Ungdomsvåldet visar att de senaste decenniernas familjepolitik fått en hel del negativa sidoeffekter.
Myten kring förskolan säger att barnen där ”fostras till socialt kompetenta små individer” – men det räcker med att gå till skolan för att se att verkligen ser annorlunda ut. Mobbing är vanligt och många barn är väldigt stökiga och otrygga samt löser många konflikter med våld.
Det naturliga vore att föräldrarna till stökiga barn skulle ingripa och satsa mer tid på sina barn, både genom att närvara i skolan och genom att aktivt ta sig tid att reda ut problemen utanför skoltid. Problemet är bara att föräldrar tidigt invaggats i tron att det är förskolepersonalen som ska fostra barnen – ”de har ju pedagogisk utbildning och vet hur man gör”. Uppstår det sedan problem, vilket märks tydligast i skolmiljön, där det ställs stora krav på social kompetens hos barnen – så skriker föräldrarna efter extraresurser och vill helst ha en diagnos från någon läkare som snabbt ska befria dem från deras ansvar. Men är lösningen att ge barnen en massa diagnoser eller att anställa en pedagog till varje stökigt barn?
Är det inte bättre att vi börjar arbeta förebyggande istället?
Barn är olika och alla följer inte samma mönster och utvecklingsfaser. Varje ålder innebär en utmaning och det är lättare för de föräldrar som tidigt inser att barnen är deras ansvar. Om de tidigt tar sig tid att styra upp barnen på rätt väg, så får de också en tilltro till sig själva som föräldrar vilket gör det lättare när barnen blir äldre. Hur ska en förälder som inte kan hantera en gallskrikande tvååring i en mataffär klara av en strulande och utagerande 12-åring?
När familjepolitiken tog ifrån föräldrarna deras ansvar, så försvann inte bara tiden med barnen, utan också den tid som föräldrar som tar ansvar använder till att prata med andra föräldrar om barn och fostran. Den tid man i vardagen naturligt avsätter till att stötta varandra i föräldraskapet.
Tid behövs också för att bygga ett större nätverk av vuxna kring varje barn, i form av mor- och farföräldrar, andra föräldrar, vänner och övriga släktingar. Men för heltidsarbetande föräldrar räcker inte tiden till att vårda den sociala biten av våra liv och väva in den naturligt i vår vardag.
Sedan går föräldraskap ”i arv”, så som människor blivit fostrade, fostrar då de allra flesta automatiskt sina egna barn. Vilket gör att många av dagens 70-talister inte ens reflekterar över att det finns ett annat alternativ än att placera det egna barnet på dagis vid ett års ålder. Föräldrar förstår inte barnens behov av tid, med de viktigaste personerna i barnet liv – mamma och pappa. Många syskon får inte heller växa upp tillsammans utan separeras från varandra redan under föräldraledigheten när det äldre syskonet får gå på dagis när lillasyskonet är hemma. Alla dessa vattentäta skott mellan familjens medlemmar och släkten, trots att det är i familjen grunden läggs för barnets sociala utveckling.
Nu ser vi tydligt vilka konsekvenser det blir när barnen fostras enligt ”löpande band principen”. Där de vid ett års ålder sätts på ”rullbandet” för att rulla in i ”dagisfabriken” och förmodas komma ut fem år senare som välfungerande individer för att sättas i skolan vid sex års ålder.
Samtalen till BRIS, BO:s rapporter, den psykiska och fysiska ohälsan hos barn har länge visat på konsekvenserna och signalerat att något är mycket fel med den svenska familjepolitiken. När det aggressiva beteendet hos ungdomar – i och med dödsmisshandeln av en 16-åring - visat sig gälla även hos östermalmsungdomar, fick människor så smått upp ögonen för att något faktiskt är riktigt fel. I Svenska Dagbladet kan man nu läsa hur de tre tonåringarna fått sin dom och ta ställning till debatten kring dådet.
Frågan är nu om människor kommer att fortsätta stoppa huvudet i sanden eller om de inser att det är dags att ta situationen på allvar och börja arbeta förebyggande för att få barnen att må och fungera bättre. En väg är att ge ansvaret för barnen tillbaka till föräldrarna samt att skapa ett samhälle som låter föräldrar få tid med sina barn.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Läs också:
SvD: Kännbara straff för östermalmsungdomar som sparkade ihjäl 16-åring
Arne Danne på Lugna gatan: "Tror inte att unga drar lärdom"
tisdag, januari 08, 2008
fredag, januari 04, 2008
6 av 10 kvinnor känner stress i ekorrhjulet
Nästan 60 procent av kvinnorna i en undersökning som TCO tagit fram tycker att det är ganska eller mycket stressande att få ihop arbete och familjeliv. Frågan man bör ställa sig är om den familjepolitik vi har verkligen är den ultimata när siffrorna ser ut så.
Kvinnor tycker uppenbarligen att det är viktigt att investera tid i familjen och pressas hårt när de försöker hinna med både och.
Varför kan vi inte ha en familjepolitik som gör det möjligt för kvinnor att hitta en balans mellan arbete och familjeliv? Sluta straffa de kvinnor som väljer att arbeta deltid – se till att de får en lägre skatt och bättre trygghetssystem. De utför ett lika viktigt arbete när de ser till att de egna barnen mår bra som det arbete de utför i arbetslivet.
Men istället för att låta kvinnor bestämma själva och ge dem möjligheter att kombinera barn och familj så kommer naturligtvis socialdemokraternas gamla universallösning fram i den slutsats av undersökningen som Vårdförbundet tagit fram:
"Ta bort deltidsjobben och tvinga kvinnor att arbeta heltid".
För enligt socialdemokratisk synsätt så är det förstås deltidsjobbens fel att kvinnor investerar tid i sin familj. Om deltidsjobben försvinner så försvinner kvinnors valmöjligheter och därmed kan de inte välja familjen också. På så sätt slipper de vara så ”ojämställda” och ”gammaldags”.
Återigen så visar socialdemokraterna sin starka tilltro till att de hittat den bästa och enda lösningen för hur alla människor ska leva sina liv. Och de som ”inte förstår bättre” ska tvingas in i ekorrhjulet som alla andra och separeras från barnen.
Kanske är det dags för en undersökning som frågar vad kvinnorna själva faktiskt vill.
I mitt arbete som redaktör för nättidningen Hemmaföräldrar har jag daglig kontakt med kvinnor över hela landet och för mig är trenden helt tydlig – kvinnor vill inte att någon annan ska bestämma över hur de ska leva sina liv – vilka val som är ”rätt” eller ”fel”. Det är bristen på valfrihet och den starka politiska styrningen som skapar den största stressen och som visar sig i de ökade ohälsotalen hos kvinnor.
Ett tips till TCO är att göra en undersökning och fråga kvinnorna vad de själva vill, istället för att tala om vilken lösning som är bäst för dem.
Madeleine Lidman
Läs också:
TCO:s undersökning (pdf)
Tolkningen av undersökningen enligt TCO och Vårdförbundet
Fler länkar om kvinnors situation
Kvinnor tycker uppenbarligen att det är viktigt att investera tid i familjen och pressas hårt när de försöker hinna med både och.
Varför kan vi inte ha en familjepolitik som gör det möjligt för kvinnor att hitta en balans mellan arbete och familjeliv? Sluta straffa de kvinnor som väljer att arbeta deltid – se till att de får en lägre skatt och bättre trygghetssystem. De utför ett lika viktigt arbete när de ser till att de egna barnen mår bra som det arbete de utför i arbetslivet.
Men istället för att låta kvinnor bestämma själva och ge dem möjligheter att kombinera barn och familj så kommer naturligtvis socialdemokraternas gamla universallösning fram i den slutsats av undersökningen som Vårdförbundet tagit fram:
"Ta bort deltidsjobben och tvinga kvinnor att arbeta heltid".
För enligt socialdemokratisk synsätt så är det förstås deltidsjobbens fel att kvinnor investerar tid i sin familj. Om deltidsjobben försvinner så försvinner kvinnors valmöjligheter och därmed kan de inte välja familjen också. På så sätt slipper de vara så ”ojämställda” och ”gammaldags”.
Återigen så visar socialdemokraterna sin starka tilltro till att de hittat den bästa och enda lösningen för hur alla människor ska leva sina liv. Och de som ”inte förstår bättre” ska tvingas in i ekorrhjulet som alla andra och separeras från barnen.
Kanske är det dags för en undersökning som frågar vad kvinnorna själva faktiskt vill.
I mitt arbete som redaktör för nättidningen Hemmaföräldrar har jag daglig kontakt med kvinnor över hela landet och för mig är trenden helt tydlig – kvinnor vill inte att någon annan ska bestämma över hur de ska leva sina liv – vilka val som är ”rätt” eller ”fel”. Det är bristen på valfrihet och den starka politiska styrningen som skapar den största stressen och som visar sig i de ökade ohälsotalen hos kvinnor.
Ett tips till TCO är att göra en undersökning och fråga kvinnorna vad de själva vill, istället för att tala om vilken lösning som är bäst för dem.
Madeleine Lidman
Läs också:
TCO:s undersökning (pdf)
Tolkningen av undersökningen enligt TCO och Vårdförbundet
Fler länkar om kvinnors situation
onsdag, januari 02, 2008
Socialdemokraterna om vårdnadsbidraget
Det är sååååå orättvist säger de socialdemokratiska politikerna om vårdnadsbidraget. För om några föräldrar väljer att ta ut vårdnadsbidrag (trots att det handlar om en ynka ersättning om 3.000 kronor till barnet är 3 år) så kommer det att kosta sååååå mycket pengar. Och enligt socialdemokraterna vill människor faktiskt att de pengarna används till bättre saker. Enligt socialdemokraternas egna undersökningar förstås. Fast det finns faktiskt en mer oberoende undersökning från Sifo som säger att 64 procent av svenska folket kan tänka sig ett vårdnadsbidrag. Och det finns ett Föräldrauppror som tydligt indikerar att valfrihet och många barnomsorgsalternativ är en mycket viktig fråga för dagens föräldrar.
Jag känner en fyrabarnsmamma som inget hellre vill än att vara hemma med de egna barnen, men hon kommer inte att ha råd även om vårdnadsbidraget införs. För införs det till sommaren är barnen 6, 4½, 3 och 1½ år – varför hon bara får ersättning för det yngsta barnet.
3.000 kronor för att ta hand om fyra barn!
Om hon istället sätter de tre äldsta barnen på dagis och är hemma med den yngsta så kan hon förutom vårdnadsbidraget för ett barn få ut barnomsorgssubventioner från kommunen om cirka 100.000 kronor per barn och år. En lösning som skulle kosta kommunen 300.000 kronor plus 36.000 kronor.
Då hade det varit mycket billigare om hon fått ett vårdnadsbidrag om 36.000 kronor per barn och år istället. En liten nätt besparing om 192.000 kronor per år för kommunen.
Om kommunen nu hade fått en möjlighet från regeringshåll att välja en billigare lösning och betala ut ett vårdnadsbidrag per barn, så dyker nästa problem upp. Socialdemokraternas gamla klyscha om kvinnofälla som genomsyrar hela samhället och skapar en negativ attityd till hemarbetet som förpestar tillvaron för hemmaföräldrarna.
Varför är det en kvinnofälla om just kvinnor väljer att arbeta med barn som hemmaförälder?
Det är ju från socialdemokratiskt håll helt accepterat att 98 procent av alla som arbetar på dagis är kvinnor? Lönen för kvinnor som arbetar på dagis eller lönen (vårdnadsbidraget) till kvinnor som är hemmaföräldrar kommer ju från samma håll – från skattepengar.
Hela diskussionen är så löjeväckande och döljer det som det verkligen handlar om:
socialdemokraterna vill inte att människor ska få bestämma själva hur de ska leva sina liv. För de anser sig nämligen ha hittat en lösning som de vet är "bäst" för alla och då ska alla leva efter den och alla argument för andra alternativ ska till varje pris skjutas i sank.
Visst det finns problem för den som väljer att vara hemma. I Sverige har vi ett system där din karriär bygger på att du hela tiden har en fot kvar på arbetsmarknaden och där arbetet som hemmaförälder värderas till noll och nix och till och med är så illa sett i röda kretsar att man tar sig rätten att förlöjliga och håna hemmaföräldrar för att verkligen sabotera deras framtidschanser.
Men det är saker vi kan ändra på.
Redan nu går det att se en attitydförändring hos människor, man börjar förstå att föräldrar är viktiga för barn. Och att det som investeras i tid och kärlek när barnen är små, senare avspeglas i deras psykiska och fysiska hälsa. Då kan det väl inte vara så svårt att förändra attityden i samhället till hemmaföräldrarna och därmed minska den diskriminering som de drabbas av – bara för att de valt att prioritera sina barn under några år?
Som jag sagt tidigare, låt hemmaåren bli en merit i föräldrars cv, som skrivs dit med stolthet och bemöts med respekt hos arbetsgivarna. Den kvinnofälla som socialdemokraterna pratar om är faktiskt något som de skapat och som vi tillsammans kan få bort genom olika åtgärder, varav jag nämner några ovan, men det finns mycket mer att göra. Det handlar om att öppna ögonen och få politikerna att våga förändra det som är fel idag.
Madeleine Lidman
Läs också:
Med ett "von oben" perspektiv på familjepolitiken
Katrineholm en typisk "nej-sägar" kommun
Föräldraaktion i Nässjö för vårdnadsbidraget
Nu samlar de in namn för ett vårdnadsbidrag
Liza Marklund: "Kådisarna är värst"
Svenska barn allt sämre i matematik
Jag känner en fyrabarnsmamma som inget hellre vill än att vara hemma med de egna barnen, men hon kommer inte att ha råd även om vårdnadsbidraget införs. För införs det till sommaren är barnen 6, 4½, 3 och 1½ år – varför hon bara får ersättning för det yngsta barnet.
3.000 kronor för att ta hand om fyra barn!
Om hon istället sätter de tre äldsta barnen på dagis och är hemma med den yngsta så kan hon förutom vårdnadsbidraget för ett barn få ut barnomsorgssubventioner från kommunen om cirka 100.000 kronor per barn och år. En lösning som skulle kosta kommunen 300.000 kronor plus 36.000 kronor.
Då hade det varit mycket billigare om hon fått ett vårdnadsbidrag om 36.000 kronor per barn och år istället. En liten nätt besparing om 192.000 kronor per år för kommunen.
Om kommunen nu hade fått en möjlighet från regeringshåll att välja en billigare lösning och betala ut ett vårdnadsbidrag per barn, så dyker nästa problem upp. Socialdemokraternas gamla klyscha om kvinnofälla som genomsyrar hela samhället och skapar en negativ attityd till hemarbetet som förpestar tillvaron för hemmaföräldrarna.
Varför är det en kvinnofälla om just kvinnor väljer att arbeta med barn som hemmaförälder?
Det är ju från socialdemokratiskt håll helt accepterat att 98 procent av alla som arbetar på dagis är kvinnor? Lönen för kvinnor som arbetar på dagis eller lönen (vårdnadsbidraget) till kvinnor som är hemmaföräldrar kommer ju från samma håll – från skattepengar.
Hela diskussionen är så löjeväckande och döljer det som det verkligen handlar om:
socialdemokraterna vill inte att människor ska få bestämma själva hur de ska leva sina liv. För de anser sig nämligen ha hittat en lösning som de vet är "bäst" för alla och då ska alla leva efter den och alla argument för andra alternativ ska till varje pris skjutas i sank.
Visst det finns problem för den som väljer att vara hemma. I Sverige har vi ett system där din karriär bygger på att du hela tiden har en fot kvar på arbetsmarknaden och där arbetet som hemmaförälder värderas till noll och nix och till och med är så illa sett i röda kretsar att man tar sig rätten att förlöjliga och håna hemmaföräldrar för att verkligen sabotera deras framtidschanser.
Men det är saker vi kan ändra på.
Redan nu går det att se en attitydförändring hos människor, man börjar förstå att föräldrar är viktiga för barn. Och att det som investeras i tid och kärlek när barnen är små, senare avspeglas i deras psykiska och fysiska hälsa. Då kan det väl inte vara så svårt att förändra attityden i samhället till hemmaföräldrarna och därmed minska den diskriminering som de drabbas av – bara för att de valt att prioritera sina barn under några år?
Som jag sagt tidigare, låt hemmaåren bli en merit i föräldrars cv, som skrivs dit med stolthet och bemöts med respekt hos arbetsgivarna. Den kvinnofälla som socialdemokraterna pratar om är faktiskt något som de skapat och som vi tillsammans kan få bort genom olika åtgärder, varav jag nämner några ovan, men det finns mycket mer att göra. Det handlar om att öppna ögonen och få politikerna att våga förändra det som är fel idag.
Madeleine Lidman
Läs också:
Med ett "von oben" perspektiv på familjepolitiken
Katrineholm en typisk "nej-sägar" kommun
Föräldraaktion i Nässjö för vårdnadsbidraget
Nu samlar de in namn för ett vårdnadsbidrag
Liza Marklund: "Kådisarna är värst"
Svenska barn allt sämre i matematik
tisdag, januari 01, 2008
Nu startar kampen för vårdnadsbidraget
Det är lätt att vara modig när man har en stor eller flera stora penningstarka organisationer eller partier bakom sig. Och lite mindre lätt när man som liten gräsrot ska försöka göra sin röst hörd, utan varken pengar eller någon stor och stark organisation i ryggen.
Därför är det lätt för mig att känna en enorm värme och stolthet över alla de föräldrar som från gräsrotsnivå ändå försöker kämpa för sina barns bästa. De kämpar utan stora penningresurser och utan stöd från några stora starka organisationer eller partier.
Modiga men ändå sårbara ”små människor” och därför blir jag alltid lika ledsen när jag får höra hur många blir bemötta från politiker håll - och då syftar jag speciellt på hur många socialdemokrater bemöter dessa människor under deras strävan efter valfrihet och efter en större möjlighet att själv bestämma över sin familjs liv.
Många valfrihetssträvande människor har för oss på Hemmaföräldrar berättat hur (s) politiker hånskrattat dem rakt upp i ansiktet när de lämnat över sina namninsamlingar för valfrihet eller när de kämpat för att få bli privata dagmammor. En del har tagit så illa vid sig av bemötandet att de börjat gråta, något som knappast fått en hårdför socialdemokratisk politiker att fundera över sitt beteende. Socialdemokraterna är totalt orubbliga i sin tro att de har rätt och att deras uppgift till varje pris är att tvinga människor att leva sina liv efter en mall som de har bestämt. Ändå fortsätter Föräldraupproret, via vanliga små föräldrar sin kamp, nu ute i ”nej-sägar” kommuner.
Fundera lite över oddsen.
Socialdemokraternas årliga statliga partistöd är cirka 55 miljoner kronor samt medlemsavgifter om 9 miljoner kronor, lotteriintäkter med mera om 55-60 miljoner kronor (år 2005) samt LO-sfärens totala penningbidrag om 90-100 miljoner kronor.
Valfrihetskämparna har inga miljoner, de har inte några kronor i stöd utan kan bara ta av sina egna pengar och sin egen tid när de kämpar för att göra sin röst hörd.
Är det någon mer än jag som tycker att det finns en viss obalans här?
Lägg till det vilken sida media ställer sig på…… (allt som oftast socialdemokraternas).
Ändå känner jag ett stort hopp att rättvisan ska segra. Och det beror på att jag känner hur attityderna har förändrats. Allt fler föräldrar börjar lyssna till sin magkänsla – de har börjat lyssna på vad barnen signalerar och de vet att barn är olika och därmed inte alltid passar att börja på dagis vid ett års ålder. Den utbredda psykiska ohälsan hos barn i kombination med det aggressiva beteende hos ungdomar, som vi nu sett sprida sig genom alla samhällsklasser, har förstås också varit en väckarklocka.
År 2008 har precis börjat och därmed har också kampen för att alla kommuner ska införa vårdnadsbidraget påbörjats på allvar. Det är här och nu – tillsammans – som vi kan åstadkomma en förändring. Vi har inga pengar, media kommer för det mesta att tiga ihjäl vår kamp och socialdemokraterna kommer att håna oss och kalla oss för allehanda tillmälen - men vi har en stark vilja – vi kämpar för våra barn – för framtiden - och därför finns det hopp.
Så alla valfrihetsträvare, det är nu det gäller – du kan också göra en insats. Gå med i Föräldraupproret och hjälp till att starta namninsamlingar i ”nej-sägar” kommuner. Behöver du råd, tips och uppmuntran så finns vi på Hemmaföräldrar – hemmaforaldrar.se här för att hjälpa dig.
Gott nytt år!
önskar
Madeleine Lidman
Läs också:
Valets välregisserade skandaler
En majoritet av LO-medlemmarna är emot stöd till socialdemokraterna
Den svenska journalistkåren
Om skrikande barn vid dagislämning
När det onormala blivit normalt
Vårt skruvade samhälle
Barnpensionaltet - föregångaren till dagis
Därför är det lätt för mig att känna en enorm värme och stolthet över alla de föräldrar som från gräsrotsnivå ändå försöker kämpa för sina barns bästa. De kämpar utan stora penningresurser och utan stöd från några stora starka organisationer eller partier.
Modiga men ändå sårbara ”små människor” och därför blir jag alltid lika ledsen när jag får höra hur många blir bemötta från politiker håll - och då syftar jag speciellt på hur många socialdemokrater bemöter dessa människor under deras strävan efter valfrihet och efter en större möjlighet att själv bestämma över sin familjs liv.
Många valfrihetssträvande människor har för oss på Hemmaföräldrar berättat hur (s) politiker hånskrattat dem rakt upp i ansiktet när de lämnat över sina namninsamlingar för valfrihet eller när de kämpat för att få bli privata dagmammor. En del har tagit så illa vid sig av bemötandet att de börjat gråta, något som knappast fått en hårdför socialdemokratisk politiker att fundera över sitt beteende. Socialdemokraterna är totalt orubbliga i sin tro att de har rätt och att deras uppgift till varje pris är att tvinga människor att leva sina liv efter en mall som de har bestämt. Ändå fortsätter Föräldraupproret, via vanliga små föräldrar sin kamp, nu ute i ”nej-sägar” kommuner.
Fundera lite över oddsen.
Socialdemokraternas årliga statliga partistöd är cirka 55 miljoner kronor samt medlemsavgifter om 9 miljoner kronor, lotteriintäkter med mera om 55-60 miljoner kronor (år 2005) samt LO-sfärens totala penningbidrag om 90-100 miljoner kronor.
Valfrihetskämparna har inga miljoner, de har inte några kronor i stöd utan kan bara ta av sina egna pengar och sin egen tid när de kämpar för att göra sin röst hörd.
Är det någon mer än jag som tycker att det finns en viss obalans här?
Lägg till det vilken sida media ställer sig på…… (allt som oftast socialdemokraternas).
Ändå känner jag ett stort hopp att rättvisan ska segra. Och det beror på att jag känner hur attityderna har förändrats. Allt fler föräldrar börjar lyssna till sin magkänsla – de har börjat lyssna på vad barnen signalerar och de vet att barn är olika och därmed inte alltid passar att börja på dagis vid ett års ålder. Den utbredda psykiska ohälsan hos barn i kombination med det aggressiva beteende hos ungdomar, som vi nu sett sprida sig genom alla samhällsklasser, har förstås också varit en väckarklocka.
År 2008 har precis börjat och därmed har också kampen för att alla kommuner ska införa vårdnadsbidraget påbörjats på allvar. Det är här och nu – tillsammans – som vi kan åstadkomma en förändring. Vi har inga pengar, media kommer för det mesta att tiga ihjäl vår kamp och socialdemokraterna kommer att håna oss och kalla oss för allehanda tillmälen - men vi har en stark vilja – vi kämpar för våra barn – för framtiden - och därför finns det hopp.
Så alla valfrihetsträvare, det är nu det gäller – du kan också göra en insats. Gå med i Föräldraupproret och hjälp till att starta namninsamlingar i ”nej-sägar” kommuner. Behöver du råd, tips och uppmuntran så finns vi på Hemmaföräldrar – hemmaforaldrar.se här för att hjälpa dig.
Gott nytt år!
önskar
Madeleine Lidman
Läs också:
Valets välregisserade skandaler
En majoritet av LO-medlemmarna är emot stöd till socialdemokraterna
Den svenska journalistkåren
Om skrikande barn vid dagislämning
När det onormala blivit normalt
Vårt skruvade samhälle
Barnpensionaltet - föregångaren till dagis
söndag, december 23, 2007
God Jul och Gott Nytt År
Begrepp som downshifting har sakta men säkert börjat sprida sig i vårt land. Det handlar om människor som går ned i arbetstid och som konsumerar mindre och istället för saker och pengar skaffar sig tid. Tänk vad trendigt och rätt det låter, arbeta mindre och inse att vi har bara ett liv och att vi bara lever en gång. Men om du istället säger att du går ner i arbetstid eller inte arbetar alls för att leva på maken eller makans lön och ge barnen tid – då är du hopplöst ute och otrendig.
Hemmaföräldrar har ”downshiftat” innan begreppet ens hade fått trendstatus. Vi är många föräldrar som insett att karriär och barn – javisst – men kanske inte nödvändigtvis samtidigt. Att vårda och fostra barn är också ett arbete – om än ett oavlönat arbete så länge det handlar om dina egna barn. Många föräldrar vill ha tid för familjen när barnen är små, de känner att tiden de satsar på barnen under småbarnsåren är väl investerade och viktiga.
Det finns en stark önskan hos föräldrar att få välja själva och de allra flesta i dag vet att barn är olika och tycker därför att det är helt okej att vi har många olika barnomsorgsalternativ inklusive hemmaalternativet. En självklarhet även för de föräldrar som valt dagis. På bara några år har det skett en markant förändring i synen på barn och deras uppväxt ute hos gräsrötterna i landet.
Tyvärr har inte alla politiker följt med och förstått vad som hänt.
Nu är en första förändring på väg att genomdrivas och många av landets kommuner tänker införa vårdnadsbidraget som ytterligare ett barnomsorgsalternativ. Samtidigt finns det en majoritet av (s) politiker som av ideologiska skäl vägrar att lyssna på vad föräldrar vill. När de borde lyssna till den lilla människans önskan om ett barnvänligare samhälle och ett drägligare liv för småbarnsfamiljer, så satsar de istället stort på att hitta på ett antal slogans mot vårdnadsbidraget som de sedan pumpar ut i snabb takt så fort någon frågar ”varför ska inte vårdnadsbidraget införas i just vår kommun”.
Ta som exempel när trebarnsmamman Anna-Maria i Katrineholm samlade in namn för ett införande av vårdnadsbidraget. I slutet av graviditeten fick hon ta en paus men hon lämnade upp 250 namn till Anneli Hedberg (s) politiker i Katrineholm och blev hånfullt och illa bemött.
Var finns respekten för individen och för att vi alla är olika?
Jag hoppas att 2008 blir året då valfrihetsmotståndarna tar och kliver ner från sina höga hästar och möter gräsrötterna och lyssnar till vad de önskar förbättra i samhället och försöker möta och tillgodose dessa önskemål. Att de slutar hånskratta föräldrar för valfrihet rakt i ansiktet och istället tar en rak och ärlig dialog – människa till människa – inte som en betongmakt från ovan till den lilla individen ”där nere” som inte vet sitt eget bästa.
2008 kommer att bli ett år med mycket hårt arbete från Hemmaföräldrar för att hjälpa och stötta förtvivlade föräldrar i ”nej-sägar” kommuner – men vi kan inte arbeta ensamma utan behöver allt stöd vi kan få från föräldrar i hela landet. Det handlar om att vi tillsammans kan åstadkomma en förändring. Alla kan bidra på något sätt. Kanske hjälpa till med en namninsamling i någon ”nej-sägar” kommun, tipsa om vad som skrivs i olika tidningar eller vad som händer i den egna kommunen och sist men inte minst gärna förnya sitt medlemskap i nätverket Hemmaföräldrar. Vi behöver pengar till marknadsföringsmaterial inför kommande kampanjer för valfrihet.
Sist men inte minst så vill jag tacka alla föräldrar som hjälpt oss under det gångna året. Tack för alla artikeltips, hjälp med översättningar och tack för alla snälla tack mejl.
Jag önskar er en riktigt God jul och ett Gott Nytt År!
Madeleine Lidman
Hemmaföräldrar har ”downshiftat” innan begreppet ens hade fått trendstatus. Vi är många föräldrar som insett att karriär och barn – javisst – men kanske inte nödvändigtvis samtidigt. Att vårda och fostra barn är också ett arbete – om än ett oavlönat arbete så länge det handlar om dina egna barn. Många föräldrar vill ha tid för familjen när barnen är små, de känner att tiden de satsar på barnen under småbarnsåren är väl investerade och viktiga.
Det finns en stark önskan hos föräldrar att få välja själva och de allra flesta i dag vet att barn är olika och tycker därför att det är helt okej att vi har många olika barnomsorgsalternativ inklusive hemmaalternativet. En självklarhet även för de föräldrar som valt dagis. På bara några år har det skett en markant förändring i synen på barn och deras uppväxt ute hos gräsrötterna i landet.
Tyvärr har inte alla politiker följt med och förstått vad som hänt.
Nu är en första förändring på väg att genomdrivas och många av landets kommuner tänker införa vårdnadsbidraget som ytterligare ett barnomsorgsalternativ. Samtidigt finns det en majoritet av (s) politiker som av ideologiska skäl vägrar att lyssna på vad föräldrar vill. När de borde lyssna till den lilla människans önskan om ett barnvänligare samhälle och ett drägligare liv för småbarnsfamiljer, så satsar de istället stort på att hitta på ett antal slogans mot vårdnadsbidraget som de sedan pumpar ut i snabb takt så fort någon frågar ”varför ska inte vårdnadsbidraget införas i just vår kommun”.
Ta som exempel när trebarnsmamman Anna-Maria i Katrineholm samlade in namn för ett införande av vårdnadsbidraget. I slutet av graviditeten fick hon ta en paus men hon lämnade upp 250 namn till Anneli Hedberg (s) politiker i Katrineholm och blev hånfullt och illa bemött.
Var finns respekten för individen och för att vi alla är olika?
Jag hoppas att 2008 blir året då valfrihetsmotståndarna tar och kliver ner från sina höga hästar och möter gräsrötterna och lyssnar till vad de önskar förbättra i samhället och försöker möta och tillgodose dessa önskemål. Att de slutar hånskratta föräldrar för valfrihet rakt i ansiktet och istället tar en rak och ärlig dialog – människa till människa – inte som en betongmakt från ovan till den lilla individen ”där nere” som inte vet sitt eget bästa.
2008 kommer att bli ett år med mycket hårt arbete från Hemmaföräldrar för att hjälpa och stötta förtvivlade föräldrar i ”nej-sägar” kommuner – men vi kan inte arbeta ensamma utan behöver allt stöd vi kan få från föräldrar i hela landet. Det handlar om att vi tillsammans kan åstadkomma en förändring. Alla kan bidra på något sätt. Kanske hjälpa till med en namninsamling i någon ”nej-sägar” kommun, tipsa om vad som skrivs i olika tidningar eller vad som händer i den egna kommunen och sist men inte minst gärna förnya sitt medlemskap i nätverket Hemmaföräldrar. Vi behöver pengar till marknadsföringsmaterial inför kommande kampanjer för valfrihet.
Sist men inte minst så vill jag tacka alla föräldrar som hjälpt oss under det gångna året. Tack för alla artikeltips, hjälp med översättningar och tack för alla snälla tack mejl.
Jag önskar er en riktigt God jul och ett Gott Nytt År!
Madeleine Lidman
söndag, december 09, 2007
Låt kvinnor välja själva - utan pekpinnar
Kvinnor ska ha samma livschanser som män - men utan pekpinnar. I Svenska Dagbladet citerar Cordelia Edvardson några rader ur ett brev som hon en gång skrev till sin dotter. De orden är för mig precis vad jämställdhet handlar om;
"I ett brev till min dotter som jag publicerade för drygt fyrtio år sedan, och som dess värre fortfarande känns aktuellt, definierade jag min egen form av feminism som kvinnors rätt att träffa sina egna val och kämpa för sina egna mål. Ville hon bli polis, och kanske satsa på en karriär inom kåren, skulle hon förstås göra det. Men ville hon ägna sig åt att vara mamma tills barnen hade växt upp skulle hon kunna göra det, utan att ses över axeln av feministiska medsystrar" - se länken; http://www.svd.se/opinion/kolumnister/artikel_663297.svd.
När mina barn var små fick jag ofta höra ”vilken tur du har som har eget företag så att du kan vara hemma”. Till spelets regler hörde då att instämma, för annars kunde jag ju ha skuldbelagt någon som gjort ett annat val. Sanningen är att jag startade eget först när min yngsta var 2 ½ år och det var mest för att det var omöjligt att hitta ett deltidsjobb där jag kunde kombinera mitt arbete som hemmaförälder med ett jobb. Vi hemmamammor är annars ofta vana vid vinklingen att ”vi haft tur som har en man som tjänar bra så att vi kan vara hemma”. Nu när småbarnsåren är förbi så känns tiden mogen att berätta den osminkade sanningen om mitt val att bli hemmaförälder.
Jag fattade ett aktivt beslut att stanna hemma tillsammans med min man, trots att jag vid den tidpunkten tjänade bättre än vad han gjorde. Jag kan villigt erkänna att jag var naiv då jag trodde att några år hemma inte skulle påverka min karriär. För mig var det självklart att jag skulle kunna återvända och fortsätta min gamla karriär med nya erfarenheter från hemmatiden, den dagen barnen blivit större.
Men hej vad jag bedrog mig.
Attityden i Sverige är att du till varje pris ska behålla din plats i arbetslivet, annars är du för alltid passé och ses som mycket suspekt. Det spelar ingen roll om du presterar något speciellt eller om du utvecklas när du är hemma – huvudsaken är att du kan visa hög och konstant närvaro i arbetslivet. Trots att jag sett varningssignalerna redan när jag började min yrkesbana i databranschen, så hade jag inte till fullo tagit till mig vad jag sett.
På mitt första arbete så var det några killar som bara var några år äldre, de hade satt i system att alltid jobba över. Dagarna ägnades åt att arbeta i ett lugnt tempo. När närmaste chefen inte såg så spelade de dataspel eller pratade i telefon, men chefen pratade alltid så gott om ”sina pojkar” som arbetade över så mycket. På kvällarna beställde de hämtmat och hade det festligt värre.
Själv försökte jag hela tiden förbättra rutinerna och omstrukturera mitt arbete så att jag skulle bli mer effektiv. På så sätt hann jag göra det som skulle hinnas med under dagen. Vid arbetstoppar blev det ändå övertid, men inte varje dag. Gissa vilka det var som premierades och fick gå vidare till nästa karriärsteg och bli supervisors (mellanchefer) – killarna förstås – de där "arbetsamma" som alltid var på jobbet.
Och det lät väldigt bittert….
….men jag är inte bitter. Jag förstod redan då spelreglerna och jag hade ett fritt val att acceptera eller gå min egen väg – och jag valde min egen väg. En väg som var mycket mer utvecklande och fick mig att må bra.
När jag valde att vara hemma, så valde jag även att stötta och "coacha" maken i hans karriär. Jag uppmuntrade honom att söka nytt jobb, hjälpte honom skriva en cv som jag översatte till engelska, så att han kunde beskriva sin karriär både på svenska och engelska. Vi övade sedan så att den satt och han kunde den obehindrat på båda språken. Det fick han stor nytta av. Sedan ska vi inte sticka under stol med att det var en fördel för maken att aldrig behöva vabba, inte heller har han varit sjuk mer än max någon dag vartannat år, om ens det. Det har varit jag som tagit hand om sjuka barn och haft alla vaknätter. Sedan har resten varit upp till honom själv och han är duktig och har satsat hårt.
Det är viktigt att nämna att jag inte utplånat mig själv. Maken har inte fått arbeta en massa övertid. Det är han som har handlat mat och lagat kvällsmålet samt tagit tvätten. Fredagar har han slutat tidigare (vid 13.00) och haft tid med barnen. Jag har startat eget (i blygsam skala) och dragit igång hemmaforaldrar.se samt sett till att finnas där för barnen på dagarna. Vi har byggt vårt föräldraskap genom "team work" och delat på ansvaret för barnen- inte millimeterrättvist - utan utifrån de förutsättningar som fanns. Det är en livsstil som gett oss tid med våra barn.
Men det är dags att vara väldigt ärliga med att det är jag som riskerat (och fortfarande riskerar) mest och det beror på att vi har ett samhälle som inte värderar mitt arbete med barnen till mer än ett ruttet lingon. Där har jag stått i alla år och lett instämmande i vilken tur jag haft som kunnat välja att vara hemma ”eftersom vi haft råd”.
Men nej vi har inte haft råd.
Vi överlevde från månad till månad. Det var ett ständigt pusslande och ett oerhört slit. Och jag vet att många hemmaföräldrar känner likadant. Vi valde barnen trots att priset för oss själva rent ekonomiskt blev högt. Jag är hemskt ledsen om någon känner sig kränkt av att jag är ärlig med att jag valde några hemmaår trots att riskerna var (och är) enormt stora, men jag kan inte låtsas som att det bara berodde på tur. Kärleken till barnen övervann alla hinder och fick oss att hela tiden arbeta för att hitta lösningar så att vi kunde överleva ekonomiskt i ett land med världens högsta skatter - där mitt arbete med barnen inte innebar att vi fick tillbaka något av våra inbetalade skatter i till exempel barnomsorgssubventioner.
För gissa om vi betalat skatt. Hade makens lön fördelats mellan oss - och vi haft två lägre inkomster - hade skatten för oss som familj blivit lägre men när han ensam stod för inkomsten kom han också upp i ett högre skatteläge.
Hade inte vår strategi och vårt teamwork lyckats hade vi suttit på pottan och tvingats lämna bort barnen - som så många andra hade vi helt enkelt inte haft råd att ge barnen en uppväxt i hemmet med tillgång till sina föräldrar. Vi satsade och vi lyckades åstadkomma det vi ville – att ge våra barn tid.
Det går inte att kräva att alla människor ska göra som vi. Jag har elva hemmaår bakom mig med många missade viktiga pensionspoäng och en skakig yrkesbana – men barn som är nöjda med att ha närvarande föräldrar. Anledningen att jag berättar om hur det ligger till (jag valde att vara hemma trots att det klippte av alla vidare chanser till karriär, gett mig låga pensionspoäng och ett utsatt ekonomiskt läge) beror på att jag är trött på att journalister i intervjuer gör vinklingen ”du som haft råd eftersom maken tjänar bra”. De ger bilden av mig som privilegierad men så var inte situationen när vi fattade vårt beslut. Inte heller sitter jag nöjd med att ”vi grejade det” – jag kämpar faktiskt för en förändring så att alla föräldrar i Sverige ska ha en möjlighet att göra samma val – om de vill – utan en massa negativa konsekvenser.
Jag vill att arbetet som hemmaförälder ska uppvärderas och att de kvinnor eller män som väljer att vara hemma några år ska vara välkomna tillbaka till arbetslivet. Gör hemarbetet pensionsgrundande, inför vårdnadsbidrag per barn upp till sex år och låt det vara SGI grundande.
Ge kvinnor samma livschanser som män – men utan pekpinnar. Låt dem få välja själva hur de vill prioritera.
Madeleine Lidman
"I ett brev till min dotter som jag publicerade för drygt fyrtio år sedan, och som dess värre fortfarande känns aktuellt, definierade jag min egen form av feminism som kvinnors rätt att träffa sina egna val och kämpa för sina egna mål. Ville hon bli polis, och kanske satsa på en karriär inom kåren, skulle hon förstås göra det. Men ville hon ägna sig åt att vara mamma tills barnen hade växt upp skulle hon kunna göra det, utan att ses över axeln av feministiska medsystrar" - se länken; http://www.svd.se/opinion/kolumnister/artikel_663297.svd.
När mina barn var små fick jag ofta höra ”vilken tur du har som har eget företag så att du kan vara hemma”. Till spelets regler hörde då att instämma, för annars kunde jag ju ha skuldbelagt någon som gjort ett annat val. Sanningen är att jag startade eget först när min yngsta var 2 ½ år och det var mest för att det var omöjligt att hitta ett deltidsjobb där jag kunde kombinera mitt arbete som hemmaförälder med ett jobb. Vi hemmamammor är annars ofta vana vid vinklingen att ”vi haft tur som har en man som tjänar bra så att vi kan vara hemma”. Nu när småbarnsåren är förbi så känns tiden mogen att berätta den osminkade sanningen om mitt val att bli hemmaförälder.
Jag fattade ett aktivt beslut att stanna hemma tillsammans med min man, trots att jag vid den tidpunkten tjänade bättre än vad han gjorde. Jag kan villigt erkänna att jag var naiv då jag trodde att några år hemma inte skulle påverka min karriär. För mig var det självklart att jag skulle kunna återvända och fortsätta min gamla karriär med nya erfarenheter från hemmatiden, den dagen barnen blivit större.
Men hej vad jag bedrog mig.
Attityden i Sverige är att du till varje pris ska behålla din plats i arbetslivet, annars är du för alltid passé och ses som mycket suspekt. Det spelar ingen roll om du presterar något speciellt eller om du utvecklas när du är hemma – huvudsaken är att du kan visa hög och konstant närvaro i arbetslivet. Trots att jag sett varningssignalerna redan när jag började min yrkesbana i databranschen, så hade jag inte till fullo tagit till mig vad jag sett.
På mitt första arbete så var det några killar som bara var några år äldre, de hade satt i system att alltid jobba över. Dagarna ägnades åt att arbeta i ett lugnt tempo. När närmaste chefen inte såg så spelade de dataspel eller pratade i telefon, men chefen pratade alltid så gott om ”sina pojkar” som arbetade över så mycket. På kvällarna beställde de hämtmat och hade det festligt värre.
Själv försökte jag hela tiden förbättra rutinerna och omstrukturera mitt arbete så att jag skulle bli mer effektiv. På så sätt hann jag göra det som skulle hinnas med under dagen. Vid arbetstoppar blev det ändå övertid, men inte varje dag. Gissa vilka det var som premierades och fick gå vidare till nästa karriärsteg och bli supervisors (mellanchefer) – killarna förstås – de där "arbetsamma" som alltid var på jobbet.
Och det lät väldigt bittert….
….men jag är inte bitter. Jag förstod redan då spelreglerna och jag hade ett fritt val att acceptera eller gå min egen väg – och jag valde min egen väg. En väg som var mycket mer utvecklande och fick mig att må bra.
När jag valde att vara hemma, så valde jag även att stötta och "coacha" maken i hans karriär. Jag uppmuntrade honom att söka nytt jobb, hjälpte honom skriva en cv som jag översatte till engelska, så att han kunde beskriva sin karriär både på svenska och engelska. Vi övade sedan så att den satt och han kunde den obehindrat på båda språken. Det fick han stor nytta av. Sedan ska vi inte sticka under stol med att det var en fördel för maken att aldrig behöva vabba, inte heller har han varit sjuk mer än max någon dag vartannat år, om ens det. Det har varit jag som tagit hand om sjuka barn och haft alla vaknätter. Sedan har resten varit upp till honom själv och han är duktig och har satsat hårt.
Det är viktigt att nämna att jag inte utplånat mig själv. Maken har inte fått arbeta en massa övertid. Det är han som har handlat mat och lagat kvällsmålet samt tagit tvätten. Fredagar har han slutat tidigare (vid 13.00) och haft tid med barnen. Jag har startat eget (i blygsam skala) och dragit igång hemmaforaldrar.se samt sett till att finnas där för barnen på dagarna. Vi har byggt vårt föräldraskap genom "team work" och delat på ansvaret för barnen- inte millimeterrättvist - utan utifrån de förutsättningar som fanns. Det är en livsstil som gett oss tid med våra barn.
Men det är dags att vara väldigt ärliga med att det är jag som riskerat (och fortfarande riskerar) mest och det beror på att vi har ett samhälle som inte värderar mitt arbete med barnen till mer än ett ruttet lingon. Där har jag stått i alla år och lett instämmande i vilken tur jag haft som kunnat välja att vara hemma ”eftersom vi haft råd”.
Men nej vi har inte haft råd.
Vi överlevde från månad till månad. Det var ett ständigt pusslande och ett oerhört slit. Och jag vet att många hemmaföräldrar känner likadant. Vi valde barnen trots att priset för oss själva rent ekonomiskt blev högt. Jag är hemskt ledsen om någon känner sig kränkt av att jag är ärlig med att jag valde några hemmaår trots att riskerna var (och är) enormt stora, men jag kan inte låtsas som att det bara berodde på tur. Kärleken till barnen övervann alla hinder och fick oss att hela tiden arbeta för att hitta lösningar så att vi kunde överleva ekonomiskt i ett land med världens högsta skatter - där mitt arbete med barnen inte innebar att vi fick tillbaka något av våra inbetalade skatter i till exempel barnomsorgssubventioner.
För gissa om vi betalat skatt. Hade makens lön fördelats mellan oss - och vi haft två lägre inkomster - hade skatten för oss som familj blivit lägre men när han ensam stod för inkomsten kom han också upp i ett högre skatteläge.
Hade inte vår strategi och vårt teamwork lyckats hade vi suttit på pottan och tvingats lämna bort barnen - som så många andra hade vi helt enkelt inte haft råd att ge barnen en uppväxt i hemmet med tillgång till sina föräldrar. Vi satsade och vi lyckades åstadkomma det vi ville – att ge våra barn tid.
Det går inte att kräva att alla människor ska göra som vi. Jag har elva hemmaår bakom mig med många missade viktiga pensionspoäng och en skakig yrkesbana – men barn som är nöjda med att ha närvarande föräldrar. Anledningen att jag berättar om hur det ligger till (jag valde att vara hemma trots att det klippte av alla vidare chanser till karriär, gett mig låga pensionspoäng och ett utsatt ekonomiskt läge) beror på att jag är trött på att journalister i intervjuer gör vinklingen ”du som haft råd eftersom maken tjänar bra”. De ger bilden av mig som privilegierad men så var inte situationen när vi fattade vårt beslut. Inte heller sitter jag nöjd med att ”vi grejade det” – jag kämpar faktiskt för en förändring så att alla föräldrar i Sverige ska ha en möjlighet att göra samma val – om de vill – utan en massa negativa konsekvenser.
Jag vill att arbetet som hemmaförälder ska uppvärderas och att de kvinnor eller män som väljer att vara hemma några år ska vara välkomna tillbaka till arbetslivet. Gör hemarbetet pensionsgrundande, inför vårdnadsbidrag per barn upp till sex år och låt det vara SGI grundande.
Ge kvinnor samma livschanser som män – men utan pekpinnar. Låt dem få välja själva hur de vill prioritera.
Madeleine Lidman
torsdag, november 29, 2007
Mindre tid med barnen ger mer stök i skolan
I Sverige har vi en fenomenal förmåga att stoppa huvudet i sanden eller snarare så skickas samma personer fram för att gjuta olja på vågorna varje gång ett problem som rör barn poppar upp. Alla vet att våldet har ökat extremt mycket i skolorna de senaste åren och vi har haft god tid på oss att göra något åt det. Den förra regeringen gjorde ingenting. Och efter knivdådet i Kungsängen när en rektor knivhöggs så tar röda Aftonbladet förstås fram Jerzy Sarnecki, professor i kriminologi vid Stockholms Universitet som säger;
”Men att våldet i skolan blir allt grövre och vanligare kan man inte fastställa.”
Det låter väl förtroendeingivande – en professor som får uttala sig och alla får veta att det inte finns några ”bevis” för att våldet ökat. En annan vanlig kommentar är ”att benägenheten att anmäla ökat”.
Känns det igen? Den kommentaren används flitigt när vi vanliga gräsrötter som lever där ute där det händer signalerar att något är fel.
När oroliga föräldrar undrar om det är normalt att barnen gallskriker och klamrar sig fast vid föräldrarna när de lämnas på dagis så skickas Malin Alfvén fram med sin standardkommentar ; Nej men så fort du hunnit utanför dörren så slutar han/hon att skrika – ha inte dåligt samvete.”
Personalen vet förstås att det kan se annorlunda ut och många vittnar om att de helt enkelt inte orkar trösta utan sätter ned barnet och lämnar det med sin gråt – de har en stor barngrupp med många små att ta hand om. Men de har blivit tillsagda att säga så här och när en psykolog (som Malin Alfvén) får uttala sig i media och säger samma sak så måste det väl vara sant. Inte kan det väl vara farligt med lite gråt?
När vi ser en ökning av ångest, oro, självskadebeteende, depressioner och självmordstankar hos barn och ungdomar så poppar Sven Bremberg från Folkhälsoinstitutet upp och säger att; ”det beror på situationen på arbetsmarknaden – ungdomarna är oroade att de inte ska få ett jobb.”
Inte någon av dessa flitigt anlitade personer vågar säga att vi faktiskt har ett problem med psykisk och fysisk ohälsa hos barn som vi måste ta itu med NU. Det är både grymt och orättfärdigt mot barnen att inte göra det. Varför ska barnen tvingas vistas i miljöer som vi vuxna inte själva behöver vara i och varför ska de vara där så länge? Många gånger längre tid än deras föräldrar är på sina arbetsplatser?
Det går inte att fortsätta släta över problemen och svara ”god dag yxskaft” varje gång ett problem förs upp till diskussion. Vi måste arbeta förebyggande. Om vi gör en snabb summering av vad som har förändrats mest för barnen samtidigt som de här problemen ökat - jo då hittar vi tiden med föräldrarna – den har minskat drastiskt under samma period.
Vad kan vi göra åt det?
Jo vi måste skapa ett samhälle där de föräldrar som vill, får en möjlighet att tillbringa tid med sina barn.
Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk
Läs också:
Forskare blundar för kunskap om barns behov
Exempel på hur forskningsförnekarna arbetar
”Men att våldet i skolan blir allt grövre och vanligare kan man inte fastställa.”
Det låter väl förtroendeingivande – en professor som får uttala sig och alla får veta att det inte finns några ”bevis” för att våldet ökat. En annan vanlig kommentar är ”att benägenheten att anmäla ökat”.
Känns det igen? Den kommentaren används flitigt när vi vanliga gräsrötter som lever där ute där det händer signalerar att något är fel.
När oroliga föräldrar undrar om det är normalt att barnen gallskriker och klamrar sig fast vid föräldrarna när de lämnas på dagis så skickas Malin Alfvén fram med sin standardkommentar ; Nej men så fort du hunnit utanför dörren så slutar han/hon att skrika – ha inte dåligt samvete.”
Personalen vet förstås att det kan se annorlunda ut och många vittnar om att de helt enkelt inte orkar trösta utan sätter ned barnet och lämnar det med sin gråt – de har en stor barngrupp med många små att ta hand om. Men de har blivit tillsagda att säga så här och när en psykolog (som Malin Alfvén) får uttala sig i media och säger samma sak så måste det väl vara sant. Inte kan det väl vara farligt med lite gråt?
När vi ser en ökning av ångest, oro, självskadebeteende, depressioner och självmordstankar hos barn och ungdomar så poppar Sven Bremberg från Folkhälsoinstitutet upp och säger att; ”det beror på situationen på arbetsmarknaden – ungdomarna är oroade att de inte ska få ett jobb.”
Inte någon av dessa flitigt anlitade personer vågar säga att vi faktiskt har ett problem med psykisk och fysisk ohälsa hos barn som vi måste ta itu med NU. Det är både grymt och orättfärdigt mot barnen att inte göra det. Varför ska barnen tvingas vistas i miljöer som vi vuxna inte själva behöver vara i och varför ska de vara där så länge? Många gånger längre tid än deras föräldrar är på sina arbetsplatser?
Det går inte att fortsätta släta över problemen och svara ”god dag yxskaft” varje gång ett problem förs upp till diskussion. Vi måste arbeta förebyggande. Om vi gör en snabb summering av vad som har förändrats mest för barnen samtidigt som de här problemen ökat - jo då hittar vi tiden med föräldrarna – den har minskat drastiskt under samma period.
Vad kan vi göra åt det?
Jo vi måste skapa ett samhälle där de föräldrar som vill, får en möjlighet att tillbringa tid med sina barn.
Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk
Läs också:
Forskare blundar för kunskap om barns behov
Exempel på hur forskningsförnekarna arbetar
onsdag, november 28, 2007
Svensk familjepolitik och Israels kibbutzer
 |
| Foto: Akamarpreet FLICKR) LICENS: CC BY-SA |
Det är synd att vi inte lär oss av historien. För precis som i dag när vi har en familjepolitik som inte utgår från barnen, som inte tar hänsyn till vad barn vill (tillbringa tid med sina föräldrar), eller som tar hänsyn till utvecklingspsykologi och barns behov – så kan vi se att på kibbutzerna i Israel så begick man samma misstag. I Boken Mourning a Father Lost: A Kibbutz Childhood Remembered, av den israeliske poeten Avraham Balaban så skriver han några rader som många barn även i dag skulle kunna känna igen sig i;
”Lille Avraham fick träffa sina föräldrar en timme om dagen, efter klockan sju på kvällen. Klockan åtta skulle han gå och lägga sig i barnhuset. Då på kvällen var föräldrarna uttröttade efter en lång dags hårt arbete. Hans mamma arbetade i barnomsorgen, och hans pappa i fruktträdgården. Efter att en hel dag ha ägnat sig åt andras barn, hade hans mamma inte mycket värme kvar för sitt eget barn. Hans pappa brukade ligga på soffan med en tidning över huvudet. Barnen fick gå på tå i rummet, rädda för att störa honom”.
Hur många barn hämtas inte hem varje dag från dagis av mammor som arbetar i barnomsorgen?
Känns myten igen? När kvinnor väljer att bli hemmaföräldrar så är det ”fel” om just kvinnor gör detta val. Men om de väljer att arbeta inom barnomsorgen (98 procent som arbetar där är kvinnor) då är det ”rätt” val.
Sedan är propagandan i full gång. "Bara kvinnor delar föräldraförsäkringen rakt av så kommer de att få lika lön för lika arbete, eller ha samma chanser i arbetslivet som män". Det bygger på myten att om barnen separerades ännu tidigare från kvinnorna så löser det alla problem med att kvinnor inte får samma livschanser som männen.
Varför kan man inte istället vända på steken och titta på vilka orättvisor den som är hemma drabbas av och justera det? Varför måste attityden vara att barn inte är viktiga - att föräldrar inte är viktiga? Jag tycker att arbetsgivarna och samhället i stort borde ändra inställning och se föräldraskapet som viktigt och utvecklande. Det är en merit att ha tagit hand om sina egna barn. En merit som borde premieras och stå med i en cv när hemmamamman eller hemmapappan är redo att gå ut i arbetslivet igen. En merit som borde vara pensionsgrundande (vilket den kan bli med ett rättvist vårdnadsbidrag).
På gräsrotsnivå är människor naturligtvis fullt medvetna om bristerna i politikernas och vänstermedias resonemang. De vill välja själva utan pekpinnar. Men politikerna fortsätter att sitta och klura på sina teoretiska skrivbordskonstruktioner för hur vanligt folk ska leva sina liv. Sedan ska deras idéer omsättas och genomdrivas med propaganda och ekonomiska styrmedel så att föräldrar fattar ”rätt” beslut.
När barnen är små kan de inte göra sin röst hörd. De vet inte ens om att det skulle kunna leva på ett annat sätt. Men en dag växer de upp…..
I somras gick filmen ”Solens barn" ("Children of the sun"). Där skildrar dokumentärfilmaren Ran Tal det konsekvent genomförda samhällsexperiment som kibbutzerna var. Det hela startade på 50-talet och pågick ända fram till 80-talet.
Det finns inga exakta likheter med dagens familjepolitik och kibbutzernas familjepolitik men beröringspunkterna är många – barnen ska separeras från föräldrarna för att fostras av utbildade pedagoger på institution. Framförallt så handlar det om ett experiment som, hos oss, startade med en idé som makarna Myrdal hittade på och som sedan flera decennier senare har skruvats till och blivit en livsstil – påtvingad ovanifrån.
Barnen kan inte protestera nu när de är små, men de kan visa genom skrik och gråt vad de känner och vill. Därför är det viktigt att föräldrar får chansen att lyssna till det egna barnet och att de får följa sin ”magkänsla” när de ska tolka vad barnet vill och behöver. Om en förälder känner och vet att en barnomsorgslösning inte är bra för det egna barnet så ska de kunna välja något annat.
För att det ska bli möjligt så måste vi stanna upp och tänka efter. Alla måste inse att det finns stora risker med att fortsätta på den väg som socialdemokraterna tvingade oss att börja gå på och som nu moderaterna vill att vi ska fortsätta - allmän förskola är inte ett bra alternativ.
Fler barnomsorgsalternativ är den enda vägen att gå. Där också hemmalternativet subventioneras. Då har vi föräldrar fortfarande kvar våra valmöjligheter och kan ge det viktigaste vi har – barnen – chansen att få en så bra uppväxt som möjligt. Utifrån det egna barnets behov och inte utifrån en kollektivistisk livsstilstanke som bestämts av politikerna.
Madeleine Lidman
Läs också:
En myt avslöjad - att växa upp på kibbutzens barnhus
Nostalgi och bitterhet när kibbutzens barn minns
Dagisdebatten rasar vidare - men fokus måste ligga rätt
Nästan nio av tio som arbetar inom vården är kvinnor
måndag, november 26, 2007
Familjepolitiken ger unga ont i ryggen
80-talisterna har mer ont i ryggen än sina äldre kollegor. En sammanställning från försäkringskassan visar att nybeviljade förtidspensioner bland yngre män och kvinnor med sjukdomar i rörelseorganen, däribland besvär i rygg och nacke, har ökat de senaste åren.
Det kan vara en förklaring till att man får ont i ryggen men det kan knappast förklara att så många unga är så dåliga att de måste förtidspensioneras. Det förklarar inte heller att problemen börjar redan i skolan hos 11-åringar. "Experterna" som får uttala sig tror att det onda i ryggen beror på ergonomi. Sven Bremberg på Folkhälsoinstitutet - ensamutredare som tror att den psykiska hälsan hos barn och unga beror på att det är svårt för unga att komma in på arbetsmarknaden (vem tror att det är orsaken hos en deprimerad ettåring?) - tror förstås att ryggont hos elvaåringar beror på:
"ryggont beror på konflikter i familjen som påverkar barnet. Sådana problem är delvis en följd av familjens levnadsvillkor som i sin tur kan hänga samman med arbetslöshet, ekonomisk utveckling och hur samhället är organiserat."
För den som läst på lite om barns utveckling så är naturligtvis anledningen till den största delen av ökande psykiska ohälsa (där ryggont är en del) att de inte har fått en trygg anknytning i barndomen. Vi har idag en familjepolitik som inte tar hänsyn till att barn är olika. För en del barn blir separationen från hemmet och mamma och pappa, om de inte är mogna för det en traumatisk upplevelse. Det kan inte vara bra för små ettåringar att slitas bort från mamma eller pappa varje morgon mot sin vilja - för att tillbringa 10 timmar i en barngrupp om 20 barn eller fler. På många förskolor är personalen utsliten och ständigt sjuka, vilket gör att barnen hela tiden får möta nya människor (vikarier). Ett barn som inte har en fungerande anknytning till sina föräldrar är förstås extra sårbart under dessa omständigheter.
Följderna av en otrygg anknytning kommer senare i livet då barnet inte har den grund som det behöver för att kunna klara av de där "vanliga" utmaningarna som livet består av. Istället reagerar de med psykisk ohälsa som kan ta sig olika uttryck; ångest, oro, sömnsvårigheter, depressioner, ont i ryggen, sjävskadebeteenden eller självmordstankar.
Vi kan fotsätta med strutsmetoden och vägra se att alla barn är olika och att väldigt många inte är redo för en separation vid ett års ålder - men då får vi räkna med ett högt pris och att väldigt många barn och unga drabbas av psykisk ohälsa som följd.
Eller så tar vi äntligen och skriker högt om svensk familjepolitik "kejsaren är naken" - vilket är lika med att någonting är väldigt fel med den livsstil vi har där vi med ekonomiska styrmedel tvingar småbarnsfamiljer att göra som politikerna vill, istället för att föräldrar får fatta ett beslut utifrån det egna barnets behov.
Madeleine Lidman
Läs också:
Stressrelaterad psykisk ohälsa
Klinisk erfarenhet och preliminära resultat av vetenskapliga studier har visat att den arbetsrelaterade psykiska ohälsan oftast är resultatet av en långdragen process som medför såväl kroppsliga som psykiska problem. Processen kan pågå under flera år, och börjar ofta med trötthet och spänningstillstånd och smärtor i rörelseorganen.
Ett folkhälsoperspektiv på smärta
Smärta och trötthet är vanliga problem i skolåldern. Tio till 25% av alla barn och ungdomar i
åldern 11-15 år anger att de har ont i huvudet, ont i ryggen eller ont i magen minst en gång i
veckan. Problemen är vanligare bland flickor än bland pojkar.
Rädslan satt i min rygg
Ryggen avspeglar det som händer i känslolivet och hur vi hanterar stress och spänningar. Att få ont i ryggen har lärt Anna, 31, mycket om henne själv.
Läkande samtal ger kortare sjukskrivning
När ortopederna och sjukgymnasterna inte kunde hitta några somatiska fel, skickades patienterna psykolog. Och dessa patienter, som hade så ont i ryggen att de inte kunde sitta ner, satt nu plötsligt i en och en halv timme och berättade om sina problem. Många berättade om trauman de varit utsatta för tidigare i livet och som var obearbetade eller så hade de problem i nuet som de inte kunde lösa.
Minst en tredjedel av alla som söker primärvård har psykiska orsaker till sina fysiska besvär
Under tonårstiden började David klaga över att han var sjuk och han fick mycket skador när han sportade. I dag tolkar han det som ett sätt att bli sedd och skydda sig från höga prestationskrav.
Det kan vara en förklaring till att man får ont i ryggen men det kan knappast förklara att så många unga är så dåliga att de måste förtidspensioneras. Det förklarar inte heller att problemen börjar redan i skolan hos 11-åringar. "Experterna" som får uttala sig tror att det onda i ryggen beror på ergonomi. Sven Bremberg på Folkhälsoinstitutet - ensamutredare som tror att den psykiska hälsan hos barn och unga beror på att det är svårt för unga att komma in på arbetsmarknaden (vem tror att det är orsaken hos en deprimerad ettåring?) - tror förstås att ryggont hos elvaåringar beror på:
"ryggont beror på konflikter i familjen som påverkar barnet. Sådana problem är delvis en följd av familjens levnadsvillkor som i sin tur kan hänga samman med arbetslöshet, ekonomisk utveckling och hur samhället är organiserat."
För den som läst på lite om barns utveckling så är naturligtvis anledningen till den största delen av ökande psykiska ohälsa (där ryggont är en del) att de inte har fått en trygg anknytning i barndomen. Vi har idag en familjepolitik som inte tar hänsyn till att barn är olika. För en del barn blir separationen från hemmet och mamma och pappa, om de inte är mogna för det en traumatisk upplevelse. Det kan inte vara bra för små ettåringar att slitas bort från mamma eller pappa varje morgon mot sin vilja - för att tillbringa 10 timmar i en barngrupp om 20 barn eller fler. På många förskolor är personalen utsliten och ständigt sjuka, vilket gör att barnen hela tiden får möta nya människor (vikarier). Ett barn som inte har en fungerande anknytning till sina föräldrar är förstås extra sårbart under dessa omständigheter.
Följderna av en otrygg anknytning kommer senare i livet då barnet inte har den grund som det behöver för att kunna klara av de där "vanliga" utmaningarna som livet består av. Istället reagerar de med psykisk ohälsa som kan ta sig olika uttryck; ångest, oro, sömnsvårigheter, depressioner, ont i ryggen, sjävskadebeteenden eller självmordstankar.
Vi kan fotsätta med strutsmetoden och vägra se att alla barn är olika och att väldigt många inte är redo för en separation vid ett års ålder - men då får vi räkna med ett högt pris och att väldigt många barn och unga drabbas av psykisk ohälsa som följd.
Eller så tar vi äntligen och skriker högt om svensk familjepolitik "kejsaren är naken" - vilket är lika med att någonting är väldigt fel med den livsstil vi har där vi med ekonomiska styrmedel tvingar småbarnsfamiljer att göra som politikerna vill, istället för att föräldrar får fatta ett beslut utifrån det egna barnets behov.
Madeleine Lidman
Läs också:
Stressrelaterad psykisk ohälsa
Klinisk erfarenhet och preliminära resultat av vetenskapliga studier har visat att den arbetsrelaterade psykiska ohälsan oftast är resultatet av en långdragen process som medför såväl kroppsliga som psykiska problem. Processen kan pågå under flera år, och börjar ofta med trötthet och spänningstillstånd och smärtor i rörelseorganen.
Ett folkhälsoperspektiv på smärta
Smärta och trötthet är vanliga problem i skolåldern. Tio till 25% av alla barn och ungdomar i
åldern 11-15 år anger att de har ont i huvudet, ont i ryggen eller ont i magen minst en gång i
veckan. Problemen är vanligare bland flickor än bland pojkar.
Rädslan satt i min rygg
Ryggen avspeglar det som händer i känslolivet och hur vi hanterar stress och spänningar. Att få ont i ryggen har lärt Anna, 31, mycket om henne själv.
Läkande samtal ger kortare sjukskrivning
När ortopederna och sjukgymnasterna inte kunde hitta några somatiska fel, skickades patienterna psykolog. Och dessa patienter, som hade så ont i ryggen att de inte kunde sitta ner, satt nu plötsligt i en och en halv timme och berättade om sina problem. Många berättade om trauman de varit utsatta för tidigare i livet och som var obearbetade eller så hade de problem i nuet som de inte kunde lösa.
Minst en tredjedel av alla som söker primärvård har psykiska orsaker till sina fysiska besvär
Under tonårstiden började David klaga över att han var sjuk och han fick mycket skador när han sportade. I dag tolkar han det som ett sätt att bli sedd och skydda sig från höga prestationskrav.
tisdag, november 20, 2007
Tidig dagisstart ger inte bra matematikkunskaper
Svenska barn blir allt sämre i matematik. Ändå fortsätter myten att ju tidigare barn börjar i förskolan desto bättre blir de i matematik. Fråga vilken dagisförälder som helst och det är precis vad de fått höra. Helst ska barnen börja före ett års ålder och det var inte länge sedan läkaren Agnes Wold och några kollegor hade en debattartikel i DN om dagisbarnens fantastiska matematikförsprång. Hon hänvisade till "några undersökningar" som säger det.
Vilka undersökningar är det som Agnes Wold och hennes kollegor hänvisar till? Är det Bengt-Erik Anderssons studie som bygger på drygt hundra barn i Göteborg vars föräldrar fick möjlighet att anmäla barnen till studien när de var 3-4 år gamla? En undersökning som Per Kågeson i sin bok ”Tid för barn” kommenterar så här;
”Andersson menar att en tidig debut i offentlig barnomsorg ger barnen bättre förutsättningar att lyckas i skolan. I Anderssons undersökning av de barn som debuterade för ett års ålder, 32 stycken, var hälften placerade hos dagmamma och hälften på dagis. Andersson uppger själv att en del (men inte hela) skillnaden mellan dessa barn och de övriga sannolikt kan förklaras av att inslaget av barn från hem med hög socioekonomisk status var större bland dem som debuterade tidigt.
Varken Andersson eller de som åberopar hans studie har ansträngt sig att hitta en rimlig förklaring till varför barn som debuterar i kommunal barnomsorg före ett års ålder skulle klara sig bättre i skolan än de som börjar när de är mellan ett och två år gamla. Det förefaller nästan orimligt att tänka sig att sex månader mer på dagis eller hos dagmamma vid en ålder då barnen varken kan prata eller gå skulle ha så stor betydelse. Sannolikt är utfallet bara ett resultat av slumpen”.
Enligt OECD Pisa rapporten som genomförs vart tredje år så visar svenska barn varje år upp en försämring i matematiska kunskaper, något som rimmar illa med tilltron att dagisbarn skulle vara bättre i matematik. Trots allt så går idag 80 procent i förskolan och ändå blir bara de matematiska kunskaperna sämre i Sverige. På OECD:s webbplats har de en annan förklaring till barnens kunskaper;
”Elever som använt datorn regelbundet i många år presterar bättre även i skolans basämnen, än de som har begränsade datorkunskaper, visar OECD-rapporten ”Are students ready for a technology-rich world?”. Rapporten bygger på resultat från PISA-studien 2003 och har genomförts i 31 länder. Relationen datorvana-bättre resultat i basämnen är mest slående i matematik. Eleverna i studien, med kortare datorvana än ett år (10 procent av den totala testgruppen) hade betydligt lägre resultat än snittet. Studenter med längre datorvana än fem år (37 procent av testgruppen) fick resultat klart över medel i sin åldersgrupp. Resultatet kan delvis påverkas av det faktum att elever som inte har tillgång till dator hemma, oftare kommer från socialt problematiska hemmiljöer, menar OECD i ett pressmeddelande”.
Lärarförbundet med Eva-Lis Preisz i spetsen gjorde en egen undersökning på 400 barn utifrån Pisa undersökningen 2003 och kom fram till att;
”Elever som har gått i förskolan når bättre resultat i matematik i grundskolans senare år än elever som inte gått i förskolan”.
Problemet är bara att Lärarförbundet är part i målet – de vill att alla barn ska gå i förskola från ett års ålder. När vi i Föräldraupproret tog kontakt med Lärarförbundet för att få veta hur stor skillnad det blev i deras undersökning sedan man tagit hänsyn till socioekonomiska faktorer så ville inte Lärarförbundet besvara frågan.
Nya och senare uppgifter från Skolverket ger också en annan bild av den bakomliggande orsaken till barns kunskapsnivå;
”Elever med högskoleutbildade föräldrar når bättre resultat på alla delprov. Den bakgrundsfaktor som slår igenom mest på resultaten är moderns utbildningsnivå. Mönstret finns i alla ämnen men är mest märkbart i matematik där det som mest skiljer 20 procentenheter mellan elever med grundskoleutbildade respektive högskoleutbildade mödrar”.
En annan intressant undersökning visade nyligen att när mammor blir arbetslösa så presterar barnen bättre i skolan.
I DN den 20 november http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=716844 - kan påminns vi återigen om hur dåliga matematikkunskaper svenska barn har. Nu är det är dags att sluta med alla myter och att svenska föräldrar måste få tillgång till seriös fakta. Börja med att titta på vad skolan kan erbjuda istället för att ha en övertro på myten att ju tidigare barn börjar i förskola (helst före ett års ålder) desto bättre blir de i matematik. I Finland som ligger i topp år efter år i OECD Pisa rapportens så har man följande framgångsrecept;
* Den finska lärarutbildning
* Lärarnas höga status
* Läsningen har en stark ställning i Finland
* Barnen har studiero och det är ordning och reda i skolan och klassrummet.
Madeleine Lidman
Vilka undersökningar är det som Agnes Wold och hennes kollegor hänvisar till? Är det Bengt-Erik Anderssons studie som bygger på drygt hundra barn i Göteborg vars föräldrar fick möjlighet att anmäla barnen till studien när de var 3-4 år gamla? En undersökning som Per Kågeson i sin bok ”Tid för barn” kommenterar så här;
”Andersson menar att en tidig debut i offentlig barnomsorg ger barnen bättre förutsättningar att lyckas i skolan. I Anderssons undersökning av de barn som debuterade för ett års ålder, 32 stycken, var hälften placerade hos dagmamma och hälften på dagis. Andersson uppger själv att en del (men inte hela) skillnaden mellan dessa barn och de övriga sannolikt kan förklaras av att inslaget av barn från hem med hög socioekonomisk status var större bland dem som debuterade tidigt.
Varken Andersson eller de som åberopar hans studie har ansträngt sig att hitta en rimlig förklaring till varför barn som debuterar i kommunal barnomsorg före ett års ålder skulle klara sig bättre i skolan än de som börjar när de är mellan ett och två år gamla. Det förefaller nästan orimligt att tänka sig att sex månader mer på dagis eller hos dagmamma vid en ålder då barnen varken kan prata eller gå skulle ha så stor betydelse. Sannolikt är utfallet bara ett resultat av slumpen”.
Enligt OECD Pisa rapporten som genomförs vart tredje år så visar svenska barn varje år upp en försämring i matematiska kunskaper, något som rimmar illa med tilltron att dagisbarn skulle vara bättre i matematik. Trots allt så går idag 80 procent i förskolan och ändå blir bara de matematiska kunskaperna sämre i Sverige. På OECD:s webbplats har de en annan förklaring till barnens kunskaper;
”Elever som använt datorn regelbundet i många år presterar bättre även i skolans basämnen, än de som har begränsade datorkunskaper, visar OECD-rapporten ”Are students ready for a technology-rich world?”. Rapporten bygger på resultat från PISA-studien 2003 och har genomförts i 31 länder. Relationen datorvana-bättre resultat i basämnen är mest slående i matematik. Eleverna i studien, med kortare datorvana än ett år (10 procent av den totala testgruppen) hade betydligt lägre resultat än snittet. Studenter med längre datorvana än fem år (37 procent av testgruppen) fick resultat klart över medel i sin åldersgrupp. Resultatet kan delvis påverkas av det faktum att elever som inte har tillgång till dator hemma, oftare kommer från socialt problematiska hemmiljöer, menar OECD i ett pressmeddelande”.
Lärarförbundet med Eva-Lis Preisz i spetsen gjorde en egen undersökning på 400 barn utifrån Pisa undersökningen 2003 och kom fram till att;
”Elever som har gått i förskolan når bättre resultat i matematik i grundskolans senare år än elever som inte gått i förskolan”.
Problemet är bara att Lärarförbundet är part i målet – de vill att alla barn ska gå i förskola från ett års ålder. När vi i Föräldraupproret tog kontakt med Lärarförbundet för att få veta hur stor skillnad det blev i deras undersökning sedan man tagit hänsyn till socioekonomiska faktorer så ville inte Lärarförbundet besvara frågan.
Nya och senare uppgifter från Skolverket ger också en annan bild av den bakomliggande orsaken till barns kunskapsnivå;
”Elever med högskoleutbildade föräldrar når bättre resultat på alla delprov. Den bakgrundsfaktor som slår igenom mest på resultaten är moderns utbildningsnivå. Mönstret finns i alla ämnen men är mest märkbart i matematik där det som mest skiljer 20 procentenheter mellan elever med grundskoleutbildade respektive högskoleutbildade mödrar”.
En annan intressant undersökning visade nyligen att när mammor blir arbetslösa så presterar barnen bättre i skolan.
I DN den 20 november http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=716844 - kan påminns vi återigen om hur dåliga matematikkunskaper svenska barn har. Nu är det är dags att sluta med alla myter och att svenska föräldrar måste få tillgång till seriös fakta. Börja med att titta på vad skolan kan erbjuda istället för att ha en övertro på myten att ju tidigare barn börjar i förskola (helst före ett års ålder) desto bättre blir de i matematik. I Finland som ligger i topp år efter år i OECD Pisa rapportens så har man följande framgångsrecept;
* Den finska lärarutbildning
* Lärarnas höga status
* Läsningen har en stark ställning i Finland
* Barnen har studiero och det är ordning och reda i skolan och klassrummet.
Madeleine Lidman
torsdag, november 15, 2007
Anders Borg är helt fel ute
Anders Borg tycker att det ska bli mer skola på dagis. Det är lätt för politiker att sitta på sina rum och ta fram teoretiska skrivbordskonstruktioner för hur saker och ting ska fungera. Jag undrar om Anders Borg har tillbringat en hel dag i en förskola? Om han gjorde det så skulle han snabbt upptäcka att dagisbarnen behöver någonting helt annat än mer teoretiska kunskaper. De behöver mindre barngrupper, mer personal och framförallt personal som orkar jobba kvar och som inte är ständigt sjuka, så att barnens hela tiden tvingas träffa nya vuxna.
Forskning visar på risker för barn som vistas i stora barngrupper – de får ytliga relationer till vuxna och svårt att knyta an till dem. De tysta och sårbara barnen hamnar i skymundan, medan de starkare tar över. Risken för konflikter ökar när stressen ökar.
Anders Borgs resonemang visar att psykologisk hänsyn till barns behov av trygg vuxenkontakt har ersatts av slagord om pedagogiskt lärande. Något som får konsekvenser eftersom fokus på vad barn verkligen behöver i en viss ålder då handlar om att barnet ska inhämta teoretiska kunskaper, snarare än att lära sig det mest grundläggande - som till exempel att klara av att gå på toaletten eller pottan. Att dagisbarn går i blöja när de är tre år är inte något ovanligt. Några slutar inte med blöja förrän vid fyra eller fem års ålder. Med mängder av fysiska problem som följd.
Under senare år har vi sett hur den psykiska ohälsan hos barn bara ökar och vi ser att när många av dagisbarnen kommer till skolan – där lärandet bör ske – så är de inte stabila nog att kunna sitta ner och ta in information. Lärarna får istället ägna tid och kraft åt att försöka få många av barnen att fungera socialt. Tid som borde läggas på att lära ut, går istället till att lösa konflikter och försöka få lugn och ro i klassrummet.
Så det som Anders Borg borde fundera på är om inte Sveriges barn istället behöver mer tid med sina föräldrar i hemmiljö, för att utvecklas på ett gynnsamt sätt. Då har de en bra grund att stå på inför skolstarten. En väl fungerande anknytning gör barnen psykiskt stabila och väl förberedda att träda in i skolans värld.
De barn som av olika anledningar ändå måste gå i förskola ska ha en bra miljö att vistas i. Därför är det hög tid att låta förskolebarn omfattas av en arbetsmiljölag och en Lex Sarah lag (där personal är skyldig att rapportera missförhållanden).
Madeleine Lidman
Forskning visar på risker för barn som vistas i stora barngrupper – de får ytliga relationer till vuxna och svårt att knyta an till dem. De tysta och sårbara barnen hamnar i skymundan, medan de starkare tar över. Risken för konflikter ökar när stressen ökar.
Anders Borgs resonemang visar att psykologisk hänsyn till barns behov av trygg vuxenkontakt har ersatts av slagord om pedagogiskt lärande. Något som får konsekvenser eftersom fokus på vad barn verkligen behöver i en viss ålder då handlar om att barnet ska inhämta teoretiska kunskaper, snarare än att lära sig det mest grundläggande - som till exempel att klara av att gå på toaletten eller pottan. Att dagisbarn går i blöja när de är tre år är inte något ovanligt. Några slutar inte med blöja förrän vid fyra eller fem års ålder. Med mängder av fysiska problem som följd.
Under senare år har vi sett hur den psykiska ohälsan hos barn bara ökar och vi ser att när många av dagisbarnen kommer till skolan – där lärandet bör ske – så är de inte stabila nog att kunna sitta ner och ta in information. Lärarna får istället ägna tid och kraft åt att försöka få många av barnen att fungera socialt. Tid som borde läggas på att lära ut, går istället till att lösa konflikter och försöka få lugn och ro i klassrummet.
Så det som Anders Borg borde fundera på är om inte Sveriges barn istället behöver mer tid med sina föräldrar i hemmiljö, för att utvecklas på ett gynnsamt sätt. Då har de en bra grund att stå på inför skolstarten. En väl fungerande anknytning gör barnen psykiskt stabila och väl förberedda att träda in i skolans värld.
De barn som av olika anledningar ändå måste gå i förskola ska ha en bra miljö att vistas i. Därför är det hög tid att låta förskolebarn omfattas av en arbetsmiljölag och en Lex Sarah lag (där personal är skyldig att rapportera missförhållanden).
Madeleine Lidman
onsdag, oktober 31, 2007
Föräldralediga får 15,6 miljoner mer i dagissubventioner
Föräldralediga i Solna kan även i fortsättningen - på skattebetalarnas bekostnad - sätta barnen på dagis 30 timmar i veckan, skriver Dagens Nyheter den 31 oktober. Moderaterna viker sig för de föräldrar som protesterat. Det handlar om 15,6 miljoner som nu går till dessa familjer - så att de kan tillbringa mindre tid med sina barn.
Här har föräldrarna talat. Bara tanken på att behöva tillbringa mer tid med de egna barnen, kanske göra lunch hemma och sedan behöva gå ut och träffa andra barn fick föräldrarna att agera snabbt och hårt.
Det säger en hel del om det samhälle vi skapat genom den familjepolitik som förts i decennier.
Men det visar också hur lätt det är för föräldrar som vill tillbringa mindre tid med sina barn att få utrymme i media. Jämfört med alla de som faktiskt vill tillbringa mer tid med sina små som så gott som aldrig omnämns eller får något utrymme. Och som ännu mindre – i många kommuner - lyckas nå fram till några politiker när de berättar om varför det är viktigt för familjer att få en möjlighet att spendera mer tid med barnen.
Några viktiga frågor berörs inte alls i artikeln – barnens perspektiv. Vad tycker Linda Bells barn om att inte få tid med sin mamma när hon är hemma med deras lillasyskon? Vill barnen själva vara mer än tre timmar per dag på dagis?
Ett argument som dessa Solnaföräldrar använt är ”att barnen känner sig utanför om de inte får gå lika länge som de andra barnen”. Man hänvisar till en rapport från Skolverket som säger att barnen upplever sin 15-timmars vecka så.
Personligen så tycker jag att låter det väldigt konstruerat.
Kanske blir det istället så att de barn som får gå hem med sin mamma eller pappa, som får tillgång till sitt hem, som får tillgång till den där fantastiska vardagspedagogiken som bara en förälder kan erbjuda, som får en möjlighet att träffa andra barn i nya miljöer har en klar konkurrensfördel, som snarare skulle väcka en känsla hos de kvarvarande dagisbarnen ”jag vill också gå hem med min mamma eller pappa nu”.
Av erfarenhet och samtal med många barn, så vet jag att den reaktionen lika gärna skulle kunna uppstå.
Men om vi skulle föra in ett barnsperspektiv i familjepolitiken och börja prata om vad barnen behöver och vill, då hamnar vi förstås i ett helt annat läge och då skulle hela familjepolitiken behöva omprövas. Den här lilla historien visar att det är hög tid att ompröva familjepolitiken och vad våra skattepengar faktiskt ska användas till.
Madeleine Lidman
p.s
Förutom avsaknad av barnperspektivet i DN:s artikel (vad tycker barnen om långa dagisdagar) - så saknas dagispersonalens perspektiv. Vad tror personalen att barnen egentligen vill - och vad tycker de själva om alla dessa barn med föräldrar hemma, som ändå ska gå långa dagar på dagis? Hur påverkar det deras egen möjlighet att bedriva en bra verksamhet?
Här har föräldrarna talat. Bara tanken på att behöva tillbringa mer tid med de egna barnen, kanske göra lunch hemma och sedan behöva gå ut och träffa andra barn fick föräldrarna att agera snabbt och hårt.
Det säger en hel del om det samhälle vi skapat genom den familjepolitik som förts i decennier.
Men det visar också hur lätt det är för föräldrar som vill tillbringa mindre tid med sina barn att få utrymme i media. Jämfört med alla de som faktiskt vill tillbringa mer tid med sina små som så gott som aldrig omnämns eller får något utrymme. Och som ännu mindre – i många kommuner - lyckas nå fram till några politiker när de berättar om varför det är viktigt för familjer att få en möjlighet att spendera mer tid med barnen.
Några viktiga frågor berörs inte alls i artikeln – barnens perspektiv. Vad tycker Linda Bells barn om att inte få tid med sin mamma när hon är hemma med deras lillasyskon? Vill barnen själva vara mer än tre timmar per dag på dagis?
Ett argument som dessa Solnaföräldrar använt är ”att barnen känner sig utanför om de inte får gå lika länge som de andra barnen”. Man hänvisar till en rapport från Skolverket som säger att barnen upplever sin 15-timmars vecka så.
Personligen så tycker jag att låter det väldigt konstruerat.
Kanske blir det istället så att de barn som får gå hem med sin mamma eller pappa, som får tillgång till sitt hem, som får tillgång till den där fantastiska vardagspedagogiken som bara en förälder kan erbjuda, som får en möjlighet att träffa andra barn i nya miljöer har en klar konkurrensfördel, som snarare skulle väcka en känsla hos de kvarvarande dagisbarnen ”jag vill också gå hem med min mamma eller pappa nu”.
Av erfarenhet och samtal med många barn, så vet jag att den reaktionen lika gärna skulle kunna uppstå.
Men om vi skulle föra in ett barnsperspektiv i familjepolitiken och börja prata om vad barnen behöver och vill, då hamnar vi förstås i ett helt annat läge och då skulle hela familjepolitiken behöva omprövas. Den här lilla historien visar att det är hög tid att ompröva familjepolitiken och vad våra skattepengar faktiskt ska användas till.
Madeleine Lidman
p.s
Förutom avsaknad av barnperspektivet i DN:s artikel (vad tycker barnen om långa dagisdagar) - så saknas dagispersonalens perspektiv. Vad tror personalen att barnen egentligen vill - och vad tycker de själva om alla dessa barn med föräldrar hemma, som ändå ska gå långa dagar på dagis? Hur påverkar det deras egen möjlighet att bedriva en bra verksamhet?
torsdag, oktober 25, 2007
Mina skattepengar ska inte gå till lata föräldrar
 |
| Foto:Santa CruzPublic Libraries (FLICKR) LICENS: CC BY-SA |
Den stora undersökning som Bris genomförde 2004 visar att det som barn framförallt önskar sig är mer tid tillsammans med sina föräldrar, inte fler saker eller mer aktiviteter.
Ändå finns det fortfarande föräldrar som tror att det barn vill är att vara på dagis hela dagarna och att det räcker med lite ”kvalitetstid” på kvällarna eller helgerna. En del föräldrar har till och med så svårt att se sina barns behov att de tror att barnen går miste om någon slags ”läroplan” om de inte är i förskolan – och då talar vi om så små barn som de mellan 1-5 år.
Men det är en myt att "kvalitetstid" uppväger kvantitet - tvärtom är just mängden tid avgörande för kvaliteten. Danuta Wasserman, som forskar om självmord, noterar att det sker en ökning av antalet självmord hos unga människor. "Vi har inte tid att ta hand om de funderingar våra barn har", säger Wasserman.
Det är så tragiskt när föräldrar inte kan se sina barns levnadsvillkor ur ett barnsperspektiv. Ett exempel är de föräldrar i Solna som nu är mäkta upprörda över att deras barn ”bara” får gå 15 timmar i veckan på dagis när mamma eller pappa är föräldralediga. I Dagens Nyheter den 25 oktober står det följande:
”Linda Bell har tre barn och är för närvarande hemma med det yngsta av dem, Maj fem månader gammal. Bernard och Olga är tre respektive fem år och går i Bollens förskola sex timmar om dagen.- Om de tvingas halvera den tiden blir det ett avbräck i deras pedagogiska utveckling. Här lär de sig en massa saker som jag inte kan lära dem hemma, säger hon”.
Hos Bris är barns allt sämre psykiska hälsa ett välkänt problem. De har flera gånger under senare år slagit larm om att svenska barn och tonåringar mår allt sämre - självskadebeteende, självmordstankar, känslor av ensamhet och meningslöshet är problem som är ständigt återkommande i mejl och telefonsamtal till Bris.
Bris undersökning 2004 visar att vuxnas närvaro spelar en betydligt mycket mer avgörande roll för barns och ungdomars välbefinnande än vad vuxna tror, eller kanske vill tro. Att vara en god förälder tycks ha mer med tid och närvaro än pedagogisk kunskap att göra.
Journalistens formulering i artikeln - Solna bantar förskoletid - är också intressant;
”Den borgerliga majoriteten vill halvera antalet timmar för att kunna lägga 15,6 miljoner kronor på annat”.
Lägga pengar på annat än föräldrar som inte vill spendera tid med sina barn. Men vad är det som säger att vi Solnabor vill spendera 15,6 miljoner på att vissa föräldrar vill låta sina barn gå långa dagar på dagis? Om de här föräldrarna nu är så angelägna om att ha barnen där 30 timmar i veckan eller mer, så visst – men se då till att betala vad det faktiskt kostar. Förutsätt inte att vi andra ska bekosta den extra "barnvaktslyxen".
Personligen ser jag helst att de där 15,6 miljonerna används till att minska barngrupperna och öka personaltätheten. Låt alla de små barnen få komma ut på utflykter utanför dagisgårdens höga rymningssäkra stängsel. Med mer personal blir det lättare att göra saker utanför dagiset och barnens dagar bli roligare och mer stimulerande samtidigt som de får en chans att smaka på det "verkliga livet" - det som sker där ute i samhället. Frisk luft är bra mot infektioner och blir barngrupperna mindre så kan kanske personalen bättre se och bekräfta varje barn samt ingripa i bråk och mobbing, så att barnen blir mer socialt välfungerande i skolan.
För övrigt så tycker jag att det är hög tid att föräldrar får gå en utbildning i anknytning när de får barn – där de får lära sig hur viktiga föräldrar är för barnens framtida psykiska hälsa. Jag betvivlar starkt att de här föräldrarna i Solna, som går emot strömmen, och vill tillbringa mindre tid med sina barn – i stället för mer tid – har läst en enda rad om hur viktig anknytningen är.
Jag har tagit hand om mina barn själv och sparat stora summor åt min kommun – därför tycker jag som skattebetalare att jag har en självklar rätt att säga ett starkt och tydligt NEJ till att med mina skattepengar bekosta de här föräldrarnas försök att slippa spendera tid med sina egna barn.
Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk
Läs också:
Är vi beredda att ge barnen mer av vår tid?
Om Karin Bjärvalls bok - "vill ha mer"
måndag, oktober 22, 2007
Låt föräldrar få veta riskerna med dagis
Nu kommer larm om fler farliga smittor som sprids över hela världen. Den okontrollerade antibiotika användningen skapar resistenta bakterier som nu sprids globalt (Resistenta bakterier ett växande problem).
Tidigare var det tuberkulos - tbc -som fick fäste igen i Sverige och en smittkälla var dagis. Utbrottet på förskolan Regnbågen i Bromma 2005 resulterade i att sammanlagt 37 barn, 19 förskoleanställda och 6 föräldrar smittades (Dödsmittan har spridit sig) vilket visade riskerna med att samla många små barn tätt ihop på en liten yta.
Tbc utbrottet var en tydlig varningsignal.
Trots att det har gått två år sedan tbc utbrottet i Bromma - som följdes av fler - så har debatten om hur vi ska förebygga farliga smittor ännu inte vågat beröra det mest självklara - vår familjepolitik.
I dag sprids flera svåra smittor som MRSA (kallas i folkmun sjukhussjukan), pneumokocker och tbc i förskolemiljö - många av dessa smittor som sprids är numera resistenta dessutom. Ändå fortsätter vi med en familjepolitik som innebär att fler och fler barn sätts i den här miljön. Riktigt allvarligt blev det när budskapet om "förskolans pedagogiska uppdrag" gjorde föräldrar så osäkra att de började placera även större syskon i förskola när de var föräldralediga. Äldre syskon tar med sig sjukdomar hem till de små...
De kan vara "ordinära" sjukdomar som RS-virus men för ett litet barn kan smitta innebära svåra problem som resultetar i sjukhusvistelse ochs om även kan få dödlig utgång. Barns immunsförsvar är inte utvecklat förrän vid tre år ålder - all smitta och eller en smittofarlig miljö under den här tiden betyder stora risker.
Men det är inte en information som svenska föräldrar får tillgång till i dag.
Föräldrar får höra att barnen behöver förskolan inte bara för att få tillgång till den "fantastiska pedagogiken" utan också "för att barnen ska lära sig fungera socialt".
Men nu har vi facit och kan se på dagens ungdomar hur förskolan lyckades med uppdraget. Det räcker med att kontakta BRIS och Barnombudsmannen för att få en klar bild av hur dagens barn fungerar socialt: BO: Många barn utsatta för brott.
Att de skulle bli så där fantastiskt mycket bättre i matematik och andra ämnen syns inte heller eftersom fjärde elev i dag lämnar nian utan fullständiga betyg. Och i internationella undersökningar (som PISA) undersökningen visar Sverige sämre resultat varje gång.
Eftersom barnen varken fungerar bättre socialt eller blir duktigare i skolan är frågan om det inte är dags att börja ge mer relevant och saklig information till föräldrar. Folkhälsoinstitutet borde per omgående uppdatera sin hemsida och ge mer objektiv information, BVC och MVC borde få nya riktlinjer där föräldrar får ta del av den information som finns om anknytning och infektioner, så att de kan fatta beslut om det barnomsorgsalternativ som är bäst för det egna barnet och vårdnadsbidraget måste införas som utlovat.
Ge föräldrar en möjlighet att erbjuda sina barn en så bra uppväxt som möjligt. Låt oss följa den Barnkonvention som Sverige faktiskt skrivit under.
Madeleine Lidman
Tidigare var det tuberkulos - tbc -som fick fäste igen i Sverige och en smittkälla var dagis. Utbrottet på förskolan Regnbågen i Bromma 2005 resulterade i att sammanlagt 37 barn, 19 förskoleanställda och 6 föräldrar smittades (Dödsmittan har spridit sig) vilket visade riskerna med att samla många små barn tätt ihop på en liten yta.
Tbc utbrottet var en tydlig varningsignal.
Trots att det har gått två år sedan tbc utbrottet i Bromma - som följdes av fler - så har debatten om hur vi ska förebygga farliga smittor ännu inte vågat beröra det mest självklara - vår familjepolitik.
I dag sprids flera svåra smittor som MRSA (kallas i folkmun sjukhussjukan), pneumokocker och tbc i förskolemiljö - många av dessa smittor som sprids är numera resistenta dessutom. Ändå fortsätter vi med en familjepolitik som innebär att fler och fler barn sätts i den här miljön. Riktigt allvarligt blev det när budskapet om "förskolans pedagogiska uppdrag" gjorde föräldrar så osäkra att de började placera även större syskon i förskola när de var föräldralediga. Äldre syskon tar med sig sjukdomar hem till de små...
De kan vara "ordinära" sjukdomar som RS-virus men för ett litet barn kan smitta innebära svåra problem som resultetar i sjukhusvistelse ochs om även kan få dödlig utgång. Barns immunsförsvar är inte utvecklat förrän vid tre år ålder - all smitta och eller en smittofarlig miljö under den här tiden betyder stora risker.
Men det är inte en information som svenska föräldrar får tillgång till i dag.
Föräldrar får höra att barnen behöver förskolan inte bara för att få tillgång till den "fantastiska pedagogiken" utan också "för att barnen ska lära sig fungera socialt".
Men nu har vi facit och kan se på dagens ungdomar hur förskolan lyckades med uppdraget. Det räcker med att kontakta BRIS och Barnombudsmannen för att få en klar bild av hur dagens barn fungerar socialt: BO: Många barn utsatta för brott.
Att de skulle bli så där fantastiskt mycket bättre i matematik och andra ämnen syns inte heller eftersom fjärde elev i dag lämnar nian utan fullständiga betyg. Och i internationella undersökningar (som PISA) undersökningen visar Sverige sämre resultat varje gång.
Eftersom barnen varken fungerar bättre socialt eller blir duktigare i skolan är frågan om det inte är dags att börja ge mer relevant och saklig information till föräldrar. Folkhälsoinstitutet borde per omgående uppdatera sin hemsida och ge mer objektiv information, BVC och MVC borde få nya riktlinjer där föräldrar får ta del av den information som finns om anknytning och infektioner, så att de kan fatta beslut om det barnomsorgsalternativ som är bäst för det egna barnet och vårdnadsbidraget måste införas som utlovat.
Ge föräldrar en möjlighet att erbjuda sina barn en så bra uppväxt som möjligt. Låt oss följa den Barnkonvention som Sverige faktiskt skrivit under.
Madeleine Lidman
torsdag, oktober 18, 2007
Otrygg anknytning gör barn till mobbare
Enligt Barnombudsmannen Lena Nyberg så känner närmare 70 procent någon under 18 år som utsatts för brott som hot, våld, mobbning, stöld eller skadegörelse. Läs hela artikeln i Dagens Nyheter;
BO: Många barn utsatta för brott (http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=705864)
Varför beter sig våra ungdomar så här?
I Sverige har vi under decennier fått höra att barn behöver gå i förskola för att "få del av den fantastiska pedagogiken och lära sig fungera socialt i grupp". Fokus har legat på att utbildad personal måste ansvara för barnens fostran från ett års ålder och att föräldrarnas sunda förnuft och kärlek i kombination med en vardagspedagogik inte räcker till.
Dagmammor är inte heller bra, för "de har inte någon utbildning". Det har fått till följd att många föräldrar inte känner att de duger. Ibland så till den milda grad att de lämnar barnen i förskolan hela sommaren, "för där har de tillgång till pedgagogiska lekar och andra barn".
Trots att de allra flesta barn i dag faktiskt gått i förskola så är en stor del inte alls så välfungerande socialt som stat och myndigheter sagt till föräldrar att de skulle bli. Föräldrar med barn i skolåldern är väl medvetna om att verkligheten ser helt annorlunda ut än den bild politikerna ger och har gett under decennier.
Forskning visar att det sociala samspelet utvecklas i familjen och att grunden för hur barnen beter sig när de är äldre styrs av hur trygg anknytning de fått.
Frågan är om barn i Sverige får en trygg anknytning, när de allra flesta per automatik sätts på dagis från ett års ålder vare sig de är mogna för en separation eller inte? Ska barn gallskrika så att de kräks när föräldrarna lämnar dem? Är det rätt att ge föräldrarna rådet - "bara gå, det går snart över"?
När barnet är mellan nio och arton månader har hjärnan sin mest kritiska tillväxtfas. Allan Schore, psykoterapeut och forskare verksam vid UCLA i Kalifornien, har i en rad böcker och forskningsartiklar ställt samman en enorm mängd forskningsrön. Han kopplar samman psykoanalytisk teori med neurobiologi, studiet av hjärnans uppbyggnad och utveckling och anknytningsteori, som handlar om det känslomässiga samspelet mellan barnet och föräldern under de första levnadsåren.
Det centrala begreppet i Schores teori är affektreglering. Det syftar helt enkelt på att barnets känslor, eller affekter, måste tas om hand och förstås ("regleras") av en omhändertagande förälder. Barnet är i behov av att bli tröstat och lugnat av en förälder som är "tillräckligt bra" (inte perfekt), en förälder som förstår sina egna känslor och därmed kan förstå och tolka barnets känslouttryck.
Enligt en annan expert - Steve Biddulph, psykolog och bästsäljande författare - så är dagis är skadligt för barn under tre år. Han varnar föräldrar för att placera små barn i förskola.
- Mammorna borde få bidrag för att vara hemma i stället, säger Steve Biddulph.
Enligt Bidduph har han sett fler och fler bevis för att barn som tillbringat en stor del av sin tidiga barndom på dagis ofta får problem som äldre. De riskerar att bli mer aggressiva och får både sociala och andra problem, hävdar Bidduph.
Orsaken är att de små barnens hjärnor inte klarar av att hantera den stress det innebär.
I stället behöver de allra minsta barnens första år ägnas åt få och nära relationer. Genom dem lär sig barnen närhet och de viktiga gränsdragningarna mellan det egna jaget och andra personer.
Studier i USA visar samma resultat. I den senaste delundersökningen i världens mest omfattande studie (NICHD) av hur barntillsyn påverkar barnets utveckling, funnit att barn som varit i grupptillsyn, till exempel dagis, under sina förskoleår, uppvisar större risk att bli aggressiva och störande när de kommit i skolåldern, och att detta är märkbart ännu bland tolvåringar. Det verkligt oroande i denna undersökning är att de negativa följderna sitter i så länge.
Kännetecken för en mobbare är;
* Aggressivitet mot kamrater
* Mer positiv inställning till våld
* Präglas ofta av impulsivitet
* Starka behov av att dominera
* Liten medkänsla med offer
Ju mer tid ett barn har varit i grupptillsyn, utöver 10 timmar i veckan, desto större risk är det att lärarna rapporterar att dess beteende i skolan är störande. Även om grupptillsynen varit av god kvalitet, blir detta märkbart.
Istället för att skrika efter mer resurser i skolan, så är det kanske dags att vi börjar tänka förebyggande.
Hur får vi barn att må bra och fungera socialt?
Barn måste socialiseras av närvarande vuxna. Tillbringar de 10 timmar om dagen i stora barngrupper med få vuxna som ser och kan hjälpa dem med att socialisera sig - så gör de det istället på sitt eget vis (flugornas herre). Det är därför så viktigt att låta de föräldrar som vill få ge sina barn tid samt se till att barngrupperna på dagis minskar och det blir mer personal.
Ge föräldrar ekonomiska möjligheter att ge sina barn en trygg anknytning under de tre första viktiga åren. Inför därför snarast vårdnadsbidraget som ytterligare ett barnomsorgsalternativ även i (s) styrda kommuner där motståndet mot valfriheten är som hårdast.
Madeleine Lidman
Läs också:
Dagis kan skada ditt barn
Om skrikande barn vid dagislämning
Rätten att själv bestämma över sina livsval
Ökning av funktionshinder som ADHD i skolan
BO: Många barn utsatta för brott (http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=705864)
Varför beter sig våra ungdomar så här?
I Sverige har vi under decennier fått höra att barn behöver gå i förskola för att "få del av den fantastiska pedagogiken och lära sig fungera socialt i grupp". Fokus har legat på att utbildad personal måste ansvara för barnens fostran från ett års ålder och att föräldrarnas sunda förnuft och kärlek i kombination med en vardagspedagogik inte räcker till.
Dagmammor är inte heller bra, för "de har inte någon utbildning". Det har fått till följd att många föräldrar inte känner att de duger. Ibland så till den milda grad att de lämnar barnen i förskolan hela sommaren, "för där har de tillgång till pedgagogiska lekar och andra barn".
Trots att de allra flesta barn i dag faktiskt gått i förskola så är en stor del inte alls så välfungerande socialt som stat och myndigheter sagt till föräldrar att de skulle bli. Föräldrar med barn i skolåldern är väl medvetna om att verkligheten ser helt annorlunda ut än den bild politikerna ger och har gett under decennier.
Forskning visar att det sociala samspelet utvecklas i familjen och att grunden för hur barnen beter sig när de är äldre styrs av hur trygg anknytning de fått.
Frågan är om barn i Sverige får en trygg anknytning, när de allra flesta per automatik sätts på dagis från ett års ålder vare sig de är mogna för en separation eller inte? Ska barn gallskrika så att de kräks när föräldrarna lämnar dem? Är det rätt att ge föräldrarna rådet - "bara gå, det går snart över"?
När barnet är mellan nio och arton månader har hjärnan sin mest kritiska tillväxtfas. Allan Schore, psykoterapeut och forskare verksam vid UCLA i Kalifornien, har i en rad böcker och forskningsartiklar ställt samman en enorm mängd forskningsrön. Han kopplar samman psykoanalytisk teori med neurobiologi, studiet av hjärnans uppbyggnad och utveckling och anknytningsteori, som handlar om det känslomässiga samspelet mellan barnet och föräldern under de första levnadsåren.
Det centrala begreppet i Schores teori är affektreglering. Det syftar helt enkelt på att barnets känslor, eller affekter, måste tas om hand och förstås ("regleras") av en omhändertagande förälder. Barnet är i behov av att bli tröstat och lugnat av en förälder som är "tillräckligt bra" (inte perfekt), en förälder som förstår sina egna känslor och därmed kan förstå och tolka barnets känslouttryck.
Enligt en annan expert - Steve Biddulph, psykolog och bästsäljande författare - så är dagis är skadligt för barn under tre år. Han varnar föräldrar för att placera små barn i förskola.
- Mammorna borde få bidrag för att vara hemma i stället, säger Steve Biddulph.
Enligt Bidduph har han sett fler och fler bevis för att barn som tillbringat en stor del av sin tidiga barndom på dagis ofta får problem som äldre. De riskerar att bli mer aggressiva och får både sociala och andra problem, hävdar Bidduph.
Orsaken är att de små barnens hjärnor inte klarar av att hantera den stress det innebär.
I stället behöver de allra minsta barnens första år ägnas åt få och nära relationer. Genom dem lär sig barnen närhet och de viktiga gränsdragningarna mellan det egna jaget och andra personer.
Studier i USA visar samma resultat. I den senaste delundersökningen i världens mest omfattande studie (NICHD) av hur barntillsyn påverkar barnets utveckling, funnit att barn som varit i grupptillsyn, till exempel dagis, under sina förskoleår, uppvisar större risk att bli aggressiva och störande när de kommit i skolåldern, och att detta är märkbart ännu bland tolvåringar. Det verkligt oroande i denna undersökning är att de negativa följderna sitter i så länge.
Kännetecken för en mobbare är;
* Aggressivitet mot kamrater
* Mer positiv inställning till våld
* Präglas ofta av impulsivitet
* Starka behov av att dominera
* Liten medkänsla med offer
Ju mer tid ett barn har varit i grupptillsyn, utöver 10 timmar i veckan, desto större risk är det att lärarna rapporterar att dess beteende i skolan är störande. Även om grupptillsynen varit av god kvalitet, blir detta märkbart.
Istället för att skrika efter mer resurser i skolan, så är det kanske dags att vi börjar tänka förebyggande.
Hur får vi barn att må bra och fungera socialt?
Barn måste socialiseras av närvarande vuxna. Tillbringar de 10 timmar om dagen i stora barngrupper med få vuxna som ser och kan hjälpa dem med att socialisera sig - så gör de det istället på sitt eget vis (flugornas herre). Det är därför så viktigt att låta de föräldrar som vill få ge sina barn tid samt se till att barngrupperna på dagis minskar och det blir mer personal.
Ge föräldrar ekonomiska möjligheter att ge sina barn en trygg anknytning under de tre första viktiga åren. Inför därför snarast vårdnadsbidraget som ytterligare ett barnomsorgsalternativ även i (s) styrda kommuner där motståndet mot valfriheten är som hårdast.
Madeleine Lidman
Läs också:
Dagis kan skada ditt barn
Om skrikande barn vid dagislämning
Rätten att själv bestämma över sina livsval
Ökning av funktionshinder som ADHD i skolan
fredag, oktober 12, 2007
BRIS säger att föräldrar är viktiga- äntligen
BRIS manar till upprop för ansvar och säger äntligen det där magiska ordet ”föräldrar” istället för att bara prata om vuxna. När BRIS hade presskonferens om en tidigare kampanj (vuxengaranti), för cirka ett år sedan, så var jag där. Göran Harnesk, generalsekreterare i BRIS, pratade om hur viktigt det är att säga ”hej” till varje unge man möter på gatan, att bekräfta och se alla barn - även de man inte känner.
Jag tyckte ärligt talat att det hela lät lite tramsigt och ställde mig upp och frågade om det inte är viktigare att föräldrarna får tid med sina barn. Jag frågade varför de inte nämnde någonting om föräldrarnas ansvar - utan bara pratade om vuxna.
Det blev tyst i rummet och flera av de andra (vänster?) journalisterna blängde surt på mig. Ingela Thalén tittade häpet på mig och sa; ”men har jag inte sagt hur viktiga föräldrarna är?”. ”Nej svarade jag”. ”Men de är jätteviktiga, sa hon” och så referarade hon till händelser i sitt eget liv. Min vinkling blev följaktligen att föräldrar är viktiga för att barn ska må bra. Men den vinklingen var jag nog ganska ensam om.
Nu börjar det ändå komma ett genombrott.
I sitt pressmeddelande den 11 oktober 2007 skriver BRIS med anledning av dödsmisshandel på Kungsholmen;
”Händelsen är inte någon enskild företeelse. Vi på BRIS får ofta i våra kontakter med barn och unga höra berättelser om grova kränkningar, om unga förövare och våld. De barn som kontaktar BRIS berättar också ofta om de frånvarande vuxna. Många barn som ringer till Barnens Hjälptelefon eller som kontaktar BRIS-mejlen saknar helt vuxenkontakter i sitt liv. De berättar också hur mycket de längtar efter att någon vuxen ska se dem, bekräfta dem och fråga hur de mår. Vi på BRIS vill att alla föräldrar och andra vuxna förstår hur viktiga de är för barn och unga”.
Ett litet kliv framåt. Frågan politikerna nu bör ställa sig är hur vi går vidare.
Hur ska barn få tillgång till sina föräldrar? Hur ska föräldrar få tid med sina barn?
En början är att föräldrar får tid med barnen under de första sex viktiga åren när personligheten formas – när barnen lär sig empati genom att få kärlek, tröst och bekräftelse. När grunden sätts för hur de kommer att bete sig och må när de blir äldre.
Det är därför vi på Hemmaföräldrar vi ha en attitydförändring i samhället och det snabbt. Att fostra och vårda barn är ett arbete – ett mycket viktigt arbete – så låt de föräldrar som vill ta det ansvaret och själva fostra sina barn - få det. Börja med att införa vårdnadsbidraget och det enklaste är väl att låta varje kommun bestämma själv hur länge det ska utbetalas och hur stort beloppet ska vara.
Madeleine Lidman
Läs också:
Föräldrar måste få möjlighet att själva välja barnomsorgsform
Beatrice Ask: Det är ett misslyckande för vuxenvärlden
Dagis kan göra barn aggressiva
DN: I huvudet på ett litet barn
Expressen: Älskade barn blir inte våldtäktsmän
Aftonbladet: Dagis är skadligt för små barn
Jobb och barn det går inte ihop
Rapport visar att diagnoser som ADHD ökat bland elever
Jag tyckte ärligt talat att det hela lät lite tramsigt och ställde mig upp och frågade om det inte är viktigare att föräldrarna får tid med sina barn. Jag frågade varför de inte nämnde någonting om föräldrarnas ansvar - utan bara pratade om vuxna.
Det blev tyst i rummet och flera av de andra (vänster?) journalisterna blängde surt på mig. Ingela Thalén tittade häpet på mig och sa; ”men har jag inte sagt hur viktiga föräldrarna är?”. ”Nej svarade jag”. ”Men de är jätteviktiga, sa hon” och så referarade hon till händelser i sitt eget liv. Min vinkling blev följaktligen att föräldrar är viktiga för att barn ska må bra. Men den vinklingen var jag nog ganska ensam om.
Nu börjar det ändå komma ett genombrott.
I sitt pressmeddelande den 11 oktober 2007 skriver BRIS med anledning av dödsmisshandel på Kungsholmen;
”Händelsen är inte någon enskild företeelse. Vi på BRIS får ofta i våra kontakter med barn och unga höra berättelser om grova kränkningar, om unga förövare och våld. De barn som kontaktar BRIS berättar också ofta om de frånvarande vuxna. Många barn som ringer till Barnens Hjälptelefon eller som kontaktar BRIS-mejlen saknar helt vuxenkontakter i sitt liv. De berättar också hur mycket de längtar efter att någon vuxen ska se dem, bekräfta dem och fråga hur de mår. Vi på BRIS vill att alla föräldrar och andra vuxna förstår hur viktiga de är för barn och unga”.
Ett litet kliv framåt. Frågan politikerna nu bör ställa sig är hur vi går vidare.
Hur ska barn få tillgång till sina föräldrar? Hur ska föräldrar få tid med sina barn?
En början är att föräldrar får tid med barnen under de första sex viktiga åren när personligheten formas – när barnen lär sig empati genom att få kärlek, tröst och bekräftelse. När grunden sätts för hur de kommer att bete sig och må när de blir äldre.
Det är därför vi på Hemmaföräldrar vi ha en attitydförändring i samhället och det snabbt. Att fostra och vårda barn är ett arbete – ett mycket viktigt arbete – så låt de föräldrar som vill ta det ansvaret och själva fostra sina barn - få det. Börja med att införa vårdnadsbidraget och det enklaste är väl att låta varje kommun bestämma själv hur länge det ska utbetalas och hur stort beloppet ska vara.
Madeleine Lidman
Läs också:
Föräldrar måste få möjlighet att själva välja barnomsorgsform
Beatrice Ask: Det är ett misslyckande för vuxenvärlden
Dagis kan göra barn aggressiva
DN: I huvudet på ett litet barn
Expressen: Älskade barn blir inte våldtäktsmän
Aftonbladet: Dagis är skadligt för små barn
Jobb och barn det går inte ihop
Rapport visar att diagnoser som ADHD ökat bland elever
onsdag, oktober 10, 2007
Ge barnen tid - inte lyckopiller
En stor del barn och unga äter antidepressiva läkemedel för att inte begå självmord eller självskada sig (skära sig när ångesten blir för stor). När självmorden nu ökar bland unga kvinnor, så oroar sig Läkemedelsverket över om det beror på att förskrivningen av läkemedel minskat i den här gruppen. Enligt vissa forskare kan ”lyckopiller” öka risken för självmord - och därför finns det en risk att läkarna skrivit ut mindre ”lyckopiller” till främst unga kvinnor.
Är barn och ungdomars psykiska ohälsa att räkna som ett normaltillstånd?
Det är lätt att få den uppfattningen eftersom diskussionen handlar om mer eller mindre droger – inte om vad barn och unga behöver för att slippa ta medicin för att dämpa sin ångest.
Borde inte fokus ligga på att förebygga snarare än att försöka döva barns och ungdomars ångest – att titta på varför barn och unga är beroende av droger för att kunna fungera någorlunda normalt i vårt samhälle?
Finns förklaringen till att så många är drabbade av psykisk ohälsa i att vi i Sverige nyligen varit drabbade av krig, epidemier, svältkatastrofer?
Nej, det enda som svenska barn drabbats av är svensk familjepolitik, vilket är lika med en uppväxt med brist på nära relationer med föräldrar och andra anhöriga. En uppväxt där de allra flesta separeras från hemmet och föräldrarna vid ett års ålder för att uppfostras i förskola av utbildade pedagoger med huvudinriktning på att barnen ska lära sig matematik och bokstäver.
Är det rimligt att tro att alla ettåringar passar för den sortens uppväxt och kan vi verkligen utgå från att det är en uppväxt som förbereder barn för det som kallas ”livet” – som ger dem en trygg och bra grund att stå på – som ger dem en trygg anknytning (grunden för god psykisk hälsa).
Hela livet genomgår vi människor olika ”livskriser” - att leva är att utvecklas, att ”krisa”. Men om det finns föräldrar eller andra anhöriga som har tid, så kan de stötta barnen genom kriserna – prata om livet och det som händer. Sedan bör barnen ha en bra uppväxt som grund där de blivit älskade och bekräftade, då är det lättare att möta även motgångarna i livet tillsammans med familjen - att klara av den stress man drabbas av.
I Sverige tycks vi tro att barn kan växa upp utan föräldrar som har tid. Barnen har allt de behöver materiellt sett och när de börjar ”krisa” då är det bara att skriva ut antidepressiva medel och remittera dem vidare till BUP.
Jag tycker att det är hög tid att ta barns och ungdomars signaler på allvar och förändra hela vår familjepolitik. Se barnen, se deras behov. Sluta droga dem och ge dem en bra start med trygg anknytning, tid, kärlek och bekräftelse istället.
Madeleine Lidman
Fakta
Läkemedelsbehandling vid ångest
Är barn och ungdomars psykiska ohälsa att räkna som ett normaltillstånd?
Det är lätt att få den uppfattningen eftersom diskussionen handlar om mer eller mindre droger – inte om vad barn och unga behöver för att slippa ta medicin för att dämpa sin ångest.
Borde inte fokus ligga på att förebygga snarare än att försöka döva barns och ungdomars ångest – att titta på varför barn och unga är beroende av droger för att kunna fungera någorlunda normalt i vårt samhälle?
Finns förklaringen till att så många är drabbade av psykisk ohälsa i att vi i Sverige nyligen varit drabbade av krig, epidemier, svältkatastrofer?
Nej, det enda som svenska barn drabbats av är svensk familjepolitik, vilket är lika med en uppväxt med brist på nära relationer med föräldrar och andra anhöriga. En uppväxt där de allra flesta separeras från hemmet och föräldrarna vid ett års ålder för att uppfostras i förskola av utbildade pedagoger med huvudinriktning på att barnen ska lära sig matematik och bokstäver.
Är det rimligt att tro att alla ettåringar passar för den sortens uppväxt och kan vi verkligen utgå från att det är en uppväxt som förbereder barn för det som kallas ”livet” – som ger dem en trygg och bra grund att stå på – som ger dem en trygg anknytning (grunden för god psykisk hälsa).
Hela livet genomgår vi människor olika ”livskriser” - att leva är att utvecklas, att ”krisa”. Men om det finns föräldrar eller andra anhöriga som har tid, så kan de stötta barnen genom kriserna – prata om livet och det som händer. Sedan bör barnen ha en bra uppväxt som grund där de blivit älskade och bekräftade, då är det lättare att möta även motgångarna i livet tillsammans med familjen - att klara av den stress man drabbas av.
I Sverige tycks vi tro att barn kan växa upp utan föräldrar som har tid. Barnen har allt de behöver materiellt sett och när de börjar ”krisa” då är det bara att skriva ut antidepressiva medel och remittera dem vidare till BUP.
Jag tycker att det är hög tid att ta barns och ungdomars signaler på allvar och förändra hela vår familjepolitik. Se barnen, se deras behov. Sluta droga dem och ge dem en bra start med trygg anknytning, tid, kärlek och bekräftelse istället.
Madeleine Lidman
Fakta
Läkemedelsbehandling vid ångest
torsdag, oktober 04, 2007
Tidspress ger ledsna och otrygga barn
 |
| Foto: Pixabay |
Men barn kommer inte alltid planerat...
Istället kanske vi borde ha ett samhälle som inte tvingar människor att försöka planera så mycket - först utbildning, sedan karriär, villa och så barn. En planering som resulterar i att många blir barnlösa.
Barn borde inte behöva planeras i detalj eftersom livet inte är så enkelt att allt går att styra över. Och speciellt inte med tanke på att det som faktiskt stryper alla valmöjligheter är vårt kvävande skattesystem – världens högsta skatter tvingar människor att betala in en massa pengar för att sedan stå ”med mössan vackert i hand och be att få tillbaka en del av slantarna” - så att man kan överleva. Vi lämnar ifrån oss våra intjänade pengar och låter någon annan bestämma vad de ska användas till. Haken är bara att slantarna kommer tillbaka i form av bidrag eller subventioner – så då gäller det att göra som staten vill. Och staten vill att småbarnsföräldrar arbetar heltid och lämnar barnen på dagis.
Men det är inte vad alla föräldrar vill.
Välkomna istället att det föds barn och ge föräldrar en mängd olika lösningar för att kunna pussla ihop sin tillvaro och ändå ge barnen det de behöver mest av allt – tid med sina föräldrar. För det oflexibla system vi har drabbar våra allra minsta och sårbaraste i samhället. Jag tycker att dagens system är grymt mot barnen.
I veckan såg jag Louise Hallin besvara följande fråga från en mamma, i direktsänd tv;
- Min treåriga dotter är så klängig och gnällig när jag är med och alla säger att hon sköter sig så bra när jag inte är där. Vad beror det här på?
Louise svarade något i stil med att ”dottern är i den åldern att hon anstränger sig maximalt för att vara ”stor” och när mamma kommer så regriderar hon och vill bara vara liten igen och gosa i mammas knä. Mamma är ändå alltid mamma”.
Den här mamman hade fattat galoppen men berättade att dottern ändå inte var nöjd. Hon fick gos, hon fick sitta i knäet, men fortsatte gnälla och ville inte lämna sin mamma.
- Jobbar du heltid, frågade Louise då.
Det blev tyst en stund, sedan svarade mamman: ”Nej, jag jobbar 80 procent”.
Louise fortsatte inte på ”tidstråden” – det vet alla att det gör man inte i landet Sverige. Vi får inte skuldbelägga föräldrar.
Men vem får betala priset, när omsorgen och fostran av de egna barnen inte ses som ett värdefullt arbete?
När jag lämnade barnen i skolan i morse, så såg jag en liten späd flicka stå i början av den långa stentrappan som leder upp till skolgården. Hon höll armarna om sin lilla kropp och stirrade stint på sin mamma och sa;
- Jag vill att du följer med mig upp till skolan.
Mamman vrålade ilsket i högan sky;
- Så nu blir jag sen till jobbet igen. Nej, du, nu går du upp till skolan själv.
- Men jag vill inte. Jag vill att du följer med sa flickan.
Mamman skrek och gapade och gick emot sin lilla telning med ett kroppsspråk som antydde att hon ville klippa dottern. Den lilla flickan som såg ut att gå i sexårsverksamheten verkade inte bry sig om att hennes mamma var galen av ilska och tidspress - hon ville ändå ha med sin mamma upp till skolan. Hon ville ha några minuter mer med sin mamma.
Det går inte att buffra tid innan vi får barn. Men vi kan skapa ett samhälle som accepterar att barn tar tid och att barn behöver sina föräldrar. Jag hoppas av hela mitt hjärta att det kommer en förändring snart, så att jag slipper se och höra om alla dessa barn som lider. Barn som på olika sätt visar sin förtvivlan inför en vuxenvärld som för det allra mesta tittar bort och låtsas att de inte ser.
Madeleine Lidman
Läs också:
Om skrikande barn vid dagislämning
Homo Sapiens tid för barnen - ett framgångsrecept
Han är fyra år och deprimerad
Ett litet barns ångest
De gränslösa barnen
Den psykiska ohälsan hos små barn ökar
fredag, september 28, 2007
Den svenska journalistkåren
Den svenska journalistkåren står långt från sina läsare och långt mer åt vänster än vad allmänheten gör enligt boken "Den svenska journalistkåren".
Jag tycker att vänstervridningen som genomsyrar tidningar och statlig television (tyvärr Sveriges Television jag tycker inte att ni är ”oberoende”) är skrämmande. Det är inte så enkelt att det bara handlar om att verkligheten presenteras utifrån ett ”rött” perspektiv – utan det handlar faktiskt om att verkligheten tillrättaläggs för att passa in i den ”röda verkligheten”.
Och då är man helt fel ute.
Det här sättet att bara refusera och lägga tillrätta information kan bidra till att förhindra utveckling och förändring som kommer från gräsrotshåll. Som engagerad i Föräldraupproret och kämpande för en modernare och mer flexibel familjepolitik är det så uppenbart hur vänstervridningen fungerar. Så mycket handlar om censur – att hålla tillbaka självklara nyheter om barns psykiska och fysiska hälsa, att inte berätta hur föräldrar mår när de tvingas springa i sitt ekorrhjul eller att ignorera eller förlöjliga en folkrörelse som Föräldraupproret och alla de föräldrar som kämpar för valfrihet.
Hösten 2005 blev jag intervjuad av en journalist på Expressen angående den starkt växande folkrörelsen Föräldraupproret. Hon hade gjort en gedigen research och anlitat tecknare som tagit fram en karta över Sverige och prickat in i vilka kommuner någon form att uppror eller namninsamling förekommit. Publiceringen sköts hela tiden framåt. Lite försiktigt sa jag;
- Du tror inte att du blivit refuserad då?
Det trodde hon absolut inte, hon litade på sin tidning. Artikeln kom aldrig i tryck men några år senare tilläts en Karin Olsson (med ”rätt” vänstervridning) från Expressen att lura sig in på falska grunder hos en hemmamamma för att i förlöjligande ordalag skriva om en hemmaförälders tillvaro. Det gäller alltså att skriva ”rätt” saker för att bli publicerad (och göra karriär…?) och beter man sig ohederligt mot en vanlig ”liten människa” så mycket bättre (och lättare - hur troligt är det att de kan försvara eller hävda sin rätt). Karin kommer säkerligen att göra en strålande karriär – men kommer hon att uträtta något av värde? Något av betydelse för den lilla människan som kämpar i sitt anletes svett för att få en drägligare tillvaro?
Nej, och det är det som är den stora nackdelen med dagens system och därför är det så viktigt att människor är medvetna om hur journalisternas vänstervridning styr vår tillvaro. Och nog borde journalisterna själva ta en paus och tänka efter hur de beter sig och om det är rätt?
Madeleine Lidman
Läs också:
När media går över gränsen
Gräsrötterna vill ha en ärlig valrörelse
Almedalen - ssu marscherar
Aggressiva påhopp på Hemmaföräldrar
Strutsmentalitet hos media inför BO:s årsrapport
Jag tycker att vänstervridningen som genomsyrar tidningar och statlig television (tyvärr Sveriges Television jag tycker inte att ni är ”oberoende”) är skrämmande. Det är inte så enkelt att det bara handlar om att verkligheten presenteras utifrån ett ”rött” perspektiv – utan det handlar faktiskt om att verkligheten tillrättaläggs för att passa in i den ”röda verkligheten”.
Och då är man helt fel ute.
Det här sättet att bara refusera och lägga tillrätta information kan bidra till att förhindra utveckling och förändring som kommer från gräsrotshåll. Som engagerad i Föräldraupproret och kämpande för en modernare och mer flexibel familjepolitik är det så uppenbart hur vänstervridningen fungerar. Så mycket handlar om censur – att hålla tillbaka självklara nyheter om barns psykiska och fysiska hälsa, att inte berätta hur föräldrar mår när de tvingas springa i sitt ekorrhjul eller att ignorera eller förlöjliga en folkrörelse som Föräldraupproret och alla de föräldrar som kämpar för valfrihet.
Hösten 2005 blev jag intervjuad av en journalist på Expressen angående den starkt växande folkrörelsen Föräldraupproret. Hon hade gjort en gedigen research och anlitat tecknare som tagit fram en karta över Sverige och prickat in i vilka kommuner någon form att uppror eller namninsamling förekommit. Publiceringen sköts hela tiden framåt. Lite försiktigt sa jag;
- Du tror inte att du blivit refuserad då?
Det trodde hon absolut inte, hon litade på sin tidning. Artikeln kom aldrig i tryck men några år senare tilläts en Karin Olsson (med ”rätt” vänstervridning) från Expressen att lura sig in på falska grunder hos en hemmamamma för att i förlöjligande ordalag skriva om en hemmaförälders tillvaro. Det gäller alltså att skriva ”rätt” saker för att bli publicerad (och göra karriär…?) och beter man sig ohederligt mot en vanlig ”liten människa” så mycket bättre (och lättare - hur troligt är det att de kan försvara eller hävda sin rätt). Karin kommer säkerligen att göra en strålande karriär – men kommer hon att uträtta något av värde? Något av betydelse för den lilla människan som kämpar i sitt anletes svett för att få en drägligare tillvaro?
Nej, och det är det som är den stora nackdelen med dagens system och därför är det så viktigt att människor är medvetna om hur journalisternas vänstervridning styr vår tillvaro. Och nog borde journalisterna själva ta en paus och tänka efter hur de beter sig och om det är rätt?
Madeleine Lidman
Läs också:
När media går över gränsen
Gräsrötterna vill ha en ärlig valrörelse
Almedalen - ssu marscherar
Aggressiva påhopp på Hemmaföräldrar
Strutsmentalitet hos media inför BO:s årsrapport
måndag, september 24, 2007
Om skrikande barn vid lämning i förskolan
 |
| Foto: Zsolt Botykai (FLICKR) LICENS: CC BY-SA |
Det säger en del om det samhälle vi lever i.
Bara tanken att alla barn är olika och att en del kanske inte passar på dagis från ett år - är så skrämmande för en del att de raderar meddelanden som informerar om detta. Men hur rättvist är det mot föräldrar att de inte får ta del av information som rör barns utveckling?
Ett barn som skriker hysteriskt vid lämning är inte ett tryggt barn. För att barnet ska känna sig tryggt så måste barnet ha en trygg anknytningsperson i förskolan, som kan ta över och vara den trygga punkten när föräldern försvinner. Har inte barnet det, så kommer barnet att reagera med att gråta av rädsla och övergivenhet.
Trots att barnet tydligt signalerar hur det känner och de flesta föräldrar också känner i maggropen att något är fel - så får de rådet att bara gå. Ett litet trauma som kan få konsekvenser för barnets framtida psykiska hälsa. Inte helt svårt att förstå när man läser följande exempel från sajten Familjeliv:
”Usch det är så jobbigt! Vår tjej drygt 2 år gråter varje morgon, redan hemma. Inte dagis, säger hon. Ikväll mitt i bok läsningen, säger hon med tårar i ögonen:
Inte dagis mer
Hon skolades in i våras. Nu efter semestern har hon bara gråtit. Det är så jobbigt, man får ont i magen och vill bara ta hem henne. Personalen säger att det går snabbt över. Hon är otroligt mammig just nu. Pappa finns inte hemma så mycket”.
”Min son 21 månader är alltid hysterisk vid lämning på förskolan! Det är 6 veckor sedan han började på förskolan nu, och varje morgon är det samma sak (han går 3 dagar/vecka): Vi går dit med vagnen, när han ser dagiset börjar han gråta. Vi går in i hallen och då gråter han ännu mer. Jag får tvinga av honom ytterkläderna, och nu börjar han blir hysterisk. Han skriker, sparkar och gråter. Han klänger fast vid mig, vägrar släppa. Fröknarna får slita loss honom från mig! Sedan går jag, oftast är han då så hysterisk så att han spyr! När det gått ca 5 min sedan jag gått brukar han lugna sig, och sedan är han "som dom andra barnen" säger personalen. Jag mår sååå dåligt av dessa lämningar!”
”Vår son är inskolad sedan någon månad, och det har väl gått som förväntat, dvs gråt vid lämning som nog går över ganska snabbt. Men vi undrar hur han har det på dagarna. När vi går iväg till jobbet står han bara mitt på gården, men det kanske inte är så konstigt eftersom det bara är ca 5 min efter vi lämnat (min väg till jobbet passerar förskolan så man kan smygkika in). Han säger "mamma inte dagis" när vi går dit och på kvällen, men det är väl också ganska vanligt kan jag tro. Men varje dag när vi kommer och hämtar så står han bara helt passivt också, någonstans i en korridor eller hörn”.
”Nu är min lille pojke på dagis, 3:e veckan, men det går ej bra. Första inskolningsveckan gick hur bra som helst, inget gråt när vi gick, sen på fredagen skulle han sova där, då hade han gallskrikigt och var helt förstörd när jag kom och resten av eftermiddagen. Sen blev han sjuk. Och sen när han skulle börja igen, så gick det inte bra längre. Gallskriker när jag går, och när fröken kommer emot honom, blir han jätteledsen, han vet att hon tar honom ifrån mej”.
”Jag har en tjej på 15 månader. Hon har just börjat på dagis. Har gått själv i tre veckor. Det har gått ganska bra, varit lite lessen vid lämning och klagande vid hämtning. Men den här veckan har hon betett sig underligt. På dagis så hinner hon bara sova en timme (istället för två) för att hon bajsar i sömnen och vaknar sedan av detta. Hon brukar aldrig bajsa i sömnen annars. Sen har hon varit väldigt grinig och lessen och vill inte leka själv när hon är hemma. Hon vaknar även flera gånger på natten och verkligen gråter hjärtskärande. Jag börjar bli väldigt orolig... Hon är en sån glad och självständig tjej annars”.
Ibland signalerar barnet även på andra sätt att de inte trivs i förskolan. Även om de inte skriker eller gråter, så håll koll på saker som att barnet plötsligt blir ängsligt, sover sämre, börjar utagera hemma - allt det kan vara signaler på att barnet inte är tryggt. Personligen kan jag tycka att det är skamligt att föräldrar får rådet att bara gå.
Det motsäger allt sunt förnuft att så totalt ignorera ett litet barns känslor. Personligen anser jag att små barn aldrig ska lämnas skrikande och gråtande. Man lämnar barnen när de är trygga med situationen och kan man inte uppnå det så är det bättre att kanske byta till dagmamma eller byta förskola. Eller om möjligheten finns vänta med dagmamma/förskola helt och hållet tills barnet är äldre.
Madeleine Lidman
Läs också:
Alex Schulman: "Jag lämnade min dotter och fick anstränga mig för att inte gråta"
Jag vill inte att mitt barn ska gå i förskola
Brist på närhet kan ge allvarligare men än barnfattigdom
Barn som lämnas på dagis för tidigt kan känna sig övergivna
Farlig stress - vad händer när skrikande barn dumpas på dagis
Om anknytning
Bejaka föräldrars oroliga magkänsla
Nina Björk: Vi är på helt fel spår
Nina Björk: Gamla mamma är passé
Det motsäger allt sunt förnuft att så totalt ignorera ett litet barns känslor. Personligen anser jag att små barn aldrig ska lämnas skrikande och gråtande. Man lämnar barnen när de är trygga med situationen och kan man inte uppnå det så är det bättre att kanske byta till dagmamma eller byta förskola. Eller om möjligheten finns vänta med dagmamma/förskola helt och hållet tills barnet är äldre.
Madeleine Lidman
Läs också:
Alex Schulman: "Jag lämnade min dotter och fick anstränga mig för att inte gråta"
Jag vill inte att mitt barn ska gå i förskola
Brist på närhet kan ge allvarligare men än barnfattigdom
Barn som lämnas på dagis för tidigt kan känna sig övergivna
Farlig stress - vad händer när skrikande barn dumpas på dagis
Om anknytning
Bejaka föräldrars oroliga magkänsla
Nina Björk: Vi är på helt fel spår
Nina Björk: Gamla mamma är passé
måndag, september 03, 2007
Med ett "von oben" perspektiv på familjepolitiken
Jag tycker att det är intressant att läsa ledarsidorna. Även om jag inte alltid håller med så brukar det vara allmänbildande att ta till sig lite nya vinklingar på det som händer och sker.
Men igår den 2 september blev jag nästan bara full i skratt när jag läste Dagens Nyheters ledarsida och Hanne Kjöllers vinklingar i "Undvikande som statsideologi"). Då kom ”von oben” perspektivet in så extra tydligt. Jag tycker inte att ledarsidorna ska försöka uppfostra människor utan bara spegla olika frågor så seriöst som möjligt, för att ge ett vidare perspektiv - något som Hanne Kjöller, totalt misslyckades med när hon med några enkla rader skulle försöka få oss föräldrar att förstå varför vi måste välja dagis. Hon kritiserar föräldrar som är rädda om sina barn. Hanne har nämligen varit i en lekpark och sett några föräldrar som inte låtit sina barn klättra som de vill. Sedan har hon kommit fram till sin teori att alla svenska föräldrar är curlingföräldrar och att en hel generation numera fostras till; "självcentrering, passivitet och undvikande".
Naturligtvis så finns det enligt Hanne Kjöller en universallösning för att kompensera föräldrarnas dåliga inflytande över sina barn – förskolan. Hon skriver;
”Tack och lov finns det en frizon: förskola. När hysteriska föräldrar ägnat 20 minuter åt att säga adjö åt sina barn får barnen till sist vara barn i stället och slippa rollen som upplyfta småpåvar som absolut inte får kantstötas.”
Hanne har helt rätt i att barn i förskola inte har samma skydd. Redan år 2002 kom en undersökning som gjorts vid Norrlands universitetssjukhus som visade att hos förskolebarn (1–6 år) har de icke-lindriga skadorna, till exempel frakturskador och hjärnskakningar fördubblats från andra hälften av 1980-talet till perioden 1999–2001. Som tänkbar orsak anges att grupperna ökat samtidigt som personalen minskat. (Förskolebarn saknar skydd).
Här i Solna finns det ett ökänt dagis som skickat hem två barn med armbrott det ena barnet (en 2-åring) lämnades ut till en förälder med kommentaren:
”hon har varit så gnällig hela dagen, vi vet inte vad det är med henne”.
Ja, den här lilla flickan hade kanske ”bara” fått klättra lite fritt utan någon övervakande förälder eller annan vuxen och ramlat och brutit armen. Tyvärr hade ingen personalen noterat vad som hänt men på akuten fick i alla föräldrarna veta att barnets arm var bruten.
Sedan missar Hanne Kjöller en viktig sak i sitt resonemang. Hon ser dagis som fristaden från curlingföräldrar men dagis är faktiskt många gånger orsaken till att föräldrar blir just curlingföräldrar. Som den danske psykologen Bent Hougaard sa när debatten om pågick som intensivast;
”Efter långa arbetsdagar vill vi bara vara goda föräldrar som gör roliga saker och är snälla mot barnen. För att snabbt få undanstökat disk och matlagning begär vi aldrig att de ska hjälpa till. ”Barnen får för litet motstånd”, väser Hougaard och varnar för att vi håller på att fostra lata, luststyrda människor som hyser föga respekt för sin omgivning”. (Läs hela artikeln: Högt pris för en friktionsfri barndom )
Det går att stöta och blöta teorier hit och dit och hitta alla möjliga (som i det här fallet synnerligen mindre seriösa) resonemang varför vi ska ha kvar ett system där föräldrar med ekonomiska styrmedel ska tvingas lämna ifrån sig sina barn vid ett års ålder till dagis, för att gå och arbeta heltid.
Eller så tar även ledarskribenterna och vaknar upp och inser att alla barn är olika och att det omöjligen bara kan finnas ett barnomsorgsalternativ som passar alla barn eller en lösning som passar alla föräldrar.
Madeleine Lidman
Men igår den 2 september blev jag nästan bara full i skratt när jag läste Dagens Nyheters ledarsida och Hanne Kjöllers vinklingar i "Undvikande som statsideologi"). Då kom ”von oben” perspektivet in så extra tydligt. Jag tycker inte att ledarsidorna ska försöka uppfostra människor utan bara spegla olika frågor så seriöst som möjligt, för att ge ett vidare perspektiv - något som Hanne Kjöller, totalt misslyckades med när hon med några enkla rader skulle försöka få oss föräldrar att förstå varför vi måste välja dagis. Hon kritiserar föräldrar som är rädda om sina barn. Hanne har nämligen varit i en lekpark och sett några föräldrar som inte låtit sina barn klättra som de vill. Sedan har hon kommit fram till sin teori att alla svenska föräldrar är curlingföräldrar och att en hel generation numera fostras till; "självcentrering, passivitet och undvikande".
Naturligtvis så finns det enligt Hanne Kjöller en universallösning för att kompensera föräldrarnas dåliga inflytande över sina barn – förskolan. Hon skriver;
”Tack och lov finns det en frizon: förskola. När hysteriska föräldrar ägnat 20 minuter åt att säga adjö åt sina barn får barnen till sist vara barn i stället och slippa rollen som upplyfta småpåvar som absolut inte får kantstötas.”
Hanne har helt rätt i att barn i förskola inte har samma skydd. Redan år 2002 kom en undersökning som gjorts vid Norrlands universitetssjukhus som visade att hos förskolebarn (1–6 år) har de icke-lindriga skadorna, till exempel frakturskador och hjärnskakningar fördubblats från andra hälften av 1980-talet till perioden 1999–2001. Som tänkbar orsak anges att grupperna ökat samtidigt som personalen minskat. (Förskolebarn saknar skydd).
Här i Solna finns det ett ökänt dagis som skickat hem två barn med armbrott det ena barnet (en 2-åring) lämnades ut till en förälder med kommentaren:
”hon har varit så gnällig hela dagen, vi vet inte vad det är med henne”.
Ja, den här lilla flickan hade kanske ”bara” fått klättra lite fritt utan någon övervakande förälder eller annan vuxen och ramlat och brutit armen. Tyvärr hade ingen personalen noterat vad som hänt men på akuten fick i alla föräldrarna veta att barnets arm var bruten.
Sedan missar Hanne Kjöller en viktig sak i sitt resonemang. Hon ser dagis som fristaden från curlingföräldrar men dagis är faktiskt många gånger orsaken till att föräldrar blir just curlingföräldrar. Som den danske psykologen Bent Hougaard sa när debatten om pågick som intensivast;
”Efter långa arbetsdagar vill vi bara vara goda föräldrar som gör roliga saker och är snälla mot barnen. För att snabbt få undanstökat disk och matlagning begär vi aldrig att de ska hjälpa till. ”Barnen får för litet motstånd”, väser Hougaard och varnar för att vi håller på att fostra lata, luststyrda människor som hyser föga respekt för sin omgivning”. (Läs hela artikeln: Högt pris för en friktionsfri barndom )
Det går att stöta och blöta teorier hit och dit och hitta alla möjliga (som i det här fallet synnerligen mindre seriösa) resonemang varför vi ska ha kvar ett system där föräldrar med ekonomiska styrmedel ska tvingas lämna ifrån sig sina barn vid ett års ålder till dagis, för att gå och arbeta heltid.
Eller så tar även ledarskribenterna och vaknar upp och inser att alla barn är olika och att det omöjligen bara kan finnas ett barnomsorgsalternativ som passar alla barn eller en lösning som passar alla föräldrar.
Madeleine Lidman
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)