lördag, juli 14, 2018

Fakta om små barns behov väcker starka känslor hos vissa

Foto: Nestlé (FLICKR) LICENS: CC BY-SA
Jag har arbetat med opinionsbildning i två decennier för att förbättra familjepolitiken, för att förbättra för familjer och barn. I mitt arbete ingår det också att sprida fakta som visar på varför det behövs en flexibel familjepolitik. Fakta är ju så viktigt också, eftersom det bör ligga till grund för de beslut som föräldrar fattar kring sina barn. Vi lever bara en gång och kan jag få föräldrar att tänka till kring de viktiga första åren, när grunden läggs för barnens framtida mående - så känner jag att jag gjort något viktigt. För varje familj, för varje barn som får ett annat liv är guld värt.

Vi har ju en väldigt hård styrning av familjer i det här landet, vilket gör att en majoritet med ekonomiska styrmedel styrs att välja standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett års ålder. Det är den lösning staten bestämt är den bästa och många har inte något annat val än att flyta med. För att de inte ska oroas av sitt val så ser staten till att propaganda matas ut från politiskt styrda myndigheter om förträffligheten i att alla små barn lämnas bort. Och har också knutit till sig ett antal forsningsförnekare som ska hjälpa till att övertyga föräldrar att det bara finns en lösning för alla barn och alla familjer. Men så är det ju självklart inte. Barn är olika, familjer är olika, därför behöver vi valfrihet så att varje familj kan pussla ihop den lösning som fungerar bäst för dem.

När vissa människor får information om att det går att välja bort standardlösningen samt tar del av fakta vad små barn behöver, istället för den vanliga propgagandan, så väcker det starka känslor. En del reagerar direkt med att ropa högt: "Du skuldbelägger, du skammar - jag mår dåligt. Sluta!"

Själv tänker jag så här:

Att vara förälder är speciellt. Alla föräldrar vill sina barn väl, men att vara förälder innebär också ett ansvar för ett annat litet liv. Då måste man kunna ta till sig fakta och kunna läsa på vad små barn behöver, utan att ropa om skuldbeläggning och "JAG mår dåligt när jag läser det här".

Det är ju så viktigt i livet att stanna upp och reflektera ibland. Om man läser något som väcker starka känslor, så är det bästa att stanna upp och fundera varför. Känner man skuldkänslor, så vänd blicken inåt och fundera över om det kan vara magkänslan som signalerar något. Den kanske säger något som du innerst inne redan vet.

Livet går sina egna vägar. Vi kan inte råda över allt. Men vi kan stanna upp en stund och se vilken väg vi valt och fundera över OM det finns något vi kan förändra när det kommer till våra barn och deras uppväxtvillkor. Kanske något litet som skulle vara bättre både för barnen och för oss själva. Men den som bara stänger av och vägrar lyssna till information om vad små barn faktiskt behöver, missar ju helt den viktiga chansen. Livet går inte i repris. Om det inte finns förutsättningar att förändra, så får man gilla läget och göra det bästa av situationen och se om det går att göra förändringar längre fram.

Det här att reflektera och stanna upp då och då, tror jag förbättrar måendet hos oss själva. Allt är så utstakat i vårt land, av politiker, hur vi ska leva våra liv. Men vem vet egentligen bäst, politiker eller föräldrar själva? Och är du som förälder säker på att du valt själv, eller bara flutit med strömmen? Är det inte ganska skönt att ha egenmakt över sitt liv? För att nå dit krävs det reflektion och fakta. Inte propaganda. Att vi tar tag i starka känslor som väcks, vänder och vrider på dem, analyserar dem och sedan bestämmer hur man ska gå vidare är ju bara positivt och utvecklande. Kör man bara på så kan smällen komma senare, när man upptäcker att man faktiskt hade kunnat göra annorlunda.

Så här uttalade sig Amelia Adamo i Expressen nyligen:

"Finns det något du ångrar i ditt liv?

– Mina stora misstag är inte yrkesmässiga, utan privata. Försummelse av barn, när jag har jobbat för mycket, eller försummelse av män. Om jag hade vetat vilka konsekvenser det här slarvet skulle föra med sig, skulle jag vara mer omsorgsfull. När du slutar på ditt jobb är det ingen som tackar dig, men relationerna med din familj varar hela livet. Det som blev lidande för mig var just familjelivet. Den där lilla handen som jag höll i för kort tid, eftersom jag hade så bråttom från dagis."

Med andra ord, du som är förälder, var inte så rädd för att läsa sådant som väcker starka känslor - stäng inte av och stäng inte in dig i din bubbla och skjut på budbäraren. Stanna upp istället en stund och ta dig tid att reflektera och analysera.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Anmärkningsvärt att Agnes Wold avfärdar forskning

Forskningsförnekarna med Sven Bremberg i spetsen

Sven Bremberg tjänar pengar på att rekommendera sina egna program mot psykisk ohälsa

torsdag, juli 12, 2018

Lena Hallengren, S, vägrar svara på Förskoleupprorets frågor

Foto: Linda Håkansson (FLICKR) LICENS: CC BY-SA
Så är årets Almedalsvecka lagd till handligarna och det är dags att summera intrycken. Av över 4 000 event var det 10 stycken som handlade om familjepolitik. Barn 0-6 år och små barns behov diskuterades inte i någon större omfattning, trots att så många är oroade över den ständigt ökande psykiska ohälsan. DET diskuterades en del, men då handlade det som vanligt mest om vad man ska göra när skadan redan uppstått. Själv vill jag gärna prata om vad man gör för att skadan inte SKA uppstå - och då handlar det om att ge små barn det de behöver. Därför pratade jag för Power to Parents 2018 på följande tema: "Har Sverige blivit barnfientligt". Att intresset är stort för de här frågorna om de allra minsta barnen, märktes inte minst på att eventet hade över 5 000 sidvisningar i progamkatalogen. Eventet var också välbesökt med en engagerad publik. Så intresset för de här frågorna är stort, men det syns inte i media och politikernas intresse är svalt.

Varför?

Vill man ha svaret på den frågan är det bara att lyssna till vad regeringens representanter säger. Min erfarenhet under två decennier handlar om att makten inte är intresserad av den lilla människan, utan bara om att införa sina stora visioner och då reduceras människor till schackpjäser som politikerna flyttar runt efter behag. Vad människor vill med sina liv, vilka drömmar eller behov de har, blir ointressant för politikerna anser sig alltid veta bättre och tar sig därmed rätten att prata ovanför huvudet på människor och bestämma åt dem.

Lena Hallengren, Barn-, äldre- och jämställdhetsminister, S, visade det tydligt på seminariet: ”Omsorg som förutsättning för hög sysselsättning" i Almedalen 2/7. Trots Förskoleupproret som arbetat i fem års tid för bättre arbetsvillkor för personalen, trots #pressatläge där tystnadskulturen till slut rämnade och personalen berättade om sina faktiska arbetsvillkor - som är rent förskräckliga, så rinner det av dessa förblindade politiker som  Lena Hallengren. Hennes kommentar på seminariet var därför klockren och visar precis hur socialdemokraterna ser på den lilla människan:

"Personalen i förskolan har bra arbetsvillkor och löner i jämförelse med äldreomsorgen. Den måste vi prata mer om." Sedan pratade hon bara om äldreomsorg innan hon lämnade seminariet efter halva tiden.

Övriga diskussioner på seminariet avhandlade mest hur de som har makten ska kunna stoppa dessa arma arbetare inom omsorgsyrken från att arbeta deltid. Inte ett ord om att det kanske finns människor som vill arbeta deltid, utan bara om hur det ska stoppas. Fler som arbetar heltid är nämligen lönsamt för staten. Hur människorna mår eller om de vill arbeta heltid är sekundärt. Det är så kallt och cyniskt att man häpnar.

Jag twittrade om det hela och det var flera som arbetar inom förskolan som reagerade över Lena Hallengrens uttalande. De kommenterade därför i hennes FB-flöde i ett inlägg om Almedalen. Först svarade hon på ett inlägg, men sedan raderade hon en majoritet av alla ifrågasättande kommentarer. Det är ett anmärkningsvärt beteende. Lena Hallengren är minister. Hon är politiker. Hon fattar beslut som påverkar människors vardag. Men hon vill inte ha en dialog med medborgarna. Och det är inte första gången hon agerar så här.

2006 skrev jag till Lena Hallengren och bad om svar på några frågor kring familjepolitiken, men hon vägrade svara på frågorna:

"Lena Hallengren hade gärna svarat på dina frågor om de hade varit formulerade på ett seriöst och professionellt sätt. Nu är de i vissa fall helt felaktiga och i andra fall insinuanta och Lena Hallengren gör därför bedömningen att hon inte har möjlighet att medverka."

Inget nytt under solen alltså och jag är inte förvånad att Lena Hallengren valde att radera två frågor från Katrin Nörthen, en av förgrundspersonerna i Förskoleupproret. Regeringen har inte det minsta intresse av att göra något åt problemen i förskolan, eller i familjepolitiken som helhet. Det hade de inte för 12 år sedan och det har de inte idag. Lena Hallengren var tydlig i sitt FB-flöde med att hon kände till Förskoleupproret, ändå hävdade hon att personalen har bra arbetsvillkor och löner. Det här visar precis på det problem Susanne Nyman Furugård och jag lyft tidigare. Förskoleupproret når inte fram. Därför är det viktigt att de som vill arbeta för en förändring för barnen och personalen i förskolan stöder Power to Parents och skriver på namninsamlingen, så att politikerna avkrävs tydliga besked om vilken politik de går till val på. Det är det enda som fungerar.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Slopa heltidsnormen

Lena Hallengren, S: "Vi har världens bästa förskola"

Maria Larsson, KD, ställer en fråga i riksdagen varför Lena Hallengren vägrar svara på en medborgares frågor

måndag, juli 09, 2018

Mamma du gjorde så rätt som tog hem mig från förskolan

Foto:  Carol von Canon  (FLICKR) LICENS: CC BY-SA
Ett klipp ur mitt liv

Min mamma födde mig och sedan blev hon ensamstående. Efter några år träffade hon en ny man. Det var en fin man med ett stort hjärta, som kom att bli pappa till min bror. Jag var då fem år. Samma dag mamma slutade arbeta fick jag vara hemma med henne. Motståndet var stort både från förskolan och BVC. Men mamma tog hem mig. "Vad skulle du vara där för, när jag var hemma? Det enda du ville var ju att vara med mig" , sa mamma.

En dag när vi var hemma svimmade mamma och föll rakt på magen. Jag "väckte" henne och mamma fick sedan gå på extrakontroller under resten av graviditeten. "Vad skulle hänt mig om du inte varit med mig? Du räddade oss båda. Jag är dig evigt tacksam", sa hon. Så kom han till slut... min bror och jag ville sälja honom, ge bort honom. Varje steg mamma tog med honom övervakade jag. Om hon gjort något med honom så såg jag det direkt. Det syntes om hon hade bytt kläder på honom och så vidare. Jag sov på golvet bredvid hans säng, jag förhörde mamma om allt, om jag inte varit med. Dumma, dumma bebis.

"Det blir bättre om hon är på förskolan så du får vara ifred och hon får stimulans", fick mamma höra. Men hennes kommentar var bara: "Du behövde väl inte stimulans? Du behövde mig och du behövde ha stenkoll. Du hade ju bara känt dig sviken om jag lämnat iväg dig och inte din bror."

Efter några år blev hon ensamstående med oss båda. Hon kämpade hela sitt liv för oss. Vi saknade mamma så mycket när hon var på jobbet, men vi hade varandra jag och min bror. "Kom ihåg att ni har bara varandra. Ni är kärnan. Ni måste ta hand om varandra", sa mamma hela tiden.

Idag har jag en bror som för mig är det viktigaste, viktigaste som finns i mitt liv, utan honom är jag inte hel. Tack mamma!

Fredrika Bäck Stiller




Läs också:

Låt syskonen växa upp tillsammans


tisdag, juli 03, 2018

Hurra nu tvingar vi in alla barn i förskoleklassen, jublar politiskt styrda Lärarförbundet

Foto: Brandon Warren (FLICKR) LICENS: CC BY-SA 
Hurra för att förskoleklassen är obligatorisk jublar Lärarförbundet på sin FB-sida. Nu ska äntligen de två procent av alla barn (där föräldrarna av olika orsaker tidigare valt att vänta), tvingas in i skolan vare sig de mår bra av det eller inte. Lärarförbundet skäms inte heller för sig och för att de stöttar och driver på för en socialistisk politik där det inte ska finnas någon valfrihet kvar, utan säger glatt i nästa mening: "Men det kan verkligen inte ropas hurra för de förutsättningar som en del förskoleklasslärare har." 

Om inte förutsättningarna finns så är det kanske ännu sämre att tvinga in de barn som behöver mogna och förbereda sig mer inför en skolstart. Alla barn föds inte heller i januari, utan många även i december. Det gör att det är stor skillnad i ålder på barnen och då ska det självklart finnas valfrihet och en möjlighet att vänta.

Det är så sorgligt när barnen, deras självklara olikheter och behov försvinner i ett dammoln av betongpolitik där man bara kör på oavsett konsekvenserna. När blev vi så politiskt styrda i det här landet att vi med berått mod började stuva undan forskning om vad små barn behöver och bygga de politiska ramarna enbart utifrån politiska visioner?

Nonchalansen för de små barnens behov börjar tidigt vilket det totala ointresset för familjepolitiken visar tydligt. Barnens behov får alltid stå tillbaka för de vuxnas. Krisen i förskolan har varat sedan 90-talet men det är ändå personalen som kommer i fokus (och det är bra att deras situation uppmärksammas - inget sagt om det, men vem står upp för barnen?). Det är ju bra med ett Förskoleuppror men personalen i förskolan har facket och en arbetsmiljölag att luta sig emot. Barnen har inget av det. Många barn har också 40-60 timmars arbetsveckor medan personalens tid är reglerad till maximalt 40 timmar. Personalen kan också byta jobb, barnen kan inte fly.

När barnens behov många gånger inte tillgodoses under de första året så är ju frågan vilka förutsättningar det sedan finns i förskoleklassen. En dålig miljö för de små barnen under de första åren med ständigt höga påslag av kortisol, buller, ständiga separationer och vuxna som kommer och går samt långa dagar i stora barngrupper. Där många barn dessutom har längre arbetsveckor än de vuxna. Hur påverkar det barnen? Det vet vi inte för det forskas på hur vuxna påverkas av arbetsmiljön, men inte på barnen. I Sverige har vi inte forskat under de senaste 30 åren på vilken effekt förskolan har på barn.

Varför har vi inte det? Och varför följer man inte upp den stressforskning som Marianne Cederblad gjorde på dagisbarn 1974? (Frank Lindblad vid Uppsala universitet fick avslag när han ansökte om pengar att göra uppföljande forskning). Jag är övertygad om att om dessa fakta kommer upp på bordet så är man rädd för att det ska sätta käppar i hjulet för den socialistiska visionen om en enda barnomsorgsmodell och skolmodell för alla. Om jag har fel varför knyter politikerna till sig så många forskningsförnekare som matar ut felaktig information, istället för att tillåta forskningsanslag till att titta på förskolans effekt på barn? Varför är det så viktigt att ha obligatorisk förskoleklass när det bara var två procent som valde att vänta? Och varför ändrade man reglerna så att hemskolning blev i princip omöjligt i vårt land. Det är ju pinsamt att allt fler familjer flyttar till Åland för att kunna hemskola. Människor lämnar också vårt land för att famijepolitiken är så totalitär. Och extra anmärkningsvärt blir det när det forskas på vilken effekt miljön i förskolan har på personalen - men inte på barnen.

Det är så grymt att göra så här. Ska vi ha barn som klappar igenom och blir utbrända redan i förskoleklass? Idag står knappt de borgerliga partierna upp för valfriheten längre de heller. De har också stuvat undan kunskapen om att barn är olika och både M och L pratar om obligatorisk förskola för barn till föräldrar som flyttar/anländer till vårt land, trots att det inte är en homogen grupp och det finns många andra och bättre saker man kan göra för att de som kommer till vårt land ska lära sig språket, värderingarna och få ett jobb.

Nu lanserar många en valkompass, både tidningar och SVT, men familjepolitik och frågor som rör barn 0-6 år finns inte med. I Almedalen pratar ingen om små barns behov, utom Power to Parents 2018. Barn är tydligen bara en biologisk fotboja - en frihetsinskränkning som ska fördelas lika mellan föräldrarna. HUR har vi kunnat tillåta att politiska krafter fått skapa ett så barnfientligt samhälle? Känns som det är dags att någon står upp för barnen och ger dem en röst. Skriv gärna på namninsamlingen Power to Parents och var med och gör skillnad.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Power to Parents 2018 i Almedalen: "Svensk familjepolitik handlar väldigt mycket om vuxnas situation och önskemål och väldigt lite om barnens behov. Har Sverige blivit barnfientligt?"

Familjepolitiken måste förändras. Barn är ingen biologisk fotboja

År 2002: Kan barn bli utbrända

Stressade småbarn

Barn blir sjuka av stress

Stora grupper skapar stress

Vart femte barn lider av stress

Farlig stress - vad händer när skrikande barn dumpas i förskolan

Föräldrar bör få veta mer om små barns stress

Psykologer larmar om stress hos barn

måndag, juni 25, 2018

Vi gråter över barnen i USA, men ser inte hur våra egna barn behandlas

Foto: Jayeeta (FLICKR) LICENS: CC BY-SA 
Det är något sorgligt över hur lite människor reflekterar över sakernas ting i vårt land. Alla verkar kunna ta till sig att det är något fruktansvärt och hemskt med att små barn separeras från sina primära anknytningspersoner vid USA:s gräns. Inte ett öga är torrt när man ser bilder på små gråtande barn som inte får tröst. Ganska förståeligt och jag tror de flesta kan identfiera sig med skräcken hos det lilla barnet.

Men jag undrar om samma människor har empati och förståelse för hur det känns för en liten ettåring att hysteriskt gråtande tas ur en förälders trygga famn efter en tredagarsinskolning, för att placeras tillsammans med en massa andra gråtande ettåringar. Och det i en förskola där personalen har så många barn att de på vissa förskolor inte ens hinner trösta barnen och erbjuda dem en trygg famn. "De får gråta färdigt", som en förskollärare sa när hon förklarade för mig att de omöjligt kan hinna med att trösta alla små som gråter hysteriskt efter en förälder som gått. Även barn som till synes verkar lugna uppvisar vid mätningar kraftigt förhöjda nivåer av stresshormonet kortisol.

Men det här är fakta som vi stuvat undan i vårt land. Vi har en socialdemokratisk politisk vision som ska införas och då gäller det att plöja på och mata ut "rätt" budskap. Så istället för att prata om vad små barn behöver, så pratar vi om den lilla ettåringen som en elev i skolan som får undervisning. Nu ska förskolecheferna kallas rektorer också. Den som läst the Animal Farm, känner igen konceptet. Ska fåren med på tåget så gäller det att anpassa budskapet och sakta men säkert förändra genom att ändra lite hela tiden i det som matas ut. Och visst låter det fint med undervisning i skolan och rektorn som ansvarar för Skogsräven?

Redan 1974 så genomförde Marianne Cederblad en undersökning som visade på förhöjda nivåer av stresshormonet kortisol hos dagisbarn. När Frank Lindblad vid Uppsala universitet ville följa upp den studien fick han avslag. Sådant forskar vi inte om i Sverige, det skulle ju kunna hindra den socialistiska visionen om en enda barnomsorgsmodell. Och där är vi väldigt snart med tanke på att valfriheten snart är helt utraderad. ALLA barn ska in i förskolan och snart är samtliga partier så marinerade i socialism att de inte längre ser problemen. (De som satt och åkte över till DDR gjorde ett bra jobb när de kom tillbaka till Sverige uppenbarligen. Inte konstigt att vi aldrig släppte information om Stasi-forskningen i vårt land ...)

För att förhindra att föräldrar får fakta istället för propaganda, har det inte forskats i Sverige under de senaste 30 åren på vilken effekt förskolan har på små barn. Vad skulle inte sådan forskning kunna visa? I Norge har de dock gjort viss stressforskning på förskolebarn, som visar på flera problem.

Jag undrar också om någon funderat över hur dessa förhöjda stressnivåer påverkar det lilla barnet under den tid som hjärnan utvecklas som mest? Mellan ett- till tvåårs ålder sker den absolut största tillväxten av hjärnan. Det som händer under de första två åren av hjärnans utveckling går inte att förändra senare. Själv har jag besökt en förskola och sett exempel på hur barn lämnas. Jag har sett små ettåringar vandra runt ensamma med söndergråtna ansikten strimmiga av smuts. Jag har hört ett avgrundsvrål från ett barn som lämnades av pappan. Det var ett djuriskt skrik. När jag frågade personalen vad som hänt, svarade de "pappan bestämde att fyra dagars inskolning fick räcka, så nu gick han". På en annan gård bakom ett högt stängsel stod syskonet och grät förtvivlat över lillebror. Förskolan hade inte syskonavdelningar så det lilla barnet fick inte vara nära sin storebror heller. Efter ett tag lyfte personalen upp barnet under armen som om det var en ihoprullad matta och bar in det. Vi övriga skulle tydligen skyddas från oväsendet. De små som grät tyst lämnades dock åt sitt öde.

Att bli lämnad är något av det mest traumatiska ett litet barn kan vara med om. Vi har förståelse för hur det drabbar barnen vid USA:s gräns, men föräldrar saknar kunskap om vad det gör med små barn i Sverige som lämnas till förskolor över hela vårt land varje dag, där många inte är trygga och får gråta tills de ger upp. Vad det gör med barnens hjärnor beskriver Sue Gerhardt väldigt bra i boken "Kärlekens roll". Tyvärr tror jag få förstår att det som drabbar de här barnen i USA, faktiskt inte är helt olikt det som drabbar många små barn i Sverige varje dag. Separationen och traumat har många likheter. Sedan undrar många varför den psykiska ohälsan hos barn i Sverige är så alarmerande hög och ökar för varje år.

Om vi började prata om vad små barn BEHÖVER, så skulle mycket ändras till det bättre. Men eftersom det samtidigt skulle stoppa upp slutfasen av den socialistiska vision som startade med paret Myrdal på 1930-talet och som nästan är i hamn, så kommer vi inte att få den typen av diskussion i det här landet. Men råkar du vara en av dem som står på de små barnens sida, så skriv gärna på namninsamlingen Power to Parents 2018 som handlar om att ge små barn 0-6 år en röst i valet.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Rapport från USA om stresskador och separationssår

Anmärkningsvärt att Agnes Wold avfärdar forskning

Föräldrar bör få veta mer om små barns stress

Berättelse inifrån förskolan: En del barn får separationssår och stresskador för livet

Professor: Problemen med förskolan slätas över

Steg för steg har olika politiska beslut lett fram till dagens ensidiga barnomsorgsmodell

Starkare relation till jobbet än till barnen



måndag, juni 18, 2018

S sparar hårt i förskolan samtidigt som de ger dagbarnvårdarna sparken

Foto: Thomas Hawk (FLICKR) LICENS: CC BY-SA
I Enköping väljer S trots alla larm från Förskoleupproret och #pressatläge, att göra drastiska besparingar på barnen och försämra förskoleverksamheten. Två miljoner tänker de sig spara in genom att barnens trygghet ska åsidosättas genom att man inte ska kunna ta in vikarier. Förskollärarna och barnen ska ta smällen som vanligt.

Det här visar också på precis det jag tidigare har sagt - det räcker inte att snickedisnacka med politikerna och berätta att personalen inte klarar sitt uppdrag och sedan tro att politikerna lyssnar. Förskoleupproret tror fortfarande att det är en väg att gå: "Vi måste vara tålmodiga och vänta, så händer det något snart". Tyvärr inte. (Och det är ärligt talat så synd att ni lurar människor att tro det). Jag vet för jag har följt besparingarna på barnen i 20 år nu. Redan för 18 år sedan varnade BO för att krisen i förskolan var så allvarlig att barnen for direkt illa. Och sedan dess har politikerna fortsatt att utöka förskolans uppdrag utan att tillföra mer pengar. "Jo, men nu ska ni se att det kommer att hända något. Vi kommer inte att misslyckas", säger Förskoleupproret käckt och vägrar ta in fakta.

Det är då man stilla tänker, det har gått två decennier redan utan att något hänt, förstår ni inte att det enda som hjälper är att avkräva politikerna en tydlig familjepolitik och dessutom en tydlig budget för förslagen? Sedan kan människor rösta på det bästa alternativet. Fika och snickedisnackande med politiker leder precis ingenstans, ni blir bara duperade och ytterligare några decennier kommer att gå utan att det blir några förbättringar. Resultatet vi kommer att se är precis det vi ser här - ännu mer försämringar.

Socialdemokraternas motto är ju: "Alla ska det lika dåligt". Därför ser så klart politikerna i Enköping även till att gardera sig när de försämrar i förskolan, så att inga barn ska kunna undvika att drabbas. För att nå dit har de gett de kommunanställda dagbarnvårdarna sparken och så tänker de sig att erbjuda personalen jobb i förskolan istället, samtidigt som de också tvingar in dagbarnen i förskolan. Verksamhetschefen för förskolorna Monica Tägtsröm Bergman säger: "Det blir bättre för de berörda barnen att flytta till förskolan med fler kamrater".

Sanningen är att för barn som inte mår bra i förskolegrupper så är det rena rama katastrofen och det försämrar både de drabbade barnens livschanser drastiskt, samtidigt som det försämrar för förskolan som tvingas hantera barn som mår dåligt i förskolemiljön.

Det är något iskallt och cyniskt över det här att flytta runt vuxna och små barn som spelpjäser på en schackbräda. Det är så totalt inhumant och omänskligt att inte se vilka konsekvenser det får för varje enskild människa, för varje enskilt barn.

Sedan förstår jag faktiskt inte att barnens väl och ve alltid hamnar längst ner på människors intresselista. Jag förstår absolut att personalen i förskolan behöver bättre arbetsvillkor, men samtidigt har de facket på sin sida som ska arbeta för dem. De har också skydd i en arbetsmiljölag, vilket barnen inte har. Sedan handlar det om vuxna människor som garanterat har kortare arbetsdagar än barnen. Deras arbetsdagar är åtta timmar maximalt. Barnens dagar i förskolan kan ligga på10-12 timmar i veckan ... OCH - personalen kan välja att sluta och börja jobba med något annat, barnen har inget val och snart finns det inte heller längre några andra alternativ kvar än förskola.

När det ser ut så här så känns det extra angeläget att någon också kämpar för de små barnen som inte själva kan göra sin röst hörd. Och det är precis därför som Power to Parents 2018 startat. Men det behövs fler som skriver på för barnen för att politikerna ska bry sig. Vill du vara med och göra skillnad? Skriv namninsamlingen.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Barnen kan inte vänta - tänk utanför ramarna

onsdag, maj 02, 2018

För att undvika psykisk ohälsa - måste vi börja titta på små barns behov

Foto: Missmoney (FLICKR) LICENS: CC BY-SA
Det är mycket nu, om psykisk ohälsa igen. För några år sedan var det valfriheten eller oro över om barnen skulle få ett arbete senare i livet, som gjorde att de insjuknade i psykisk ohälsa - enligt Folkhälsomyndigheten. Nu är det skolan som är orsaken. Det är alla krav, så tar vi bara bort läxor, prov och betyg så är allt löst, tydligen. Samtidigt var det Folkhälsomyndigheten som spred falska nyheter för inte så länge sedan och paketerade om lite gamla utländska studier och skrev att det de tagit fram var ny svensk forskning, som visade att förskola är bra för barns psykiska hälsa.

Ja, det kan inte vara lätt att vara förälder. Till att börja med så går ju en majoritet av alla barn i förskola och har så gjort i minst två decennier nu, så varför har vi då inte massvis med psykiskt välmående barn i vårt land? För i verkligheten så är ju ohälsotalen bland barn och unga väldigt höga. Är det då förskolans fel? Blir barn sjuka av förskolan? Eller är det oro för att de inte ska få ett jobb? Valfriheten, eller skolan?

Jag tror inte att det finns en enkel sanning och det är tråkigt att Folkhälsomyndigheten hela tiden försöker servera enkla svar på varför vi har en ständigt ökande psykisk ohälsa, samtidigt som de som katten tassar runt het gröt och undviker kärnfrågan. Och det beror på att deras uppgift är att invagga föräldrar i en falsk trygghet så att de ska fortsätta leva som politikerna vill. För att komma sanningen på spåren och få svar så måste vi börja med att titta på vad små barn behöver - och sedan se om de får det.

Människan är ett avancerat däggdjur med ett djupt känsloliv och ställer många existentiella frågor kring livet. Det kräver att vi har någon att bolla med när det kommer till tankar om livet - ja, OM livet i stort.  Vi behöver tid för reflektion och tid för familjen. Barn är också olika. Vi föds olika känsliga och det enda som kan hjälpa mot psykisk ohälsa längre fram i livet är (enligt den forskning som finns om små barns behov): närhet, kärlek, god omsorg, god anknytning och socialt sampspel med en vuxen - under de första viktiga åren. Inte under det första viktiga ÅRET, utan de första viktiga ÅREN.

Det finns inga garantier att föräldrar som ger sina barn tid och som ger dem en trygg barndom, där barnets behov tillgodoses, slipper undan att barnet någon gång i livet drabbas av psykisk ohälsa. Olika falla ödets lotter och olika vi äro. En del är känsligare och har dessutom en ökad sårbarhet, som gör att de drabbas lättare. Men om vi ger barnen det de behöver enligt den forskning som finns kring anknytning, neurobiologi och utvecklingspsykologi - så ökar vi chansen för att barnen ska klara av livets utmaningar, utan att drabbas.

Föräldrar får tyvärr inte information om den viktiga forskning som ligger till grund för vad barn behöver, eftersom den förnekas av de politiskt styrda forskarna. Istället matas föräldrar hela tiden med propaganda från politiskt styrda myndigheter, som Folkhälsomyndigheten. Och då handlar den underliggande orsaken till propagandan om att föräldrarna ska ut och arbeta så tidigt som möjligt och så långa dagar som möjligt. Något som går stick i stäv med den forskning som finns om det lilla barnets behov.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Förskola före två års ålder kan skada ditt barn

Får ettåringarna den närhet de behöver?

Förskola kan bryta tidig anknytning

Barn behöver inte förskola som den ser ut idag

Mamma och förskollärare: Förskolan är inte en plats för en ettåring

Stressade små barn och konsekvenserna

Behöver min 2,5-åring förskolans stimulans?

Psykolog: Sätt inte barnet i förskolan

Har förskolan blivit vår tids barnhem?

Dagens förskola har blivit ett experiment

Ny forskning om förskolan behövs

Många risker med långa dagar i förskola

Forskning om förskolans effekt på barn saknas

Innan läroplanen infördes var resultaten ännu bättre

Förskolebarn som går långa dagar mer stressade

Hemmet är den bästa platsen för förskolebarnen

Barn som gått i stora barngrupper får fler beteendeproblem i skolan

Barn har rätt till närhet, kärlek och bekräftelse



fredag, april 13, 2018

De sex första viktiga åren lägger grunden för hur ditt barn utvecklas

Foto: Stepram (FLICKR) LICENS: CC BY-SA
En pappa skriver så stillsamt en insändare som är klockren och adresserar problemen där de hör hemma. Inga överord, bara: "Det är ditt fel om ditt barn skriker hora till andra". Hela artikeln belyser så tydligt problemen med dagens föräldraskap. Istället för att ge sig på lärarna i skolan och tro att de ska lösa allt och att allt är deras ansvar, så har faktiskt varje förälder ett ansvar för hur de egna barnen beter sig. Sedan kan jag förstå att det är svårt när många barn inte är så mycket med sina föräldrar, under de första sex viktiga åren när grunden läggs.

Många barn idag går 50-60 timmar i veckan och barn som har föräldrar som är föräldralediga med syskon, placeras ändå långa dagar i förskola, även alla lov, utan särskilda skäl. Samtidigt som larmen i #pressatläge duggar tätt om att många förskolor inte har rätt förutsättningar att klara sitt uppdrag och ge barnen det de behöver.

Sedan är det så viktigt som förälder också att känna till HUR barn lär sig saker. Barn lär sig saker genom spegelneuronerna i hjärnan. Det betyder att det gamla ordspråket: "Barn gör inte som vi säger - de gör som vi gör", gäller. Och barnen formas efter hur och om de får tillång till det som små barn behöver: närhet, kärlek, god omsorg, god anknytning och socialt samspel med en vuxen.

Jag brukar säga att kunskap är makt. Om föräldrar förstod hur viktiga de första sex åren är för hur barnet utvecklas, så skulle säkerligen många fundera mer över tid för barn och balans mellan familj och arbete. De skulle säkerligen inte heller så enkelt köpa de lätta lösningarna som presenteras från politikerhåll. Lösningar där det påstås att det bästa alltid är att lämna ifrån sig barnen så tidigt som möjligt och så långa dagar som möjligt i någon annans vård.

Alla kan inte välja den bästa lösningen som det ser ut idag med den styrande familjepolitik som bedrivs i det här landet. Men föräldrar har mer makt än de tror och kan ställa krav på politikerna att ta fram en flexibel familjepolitik som stöttar föräldrar, istället för att styra dem.

Politikerna bryr sig nämligen inte om barnen. De ser bara teoretiska skrivbordskonstruktioner och olika mål som de tror sig uppnå med styrning av folket på olika sätt. Den ena ideologin ser bara arbetslinjen - småbarnsföräldrar måste arbeta heltid så tidigt som möjligt för att mata in mer pengar i det svarta slukhålet som kallas välfärden, eftersom hela systemet håller på att kollapsa. Och den andra ideologin ser barnet som en produkt som ska formas och skapas i det rätta tänkandet, för att bli en framtida väljare som röstar "rätt" och garanterar att politikerna får sitta kvar vid maktens grytor.

I kläm mellan de politiska ideologierna och målen, finns det lilla barnet - som inte bett att få födas. Och vars enda längtan är att få vara nära sina föräldrar, få tillbringa tid med sina föräldrar, få känna sig älskade och få upptäcka världen och lära sig om hur världen fungerar - tillsammans med de personer som betyder mest för det lilla barnet: föräldrarna/föräldern.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Vill du som förälder sätta press på politikerna och ge barn 0-6 år en röst i valet 2018? Skriv då på namninsamlingen Power to Parents.

måndag, mars 26, 2018

Hemmaomsorg ger barn precis det de behöver

Foto: Rachel Samanyi (FLICKR) LICENS: CC BY-SA
Det är inte lätt att gå mot strömmen och följa sin magkänsla, men barn är olika så varför ska vi göra exakt samma val kring barnens första år? Många som väljer att gå sin egen väg och stannar hemma längre, för höra kommentarer från grannar, vänner, bekanta och släktingar, om att barnen missar något väsentligt när de inte blir elever i en skola från ett års ålder och får lite undervisning. Det skapar naturligtvis oro och många läser in sig på den forskning som finns och som visar vägen i vad små barn behöver, egentligen.

Kruxet är bara att hur påläst du än är som förälder, så skapar ändå det hårda klimatet i vårt land där bara en enda barnsomorgsmodell hyllas (förskola), oro hos de som väljer något annat. Därför var det extra roligt att få läsa hemmaföräldern Hanna Hinnersjös inlägg i Hemmaföräldrars nätverks FB-grupp, om en händelse som hon var med om nyligen. (Har fått tillåtelse att dela inlägget offentligt). Hanna har omsorgen om sina barn hemma och arbetar i egen regi i pedagogisk omsorg i form av familjedaghem.  Äldsta barnet har hon haft hemma helt i fyra och ett halvt år och sedan har han efter egen önskan fått gå i förskola några timmar i veckan, eftersom hans bästis går där.

Hannas berättelse:

"Helt plötsligt mitt i söndagsmiddag på restaurang idag kom det fram en tant från ett bord i närheten och frågade om jag pratar engelska och ja jo det gör jag ju svarade jag. Sen fortsatte hon med att fråga var mina barn går i förskola och om de gått där länge. Då sa jag förstås att jag är dagmamma och att mitt stora barn gått på sin förskola i ett år nu men att han är hemma när han vill och att det lilla barnet hänger runt, hemma på dagarna. Då ropade tanten till sin man och sa: "Vad var det jag sa" och skrattade.

Det visade sig att hon var en österrikisk forskare inom anknytning och barns sociala trygghet och nu jobbar i Sverige med att studera svenska förskolebarn i deras vardagsmiljö på förskolan. Och så sa hon att hon var helt faccinerad över att det så tydligt syns på mina barn att de kommer från en annan tillvaro, än den som är klassisk här i Sverige. Och att jag gör ett fantastiskt jobb med dem. Hon hade suttit och studerat oss i vårt samspel i 1,5 timme med sin man (måttligt creepy kanske men ändå).

Alltså ett sånt jäkla bevis på att min dröm om att med hjälp av närhet, skapa trygga individer som är lugna och okonstlade i sig själva samt att min karriärmässiga "uppoffring" lönar sig. Nu kanske jag kan slänga all favoritläsning om barn- och familjepsykologi, då mitt och barnens förhållningssätt uppenbarligen är på god väg mot hamn." 

I Sverige har ingen forskat på vilken effekt förskolan har på barn, under de senaste 30 åren. Men ändå serveras föräldrar hela tiden myter om hur förträffligt och nödvändigt det är för alla barn att gå i förskola. Samtidigt som vi i Sverige snart bara har en enda barnomsorgsmodell - har all forskning om anknytning, neurobiologi och utvecklingspsykologi stuvats undan. Men det är så viktig forskning som visar vad små barn behöver - och det är precis det som barn får när de har hemmaomsorg (så länge inte hemmet är dysfunktionellt så klart).

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Varför sprids inte kunskap om små barns behov?

Kärlek sätter sig på hjärnan 

Stressade småbarn

Får ettåringarna den närhet de behöver?
Små barn behöver inte en massa aktiviteter


söndag, mars 18, 2018

Ingen märkte att BO slutade arbeta för alla barns bästa

Foto: Art Siegel (FLICKR) LICENS: CC BY-SA
Jag kan tycka ibland att det finns en fara i att myndigheter är så styrda av direktiv från politikerna. Ta bara Barnombudsmannen. När Alliansen kom till makten och en ny BO (Fredrik Malmberg) ersatte Lena Nyberg, så ändrades uppenbarligen också BO:s uppdrag från att omfatta alla barn - till att handla om utsatta grupper. Om Sveriges journalistkår bevakat makten som det är tänkt, så borde någon ha reagerat på det hela. En anledning att BO kanske slutade titta på alla barns behov kan ju vara nedskärningarna i barnomsorgen som började redan på 90-talet och där de första larmen om att barnen for illa kom redan för cirka 20 år sedan. Larm som ingen politiker riktigt mäktade med eller brydde sig om och därför var det kanske enklare att ändra BO:s inriktning, när det började bli skarpt läge och situationen började bli ohållbar. Det blev lättare att flytta fokus till barn som omhändertagits av socialtjänsten, eller flyktingbarn. Behjärtansvärda grupper att engagera sig i, men det är anmärkningvärt ändå att inte alla barns välmående bevakas av BO.

I årsrapporten från BO år 2000 står det bland annat:

"Studier visar att personalen i förskolan som en följd av det ökade antalet barn i grupperna och den minskade personaltätheten endast har tid med de dagliga rutinerna. De hinner inte med tröst och stimulans av barnens utveckling. Många barn reagerar emot den stressande miljön på förskolan och vägrar att finna sig till rätta. Personalen upplever matsituationerna och blöjbytena så stressande att de inte har tid för den lek, samspel, närhet och kroppskontakt som de minsta barnen såväl behöver. Inte heller finns tid att ge oerfarna förstagångsföräldrar behövligt stöd."

Trots BO:s larm hände absolut ingenting. Och nu har det alltså gått snart två decennier utan några som helst förbättringar. (En liten tankeställare till alla som tror att politikerna inte vet att barn far illa i förskolemiljön och att bara de får veta, eller media rapporterar - så kommer en lösning #pressatläge).

År 2007 varnade sedan dåvarande Barnombudsmannen Lena Nyberg fortsättningsvis också om att den psykiska ohälsan hos små barn ökade. Vad hände? Jo det blev liv i luckan till tusen - men inte så att någon ställde sig på barnens sida, utan Expressens ledarsida krävde istället hennes avgång. 2008 ersattes hon av folkpartisten Fredrik Malmberg och allt arbete hos Barnombudsmannen tog en ny inriktning och började handla om ett smalt och nischat område. Voilà - försämringarna i familjepolitiken kunde fortskrida och trots att den psykiska ohälsan fortsatte öka, var det nu ingen som vågade säga varför eller som tog tag i problemet.

Nu har barnen satts åt sidan i politiken i snart 20 år. Enda gången de omnämns är det som ett problem och ett hinder för jämställdhet och arbetslinje. Under en föreläsning på Timbro nyligen pratade en folkpartist om barnen som "de som fyller på och ska ta över och jobba". När någon uttryckte att det lät lite hårt så kontrade han snabbt med: "Ja, så är de gulliga också förstås".

Jag vet inte men jag tycker vi har en hemsk syn på barn i det här landet. Dessa små individer är så mycket mer än en biologisk fotboja - en frihetsinskränkning som ska fördelas "rättvist" mellan föräldrarna. De är kärlek, livets mening, lycka, glädje och en chans till utveckling och förståelse för livet med allt vad det innebär. Det människor ångrar mest på dödsbädden är att de inte tillbringade mer tid med sina barn och sin familj, men all denna kunskap har tryckts undan. Dessa små förtjänar en bra och trygg barndom där de får sina behov tillgodosedda så att deras chanser att få ett bra liv maximeras. Ska vi minska den psykiska ohälsan hos barnen så måste vi börja arbeta förebyggande och då handlar det om att titta på vad små barn behöver utifrån den forskning som finns kring anknytning, neurobiologi och utvecklingspsykologi.

Det är dags att vi föräldrar tar tillbaka ansvaret för barnen och att vi samtidigt tar tillbaka makten över våra liv. Tack, men nej tack till alla politiker som vill detaljstyra hur vi lever och vilka val vi gör. Staten är ingen bra förälder - det kan vi se i de psykiska ohälsotalen.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Namninsamling för att ge barn 0-6 år en röst i valet 2018

Att enbart kräva mindre barngrupper räcker inte

Nej att tvinga papporna att vara hemma mer löser inte problemen med MeToo

Proffstyckareliten: Barn är en frihetsinskränkning som måste fördelas mellan föräldrarna

Familjepolitiken måste förändras - barn är ingen biologisk fotboja

Mammor betalar priset för att arbeta heltid



fredag, februari 23, 2018

En enda barnomsorgsmodell: förskola - ger flera negativa sidoeffekter

Foto: Adam McLane (FLICKR) LICENS: CC BY-SA
I Sverige matas föräldrar hela tiden med att det bara finns en enda barnomsorgsmodell som är det bästa för alla barn: förskola. Det är som att den självklara kunskapen om att barn är olika har försvunnit. Det säger sig självt att förskola för barn som inte mår bra i förskolegrupper kommer att ge en mängd negativa effekter på just det barnets utveckling. Om sedan förskolan rent generellt inte är anpassad efter små barns behov utifrån forskning kring anknytning, neurobiologi och utvecklingspsykologi - utan fokus istället hamnar på pedagogik - då kommer det att få ännu fler negativa sidoeffekter på många små barns utveckling rent generellt.

Trots att föräldrar hela tiden matas med fake news från politiskt styrda myndigheter som till exempel Folkhälsomyndigheten, om att förskolebarn blir duktigare i skolan samt mer psykiskt välmående, så kommer det ju faktiskt i andra änden helt andra oberoende nyheter om ständigt ökande psykisk ohälsa och ständigt sjunkande skolresultat (även sedan man justerat för invandrarbakgrund och socioekonomiska faktorer). Om nu en majoritet av alla barn gått i förskola de senaste decennierna så borde väl inte dessa siffror vara så dystra?

Nu kommer det siffror som visar att IQ sjunker för första gången hos nya generationer i de nordiska länderna. I vanliga fall brukar nya generationer vara smartare än de äldre. Naturligtvis skyller alla på ipads och det kan säkert vara en del av sanningen, men för den som läser in sig på forskning om vad små barn behöver och sedan tittar på vad en majoritet av alla svenska barn får under sina första år, så finns nog en stor del av sanningen där också.

"Du är så negativ, är du så emot förskolan", kanske någon tänker. Nej, jag är emot att vi styrs mot en enda barnomsorgsmodell och att förskola snart är det enda alternativet som finns. Jag är för valfrihet och tycker att vi ska ha en förskola för de föräldrar som vill det, men då ska den vila på den forskning som finns och vara utformad efter små barns behov. OCH personalen måste få rätt förutsättningar att göra ett bra jobb. Att förskolepersonalen tillhör Sveriges sjukaste yrkeskår säger ju en hel del, Om de mår så dåligt i förskolemiljön, hur mår då inte barnen?

Jag vill ha alternativ, så att föräldrar både kan välja - men också välja bort, om de märker att en lösning som de valt inte fungerar. Då ska de självklart kunna välja något annat. Det är ju därför det är så fiffigt med många olika barnomsorgsalternativ. Barn är nämligen olika.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Stå upp för dagmammorna





tisdag, februari 20, 2018

Fika med SVT träffar Hemmaföräldrars nätverk

Fika med SVT kom hem till mig igår för att träffa lite hemmaföräldrar från Hemmaföräldrars nätverk och prata om vilka frågor vi tyckte var viktiga inför valet. Föräldrar som valt att gå mot strömmen och väljer bort standardlösningen med två helitdsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett års ålder, är en grupp som sällan kommer till tals, eller syns i media. Därför var det toppen att vi var bland de som valdes ut för ett besök.

Med en stor röd picknickkorg fylld med kaffetermosar och bullar dök det upp fyra personer från SVT. Vi berättade så klart om att vi önskade höra mer om familjepolitik inför valet 2018 samt att barnperspektivet måste få komma in. Barn 0-6 år har inte en röst idag, utan nämns över huvud taget knappt i politiken. Ibland känns det som den allena rådande synen på barn är den som PM Nilsson uttryckte: "Barn är en biologisk fotboja, en frihetsinskränkning som måste fördelas rättvist mellan föräldrarna". De allra flesta som fått barn ser det nog för det mesta väldigt annorlunda.

För en majoritet av oss är våra barn det viktigaste vi har och självklart vill vi ha en familjepolitik som vilar på forskning om vad små barn behöver. Och då handlar det om anknytningsforskning, neurobiologi och utvecklingspsykologi. Som vi sa till Fika med SVT: "Det är en win win för alla om familjepolitiken kommer upp på agendan inför valet 2018. I familjepolitiken ryms så många olika viktiga bitar som rör barn 0-6 år och som innefattar ett barnperspektiv. Det handlar om föräldraförsäkringen, barnomsorgen och vilka alternativ som måste finnas i alla kommuner, eftersom barn är olika. Men innefattar även förskolan och vilka förutsättningar den ska ha för att barn ska må bra och utvecklas bra". Med tanke på att den psykiska ohälsan hos barn bara ökar, skolresultaten sjunker och nu även IQ sjunker i de nordiska länderna, så är det verkligen dags att börja titta på de första åren och låta politiska beslut i framtiden vila på den forskning som finns.

Jämställdheten är en annan viktig fråga vi lyfte. Idag presenterar media ofta jämställdheten utifrån den socialistiska defintionen om 50-50. Men jämställdhet innefattar så mycket mer. Varför ska det bara finnas en modell även här för att uppnå jämställdhet? Även om vi delar 50-50 på föräldraförsäkringen så kommer vi inte åt det faktum att kvinnodominerade yrken inom vård och omsorg präglas av väldigt låga löner. Att höja lönerna är en viktigare diskussion än att hindra de som vill att vara hemma längre eller arbeta deltid. Jämställdhet är ju också att få välja själv vilket liv du vill leva, men eventuella negativa sidoeffekter av ett val går det ju att göra något åt, istället för att genom politiska beslut styra hur människor lever sina liv.

Fika med SVT reser runt i hela landet och träffar mängder med gräsrötter. Det är ett hedervärt uppdrag och vi hoppas att vi i HFN nu i vår tur har varit med och bidragit till att det här kanske blir valet när de små barnen 0-6 år får sin röst hörd och vi i slutändan får politiska partier som tar fram en familjepolitik som är bra och hälsosam för våra allra yngsta.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Mammor betalar priset för att arbeta heltid

Föräldrar måste få bestämma själva

Ha respekt för att familjer är olika

Riskfyllt styra mer i familjepolitiken

Jämställdhetslinje riskerar att bli en sjukskrivningslinje

Att enbart kräva mindre barngrupper räcker inte






tisdag, januari 30, 2018

Förskolans problem kan inte lösas utan att familjepolitiken förbättras


Det är lite intressant att se hur det rapporterats sedan 90-talet att förskolan haft problem att klara sitt uppdrag och ändå blir det inte bättre. Jag har funderat lite vad det kan bero på och det största problemet tror jag är att det dyker upp en larmrapport, en bok som belyser krisen (till exempel Tid för barn, Förskolan för de allra minsta. På gott och ont eller Mår barnen bra i förskolan) eller så skriver någon tidning om sjuktalen hos personalen eller hur barnen drabbas negativt på olika sätt. Känslorna svallar och diskussionerna går heta ett tag. Alla ropar självklart i kör: Det måste bli bättre, barngruppsstorlekarna måste ner och det måste anställas mer personal.

Mitt i stormens öga fortsätter FB-grupper som Förskolan.se med så höga medlemstal som över 33.000 medlemmar att dela inlägg om roliga intressanta saker att göra med barnen i förskolan. Skulle ett kritiskt inlägg delas där någon lyfter ett problem så raderas det och personen kastas antingen ut ur gruppen eller så hänvisas diskussionen till en samlingstråd och stängs. Jag kan förstå det till viss del för varje grupp har sin inriktning och negativa trådar är arbetssamma att administrera, men det blir lite konstigt när förskolan brottas med så många och allvarliga problem som på sikt kan sänka hela verksamheten att förskolediskussioner enbart ska handla om det som är positivt. Det blir som att fortsätta inreda och snygga till en båt med hål i som sakta sjunker och strunta i stigande vattennivåer och bara fortsätta måla och pyssla, utan att inse att båten snart ligger på botten. För faktum är ju att alla dessa roliga intressanta saker det går att göra i förskolan kommer minska i framtiden om personalen är utbränd och barngrupperna är så stora att det inte finns förutsättningar att göra mer än överleva dagen.

Lite fundersam blir jag också kring Förskoleupproret. De hade länge sin tystnadskultur under i princip fem års tid. Förskolepersonal fick under inga omständigheter skriva inlägg om problem på sin arbetsplats, för det fanns ju FÖRÄLDRAR i gruppen. Och de skulle kunna känna skuld för att de lämnade barnen till förskolan om de fick veta hur svårt personalen hade det att klara sitt uppdrag. Efter ett inlägg i Lärarnas tidning som inte var populärt hos admin i Förskoleupproret, så sansade de sig dock och startade #pressatläge. Det blev till slut ohållbart att försöka stoppa personalen från att berätta sanningen och förmodligen var det också många som reagerade på att det var ett ganska skumt agerande i en grupp som säger sig vilja förbättra.

Jag måste villigt erkänna att jag var som ett frågetecken den tid jag var med i Förskolan.se och Förskoleupproret. Själv försökte jag lyfte de problem jag såg för att sedan bolla med tankar och ideér på lösningar. För mig var det solklart att pudelns kärna fanns i familjepolitiken. Men familjepolitik var ett ämne som absolut inte fick diskuteras i någon av grupperna. Rädslan hos admin visade sig vara extremt stor och det var ständiga påminnelser om att "familjepolitik diskuterar vi inte här i gruppen". Eftersom jag arbetat i två decennier nu med att försöka förbättra familjepolitiken och är övertygad om att det skulle lösa även förskolans problem, så blev jag väldigt konfunderad över den inställningen.

Det enda jag sett hända nu under de två decennier jag sett krisen i förskolan bli allt allvarligare, är att när media uppmärksammar en kampanj eller demonstration kliver ansvarig politiker fram och säger med rynkad panna och allvarsam min: "Vi ska ta till oss av det ni berättar och vi har redan avsatt XX antal pengar för att lösa det här". Och så går det antal år till där föräldrar och personal nöjer sig för stunden. "Wow vi lyckades." (Nu senast när Skolverket återinförde rekommendationer om gruppstorlekar. Alla jublade men inget har blivit bättre).

Om politikerna lyssnat hade vi sett en förändring redan i början på 2000-talet när de första rapporterna om problemen med nedskärningarna i verksamheten på 90-talet började synas. (Jag skrev om det i debattartikel i SvD redan 2006). Men istället har politikerna sin vana trogen (och för att de kan och kommer undan med det) stadigt minskat ersättningen till förskolan samtidigt som uppdraget utökats. Något jag skrivit om i den här debattartikeln i Dagens Samhälle där jag sammanfattar vad som lett fram till dagens situation. (En artikel som admin inne på Förskoleupproret, enligt rapporter, flitigt raderat varje gång den delas trots att jag länkar till deras kampanj #pressatläge. INTE prata familjepolitik you know ...)

Hur hänger då allt ihop? Hur kommer det sig att admin i grupper som rör förskolan och som samlar tusentals och åter tusentals medlemmar - är så emot att ställa politikerna mot väggen och utkräva en ny och bättre familjepolitik? Ja säg det, det får väl var och en som är med år efter år i dessa grupper utan att något blir bättre ta och fundera lite närmare på. Men det är svårt att inte bli lite konspiratorisk och undra om inte vissa admin har kopplingar till vissa partier som vill lägga locket på.

Tyvärr kommer #pressatläge inte heller att åstadkomma någon förändring på grund av oviljan att ta tag i familjepolitiken. Nästa valperiod kommer troligen förskolans uppdrag utökas ytterligare och den allmänna förskolan från två års ålder kommer införas, samtidigt som tiden för föräldraledigas barn kommer att utökas över hela landet så att det blir lika mycket tid i alla kommuner. Föräldraförsäkringen kommer att kortas och fler små barn under ett år kommer att behöva förskoleplats.

Jag har i alla fall svårt att se på när små barn far illa och personalen går på knäna, samtidigt valfriheten minskar och föräldrar inte kan välja något annat än förskolan snart. Därför vill jag sätta press på politikerna. Vill du också göra skillnad. Skriv då på namninsamlingen Power to Parents 2018 för att ge barn 0-6 år en röst i valet.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk




lördag, januari 13, 2018

Regeringens jämställdhetspolitik ökar otryggheten och gör fler arbetslösa

Foto: Joe Jungmann (FLICKR) LICENS: CC BY-SA
Regeringen stoltserar nu med att de "tagit ett helhetsgrepp på jämställdhetsarbetet". De har också skapat en ny Jämställdhetsmyndighet - med ännu fler anställda tjänstemän betalda av våra skattepengar som ska klura på verklighetsfrånvända lösningar.

Vi ser nu en allt grövre brottslighet mot kvinnor i vårt land. Tryggheten minskar och kvinnor får allt svårare att leva fritt och röra sig i det offentliga rummet. Redan idag berättar många att de ändrat sitt beteende på grund av den ökade otryggheten. I Skaraborg har till exempel 30 våldtäkter skett det senaste halvåret som polisen inte hinner utreda. I Malmö plågas kvinnorna svårt av ständiga gruppvåldtäkter. Inte ens skolorna är trygga och även lärarna utsätts för våld och sexuella trakasserier. För att bara nämna några exempel.

När det behövs krafttag mot den grova, ständigt ökande brottsligheten som raserat jämställdheten och försämrat livsvillkoren för kvinnor - då inrättar regeringen en ny myndighet med fokus på flera helt felaktiga saker och stoltserar sedan med bland annat följande i en debattartikel i GP:

"Vårdnadsbidraget, som innebar att främst kvinnor fick bidrag för att vara hemma med sina barn i stället för att arbeta och låta barnen ta del av förskolan, avskaffade vi."

I detta skarpa läge när kvinnofriden och jämställdheten är i botten, så fortsätter regeringen bara på den inslagna vägen som Gunnar och Alva Myrdal stakade ut på 1930-talet. De tror alltså att bara för att de tagit bort vårdnadsbidraget så ska det leda till att de kvinnor som valt hemmaomsorg till sina barn, nu ska sätta in barnen i förskola och gå ut och arbeta. För i deras snäva världsbild så finns det inga andra sätt att uppnå jämställdhet.

Till att börja med så fanns det ju en grundläggande ORSAK till att familjerna valt hemmaomsorg och ansökt om hemmasubventionen vårdnadsbidraget. En vanlig orsak till att vänta med eller hoppa över förskola helt är ju att barnen till exempel inte mår bra i förskolegrupper. Fördelen med VB var då att det gick att ha hemmaomsorg i tre år med anställningen och SGI:n skyddad. Nu måste föräldrar säga upp sig för att kunna ha hemmaomsorg.

Regeringens beslut har alltså lett till att fler föräldrar (både mammor och pappor) förlorar en fot på arbetsmarknaden. För många har inte ett val. I många  kommuner har ju alternativen för de som behöver en annan omsorg än förskola försvunnit. De kommunala dagbarnvårdarna har fasats ut, samtidigt som politikerna sänkt barnomsorgspengen drastiskt för de privata dagbarnvårdarna, så att de tvingats slå igen sin verksamhet.

Det här att skruva till familjepolitiken in absurdum, begränsa valfriheten och försöka TVINGA på föräldrar en enda barnomsorgsmodell, leder till en mängd negativa sidoeffekter som regeringen inte tänkt på. Och inte ens när de faktiskt fått kunskap om de negativa sidoeffekterna så bryr de sig. De är helt förblindade av ideologi. Barnperspektivet och barnets behov är aldrig i centrum för regeringen, vilket jag lyft tidigare i samband med förslagen till försämringar i föräldraförsäkringen.

Den enda ljusningen i allt elände är att det är valår i år. Kommer Sveriges föräldrar rösta för ytterligare fyra år med politiker som kör över människor som en ångvält och struntar i konsekvenserna, eller kommer väljarna i år att rösta för något nytt och bättre - för seriösa partier som stöttar föräldrar istället för att styra dem.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Vill du ge barn 0-6 år en röst i valet,  så skriv på namninsamlingen Power to Parents.

Läs också:

Ett outsourcat familjeliv kan ha negativ effekt på vårt välmående

tisdag, januari 09, 2018

Barn som gått i stora barngrupper får fler beteendeproblem i skolan


Foto: Ålesund kommune (FLICKR) LICENS: CC BY-SA
I Sverige har det inte forskats under de senaste 30 åren på vilken effekt förskolan har på barn, men i Norge finns det mer ny forskning att ta del av, vilket jag delat till tidigare när det handlar om stress. Det här är knappast forskning som Folkhälsomyndigheten kommer att dela, men själv tycker jag att det är viktigt att föräldrar får ta del av den nya forskning som finns kring förskolans effekt på barn.

Studien i Norge handlar om forskning där man följer 1 000 barn födda 2003 och 2004. Målet är att identifiera risk- och skyddsfaktorer för utveckling av psykisk hälsa - barngruppens storlek och antal relationer har betydelse.

Se artikeln från Barnehage.no nedan:

"Barn som gått i stora barngrupper får fler beteendeproblem

Miljön har större negativ påverkan på barn som gått i förskolor med öppna planlösningar och i stora barngrupper, jämfört med barn som gått i små barngrupper. Det visar en ny rapport från projektet Tidig trygghet vid NTNU i Trondheim.

- Det har visat sig att det finns ett samband mellan beteendeproblem och huruvida barnen har en bra eller dålig relation till pedagogerna. Det är lättare för pedagogerna att utveckla en bra relation med barnen i små barngrupper. Barn som går på större avdelningar och i större barngrupper får också fler beteendeproblem, än barn som går i små barngrupper, säger professor Lars Wichstrøm vid Psykologiska institutet vid NTNU.

Han leder Tidig trygghets-projektet, som har följt 1 000 barn födda 2003 och 2004 fram till idag. Projektet har som mål att identifiera risk- och skyddsfaktorer när det kommer till psykisk hälsa hos barn.

När barnet möter många olika vuxna

Forskare har studerat förekomsten av beteendeproblem hos 850 barn från förskoleålder, vid 153 olika förskolor och under två år i skolan, för att se hur de klarar sig i skolmiljön. De har jämfört barn från förskolor med öppna planlösningar och förskolor indelade i olika avdelningar samt stora och små barngrupper. Studien visar att barn som uppvisat tidiga tecken på beteendeproblem – och som gått i förskolor med öppna planlösningar - har mer än dubbelt så stor ökning av konflikter med läraren i första klass, jämfört med barn från förskolor som där barnen gått på olika avdelningar.

- Om barnen hade beteendeproblem när de började i förskolan, har det visat sig att en bra relation med pedagogerna kan skydda barnen från att ta med sig problemen vidare till skolan.

Varför är det så?

- Vi har inte undersökt varför, men vi vet att barn som går i stora barngrupper eller förskolor med öppen planlösning, har fler vuxna som passerar i revy för barnet. Det betyder att barnen får fler vuxna att relatera till och det blir inte heller en särskilt nära relation mellan de vuxna och barnen. Dessutom blir det svårare för de vuxna att ha koll på och följa varje enskilt barn och se vad som händer, säger han och lägger till:

- Det drabbar särskilt de barn som initialt behöver mest hjälp och stöd.

Det saknas tidigare forskning

Wichstrøm säger att det aldrig har forskats kring den här problematiken tidigare. Den här delen av undersökningen publicerades i två artiklar i tidskriften Child Development. Nyligen presenterades den nya forskningen också i en artikel i Klassekampen.

Förskolor med öppen planlösning kännetecknas av att de har öppna ytor med mer aktivitet i stora barngrupper i gemensamma lokaler.

- Byggandet av den här typen av förskolor är förmodligen baserat mer på ideologi än forskning. Dessutom är det billigare att bygga lokaler med färre väggar och du kan ta emot fler barn, säger professorn.

Öppen planlösning i förskolan en trend

I Norge var även skolor med en öppen planlösning för nya skolbyggnader en vanlig lösning från slutet av 60-talet och 10-15 år framåt. Sedan det svenska projektet Skola 2000 mottagits med stor entusiasm i Norge, byggdes det under 2000-talet en ny våg av sådana skolor, enligt en artikel på forskning.no.

Men i grannländerna lades planerna på att införa den här typen av skolor över hela landet på hyllan, efter negativa erfarenheter av stök och oro.

- I skolor med stora gemensamma utrymmen har man försökt skydda sig från de negativa sidoeffekterna genom att sätta upp skiljeväggar och på så sätt försökt avgränsa ytor, där det inte finns traditionella klassrum. Men jag har ett intryck av att det inte sker i samma utsträckning i förskolorna. Det här med öppna planlösningar är en trend som börjar vända, men mitt intryck är att pendeln inte svängt i lika hög grad när det gäller förskolorna, säger Wichstrøm och lägger till att det finns förskolor som arbetar på det här sättet av pedagogiska skäl."

Allt det här stämmer väl med det jag beskrivit tidigare där jag påtalat vikten av att förskolans utformning ska vila på vetenskaplig grund om vad små barn behöver. Jag också påtalat att det behövs ny forskning kring förskolan även i Sverige.  Och jag har lyft problemen som med barn i grupp och vilka beteendestörningar det kan ge hos barnen. Beteendestörningar som alltså ökar i större barngrupper.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Bättre familjepolitik löser även förskolans problem

Jag är pedagog och jag har nått en gräns

Inspirationen till öppen planlösning kommer från Reggio Emilia

Stark kritik mot Reggio Emilias metoder

Förskolebarn som går långa dagar mer stressade

Fler barn inte alltid det bästa

Ny forskning om förskolan behövs

Ni gör barnen en otjänst

Små barn får inte det de behöver i förskolan

När det hette dagis var verksamheten bättre

Folkhälsomyndigheten sprider Fake News igen (på uppdrag av regeringen såklart)

fredag, januari 05, 2018

Bättre familjepolitik löser även förskolans problem

Förskolan är en pusselbit i familjepolitiken, brukar jag säga. Helt enkelt för att tydliggöra att de övergripande politiska ramarna påverkar så många olika områden som hänger ihop och sedan i sin tur avgör vilken barndom vi kan ge våra barn i det här landet. En del vägrar dock se det här sambandet.

Inne i Facebook-grupperna Förskolan.se och Förskoleupproret får inte familjepolitiken diskuteras: "Här pratar vi bara förskola och att det är det bästa för alla barn och det enda alternativet som ska erbjudas". Medlemmar som vill lyfta helheten, kastas ut utan förvarning.

Själv har jag försökt förklara att det är kontraproduktivt att resonera så. Det som händer nämligen är att utan helhetsbild, så går det heller inte att till exempel ge förskolan bättre förutsättningar. Det går nämligen inte att bara titta på förskolan och glömma resten när allt hänger ihop och familjepolitikens SAMTLIGA delar och hur de är utformade påverkar även förskolan.

Nu blev det återigen så tydligt hur rätt det är att se helheten. Göteborgs stad får nu svidande kritik för att de inte klarar av att erbjuda förskoleplatser till alla föräldrar som har behov av en plats. Karin Pleijel, MP - hade ingen aaaaning om att det var så illa. Men det är faktiskt hennes skyldighet som ytterst ansvarig att ta in alla fakta och utgå från verkligheten när hon planerar.

Det här är alltså samma kommun som nyligen stoltserade med att de knackar dörr hemma hos familjer som valt att vänta med förskola, (eller hoppa över den helt) - enbart med syfte att öka på andelen barn som går i förskola. Och det i en kommun som dessutom larmat om kris i förskolan i flera år. Redan 2011 var det skarpt läge, något som Vesna Birkedahl tog upp i sin debattartikel: Vi kan sluta ljuga om att barnen har det bra. Men den enda åtgärd de styrande partierna S, MP och V bidragit med under årens lopp är att slå dövörat till för de verkliga problemen och istället satsa på att få in fler barn.

Och nu klarar de alltså inte ens att erbjuda plats till de föräldrar som verkligen behöver det ...

Ett annat parti som anslutit sig till en ideologi, där man enbart ser barnet som en biologisk fotboja, en frihetsinskränkning som måste fördelas "rättvist" mellan föräldrarna - är Liberalerna. I Göteborg kommer de med det snillrika förslaget att erbjuda barnvakt till de föräldrar som inte får en plats. Det är samma parti som gjorde gemensam sak med S, MP och V och C och tog bort vårdnadsbidraget.

Faktum är att vårdnadsbidraget hade kunnat lösa problemen med att kommunen inte klarar av att erbjuda plats i tid. Det var nämligen ännu en av fördelarna med hemmasubventionen vårdnadsbidraget - att det gick att förlänga tiden hemma med sin anställning tryggad. I många kommuner användes VB just för att föräldrar skulle kunna vänta tills de fick den förskola de önskat, eller så kunde det lösa tillfälliga kriser om det inte fanns plats. VB gick även att skriva över på en annan anhörig, som kunde ha omsorgen om barnet.

Jag erkänner villigt att det är extremt svårt att inte bli irriterad över politikernas dumhet. Hade de läst på om vårdnadsbidraget och vilka fördelar det faktiskt innebar, så hade de sannolikt satsat på att utveckla det (och döpa om det till hemmasubvention, eller något annat som visar att det inte är ett BIDRAG, utan en barnomsorgssubvention det handlar om) - istället för att avveckla det.

Vi får de politiker vi förtjänar. I år är det valår och nu är det upp till oss väljare. Vill vi rösta på politiker som utgår från verkligheten och erbjuder oss lösningar som underlättar möjligheten för oss föräldrar att pussla ihop bra lösningar för våra barn under småbarnsåren - olika lösningar eftersom barn är olika. Eller vill vi ha politiker som förblindade av ideologi kör på och erbjuder en barnomsorgsmodell för alla, som får negativa sidoeffekter som de inte hade en aaaaning om.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Vårdnadsbidraget är omgärdat av myter

Skriv på namninsamlingen Power to Parents för att ge barn 0-6 år en röst i valet 2018. Det är dags att rösta bort alla inkompetenta politiker.