I u-länderna svälter barn ihjäl - i Sverige tar barn livet av sig

Foto: Richard Smith (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

I dag har jag sorg i mitt hjärta. Sorg över att det är så illa ställt i Sverige och att så många barn och unga har ont i själen. I Bromma visar det sig nämligen att nio barn begick självmord under 2012. I en välmående stadsdel, rent materiellt, där barnen utifrån sett verkar ha allt, där valde nio! barn att ta sitt liv under förra året. Totalt handlar det om 20 barn i hela Stockholm.

Som ett klokt barn sa till mig: "I u-länderna svälter barn ihjäl - i Sverige tar barn livet av sig".

Hur kunde de bli så här? Varför har det fått gå så långt? Varför blir det inte större rubriker än några rader på P4s hemsida? http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=103&artikel=5422164

Kropp, själ och ande - allt hör ihop sa en mycket klok kvinna till mig, som känner att hon vill vara med och försöka förändra vårt samhälle, så att det blir lite varmare - så att vi får mer balans mellan materiella ting och andliga. Vi pratar arbetslinje - mycket bra - vi måste arbeta för att få allt att gå runt. Men HUR mycket måste vi arbeta? Hur kunde det bli så att det inte längre går att försörja en familj på en lön knappt? Varför accepterar vi så höga skatter, när allt vi får tillbaka är ofrihet. Vi får faktiskt betala in mer skatt än vi har råd med, kvar blir en yttepytteliten lön som inte räcker till att försörja en familj, för de allra flesta. Våra pengar konfiskeras och sedan får vi stå med mössan i hand för att få lite tillbaka i form av olika subventioner. Haken är att vi måste göra som staten har bestämt.

Ofriheten och den höga arbetsbelastningen gör att vi inte får balans mellan familj och arbete - vi får inte tid till livsviktiga relationer - vi får inte tid för våra barn. Den tiden säljs ut och med ett vackert löfte om att om vi lämnar bort våra barn till utbildade pedagoger, så kommer vi att få tillbaka en fantastisk slutprodukt.

Men alla föräldrar får inte tillbaka en fantastisk slutprodukt. Många föräldrar får tillbaka barn som lider av ångest, oro och depressioner ... och några av de barnen väljer att ta sina liv, andra hittar andra sätt att skada sig själva. De vet inte varför - de vet inte varför de lider. Det går inte att säga att det bara finns en orsak, men flera forskare varnar nu för att bristen på en trygg anknytning till föräldrarna, bristen på tid med föräldrarna, i kombination med långa dagar från tidig ålder i stora barngrupper med få vuxna, kan vara en förklaring. Det finns också en annan problematik och det är att många barn inte kommer till skolan empatiska och socialt välfungerande. Hos en del av de barnen kommer det att ta sig uttryck i att de mobbar andra barn och förstör deras liv. Och när vi nu faktiskt är många vuxna som anar orsakssammanbanden, så är det en skam att så lite händer.Vi har makten att förändra, vi har makten att ändra ramarna för hur vi tvingas leva våra liv ... och som jag ständigt tjatar om - det är dags att vi gör det NU. Vi har forskningen och de nya rönen kring anknytning, neurobiologi och utvecklingspsykologi - vi vet vad barn behöver för att må bra. Vi vet vad vi människor i största allmänhet behöver för att må bra. Därför måste den viktiga arbetslinjen kombineras med relationslinjen och barnlinjen.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Många unga mår allt sämre

Ett gott föräldraskap börjar med en dialog hemma vid köksbordet

Foto: Jason Bachman (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Är allt svart eller vitt? Hugget i sten? Är vi endast biologiska varelser med gener programmerade sedan miljontals år, där vi bara kan göra på ett sätt och följa den "karta" vi programmerats med? Är det till exempel bara mammor som kan ta hand som små barn och stanna hemma längre, eftersom mannen på stenåldern var den som ansvarade för införskaffandet av föda och därmed är diskvalificerad när det gäller att ta hand om barn?

Jag tror att det är en farlig väg att vandra på att måla in världen i svart eller vitt, där allt är förutbestämt enligt en viss mall. Precis som jag inte anser att kvoterad föräldraförsäkring eller standardlösningen (med två heltidsarbetande föräldrar och barnet på dagis från ett års ålder), är en lösning som ska påtvingas alla bara för att vissa fått för sig att det är enda vägen att skapa likadana livschanser för män och  kvinnor eller rättvisa levnadsvillkor - så anser jag inte att det går att säga att det alltid är kvinnan som ska ta hand om barnen när de är små, bara för att de är kvinnor. Politikens ramar ska inte styra människor åt än det ena eller det andra. Politiken ska ge människor verktygen att välja själva och sy ihop sin egen lösning.

En sak är helt säker och det är att föräldraskap går i arv. När  föräldrar vårdar och tar hand om sina barn, så sätter det spår i generna och kommer att påverka hur barnen blir själva som föräldrar. Men ingenting är hugget i sten. Vi människor är tänkande intelligenta varelser och vi kan bli medvetna om mönster och vi kan förändra och anstränga oss för att inte upprepa saker vi upplevt som dåliga under vår egen uppväxt.

I dag ser jag flera trender, dels de som vill kvotera allt och ha millimeterrättvisa i föräldraskapet. Staten ska bestämma åt människor inom vilka ramar de ska få leva sina liv. Lever mamman och pappan exakt likadana liv, så kommer jämställdhet att uppnås. Barnen ses som ett problem på vägen mot den ultimata jämställdheten och det problemet löses med en korrigerande politik. En politik som dessvärre inte tar hänsyn till vad det lilla barnet behöver - utan där allt handlar om att medborgarna med fast järnhand ska styras att göra exakt likadant. 

Barnet ska vara hemma maximalt ett år, för att sedan överlämnas i "statens trygga famn", där de fram till sista dagen i gymnasiet ska drivas upp som små grönsaker enligt LÄROPLANEN, i något som går under benämningen "det livslånga lärandet". Barnen ska följa den plan som utarbetats i LÄROPLANEN, de ska dokumenteras, justeras, korrigeras och när de inte följer mallen dresseras med manualbaserade program, eller medicineras. Det finns en quick fix för alla oönskade beteenden som kan uppstå på vägen mot utexaminationen av den nya statsmedborgaren, som überproduktiv tar klivet ut i livet efter genomgången fostran i statens hårda plantskola. 

Sedan finns det de, som i en motrörelse hänvisar till biologin och tesen "så här har det varit sedan stenåldern" och som därmed vill bestämma att mallen ska se ut på ett visst sätt. Det kan till exempel handla om att det endast är mamman som kan vara hemma. De är inte så många, men de finns.

Båda varianterna blir lika fel och det handlar återigen om att vi alla är olika. Visst spelar biologin in. Det är kvinnan som bär fram barnet, ammar och är förberedd på alla sätt för att ta hand om det lilla barnet, gärna med en trygg pappa (eller någon annan anhörig) som stöd och hjälp, där man hjälps åt med bestyren. Men alla familjer är olika. Politikens ramar ska inte sätta några begränsningar och gå in och peta, utan erbjuda valfrihet för familjer att hitta sina egna lösningar. Varje familj måste själv få sitta ner och planera sina liv och sitt föräldraskap, på det sätt som de finner bäst. Vi måste våga lita på att föräldrar klarar att komma överens om de här frågorna själva hemma vid köksbordet.

Det är därför jag gillar hemmaföräldertrenden så mycket. Här ser jag kloka föräldrar som väljer att ge sina barn tid och som utgår från barnet, som tittar på vilka möjligheter de har och som syr ihop sina egna lösningar. De fördelar föräldradagarna som de finner bäst och löser sedan tiden efter det, på en mängd olika sätt. Ibland är mamman hemma på heltid, ibland pappan. Några arbetar 50 procent var och turas om att vara hemma. Som jag skrivit om många gånger tidigare så fixar och trixar de med det de har att röra sig med. De för en otroligt viktig dialog med varandra kring vad de vill och kan ge sina barn för uppväxt. De följer inte per automatik den mall som politikerna stakat ut åt dem. De både vågar och väljer utifrån det lilla barnets behov.

Och det här ska vi uppmuntra. Det vi ser växa fram nu, där allt fler hittar sina egna lösningar för att få en balans mellan familj och arbete är framtidens melodi. Alla dessa kloka föräldrar visar nu vägen mot hur familjepolitiken i framtiden måste utformas och det parti som lyckas fånga upp det här och omforma det till en tillåtande politik kommer (förhoppningsvis) att vinna många röster i nästa val. Röster som garanterar att den här positiva hemmaföräldertrenden kan fortsätta. Dagens familjepolitik med sin styrning av människor har nått vägs ände. Och om någon tvivlar på det, så är det bara att ta sig en funderare över om vi verkligen har råd att fortsätta som tidigare, när vi ser den ständigt ökande psykiska ohälsan hos barn i det här landet.

Frågar vi barnen själva, så säger de egentligen bara en sak: "Vi vill har mera tid med våra föräldrar". Nog är det hög tid för en politik som gör det möjligt? Låt oss alla sprida hur viktigt det är med valfrihet för att familjer ska få möjlighet att ge sina barn tid. Som goda ringar på vattnet så sprider vi budskapet om tid för barn, om valfrihet, om balans mellan familj och arbete!

Madeleine Lidman

Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Ett litet tankeexperiment Reinfeldt

Expressen vill se alla barn kramas i "statens trygga famn"

Expressen fortsätter sin kampanj mot föräldrar och för att staten ska ha huvudansvaret för alla barn. Nu senast förtydligade Anna Dahlberg på Expressens ledarsida hur viktigt det är att alla barn får växa upp i "statens trygga famn". Barn som inte går i förskola är nämligen "utelämnade åt föräldrarnas godtycke". Och för att verkligen förstärka det hela så använder hon det mer laddade "barn som hålls hemma".

Med tanke på att hon utmålar små barn som har sin omsorg i hemmet, som ett sådant stort problem ... ja, vi läser ju varje dag hur barn med omsorg i hemmet far illa i stora barngrupper, med få personal och hur de allvarliga olyckorna har ökat ... eller vänta nu - det var ju förskolan - den statliga institution dit hon vill skicka även de små som fortfarande har omsorg i hemmet. Alla ska vi böja oss för staten och göra lika - alla ska vi sjunga statens lov och överlämna oss och låta oss omfamnas av "statens trygghet", för Anna Dahlberg vet att "genom en stark stat garanteras vi sådant som barnomsorg, studielån och äldreomsorg och medborgarna befrias från gamla patriarkala strukturer och den lilla världen ok.

Ja, vi garanteras barnomsorg? Men är det en bra barnomsorg, eller är det kanske så att barn som placeras i förskolan är utelämnade åt statens godtycke? Att en del har turen att hamna på en förskola som har förutsättningar att klara sitt uppdrag, medan andra barn hamnar i just för stora barngrupper med för få personal, där det bara blir förvaring och personalen inte heller kan garantera barnens säkerhet och trygghet.

För att förstå lite hur Anna Dahlberg egentligen ser på begreppet "föräldrarnas godtycke", så fick hon följande frågor:

Jag representerar Hemmaföräldrars nätverk och din ledare ”Staten är inte fienden” har väckt en del följdfrågor hos alla oss som valt att stanna hemma längre med våra barn. Nu är ju vi inte hemmafruar som du pratar om, utan just hemmaföräldrar – i vår grupp finns det alltså både mammor och pappor som valt att ha omsorg i hemmet, eftersom alla barn är olika – och de har gjort den bedömningen (alldeles på egen hand, utan statens hjälp) – att det är det bästa för just deras barn. Många arbetar också extra eller har egen firma, ska väl tilläggas. Vi har samma dröm om tid för våra barn - men det är den enda gemensamma nämnaren, i övrigt har alla familjer pusslat ihop en mängd olika lösningar för att få det att fungera.

1. Du skriver att alla de här barnen är utelämnade åt föräldrarnas godtycke? Hur ser du då på barnets första år, då alla barn är ”utelämnade åt föräldrarnas godtycke”. Är det acceptabelt – eller är det läge att staten kliver in även här och tar över ansvaret?

2. Hur ser du sedan på den tiden mellan middag och läggdags, som de barn som går i förskola får med föräldrarna – är de utelämnade då också åt ”föräldrarnas godtycke” – och bör staten kliva in även här och ta över? Likadant med helgerna?

3. Du skriver att en stark stat ”garanterar sådant som barnomsorg och äldreomsorg”. Eftersom vi lever i ett land som har bland de högsta skatterna i världen, så borde vi ju då bara kunna luta oss tillbaka och njuta av vad den ”starka staten” levererar tillbaka till oss i form av äldreomsorg och barnomsorg, för alla de skattepengar som vi måste skicka in. Anser du att vi kan känna oss trygga i att våra barn och äldre har de bra i ”farbror statens” trygga famn?

4. Du skriver att ”Ett samhälle med en svag stat lätt blir ett samhälle där svaga faller igenom.” Vad tycker du om alla barn och ungdomar som ”faller igenom” i dag med tanke på den ständigt ökande psykiska ohälsan. Staten löser det med att medicinera barnen med lyckopiller och sömnmedel samt korrigera deras beteendestörningar med manualbaserade program, som till exempel SET, social och emotionell träning som ska dressera fram empati och göra barnen socialt välfungerande. Nya rön inom anknytning, utvecklingspsykologi och neurobiologi visar på att den psykiska ohälsan hos barn och unga kanske faktiskt beror på att staten inte klarar sitt uppdrag att ersätta föräldrarna. Och då får man väl ändå säga att vi i Sverige har en väldigt stark stat, så vad är din lösning – en ännu starkare stat? Ska barnen omhändertas i statens vård ännu tidigare, eller kanske helt och hållet – långt borta från ”föräldrarna godtycke”.

5. Du skriver att moderaterna sjunger ”statens lov”? Kan du precisera i vilka frågor?

6. Finns det någon speciell anledning till att det inte går att blogglänka eller kommentera din ledare?

Med vänlig hälsning
Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

ANNA DAHLBERG SVARADE:

Hej Madeleine,

Tack för ditt mejl. Jag uppfattar flera av dina frågor som djupt ironiska varför de inte utgör någon utgångspunkt för en seriös diskussion. Tidigare såg man barnomsorgen som en service för arbetande föräldrar. Det håller på att svänga. Det blir alltmer uppenbart att barn är läraktiga långt före sju års ålder och att särskilt barn i behov av stöd och av att lära sig svenska drar stora fördelar av att gå på förskolan. Förskolan har dessutom fått en egen läroplan och inordnas numera under utbildningsdepartementet, vilket understryker denna förändrade syn. Förskola och skola är inte två väsensskilda ting.

Det finns självfallet barn som får all social och intellektuell stimulans som de behöver hemma hos sina föräldrar, men det gäller långt ifrån alla. För mig är det uppenbart att skolan bör förlängas ett år och att exempelvis vårdnadsbidraget är en olycklig konstruktion.

Mvh Anna Dahlberg

Tyvärr blir det lätt så här när glappet mellan gräsrötter och vanliga små människor samt media blir för stort. Expressen har aldrig vågat släppa in hemmaföräldrarna i sin tidning - de har aldrig själva fått berätta sin historia om varför tid för barn är bra. Därför har de isolerat sig i sin lilla bubbla, där allt är svart eller vitt och där det bara finns en lösning - och ett sätt att leva. Precis så här gick det för några år sedan också när jag skrev till dåvarande barnomsorgsministern Lena Hallengren, S. Hon svarade något liknande:

Hej!

Lena Hallengren hade gärna svarat på dina frågor om de hade varit formulerade på ett seriöst och professionellt sätt. Nu är de i vissa fall helt felaktiga och i andra fall insinuanta och Lena Hallengren gör därför bedömningen att hon inte har möjlighet att medverka.

Jag är glad trots allt att Anna Dahlberg svarade, att hon gjorde det är bra och starkt gjort. Det är inte så lätt med det skrivna ordet, men det här visar återigen hur mycket bättre och lättare det skulle var om Expressen faktiskt tog sig tid och på ett objektiv och seriöst sätt närmade sig hemmaföräldrarna och tog en dialog. De har väldigt starka uppfattningar (fortfarande) om att hemmaföräldrar är farliga. Det är synd och jag hoppas verkligen att de på allvar en dag (snart) tar tag i sina fördomar mot föräldrar som väljer att ge sina barn tid - och åtminstone försöker nyansera sin världsbild lite.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Snälla proffstyckare - var inte rädda för oss hemmaföräldrar

Andra övertramp från Expressen: "När media går över gränsen"

När barnen ska anpassas till miljön - istället för tvärtom

Foto: D. Sharon Pruitt (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Nu finns det nya rön kring anknytning, utvecklingspsykologi och neurobiologi - men fortfarande så har vi inte en familjepolitik som vilar på vetenskaplig grund. Och de som får betala priset är barnen. Även om media skickar fram en läkare i barnmedicin, som Cecilia Chaprowska - feminist - och engagerad i F! - för att tala om varför det är bra för små barn att börja i förskolan när de är ett år - så blir det allt svårare för politiker och media att inte låtsas om eller se att vi har en alarmerande hög psykisk ohälsa hos barn och ungdomar i det här landet. "Men vilken undersökning säger att det beror på förskolan", säger Cecilia Chaprowska lite överlägset i tv när hon debatterar mot Christian Sörlie Ekström, författare till boken "Hur mår egentligen våra barn?".

- Ja, vilken undersökning visar att det INTE är så?

Sanningen är att det inte finns några undersökningar gjorda under de senaste trettio åren vilken effekt förskolan, med dess stora barngrupper och få personal har på barn. Det verkar helt enkelt inte finnas någon som vill göra en sådan studie - och tro mig, det beror inte på att frågan inte ställts. Det har den ... upprepade gånger, från bland annat Hemmaföräldrars nätverk. Men se en sådan studie vill inte politikerna ta i med tång, än mindre tillsätta någon utredning kring. Tydligen är det billigare och enklare att dokumentera, justera, korrigera och programmera små barn att passa in i miljöer som de inte mår bra av. Och när det går överstyr så finns det "mediciner" som ska korrigera barnens oönskade beteenden eller "mildra" effekterna av stressen och den dåliga miljön.

Personligen så tycker jag att det skulle vara väldigt mycket enklare att bara ta till sig den forskning som finns kring vad små barn behöver och se till att vi får riktig valfrihet så att föräldrar kan välja mellan en mängd olika barnomsorgsalternativ - även omsorg i hemmet. Genom en vettig familjepolitik kan föräldrar också få en chans kan hitta en balans mellan familj och arbete. Lägg ner standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet på dagis från ett års ålder, som den enda som premieras med skattemedel. Börja tänka nytt - och se till att förändra attityden i samhället och på arbetsplatserna - så att de föräldrar som vill kan välja något annat än standardlösningen. Det verkar både billigare, hälsosammare och enklare, än att försöka dressera barn med manualbaserade program som SET, social och emotionell träning, ge dem medicin mot depression, sömnmedel och amfetamin - allt i ett desperat försök att få dem att passa in i ett sätt att leva som de inte mår bra av.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Farlig stress

Lyckopiller till barn i stället för tid, närhet och kärlek

Dokumentera, justera, korrigera och programmera barn

Läge att hissa varningsflagg

Piller - en genväg till medgörliga tonåringar?

Nästa år ett ödesår för valfriheten

Foto:Darin (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Ska man summera året ur ett hemmaförälderperspektiv har förstås en del varit mycket positivt. Fler föräldrar börjar vakna upp och inse att tid för barn är viktigt och många hittar facebookgruppen Hemmaföräldrars nätverk och satsar tid och energi på att också stötta och inspirera varandra.

Men tyvärr ser det fortfarande inte så mycket ljusare ut på valfrihetsfronten. Pengaregnet över de föräldrar som väljer bort tid med sina barn har fortsatt. Föräldralediga med barn i förskolan är den nya överklassen i Sverige. Förr i tiden hade överklassen en nanny som tog hand om barnen, så att föräldrarna fick egentid och livet kunde fortsatta som innan barnen kom. I dag har förskolan blivit en budgetvariant av den livsstilen, där de små barnen till föräldralediga lämnas bort till en utbildad pedagog som tar hand om mellan 5-10 barn samtidigt, så att "mamma kan mysa lite med bebisen", gå till gymmet, ta en latte på stan, shoppa lite nya kuddar till hemmet, eller bara vila.

Den här livsstilen på skattebetalarnas bekostnad har blivit så populär att få politiker vågar göra något åt det hela. Rädslan att stöta sig med den här högljudda och resursstarka gruppen är stor. Järfälla sänkte vistelsetiden för föräldralediga från 30 timmar i veckan till 15 timmar i veckan för två år sedan. Nu har de höjt tillbaka till 30 timmar ... och höjer samtidigt skatten med 35 öre. Skattehöjning till barnvaktslyx - men föräldrarna är nöjda. Nu slipper de ta hand om flera barn samtidigt och får sin "välbehövda" egentid med bebisen. Men kraven lär inte stanna där - det förstår vem som helst. Fler och fler krav kommer att komma från föräldrar som upplever den där timmen mellan middag och läggdags med barnen som enormt krävande. Och de har säkert rätt - för ju mindre tid de spenderar med sina barn - desto jobbigare blir det. För att komma in i föräldrarollen så måste du ju öva och vara med dina barn. Men har vi råd med det här? Och vilka blir lidande i stället då vi inte har hur mycket skattepengar som helst att fördela? Även Botkyrka som erbjuder 35 timmar i veckan till föräldralediga på skattebetalarnas bekostnad, toppar skatteligan i Stockholms län (liksom Järfälla). Dessutom har de störst barngrupper  i länet.

Samtidigt har vi hemmaföräldrarna vars valfrihet hela tiden krymper. Det kommer krav om kvoterad föräldraledighet, obligatorisk förskola och en del kommuner tar bort vårdnadsbidraget.

Debatten i media släpps fortfarande inte fri - och många berättar om hur de inlägg som rör familjepolitik konsekvent rensas bort i kommentarsfälten hos de stora dagstidningarna (trots att de inte bryter mot några regler) som SvD, DN och Expressen (Sydsvenskan är ännu räddare för folkets röst, så de har inte längre en blogglänkar till sina artiklar ... ). Trots dagstidningarnas ovilja att släppa fram även hemmaföräldrarna i debatten, så är föräldrar intresserade och engagerade i familjepolitiken.

Ointresset i media för allt som rör familjepolitik är nu något som också Sveriges television fått känna av. När de började sin serie om förskolan, så startade de med den vinkling som är politiskt korrekt - de skrev om hur "synd" det är om alla små barn till föräldralediga som "bara" får gå 15 timmar i veckan i förskolan och hyllade Botkyrka kommun som låter barnen gå 35 timmar. Här kan vi dock tacka en mängd starka föräldrar till både hemmabarn, dagmammebarn och förskolebarn som tog sig tid att skriva till SVT och tipsa om att det fanns en hel del mer allvarliga problem som till exempel: stora barngrupper och få personal, att skriva om.

Efter mycket om och men, så skrev även SVT om dessa problem ... och möttes av tystnad i media. Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Expressen och Sydsvenskan valde helt sonika att inte rapportera problemen vidare till sina läsare. DN, Expressen och Sydsvenskan satsar hellre tid och energi på att kritisera de föräldrar som väljer att ge sina barn tid och SvD drog igång en stor serie om "föräldrafällan" - hur svårt det är att göra karriär när man får barn. Och lösningen heter förstås kvoterad föräldraledighet, "rätt" till heltid och dygnet-runt-dagis - barnen görs till ett problem. Trist, förutsägbart och onyanserat. Men i perspektivet av att journalisterna är den första statsmakten - så förstås inte helt förvånade. De tar sin roll som "uppfostrare" av svenska folket på stort allvar. Nyheter serveras utifrån ett "rätt" och "fel" - perspektiv.

Faktiskt måste jag säga att Aftonbladet sin röda färg till trots, är den tidning som ändå emellanåt vågar nyansera debatten. De tar in debattartiklar även från hemmaföräldrar och vågar skriva om krisen i förskolan samt ger sina krönikörer utrymme. Även Göteborgsposten ställer sig på de små barnens sida och rapporterar om problemen med dagens familjepolitik och ser till att frågan kommer upp på dagordningen. Ganska sunt egentligen - för vad vinner man på att tiga ihjäl problemen i längden. Det går kanske att förneka att kejsaren är naken ett tag, men inte hur länge som helst.

2013 blir året då det kommer att handla om att till varje pris försvara rätten till valfrihet. Det är väldigt skarpt läge nu och det handlar om att skapa en acceptans för att alla barn är olika och av vi därför kommer att behöva möta det med ett brett utbud av olika barnomsorgsalternativ: omsorg i hemmet, dagmamma, förskola och flerfamiljssystem. Missar vi det tågot nu, så kommer valet 2014 att bli det år då styrningen blir total av inom vilka snäva ramar svenska barnfamiljer tillåts leva sina liv. Jag hoppas att alla som tycker att valfrihet är viktigt och bra, tar chansen att kämpa för den under nästa år. Ett bra sätt är att bli medlem och stötta Hemmaföräldrars nätverk.

Med det vill jag önska alla ett Gott Nytt År!

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Gärna mer barnomsorg - men betala ur egen ficka

Så skapas karriärgapet mellan män och kvinnor

Hemmaföräldrars tankesmedja

DDR bör inte vara ett föredöme för svensk familjepolitik

Myt att vi tjänar på att föräldrar väljer jobb framför barn

Det räcker inte att älska sina barn - man måste visa det också

På facebook cirkulerar just nu en skärmdump av en bild som en förskola lagt ut. Där skriver de att de arbetar kväll för att ta hand om barnen så att föräldrarna kan julhandla "och pusta ut". Sedan får föräldrarna gröt och skinkmacka när de kommer och hämtar barnen. En liten tradition som förskolan haft i 20 år, eftersom de "älskar sina barn".

Ibland är det svårt att veta om det man läser är sant eller inte. Om inlägget är äkta så ser jag flera problem. Det första är att förskolan används som barnvaktslyx på skattebetalarnas bekostnad. Är det till sådant här som våra skattepengar ska gå? Är förskoleföräldrarna som lämnar in sina barn när de är föräldralediga med syskonet, därför att de vill "mysa med nya bebisen", eller de föräldrar som lämnar in barnen "därför att de vill ha lite egentid tillsammans eller fixa med huset", eller de föräldrar som vill gå och träna eller shoppa - den nya överklassen i Sverige? Det verkar nästan så för hej och hå vilket pengaregn det är över dessa föräldrar. Alla är vi med och betalar för att de ska få lite tid ... UTAN sina barn.

Men ve och förbannelse över den som vågar dryfta sig till att säga något, för alla föräldrar älskar ju sina barn, eller hur ... även de som lämnar bort dem, fastän de inte behöver. Ja, naturligtvis även de som skriker högst av alla efter mer tid i förskolan än de lagstadgade 15 timmarna, när de är föräldralediga. Varför inte 30 timmar, 35 timmar, eller 40 - 50 timmar ... med 20 andra barn (eller fler) i stoj och stim, en härlig lång dag i förskolan, under överinseende av utbildade pedagoger? Med buller, stress och en ständig kamp i en tuff grupphierarki. Det mår de små säkert jättebra av ... eller inte. För läser man som förälder på lite om utvecklingspsykologi, anknytning och neurobiologi - så inser man direkt vad ett litet barn behöver och det är: Närhet, kärlek, en god omsorg, en god anknytning och att få upptäcka världen i tryggt sällskap av en vuxen, så att de i socialt samspel kan lära sig saker och utvecklas till socialt välfungerande, trygga och empatiska barn.

Jag tror att kärlek är olika saker för olika människor. Till skillnad från många människor i dag, så tror jag inte att det räcker att känna kärlek till sina barn - jag tror att man i handling också måste visa det. Jag tror att man i största möjliga mån måste finnas där och ge sina barn tid. Men det är inte en åsikt som premieras och det är definitivt inte en handling som premieras i Sverige i dag. Och det må så vara - var och en får göra som de vill, men - jag tycker inte att vi med skattemedel ska premiera de föräldrar som väljer bort tid med sina barn. Jag tycker att det är viktigare att börja premiera de som väljer tid för sina barn.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Alla barns "rätt" till lika dåliga uppväxtvillkor

Socialdemokraterna fortsätter sin familjepolitik som innebär mer styrning och mindre valfrihet. Trots att SVT nyligen rapporterat om den totala krisen i förskolan, med stora barngrupper och få personal, ökade olyckor och personal som förtvivlat säger att de inte kan garantera barnens säkerhet - än mindre bedriva någon form av pedagogisk verksamhet på många förskolor - så ska nu förskolan bli allmän från två års ålder, enligt S nya förslag. Då ska man vara medveten om att dagens situation i förskolan till stor del beror på maxtaxans införande. En maxtaxa som dessutom inte indexreglerats sedan den infördes för nästan tio år sedan. Det gör att förskolan saknar pengar och då blir verksamheten därefter.

Och Svenska Dagbladet (som glömt att rapportera vidare till sina läsare om alla de problem som SVT, efter mycket om och men, kommit fram till) är förstås snabba att rapportera nyheten. Propagandamakarna hos S tycker visst att de hittat den ultimata sloganen för att få människor att tycka att det här är ett toppenförslag: Med allmän förskola barnfattigdomen utraderas och alla barn ska få ”lika bra och jämlika uppväxtvillkor". Lika dåliga uppväxtvillkor då med andra ord, för med allmän förskola från två års ålder - så blir det ännu mindre pengar till förskolan, fler barn, mer överutnyttjande och en ännu sämre verksamhet.

Socialdemokraterna nämner förstås ingenting om hur de ska finansiera ännu mer gratis förskola, till ännu fler barn. Men alla har väl märkt att vi trots världens högsta skatter, inte har världens bästa sjukvård, skola eller äldreomsorg ... inte heller har vi världens bästa barnomsorg, som sagt. Så tänkte de sig ännu högre skatter så bör de nog tänka en gång till. Och alla skattebetalare borde verkligen tänka till både en och två gånger: Vill vi verkligen att våra intjänade inkomster ska gå i skatt till ännu mer gratis förskola, till ännu yngre barn? Eller ska dessa pengar användas till att förbättra sjukvården till exempel? (Visst skulle det vara mysigt att veta att om man nu hamnar på sjukhus så är det städat där till exempel).

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Barn under tre år har inte utvecklat sitt immunförsvar

Mer styrning i framtiden - eller mindre

DDR bör inte vara ett föredöme för svensk familjepolitik

Föräldralediga bör inte få ha små barn i förskolan

Myt att vi tjänar på att föräldrar väljer jobb framför barn

Det måste finnas gränser för välfärdsuppdraget

En förskola i fritt fall

Svenska föräldrar är grundlurade

Borttappade barn i förskolor - stora barngrupper möjlig orsak

När ideologi får styra över små barns behov

Foto:Trynes (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Israels kibbitzer 1950-1980 - tal: Rader av spädbarn, små sovande knyten som dagtid vistades ute i friska luften, i spjälsäng eller stora hagar, matade och ompysslade av effektiva sköterskor. Vid tre fyra års ålder utspisade i barnens matsal, med gemensamma pottstunder, dagens enda chans att bajsa ostraffat. Lite större barn lekande i grupp, sång- och danslekar och idrottsövningar - men aldrig tävlingar, ingen skulle vara förmer än någon annan. Så skulle den nya människan formas i Israels kommunistiska kibbutzer, vars mål var att bygga den sionistiska framtidsdrömmen.

Sverige 2012: Stora grupper av små barn på en liten kostnadseffektiv yta, ledda av utbildade pedagoger. Målet: ”Förskolan är den första delen i skolväsendet och ska lägga grunden i ett livslångt lärande. Verksamheten ska bilda en helhet mellan omsorg, omvårdnad, utveckling och lärande.” Metoden: Barnen ska dokumenteras, justeras samt när de inte är tillräckligt socialt välfungerande eller empatiska - korrigeras med manualbaserade program som till exempel SET, social och emotionell träning. 

Israels kommunistiska kibbutzer: ”Lille Avraham fick träffa sina föräldrar en timme om dagen, efter klockan sju på kvällen. Klockan åtta skulle han gå och lägga sig i barnhuset. Då på kvällen var föräldrarna uttröttade efter en lång dags hårt arbete. Hans mamma arbetade i barnomsorgen, och hans pappa i fruktträdgården. Efter att en hel dag ha ägnat sig åt andras barn, hade hans mamma inte mycket värme kvar för sitt eget barn. Hans pappa brukade ligga på soffan med en tidning över huvudet. Barnen fick gå på tå i rummet, rädda för att störa honom”. Mourning a Father Lost: A Kibbutz Childhood Remembered,  av den israeliske poeten Avraham Balaban).

Sverige 2012, ledare i Sydsvenskan: ”Många föräldrar stressar i dag för att både hinna jobba och se sina barns luciatåg. Det lussas förstås bara en gång om året, men den sammanlagda mängden extra aktiviteter försvårar kombinationen förvärvsarbete och föräldraskap. Studiedagar, utvecklingssamtal, föräldrafika, picknick. öppet hus, avslutningsfester ...
Lägg därtill att barnomsorgen ofta har öppettider som även gör vardagarna svåra att pussla ihop för heltidsarbetande mammor och pappor. Tänk om det finns en enklare lösning:
Att samhället fullt ut börjar hålla vad det lovat – tar väl hand om barnen och de äldre så att de som vill kan jobba lite mer i lugn och ro. Det kräver lite mer jobb i omsorgen, men frigör arbetskraft. Möjligen är det också dags för lägre förväntningar om föräldradeltagande i allsköns sammanhang”.

Hemmaföräldrars nätverk: Där Sydsvenskan (och många med dem) strävar alltmer mot samma ideologi som präglade Israels kibbutzer - så skulle man i stället tänka sig att pröva något nytt (den här ideologin övergavs ändå av Israel för över 30 år sedan, så varför ska vi då prova den?):

En familjepolitik med balans mellan familj och arbete. Där föräldrar har ett brett utbud av olika barnsomorgsalternativ att välja mellan - även omsorg i hemmet. Där vi ser hemmatiden som en merit i en cv och ser till att de föräldrar som pusslat och trixat under småbarnsåren för att ge sina barn tid - faktiskt inte blir diskriminerade, utan är välkomna tillbaka till arbetslivet igen. En familjepolitik som utgår från det lilla barnet och som tar hänsyn till att alla barn är olika. Men som också bygger på de rön kring anknytning och neurobiologi som finns. Ett samhälle som tillåter att människor fattar egna beslut och gör egna val, som stöttar människor i att välja olika. I stället för att styra och tvinga människor att leva inom snäva ramar, som satts ovanifrån. Ja ... ett samhälle som respekterar individen och det fria valet - som respekterar att vi alla har olika drömmar - och för en del av oss så handlar dessa drömmar om att kombinera arbetslinjen, relationslinjen och barnlinjen - det handlar inte bara om välja bort familjen för arbetet!

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:
Svensk familjepolitik och Israels kibbutzer

Förskola före två års ålder kan skada ditt barn

Barn som lämnas för tidigt kan känna sig övergivna

Tid för barn

Miljöpartiet vill ge mer till de som redan får allt

Min lilla skrutt 

I Solna vill Miljöpartiet ta bort vårdnadsbidraget ... för att "ge" pengarna till förskolan i stället.

När jag var gravid så stressade jag och arbetade som en galning ... och blev sjuk i svår preeklampsi - havandeskapsförgiftning, förmodligen på grund av all stress, då jag inte led av någon av de riskfaktorer som anses ge en ökad risk. I vecka 32 blev jag inlagd på specialistmödravården.

Sjukdomen gjorde sedan att läkarna var tvungna att förlösa min dotter för tidigt - eftersom jag hade dött annars ... och hon också. Dagen efter kejsarsnittet blommade min sjukdom ut i full eklampsi och jag fick sövas ner under ett dygn. Förr i tiden dog man av eklampsi - det kan man göra i dag och också. Nere på neonantalen låg en liten skrutt utan sin mamma och mådde inget vidare hon heller. Hon slutade andas men de fick igång henne igen. Ja, vi dog nästan båda två och det fick naturligtvis mig och min familj att tänka om - och planera om - hela vårt liv.

Omänskligt höga krav, under devisen "graviditet är ingen sjukdom" - hade med största sannolikhet skapat hela situationen, för även om graviditet inte är en sjukdom, så kan stress och omänskliga krav på prestation eller andra orsaker göra att man kan bli sjuk av eller under en graviditet. Men i Sverige är vi så "jämställda" och "jämlika" och här är "könet en konstruktion", så vi tar inte hänsyn till några biologiska skillnader mellan män och kvinnor och låtsas därmed inte heller om att graviditet faktiskt innebär en stor påfrestning på kvinnokroppen.

Vår familj fick ompröva allt. Vid den här tiden fanns inte vårdnadsbidraget som hade varit perfekt för oss. Då hade jag kunnat stanna hemma längre OCH behållit min SGI, sjukpenninggrundande inkomst OCH jag hade kunnat ha kvar min anställning OCH jag hade framförallt kunnat vänta längre med att skaffa barn nummer två - något som läkarna rekommenderade. Men eftersom vi vid den här tiden inte hade valfrihet - och inte hade vårdnadsbidrag, så blev följderna av att jag stannade hemma längre med dottern:

* Jag förlorade en fot på arbetsmarknaden
* Jag var tvungen att skaffa ett barn till tätt för att inte förlora min SGI - och fick havandeskapsförgiftning igen

Sådana som jag får och SKA tydligen skylla sig själva enligt Miljöpartiet. Om vi vill ta hänsyn till vårt lilla barns behov eller vår egen hälsa, så ska vi straffas genom att tvingas säga upp oss från jobbet, vi ska förlora vår SGI och vi ska ha noll och nix i subventioner för att vi väljer omsorg i hemmet, utifrån vårt lilla barns behov. Samtidigt som andra föräldrar ska få ha syskon på dagis 30 timmar i veckan när de är hemma med sin nyfödda bebis, till en kostnad om cirka 100 000 kronor. Det betyder alltså att skattebetalarnas pengar ska fördelas enligt följande om vi ställer dessa två grupper mot varandra:

Den som sköter omsorgen om sitt barn i hemmet ska få noll kronor i subvention.
Den som lämnar bort sitt barn till förskolan ska få 100 000 kronor i subvention.

Alternativet för den som inte vill drabbas av alla negativa effekter av att stanna hemma längre, är att offra sitt barn - att tvingas sätta in ett barn som kanske är för tidigt fött och infektionskänsligt, i förskolan redan som ettåring. Men lite skit får man tydligen ta enligt Miljöpartiet. Sorgligt med ännu ett parti som struntar i barnperspektivet.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Myten om vårdnadsbidraget

Myt att vi tjänar på att föräldrar väljer jobb framför barn

DDR bör inte vara ett föredöme för svensk familjepolitik

Expressen fortsätter klappjakten på föräldrar

Foto: Extra Medium (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Viacom har intervjuat 15 000 personer i 24 länder - däribland Sverige. Studien visar på tre huvudsakliga drivkrafter för de som intervjuats. De intervjuade går under benämningen Generation Y i studien, men kallas även Millennials. Det mest utmärkande för studien är att för Generation Y så är familjen är oerhört viktig. En kärleksfull familj är svaret på hur man blir lycklig, såväl som ett mått på ett bra liv. Den här undersökningen visar att Generation Y, som jag ser det, vill ha en balans mellan arbete och familj. Ganska självklara saker egentligen.

Och även övriga generationer börjar vakna alltmer och kräva sin rätt till valfrihet. De vill inte leva under DDR-liknande ramar där allting ska detaljstyras ovanifrån. Visst många lever fortfarande nöjda "konserverade i sina matrixbehållare, där de levererar energi till staten och sedan får sina detaljregisserade liv tillbaka". Men väldigt många börjar också vakna upp och vill ha makten över vilka livsval de ska få göra - de vill ha en balans och en gräns för hur mycket politiken ska styra i deras liv. De vill att arbetslinjen kompletteras med relationslinjen och barnlinjen.

Det här är människor som vill ha många olika barnomsorgsalternativ att välja mellan, som inte vill ha standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet på dagis från ett års ålder, de vill styra mer över sin arbetstid och de vill ha en balans mellan tid för barn och tid för arbete. Helt enkelt eftersom alla familjer och alla barn är olika. Och det härliga är att nu börjar dessa människor att hitta varandra - och stötta varandra. Men tyvärr har inte media hängt med i utvecklingen - därför att de inte gillar den här gruppen av människor. Man kan bara undra varför?

Personligen har jag aldrig förstått vad det är som är så hotfullt med att vi människor är olika och väljer olika. Redan 2005 vädjade jag till proffstyckarna att sluta vara så rädda för hemmaföräldrar. Men vissa av dem kan bara inte sluta. Expressens ledarsida toppar nog listan måste jag säga, tätt följd av Sydsvenskan och Heidi Avellan. Tänk att vi vanliga små mammor och pappor kan ses som ett så stort hot. Allt vi vill är ju att få en chans att ge våra barn tid - att hitta balans. Vi mår ju så mycket bättre när vi får den möjligheten. Vi jobbar bättre, presterar bättre, när vi får tid också för relationer ... och framförallt så vill ju många människor ha den här balansen. 

Nej Expressen - vi måste inte ha en politik som under täckmanteln: "skydda barnen från föräldrarna" ser till att överlåta ansvaret för ALLA barn till staten. Bara för att det finns familjer som inte fungerar och där stöd behöver sättas in, så ska man inte utgå från att alla föräldrar är farliga för sina barn. Och tack - men nej tack till ännu mer styrning och kvoterad föräldraförsäkring (och måste ni köra den med "kvinnofälla" nu igen?). Återigen vi ska inte under några omständigheter tvinga människor att leva inom snäva ramar som satts ovanifrån. Muren har fallit, DDR har gått i graven. Och det finns inte någon som helst anledning att vi ska fortsätta att driva en DDR-liknande politik i det här landet.

Hur svårt kan det vara att förstå, på en skala ?

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:
När media går över gränsen (Karin Olsson, Expressens ledarredaktion, när hon lurade sig in hos en hemmafamilj)
Expressenpartiet vill in och begränsa valfriheten
Bygga relationer för sin överlevnad

Mer styrning i framtiden - eller mindre

Foto: anonymousthomas (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Tillsammans skriver vi nu vår historia: Alla vi föräldrar som vill ge våra barn tid, som vill ha valfrihet och många olika barnomsorgsalternativ att välja mellan - där även hemmaalternativet räkna som ett barnomsorgsalternativ, som vill välja mellan olika skolor för att hitta den som passar våra barn bäst, som vill känna att vi får arbeta deltid, utan att stämplas som jobbskolkare - ja kort och gott - som vill bestämma mer själva över hur vi vill forma och leva våra liv.

Jag säger bara Kuba, Sovjet, Nordkorea, Kina, DDR ... inte känns det som en dröm att sträva efter. Visst alla hade/har det lika dåligt, utom de som styr förstås, som ser till att ha det bästa av allt. Men om man sätter sig in i hur litet makt vanliga människor hade/har i dessa länder, så känner nog de allra flesta att dit vill vi inte.

Men även vi i Sverige har varit väldigt hårt styrda. Vi har inte heller gjort upp med vår historia. Jag försöker förklara för mina barn hur det egentligen var på 1950, 1960 och 1970-talet, när vi hade en tv-kanal som staten ägde och styrde. De nyheter vi fick var vinklade för att understödja socialdemokraterna och syftade till, att se till att de bibehöll sitt maktinnehav. Barnprogrammen var vänstervridna och barnen skulle indoktrineras redan från det att de var små. Även radiokanalerna ägdes och styrdes av staten, som var lika med socialdemokraterna. När lilla Radio Nord försökte sända mer musik och mindre propaganda utanför tv- och radiomonopolet blev de jagade som terrorister. Rädslan för det fria ordet var extremt stor i Sverige - fri debatt, fri tv, radio och media - kunde ju göra att människor började tänka själva - de kunde få fler versioner av saker och ting.

Skolan var också styrd, läroböckerna tillrättalagda för att passa det socialdemokratiska budskapet (något vi fortfarande lider under) och många av lärarna utbildades i DDR. Vi har många olika politiska partier i Sverige, men fortfarande har ett parti monopol på en helgfri dag - socialdemokraterna med sitt första majfirande. Fackföreningarna vars medlemmar röstar på en mängd olika partier  - skickar fortfarande miljoner för att stötta sossarna, eller så stöttar de S i sina medlemstidningar och vinklar alla nyheter åt det röda hållet.

Någonstans kan jag känna att vi fortfarande inte är fria i det här landet - fria att välja själva hur vi vill leva våra liv - fria att säga vad vi tycker och tänker. Jag kan bara gå till mig själv - fortfarande känner jag stor rädsla, som till exempel när jag nyligen gav mig in i debatten om 35 timmars förskola för föräldralediga (på skattebetalarnas bekostnad). Rädd, väldigt rädd helt enkelt för att låta mina åsikter synas och höras i ett debattforum. Vilka personliga påhopp riskerade jag nu? Jag är ju bara en vanlig liten mamma - det är så enkelt att ge sig på mig och "slakta" mig. Och ändå säger jag något så harmlöst som att det är okej att föräldrar vill ge sina barn tid och att det nog är dags att sätta gränser för välfärdsuppdraget. Vad är föräldrarnas ansvar och vad är statens, när det till exempel kommer till barnen?

Men ska man verkligen behöva vara rädd i ett land som kallar sig en demokrati? Och jag är inte ensam, vi är många som är rädda - som dagligen funderar över om priset vi kan komma att få betala, gör det värt att vi framför vår åsikt. Men när vi tiger, så trycks vi också hela tiden undan och styrningen ökar och människor får hela tiden mindre valfrihet.

Nu har vi ändå flera tv-kanaler, flera radiokanaler och där media fortfarande är lite rädda för den fria debatten, så behöver vi inte längre se våra insändare bli refuserade - vi kan skriva på nätet i stället och sprida vårt budskap. Och vi börjar bli ganska många nu, som tröttnat på de snäva ramar som vi ska få tillåtelse att leva under. Vi vill inte det här längre. Vi är olika, vi har olika drömmar, olika livsstilar, olika politisk åskådning - men det vi har gemensamt är drömmen om mer makt att själva bestämma över våra liv. Därför måste vi hålla ihop, stötta varandra och på allvar fundera över vad som händer i nästa val. Tyvärr men om socialdemokraterna återfår makten så kommer styrningen att öka igen och valfriheten minska.

Just nu har de siktet inställt på våra minsta. Inga barn ska få vara hemma längre och alla barn ska in i förskolan samtidigt som föräldrar ska arbeta heltid i jämställdhetens namn. Obligatorisk förskola från tre års ålder väntar runt hörnet och tanken är väl att med alla barn på institution utradera alla skillnader mellan barnen och ge staten makten att fostra, korrigera och dressera barnen i den mall som sossarna har satt upp. Jag vill verkligen inte dit, jag vill verkligen inte tillbaka till något gammalt - jag vill ha ett fritt samhälle, med en fri debatt, valfrihet - ett samhälle där vi kommunicerar, debatterar och stöttar varandra - där vi tillsammans bestämmer färdriktningen men också där friheten för varje individ att forma sitt liv är stor.

Känner DU likadant? Då tycker jag att du redan nu ska fundera över vad politiken betyder för dig. Sätt dig in i vad en röst på de olika partierna egentligen betyder? Vilka partier vill ge makten åt gräsrötterna och vilka vill bestämma åt dem? Din röst i nästa val bestämmer framtiden - det är om två år och även fram till dess som vi tillsammans nu skriver nästa kapitel i Sveriges historia. Det handlar om att välja mindre frihet eller mer ...

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

(S)VT granskar förskolan

En granskning av förskolan låter ju bra. Inte någon har väl missat larmrapporterna om de stora barngrupperna, låg personaltäthet eller ökningen av de allvarliga skadorna hos förskolebarn. Frågan är väl om pengarna räcker för att förskolan ska vara en trygg plats och om den erbjuder en bra arbetsmiljö för personal och barn. Lägger man sedan till att förskolan inte bara har ett omsorgsuppdrag numera - utan också en läroplan, så måste man förstås fundera över om den klarar det pedagogiska uppdraget som situationen ser ut i många förskolor.

Vad kommer då "oberoende" (S)VT att komma fram till i sin granskning av förskolan? Kanalen som drivs med våra skattepengar och som ska ge saklig information. Nja ... nu måste vi komma ihåg att SVT inte är oberoende och då kan nästan vem som helst ana redan innan hur upplägget kommer att se ut. I stället för en seriös granskning - så blir det förstås tillrättalagd information. Det arbete som skulle kunna läggas ner för att hitta brister - mynnar förstås ut i att de i och för sig säkert identifierar bristerna... men sedan handlar det inte om att presentera problemen och få igång en diskussion om vad som kan bli bättre.  Nej, (S)VT är ju en propagandainstitution. Genom att titta på vad de presenterar - kan man lätt lista ut HUR de vill att föräldrar ska göra.

Var går till exempel gränserna för välfärdsuppdraget? Är det rimligt att skattebetalarna ska stå för notan för de föräldrar som är föräldralediga och ändå sätter syskon i förskolan? Den diskussionen tar förstås inte (S)VT - de väljer att presentera hur synd det är om de barn som inte får vara mer än 15 timmar i veckan i förskolan. 

Det finns flera allvarliga brister inom förskolan som föräldrar bör få vetskap om, så att de kan vara med och påverka och bidra till en bättre miljö för sina barn. Det ska därför bli intressant att se vilken problemanalys (S)VT gör och om de över huvud taget kommer att göra någon form av seriös problemanalys.

Problem inom förskolan i dag:

* Stora barngrupper
* Få personal
* Kraftig ökning av allvarliga skador, olyckor, rymningar och borttappade barn
* Fler barn behandlas med manualbaserade program i förskolan
* Miljö - buller, stress (93% av förskolorna får nedslag på verksamheten från Arbetsmiljöverket)
* Förskolebarn saknar skydd i en arbetsmiljölag
* Det finns ingen forskning gjord på förskolan effekter
* Höga sjukskrivningstal hos personalen
* Ett överutnyttjande av förskolan
* Maxtaxan - pengarna räcker inte
* Smittspridning, resistenta pneumokocker, meningokocker, mm
* Regeringen har tillsatt en utredning om att införa Lex Sarah i förskolan i juli 2012 - när kommer den?

Nu råkar jag veta att mängder med föräldrar, pedagoger och olika nätverk som arbetar för att förbättra ovanstående har tagit kontakt med (S)VT, så information om läget har de garanterat fått. Nu ska vi med spänning se hur de fortsätter att rapportera. Blir det i syfte att förbättra för de små barnen - eller blir det i syfte att försöka styra "det dumma folket" (fåren) - bort från ovanstående problembeskrivning.

Personligen är jag ganska säker på svaret. Men det ska ändå bli spännande att se hur de ska försöka vinkla saker - för det säger nämligen väldigt mycket om hur de ser på sitt uppdrag.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

DDR bör inte vara föredöme för svensk familjepolitik

Svenska föräldrar är grundlurade

Förskolan, sanningen och forskningen

Barn och Kunskap, - med anledning av förskoledebatten

Flest timmar på dagis vinner


P.S Den 18 oktober: Den 15 oktober gick Botkyrka ut med ett pressmeddelande för att "skryta" med att de minsann har 35 timmar till alla föräldralediga, arbetslösa, studerande - ja, alla som inte arbetar. http://www.botkyrka.se/Nyheter/Sidor/I-Botkyrka-har-alla-barn-rätt-till-minst-35-timmars-förskola-.aspx Och i dag går socialdemokraterna ut i Aftonbladet och berättar att de för endast 30 miljoner kronor på skattebetalarnas bekostnad, har ökat på "välfärdsuppdraget" med det här. Gamla, sjuka, stora barngrupper, få personal, inga problem - det är här Botkyrka lägger sina resurser, så lägligt då att (S)VT gör just den vinkling de gör ...

3 november: SVT:s granskning verkar ha upphört. Hittills har de inte kommit fram med några fler nyheter (annat än att EN förskola har en råttinvasion). Varför tar de inte och granskar de ärenden som rör Botkyrka och som finns hos Skolinspektionen?

VARFÖR tar de inte och tittar på hur vanligt det är att personal kränker barn i förskolan? Har de ökat? Skulle Lex Sarah kunna hjälpa till och minska kränkningarna? Här är ännu ett fall där barn kränks (och föräldrar i och för sig reagerar men fortsätter att lämna barnen ...) http://m.expressen.se/gt/forskollarare-tejpade-igen-barnens-munnar/?partner=wwwhttp://m.expressen.se/gt/forskollarare-tejpade-igen-barnens-munnar/?partner=www

Samspel utvecklar föräldraskapet

Foto: M Glasgow (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Barn lär sig saker i socialt samspel med en vuxen. Redan det lilla nyfödda barnet börjar interagera med föräldern, barnet tittar och härmar. Orsaken heter spegelneuroner, vi är programmerade att ta social kontakt och hjärnan utvecklas och lär sig hela tiden nya saker i det sociala samspelet.

Det är därför det är mindre bra med barnvagnar där det lilla barnet är vänt ifrån föräldern och ännu sämre är det med alla smartphones, som gör att dagens föräldrar inte samspelar i tillräckligt stor utsträckning med sina barn, utan i stället pratar i telefon, sms:ar eller är ute på internet. Det är här och nu som gäller för små barn. De ser något, söker kontakt med den vuxne och får en reaktion ... och lär sig något nytt. Om de nu inte sitter så till att de inte ser föräldern ... eller har en förälder som är upptagen med sin smartphone.

Den avskärmning som vi ser hos vissa föräldrar och som börjar tidigt försvårar inte bara för barnet att lära sig socialt samspel och empati, utan försvårar även för föräldern att komma in i föräldrarollen. Om du inte samspelar med ditt barn i särskilt stor utsträckning, så lär du dig inte heller att förstå och tolka ditt barns behov. Inte blir det lättare av att många föräldrar sedan lämnar bort barnet vid ett års ålder, till en stor barngrupp med få personal - där barnet inte heller får samspela socialt i särskilt stor utsträckning med vuxna. Det skapar svårigheter både för barnet och för föräldern.

Barnet lär sig att överleva i den miljön som erbjuds och finner lämpliga beteenden för att klara sig. Beteenden som kanske inte fungerar lika bra i en miljö utanför förskolan. Något som kanske kan vara en förklaring till den situation vi ser i många skolor i dag, där många barn utagerar och mobbar samt definieras med vad vi ofta kallar beteendestörningar, som skolan i sin tur försöker korrigera med manualbaserade program som ska "dressera" in rätt beteende hos barnen och "lära dem" empati. För de små verkar nämligen inte alltid vara så empatiska. Problemet är bara att empatisk blir du om du blivit empatiskt behandlad. Problemet med empatistörning kan alltså bero på att barnen bara upprepar det beteende de lärt sig i en alltför tuff miljö som en stor barngrupp med för få personal kan skapa. Men som naturligtvis kan uppstå också beroende på andra mindre gynnsamma omständigheter under uppväxten.

Utagerande barn skapar även stress och oro hos föräldrarna. Har du varit en närvarande förälder och gett dina barn tid, så har du även (utan att du tänkt på det) utvecklat dig själv i din föräldraroll. Du har lärt dig att läsa av ditt barn och förstå vad det signalerar. Du har knutit an till barnet och du har varit med om en hel del utvecklingsfaser (trotsperioder) på vägen - som du varit tvungen att hantera och som utvecklat dig. Föräldraskap går i arv, ofta upprepar vi det vi själva varit med om och hur vi ska agera i olika situationer sitter ofta i ryggmärgen.

En ny trend hos många av dagens föräldrar är att de försöker läsa sig till hur de ska agera som föräldrar. Ett ganska tungrott sätt att hantera alla de händelser som inträffar dagligen när man har barn. Därför poppar föräldrautbildningarna upp som svampar ur jorden. De tycks fylla ett stort behov men tyvärr är de framtagna, liksom de manualbaserade programmen som används i förskolor och skolor (som SET, social och emotionell träning), för att ge föräldrarna en quick fix att dressera fram "rätt" beteende hos barnen. Problemet med föräldraskap är bara att det till att börja med inte finns någon quick fix som passar alla - eftersom varje barn är unikt och varje situation är unik. Det gör att barn riskerar att fara illa och ta skada.

Nej, det finns inte någon snabbkurs för att bli en bra förälder, inte heller någon quick fix för att dressera fram rätt beteende hos barn - däremot så finns det alla möjligheter att göra rätt från början. Så lägg bort mobilen, vänd barnvagnen åt rätt håll, var närvarande och se till att samspela med ditt barn. Då lär sig barnet mängder av saker och socialt samspel är A och O för barnets språkutveckling. Och framförallt lär DU dig saker ... och utvecklar DITT kunnande.

Väljer du förskola till ditt barn tidigt (kanske för att du måste) - så välj en där det finns en möjlighet för barnet att knyta an till personalen ... där barnet kan samspela med en vuxen ... där barngruppen inte är för stor eller personalen för få. Och försök att se till att personalen först och främst verkar ha medkänsla, sunt förnuft och att de är empatiska - för det är det som avgör HUR ditt barn kommer att utvecklas. Personligen så rekommenderar jag dagmamma om det alternativet finns. Köerna är dock ofta väldigt långa - så det gäller att ställa sig i kö i god tid. (Många förskollärare väljer själva dagmamma till sina barn, vilket kan vara en god vägledning).

De föräldrar som vill komplettera hemmalivet med förskola till barnet när de blivit lite äldre bör se till att barnet inte går mer än 15 timmar i veckan. Sedan är det bra om barnet inte börjar innan två års ålder (säger en del experter) eller innan tre års ålder (säger andra experter). Alla barn är olika så här är det magkänslan som gäller. Enligt NICHD studien visar det sig att förskolebarn blir mer aggressiva än hemmabarn - och det är direkt kopplat till vistelsetiden i förskolan. Ju längre dagar - desto mer aggressiva barn. Små barn är nämligen sköra. Deras hjärnor är under utveckling och mycket känsliga för stress, buller, stora barngrupper och få personal. En ogynnsam miljö kan faktiskt vara direkt skadligt för deras utveckling.

Men överlägset alla gånger är, om du kan ge ditt barn tid hemma - så många år som möjligt. För vill du ha ett socialt välfungerande barn som utvecklas optimalt och lär sig mängder av saker, så är du som förälder alltid överlägset bäst. Mycket också på grund av den ständiga interaktionen som sker mellan dig och ditt barn, där ni lär av varandra hela tiden. Och satsar du på att ge ditt barn tid, så brukar de flesta också satsa på att bygga nätverk med andra föräldrar och det är verkligen guld värt. För då har du alla chanser att diskutera föräldrarollen och olika utvecklingsperioder hos barnet, med andra föräldrar. Föräldrar som känner dig och ditt barn. Och det är hundra gånger mer värt än att gå en manualbaserad kurs i föräldraskap!

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Hippocampus skadas av stress och kortisol

Psykologer larmar om stress hos barn

Stressade barn löper större risk för allergi

Farlig stress hos barn

Skrämmande okunskap hos vissa läkare

Dagis kan skada ditt barn

Empati börjar spegelneuronerna

Det civila samhället och föräldrar som stöttar varandra

Sverige är ett land i snabb förändring. Även om en majoritet fortsätter att leva inom de ramar politikerna har satt upp, som om de vore de enda och de bästa - så börjar ett litet uppror smyga sig in ... lite av civil olydnad. Allt fler föräldrar börjar nämligen att lyssna till sin magkänsla:

"Lämna skrikande barn i förskolan och bara gå - nej, tack”.

Nu börjar föräldrar sätta ner foten och faktiskt ifrågasätta de pedagoger som i princip rycker ett gråtande barn ur famnen på en förälder och ber dem att gå. De vill ha en dialog med pedagogerna i förskolan - de vill hitta en unik lösning för just det egna barnet, för att göra lämningen smidig. De har nämligen insett att alla barn är olika och att det inte finns EN lösning som passar alla barn. Många av de inkännande föräldrarna som ser sitt barns specifika behov och som lyssnar - börjar också klura på om förskola i alla lägen alltid är det bästa. Även om många förskolor är utmärkta, med små barngrupper och tillräckligt med personal - så finns det de där maxtaxan skapat en verksamhet där pengabristen leder till så stora besparingar att de går ut över barnen.

En gång tyckte jag mig se att de föräldrar som en gång sugits in i förskolekarusellen sällan förändrade något. Vad som än hände så fortsatte de på den invanda vägen. Inga signaler i världen från de egna barnen, incidenter i förskolan eller annat som borde mana till eftertanke gjorde det. (Min högst personliga uppfattning).

Men något har hänt.

Vilsna, lite rädda, osäkra på vad de ska kunna göra i stället ... googlar de febrilt och några hittar hit. Här får de tips om att det går att korta ner förskoledagarna, att det går att byta till dagmamma eller att det går att stanna hemma på heltid. Då vill de nätverka och hitta andra som är hemma för att få råd och stöd i sitt nya beslut att droppa standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet på dagis från ett års ålder. De vill sy ihop sin egen unika lösning och lika chockade som de som vaknar upp i filmen Matrix blir när de ser världen de lever i med helt nya ögon – blir de här föräldrarna när de inser att de har ett val och att de nu dessutom står i begrepp att göra ett annat val – än just det val politikerna stakat ut. Skrämmande, mycket också på grund av att skillnaderna i belöning är väldigt stora. Politikernas lösning – standardlösningen – belönas både med ett stort pengaregn över de barnfamiljer som väljer den, men också i stöd av ett antal myter som flitigt serveras runt om i media. Myter som syftar till att få föräldrar att leva inom "ramarna". Och jag är då förstås väldigt emot dessa myter – och vill hellre se fakta. (En myt jag till exempel starkt ogillar är den att dagisbarn blir bättre i skolan eller att små barn behöver förskolepedagogik). Hemmapedagogiken där en vuxen vägleder barnet i att lära sig nya saker, är faktiskt överlägsen, av den enkla anledningen att det är i samspel med en vuxen som barn lär sig saker och utvecklar sitt språk.

Precis som i filmen Matrix är det enklare att inte välja, att stanna kvar i en värld av trygghet där någon annan sätter ramarna. Att välja själv är skrämmande och det är då man också plötsligt blir beroende av andra föräldrar på ett helt nytt sätt.

Det är där facebookgruppen för Hemmaföräldrars nätverk kommer in. Fler hittar dit - ja, tillströmningen på sistone har faktiskt blivit riktigt stor. Men det är en grupp för stöd för de föräldrar som väljer att ge sina barn tid och inte för en debatt som ska utmynna i "rätt" eller "fel". Det finns inget rätt eller fel - eftersom alla barn och alla familjer är olika. Diskussioner är bra - olika åsikter är bra - sedan kan var och en plocka det som de tycker passar dem själva bäst.

Tanken med facebookgruppen är att trådar startas med en fråga, en tanke, en åsikt och sedan fyller de som känner att de har något att bidra med på med tips, råd, stöd och idéer eller sina egna tankar. Känner man att man ser rött inför en tråd – då är det lika bra att inte gå in och kommentera i just den tråden ... för det finns ju som sagt inget rätt eller fel. Och så är det ju med oss människor ibland triggas vi av vissa åsikter och klarar vi att hantera det på ett bra sätt – så växer vi som människor. Fråga mig, jag är som en elefant i en glasbutik ibland och tvingas då tänka om och omformulera mig. För min ambition är inte att göra någon ledsen – jag vill dela med mig av mina tankar, väcka tankar och i slutändan utveckla samhället, så att det blir bättre anpassat – för alla. Sedan rör jag om i grytan medvetet ibland ... sticker ut i olika debattartiklar och blogginlägg. Men det ser jag lite som "kejsaren-är-naken-syndromet" – ska en förändring till så måste jag säga det man inte får – det som inte är PK (politiskt korrekt).

Medlemmarna bestämmer själva hur mycket de vill dela med sig och vilka trådar de vill starta. Varje medlem ansvarar själv för sina inlägg och eftersom det är en grupp för hemmaföräldrar, så måste också respekten finnas där för att hemmaföräldrarna måste få en chans att skriva om frågor som är specifika för just dem. Utmaningen blir att behålla den goda andan i gruppen, även när fler och fler hittar dit och det blir lika många olika åsikter som medlemmar :).

Är du missnöjd med ett inlägg så hör gärna av dig till mig och det går också att anmäla ett inlägg. Jag vill gärna påminna om att jag gör det här helt ideellt och på min fritid - så jag hoppas att alla kan använda fingertoppskänsla och arbeta efter gruppens filosofi om "goda ringar på vattnet …". Ta emot tips, stöd och inspiration … och ge sedan något tillbaka … och sprid vidare att Hemmaföräldrars nätverk, HFN, finns, så att fler kan hitta oss och få stöd.

Men visst ska vi klara att ha en god anda i gruppen - för det viktigaste vi föräldrar har, när det gäller att utveckla och blir trygga i vår föräldraroll – är varandra. Inga föräldrautbildningar i världen kan någonsin ersätta sunt förnuft, magkänsla och de råd och det stöd som föräldrar kan ge varandra och därför är vår facebookgrupp så viktig.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Det måste finnas gränser för välfärdsuppdraget

Foto: Pixabay

Alliansregeringen har satt ett ideologiskt avtryck i statistiken. Vi har fått nästan en hel poäng till på den tiogradiga skalan vad gäller företags- och arbetsmarknadsregleringar.   Ja det stämmer säkert som Benjamin Katzeff Silberstein  skriver i SvD   - att Sverige har blivit friare. Vi har fått ett bättre välstånd (trots några år med lågkonjunktur) genom de få reformer som har gjorts, men tyvärr så lever vi fortfarande kvar under de planekonomiska tankar som styrt det här landet i decennier och flera områden som barnomsorgen styrs fortfarande av gamla tankar från DDR.

Vissa saker är så självklara att det kommer att ta åratal av avprogrammering för att komma tillrätta med. Hur förklarar man annars att så många överutnyttjar förskolan, utan eftertanke om vad det egentligen kostar och sätter sina små barn under tre år där när de ändå är föräldralediga? Glatt konstaterar de bara "jag behöver lite egentid med bebisen". Och så får skattebetalarna stå för notan. Ifrågasätter någon det, så är det bara att höja skatten eller hur? 

Varför inte bara trycka upp mer pengar? Samtidigt lider sjukvården brist på pengar, liksom äldrevården och även många andra områden är eftersatta - trots att Sverige är ett land som har världens högsta marginalskatt. För den som slängt chippet i nacken och börjat tänka lite själv - så är det ganska uppenbart att det inte bara handlar om att höja skatterna - utan också om HUR skatterna används. Vad ska pengarna gå till. Ska vi till exempel förbättra sjukvården och rädda fler liv? Ska vi förbättra för våra gamla som byggde vår välfärd så att de får bra och meningsfulla dagar och faktiskt får skörda vad de sått? Ska vi ha en trygg och säker förskola? Många olika barnomsorgsalternativ? En bra skola med drägliga arbetsvillkor för lärarna och en bra miljö för barnen?

Då kan vi kanske inte erbjuda i princip gratis förskola/gratis barnvakt utan särskilda skäl till barn under tre år när föräldrarna är föräldralediga. Det vi kan erbjuda är i stället en öppen förskola dit de föräldralediga kan gå med både det äldre och det yngre barnet.

Nu har jag i alla fall sagt det man absolut inte får - och det som få vågar säga:  Föräldralediga bör inte få ha små barn i förskola - utan att betala en timpenning för det.

Ibland måste någon våga säga att "Kejsaren är naken" - våga se det uppenbara. Faktiskt våga se att vi också har ett ansvar för vad vi tillåter att skattepengarna går till.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Gärna mer barnomsorg - men betala ur egen ficka