Expressen fortsätter klappjakten på föräldrar

Foto: Extra Medium (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Viacom har intervjuat 15 000 personer i 24 länder - däribland Sverige. Studien visar på tre huvudsakliga drivkrafter för de som intervjuats. De intervjuade går under benämningen Generation Y i studien, men kallas även Millennials. Det mest utmärkande för studien är att för Generation Y så är familjen är oerhört viktig. En kärleksfull familj är svaret på hur man blir lycklig, såväl som ett mått på ett bra liv. Den här undersökningen visar att Generation Y, som jag ser det, vill ha en balans mellan arbete och familj. Ganska självklara saker egentligen.

Och även övriga generationer börjar vakna alltmer och kräva sin rätt till valfrihet. De vill inte leva under DDR-liknande ramar där allting ska detaljstyras ovanifrån. Visst många lever fortfarande nöjda "konserverade i sina matrixbehållare, där de levererar energi till staten och sedan får sina detaljregisserade liv tillbaka". Men väldigt många börjar också vakna upp och vill ha makten över vilka livsval de ska få göra - de vill ha en balans och en gräns för hur mycket politiken ska styra i deras liv. De vill att arbetslinjen kompletteras med relationslinjen och barnlinjen.

Det här är människor som vill ha många olika barnomsorgsalternativ att välja mellan, som inte vill ha standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet på dagis från ett års ålder, de vill styra mer över sin arbetstid och de vill ha en balans mellan tid för barn och tid för arbete. Helt enkelt eftersom alla familjer och alla barn är olika. Och det härliga är att nu börjar dessa människor att hitta varandra - och stötta varandra. Men tyvärr har inte media hängt med i utvecklingen - därför att de inte gillar den här gruppen av människor. Man kan bara undra varför?

Personligen har jag aldrig förstått vad det är som är så hotfullt med att vi människor är olika och väljer olika. Redan 2005 vädjade jag till proffstyckarna att sluta vara så rädda för hemmaföräldrar. Men vissa av dem kan bara inte sluta. Expressens ledarsida toppar nog listan måste jag säga, tätt följd av Sydsvenskan och Heidi Avellan. Tänk att vi vanliga små mammor och pappor kan ses som ett så stort hot. Allt vi vill är ju att få en chans att ge våra barn tid - att hitta balans. Vi mår ju så mycket bättre när vi får den möjligheten. Vi jobbar bättre, presterar bättre, när vi får tid också för relationer ... och framförallt så vill ju många människor ha den här balansen. 

Nej Expressen - vi måste inte ha en politik som under täckmanteln: "skydda barnen från föräldrarna" ser till att överlåta ansvaret för ALLA barn till staten. Bara för att det finns familjer som inte fungerar och där stöd behöver sättas in, så ska man inte utgå från att alla föräldrar är farliga för sina barn. Och tack - men nej tack till ännu mer styrning och kvoterad föräldraförsäkring (och måste ni köra den med "kvinnofälla" nu igen?). Återigen vi ska inte under några omständigheter tvinga människor att leva inom snäva ramar som satts ovanifrån. Muren har fallit, DDR har gått i graven. Och det finns inte någon som helst anledning att vi ska fortsätta att driva en DDR-liknande politik i det här landet.

Hur svårt kan det vara att förstå, på en skala ?

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:
När media går över gränsen (Karin Olsson, Expressens ledarredaktion, när hon lurade sig in hos en hemmafamilj)
Expressenpartiet vill in och begränsa valfriheten
Bygga relationer för sin överlevnad

Mer styrning i framtiden - eller mindre

Foto: anonymousthomas (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Tillsammans skriver vi nu vår historia: Alla vi föräldrar som vill ge våra barn tid, som vill ha valfrihet och många olika barnomsorgsalternativ att välja mellan - där även hemmaalternativet räkna som ett barnomsorgsalternativ, som vill välja mellan olika skolor för att hitta den som passar våra barn bäst, som vill känna att vi får arbeta deltid, utan att stämplas som jobbskolkare - ja kort och gott - som vill bestämma mer själva över hur vi vill forma och leva våra liv.

Jag säger bara Kuba, Sovjet, Nordkorea, Kina, DDR ... inte känns det som en dröm att sträva efter. Visst alla hade/har det lika dåligt, utom de som styr förstås, som ser till att ha det bästa av allt. Men om man sätter sig in i hur litet makt vanliga människor hade/har i dessa länder, så känner nog de allra flesta att dit vill vi inte.

Men även vi i Sverige har varit väldigt hårt styrda. Vi har inte heller gjort upp med vår historia. Jag försöker förklara för mina barn hur det egentligen var på 1950, 1960 och 1970-talet, när vi hade en tv-kanal som staten ägde och styrde. De nyheter vi fick var vinklade för att understödja socialdemokraterna och syftade till, att se till att de bibehöll sitt maktinnehav. Barnprogrammen var vänstervridna och barnen skulle indoktrineras redan från det att de var små. Även radiokanalerna ägdes och styrdes av staten, som var lika med socialdemokraterna. När lilla Radio Nord försökte sända mer musik och mindre propaganda utanför tv- och radiomonopolet blev de jagade som terrorister. Rädslan för det fria ordet var extremt stor i Sverige - fri debatt, fri tv, radio och media - kunde ju göra att människor började tänka själva - de kunde få fler versioner av saker och ting.

Skolan var också styrd, läroböckerna tillrättalagda för att passa det socialdemokratiska budskapet (något vi fortfarande lider under) och många av lärarna utbildades i DDR. Vi har många olika politiska partier i Sverige, men fortfarande har ett parti monopol på en helgfri dag - socialdemokraterna med sitt första majfirande. Fackföreningarna vars medlemmar röstar på en mängd olika partier  - skickar fortfarande miljoner för att stötta sossarna, eller så stöttar de S i sina medlemstidningar och vinklar alla nyheter åt det röda hållet.

Någonstans kan jag känna att vi fortfarande inte är fria i det här landet - fria att välja själva hur vi vill leva våra liv - fria att säga vad vi tycker och tänker. Jag kan bara gå till mig själv - fortfarande känner jag stor rädsla, som till exempel när jag nyligen gav mig in i debatten om 35 timmars förskola för föräldralediga (på skattebetalarnas bekostnad). Rädd, väldigt rädd helt enkelt för att låta mina åsikter synas och höras i ett debattforum. Vilka personliga påhopp riskerade jag nu? Jag är ju bara en vanlig liten mamma - det är så enkelt att ge sig på mig och "slakta" mig. Och ändå säger jag något så harmlöst som att det är okej att föräldrar vill ge sina barn tid och att det nog är dags att sätta gränser för välfärdsuppdraget. Vad är föräldrarnas ansvar och vad är statens, när det till exempel kommer till barnen?

Men ska man verkligen behöva vara rädd i ett land som kallar sig en demokrati? Och jag är inte ensam, vi är många som är rädda - som dagligen funderar över om priset vi kan komma att få betala, gör det värt att vi framför vår åsikt. Men när vi tiger, så trycks vi också hela tiden undan och styrningen ökar och människor får hela tiden mindre valfrihet.

Nu har vi ändå flera tv-kanaler, flera radiokanaler och där media fortfarande är lite rädda för den fria debatten, så behöver vi inte längre se våra insändare bli refuserade - vi kan skriva på nätet i stället och sprida vårt budskap. Och vi börjar bli ganska många nu, som tröttnat på de snäva ramar som vi ska få tillåtelse att leva under. Vi vill inte det här längre. Vi är olika, vi har olika drömmar, olika livsstilar, olika politisk åskådning - men det vi har gemensamt är drömmen om mer makt att själva bestämma över våra liv. Därför måste vi hålla ihop, stötta varandra och på allvar fundera över vad som händer i nästa val. Tyvärr men om socialdemokraterna återfår makten så kommer styrningen att öka igen och valfriheten minska.

Just nu har de siktet inställt på våra minsta. Inga barn ska få vara hemma längre och alla barn ska in i förskolan samtidigt som föräldrar ska arbeta heltid i jämställdhetens namn. Obligatorisk förskola från tre års ålder väntar runt hörnet och tanken är väl att med alla barn på institution utradera alla skillnader mellan barnen och ge staten makten att fostra, korrigera och dressera barnen i den mall som sossarna har satt upp. Jag vill verkligen inte dit, jag vill verkligen inte tillbaka till något gammalt - jag vill ha ett fritt samhälle, med en fri debatt, valfrihet - ett samhälle där vi kommunicerar, debatterar och stöttar varandra - där vi tillsammans bestämmer färdriktningen men också där friheten för varje individ att forma sitt liv är stor.

Känner DU likadant? Då tycker jag att du redan nu ska fundera över vad politiken betyder för dig. Sätt dig in i vad en röst på de olika partierna egentligen betyder? Vilka partier vill ge makten åt gräsrötterna och vilka vill bestämma åt dem? Din röst i nästa val bestämmer framtiden - det är om två år och även fram till dess som vi tillsammans nu skriver nästa kapitel i Sveriges historia. Det handlar om att välja mindre frihet eller mer ...

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

(S)VT granskar förskolan

En granskning av förskolan låter ju bra. Inte någon har väl missat larmrapporterna om de stora barngrupperna, låg personaltäthet eller ökningen av de allvarliga skadorna hos förskolebarn. Frågan är väl om pengarna räcker för att förskolan ska vara en trygg plats och om den erbjuder en bra arbetsmiljö för personal och barn. Lägger man sedan till att förskolan inte bara har ett omsorgsuppdrag numera - utan också en läroplan, så måste man förstås fundera över om den klarar det pedagogiska uppdraget som situationen ser ut i många förskolor.

Vad kommer då "oberoende" (S)VT att komma fram till i sin granskning av förskolan? Kanalen som drivs med våra skattepengar och som ska ge saklig information. Nja ... nu måste vi komma ihåg att SVT inte är oberoende och då kan nästan vem som helst ana redan innan hur upplägget kommer att se ut. I stället för en seriös granskning - så blir det förstås tillrättalagd information. Det arbete som skulle kunna läggas ner för att hitta brister - mynnar förstås ut i att de i och för sig säkert identifierar bristerna... men sedan handlar det inte om att presentera problemen och få igång en diskussion om vad som kan bli bättre.  Nej, (S)VT är ju en propagandainstitution. Genom att titta på vad de presenterar - kan man lätt lista ut HUR de vill att föräldrar ska göra.

Var går till exempel gränserna för välfärdsuppdraget? Är det rimligt att skattebetalarna ska stå för notan för de föräldrar som är föräldralediga och ändå sätter syskon i förskolan? Den diskussionen tar förstås inte (S)VT - de väljer att presentera hur synd det är om de barn som inte får vara mer än 15 timmar i veckan i förskolan. 

Det finns flera allvarliga brister inom förskolan som föräldrar bör få vetskap om, så att de kan vara med och påverka och bidra till en bättre miljö för sina barn. Det ska därför bli intressant att se vilken problemanalys (S)VT gör och om de över huvud taget kommer att göra någon form av seriös problemanalys.

Problem inom förskolan i dag:

* Stora barngrupper
* Få personal
* Kraftig ökning av allvarliga skador, olyckor, rymningar och borttappade barn
* Fler barn behandlas med manualbaserade program i förskolan
* Miljö - buller, stress (93% av förskolorna får nedslag på verksamheten från Arbetsmiljöverket)
* Förskolebarn saknar skydd i en arbetsmiljölag
* Det finns ingen forskning gjord på förskolan effekter
* Höga sjukskrivningstal hos personalen
* Ett överutnyttjande av förskolan
* Maxtaxan - pengarna räcker inte
* Smittspridning, resistenta pneumokocker, meningokocker, mm
* Regeringen har tillsatt en utredning om att införa Lex Sarah i förskolan i juli 2012 - när kommer den?

Nu råkar jag veta att mängder med föräldrar, pedagoger och olika nätverk som arbetar för att förbättra ovanstående har tagit kontakt med (S)VT, så information om läget har de garanterat fått. Nu ska vi med spänning se hur de fortsätter att rapportera. Blir det i syfte att förbättra för de små barnen - eller blir det i syfte att försöka styra "det dumma folket" (fåren) - bort från ovanstående problembeskrivning.

Personligen är jag ganska säker på svaret. Men det ska ändå bli spännande att se hur de ska försöka vinkla saker - för det säger nämligen väldigt mycket om hur de ser på sitt uppdrag.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

DDR bör inte vara föredöme för svensk familjepolitik

Svenska föräldrar är grundlurade

Förskolan, sanningen och forskningen

Barn och Kunskap, - med anledning av förskoledebatten

Flest timmar på dagis vinner


P.S Den 18 oktober: Den 15 oktober gick Botkyrka ut med ett pressmeddelande för att "skryta" med att de minsann har 35 timmar till alla föräldralediga, arbetslösa, studerande - ja, alla som inte arbetar. http://www.botkyrka.se/Nyheter/Sidor/I-Botkyrka-har-alla-barn-rätt-till-minst-35-timmars-förskola-.aspx Och i dag går socialdemokraterna ut i Aftonbladet och berättar att de för endast 30 miljoner kronor på skattebetalarnas bekostnad, har ökat på "välfärdsuppdraget" med det här. Gamla, sjuka, stora barngrupper, få personal, inga problem - det är här Botkyrka lägger sina resurser, så lägligt då att (S)VT gör just den vinkling de gör ...

3 november: SVT:s granskning verkar ha upphört. Hittills har de inte kommit fram med några fler nyheter (annat än att EN förskola har en råttinvasion). Varför tar de inte och granskar de ärenden som rör Botkyrka och som finns hos Skolinspektionen?

VARFÖR tar de inte och tittar på hur vanligt det är att personal kränker barn i förskolan? Har de ökat? Skulle Lex Sarah kunna hjälpa till och minska kränkningarna? Här är ännu ett fall där barn kränks (och föräldrar i och för sig reagerar men fortsätter att lämna barnen ...) http://m.expressen.se/gt/forskollarare-tejpade-igen-barnens-munnar/?partner=wwwhttp://m.expressen.se/gt/forskollarare-tejpade-igen-barnens-munnar/?partner=www

Samspel utvecklar föräldraskapet

Foto: M Glasgow (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Barn lär sig saker i socialt samspel med en vuxen. Redan det lilla nyfödda barnet börjar interagera med föräldern, barnet tittar och härmar. Orsaken heter spegelneuroner, vi är programmerade att ta social kontakt och hjärnan utvecklas och lär sig hela tiden nya saker i det sociala samspelet.

Det är därför det är mindre bra med barnvagnar där det lilla barnet är vänt ifrån föräldern och ännu sämre är det med alla smartphones, som gör att dagens föräldrar inte samspelar i tillräckligt stor utsträckning med sina barn, utan i stället pratar i telefon, sms:ar eller är ute på internet. Det är här och nu som gäller för små barn. De ser något, söker kontakt med den vuxne och får en reaktion ... och lär sig något nytt. Om de nu inte sitter så till att de inte ser föräldern ... eller har en förälder som är upptagen med sin smartphone.

Den avskärmning som vi ser hos vissa föräldrar och som börjar tidigt försvårar inte bara för barnet att lära sig socialt samspel och empati, utan försvårar även för föräldern att komma in i föräldrarollen. Om du inte samspelar med ditt barn i särskilt stor utsträckning, så lär du dig inte heller att förstå och tolka ditt barns behov. Inte blir det lättare av att många föräldrar sedan lämnar bort barnet vid ett års ålder, till en stor barngrupp med få personal - där barnet inte heller får samspela socialt i särskilt stor utsträckning med vuxna. Det skapar svårigheter både för barnet och för föräldern.

Barnet lär sig att överleva i den miljön som erbjuds och finner lämpliga beteenden för att klara sig. Beteenden som kanske inte fungerar lika bra i en miljö utanför förskolan. Något som kanske kan vara en förklaring till den situation vi ser i många skolor i dag, där många barn utagerar och mobbar samt definieras med vad vi ofta kallar beteendestörningar, som skolan i sin tur försöker korrigera med manualbaserade program som ska "dressera" in rätt beteende hos barnen och "lära dem" empati. För de små verkar nämligen inte alltid vara så empatiska. Problemet är bara att empatisk blir du om du blivit empatiskt behandlad. Problemet med empatistörning kan alltså bero på att barnen bara upprepar det beteende de lärt sig i en alltför tuff miljö som en stor barngrupp med för få personal kan skapa. Men som naturligtvis kan uppstå också beroende på andra mindre gynnsamma omständigheter under uppväxten.

Utagerande barn skapar även stress och oro hos föräldrarna. Har du varit en närvarande förälder och gett dina barn tid, så har du även (utan att du tänkt på det) utvecklat dig själv i din föräldraroll. Du har lärt dig att läsa av ditt barn och förstå vad det signalerar. Du har knutit an till barnet och du har varit med om en hel del utvecklingsfaser (trotsperioder) på vägen - som du varit tvungen att hantera och som utvecklat dig. Föräldraskap går i arv, ofta upprepar vi det vi själva varit med om och hur vi ska agera i olika situationer sitter ofta i ryggmärgen.

En ny trend hos många av dagens föräldrar är att de försöker läsa sig till hur de ska agera som föräldrar. Ett ganska tungrott sätt att hantera alla de händelser som inträffar dagligen när man har barn. Därför poppar föräldrautbildningarna upp som svampar ur jorden. De tycks fylla ett stort behov men tyvärr är de framtagna, liksom de manualbaserade programmen som används i förskolor och skolor (som SET, social och emotionell träning), för att ge föräldrarna en quick fix att dressera fram "rätt" beteende hos barnen. Problemet med föräldraskap är bara att det till att börja med inte finns någon quick fix som passar alla - eftersom varje barn är unikt och varje situation är unik. Det gör att barn riskerar att fara illa och ta skada.

Nej, det finns inte någon snabbkurs för att bli en bra förälder, inte heller någon quick fix för att dressera fram rätt beteende hos barn - däremot så finns det alla möjligheter att göra rätt från början. Så lägg bort mobilen, vänd barnvagnen åt rätt håll, var närvarande och se till att samspela med ditt barn. Då lär sig barnet mängder av saker och socialt samspel är A och O för barnets språkutveckling. Och framförallt lär DU dig saker ... och utvecklar DITT kunnande.

Väljer du förskola till ditt barn tidigt (kanske för att du måste) - så välj en där det finns en möjlighet för barnet att knyta an till personalen ... där barnet kan samspela med en vuxen ... där barngruppen inte är för stor eller personalen för få. Och försök att se till att personalen först och främst verkar ha medkänsla, sunt förnuft och att de är empatiska - för det är det som avgör HUR ditt barn kommer att utvecklas. Personligen så rekommenderar jag dagmamma om det alternativet finns. Köerna är dock ofta väldigt långa - så det gäller att ställa sig i kö i god tid. (Många förskollärare väljer själva dagmamma till sina barn, vilket kan vara en god vägledning).

De föräldrar som vill komplettera hemmalivet med förskola till barnet när de blivit lite äldre bör se till att barnet inte går mer än 15 timmar i veckan. Sedan är det bra om barnet inte börjar innan två års ålder (säger en del experter) eller innan tre års ålder (säger andra experter). Alla barn är olika så här är det magkänslan som gäller. Enligt NICHD studien visar det sig att förskolebarn blir mer aggressiva än hemmabarn - och det är direkt kopplat till vistelsetiden i förskolan. Ju längre dagar - desto mer aggressiva barn. Små barn är nämligen sköra. Deras hjärnor är under utveckling och mycket känsliga för stress, buller, stora barngrupper och få personal. En ogynnsam miljö kan faktiskt vara direkt skadligt för deras utveckling.

Men överlägset alla gånger är, om du kan ge ditt barn tid hemma - så många år som möjligt. För vill du ha ett socialt välfungerande barn som utvecklas optimalt och lär sig mängder av saker, så är du som förälder alltid överlägset bäst. Mycket också på grund av den ständiga interaktionen som sker mellan dig och ditt barn, där ni lär av varandra hela tiden. Och satsar du på att ge ditt barn tid, så brukar de flesta också satsa på att bygga nätverk med andra föräldrar och det är verkligen guld värt. För då har du alla chanser att diskutera föräldrarollen och olika utvecklingsperioder hos barnet, med andra föräldrar. Föräldrar som känner dig och ditt barn. Och det är hundra gånger mer värt än att gå en manualbaserad kurs i föräldraskap!

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Hippocampus skadas av stress och kortisol

Psykologer larmar om stress hos barn

Stressade barn löper större risk för allergi

Farlig stress hos barn

Skrämmande okunskap hos vissa läkare

Dagis kan skada ditt barn

Empati börjar spegelneuronerna

Det civila samhället och föräldrar som stöttar varandra

Sverige är ett land i snabb förändring. Även om en majoritet fortsätter att leva inom de ramar politikerna har satt upp, som om de vore de enda och de bästa - så börjar ett litet uppror smyga sig in ... lite av civil olydnad. Allt fler föräldrar börjar nämligen att lyssna till sin magkänsla:

"Lämna skrikande barn i förskolan och bara gå - nej, tack”.

Nu börjar föräldrar sätta ner foten och faktiskt ifrågasätta de pedagoger som i princip rycker ett gråtande barn ur famnen på en förälder och ber dem att gå. De vill ha en dialog med pedagogerna i förskolan - de vill hitta en unik lösning för just det egna barnet, för att göra lämningen smidig. De har nämligen insett att alla barn är olika och att det inte finns EN lösning som passar alla barn. Många av de inkännande föräldrarna som ser sitt barns specifika behov och som lyssnar - börjar också klura på om förskola i alla lägen alltid är det bästa. Även om många förskolor är utmärkta, med små barngrupper och tillräckligt med personal - så finns det de där maxtaxan skapat en verksamhet där pengabristen leder till så stora besparingar att de går ut över barnen.

En gång tyckte jag mig se att de föräldrar som en gång sugits in i förskolekarusellen sällan förändrade något. Vad som än hände så fortsatte de på den invanda vägen. Inga signaler i världen från de egna barnen, incidenter i förskolan eller annat som borde mana till eftertanke gjorde det. (Min högst personliga uppfattning).

Men något har hänt.

Vilsna, lite rädda, osäkra på vad de ska kunna göra i stället ... googlar de febrilt och några hittar hit. Här får de tips om att det går att korta ner förskoledagarna, att det går att byta till dagmamma eller att det går att stanna hemma på heltid. Då vill de nätverka och hitta andra som är hemma för att få råd och stöd i sitt nya beslut att droppa standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet på dagis från ett års ålder. De vill sy ihop sin egen unika lösning och lika chockade som de som vaknar upp i filmen Matrix blir när de ser världen de lever i med helt nya ögon – blir de här föräldrarna när de inser att de har ett val och att de nu dessutom står i begrepp att göra ett annat val – än just det val politikerna stakat ut. Skrämmande, mycket också på grund av att skillnaderna i belöning är väldigt stora. Politikernas lösning – standardlösningen – belönas både med ett stort pengaregn över de barnfamiljer som väljer den, men också i stöd av ett antal myter som flitigt serveras runt om i media. Myter som syftar till att få föräldrar att leva inom "ramarna". Och jag är då förstås väldigt emot dessa myter – och vill hellre se fakta. (En myt jag till exempel starkt ogillar är den att dagisbarn blir bättre i skolan eller att små barn behöver förskolepedagogik). Hemmapedagogiken där en vuxen vägleder barnet i att lära sig nya saker, är faktiskt överlägsen, av den enkla anledningen att det är i samspel med en vuxen som barn lär sig saker och utvecklar sitt språk.

Precis som i filmen Matrix är det enklare att inte välja, att stanna kvar i en värld av trygghet där någon annan sätter ramarna. Att välja själv är skrämmande och det är då man också plötsligt blir beroende av andra föräldrar på ett helt nytt sätt.

Det är där facebookgruppen för Hemmaföräldrars nätverk kommer in. Fler hittar dit - ja, tillströmningen på sistone har faktiskt blivit riktigt stor. Men det är en grupp för stöd för de föräldrar som väljer att ge sina barn tid och inte för en debatt som ska utmynna i "rätt" eller "fel". Det finns inget rätt eller fel - eftersom alla barn och alla familjer är olika. Diskussioner är bra - olika åsikter är bra - sedan kan var och en plocka det som de tycker passar dem själva bäst.

Tanken med facebookgruppen är att trådar startas med en fråga, en tanke, en åsikt och sedan fyller de som känner att de har något att bidra med på med tips, råd, stöd och idéer eller sina egna tankar. Känner man att man ser rött inför en tråd – då är det lika bra att inte gå in och kommentera i just den tråden ... för det finns ju som sagt inget rätt eller fel. Och så är det ju med oss människor ibland triggas vi av vissa åsikter och klarar vi att hantera det på ett bra sätt – så växer vi som människor. Fråga mig, jag är som en elefant i en glasbutik ibland och tvingas då tänka om och omformulera mig. För min ambition är inte att göra någon ledsen – jag vill dela med mig av mina tankar, väcka tankar och i slutändan utveckla samhället, så att det blir bättre anpassat – för alla. Sedan rör jag om i grytan medvetet ibland ... sticker ut i olika debattartiklar och blogginlägg. Men det ser jag lite som "kejsaren-är-naken-syndromet" – ska en förändring till så måste jag säga det man inte får – det som inte är PK (politiskt korrekt).

Medlemmarna bestämmer själva hur mycket de vill dela med sig och vilka trådar de vill starta. Varje medlem ansvarar själv för sina inlägg och eftersom det är en grupp för hemmaföräldrar, så måste också respekten finnas där för att hemmaföräldrarna måste få en chans att skriva om frågor som är specifika för just dem. Utmaningen blir att behålla den goda andan i gruppen, även när fler och fler hittar dit och det blir lika många olika åsikter som medlemmar :).

Är du missnöjd med ett inlägg så hör gärna av dig till mig och det går också att anmäla ett inlägg. Jag vill gärna påminna om att jag gör det här helt ideellt och på min fritid - så jag hoppas att alla kan använda fingertoppskänsla och arbeta efter gruppens filosofi om "goda ringar på vattnet …". Ta emot tips, stöd och inspiration … och ge sedan något tillbaka … och sprid vidare att Hemmaföräldrars nätverk, HFN, finns, så att fler kan hitta oss och få stöd.

Men visst ska vi klara att ha en god anda i gruppen - för det viktigaste vi föräldrar har, när det gäller att utveckla och blir trygga i vår föräldraroll – är varandra. Inga föräldrautbildningar i världen kan någonsin ersätta sunt förnuft, magkänsla och de råd och det stöd som föräldrar kan ge varandra och därför är vår facebookgrupp så viktig.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Det måste finnas gränser för välfärdsuppdraget

Foto: Pixabay

Alliansregeringen har satt ett ideologiskt avtryck i statistiken. Vi har fått nästan en hel poäng till på den tiogradiga skalan vad gäller företags- och arbetsmarknadsregleringar.   Ja det stämmer säkert som Benjamin Katzeff Silberstein  skriver i SvD   - att Sverige har blivit friare. Vi har fått ett bättre välstånd (trots några år med lågkonjunktur) genom de få reformer som har gjorts, men tyvärr så lever vi fortfarande kvar under de planekonomiska tankar som styrt det här landet i decennier och flera områden som barnomsorgen styrs fortfarande av gamla tankar från DDR.

Vissa saker är så självklara att det kommer att ta åratal av avprogrammering för att komma tillrätta med. Hur förklarar man annars att så många överutnyttjar förskolan, utan eftertanke om vad det egentligen kostar och sätter sina små barn under tre år där när de ändå är föräldralediga? Glatt konstaterar de bara "jag behöver lite egentid med bebisen". Och så får skattebetalarna stå för notan. Ifrågasätter någon det, så är det bara att höja skatten eller hur? 

Varför inte bara trycka upp mer pengar? Samtidigt lider sjukvården brist på pengar, liksom äldrevården och även många andra områden är eftersatta - trots att Sverige är ett land som har världens högsta marginalskatt. För den som slängt chippet i nacken och börjat tänka lite själv - så är det ganska uppenbart att det inte bara handlar om att höja skatterna - utan också om HUR skatterna används. Vad ska pengarna gå till. Ska vi till exempel förbättra sjukvården och rädda fler liv? Ska vi förbättra för våra gamla som byggde vår välfärd så att de får bra och meningsfulla dagar och faktiskt får skörda vad de sått? Ska vi ha en trygg och säker förskola? Många olika barnomsorgsalternativ? En bra skola med drägliga arbetsvillkor för lärarna och en bra miljö för barnen?

Då kan vi kanske inte erbjuda i princip gratis förskola/gratis barnvakt utan särskilda skäl till barn under tre år när föräldrarna är föräldralediga. Det vi kan erbjuda är i stället en öppen förskola dit de föräldralediga kan gå med både det äldre och det yngre barnet.

Nu har jag i alla fall sagt det man absolut inte får - och det som få vågar säga:  Föräldralediga bör inte få ha små barn i förskola - utan att betala en timpenning för det.

Ibland måste någon våga säga att "Kejsaren är naken" - våga se det uppenbara. Faktiskt våga se att vi också har ett ansvar för vad vi tillåter att skattepengarna går till.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Gärna mer barnomsorg - men betala ur egen ficka

En förskola i fritt fall

Foto: Veidekke_SE (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

1972 var rekommendationen att barngruppen skulle vara maximalt 10-12 barn upp till 2 1/2 år. 1984 tog kommunerna över ansvaret och därefter har det inte funnits några normer alls. Skolverket gick dock ut 2005 och rekommenderade att det ska vara maximalt 15 barn i en barngrupp. I dag är även de rekommendationerna borttagna.

Det är bara att konstatera att den svenska förskolan befinner sig i fritt fall när det gäller barngruppsstorlek - det finns inte längre någon som helst gräns för hur stora barngrupperna kan bli. Till det ska man veta att förskolebarn saknar skydd i en arbetsmiljölag och Lex Sarah lag. Nu har visserligen Nyamko Sabuni barnomsorgsminister lovat att det ska komma en Lex Sarah lag för förskolan ... men se det dröjer. Och förklaringen heter säkert att de allvarliga olyckorna i förskolan ökat. Skulle personalen bli anmälningsskyldig så skulle säkert en fördämning öppnas där alla olyckor, borttappade barn och kränkningar i förskolan, inte längre skulle kunna mörkas för föräldrarna. Statistiken skulle tala sitt tydliga språk och politikerna skulle bli tvungna att göra något åt de stora barngrupperna och att det är för få personal.

Mindre barngrupper och mer personal kostar dock pengar ... och förskolan saknar pengar, eftersom maxtaxan har legat still sedan 2004 när den infördes. En indexreglering av maxtaxan skulle kosta några hundralappar mer i månaden för en familj, men enligt politikerna är föräldrarna inte beredda att betala mer och de är rädda för att förlora väljare. Maxtaxan ligger still säger alla partier utom KD, som vill att man ska göra något åt krisen i förskolan. Övriga partier verkar tycka att vi kan fortsätta som nu.

Risker med för stora barngrupper är:

- Barnen får inte det sociala samspel med en vuxen som de behöver för lära sig saker
- För lite personal gör att barnen inte får en trygg anknytningsperson i förskolan
- Förskolan blir otrygg då risken för olyckor, borttappade barn eller kränkningar ökar
- Barnen blir sjukare - ju fler barn, desto fler smittor
- Buller och stress gör att barnen riskerar att drabbas av psykisk ohälsa längre fram i livet


Läs också:

Förskolan för de allra minsta. På gott och ont

Farlig stress

Arbetsmiljöverket undersöker miljön i förskolan

Barn under tre år har inte utvecklat sitt immunförsvar

Foto: Maria Hägglöf (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

I SvD i dag skriver Jenny Nordberg om problemen med alla dagissmittor. Men mer tvål i all ära, problemet är bara att det egentligen handlar om att vi har ett inbyggt systemfel i familjepolitiken. Vi har nämligen skapat ett system och en livsstil - där alla ska leva likadant: Standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet på dagis från ett års ålder.

Föräldraledigheten syftade dock en gång till att garantera att det lilla barnet skulle få vara hemma det första året - men något gick snett och det lilla stödet blev en norm - där barnet bara fick vara hemma ett år. Där är vi nu, där en majoritet gör det som de tror är det "rätta" (och så har vi några ”kättare” som förföljs i media, för att de tänker själva och gör det som de anser bäst för barnet, men det är en annan historia) och på svenskt maner så är de förstås övertygade om att standardlösningen är vetenskapligt utprovad och den absolut bästa och enda varianten att låta små barn växa upp på. Svenskar har nämligen en övertro på staten och att alla lösningar som den levererar är garanterat säkra, trygga samt de överlägset bästa.

Men tyvärr ...

... standardlösningen är inte den bästa och kommer aldrig att bli. Och haken är barnen - alla barn är nämligen olika, till att börja med. Men det tar modellen med standardlösningen inte hänsyn till. Den är inte anpassad efter det lilla barnets behov - den tar inte hänsyn till utvecklingspsykologi, neourobiologi eller anknytningen. Barnet tvingas i stället anpassa sig efter modellen och det får en mängd negativa sidoeffekter, varav ständiga sjukdomar och dagisinfektioner är en konsekvens.

Små barn under tre år har nämligen inte utvecklat sitt immunförsvar. Och visst, immunförsvaret SKA tränas ... på en rimlig nivå, så ska barnet självklart få lite småsnuvor och annat som tränar upp immunförsvaret och bygger på det. Problemet är bara att dagisbarn får inte några små snuvor några gånger per år - de drabbas ofta av väldigt svåra smittor som kräver antibiotika och antibiotika SLÅR UT IMMUNFÖRSVARET. Det dödar nämligen de goda bakterierna också, som ÄR immunförsvaret. En kunskap som få känner till och som staten är tämligen ointresserad av att delge föräldrarna.

Ett annat problem är att smittorna i sin tur kan vara en orsak till den kraftiga ökning av allergier som vi ser hos barn i dag. Förklaringen heter: antibiotika i tidiga år.

Naturligtvis är inte standardlösningen lönsam. Ytterst få föräldrar kommer upp i de löner som krävs för lönsamhet. Lägger vi sedan till alla kostnader för vab - allt fuskande med vab (från föräldrar som sannolikt stjäl till sig lite tid emellanåt för att få vara med sina barn), alla följdsjukdomar som de små drabbas av på grund av smittor de fått på dagis OCH alla vuxna som blir sjuka ute på arbetsplatserna på grund av dagisföräldrarna som släpar dit alla smittor - så är kostnaden för samhället enorm.

Dagens system ger sjuka barn, sjuka föräldrar och kostar helt ofattbara belopp. Bättre hygien kan kanske hyfsa de siffrorna en aning - men knappast skapa lönsamhet i standardlösningen. Vi måste helt enkelt göra om hela systemet från grunden och mitt tips är att börja med att utöka valfriheten och skapa en acceptans också för dagmammor, hemmaföräldrar och deltid.

Och visst barngrupperna i förskolan måste bli mindre. Färre barn i en grupp är lika med mindre smittspridning. Det är därför dagmammebarn och hemmabarn har färre infektioner än dagisbarn. Men ska barngrupperna bli mindre så måste det till mer pengar - ännu mer pengar än de 54 miljarder av våra skattepengar som plöjs ner i verksamheten i dag. Och de pengarna finns inte, så då återstår bara att ta bort maxtaxan eller indexreglera den.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Om immunförsvaret störs under de första viktiga åren när det byggs upp … till exempel genom många antibiotikakurer och stress - så kan det leda till ett stört immunsystem - och kanske även till psykisk ohälsa, enligt ny forskning kring neurobiologi.

Dagisfundamentalismen skördar många offer

Homo sapiens tid för barnen - ett framgångsrecept

Pedagogik eller en trygg och säker förskola

Sunt förnuft och magkänsla är klart underskattade

Dagiskrisen är INTE över ...

Foto: GwiR (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

I varje liten vrå av stadsdelarna finns det numera en förskola, så det finns till och med lediga platser i Stockholm. Hmm, ja men vilken verksamhet placeras då barnen i, kan man undra. Fast det kanske inte är det som är poängen - bara de förvaras någonstans när föräldrarna arbetar.

Den svenska förskolan befinner sig i kris med stora barngrupper och få personal. Den som slår upp en dagstidning eller läser nyheterna på nätet, översköljs med rapporter om förskolebarn som tappats bort på  utflykter, glömts kvar på dagis när alla åkt iväg på utflykt, skållats, blivit solbrända och de allvarliga olyckorna i förskolan bara ökar.

Allt det signalerar: För stora barngrupper och för lite personal.

Men det kan inte någon göra någonting åt för maxtaxan har inte indexreglerats sedan 2001 och den svenska förskolan saknar pengar, trots att cirka 55 miljarder per år av skattebetalarnas pengar går till verksamheten. Maxtaxan är en brännhet potatis som inte någon politiskt parti (utom KD) vågar vidröra. Alla övriga partier är benhårt övertygade om att en indexreglering av maxtaxan skulle göra föräldrar så upprörda att de inte lägger sin röst på dem i nästa val.

Jag betvivlar det starkt. Om föräldrar förstod och fick information om vilken oerhörd skillnad en indexreglering av maxtaxan skulle göra för verksamheten, så skulle de inte tveka. Vad betyder mer pengar i plånboken jämfört med att deras barn skulle få mindre barngrupper och mer personal samt en tryggare och säkrare förskola? En förskola där personalen skulle få en chans att fullgöra det uppdrag som ser så fint ut i teorin på pappret – men som det i praktiken inte går att fullfölja med stora barngrupper och få personal.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Förskolebarn saknar skydd

Fler olyckor i förskolan

Livet är en palett av olika livsstilar

Foto: Jackal of all trades (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

När man som hemmaförälder väljer att gå sin egen väg och välja tid för barnen, i stället för standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet på dagis från ett års ålder, så drar man naturligtvis blickarna till sig. Och hamnar tyvärr i ett fack - trots att den ena hemmaföräldern inte är den andra lik - och trots att alla syr ihop olika lösningar beroende på den egna unika familjesituationen.

Det får mig att fundera över hur en lösning som lagstadgad föräldraledighet för att garantera att alla barn fick vara i en förälders vård under det första året, blev en norm - att barnet bara skulle vara i en förälders vård under ett år?

Och hur blev satsningen på att vidareutbilda personalen i förskolan, för att höja yrkets status och göra det mer attraktivt, plötsligt en norm att det bara är pedagoger som klarar av att ta hand om barnen under deras första år? Hur blev det så att föräldrar plötsligt fick finna sig i att anses diskvalificerade för jobbet, precis som dagmammorna? Hur kunde vi få en barnomsorgsminister som utan att blinka, bara kläcker ur sig: En förälder kan aldrig jämställas med en utbildad pedagog?

Och vad är det som gör att en del människor, inte gör som alla andra - inte bara följer med strömmen och utan att reflektera accepterar den sanning som makten för tillfället presenterar?

Jag tycker ju förstås att det är människorna som ifrågasätter, reflekterar och tänker till som för utvecklingen framåt och ser till att det inte går helt åt pipsvängen ... som det gjorde i Tyskland när Hitler kom till makten. Andra världskrigets stora förödelse berodde till stor del på att inte tillräckligt många människor stod upp och protesterade ... och inte bara i Tyskland, utan i världen i övrigt också.

Barnlinjen och tid för barn, hemmaföräldrar och en dröm om en ny och bättre familjepolitik - är en stark rörelse som vinner alltmer mark. Det är ett typexempel på en gräsrotsrörelse som protesterar mot rådande system - mot en alltmer skruvad och ensidig familjepolitik, där alla ska tvingas att göra likadant.

Varför ska vi alla in i samma fålla? Det tål att fundera över ... vad vill makten egentligen med det här?

I Hemmaföräldrars grupp på facebook samlas föräldrarna som vill ge sina barn tid och de lägger ner tid och energi på något som är oerhört viktigt - att diskutera och reflektera kring hur vi skapar bättre förutsättningar för våra barn. Alla är olika, med olika bakgrund och livsåskådning - men möts och delar med sig av sina livserfarenheter. Det är så viktigt och ett exempel på den fria debatt som saknas i media. Det är på nätet och i olika forum som den här gräsrotsrörelsen växt sig starkare under de senaste tio åren. Fortfarande är rädslan stor hos makten och etablissemanget och de vågar inte släppa fram rösterna från de här människorna. Men de tar sig gärna rätten att prata åt dem - att göra narr av dem.

Personligen tror jag att det är ett måste att dessa människor får komma fram och får en röst - Sverige som land behöver det och våra barn behöver det definitivt.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

I en demokrati så vågar man ha valfrihet

Foto: Ian BC North (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Jag kan fortfarande inte släppa bilden jag har kvar i mitt huvud av en rasande Nalin Pekgul, S, som sitter i tv och skriker att de mammor som stannat hemma längre med sina barn minsann inte ska komma till henne och be om hjälp, om de hamnar i ekonomiska svårigheter någon gång i livet. Tanken på att det finns föräldrar som inte väljer förskola får helt klart en del politiker att i det närmaste tugga fradga. Samma Nalin Pekgul har gjort liknande utspel mot föräldrar som hämtar tidigare på dagis och naturligtvis vill hon ha lagstadgad delad föräldraledighet.

Alla ska göra lika.

Problemet är bara att alla inte är lika och att det då blir en mängd följdproblem när alla tvingas göra lika. Sedan kan jag också tänka att det finns en enorm oro hos de politiker som skyr valfrihet som pesten. Om inte alla tvingas att göra lika, så kommer det att finnas människor som gör olika och tänk om det betyder att någon fattar ett bättre val och därmed får ett bättre liv?

Det ska vara lika eländigt för alla nämligen.

Mina barn gick i deltidsförskola - lekis - i Solna församling. Underbara fantastiska Hannebergsgårdens deltidsförskola (belägen i en gammal prästgård byggd 1926), som hade eldsjälen Ingrid Andersson som gav allt för att erbjuda en bra verksamhet. Barnen kunde även gå i sexårsverksamhet, något som var mycket uppskattat. En dag hade jag ett samtal med en av förskolecheferna i församlingen. Hon var politiskt aktiv i socialdemokraterna och hade under flera år arbetat aktivt för att lägga ner lekis efter lekis. Jag kunde inte låta bli att fråga vad hon hade emot lekis egentligen.

– Men det är ju orättvist att vissa barn (hemmabarn och barn som går hos dagmamma) kan välja en verksamhet där de går kortare dagar - när nu inte alla föräldrar kan göra samma val, svarade hon med ett brett leende.

Orättvist?

Så livet blir rättvist om politiker med tvång tvingar alla att göra lika?

Knappast.

Men det är orättvist att inte ta hänsyn till att alla barn är olika - att alla familjer är olika - och har olika mål och drömmar med livet. Och det är grymt och orättvist att inte ta hänsyn till att vi bara har ett liv och vi kan inte leva om det.

Låt föräldrar bestämma själva hur de vill lösa sina barnomsorg. Är man inte nöjd med en lösning är det väl toppen om man då kan välja något annat. Men för det krävs det att vi har riktig valfrihet och många olika barnomsorgsalternativ - och där är vi inte så länge det finns kommuner som fortfarande inte erbjuder vårdnadsbidrag och pedagogisk omsorg (dagmamma). Eller för den delen även lekis.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

DDR bör inte vara ett föredöme för svensk familjepolitik

En mammas kamp för införande av vårdnadsbidraget i Östra Göinge:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=101&artikel=2112989

http://hemmaforaldrar.se/tommy_johansson_kommunalrad.htm

http://www.nsk.se/article/20090227/NYHETER/411925005/1163

http://www.skanskan.se/article/20120515/OSTRAGOINGE/705159867/-/vardnadsbidrag-infors-i-kommunen

Facebook:

Facebookgrupp för alla som vill ha många olika barnomsorgsalternativ

Sommarfika - det här ska du ha hemma

Så är sommaren här ... med ganska mycket regn på sina ställen. Men fika kan man göra oavsett väder. "Bakar din mamma jämt", säger kompisarna storögt. Nej, det gör hon inte - men den här mamman bakar ganska mycket, eftersom hon har en make som står för matlagningen. Sedan kör jag faktiskt "favorit i repris temat" för det mesta. Snabbt och enkelt kramar jag ihop lite chokladbollar, bakar en kladdkaka eller chokladmuffins och voilà så har man lite hembakad fika att bjuda på :) Snabbt och ganska enkelt faktiskt. Den enda som krävs är att man alltid har vissa basvaror hemma.

Så dagens tips blir att ha följande ingredienser hemma, för att lätt som en plätt skapa lite fikamys när besökarna väller in:

Vetemjöl
Bakpulver
Vaniljsocker
Strösocker
Ströbröd
Margarin/smör
Kakaopulver
Havregryn
Pärlsocker/kokosflingor
Blockchocklad
Muffinsformar
Mjölk
Salt
Florsocker

Kladdkaka

100 gram margarin/smör
3 dl strösocker
1 1/2 tsk vaniljsocker
en nypa salt
4 msk kakao
1 1/2 dl mjöl
Några rader hackad blockchoklad (efter tycke)
Till dekoration: Florsocker

Använd en form med löstagbar botten

Så gör du:

Sätt ugnen på 150 grader. Smörj och bröa formen.
Smält margarinet i en kastrull, ta av kastrullen från värmen och rör ned sockret. Knäck i äggen och rör. Blanda i övriga ingredienser och rör. Hacka blockchokladen sist av allt och rör i. Häll i formen och ställ i ugnen i cirka 35 minuter. Ta ut kakan och ta loss kanten direkt. Ta en tesil och fyll med florsocker - och strö över. Kan ätas varm med vaniljglass och dekoreras med färska bär mitt på kakan.

Chokladmuffins

2 dl mjöl
1 tsk bakpulver
1/2 tesked salt
2 msk kakao
100 gram smör
1 dl socker
1 ägg
1 dl mjölk
Blockchoklad

Så gör du:

Sätt ugnen på 175 grader. Ta rumsvarmt margarin och häll i sockret. Använd elvisp och vispa. Blanda de torra ingredienserna. Knäck i ägget och rör samt häll i mjölken och de torra ingredienserna. Vispa. Hacka cirka tre rader med blockchoklad och blanda i smeten. Klicka ut i formar som helst placerats i en muffinsform. Ställ in i ugnen i cirka 15 minuter.

Chokladbollar

100 gram margarin
3 dl havregryn
1 dl socker
2 msk kakao
1 tsk vaniljsocker
2 msk vatten
Pärlsocker/kokosflingor

Så gör du:

Blanda det rumsvarma margarinet med övriga ingredienser, antigen genom att använda degkrokar på elvispen eller genom att krama ihop ingredienserna. Forma till jämnstora bollar och rulla i pärlsocker eller kokosflingor. Ställ kallt en stund i frysen eller kylskåpet så att de blir fasta.

Lyckopiller till barn istället för tid, närhet och kärlek

Foto: Toby Otter (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Varför lider så många barn av psykisk ohälsa i vårt land. Någonting måste det ju bero på när ett land som inte befunnit sig i krig på över tvåhundra år och som har en hög materiell levnadsstandard, hela tiden har en utveckling med ständigt ökad psykisk ohälsa hos landets barn.

En förklaring kan vara den bristande valfriheten i barnomsorgen som gjort att föräldrar inte kunnat utgå från det enskilda barnets behov under småbarnsåren - och sy ihop en lösning som passar barnet och familjen bäst. Och under de senaste åren har allting bara skruvats till ännu mer. Valfriheten har minskat (utom i de kommuner där vårdnadsbidraget införts och fler haft en möjlighet att stanna hemma längre). Men den lilla valfrihet som funnits är nu på väg att försvinna helt när tiden verkar kommen för att politikerna ska göra allvar av allt prat om att införa den obligatoriska förskolan.

Politikerna taktik är tydlig. De har förberett det hela genom samma metod som de använt för att få in alla barn i förskoleklassen (sexårs). Med en blandning av styrande politiska beslut och propaganda. Vid införandet av förskoleklass började de med att säga att det var frivilligt, men ganska snabbt så erbjöd förskolorna bara verksamhet upp till fem års ålder - och sedan stod familjen utan barnomsorg. Självklart tog inte föräldrar hem sina barn under ett år fram till skolstarten vid sju års ålder, utan de ”valde” (tvingades välja i brist på andra alternativ) förskoleklass. Som ett brev på posten kom då tidningsartiklarna om hur alla föräldrar ”valde” att sätta sina barn i förskoleklass - allt för att ge bilden av en given succé där föräldrarna frivilligt valde något - de faktiskt tvingades välja. För att få in även hemmaföräldrarnas barn så lades alternativen som lekis, vars verksamhet riktade sig specifikt till hemmabarn och dagmammebarn, ner. Med nästan 100 procent av alla barn i förskoleklass började förslagen ganska snart att hagla om att göra förskoleklassen obligatorisk: ”för alla barn går ju redan där”.

Nu har turen kommit till förskolan. Allmän förskola (gratis från tre års ålder 15 timmar i veckan)  införd från tre års ålder: ”check”. Alternativen nerlagda i princip: ”check”. De kommunala dagmammorna har fasats ut nästan överallt: ”check”. Återstår att ta bort de privata alternativen och andra subventionerade lösningar: ”check”. För att ytterligare putta föräldrar i rätt riktning så kör propagandamaskineriet förstås samtidigt på med myter som:

”Alla barn som går i förskola blir bättre i skolan - det visar ALLA internationella och svenska undersökningar”.

Sanningen är att det är mammans utbildningsnivå som avgör hur det går i skolan. I OECD
pisa undersökningen uppvisar svenska barn allt sämre kunskaper i skolan för varje mätning. 

Fast det finns ju förstås inga sådana undersökningar gjorda på barn i dagens förskola med stora barngrupper och få personal - svenska föräldrar är grundlurade - så då gäller det att se till att mata på överallt med samma myt, så att den sätter sig. Varför ge föräldrar fakta, när det finns så många bra myter att servera. Med myter gör ju människor som staten vill.

Alla som läst George Orwells ”Animal farm” ser nog ett tydligt samband med hur staten styr människor och får dem att tro att de ”väljer” frivilligt, när det i själva verket handlar om att upprepa ett budskap tillräckligt många gånger, tills människor köper det hela och själva börjar upprepa samma sak. När tillräckligt många köpt den ”sanning” som basuneras ut, så ändrar man budskapet en aning inför nästa uppstyrning och kör samma taktik.

Det blir tyvärr barmen som får betala priset av all styrning och bristande valfrihet som gör att den psykiska ohälsan bara ökar.  Men då halar politikerna fram sitt ess i rockärmen: ångestdämpande medicin. Allt för att hjulen ska rulla på som vanligt, utan att saker ska förbättras från grunden.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

DDR bör inte vara ett föredöme för svensk familjepolitik

Läkemedel för vuxna skrivs ut till barn

Myt att vi tjänar på att föräldrar väljer jobb framför barn

Förskolebarn saknar skydd

Dokumentera, justera, korrigera och programmera barn

Here we go again ... barn ska analyseras och så ska stödåtgärder sättas in. Visst är det bra med stöd men   barn är olika. Många sexåringar är födda sent på året och de behöver inte stödåtgärder för att utvecklas och hamna i exakt samma fas som barnen som är födda i början av året. De behöver bara tid att få utvecklas och mogna i sin egen takt.

Stöd kan vara en bit, om det verkligen behövs av någon anledning. Men till syvende och sist så hamnar vi ändå i tiden innan sexårs. Hur ser barnens första uppväxtår ut, får de socialt samspel med en vuxen så att de utvecklar sitt språk och lär sig saker, får de närhet, kärlek, god omsorg, anknytning, empati och fysisk rörelse? Har de en bra fysisk miljö, utan till exempel för mycket buller och stress?

Vi kan inte bara tänka på en liten pusselbit när det gäller barnen - vi måste börja se helheten och vi måste förändra dagens familjepolitik. Något jag skrivit om nyligen på Newsmill:

DDR bör inte vara ett föredöme för svensk familjepolitik

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:


Förskolan för de allra minsta. På gott och ont.

Svenska föräldrar är grundlurade

Den bästa uppväxten för ett barn

Nya rön om neurobiologi och anknytning visar att vi måste ha valfrihet

Kunskapen om hur olika vi människor är har försvunnit

Stresshormoner skadar kroppen

Magkänsla och sunt förnuft är klart underskattade

Den bästa uppväxten för ett barn

Foto:More_good_foundation (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Det finns myter och det finns fakta. Det finns sunt förnuft och magkänsla och olika teorier under olika decennier. Framförallt så har varje tidsålder sina idéer och mitt i allt det där så finns det människor som lever och gör som man alltid har gjort, när det kommer till att fostra barn, med mer eller mindre moderna inslag utifrån den tidsålder man lever i.

Människan är och förblir en primat - ett däggdjur och hur vi än försöker bortförklara allt vad biologi heter så följer och styrs vi av vår biologi. Människan är en komplex varelse som har en lång sträcka av utveckling innan hon är färdig att lämna boet. Just den långa tiden i föräldrarnas vård har varit ett framgångsrecept för oss som däggdjur.

Mycket av vår hjärnas utveckling sker genom våra spegelneuroner. Till exempel är det inte så många som vet att språkutveckling handlar mest om socialt samspel och mindre om att barnet hör saker. Små barn ska som jag berättat om tidigare därför inte sitta vända från sina föräldrar i barnvagnen, för ska de utveckla sitt språk så ska det ske i samspel och i en dialog med den vuxne, där alla sinnen används - både syn OCH hörsel.

Vi blir empatiska av att vi blir empatiskt behandlade (inte av att vi programmeras i manualbaserade program som SET, social och emotionell träning) och hur vi blir behandlade som barn påverkar hur vi själva blir som föräldrar. Stress krymper våra hjärnor och ger oss psykisk ohälsa men även allergier. Vi behöver en bra fysisk miljö fri från buller och vi behöver få röra på oss för att utveckla hjärnan och må bra. Listan kan göras lång. Men gemensamt för många barns uppväxt i dag är att den har teoretiserats i och med att socialdemokraterna bestämde sig för att göra alla små ettåringar till elever i en skola i "det livslånga lärandet". I samma stund som barn blev elever så plockades många av de självklara bitarna bort som ett litet barn behöver för att utvecklas efter sin fulla potential.

Riktigt problematiskt blev det när det omsorgsbehov som små barn verkligen behöver i form av närhet, kärlek, god omsorg, anknytning, socialt samspel, empati och fysisk rörelse - ersattes av förskola från ett år ... i stora barngrupper med få personal. Just de stora barngrupperna och bristen på personal har blivit ett allvarligt problem för barns utveckling. Varför? Läs gärna mer i "Förskolan för de allra minsta. På gott och ont".

Problemen som kan uppstå till följd av detta - som ökad psykisk ohälsa och ökade beteendestörningar och sämre kunskapsinlärning - måste då behandlas med korrigerande åtgärder och där är många politiker nu övertygade om att de hittat ett sätt: manualbaserade program att mala barnen igenom och för föräldrarna: föräldrautbildningar som Komet och Cope med flera. Att barnen uppvisar allt sämre kunskaper i skolan ska korrigeras genom att barnen ska dokumenteras, studeras, justeras och korrigeras i förskola och skola.

Många föräldrar ser riskerna med de stora barngrupperna och få personal och hämtar sina barn tidigare i förskolan, väljer dagmamma eller väljer att stanna hemma längre - och av någon anledning så blir de ett problem för vissa politiker. Bekymrat rynkar de sina pannor och talar om att "alla barn inte får tillgång till förskolan".  När fokus istället borde ligga på att faktiskt förbättra miljön och förutsättningarna för de barn som går i förskola.

Hur blev det så här skevt? Varför måste alla göra lika? Att makarna Myrdal ligger bakom dagens familjepolitik som har mer än 70 år på nacken är väl känt. Men hur många vet att det här sättet att dokumentera, korrigera och programmera barn - också handlar om en gammal kommunistisk dröm om att skapa de perfekta medborgarna. En dröm från gamla DDR.

Om det har jag skrivit på Newsmill: DDR bör inte vara ett föredöme för svensk familjepolitik.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Så skapas narcissistiska barn

Den narcissistiska mammans karaktärsdrag

Tid för varandra - innan det är för sent

Foto: Mario Vercellotti (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Ensam, alldeles ensam så skriver Stefan Gurts pappa i sin almanacka. Stefan Gurt har nyligen gett ut en bok som heter ”Så dödar vi en människa”. Det finns många aspekter att fundera över som rör hur vi låter våra äldre tillbringa sina sista dagar i livet. Vi lever i ett land som har bland de högsta skatterna i världen. Men hur använder vi skattepengarna? Barn och gamla verkar inte vara högprioriterade – kan det möjligen bero på att de inte själva kan göra sin röst hörd.

Men mitt i allt det där med vad vi egentligen kan åstadkomma med skatter finns frågan: ”Finns det någon gräns för vad vi kan förvänta oss att staten ska klara av?”

Ja, det tror jag faktiskt – jag tror att vi även måste låta det civila samhället blomma ut … vi måste lära oss att också ta eget ansvar för varandra, för våra barn och för våra gamla.

I dag beklagar Stefan Gurt att han inte umgicks mer med sin pappa. När de hade gäster så bjöd de inte in pappan. Gästerna för sig och pappan för sig.

Varför?

Här finns det så mycket vi kan tänka till om, så mycket vi kan förändra och göra annorlunda. Javisst, är det så att en majoritet av människorna i det här landet lever med väldigt täta skott emellan sig. De gamla är på ålderdomshemmen, barnen på dagis och föräldrarna arbetar heltid. Det är inte balans – och jag tror att vi människor behöver balans i tillvaron för att må bra. Vi behöver tid också för relationer.

Men naturligtvis finns det mycket vi kan göra som inte kostar på särskilt mycket. Låt barnen vara med på middagar samt självklart även gästernas barn. Det är bara att duka långbord och anpassa maten efter gästerna. Bjud in alla generationer, även föräldrar och mor- och farmödrar om de finns i livet. Det skapar dynamik och blir ofta underbart härliga tillställningar. Finns det hjärterum så finns det stjärterum. Vi har bara ett liv och det är här och nu. Så länge den äldre generationen inte valt att isolera sig av egen fri vilja - så se till att umgås. Och barn ja, de lär sig av att få vara med.

En liten tankeställare för alla som vill slippa rensa föräldrarnas bohag efter deras bortgång och hitta lappar som det står ”ensam” på …

Madeleine Lidman

Hemmaföräldrars nätverk

Dags för Barnlinjen - barnen behöver det!

Foto: Phil Romans (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Varför går det stora belopp från vår gemensamma skattekaka till att subventionera förskolan så att båda föräldrarna kan gå ut och arbeta - trots att det inte blir ekonomiskt lönsamt? Staten betalar mer pengar än vad som kommer in. Få familjer drar helt enkelt in de belopp som behövs för att att det ska bli ekonomi i standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet på dagis från ett års ålder.

Dessutom räcker pengarna som staten petar in i förskoleverksamheten inte längre. 2010 handlade det om 53,4 MILJARDER - så mycket kostar förskolan ... och pengarna räcker ändå inte. Barngrupperna är för stora, personalen för få, skadorna ökar, barn rymmer, tappas bort, glöms bort på utflykter. Inte på alla förskolor men på tillräckligt många för att det numera är ett allvarligt problem. Hur allvarligt vet vi egentligen inte eftersom det inte finns någon samlad statistik.

Ett införande av Lex Sarah (som Hemmaföräldrars nätverk drivit i flera år) skulle kunna hjälpa till att få fram information om hur allvarligt läget är. Med en Lex Sarah så blir personalen skyldig att anmäla brister i förskolan. Och självklart tvekar folkpartiet och Nyamko Sabuni här. Utredningen är klar, Lex Sarah ska införas är det sagt. Men inget händer. Med en Lex Sarah kommer många dagismyter nämligen att spricka som troll i solen och de politiker som i alla år vägrat lyssna på den kritik mot de allvarliga problemen i förskolan - som bland annat Hemmaföräldrars nätverk fört fram - kommer att stå där med skammen för att de inte lyssnat.

Ja, det är ett konstigt system vi har men förklaringen till att det fortsätter handlar förstås om jämställdhet. Jag förstår tanken - man vill ge kvinnor samma frihet som män - samma självständighet och den ska uppnås genom eget arbete ... utanför hemmet. Men tänk om det här inte är den enda lösningen för jämställdhet? Tänk om det faktiskt är som vi i Hemmaföräldrars nätverk sagt i alla år - att det går att angripa problemet på fler fronter?

Självklart ska vi ha en väl fungerande förskola av hög kvalitet att erbjuda till de föräldrar som känner att de vill och behöver den lösningen. Men vi måste också ha respekt för att alla familjer, alla föräldrar och alla barn är olika.

Därför ska vi också ha en flexibel familjepolitik som gör det möjligt för föräldrar att sy ihop sina egna lösningar under småbarnsåren. Vi måste inte alla göra likadant, det finns inget självändamål i det.

Men borde vi inte också arbeta med attityderna i samhället? Skapa en acceptans för att det är okej att man väljer att stanna hemma längre. Och då se till att man är välkommen tillbaka till arbetslivet igen. När ska hemmatiden bli en merit i en cv? Typ nu, tycker jag.

Är det inte dags att också börja tänka lite nytt kring pensionerna? Kan vi öka flexibiliteten där? Hitta andra lösningar där man kan skriva över belopp på varandra. Det är faktiskt de egna pengarna man talar om, varför då inte också få bestämma över vad man gör med sina pensionspengar. Ska staten verkligen sätta gränserna där och bestämma det med?

Sveriges föräldrar är på hugget nu. Det kräver att vi också börjar följa Barnlinjen och Relationslinjen, som ett komplement till den ensidiga Arbetslinjen vi nu drivit i flera år. Men vi kommer bara att kunna åstadkomma en förändring om vi samarbetar - ALLA vi föräldrar - oavsett vilken typ av barnomsorg som vi föredrar. Det måste bli ett slut på skyttegravskriget mellan olika alternativ - här och nu. Det finns inte bara en lösning som passar alla - och det ska vi ha stor respekt för. Genom samarbete blir vi starka, tillsammans kan vi kräva att förskolan blir tryggare och säkrare för alla barn samtidigt som vi ser till att genomdriva att vi får en ny och modernare familjepolitik som ger föräldrar valfrihet.

Vill DU vara med i den här förändringen, så gå med i Hemmaföräldrars nätverk, engagera dig politiskt och driv de här frågorna och framförallt ... tänk efter väldigt noga vilket parti du lägger din röst på ;)

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också: Myt att vi tjänar på att föräldrar väljer jobb framför barn

Ny rön om neurobiologi och anknytning visar att vi måste ha valfrihet

Foto: Robert Whithehead (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Tänk att vi är så måna om att göra "följa John" i det här landet. ALLA ska göra likadant, annars har vi ett problem. Om inte alla genom noll valfrihet kan tvingas att gå i en kommunal skola (den som ligger närmast) utan vi får lite valfrihet - så att som i dag cirka 12 procent väljer friskola - så är den allmänna uppfattningen hos många att det blir stora problem i den kommunala skolan.

Varför kan inte någon egentligen svara på men det låter som att det största problemet är att "de studiemotiverade eleverna försvinner". Och då försämras skolans resultat och då heter lösningen "stäng friskolorna och slussa tillbaka barnen till den kommunala skolan".

Varför inte bara satsa på den kommunala skolan och göra något där. Eller börja arbeta förebyggande och ta in den forskning och kunskap som finns för att lära sig om hur barn ska vara redo, studiemotiverade och kunna koncentrera sig när de kommer till skolan. Det är under de första sex åren som barnens personlighet grundläggs.

Samma sak med barnomsorgen. Det blir tydligen stora problem om några barn får stanna hemma längre. "Förskolan dräneras på pengar", "förskolor får slå igen, när barnen inte väljer den förskolan" och så vidare. Men förutom att barnen inte tillhör förskolan så varför väljer då inga andra föräldrar den nedläggningshotade förskolan heller? Kanske för att den är dålig. Nej, istället ska man försvåra för hemmaföräldrarna och ta bort vårdnadsbidraget så att barnen ska tvingas in i förskolan och fylla de tomma platserna (som i Svenljunga till exempel).

Sedan har vi ett annat problem. När nu allt fler väljer att stanna hemma längre, så "känner sig de mammor som placerar sina barn i förskolan utpekade som sämre mammor".

Hilfe, hilfe ... den som kan sin historia vet att det faktiskt är hemmaföräldrarna som i alla år fått löpa gatlopp för sitt val att stanna hemma längre. Allmänna slagpåsar har de blivit på ledarsidorna (framförallt Expressens, DNs och Sydsvenskans) och i proffstyckarnas artiklar. Själva har hemmaföräldrarna sällan fått göra sin röst hörd och om de mot all förmodan fått chansen, så har de ägnat den tiden åt att tala sig varma om varför de valt att stanna hemma längre. INTE lagt tid på att dissa andras val att lämna bort sina barn.

Dessutom har hemmaföräldrarna fått alla dessa falska myter om dagis slängda i ansiktet så fort de glatt berättat att "vi tänkte låta lilla X stanna hemma längre". För tyvärr det handlar om myter och med den nya forskning som nu finns om neurobiologi och anknytning så är det precis som psykologen Eva Rusz säger: - Förskola före två års ålder kan skada barn.

Ja, självklart kan förskolan skada en del barn, eftersom alla barn är olika. Men hon säger faktiskt inte att det gäller alla barn, utan talar om att om vi fortsätter som vi gör i dag så kommer 30-40 procent att drabbas av anknytningsskador. som kommer att visa sig först i vuxen ålder. Ingen anledning till panik alltså eller högljudda körer om skuldbeläggande.

Tänk om vi kunde få in lite barnperspektiv. Då skulle det självklara bli så uppenbart. Alla barn är olika och då kan det omöjligen finnas en och samma lösning som kan passa alla. Så istället för alla dessa panikattacker för att det finns hemmaföräldrar och alla dessa försök till rättning i ledet - varför inte bara acceptera att när nu alla barn är olika så ska vi självklart ha många olika barnsomsorgsalternativ att välja mellan - även hemmaalternativet.

Hur svårt kan det vara på en skala?

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också: Barn som lämnas bort tidigt kan känna sig övergivna

Att lära små barn hata är aldrig okej

Barn gör inte som vi säger - det gör som vi gör. Vuxna måste därför vägleda barn på ett bra sätt. Jag hade nyligen en diskussion med några högstadiebarn om Breivik och hans ilska mot rådande system som han valde att kanalisera med våld. Vi pratade mycket om vad som skulle ha hänt om han istället valt att engagera sig politiskt och försökt driva igenom en förändring den vägen.

Politik är ett långsamt sätt att bedriva förändringar och en förutsättning är att man för fram en politik som många vill ha. Hur som helst så blir inflytandet efter antal som röstar.

Eller så kan man som kommunisterna gjorde en gång bestämma sig för att man har den "rätta" politiken och då dödar man alla som inte delar den, tar deras tillgånger och fördelar ut till andra som delar den "rätta" politiska åsikten. Och om  människor till syvende och sist upptäcker att det hamnat ur askan i elden och vill fly, så bygger man en hög mur runt landet, skapar en organisation som håller koll på medborgarna och deras åsikter och ser till att döda de som vill fly eller har "fel" åsikter.

Vi har sett detta på nära håll i bland annat gamla Sovjet och DDR. Men åren går och nya unga generationer kommer som inte kan sin historia. Kunde de det så skulle de vara försiktiga med de här tendenserna att uppmuntra våld mot politiker för att få igenom sin politik. Nej, jag tycker inte att det är ett harmlöst tilltag, det visar på ett problem - ett demokratiproblem - en bristande förståelse för vad man egentligen lär ut till barn.

Det är som när människor skrattar bort den ökning av våld mot djur som vi ser i vårt land. "Vad då en torterad ihjälplågad hund, katt, kanin, igelkott - tänk på alla svältande barn i Afrika". De är duktiga med att försöka dra paralleller till ett stort problem för att bagatellisera våldet. Men faktum är att det är allmän kunskap att de som plågar djur, går sedan över till människor och alla seriemördare har börjat som djurplågare.

Jag tycker att man i alla lägen ska tänka sig för vad man lär ut till barn. Att som vänsterpartiet lära små att slå med ett basebollträ mot ett "huvud" av en politiker är aldrig okej. Sedan kan de bortförklara det med de problem de ser och försöka förminska de våldsidéer de lär ut. Men ett bra sätt att vägleda barn blir det aldrig, som jag ser det.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

”Borgarpinatas” slogs sönder av små barn

En hammare i huvudet på Alliansen