torsdag, september 20, 2018

Att ge barnen kärlek är viktigare än materiella saker

Jag läser om brottaren Frank Anderssons tragiska bortgång och mina tankar går till hans familj. Det enda jag kan tänka på när jag ser hans fotografi är vilken svår barndom han hade. Just en berättelse om hur han lämnades ensam hemma fastspänd i spjälsängen när resten av familjen åkte på utflykt, har bränt sig fast i mitt minne. Han var väl cirka två år och mamman orkade inte ta med honom. Jag ser det lilla barnet framför mig, sittandes ensam timme efter timme, utan mat och vatten, men framförallt utan kärlek. Vad gör en sådan upplevelse med ett barn? Vågar någon som blivit så kärlekslöst behandlad någonsin släppa någon nära och bygga en stark varaktig relation. Han var en glad gamäng har jag förstått med ett stort hjärta, men jag tror att hans barndom påverkade honom mycket.

Vi hemmaföräldrar har alltid dåligt samvete över allt vi inte lyckas ge våra barn. Vi oroar oss och jämför och kämpar för att våra barn ska få allt det som andra har. Men jag tänker som så att vi borde lägga ner allt sådant som handlar om materiella saker. Det är inte hela världen att växa upp i en hyrestrea, även om kompisarna bor i en villa. Det är inte hela världen att inte få resa utomlands titt som tätt, eller att inte ha ett överflöd av dyra leksaker. Vilket barn vill ha alla materiella saker om det samtidigt inte får närhet, kärlek, god omsorg, god anknytning och tid med sina föräldrar. Vad är kändisskap och framgång värt om du inte fick kärlek som barn och en trygg tillvaro?

Många som når enorma framgångar - dukar ändå under som unga. Det är ofta vi får läsa i tidningarna om kända, framgångsrika artister som dött på grund av drogmissbruk eller självmord. Jag är övertygad om att barndomen kan vara en komponent som bidrar till undergången. Självklart är det inte hela sanningen men en pusselbit. Kärlek, närhet, kramar och tid med föräldrarna är så mycket mer värt än en massa prylar. Och när vi hemmaföräldrar oroar oss för allt vi tycker att våra barn inte får, så borde vi fokusera mer på vad vi faktiskt ger dem när vi väljer tid för barn och balans mellan familj och arbete.

Jag önskar så att vi kunde se bättre vad som faktiskt är värt något - och snegla mindre på vad tidsandan för tillfället hetsar oss till att tro är viktigt. Det bästa vi kan lära våra barn är att de får vara avundsjuka - men aldrig missunnsamma. Vill de ha något så får de arbeta för det. Lär dem att om de drömmer om att få bo i en stor villa, så kan de nå dit, genom att plugga i skolan och satsa på en bra utbildning, eller välja ett hantverksyrke som är eftertraktat och där de tjänar bra med pengar. Sedan får de välja själva vilka prioriteringar de vill göra som vuxna. Jag tror ändå att de flesta som vuxit upp i hälsosamma hem med en bra balans, kommer att göra vettiga prioriteringar en dag. Genom att ge dem en trygg barndom och samtidigt berätta att de faktiskt kan välja vilken väg de vill gå - att de är de själva som har makten, så har vi gett dem den bästa gåvan av alla: valfriheten och en möjlighet till en bra balans. Det här går inte att värdera, men det är som jag ser det, så mycket mer värt än alla materialla saker i världen.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Mamma du gjorde så rätt som tog hem mig från förskolan

Vi gråter över barnen i USA, men ser inte hur våra egna barn behandlas

För att undvika psykisk ohälsa måste vi titta på små barns behov

De första sex viktiga åren lägger grunden för hur ditt barn utvecklas

onsdag, september 12, 2018

Långa dagar i förskoleklass? Så förhandlar du ner antalet timmar

Sedan förskoleklassen blivit obligatorisk så har många föräldrar upptäckt att vissa skolor faktiskt har fler timmar för barnen än de 15 timmar som är obligatoriska. Orsaken är att politikerna godkänt en skrivning om att "minst 15 timmar ska vara obligatoriska". Det har gjort att vissa skolor valt upp till sex timmar per dag – alltså 30 timmar i veckan som obligatorisk skoltid. En förälder skrev till mig och var väldigt missnöjd med det upplägget de hade i deras skola med långa dagar. Jag tipsade henne om att prata med rektor samt barn- och utbildningsförvaltningen i kommunen. Det blev en bra dialog och tack vare att även fler föräldrar hört av sig så agerade rektorn.

Här är förälderns berättelse:

"Nu fick jag tag i rektorn igen och tydligen är det fler som ringt angående tiderna. Så dom håller på att diskutera möjligheterna. Rektorn håller helt med mig angående långa dagar och att en del ändå har barnen på fritids och vill ha sina barn där hela dagarna ändå, men att det ändå funnits en dialog mellan skola och föräldrar. Hon pratade om lediga fredagar eller kortare dagar, men saker som skolskjuts måste ordnas i så fall. Hon skulle höra av sig nästa vecka innan skolstart. Men så skönt att fler hört av sig och att rektorn (i nuläget, hon kan ju ändra sig) håller med."

"Fick precis ett samtal av rektorn. Mer information kommer imorgon vid skolstart, men dom har haft möte och beslutat att förskoleklassen slutar 12.30 på måndagar istället för 14.10 och slutar vid 13.00 dom andra dagarna istället för 14.10. Jag är inte helt nöjd och sa att det fortfarande är många timmar, fortfarande över 20 timmar i veckan när det faktiskt bara är skolplikt 15. Men hon sa att det är det bästa dom kan göra då det heller inte är sagt att dom inte får lägga upp det så här. Rektorn tyckte att det var bra att vi hade ringt både henne och hennes chefer, så att det blev en förändring. Jag sa att jag är av den åsikten att barn ska vara med sina föräldrar så länge som möjligt och i skolan så lite som möjligt. Det höll hon inte med om, men då var det sagt i alla fall. Dessutom sa hon att dom kommer vara mer frikostiga med ledighet."

Det finns alltså alla möjligheter att föra en dialog med rektor OCH barn- och utbildningsförvaltning i kommunen. Men se gärna till att ni blir fler föräldrar. Jag kan tänka mig att även många föräldrar som inte har sina barn hemma längre, gärna skulle se färre timmar eller ett annat upplägg så att de är friare att resa till exempel. Bara ett tips.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Hemmabarn som börjar förskoleklass. Lite att tänka på

lördag, september 01, 2018

Tysklands familjepolitik gynnar dem som väljer tid för barn

Vi får ofta höra politiker prata om att "Sverige är världsbäst" på det mesta. Väldigt ofta handlar det om propaganda som vår sömniga journalistkår inte gräver vidare i, vilket gör att föräldrar får vilseledande information. Vanlig propaganda är till exempel att vi har "världens bästa föräldraförsäkring". Hittills är det bara en tidning som tagit reda på sanningen - och nej vi är inte världsbäst. Det finns många länder som har en längre och bättre föräldraförsäkring. Vi är inte världsbäst på familjepolitik heller. Vi får bara aldrig läsa artiklar om vilka alternativ andra länder har. Lite synd för då skulle vi kunna plocka russinen i kakan och utveckla och modernisera svensk familjepolitik så att den är bättre anpassad efter vad små barn behöver, snarare än som nu - efter vad staten behöver.

Lite kul därför att jag fick okej på att dela en text från Hemmaföräldrars nätverks FB-grupp så att vi kan få läsa lite om hur det fungerar i Tyskland:

"Denna vecka har vi haft besök av en tysk barnfamilj, min makes kusin och hans fru samt två barn (9 och 12 år gamla). Förutom att det var jätteroligt att umgås med våra släktingar som vi inte träffat på många år var det intressant att få reda på hur villkoren för familjer och då särskilt barnfamiljer är i ett annat land. Lite avundsjuk blir man på det ekonomiska systemet. Och de var rätt chockade över att man i vårt land inte tar någon hänsyn till familjers försörjningsbörda.

Detta är vad jag fick reda på:

I Tyskland har man ett grundavdrag (alltså den del av lönen man inte skattar för) på cirka 80 000 kronor. Är man två i familjen får man alltså dra av 160 000 kronor från lönen som man inte skattar för. Här är grundavdraget cirka 20 000 kronor. Så är man en förvärvsarbetande person i familjen i Tyskland får man ändå dra av 160 000 kronor. Är man en förvärvsarbetande person här i Sverige får man bara dra av 20 000 kronor. Vi har det individuella tänket. De har familjetänket.

I Tyskland är normen sambeskattning. Men man kan välja särbeskattning om det gynnar familjeekonomin.

I Tyskland får man göra ett skatteavdrag för varje barn man försörjer. Om jag fattade det rätt var skatteavdraget cirka 70 000 kronor per barn och år.

De har också rätt till ett års föräldraledighet med nästan full ersättning. Och dessutom har de rätt till tre års tjänstledighet för varje barn och för varje förälder. Det är även lag på att föräldrar har rätt att jobba deltid och då även mindre än 80 procent och barnen behöver inte vara under åtta år.

I Tyskland månste man ta hänsyn till existensminimum. Man får inte beskattas så att man får under existensminimum kvar. Och detta gäller även om man väljer att ha en av föräldrarna hemma. Och det gäller oavsett hur gamla barn man har. Eller om man inte har några barn alls.

Våra släktingar var mycket förundrade över att höra att vi i Sverige anser att sambeskattning (de övriga förmånerna familjer har i Tyskland är ju inget vi överhuvud taget pratar om här i landet. Politikerna vill nog inte att vi ska veta om att andra länder tar ekonomisk hänsyn till familjers försörjningsbörda) missgynnar kvinnorna och driver dem tillbaka till spisen. I Tyskland verkar kvinnor och familjer betros intellektuell kapacitet att göra ett kalkylerat val. Frun i familjen berättade att hon jobbade 80 procent. När barnen var riktigt små jobbade hon 15 procent. Hon hade väninnor som jobbade halvtid och hon hade väninnor som var hemmaföräldrar.

Jag önskar så att vi tänkte lite mer som de gör i Tyskland. Med ett sånt system skulle man inte behöva krångla så mycket som här... med hittepålösningar som vårdnadsbidrag upp till en viss ålder för barnet (som någon annan bestämmer) eller familjeveckor."

Läs också:

Östländer bäst på föräldraförsäkring

Därför är svensk familjepolitik en dålig förebild för andra länder

S är sämst på små barns behov

Hur bra är partiernas politik för barn 0-6 år?

tisdag, augusti 07, 2018

Hemmabarn som börjar förskoleklass. Lite att tänka på


Förskoleklassen har blivit obligatorisk och borta är valfriheten att vänta med skolstarten eller ta den i en takt som passar barnet. En stor miss av politikerna också är att de överlåtit till skolorna att sätta tiderna. Den obligatoriska delen är bara 15 timmar i veckan men tiderna kan variera från kommun till kommun. Det blir en tuff start för många att ha tid med föräldrarna och en bra balans till att tvingas gå ganska långa dagar. En del barn klarar omställningen galant, andra behöver mer tid och för en del är det helt enkelt för tidigt och då får man ta det med skolans ledning då och se vad det går att göra åt situationen. Förr i tiden kunde ett barn få vänta ett år om det inte ansågs moget för skolan, så borde det självklart vara fortfarande.

Vilken förälder får inte hjärtat i halsgropen inför alla om och men, men det är bara att andas och ta saker vartefter de kommer. Det kan vara bra att veta att vissa kommuner är ovetande eller ignoranta kring det faktum att det finns hemmabarn som går direkt från hemmet till förskoleklass. Dessa barn glöms i vissa kommuner bort och kallas inte till besök i skolan i förväg, så de kan lära känna sin klass, skolmiljön, träffa personal och så vidare.

Ett tips om det händer är att ta kontakt med skolan och be om att få komma och besöka klassen innan sommaren i maj eller i augusti när många barn går på fritids. Prata med personalen om att få vara med och äta lunch så att barnet får lära sig hur det går till matsalen. Gå igenom var toaletterna finns och vilka toalettrutiner klassen har. Följer en personal med och håller koll på barnet, eller får de klara sig själva? Om det handlar om att klara sig själva så får ni gå igenom vad det innebär. Var gärna med på skolgården och prata med de andra barnen. Du kommer att känna dig tryggare ju fler små du lär känna och ju mer du får grepp om hur skoldagarna ser ut.

Inför själva skolstarten så fråga om du kan vara med i klassrummet de första dagarna och om det finns syskon så berätta att du måste ta med syskonet. Blir det för livligt med syskon kanske du kan ordna barnvakt några timmar. Du som förälder känner ditt barn och har ni redan besökt skolan så vet du hur ditt barn känner inför skolstarten och vilka insatser som kan behövas. Prata med personalen, var lugn och tydlig med vad ni känner att ni har för behov. Vill du vara med under några dagar, så berätta det och gå igenom vilket upplägg ni önskar.

För att förbereda barnet så gå och köp skolsaker,: skolväska, pennor, suddigum, pennfodral osv. Tipset är också att du engagerar dig i skolan så mycket det går. Var med ibland även efter introduktionen, bjud hem kompisar och erbjud dig att delta om det är några aktiviteter.

Tydlighet är viktigt gentemot personalen. Var lugn och trygg och berätta vad du inte kompromissar kring. Personalen kan ibland ha fördomar mot hemmabarn, men var bara rak och tydlig med att "det var det bästa alternativet för oss." Ni kan självklart ha tur och få professionell personal som inser att barn är olika och att det varit en fördel att ni haft barnet hemma. Är de oproffsiga på något sätt, så säg ifrån och sätt ner foten direkt. Fungerar inte det är det rektorn som gäller, Var alltid saklig, lugn, konstruktiv och tydlig.

För den som haft sitt barn nära är det ett stort steg att släppa ifrån sig barnet. Ditt barn börjar nu sin levnadsstig alltmer på egen hand, men det är så livet är. Vi har olika barn och din uppgift nu är att stötta ditt barn och finnas där som den trygga hamnen som barnet seglar in till och tankar trygghet. Ta en stund på kvällen med lite kvällsfika och prata om hur dagen varit. När barnet kommer hem är det ofta lugn och ro som behövs och barnet orkar ofta inte svara mer än enstavigt på hur skoldagen varit. Det brukar fungera bättre efter middagen att ha en liten pratstund - om barnet vill.

Sedan får du anpassa dig efter hur ditt barn reagerar på skolstarten. Alla skolor ska ha en likabehandlingsplan. Är det något som inte fungerar kan du alltid hänvisa till den. Det är inte dig eller ditt barn det är fel på om barnet inte trivs, barn är olika - så det är lika bra att vara förberedd på att även barn i samma familj kan reagera helt olika i samma miljö. Men arbeta hela tiden lösningsfokuserat. En ny tid börjar för ditt barn, men också för dig som förälder. Jobbigt javisst, men med rätt verktyg och stöd så kommer ni att reda ut det hela och ta nästa kliv på livets väg. Och det här är mina råd, vi är så olika att dessa knappast kan passa alla, men välj ut det som känns bra och stäm sedan av med andra hur de gjort.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Facebookinlägg på HFN:s sida om problemet som tvånget att ha barnen sex timmar per dag skapar.

Roliga böcker att läsa

"Var är Bus-Alfons" om när Alfons börjar skolan

"Jag vill också börja skolan", av Astrid Lindgren

Facebookgrupp för medlemmar i Hemmaföräldrars nätverk som är vill hemskola, hemskolar eller är intresserade av hemskolning: https://www.facebook.com/groups/836984016376877/



söndag, augusti 05, 2018

Olika åsikter är inte skammande

Foto: Gabe Åustin (FLICKR) LICENS: CC BY-SA
Jag har varit förälder i två decennier nu och noterar att saker förändras. Precis som det ska vara. En sak som dock är mindre bra är att jag ser hur det som för mig är demokrati, alltmer håller på att snävas in och återigen börjar likna mitt 70-tal. Ett decennium när bara vissa åsikter var godtagbara och bara vissa partier var godkända. Det är lite otäckt och något som jag definitivt tänker sätta mig emot.

Fenomenet för att få rättning i ledet och stoppa vissa diskussioner numera heter skammande. Det kan verka oförargerligt när människor påtalar att man skammar men det är det inte, för det används överallt för att styra och kontrollera vilka åsikter människor uttrycker och vilka debatter som får föras. Inne på Förskoleupproret till exempel så används uttrycket för att få stopp på diskussioner om det är okej att föräldrar har barnen 40-60 timmar i veckan i förskolan, utan särskilda skäl när de är hemma med syskon. Diskussionen får helt enkelt inte föras om det är bra att politikerna erbjuder så många timmar på skattebetalarnas bekostnad, trots att det påverkar verksamheten negativt och drabbar personalen och de barn som måste vara där. Det är att skamma föräldrar att diskutera problemen som det skapar. End of discussion.

Det blir så uppenbart tydligt också varifrån det här med att få människor att skrika: "Du skammar", kommer ifrån och varför det är ett sätt att försöka styra folket och inte alls något välvilligt. Ta bara det här med att välja olika kring barnens första år. Om du som förälder berättar glatt att du valt att ha ditt barn hemma lite längre och skriver om era fina dagar i ditt FB-flöde eller delar artiklar om att det är positivt och bra att ha barnen hemma, så skammar du indirekt föräldrar som valt förskola, eller har det tuffare med sina barn. Du skammar alltså bara genom att berätta om ditt val, eller skriva positivt om dina barn och era dagar. Och vilka partier tjänar på att du tystnar och inte vågar berätta att du är hemmaförälder? Jo de partier som bara vill ha en enda barnomsorgsmodell: förskola till alla barn vare sig de mår bra av det eller inte.

Om du däremot är förskoleförälder och får höra att någon har sitt barn hemma längre, så går det utmärkt att påstå att hemmabarnet kommer att utvecklas sämre samt hävda att hemmaföräldrar är losers. Åsikter som i sin tur spridits från "propagandacentraler" (politiskt styrda myndigheter eller forskningsförnekare med kopplingar till regeringen). Det intressanta är samma personer som gärna skriker "du får inte skamma när de möter åsikter de inte delar, inte har några som helst problem med att ohämmat kritisera hemmaföräldrar för deras val, då är det nämligen bara upplysning och korrigering av ett felaktigt beteende.

Den nya trenden numera verkar vara att i sociala medier skriva hur jobbiga barn är och vilka hemska semestrar föräldrar har med sina barn och vad skönt det ska bli att dumpa dem i förskola och skola igen. Ett företag som hakat på det här är Jollyroom, som jagar likes genom att skriva:

"Sending the kids back to school makes me want to cry...
Tears of joy."

Det är något obehagligt med tanke på den här trenden som startades av PM Nilsson redan för flera år sedan, där barn bara ses som en biologisk fotboja - en frihetsinskränkning som ska fördelas "rättvist" mellan föräldrarna. Jag tycker det är sunt att säga ifrån, att det här sättet att prata om barn är elakt. De kan väl också läsa vad som skrivs om de är lite äldre.

Jag tror alla är medvetna om att det inte är en dans på rosor alltid att vara förälder. Utvecklingsfaser, livet, att vi har olika förutsättningar, olika barn och olika bagage påverkar vår ork. Och det ska vi självklart kunna lyfta och prata om. Det är till och med livsviktigt att inte känna sig ensam i att det kan vara väldigt tungt ibland. Men då ska det utmynna i en sund och konstruktiv dialog som hjälper föräldrar att hitta lösningar och komma vidare, som hjälper föräldrar att förstå att de inte är ensamma om att det kan vara hur jobbigt som helst ibland att vara förälder. Föräldraskapet är en ständigt pågående utbildning och för att det ska bli lättare ska vi stanna upp och reflektera och jobba med oss själva. Att dumpa barnen i statens vård när det blir jobbigt, löser inga problem och utvecklar oss inte som föräldrar. Deal with it, som en förälder skrev i en kommentar till Jollyrooms onyanserade inlägg. Det är så otroligt mycket bättre att lösa problemen på ett vuxet sätt. Och gör vi det så kommer både vi och barnen att må bättre.

Att bli förälder är att växa, mogna och utvecklas. Den som skriker "du skammar" varje gång en ny åsikt som man inte håller med om framförs kommer varken utvecklas, växa eller mogna - och inte underlättar det föräldraskapet heller. Dessutom är det en farlig trend som numera används flitigt av starka politiska krafter som inte vill att vi SKA tänka själva. Så släpp allt vad skammande heter och börja föra en sund, nyanserad och utvecklande dialog istället kring olika frågor som dyker upp under vår färd på livets väg.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Slösa inte skattepengar på fullt friska föräldrar

Prioritera vilka barn som ska erbjudas skattefinansierad barnomsorg

Nej Camilla Läckberg - den viktiga tiden i bebisbubblan ska man inte leja bort

Man sviker inte sina systrar för att man står upp för en åsikt Camilla Läckberg

lördag, juli 14, 2018

Fakta om små barns behov väcker starka känslor hos vissa

Foto: Nestlé (FLICKR) LICENS: CC BY-SA
Jag har arbetat med opinionsbildning i två decennier för att förbättra familjepolitiken, för att förbättra för familjer och barn. I mitt arbete ingår det också att sprida fakta som visar på varför det behövs en flexibel familjepolitik. Fakta är ju så viktigt också, eftersom det bör ligga till grund för de beslut som föräldrar fattar kring sina barn. Vi lever bara en gång och kan jag få föräldrar att tänka till kring de viktiga första åren, när grunden läggs för barnens framtida mående - så känner jag att jag gjort något viktigt. För varje familj, för varje barn som får ett annat liv är guld värt.

Vi har ju en väldigt hård styrning av familjer i det här landet, vilket gör att en majoritet med ekonomiska styrmedel styrs att välja standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett års ålder. Det är den lösning staten bestämt är den bästa och många har inte något annat val än att flyta med. För att de inte ska oroas av sitt val så ser staten till att propaganda matas ut från politiskt styrda myndigheter om förträffligheten i att alla små barn lämnas bort. Och har också knutit till sig ett antal forsningsförnekare som ska hjälpa till att övertyga föräldrar att det bara finns en lösning för alla barn och alla familjer. Men så är det ju självklart inte. Barn är olika, familjer är olika, därför behöver vi valfrihet så att varje familj kan pussla ihop den lösning som fungerar bäst för dem.

När vissa människor får information om att det går att välja bort standardlösningen samt tar del av fakta vad små barn behöver, istället för den vanliga propgagandan, så väcker det starka känslor. En del reagerar direkt med att ropa högt: "Du skuldbelägger, du skammar - jag mår dåligt. Sluta!"

Själv tänker jag så här:

Att vara förälder är speciellt. Alla föräldrar vill sina barn väl, men att vara förälder innebär också ett ansvar för ett annat litet liv. Då måste man kunna ta till sig fakta och kunna läsa på vad små barn behöver, utan att ropa om skuldbeläggning och "JAG mår dåligt när jag läser det här".

Det är ju så viktigt i livet att stanna upp och reflektera ibland. Om man läser något som väcker starka känslor, så är det bästa att stanna upp och fundera varför. Känner man skuldkänslor, så vänd blicken inåt och fundera över om det kan vara magkänslan som signalerar något. Den kanske säger något som du innerst inne redan vet.

Livet går sina egna vägar. Vi kan inte råda över allt. Men vi kan stanna upp en stund och se vilken väg vi valt och fundera över OM det finns något vi kan förändra när det kommer till våra barn och deras uppväxtvillkor. Kanske något litet som skulle vara bättre både för barnen och för oss själva. Men den som bara stänger av och vägrar lyssna till information om vad små barn faktiskt behöver, missar ju helt den viktiga chansen. Livet går inte i repris. Om det inte finns förutsättningar att förändra, så får man gilla läget och göra det bästa av situationen och se om det går att göra förändringar längre fram.

Det här att reflektera och stanna upp då och då, tror jag förbättrar måendet hos oss själva. Allt är så utstakat i vårt land, av politiker, hur vi ska leva våra liv. Men vem vet egentligen bäst, politiker eller föräldrar själva? Och är du som förälder säker på att du valt själv, eller bara flutit med strömmen? Är det inte ganska skönt att ha egenmakt över sitt liv? För att nå dit krävs det reflektion och fakta. Inte propaganda. Att vi tar tag i starka känslor som väcks, vänder och vrider på dem, analyserar dem och sedan bestämmer hur man ska gå vidare är ju bara positivt och utvecklande. Kör man bara på så kan smällen komma senare, när man upptäcker att man faktiskt hade kunnat göra annorlunda.

Så här uttalade sig Amelia Adamo i Expressen nyligen:

"Finns det något du ångrar i ditt liv?

– Mina stora misstag är inte yrkesmässiga, utan privata. Försummelse av barn, när jag har jobbat för mycket, eller försummelse av män. Om jag hade vetat vilka konsekvenser det här slarvet skulle föra med sig, skulle jag vara mer omsorgsfull. När du slutar på ditt jobb är det ingen som tackar dig, men relationerna med din familj varar hela livet. Det som blev lidande för mig var just familjelivet. Den där lilla handen som jag höll i för kort tid, eftersom jag hade så bråttom från dagis."

Med andra ord, du som är förälder, var inte så rädd för att läsa sådant som väcker starka känslor - stäng inte av och stäng inte in dig i din bubbla och skjut på budbäraren. Stanna upp istället en stund och ta dig tid att reflektera och analysera.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Anmärkningsvärt att Agnes Wold avfärdar forskning

Forskningsförnekarna med Sven Bremberg i spetsen

Sven Bremberg tjänar pengar på att rekommendera sina egna program mot psykisk ohälsa

torsdag, juli 12, 2018

Lena Hallengren, S, vägrar svara på Förskoleupprorets frågor

Foto: Linda Håkansson (FLICKR) LICENS: CC BY-SA
Så är årets Almedalsvecka lagd till handligarna och det är dags att summera intrycken. Av över 4 000 event var det 10 stycken som handlade om familjepolitik. Barn 0-6 år och små barns behov diskuterades inte i någon större omfattning, trots att så många är oroade över den ständigt ökande psykiska ohälsan. DET diskuterades en del, men då handlade det som vanligt mest om vad man ska göra när skadan redan uppstått. Själv vill jag gärna prata om vad man gör för att skadan inte SKA uppstå - och då handlar det om att ge små barn det de behöver. Därför pratade jag för Power to Parents 2018 på följande tema: "Har Sverige blivit barnfientligt". Att intresset är stort för de här frågorna om de allra minsta barnen, märktes inte minst på att eventet hade över 5 000 sidvisningar i progamkatalogen. Eventet var också välbesökt med en engagerad publik. Så intresset för de här frågorna är stort, men det syns inte i media och politikernas intresse är svalt.

Varför?

Vill man ha svaret på den frågan är det bara att lyssna till vad regeringens representanter säger. Min erfarenhet under två decennier handlar om att makten inte är intresserad av den lilla människan, utan bara om att införa sina stora visioner och då reduceras människor till schackpjäser som politikerna flyttar runt efter behag. Vad människor vill med sina liv, vilka drömmar eller behov de har, blir ointressant för politikerna anser sig alltid veta bättre och tar sig därmed rätten att prata ovanför huvudet på människor och bestämma åt dem.

Lena Hallengren, Barn-, äldre- och jämställdhetsminister, S, visade det tydligt på seminariet: ”Omsorg som förutsättning för hög sysselsättning" i Almedalen 2/7. Trots Förskoleupproret som arbetat i fem års tid för bättre arbetsvillkor för personalen, trots #pressatläge där tystnadskulturen till slut rämnade och personalen berättade om sina faktiska arbetsvillkor - som är rent förskräckliga, så rinner det av dessa förblindade politiker som  Lena Hallengren. Hennes kommentar på seminariet var därför klockren och visar precis hur socialdemokraterna ser på den lilla människan:

"Personalen i förskolan har bra arbetsvillkor och löner i jämförelse med äldreomsorgen. Den måste vi prata mer om." Sedan pratade hon bara om äldreomsorg innan hon lämnade seminariet efter halva tiden.

Övriga diskussioner på seminariet avhandlade mest hur de som har makten ska kunna stoppa dessa arma arbetare inom omsorgsyrken från att arbeta deltid. Inte ett ord om att det kanske finns människor som vill arbeta deltid, utan bara om hur det ska stoppas. Fler som arbetar heltid är nämligen lönsamt för staten. Hur människorna mår eller om de vill arbeta heltid är sekundärt. Det är så kallt och cyniskt att man häpnar.

Jag twittrade om det hela och det var flera som arbetar inom förskolan som reagerade över Lena Hallengrens uttalande. De kommenterade därför i hennes FB-flöde i ett inlägg om Almedalen. Först svarade hon på ett inlägg, men sedan raderade hon en majoritet av alla ifrågasättande kommentarer. Det är ett anmärkningsvärt beteende. Lena Hallengren är minister. Hon är politiker. Hon fattar beslut som påverkar människors vardag. Men hon vill inte ha en dialog med medborgarna. Och det är inte första gången hon agerar så här.

2006 skrev jag till Lena Hallengren och bad om svar på några frågor kring familjepolitiken, men hon vägrade svara på frågorna:

"Lena Hallengren hade gärna svarat på dina frågor om de hade varit formulerade på ett seriöst och professionellt sätt. Nu är de i vissa fall helt felaktiga och i andra fall insinuanta och Lena Hallengren gör därför bedömningen att hon inte har möjlighet att medverka."

Inget nytt under solen alltså och jag är inte förvånad att Lena Hallengren valde att radera två frågor från Katrin Nörthen, en av förgrundspersonerna i Förskoleupproret. Regeringen har inte det minsta intresse av att göra något åt problemen i förskolan, eller i familjepolitiken som helhet. Det hade de inte för 12 år sedan och det har de inte idag. Lena Hallengren var tydlig i sitt FB-flöde med att hon kände till Förskoleupproret, ändå hävdade hon att personalen har bra arbetsvillkor och löner. Det här visar precis på det problem Susanne Nyman Furugård och jag lyft tidigare. Förskoleupproret når inte fram. Därför är det viktigt att de som vill arbeta för en förändring för barnen och personalen i förskolan stöder Power to Parents och skriver på namninsamlingen, så att politikerna avkrävs tydliga besked om vilken politik de går till val på. Det är det enda som fungerar.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Slopa heltidsnormen

Lena Hallengren, S: "Vi har världens bästa förskola"

Maria Larsson, KD, ställer en fråga i riksdagen varför Lena Hallengren vägrar svara på en medborgares frågor

måndag, juli 09, 2018

Mamma du gjorde så rätt som tog hem mig från förskolan

Foto:  Carol von Canon  (FLICKR) LICENS: CC BY-SA
Ett klipp ur mitt liv

Min mamma födde mig och sedan blev hon ensamstående. Efter några år träffade hon en ny man. Det var en fin man med ett stort hjärta, som kom att bli pappa till min bror. Jag var då fem år. Samma dag mamma slutade arbeta fick jag vara hemma med henne. Motståndet var stort både från förskolan och BVC. Men mamma tog hem mig. "Vad skulle du vara där för, när jag var hemma? Det enda du ville var ju att vara med mig" , sa mamma.

En dag när vi var hemma svimmade mamma och föll rakt på magen. Jag "väckte" henne och mamma fick sedan gå på extrakontroller under resten av graviditeten. "Vad skulle hänt mig om du inte varit med mig? Du räddade oss båda. Jag är dig evigt tacksam", sa hon. Så kom han till slut... min bror och jag ville sälja honom, ge bort honom. Varje steg mamma tog med honom övervakade jag. Om hon gjort något med honom så såg jag det direkt. Det syntes om hon hade bytt kläder på honom och så vidare. Jag sov på golvet bredvid hans säng, jag förhörde mamma om allt, om jag inte varit med. Dumma, dumma bebis.

"Det blir bättre om hon är på förskolan så du får vara ifred och hon får stimulans", fick mamma höra. Men hennes kommentar var bara: "Du behövde väl inte stimulans? Du behövde mig och du behövde ha stenkoll. Du hade ju bara känt dig sviken om jag lämnat iväg dig och inte din bror."

Efter några år blev hon ensamstående med oss båda. Hon kämpade hela sitt liv för oss. Vi saknade mamma så mycket när hon var på jobbet, men vi hade varandra jag och min bror. "Kom ihåg att ni har bara varandra. Ni är kärnan. Ni måste ta hand om varandra", sa mamma hela tiden.

Idag har jag en bror som för mig är det viktigaste, viktigaste som finns i mitt liv, utan honom är jag inte hel. Tack mamma!

Fredrika Bäck Stiller




Läs också:

Låt syskonen växa upp tillsammans


tisdag, juli 03, 2018

Hurra nu tvingar vi in alla barn i förskoleklassen, jublar politiskt styrda Lärarförbundet

Foto: Brandon Warren (FLICKR) LICENS: CC BY-SA 
Hurra för att förskoleklassen är obligatorisk jublar Lärarförbundet på sin FB-sida. Nu ska äntligen de två procent av alla barn (där föräldrarna av olika orsaker tidigare valt att vänta), tvingas in i skolan vare sig de mår bra av det eller inte. Lärarförbundet skäms inte heller för sig och för att de stöttar och driver på för en socialistisk politik där det inte ska finnas någon valfrihet kvar, utan säger glatt i nästa mening: "Men det kan verkligen inte ropas hurra för de förutsättningar som en del förskoleklasslärare har." 

Om inte förutsättningarna finns så är det kanske ännu sämre att tvinga in de barn som behöver mogna och förbereda sig mer inför en skolstart. Alla barn föds inte heller i januari, utan många även i december. Det gör att det är stor skillnad i ålder på barnen och då ska det självklart finnas valfrihet och en möjlighet att vänta.

Det är så sorgligt när barnen, deras självklara olikheter och behov försvinner i ett dammoln av betongpolitik där man bara kör på oavsett konsekvenserna. När blev vi så politiskt styrda i det här landet att vi med berått mod började stuva undan forskning om vad små barn behöver och bygga de politiska ramarna enbart utifrån politiska visioner?

Nonchalansen för de små barnens behov börjar tidigt vilket det totala ointresset för familjepolitiken visar tydligt. Barnens behov får alltid stå tillbaka för de vuxnas. Krisen i förskolan har varat sedan 90-talet men det är ändå personalen som kommer i fokus (och det är bra att deras situation uppmärksammas - inget sagt om det, men vem står upp för barnen?). Det är ju bra med ett Förskoleuppror men personalen i förskolan har facket och en arbetsmiljölag att luta sig emot. Barnen har inget av det. Många barn har också 40-60 timmars arbetsveckor medan personalens tid är reglerad till maximalt 40 timmar. Personalen kan också byta jobb, barnen kan inte fly.

När barnens behov många gånger inte tillgodoses under de första året så är ju frågan vilka förutsättningar det sedan finns i förskoleklassen. En dålig miljö för de små barnen under de första åren med ständigt höga påslag av kortisol, buller, ständiga separationer och vuxna som kommer och går samt långa dagar i stora barngrupper. Där många barn dessutom har längre arbetsveckor än de vuxna. Hur påverkar det barnen? Det vet vi inte för det forskas på hur vuxna påverkas av arbetsmiljön, men inte på barnen. I Sverige har vi inte forskat under de senaste 30 åren på vilken effekt förskolan har på barn.

Varför har vi inte det? Och varför följer man inte upp den stressforskning som Marianne Cederblad gjorde på dagisbarn 1974? (Frank Lindblad vid Uppsala universitet fick avslag när han ansökte om pengar att göra uppföljande forskning). Jag är övertygad om att om dessa fakta kommer upp på bordet så är man rädd för att det ska sätta käppar i hjulet för den socialistiska visionen om en enda barnomsorgsmodell och skolmodell för alla. Om jag har fel varför knyter politikerna till sig så många forskningsförnekare som matar ut felaktig information, istället för att tillåta forskningsanslag till att titta på förskolans effekt på barn? Varför är det så viktigt att ha obligatorisk förskoleklass när det bara var två procent som valde att vänta? Och varför ändrade man reglerna så att hemskolning blev i princip omöjligt i vårt land. Det är ju pinsamt att allt fler familjer flyttar till Åland för att kunna hemskola. Människor lämnar också vårt land för att famijepolitiken är så totalitär. Och extra anmärkningsvärt blir det när det forskas på vilken effekt miljön i förskolan har på personalen - men inte på barnen.

Det är så grymt att göra så här. Ska vi ha barn som klappar igenom och blir utbrända redan i förskoleklass? Idag står knappt de borgerliga partierna upp för valfriheten längre de heller. De har också stuvat undan kunskapen om att barn är olika och både M och L pratar om obligatorisk förskola för barn till föräldrar som flyttar/anländer till vårt land, trots att det inte är en homogen grupp och det finns många andra och bättre saker man kan göra för att de som kommer till vårt land ska lära sig språket, värderingarna och få ett jobb.

Nu lanserar många en valkompass, både tidningar och SVT, men familjepolitik och frågor som rör barn 0-6 år finns inte med. I Almedalen pratar ingen om små barns behov, utom Power to Parents 2018. Barn är tydligen bara en biologisk fotboja - en frihetsinskränkning som ska fördelas lika mellan föräldrarna. HUR har vi kunnat tillåta att politiska krafter fått skapa ett så barnfientligt samhälle? Känns som det är dags att någon står upp för barnen och ger dem en röst. Skriv gärna på namninsamlingen Power to Parents och var med och gör skillnad.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Power to Parents 2018 i Almedalen: "Svensk familjepolitik handlar väldigt mycket om vuxnas situation och önskemål och väldigt lite om barnens behov. Har Sverige blivit barnfientligt?"

Familjepolitiken måste förändras. Barn är ingen biologisk fotboja

År 2002: Kan barn bli utbrända

Stressade småbarn

Barn blir sjuka av stress

Stora grupper skapar stress

Vart femte barn lider av stress

Farlig stress - vad händer när skrikande barn dumpas i förskolan

Föräldrar bör få veta mer om små barns stress

Psykologer larmar om stress hos barn

måndag, juni 25, 2018

Vi gråter över barnen i USA, men ser inte hur våra egna barn behandlas

Foto: Jayeeta (FLICKR) LICENS: CC BY-SA 
Det är något sorgligt över hur lite människor reflekterar över sakernas ting i vårt land. Alla verkar kunna ta till sig att det är något fruktansvärt och hemskt med att små barn separeras från sina primära anknytningspersoner vid USA:s gräns. Inte ett öga är torrt när man ser bilder på små gråtande barn som inte får tröst. Ganska förståeligt och jag tror de flesta kan identfiera sig med skräcken hos det lilla barnet.

Men jag undrar om samma människor har empati och förståelse för hur det känns för en liten ettåring att hysteriskt gråtande tas ur en förälders trygga famn efter en tredagarsinskolning, för att placeras tillsammans med en massa andra gråtande ettåringar. Och det i en förskola där personalen har så många barn att de på vissa förskolor inte ens hinner trösta barnen och erbjuda dem en trygg famn. "De får gråta färdigt", som en förskollärare sa när hon förklarade för mig att de omöjligt kan hinna med att trösta alla små som gråter hysteriskt efter en förälder som gått. Även barn som till synes verkar lugna uppvisar vid mätningar kraftigt förhöjda nivåer av stresshormonet kortisol.

Men det här är fakta som vi stuvat undan i vårt land. Vi har en socialdemokratisk politisk vision som ska införas och då gäller det att plöja på och mata ut "rätt" budskap. Så istället för att prata om vad små barn behöver, så pratar vi om den lilla ettåringen som en elev i skolan som får undervisning. Nu ska förskolecheferna kallas rektorer också. Den som läst the Animal Farm, känner igen konceptet. Ska fåren med på tåget så gäller det att anpassa budskapet och sakta men säkert förändra genom att ändra lite hela tiden i det som matas ut. Och visst låter det fint med undervisning i skolan och rektorn som ansvarar för Skogsräven?

Redan 1974 så genomförde Marianne Cederblad en undersökning som visade på förhöjda nivåer av stresshormonet kortisol hos dagisbarn. När Frank Lindblad vid Uppsala universitet ville följa upp den studien fick han avslag. Sådant forskar vi inte om i Sverige, det skulle ju kunna hindra den socialistiska visionen om en enda barnomsorgsmodell. Och där är vi väldigt snart med tanke på att valfriheten snart är helt utraderad. ALLA barn ska in i förskolan och snart är samtliga partier så marinerade i socialism att de inte längre ser problemen. (De som satt och åkte över till DDR gjorde ett bra jobb när de kom tillbaka till Sverige uppenbarligen. Inte konstigt att vi aldrig släppte information om Stasi-forskningen i vårt land ...)

För att förhindra att föräldrar får fakta istället för propaganda, har det inte forskats i Sverige under de senaste 30 åren på vilken effekt förskolan har på små barn. Vad skulle inte sådan forskning kunna visa? I Norge har de dock gjort viss stressforskning på förskolebarn, som visar på flera problem.

Jag undrar också om någon funderat över hur dessa förhöjda stressnivåer påverkar det lilla barnet under den tid som hjärnan utvecklas som mest? Mellan ett- till tvåårs ålder sker den absolut största tillväxten av hjärnan. Det som händer under de första två åren av hjärnans utveckling går inte att förändra senare. Själv har jag besökt en förskola och sett exempel på hur barn lämnas. Jag har sett små ettåringar vandra runt ensamma med söndergråtna ansikten strimmiga av smuts. Jag har hört ett avgrundsvrål från ett barn som lämnades av pappan. Det var ett djuriskt skrik. När jag frågade personalen vad som hänt, svarade de "pappan bestämde att fyra dagars inskolning fick räcka, så nu gick han". På en annan gård bakom ett högt stängsel stod syskonet och grät förtvivlat över lillebror. Förskolan hade inte syskonavdelningar så det lilla barnet fick inte vara nära sin storebror heller. Efter ett tag lyfte personalen upp barnet under armen som om det var en ihoprullad matta och bar in det. Vi övriga skulle tydligen skyddas från oväsendet. De små som grät tyst lämnades dock åt sitt öde.

Att bli lämnad är något av det mest traumatiska ett litet barn kan vara med om. Vi har förståelse för hur det drabbar barnen vid USA:s gräns, men föräldrar saknar kunskap om vad det gör med små barn i Sverige som lämnas till förskolor över hela vårt land varje dag, där många inte är trygga och får gråta tills de ger upp. Vad det gör med barnens hjärnor beskriver Sue Gerhardt väldigt bra i boken "Kärlekens roll". Tyvärr tror jag få förstår att det som drabbar de här barnen i USA, faktiskt inte är helt olikt det som drabbar många små barn i Sverige varje dag. Separationen och traumat har många likheter. Sedan undrar många varför den psykiska ohälsan hos barn i Sverige är så alarmerande hög och ökar för varje år.

Om vi började prata om vad små barn BEHÖVER, så skulle mycket ändras till det bättre. Men eftersom det samtidigt skulle stoppa upp slutfasen av den socialistiska vision som startade med paret Myrdal på 1930-talet och som nästan är i hamn, så kommer vi inte att få den typen av diskussion i det här landet. Men råkar du vara en av dem som står på de små barnens sida, så skriv gärna på namninsamlingen Power to Parents 2018 som handlar om att ge små barn 0-6 år en röst i valet.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Rapport från USA om stresskador och separationssår

Anmärkningsvärt att Agnes Wold avfärdar forskning

Föräldrar bör få veta mer om små barns stress

Berättelse inifrån förskolan: En del barn får separationssår och stresskador för livet

Professor: Problemen med förskolan slätas över

Steg för steg har olika politiska beslut lett fram till dagens ensidiga barnomsorgsmodell

Starkare relation till jobbet än till barnen



måndag, juni 18, 2018

S sparar hårt i förskolan samtidigt som de ger dagbarnvårdarna sparken

Foto: Thomas Hawk (FLICKR) LICENS: CC BY-SA
I Enköping väljer S trots alla larm från Förskoleupproret och #pressatläge, att göra drastiska besparingar på barnen och försämra förskoleverksamheten. Två miljoner tänker de sig spara in genom att barnens trygghet ska åsidosättas genom att man inte ska kunna ta in vikarier. Förskollärarna och barnen ska ta smällen som vanligt.

Det här visar också på precis det jag tidigare har sagt - det räcker inte att snickedisnacka med politikerna och berätta att personalen inte klarar sitt uppdrag och sedan tro att politikerna lyssnar. Förskoleupproret tror fortfarande att det är en väg att gå: "Vi måste vara tålmodiga och vänta, så händer det något snart". Tyvärr inte. (Och det är ärligt talat så synd att ni lurar människor att tro det). Jag vet för jag har följt besparingarna på barnen i 20 år nu. Redan för 18 år sedan varnade BO för att krisen i förskolan var så allvarlig att barnen for direkt illa. Och sedan dess har politikerna fortsatt att utöka förskolans uppdrag utan att tillföra mer pengar. "Jo, men nu ska ni se att det kommer att hända något. Vi kommer inte att misslyckas", säger Förskoleupproret käckt och vägrar ta in fakta.

Det är då man stilla tänker, det har gått två decennier redan utan att något hänt, förstår ni inte att det enda som hjälper är att avkräva politikerna en tydlig familjepolitik och dessutom en tydlig budget för förslagen? Sedan kan människor rösta på det bästa alternativet. Fika och snickedisnackande med politiker leder precis ingenstans, ni blir bara duperade och ytterligare några decennier kommer att gå utan att det blir några förbättringar. Resultatet vi kommer att se är precis det vi ser här - ännu mer försämringar.

Socialdemokraternas motto är ju: "Alla ska det lika dåligt". Därför ser så klart politikerna i Enköping även till att gardera sig när de försämrar i förskolan, så att inga barn ska kunna undvika att drabbas. För att nå dit har de gett de kommunanställda dagbarnvårdarna sparken och så tänker de sig att erbjuda personalen jobb i förskolan istället, samtidigt som de också tvingar in dagbarnen i förskolan. Verksamhetschefen för förskolorna Monica Tägtsröm Bergman säger: "Det blir bättre för de berörda barnen att flytta till förskolan med fler kamrater".

Sanningen är att för barn som inte mår bra i förskolegrupper så är det rena rama katastrofen och det försämrar både de drabbade barnens livschanser drastiskt, samtidigt som det försämrar för förskolan som tvingas hantera barn som mår dåligt i förskolemiljön.

Det är något iskallt och cyniskt över det här att flytta runt vuxna och små barn som spelpjäser på en schackbräda. Det är så totalt inhumant och omänskligt att inte se vilka konsekvenser det får för varje enskild människa, för varje enskilt barn.

Sedan förstår jag faktiskt inte att barnens väl och ve alltid hamnar längst ner på människors intresselista. Jag förstår absolut att personalen i förskolan behöver bättre arbetsvillkor, men samtidigt har de facket på sin sida som ska arbeta för dem. De har också skydd i en arbetsmiljölag, vilket barnen inte har. Sedan handlar det om vuxna människor som garanterat har kortare arbetsdagar än barnen. Deras arbetsdagar är åtta timmar maximalt. Barnens dagar i förskolan kan ligga på10-12 timmar i veckan ... OCH - personalen kan välja att sluta och börja jobba med något annat, barnen har inget val och snart finns det inte heller längre några andra alternativ kvar än förskola.

När det ser ut så här så känns det extra angeläget att någon också kämpar för de små barnen som inte själva kan göra sin röst hörd. Och det är precis därför som Power to Parents 2018 startat. Men det behövs fler som skriver på för barnen för att politikerna ska bry sig. Vill du vara med och göra skillnad? Skriv namninsamlingen.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Barnen kan inte vänta - tänk utanför ramarna

onsdag, maj 02, 2018

För att undvika psykisk ohälsa - måste vi börja titta på små barns behov

Foto: Missmoney (FLICKR) LICENS: CC BY-SA
Det är mycket nu, om psykisk ohälsa igen. För några år sedan var det valfriheten eller oro över om barnen skulle få ett arbete senare i livet, som gjorde att de insjuknade i psykisk ohälsa - enligt Folkhälsomyndigheten. Nu är det skolan som är orsaken. Det är alla krav, så tar vi bara bort läxor, prov och betyg så är allt löst, tydligen. Samtidigt var det Folkhälsomyndigheten som spred falska nyheter för inte så länge sedan och paketerade om lite gamla utländska studier och skrev att det de tagit fram var ny svensk forskning, som visade att förskola är bra för barns psykiska hälsa.

Ja, det kan inte vara lätt att vara förälder. Till att börja med så går ju en majoritet av alla barn i förskola och har så gjort i minst två decennier nu, så varför har vi då inte massvis med psykiskt välmående barn i vårt land? För i verkligheten så är ju ohälsotalen bland barn och unga väldigt höga. Är det då förskolans fel? Blir barn sjuka av förskolan? Eller är det oro för att de inte ska få ett jobb? Valfriheten, eller skolan?

Jag tror inte att det finns en enkel sanning och det är tråkigt att Folkhälsomyndigheten hela tiden försöker servera enkla svar på varför vi har en ständigt ökande psykisk ohälsa, samtidigt som de som katten tassar runt het gröt och undviker kärnfrågan. Och det beror på att deras uppgift är att invagga föräldrar i en falsk trygghet så att de ska fortsätta leva som politikerna vill. För att komma sanningen på spåren och få svar så måste vi börja med att titta på vad små barn behöver - och sedan se om de får det.

Människan är ett avancerat däggdjur med ett djupt känsloliv och ställer många existentiella frågor kring livet. Det kräver att vi har någon att bolla med när det kommer till tankar om livet - ja, OM livet i stort.  Vi behöver tid för reflektion och tid för familjen. Barn är också olika. Vi föds olika känsliga och det enda som kan hjälpa mot psykisk ohälsa längre fram i livet är (enligt den forskning som finns om små barns behov): närhet, kärlek, god omsorg, god anknytning och socialt sampspel med en vuxen - under de första viktiga åren. Inte under det första viktiga ÅRET, utan de första viktiga ÅREN.

Det finns inga garantier att föräldrar som ger sina barn tid och som ger dem en trygg barndom, där barnets behov tillgodoses, slipper undan att barnet någon gång i livet drabbas av psykisk ohälsa. Olika falla ödets lotter och olika vi äro. En del är känsligare och har dessutom en ökad sårbarhet, som gör att de drabbas lättare. Men om vi ger barnen det de behöver enligt den forskning som finns kring anknytning, neurobiologi och utvecklingspsykologi - så ökar vi chansen för att barnen ska klara av livets utmaningar, utan att drabbas.

Föräldrar får tyvärr inte information om den viktiga forskning som ligger till grund för vad barn behöver, eftersom den förnekas av de politiskt styrda forskarna. Istället matas föräldrar hela tiden med propaganda från politiskt styrda myndigheter, som Folkhälsomyndigheten. Och då handlar den underliggande orsaken till propagandan om att föräldrarna ska ut och arbeta så tidigt som möjligt och så långa dagar som möjligt. Något som går stick i stäv med den forskning som finns om det lilla barnets behov.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Förskola före två års ålder kan skada ditt barn

Får ettåringarna den närhet de behöver?

Förskola kan bryta tidig anknytning

Barn behöver inte förskola som den ser ut idag

Mamma och förskollärare: Förskolan är inte en plats för en ettåring

Stressade små barn och konsekvenserna

Behöver min 2,5-åring förskolans stimulans?

Psykolog: Sätt inte barnet i förskolan

Har förskolan blivit vår tids barnhem?

Dagens förskola har blivit ett experiment

Ny forskning om förskolan behövs

Många risker med långa dagar i förskola

Forskning om förskolans effekt på barn saknas

Innan läroplanen infördes var resultaten ännu bättre

Förskolebarn som går långa dagar mer stressade

Hemmet är den bästa platsen för förskolebarnen

Barn som gått i stora barngrupper får fler beteendeproblem i skolan

Barn har rätt till närhet, kärlek och bekräftelse



fredag, april 13, 2018

De sex första viktiga åren lägger grunden för hur ditt barn utvecklas

Foto: Stepram (FLICKR) LICENS: CC BY-SA
En pappa skriver så stillsamt en insändare som är klockren och adresserar problemen där de hör hemma. Inga överord, bara: "Det är ditt fel om ditt barn skriker hora till andra". Hela artikeln belyser så tydligt problemen med dagens föräldraskap. Istället för att ge sig på lärarna i skolan och tro att de ska lösa allt och att allt är deras ansvar, så har faktiskt varje förälder ett ansvar för hur de egna barnen beter sig. Sedan kan jag förstå att det är svårt när många barn inte är så mycket med sina föräldrar, under de första sex viktiga åren när grunden läggs.

Många barn idag går 50-60 timmar i veckan och barn som har föräldrar som är föräldralediga med syskon, placeras ändå långa dagar i förskola, även alla lov, utan särskilda skäl. Samtidigt som larmen i #pressatläge duggar tätt om att många förskolor inte har rätt förutsättningar att klara sitt uppdrag och ge barnen det de behöver.

Sedan är det så viktigt som förälder också att känna till HUR barn lär sig saker. Barn lär sig saker genom spegelneuronerna i hjärnan. Det betyder att det gamla ordspråket: "Barn gör inte som vi säger - de gör som vi gör", gäller. Och barnen formas efter hur och om de får tillång till det som små barn behöver: närhet, kärlek, god omsorg, god anknytning och socialt samspel med en vuxen.

Jag brukar säga att kunskap är makt. Om föräldrar förstod hur viktiga de första sex åren är för hur barnet utvecklas, så skulle säkerligen många fundera mer över tid för barn och balans mellan familj och arbete. De skulle säkerligen inte heller så enkelt köpa de lätta lösningarna som presenteras från politikerhåll. Lösningar där det påstås att det bästa alltid är att lämna ifrån sig barnen så tidigt som möjligt och så långa dagar som möjligt i någon annans vård.

Alla kan inte välja den bästa lösningen som det ser ut idag med den styrande familjepolitik som bedrivs i det här landet. Men föräldrar har mer makt än de tror och kan ställa krav på politikerna att ta fram en flexibel familjepolitik som stöttar föräldrar, istället för att styra dem.

Politikerna bryr sig nämligen inte om barnen. De ser bara teoretiska skrivbordskonstruktioner och olika mål som de tror sig uppnå med styrning av folket på olika sätt. Den ena ideologin ser bara arbetslinjen - småbarnsföräldrar måste arbeta heltid så tidigt som möjligt för att mata in mer pengar i det svarta slukhålet som kallas välfärden, eftersom hela systemet håller på att kollapsa. Och den andra ideologin ser barnet som en produkt som ska formas och skapas i det rätta tänkandet, för att bli en framtida väljare som röstar "rätt" och garanterar att politikerna får sitta kvar vid maktens grytor.

I kläm mellan de politiska ideologierna och målen, finns det lilla barnet - som inte bett att få födas. Och vars enda längtan är att få vara nära sina föräldrar, få tillbringa tid med sina föräldrar, få känna sig älskade och få upptäcka världen och lära sig om hur världen fungerar - tillsammans med de personer som betyder mest för det lilla barnet: föräldrarna/föräldern.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Vill du som förälder sätta press på politikerna och ge barn 0-6 år en röst i valet 2018? Skriv då på namninsamlingen Power to Parents.

måndag, mars 26, 2018

Hemmaomsorg ger barn precis det de behöver

Foto: Rachel Samanyi (FLICKR) LICENS: CC BY-SA
Det är inte lätt att gå mot strömmen och följa sin magkänsla, men barn är olika så varför ska vi göra exakt samma val kring barnens första år? Många som väljer att gå sin egen väg och stannar hemma längre, för höra kommentarer från grannar, vänner, bekanta och släktingar, om att barnen missar något väsentligt när de inte blir elever i en skola från ett års ålder och får lite undervisning. Det skapar naturligtvis oro och många läser in sig på den forskning som finns och som visar vägen i vad små barn behöver, egentligen.

Kruxet är bara att hur påläst du än är som förälder, så skapar ändå det hårda klimatet i vårt land där bara en enda barnsomorgsmodell hyllas (förskola), oro hos de som väljer något annat. Därför var det extra roligt att få läsa hemmaföräldern Hanna Hinnersjös inlägg i Hemmaföräldrars nätverks FB-grupp, om en händelse som hon var med om nyligen. (Har fått tillåtelse att dela inlägget offentligt). Hanna har omsorgen om sina barn hemma och arbetar i egen regi i pedagogisk omsorg i form av familjedaghem.  Äldsta barnet har hon haft hemma helt i fyra och ett halvt år och sedan har han efter egen önskan fått gå i förskola några timmar i veckan, eftersom hans bästis går där.

Hannas berättelse:

"Helt plötsligt mitt i söndagsmiddag på restaurang idag kom det fram en tant från ett bord i närheten och frågade om jag pratar engelska och ja jo det gör jag ju svarade jag. Sen fortsatte hon med att fråga var mina barn går i förskola och om de gått där länge. Då sa jag förstås att jag är dagmamma och att mitt stora barn gått på sin förskola i ett år nu men att han är hemma när han vill och att det lilla barnet hänger runt, hemma på dagarna. Då ropade tanten till sin man och sa: "Vad var det jag sa" och skrattade.

Det visade sig att hon var en österrikisk forskare inom anknytning och barns sociala trygghet och nu jobbar i Sverige med att studera svenska förskolebarn i deras vardagsmiljö på förskolan. Och så sa hon att hon var helt faccinerad över att det så tydligt syns på mina barn att de kommer från en annan tillvaro, än den som är klassisk här i Sverige. Och att jag gör ett fantastiskt jobb med dem. Hon hade suttit och studerat oss i vårt samspel i 1,5 timme med sin man (måttligt creepy kanske men ändå).

Alltså ett sånt jäkla bevis på att min dröm om att med hjälp av närhet, skapa trygga individer som är lugna och okonstlade i sig själva samt att min karriärmässiga "uppoffring" lönar sig. Nu kanske jag kan slänga all favoritläsning om barn- och familjepsykologi, då mitt och barnens förhållningssätt uppenbarligen är på god väg mot hamn." 

I Sverige har ingen forskat på vilken effekt förskolan har på barn, under de senaste 30 åren. Men ändå serveras föräldrar hela tiden myter om hur förträffligt och nödvändigt det är för alla barn att gå i förskola. Samtidigt som vi i Sverige snart bara har en enda barnomsorgsmodell - har all forskning om anknytning, neurobiologi och utvecklingspsykologi stuvats undan. Men det är så viktig forskning som visar vad små barn behöver - och det är precis det som barn får när de har hemmaomsorg (så länge inte hemmet är dysfunktionellt så klart).

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Varför sprids inte kunskap om små barns behov?

Kärlek sätter sig på hjärnan 

Stressade småbarn

Får ettåringarna den närhet de behöver?
Små barn behöver inte en massa aktiviteter


söndag, mars 18, 2018

Ingen märkte att BO slutade arbeta för alla barns bästa

Foto: Art Siegel (FLICKR) LICENS: CC BY-SA
Jag kan tycka ibland att det finns en fara i att myndigheter är så styrda av direktiv från politikerna. Ta bara Barnombudsmannen. När Alliansen kom till makten och en ny BO (Fredrik Malmberg) ersatte Lena Nyberg, så ändrades uppenbarligen också BO:s uppdrag från att omfatta alla barn - till att handla om utsatta grupper. Om Sveriges journalistkår bevakat makten som det är tänkt, så borde någon ha reagerat på det hela. En anledning att BO kanske slutade titta på alla barns behov kan ju vara nedskärningarna i barnomsorgen som började redan på 90-talet och där de första larmen om att barnen for illa kom redan för cirka 20 år sedan. Larm som ingen politiker riktigt mäktade med eller brydde sig om och därför var det kanske enklare att ändra BO:s inriktning, när det började bli skarpt läge och situationen började bli ohållbar. Det blev lättare att flytta fokus till barn som omhändertagits av socialtjänsten, eller flyktingbarn. Behjärtansvärda grupper att engagera sig i, men det är anmärkningvärt ändå att inte alla barns välmående bevakas av BO.

I årsrapporten från BO år 2000 står det bland annat:

"Studier visar att personalen i förskolan som en följd av det ökade antalet barn i grupperna och den minskade personaltätheten endast har tid med de dagliga rutinerna. De hinner inte med tröst och stimulans av barnens utveckling. Många barn reagerar emot den stressande miljön på förskolan och vägrar att finna sig till rätta. Personalen upplever matsituationerna och blöjbytena så stressande att de inte har tid för den lek, samspel, närhet och kroppskontakt som de minsta barnen såväl behöver. Inte heller finns tid att ge oerfarna förstagångsföräldrar behövligt stöd."

Trots BO:s larm hände absolut ingenting. Och nu har det alltså gått snart två decennier utan några som helst förbättringar. (En liten tankeställare till alla som tror att politikerna inte vet att barn far illa i förskolemiljön och att bara de får veta, eller media rapporterar - så kommer en lösning #pressatläge).

År 2007 varnade sedan dåvarande Barnombudsmannen Lena Nyberg fortsättningsvis också om att den psykiska ohälsan hos små barn ökade. Vad hände? Jo det blev liv i luckan till tusen - men inte så att någon ställde sig på barnens sida, utan Expressens ledarsida krävde istället hennes avgång. 2008 ersattes hon av folkpartisten Fredrik Malmberg och allt arbete hos Barnombudsmannen tog en ny inriktning och började handla om ett smalt och nischat område. Voilà - försämringarna i familjepolitiken kunde fortskrida och trots att den psykiska ohälsan fortsatte öka, var det nu ingen som vågade säga varför eller som tog tag i problemet.

Nu har barnen satts åt sidan i politiken i snart 20 år. Enda gången de omnämns är det som ett problem och ett hinder för jämställdhet och arbetslinje. Under en föreläsning på Timbro nyligen pratade en folkpartist om barnen som "de som fyller på och ska ta över och jobba". När någon uttryckte att det lät lite hårt så kontrade han snabbt med: "Ja, så är de gulliga också förstås".

Jag vet inte men jag tycker vi har en hemsk syn på barn i det här landet. Dessa små individer är så mycket mer än en biologisk fotboja - en frihetsinskränkning som ska fördelas "rättvist" mellan föräldrarna. De är kärlek, livets mening, lycka, glädje och en chans till utveckling och förståelse för livet med allt vad det innebär. Det människor ångrar mest på dödsbädden är att de inte tillbringade mer tid med sina barn och sin familj, men all denna kunskap har tryckts undan. Dessa små förtjänar en bra och trygg barndom där de får sina behov tillgodosedda så att deras chanser att få ett bra liv maximeras. Ska vi minska den psykiska ohälsan hos barnen så måste vi börja arbeta förebyggande och då handlar det om att titta på vad små barn behöver utifrån den forskning som finns kring anknytning, neurobiologi och utvecklingspsykologi.

Det är dags att vi föräldrar tar tillbaka ansvaret för barnen och att vi samtidigt tar tillbaka makten över våra liv. Tack, men nej tack till alla politiker som vill detaljstyra hur vi lever och vilka val vi gör. Staten är ingen bra förälder - det kan vi se i de psykiska ohälsotalen.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Namninsamling för att ge barn 0-6 år en röst i valet 2018

Att enbart kräva mindre barngrupper räcker inte

Nej att tvinga papporna att vara hemma mer löser inte problemen med MeToo

Proffstyckareliten: Barn är en frihetsinskränkning som måste fördelas mellan föräldrarna

Familjepolitiken måste förändras - barn är ingen biologisk fotboja

Mammor betalar priset för att arbeta heltid



fredag, februari 23, 2018

En enda barnomsorgsmodell: förskola - ger flera negativa sidoeffekter

Foto: Adam McLane (FLICKR) LICENS: CC BY-SA
I Sverige matas föräldrar hela tiden med att det bara finns en enda barnomsorgsmodell som är det bästa för alla barn: förskola. Det är som att den självklara kunskapen om att barn är olika har försvunnit. Det säger sig självt att förskola för barn som inte mår bra i förskolegrupper kommer att ge en mängd negativa effekter på just det barnets utveckling. Om sedan förskolan rent generellt inte är anpassad efter små barns behov utifrån forskning kring anknytning, neurobiologi och utvecklingspsykologi - utan fokus istället hamnar på pedagogik - då kommer det att få ännu fler negativa sidoeffekter på många små barns utveckling rent generellt.

Trots att föräldrar hela tiden matas med fake news från politiskt styrda myndigheter som till exempel Folkhälsomyndigheten, om att förskolebarn blir duktigare i skolan samt mer psykiskt välmående, så kommer det ju faktiskt i andra änden helt andra oberoende nyheter om ständigt ökande psykisk ohälsa och ständigt sjunkande skolresultat (även sedan man justerat för invandrarbakgrund och socioekonomiska faktorer). Om nu en majoritet av alla barn gått i förskola de senaste decennierna så borde väl inte dessa siffror vara så dystra?

Nu kommer det siffror som visar att IQ sjunker för första gången hos nya generationer i de nordiska länderna. I vanliga fall brukar nya generationer vara smartare än de äldre. Naturligtvis skyller alla på ipads och det kan säkert vara en del av sanningen, men för den som läser in sig på forskning om vad små barn behöver och sedan tittar på vad en majoritet av alla svenska barn får under sina första år, så finns nog en stor del av sanningen där också.

"Du är så negativ, är du så emot förskolan", kanske någon tänker. Nej, jag är emot att vi styrs mot en enda barnomsorgsmodell och att förskola snart är det enda alternativet som finns. Jag är för valfrihet och tycker att vi ska ha en förskola för de föräldrar som vill det, men då ska den vila på den forskning som finns och vara utformad efter små barns behov. OCH personalen måste få rätt förutsättningar att göra ett bra jobb. Att förskolepersonalen tillhör Sveriges sjukaste yrkeskår säger ju en hel del, Om de mår så dåligt i förskolemiljön, hur mår då inte barnen?

Jag vill ha alternativ, så att föräldrar både kan välja - men också välja bort, om de märker att en lösning som de valt inte fungerar. Då ska de självklart kunna välja något annat. Det är ju därför det är så fiffigt med många olika barnomsorgsalternativ. Barn är nämligen olika.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Stå upp för dagmammorna





tisdag, februari 20, 2018

Fika med SVT träffar Hemmaföräldrars nätverk

Fika med SVT kom hem till mig igår för att träffa lite hemmaföräldrar från Hemmaföräldrars nätverk och prata om vilka frågor vi tyckte var viktiga inför valet. Föräldrar som valt att gå mot strömmen och väljer bort standardlösningen med två helitdsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett års ålder, är en grupp som sällan kommer till tals, eller syns i media. Därför var det toppen att vi var bland de som valdes ut för ett besök.

Med en stor röd picknickkorg fylld med kaffetermosar och bullar dök det upp fyra personer från SVT. Vi berättade så klart om att vi önskade höra mer om familjepolitik inför valet 2018 samt att barnperspektivet måste få komma in. Barn 0-6 år har inte en röst idag, utan nämns över huvud taget knappt i politiken. Ibland känns det som den allena rådande synen på barn är den som PM Nilsson uttryckte: "Barn är en biologisk fotboja, en frihetsinskränkning som måste fördelas rättvist mellan föräldrarna". De allra flesta som fått barn ser det nog för det mesta väldigt annorlunda.

För en majoritet av oss är våra barn det viktigaste vi har och självklart vill vi ha en familjepolitik som vilar på forskning om vad små barn behöver. Och då handlar det om anknytningsforskning, neurobiologi och utvecklingspsykologi. Som vi sa till Fika med SVT: "Det är en win win för alla om familjepolitiken kommer upp på agendan inför valet 2018. I familjepolitiken ryms så många olika viktiga bitar som rör barn 0-6 år och som innefattar ett barnperspektiv. Det handlar om föräldraförsäkringen, barnomsorgen och vilka alternativ som måste finnas i alla kommuner, eftersom barn är olika. Men innefattar även förskolan och vilka förutsättningar den ska ha för att barn ska må bra och utvecklas bra". Med tanke på att den psykiska ohälsan hos barn bara ökar, skolresultaten sjunker och nu även IQ sjunker i de nordiska länderna, så är det verkligen dags att börja titta på de första åren och låta politiska beslut i framtiden vila på den forskning som finns.

Jämställdheten är en annan viktig fråga vi lyfte. Idag presenterar media ofta jämställdheten utifrån den socialistiska defintionen om 50-50. Men jämställdhet innefattar så mycket mer. Varför ska det bara finnas en modell även här för att uppnå jämställdhet? Även om vi delar 50-50 på föräldraförsäkringen så kommer vi inte åt det faktum att kvinnodominerade yrken inom vård och omsorg präglas av väldigt låga löner. Att höja lönerna är en viktigare diskussion än att hindra de som vill att vara hemma längre eller arbeta deltid. Jämställdhet är ju också att få välja själv vilket liv du vill leva, men eventuella negativa sidoeffekter av ett val går det ju att göra något åt, istället för att genom politiska beslut styra hur människor lever sina liv.

Fika med SVT reser runt i hela landet och träffar mängder med gräsrötter. Det är ett hedervärt uppdrag och vi hoppas att vi i HFN nu i vår tur har varit med och bidragit till att det här kanske blir valet när de små barnen 0-6 år får sin röst hörd och vi i slutändan får politiska partier som tar fram en familjepolitik som är bra och hälsosam för våra allra yngsta.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Mammor betalar priset för att arbeta heltid

Föräldrar måste få bestämma själva

Ha respekt för att familjer är olika

Riskfyllt styra mer i familjepolitiken

Jämställdhetslinje riskerar att bli en sjukskrivningslinje

Att enbart kräva mindre barngrupper räcker inte