeta att föräldrar ger sina barn tid? De har ju fått som de ville - en majoritet av barnen går på dagis. Måste verkligen 100 procent göra det innan de är nöjda? Det känns inte seriöst.

Vad är det som stör så ofantlig mycket med föräldrar som ger sina barn tid? Vad är det som skrämmer så mycket att media och vissa politiker bara inte kan låta bli att hoppa på dem?

En del försöker hävda att det har med ekonomi att göra "gå hemma ni bara men kräv inte att jag ska betala för det med MINA skattepengar", säger de föräldrar som utan att tveka gladeligen utnyttjar pengar från skattekakan när de själva är föräldralediga. Samtidigt som de har syskon på dagis och sedan går till öppna förskolan. De hämtar alltså ut föräldrapenning, dagissubvention och subvention för öppna förskolan utan att skämmas det minsta - och framförallt utan att jobba.

Hemmaföräldrarna som inte är välkomna till öppna förskolan med sina äldre barn, som betalar mer i skatt på grund av särbeskattningen och som själva får nätverka och arbeta ideellt för att hitta andra som är hemma, får ingenting trots att de faktiskt utför ett arbete när de själva ansvarar för vården och omsorgen om sina barn.

När accepterar vi annars så stora orättvisor i samhället? Den typen av diskriminering?

Svar: Aldrig.

Här har vi lite att jobba med under kommande år. Lev och låt leva. Till alla de politiker och proffstyckare som är så övertygade om att standardlösningen är den bästa för alla barn vill jag bara säga en sak: Det får ni gärna tro och ni får jättegärna berätta varför ni tror det, så länge ni håller er till sanningen och till fakta. Men fokusera på ert eget val och dissa inte andras i samma andetag. Släpp med andra ord er fixering vid de som inte gör samma val som ni. För vet ni ... är ni trygga med ert val så behöver ni inte "bekymra" er så vansinnigt mycket om föräldrarna som istället väljer att ge sina barn tid under de första åren. Och lägg ned det där med att kalla dem för "jobbskolkare" eller skrämma upp dem med att deras barn blir sämre i skolan. Ja framförallt sluta försöka stämpla barnen, ni försämrar faktiskt deras livschanser. Den typen av vuxenmobbning mot barn ska vi inte acceptera i ett sunt samhälle.

Jag hoppas att det här blir ett år utan fula tricks från media, där man ihärdigt försöker sätta hemmaföräldrarna i sämre dager. Ni kanske inte förstår det själva men det här beteendet med att lura föräldrar under falska förespeglingar att ställa upp i tidningar eller radio säger ganska mycket om er själva och de demoner ni lider under. Jag har sagt det förut och jag säger det igen - vi föräldrar kommer alltid att göra olika val och det är helt okej. Vi kan fortfarande finnas där för varandra och stötta varandra, oavsett vilket barnomsorgsalternativ vi har valt.

Madeleine Lidman

Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Snälla proffstyckare – var inte rädda för oss hemmaföräldrar

Nu startar hetsjakten på hemmaföräldrar igen

Tillbakablickar på en förskola i kris

Tidningen Förskolan har i många år inte bara ägnat sig åt att prata förskola och nackdelar, fördelar eller trender i förskolan - de har samtidigt också lagt mycket energi på att kritisera alternativen som dagmammor och hemmaföräldrar (vårdnadsbidrag) - där vårdnadsbidraget till och med utmålades som ett hot mot förskolan. Under chefredaktören Annica Grimlund, aktiv socialdemokrat, var det extra tydligt och hon sällan missade ett tillfälle att kritisera valfriheten eller Kristdemokraternas familjepolitik.

En tillbakablick till nr 10 år 2005 visar hur Annica Grimlund i vanlig ordning okritiskt hyllar förskolan, trots de larmrapporter som började komma redan då. Istället låtsas hon som det regnar och uppmuntrar ironiskt nog de som "sitter inne med den verkliga kunskapen att uttala sig" om förskolan - nämligen förskollärarna:

"Förskollärarnas röster saknas. Professionen tiger fast den vet bäst och kan mest. Varför ger sig så få förskollärare sig in i den aktuella debatten om förskolans roll?", frågar sig Annica Grimlund och skriver vidare att hon hoppas att förskollärarna gör det snart, så att alla får klart för sig hur bra förskolan är.

Kanske sa förskollärarna inte så mycket då, eftersom det de hade att säga kanske inte var riktigt – eller ärligt talat ens i närheten av vad Annica Grimlund hade förväntat sig att få höra. De var nog rädda om sina jobb och tiden var inte mogen för sanningen.

Sedan kom boken "Förskolan för de allra minsta. På gott och ont".

Och i dag säger de desto mer ...

I Göteborg har flera modiga förskollärare, psykologer och kuratorer varnat i flera debattartiklar om krisen i förskolan. Problemet är bara att de inte säger det som människor vill höra - och kanske är vana att få höra - och då är det ingen som lyssnar, eller reagerar.

Vi kan inte längre fortsätta med samma familjepolitik och den här styrningen mot bara ett enda barnomsorgsalternativ. Det vi behöver få till stånd nu är istället riktig valfrihet. Med valfrihet så minskar trycket på förskolan, då föräldrar kan välja något annat. Med fakta istället för myter så kommer också många föräldrar att våga välja något annat än dagis. Dessutom bör alla kommuner erbjuda vårdnadsbidrag. De öppna förskolorna måste börja fullfölja sitt uppdrag och sluta fuska. I dag erbjuder de verksamhet för barn upp till ett år. Det är bekvämt och enkelt och kräver lite engagemang från personalens sida.

Men var ska då hemmaföräldrarnas barn få träffa andra barn, om de diskrimineras från verksamheten? Nej, nu borde politikerna börja arbeta för att de öppna förskolorna gör det som de är till för - erbjuder verksamhet för barn upp till sex år. De ska ha verksamhet riktad även till äldre barn.

En majoritet av föräldrarna skulle vilja stanna hemma längre. Det kan inga förtalskampanjer mot hemmaalternativet i tidningen Förskolan ändra på (och vad de säger på förskollärarutbildnigen om hemmaföräldrar törs jag inte ens tänka på). Utan det här är fakta, så nu måste vi börja fundera över hur vi går vidare. Hur ser det ut på din öppna förskola? Har de ett rum för äldre barn, där de kan få leka och pyssla ifred från de mindre barnen? Erbjuder de riktad verksamhet även till äldre barn? Om inte - ring din kommun och kräv en förändring. Hjälper inte det skriv till alla politiker i din Barn- och ungdomsnämnd och kräv att de gör något!

Madeleine Lidman

Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Vi vill sluta ljuga om att barnen har det bra

Dagens förskola har blivit förvaring

Psykologer larmar om stress hos barn

Det ska löna sig att hämta tidigt

Arbeit macht frei

Kära kvinnor ... känner ni er lyckliga? Lyckligare? Lyckligast? Moderaterna har ju gett oss vår ”frihet”. Genom att styra bort oss från det "eländiga" arbetet med att ta hand om våra små barn och ut i arbetslivet – så tjänar vi nu enligt deras statistik mer pengar, berättar Anna Kinberg Batra stolt i debattartikel i Svenska Dagbladet.

Tänk på det – när ni läser om stora barngrupper, lite personal, borttappade barn, barn som rymmer, skadas allvarlig, dör eller bli utsatta för övergrepp eller kränkande behandling på dagis. Barn som tillbringar 50 timmar i veckan på dagis ...

NI HAR MER PENGAR I PLÅNBOKEN.

Sedan har vi förstås ett annat litet problem förutom krisen i förskolan, kvinnor är mer sjukskrivna och barnen psykiska hälsa försämras ständigt.

Hoppla, det kanske är så att alla barn är olika och att standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet på dagis från ett års ålder inte passar alla barn? Men det struntar vi i att undersöka. Psykisk ohälsa och beteendestörningar, det löser vi genom att starta nya företag som säljer manualbaserade program. Programmen kan komma tillrätta med allt, eller hur det säger ju Sven Bremberg på Folkhälsoinstitutet. Sedan skriker vi efter mer skolkuratorer och mer amfetaminpiller till barnen för att komma tillrätta med deras hyperaktivitet.

Är ditt barn inte socialt välfungerande? Då sätter vi in SET, Social och emotionell träning och så tjänar de som tagit fram programmet och som rekommenderar det ännu mer pengar.

Dricker din tonåring för mycket. Ja men då kör vi alla tonåringar genom manualbaserade program i skolan som ska skrämma dem från att dricka, så ska vi nog få stopp på det. Och så tjänar ytterligare någon stora pengar förstås.

Mår personalen i förskolan dåligt av sin arbetssituation och är sjukskrivna ofta. Ja men då köper vi in vikarier från något företag som förmedlar den tjänsten och så tjänar den personen ännu mer pengar.

Money talks. Det handlar om pengar här (om ni missat det).

Tänk om vi kunde sluta använda barnen som murbräcka för jämställdhet. Tänk om politikerna kunde sluta försöka sätta ramarna för hur ALLA människor ska leva sina liv och i stället för att trycka in alla människor i en och samma ram, kunde låta kreativiteten få blomma ut och släppa fram fler alternativ än standardlösningen. Visst lite jobbskatteavdrag är som plåster på såren men fortfarande så är det en skatteförmån som kan nyttjas endast av de som gör som moderaterna vill - och det ger inte verklig frihet.

Tyvärr Kinberg Batra men det handlar inte om att se till att kvinnor ser ut att ha mer pengar i plånboken i statistiken. Det enda viktiga är att människor mår bra och att de kan välja själva och för alla är inte meningen med livet mer pengar i plånboken. Särskilt inte på bekostnad av våra minsta!

Madeleine Lidman

Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Forskargräl om mobbningsprogram

Ett inbyggt systemfel i familjepolitiken

Skolfront sammanfattar konsekvenserna av familjepolitiken ganska bra. Programmet som sändes den 14 november hade följande problemanalys:

"Skolans främsta uppgift är att förmedla kunskap. Samtidigt som svenska elevers kunskapsnivå sjunker får skolan dock allt fler uppdrag och krav på sig.

Skolan ska lära ut demokratiska värderingar, sex- och samlevnad, informera om droger och alkohol, lära eleverna att bli klimatsmarta, förebygga våld med mera. Hur ska skolan hinna med? Går det att förena kunskapsuppdraget med en allt större fostrande roll? Om inte, vad ska skolan prioritera?"

Varför måste skolan lära barn demokratiska värderingar, sex- och samlevnad, informera om droger och alkohol, förebygga våld med mera? Varför finns över huvud taget så mycket tankar om att skolan ska ha "en fostrande roll".

Man kan också fråga sig varför skolan måste arbeta med värdegrunden? Eller varför skolan måste plöja barnen genom manualbaserade program som SET, social och emotionell träning?

Svar: Därför att vi har familjepolitik som inte ger föräldrar tid att vägleda sina barn ut i världen, på det sätt som människosläktet har gjort i hundratusentals år, innan dagis blev the-one-and-only-sättet att låta barn växa upp på.

Behöver vi mer facit än vi redan har egentligen, för att inse att familjepolitiken måste förändras? Politiker, föräldrar och personal som på olika sätt arbetar med barn måste få en bättre kunskap om utvecklingspsykologi. Vad behöver en liten ettåring? Vad kräver ett så litet barn i form av närhet, kärlek, god omsorg och en fungerande anknytning för att utvecklas optimalt. Är det inte lättare att börja arbeta förebyggande och ge barnen vad de behöver än att kräva att skolan ska ta föräldrarollen och dessutom behöva ta skattepengar för att investera i en massa dyra korrigerande åtgärder i form av manualbaserade program i förskola och skola?

Madeleine Lidman

Hemmaföräldrars nätverk

p.s Ibland undrar jag om människorna bakom dagens familjepolitik - en politik som inte ser individer utan bara ett stort kollektiv av barn som ska växa upp enligt en standardiserad mall - har utbildats och tränats i gamla DDR. Den här politiken vi lever under nu har tryckts på oss ovanifrån. Det är verkligen inte något som vuxit fram ur ett gräsrotsperspektiv. Och kanske det värsta av allt. Det finns få kritiker som släpps fram.

Demokrati?

Nej inte direkt. Men det var det inte i DDR heller. Jag år så nyfiken på vilka människorna bakom den sociala ingenjörskonst vi ser i dagens familjepolitik - egentligen är. De har i alla fall varit enormt skickliga på att genomdriva en storskalig politisk modell som har implementeras på ett helt folk, utan några större protester.

Läs också:

Förskolan ger stressade barn

Så skapas narcissistiska barn

Om skrikande barn vid dagislämning

Censuren på internet skadar demokratin

Samspel i familjen viktigare än fostran

Pedagogik - eller en trygg och säker förskola

Foto:Derek. K. Miller FLICKR) LICENS: CC BY-SA

PEDAGOGIK, det är väl vad alla barn behöver eller hur?

En liten ettåring som just lärt sig gå och som är så nyfiken på världen där ute och allt som finns där, behöver få utforska den under trygg vägledning av en vuxen. Det är så homo sapiens fostrat sin avkomma i hundratusentals år. Fram till våra dagar då föräldrar får höra att allt en liten ettåring behöver är att tillbringa dagarna i en lokal och utsättas för pedagogik.

Och när det lilla barnet är ledset för att mamma eller pappa lämnar det på dagis och gråter förtvivlat, tillsammans med de andra 15 små ettåringarna som lämnats och det inte finns tillräckligt med vuxna som kan trösta, krama och ge värme, närhet och anknytning, så gör det inte något för alla tystnar till slut.... och snart har de jätteroligt där de får leka och röja med alla andra barn. Eller hur?

Nej så enkelt är det faktiskt inte. Små ettåringar är extremt känsliga. Vid ett års ålder skulle egentligen människobarnet födas, men det föds tidigare eftersom barnets stora hjärna gör att kvinnans kropp inte klarar av att bära barnet så länge som det skulle behövas.

I ett- och tvåårsåldern utvecklas barnets hjärna snabbare än någonsin senare i livet. Den påverkas starkt av den känslomässiga relationen till de vuxna som är viktiga för barnet, i första hand föräldrar men för förskolebarnen också personalen i förskolan. Samspelet och anknytningen – kvaliteten i relationen – har en grundläggande betydelse för barns sociala, emotionella och intellektuella utveckling.

Till alla föräldrar som tror att små ettåringar BEHÖVER dagis för pedagogiken skull vill jag bara säga....

LÄS BOKEN FÖRSKOLAN FÖR DE ALLRA MINSTA. PÅ GOTT OCH ONT.

Nu protesterar några föräldrar (igen) över de stora barngrupperna. Den här gången i Kärrtorp i Stockholm;

”– Det måste vara ett stopp nu innan det bara blir förvaring, man måste upprätthålla något slags kvalitet, säger Linda Brännström, förälder.

Inte bara den pedagogiska kvaliteten utan även säkerheten och barnens hälsa oroar föräldrarna”.

Det är bra att de är oroade. Det ska de vara. Men de måste också börja fundera lite mer över sakernas tillstånd.

Många föräldrar i dag kräver att deras små barn under tre år ska få gå på dagis när de är föräldralediga med syskon. Det kostar mycket skattepengar och bidrar till större barngrupper.

De gnäller över att dagis kostar pengar. Men de betalar faktiskt bara en bråkdel av den faktiska kostnaden. Maxtaxan, den allmänna förskolan och rätten att ha barnen gratis i vissa kommuner upp till 30 timmar i veckan - gör att förskolan saknar pengar. Mycket pengar... som skulle kunna gå till mindre barngrupper och mer personal.

Den svenska förskolan befinner sig i en djup kris. Den behöver mer pengar. Vill föräldrar till varje pris lämna ifrån sig sina små ettåringar, så visst, det står var och en fritt att göra som de vill. Vill de ha en bra kvalitet på verksamheten - då måste vi börja fundera över om vi ska ha i princip fri barnomsorg även fortsättningsvis eller om det ska få börja kosta.

Mitt tips:

- Bort med maxtaxan och låt föräldrar börja betala mer av den faktiska kostnaden själva.

- Bort med dagis för små barn under tre år när föräldrar är hemma med syskon.

- Se till att förskolebarn omfattas av en arbetsmiljölag och en Lex Sarah lag.

- Reglera barngruppernas storlek i en lag. Rekommendationer räcker inte för ingen följer dem.

- Se till att det finns valfrihet i alla kommuner och många olika barnomsorgsalternativ. Då kan de föräldrar som inte är nöjda med ett alternativ välja något annat.

Madeleine Lidman

Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Föräldralediga bör inte få ha små barn i förskolan

Hög tid för en ny familjepolitik

Barn under tre år har inte utvecklat sitt immunförsvar

Barn mellan ett till tre år behöver omsorg - inte skola

Stanna hemma - eller välja förskola

Modet att gå sin egen väg

November dyster och grå. Allhelgonahelg och besök på gravarna av alla de älskade släktingar som lämnat. Program på tv med intervjuer av kändisar som passerat 50 år och funderar över livet. Självklart manar det till eftertanke och reflektion.

Många unga i dag är ledsna och oroliga, som unga alltid varit kanske och funderar över livet och varför de finns här. Men trots att vi har god materiell standard, inte är i krig och de flesta har det ganska bra... på ytan, så mår så många unga dåligt och funderar över självmord. Försöker ta livet av sig, skadar sig eller måste äta ångestdämpande mediciner.

Finns det några andra lösningar än mediciner och fler kuratorer på skolorna?

Ja.... och det här vill många nog inte höra... det finns andra lösningar och det stavas närvarande föräldrar eller släktingar som kan ta sig tid och prata... prata... prata. Där och precis just då som barnet mår dåligt. Men för att hinna med och orka prata, så går det inte att vara sönderstressad. Hela livet behöver du som människa ditt nätverk av anhöriga och vänner, för att prata dig igenom livets olika faser.

Jag har själv haft förmånen att ha världens bästa släktingar, kloka och som satsat på att ge oss barn tid. Då tog jag det alltid för givet. I dag går jag till deras grav och funderar över att jag aldrig förstod och fick säga.. tack. Men jag känner också att jag vill ge något tillbaka. Dela med mig av mina livserfarenheter men Sverige känns så trångt och trist. Ramarna för hur alla ska leva är redan satta ovanifrån och alla vi som vill gå vår egen väg och hitta lösningar på livspusslet utanför de ramarna ses med stor skepsis av både media och de politiker som vill bestämma åt oss, hur vi ska leva.

Det går ett drev mot hemmaföräldrarna, dagmammeföräldrarna... ja alla föräldrar som väljer annorlunda än standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet på dagis från ett års ålder. Hur jag än klurar på det så förstår jag faktiskt inte varför det är upprörande att det finns människor som väljer att ge sina barn tid, som vill ha tid också för ”relationslinjen” och inte bara ”arbetslinjen".

Människor som vill ha balans ses nästan som ett hot, känns det som. VAD är det som spökar i huvudet på alla de journalister som vill ha rättning i ledet och som vill att alla ska göra likadant? Vilka rädslor finns där egentligen?

Jag vet inte. Men jag vet en sak och det är att jag är beredd att ta strid för de människor som vill gå sin egen väg och som vill ha valfrihet. Tiden finns egentligen inte, pengarna finns inte - ideellt arbete i över tio år kostar... men känslan av att vilja ge tillbaka, att dela med sig, att uppmuntra andra att det är okej att gå sin egen väg och följa sin magkänsla, får mig att fortsätta skriva och försöka påverka.

Och till alla journalister och politiker som lägger tid på att motarbeta valfrihet och föräldrar som vill ge sina barn tid, så säger jag bara en sak. Stanna upp, fundera över er egen situation och är ni otrygga och osäkra över ert val, fundera över om det är något ni kan göra annorlunda - istället för att lägga kraft och energi på att få andra att göra samma val som ni själva gjort. Att alla gör likadant eller tvingas att göra likadant, är ingen garanti för att det är rätt :)

Madeleine Lidman

Hemmaföräldrars nätverk

Läs också: Släkten är inte värst