Socialdemokraterna tänker fortsätta på samma linje som tidigare och öka tvånget och politikerstyrningen när det gäller familjepolitiken. I SvD går de nu ut med att de vill ha delad föräldraledighet. Det här är partiet som säger nej till privata dagmammor, nej till 2-familjssystem, nej till Nackamodellen, nej till Uddevallamodellen och nej till vårdnadsbidraget samt är motståndare även till familjedaghem i största allmänhet.
Det ska bara finnas ett alternativ: dagis från ett års ålder och två heltidsarbetande föräldrar.
Men där ute i det riktiga livet ser vi konsekvenserna. Om det nu är så bra med bara ett alternativ som socialdemokraterna säger, med motiveringen att det är på dagis som barn blir socialt kompetenta, så undrar jag över situationen i skolorna? Dagens barn, där en majorietet gått i förskola borde vara ett under av social kompetens - men så är det inte. En stor del barn är allt annat än socialt välfungerande och beteendestörningarna bara ökar. Liksom den psykiska ohälsan rent allmänt.
En annan myt är att dagisbarn blir så bra i matematik. Och Sverige borde därmed ligga långt i framkant i undersökningar som till exempel OECD:s Pisa undersökning med tanke på att vi har en så stor andel barn som börjat tidigt och gått långa dagar på dagis. Men tyvärr - det stämmer inte heller. Svenska barn uppvisar allt sämre kunskaper i matematik.
Det är fascinerande att se hur ett parti kan vara så totalt ointresserat av gräsrotsrörelser som Föräldraupproret eller namninsamlingar för vårdnadsbidraget. En svår konsekvens är förutom barnen lidande att kvinnor inte blir mer jämställda, för med barnen som murbräcka för jämställdhet så ser man inte de problem som finns - och som man faktiskt kan göra något åt.
Politikerna i toppen som vill styra och ställa med vanliga människors liv, behöver själva inte leva i den verklighet de tvingar in andra i. De har makt och pengar att fatta andra beslut när det gäller de egna barnen. Se bara på Mona Sahlin som anlitade svart dagmamma till sina egna barn. Eller Lena Hallengren som hade tillräckligt med pengar för att förlänga sin föräldraledighet - något som vanliga låg- och medelinkomsttagare aldrig kan göra.
Nu har socialdemokraterna verkligen visat var de står och jag hoppas att det blir en väckarklocka för alla barnfamiljer.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Läs också:
Teamwork är bra
Kristdemokraten: Svara på frågorna Hallengren
(S) gör en "Ringholm" kring vårdnadsbidraget
(S) i Östra Göinge undviker svara på frågor
Familjerna kan avgöra vilket block som vinner valet
Hallengren: Förskolepersonal är varken män eller kvinnor
lördag, augusti 30, 2008
Absurd familjepolitik skapar problem
Vi har haft en och samma familjepolitik i decennier och den har gått ut på att separera barnen så tidigt från föräldrarna som möjligt, så att de ska få växa upp under överinseende av utbildade pedagoger.
I en debattartikel på SvD Brännpunkt skriver socionomen Fredrik Wastesson;
"I samtalet om skolan, betygen, mobbade elever och friskolor faller ofta en viktig aspekt bort: föräldrarna. De ska ge barnen förutsättningar att klara skolarbetet. Men risken är att många föräldrar inte prioriterar sitt viktiga uppdrag."
Och varför tar inte föräldrarna sitt ansvar?
Kanske för att vi sedan decennier haft en familjepolitik som genom massiv styrning och propaganda ser till att föräldrarna överlåter ansvaret för barnen på staten och institutionerna? Hur kan man sedan tro att föräldrarna ska förstå hur viktiga de faktiskt är för sina barn eller hur mycket tid de bör investera i barnen.
Det verkar nästan finnas en rädsla även hos SvD som har rubriken "Föräldrarna sviker eleverna". Vilka elever ? Det handlar om de egna barnen. Men om det står barnen istället för eleverna så blir sammanhanget smärtsamt tydligt.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
I en debattartikel på SvD Brännpunkt skriver socionomen Fredrik Wastesson;
"I samtalet om skolan, betygen, mobbade elever och friskolor faller ofta en viktig aspekt bort: föräldrarna. De ska ge barnen förutsättningar att klara skolarbetet. Men risken är att många föräldrar inte prioriterar sitt viktiga uppdrag."
Och varför tar inte föräldrarna sitt ansvar?
Kanske för att vi sedan decennier haft en familjepolitik som genom massiv styrning och propaganda ser till att föräldrarna överlåter ansvaret för barnen på staten och institutionerna? Hur kan man sedan tro att föräldrarna ska förstå hur viktiga de faktiskt är för sina barn eller hur mycket tid de bör investera i barnen.
Det verkar nästan finnas en rädsla även hos SvD som har rubriken "Föräldrarna sviker eleverna". Vilka elever ? Det handlar om de egna barnen. Men om det står barnen istället för eleverna så blir sammanhanget smärtsamt tydligt.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
söndag, augusti 24, 2008
Sony Ericsson - ett katastrofval
Småbarnsfamiljer, och hemmafamiljer i synnerhet, måste ofta vända på slantarna. I DN den 24 augusti skriver man hur barn väljer mobiltelefoner och rubriken är "Nokia suger".Men hjälp vad är det för vinkling? Här kan familjer vilseledas och tro att Sony Ericsson är ett bra val.
Själv valde jag med stor omsorg när jag skulle investera i en ny mobil för två år sedan. Jag ville inte ha en mobil med kamera, musik eller för många finesser - utan en vanlig hederlig rejäl mobil.
Valet föll på Sony Ericsson z300i till en kostnad om 1.685 kronor. Ett mycket dåligt val visade det sig.
Efter två år (lagom till garantitiden gått ut) så gick mobilen i två delar. Jag skulle bara svara och hela överdelen lossnade och hängde endast i sladdarna. Mobilen av modellen ihopfällbar hade drabbats av ett konstruktionsfel där det fanns en svaghet i konstruktionen som gjorde att mobilen inte klarade av att man öppnade och stängde den mer än ett visst antal gånger, tydligen.
Det sved naturligtvis, för jag hade räknat med att den skulle hålla mycket längre än två år - speciellt med tanke på att jag använt den så sparsamt. Så jag skrev till Sony Ericsson och berättade vad som hänt och frågade om de kunde göra något åt det här.
Och fick naturligtvis till svar att problemet låg hos mig. Jag hade "tappat", "böjt" eller "klämt" min mobil, vilket naturligtvis inte var sant och det mejlade jag också tillbaka och sa.
Så ett litet tips är på sin plats för varje familj som vill göra en bra investering när ni köper mobil - välj inte Sony Ericsson, för visar sig produkten undermålig så tar de inte sitt ansvar utan låter er ta smällen.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
torsdag, augusti 21, 2008
Vi ställer för stora krav på ettåringar
Inne på alltombarn.se skriver en förtvivlad mamma om hur sonen reagerar när hon lämnar honom ifrån sig till dagis. När jag läser svaret till den förtvivlade mamman så hugger det till i hjärtat, när jag tänker på det lilla pojken och kraven som ställs på honom. Här har vi en liten 1-åring som reagerar med förvivlan över att separeras från sin mamma;
"Hej, min son är 16 månader. Han och jag har alltid haft en bra och nära relation.
Jag började jobba när han var 12 månader och den första månaden efter min jobbstart var han jättearg på mig. Han frös ut mig, skrek när jag skulle klä på honom, byta blöja eller ge honom mat. Jag dög inte till någonting och hans pappa fick alla kramar och pussar. (...)
Men mitt mammahjärta blöder eftersom jag upplever att jag sviker honom och att det är därför han straffar mig.
Med tiden har det blivit bättre och nu under semester så har vi kommit varandra riktigt nära igen. Men nu har jag börjat jobba igen och allt har startat igen. Han känner sig sviken och är arg."
Svaret mamman får är att barn i den här åldern testar gränser och trotsar den person de älskar mest. Därför får mamman rådet att lämna sitt skrikande barn och gå för att sedan "ta tillvara på de lediga stunderna".
Eva Sternberg skriver om vilka konsekvenser det kan få när vi inte tar hänsyn till de små barnens behov:
"Den dagliga separationen från modern och hemmet är förödande för den lille pojkens hjärna. Det tar två år och tre månader utanför moderlivet för ett barn att uppnå tillräcklig mognadsnivå för att vistas utanför hemmet utan att skadas. För pojkar tar det antagligen ännu längre tid. Aldrig tidigare i mänsklighetens historia har en så hög procent av ett lands pojkar utsatts för en så radikal förändring av sina uppväxtförhållanden, som pojkarna i dagens Sverige. Läs mer >>"
Min "mammareaktion" blir direkt att det här är fel. Den här mamman ska inte lämna sitt gråtande barn och gå - han visar ju klart och tydligt att han drabbas mycket hårt och det är signaler som ska tas på allvar. Alla barn är olika och den här lilla killen skulle uppenbarligen behöva vara hemma lite längre med sin mamma (eller pappa), då han inte alls verkar mogen för att separeras från sina föräldrar.
När ska svenska föräldrar få råd baserade på de små barnens behov, istället för råd som gör att barnen tvingas passa in i den svenska modellen (standardlösningen): barn på dagis från ett år och två heltidsarbetande föräldrar?
Personligen så tycker jag att det är ohederligt att inte ge föräldrar bättre och mer seriös information. En dag så kommer de att förstå från vilken bas råden ges, där basen är att det handlar om att alla ska föräldrar och barn ska styras att välja en standardlösning - när det borde handla om att ge råd utifrån varje barns individuella behov.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Läs också några röster ur verkligheten:
Plötslig separationsångest - jobbiga lämningar på dagis
Dagisnoja
Gnällig och bråkig när hon kommer från dagis
Hur kan man tycka att det är roligt att gå från föräldraledighet till jobb?
Beslut om barn saknar barnperspektiv (en förskollärares röst)
"Hej, min son är 16 månader. Han och jag har alltid haft en bra och nära relation.
Jag började jobba när han var 12 månader och den första månaden efter min jobbstart var han jättearg på mig. Han frös ut mig, skrek när jag skulle klä på honom, byta blöja eller ge honom mat. Jag dög inte till någonting och hans pappa fick alla kramar och pussar. (...)
Men mitt mammahjärta blöder eftersom jag upplever att jag sviker honom och att det är därför han straffar mig.
Med tiden har det blivit bättre och nu under semester så har vi kommit varandra riktigt nära igen. Men nu har jag börjat jobba igen och allt har startat igen. Han känner sig sviken och är arg."
Svaret mamman får är att barn i den här åldern testar gränser och trotsar den person de älskar mest. Därför får mamman rådet att lämna sitt skrikande barn och gå för att sedan "ta tillvara på de lediga stunderna".
Eva Sternberg skriver om vilka konsekvenser det kan få när vi inte tar hänsyn till de små barnens behov:
"Den dagliga separationen från modern och hemmet är förödande för den lille pojkens hjärna. Det tar två år och tre månader utanför moderlivet för ett barn att uppnå tillräcklig mognadsnivå för att vistas utanför hemmet utan att skadas. För pojkar tar det antagligen ännu längre tid. Aldrig tidigare i mänsklighetens historia har en så hög procent av ett lands pojkar utsatts för en så radikal förändring av sina uppväxtförhållanden, som pojkarna i dagens Sverige. Läs mer >>"
Min "mammareaktion" blir direkt att det här är fel. Den här mamman ska inte lämna sitt gråtande barn och gå - han visar ju klart och tydligt att han drabbas mycket hårt och det är signaler som ska tas på allvar. Alla barn är olika och den här lilla killen skulle uppenbarligen behöva vara hemma lite längre med sin mamma (eller pappa), då han inte alls verkar mogen för att separeras från sina föräldrar.
När ska svenska föräldrar få råd baserade på de små barnens behov, istället för råd som gör att barnen tvingas passa in i den svenska modellen (standardlösningen): barn på dagis från ett år och två heltidsarbetande föräldrar?
Personligen så tycker jag att det är ohederligt att inte ge föräldrar bättre och mer seriös information. En dag så kommer de att förstå från vilken bas råden ges, där basen är att det handlar om att alla ska föräldrar och barn ska styras att välja en standardlösning - när det borde handla om att ge råd utifrån varje barns individuella behov.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Läs också några röster ur verkligheten:
Plötslig separationsångest - jobbiga lämningar på dagis
Dagisnoja
Gnällig och bråkig när hon kommer från dagis
Hur kan man tycka att det är roligt att gå från föräldraledighet till jobb?
Beslut om barn saknar barnperspektiv (en förskollärares röst)
lördag, augusti 16, 2008
Livet blir aldrig som man tänkt sig
Det är något fascinerande med att se hur livet hela tiden lär oss nya saker - om vi är mottagliga vill säga. Jag hade till exempel ingen aning om hur jag skulle bli som mamma, jag hade inte ens några särskilt bestämda uppfattningar om den saken.
De två sista veckorna av min graviditet var jag inlagd på heltid på specialistmödravården. Varje dag fick jag lämna prov för att se hur mycket äggvita jag läckte, kontrollera hur barnet mådde genom att ta ctg kurva och så lämnade jag blod varannan dag för att se hur njurarna klarade av havandeskapsförgiftningen. Blodtrycket mättes också.
När jag precis gått i in i vecka 36 så samlade jag på mig så mycket vätska att läkarna var tvungna att förlösa mig. Sedan skulle jag bli bra försäkrade alla mig. Jag mådde mycket dåligt under själva snittet, blodtrycket skenade hela tiden och jag minns tydligt hur läkarna sa;
"titta hur hon ser ut inuti, till och med hennes inre organ är vätskefyllda".
När dottern plockats ut fick jag bara se henne som hastigast, sedan försvann de iväg med henne och jag hamnade på uppvaket (det kallas så även om man inte varit sövd). Det var nog där och då som mina mammainstinkter vaknade på allvar - jag ville ha mitt barn hos mig. De sa nej och jag tjatade. Till slut fick jag lov att ha henne hos mig i 30 minuter och jag la henne kvickt på bröstet, nära, nära. Bredvid satt en sjuksköterska och höll "vakt". Jag vet inte om de var mest oroliga över mig eller barnet.
Jag hamnade inte på BB, efter uppvaket, utan skickades tillbaka till specialistmödravården, utan barn,. Hon hamnade på neonatalen. Fast pappan var förstås hos dottern. Väl där hade jag bara en tanke att börja äta, så att jag skulle bli frisk och stark och få vara hos mitt barn. Jag åt kräm och mjölk - och kräktes. Tryckte ner mer kräm och mjölk och kräktes.
På kvällen så ville jag ändå ner till dottern till varje pris. De körde ner hela sängen för jag fick inte gå. Jag hann bara in på avdelningen, så kräktes jag igen. Jag fick inte behålla någonting och mådde pyton minst sagt. Men läkarna hade sagt att jag skulle bli bra, så det var bara att kämpa på.
Riktigt sent på kvällen kom min mamma förbi för att se sitt första barnbarn. Vi var tvungna att ta oss till besöksrummet, för så var reglerna. Mamma och maken går dit med dottern och när de kört mig halvvägs i sängen, så glömmer de mig i korridoren.
Jag kommer aldrig att glömma känslan.
Det som upprörde mig mest var att jag ville till mitt barn - jag hade inte någon som helst lust att släppa henne till någon annan just då. Rent primitiva känslor gjorde att jag släpade mig och den stora otympliga sängen fram i korridoren. Jag förstår inte än idag hur det gick till men jag fick tag i dörrkarmar och lyckades dra mig fram till besöksrummet och in för att få hålla mitt barn. Djupt förorättad var jag också.
Nästa morgon var jag ännu mer inställd på att jag skulle bli frisk så att jag fick vara med dottern. De fick köra ner sängen så att jag kunde amma. Alla kanyler plockades bort och jag trodde att jag var på rätt väg.
Mitt på dagen börjar jag se vita blommor överallt i luften och förstod att något var fel. Det här var ju symptom som de varnat för under själva graviditeten.
Jag ringer på klockan och en sköterska kommer. När jag berättar om symptomen så förstår hon att min hjärna är på väg att svullna och att jag risker att få eklampsi - kramper. Hon får panik och försöker sätta en kanyl i armen, men hittar inte en ven. Jag säger då till henne att hon kan prova med handen, för jag har haft en kanyl där tidigare. Hon låter kanylen i armen hänga kvar, tar en ny kanyl och sätter i handen. Sedan får jag vätskedrivande och sövs ner.
När min mamma och syster ringer senare på dagen vill personalen inte berätta vad som hänt. Först när de tar sig till sjukhuset får de veta att jag är nedsövd. Under samma period har min dotter en andningsuppehåll, men sängen hon ligger i larmar och de kan klara henne.
Vi är nära döden båda två den här dagen och konstigt vore det om inte en sådan händelse får en människa att omvärdera mycket i sitt liv.
Det tog ganska lång tid för mig att komma i form efteråt, men de första dagarna så körde de ner mig till dottern flera gånger om dagen så att jag skulle kunna amma henne. När jag blev lite bättre fick jag sitta i rullstol och efter ytterligare några dagar blev jag tvingad att gå själv. Jag vinglade ner och stöttade mig på väggarna, svimfärdig och jag såg vita prickar framför ögonen - men ner till dotterns avdelning skulle jag.
Hur beskriver man den otroligt starka kärlek jag kände direkt till det här lilla barnet? Jag vet inte, men jag vet att från det hon föddes så var hon den viktigaste personen i mitt liv och alla val jag fattade längre fram utgick helt och hållet från vad jag trodde var bäst för henne.
Efter åtta dagar vägrade jag att vara kvar på BB och släpptes hem efter att ha tjatat och tjatat. Dottern mådde bra och det var det viktigaste. Jag var långt ifrån frisk och hade fortfarande problem med balansen och orken. Dessutom hade jag fått en liten njurskada och läckte fortfarande äggvita och samlade på mig vätska. Men jag ville bara hem.
Mina upplevelser stämde förstås inte alls överens med vad jag hört om graviditet och förlossning, eller vad jag förväntat mig. Och det är så livet kan vara och oftast är. Men i landet Sverige så tar man inte hänsyn till hur livet ser ut i praktiken, utan bara i teorin och utifrån teoretiska tankar skapar politikerna familjepolitiken.
Därför finns sådana som jag inte med i tankarna hos vänstern när de dömer ut familjen,hemmaföräldrarna ellermänniskor som väljer att gå sin egen väg, istället för att göra som majoriteten gör. Jag döms ut som en loser bara för att jag väljer bort att använda mina barn som murbräcka för jämställdhet. Istället gör jag det fulaste av allt - jag väljer att ta hänsyn till mina barns behov och jag litar på att jag och maken som familj, ska ro det hela i land.
När jag läser Maria Svelands tankar i bitterfittan; "en bok om att kärlek inte finns, att barn är en black om den feministiska foten, och män ondsinta förhandlare", Karin Thunbergs tankar; " jag vägrar förhärliga en hemmafrutillvaro à la 50-talet – och jag kan inte se vad vårdnadsbidraget ger för reell valmöjlighet", eller Svend Dahls tankar: "min son är faktiskt inte allt för mig. Och jag kan definitivt inte vara allt för honom"
- så känner jag bara att: ja, vi är olika men ni har inte gått i mina skor, ni har ingen aning om varför jag valt att vara hemma och ge mina barn tid - men ändå tar ni er rätten att kämpa för att stoppa min och andra föräldrars valfrihet.
Det debatten borde handla om är varför vi bara ska ett livsstilsalternativ som accepteras i samhället och stödjs ekonomiskt, trots att alla människor, alla familjer och alla barn är olika.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Läs också:
Ge barnen tid med sina föräldrar
Bengt Ohlsson: Det finns en författare och debattör som skrivit en bok som proklamerar att kärnfamiljen är piss och gulag och kvinnofälla och erotikdödare, och hon har suttit med hakan högt i debatter och kört samma trall, och morgonsofforna har kommit strömmande som de ska, och idisslat henne ordentligt genom löpmage och nätmage och våm och allting.
Utsikt från en skampåle
De två sista veckorna av min graviditet var jag inlagd på heltid på specialistmödravården. Varje dag fick jag lämna prov för att se hur mycket äggvita jag läckte, kontrollera hur barnet mådde genom att ta ctg kurva och så lämnade jag blod varannan dag för att se hur njurarna klarade av havandeskapsförgiftningen. Blodtrycket mättes också.
När jag precis gått i in i vecka 36 så samlade jag på mig så mycket vätska att läkarna var tvungna att förlösa mig. Sedan skulle jag bli bra försäkrade alla mig. Jag mådde mycket dåligt under själva snittet, blodtrycket skenade hela tiden och jag minns tydligt hur läkarna sa;
"titta hur hon ser ut inuti, till och med hennes inre organ är vätskefyllda".
När dottern plockats ut fick jag bara se henne som hastigast, sedan försvann de iväg med henne och jag hamnade på uppvaket (det kallas så även om man inte varit sövd). Det var nog där och då som mina mammainstinkter vaknade på allvar - jag ville ha mitt barn hos mig. De sa nej och jag tjatade. Till slut fick jag lov att ha henne hos mig i 30 minuter och jag la henne kvickt på bröstet, nära, nära. Bredvid satt en sjuksköterska och höll "vakt". Jag vet inte om de var mest oroliga över mig eller barnet.
Jag hamnade inte på BB, efter uppvaket, utan skickades tillbaka till specialistmödravården, utan barn,. Hon hamnade på neonatalen. Fast pappan var förstås hos dottern. Väl där hade jag bara en tanke att börja äta, så att jag skulle bli frisk och stark och få vara hos mitt barn. Jag åt kräm och mjölk - och kräktes. Tryckte ner mer kräm och mjölk och kräktes.
På kvällen så ville jag ändå ner till dottern till varje pris. De körde ner hela sängen för jag fick inte gå. Jag hann bara in på avdelningen, så kräktes jag igen. Jag fick inte behålla någonting och mådde pyton minst sagt. Men läkarna hade sagt att jag skulle bli bra, så det var bara att kämpa på.
Riktigt sent på kvällen kom min mamma förbi för att se sitt första barnbarn. Vi var tvungna att ta oss till besöksrummet, för så var reglerna. Mamma och maken går dit med dottern och när de kört mig halvvägs i sängen, så glömmer de mig i korridoren.
Jag kommer aldrig att glömma känslan.
Det som upprörde mig mest var att jag ville till mitt barn - jag hade inte någon som helst lust att släppa henne till någon annan just då. Rent primitiva känslor gjorde att jag släpade mig och den stora otympliga sängen fram i korridoren. Jag förstår inte än idag hur det gick till men jag fick tag i dörrkarmar och lyckades dra mig fram till besöksrummet och in för att få hålla mitt barn. Djupt förorättad var jag också.
Nästa morgon var jag ännu mer inställd på att jag skulle bli frisk så att jag fick vara med dottern. De fick köra ner sängen så att jag kunde amma. Alla kanyler plockades bort och jag trodde att jag var på rätt väg.
Mitt på dagen börjar jag se vita blommor överallt i luften och förstod att något var fel. Det här var ju symptom som de varnat för under själva graviditeten.
Jag ringer på klockan och en sköterska kommer. När jag berättar om symptomen så förstår hon att min hjärna är på väg att svullna och att jag risker att få eklampsi - kramper. Hon får panik och försöker sätta en kanyl i armen, men hittar inte en ven. Jag säger då till henne att hon kan prova med handen, för jag har haft en kanyl där tidigare. Hon låter kanylen i armen hänga kvar, tar en ny kanyl och sätter i handen. Sedan får jag vätskedrivande och sövs ner.
När min mamma och syster ringer senare på dagen vill personalen inte berätta vad som hänt. Först när de tar sig till sjukhuset får de veta att jag är nedsövd. Under samma period har min dotter en andningsuppehåll, men sängen hon ligger i larmar och de kan klara henne.
Vi är nära döden båda två den här dagen och konstigt vore det om inte en sådan händelse får en människa att omvärdera mycket i sitt liv.
Det tog ganska lång tid för mig att komma i form efteråt, men de första dagarna så körde de ner mig till dottern flera gånger om dagen så att jag skulle kunna amma henne. När jag blev lite bättre fick jag sitta i rullstol och efter ytterligare några dagar blev jag tvingad att gå själv. Jag vinglade ner och stöttade mig på väggarna, svimfärdig och jag såg vita prickar framför ögonen - men ner till dotterns avdelning skulle jag.
Hur beskriver man den otroligt starka kärlek jag kände direkt till det här lilla barnet? Jag vet inte, men jag vet att från det hon föddes så var hon den viktigaste personen i mitt liv och alla val jag fattade längre fram utgick helt och hållet från vad jag trodde var bäst för henne.
Efter åtta dagar vägrade jag att vara kvar på BB och släpptes hem efter att ha tjatat och tjatat. Dottern mådde bra och det var det viktigaste. Jag var långt ifrån frisk och hade fortfarande problem med balansen och orken. Dessutom hade jag fått en liten njurskada och läckte fortfarande äggvita och samlade på mig vätska. Men jag ville bara hem.
Mina upplevelser stämde förstås inte alls överens med vad jag hört om graviditet och förlossning, eller vad jag förväntat mig. Och det är så livet kan vara och oftast är. Men i landet Sverige så tar man inte hänsyn till hur livet ser ut i praktiken, utan bara i teorin och utifrån teoretiska tankar skapar politikerna familjepolitiken.
Därför finns sådana som jag inte med i tankarna hos vänstern när de dömer ut familjen,hemmaföräldrarna ellermänniskor som väljer att gå sin egen väg, istället för att göra som majoriteten gör. Jag döms ut som en loser bara för att jag väljer bort att använda mina barn som murbräcka för jämställdhet. Istället gör jag det fulaste av allt - jag väljer att ta hänsyn till mina barns behov och jag litar på att jag och maken som familj, ska ro det hela i land.
När jag läser Maria Svelands tankar i bitterfittan; "en bok om att kärlek inte finns, att barn är en black om den feministiska foten, och män ondsinta förhandlare", Karin Thunbergs tankar; " jag vägrar förhärliga en hemmafrutillvaro à la 50-talet – och jag kan inte se vad vårdnadsbidraget ger för reell valmöjlighet", eller Svend Dahls tankar: "min son är faktiskt inte allt för mig. Och jag kan definitivt inte vara allt för honom"
- så känner jag bara att: ja, vi är olika men ni har inte gått i mina skor, ni har ingen aning om varför jag valt att vara hemma och ge mina barn tid - men ändå tar ni er rätten att kämpa för att stoppa min och andra föräldrars valfrihet.
Det debatten borde handla om är varför vi bara ska ett livsstilsalternativ som accepteras i samhället och stödjs ekonomiskt, trots att alla människor, alla familjer och alla barn är olika.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Läs också:
Ge barnen tid med sina föräldrar
Bengt Ohlsson: Det finns en författare och debattör som skrivit en bok som proklamerar att kärnfamiljen är piss och gulag och kvinnofälla och erotikdödare, och hon har suttit med hakan högt i debatter och kört samma trall, och morgonsofforna har kommit strömmande som de ska, och idisslat henne ordentligt genom löpmage och nätmage och våm och allting.
Utsikt från en skampåle
torsdag, augusti 14, 2008
Sluta diskriminera föräldralediga!
Jag har länge tjatat om att det är svårt att komma tillrätta med jämställdhetsproblemen om man använder barnen som murbräcka för jämställdhet. Det innebär nämligen en övertro på att om barnen bara separeras så tidigt som möjligt från mamman och hon går ut och arbetar, så blir kvinnor jämställda.
Det där resonmanget är för mig rent idiotiskt. Det enda jag kan se är att om man gör barnen till problemet, istället för att förändra attityden i samhället och i arbetslivet, så kommer också pappor som vill vara hemma att drabbas negativt.
För ett tag sedan pratade jag med en mamma som återvänt till arbetslivet efter sin föräldraledighet. Som sig bör hade hon haft ett samtal med sin (i det här fallet nya chef) chef innan hon började igen, och hade då berättat vad hon förväntade sig inför sin start:
att få tillbaka någon form av eget rum (som alla kollegor hade), egen anknytning, arbetsuppgifter, egen inloggningsidentitet till datorn samt naturligtvis ett välkomnade och att det gick ut information om att hon var tillbaka.
Det blev inget av allt det där.
Första dagen fick hon sitta i ett rum, där kollegan för tillfället var på semester. Ingen visste att hon skulle komma, inget rum var förberett eller ens påtänkt för hennes del, ingen telefon, ingen dator, inget påloggningsid och inga arbetsuppgifter. Löneförhandling? Glöm det.
När det är okej att behandla människor som återkommer från sin föräldraledighet så - då finns det ett klart attitydproblem att arbeta med på just det företaget. Och dessvärre tror jag inte att det är ovanligt att mammor kan bli behandlade så här.
En annan mamma berättade om att hon varit med om något liknande när hon återvände till sin arbetsplats på posten (statliga posten som borde veta bättre). Till råga på allt så låg hon flera tusen kronor efter i lön, då ingen brytt sig om att se till att hon följde med i löneutvecklingen under föräldraledigheten. Yngre nyanställda förmågor hade gått om henne med råge i lön och intresset för att korrigera det hela var minst sagt ljummet hos posten. Ändå hade den här mamman varit lojal och under sin föräldraledighet gått in och arbetat extra på eftermiddagarna när arbetsbelastningen var hög och hon verkligen behövdes.
Otack är världens lön.
En annan mamma berättade nyligen att hon tänker gå upp från 80 procent i tid till heltid. "Det är ingen idé längre att jag arbetar för 80 procent av lönen men 100 procent i arbetsmängd".
De allra flesta arbetsgivare minskar inte på arbetsmängden när någon går ner i tid, utan låter föräldrar få samma mängd arbete men till en lägre ersättning om de nu valt att arbeta 80 procent.
Diskriminering och överutnyttjande av personal!
Ska vi acceptera att det är så här - eller ska vi ta debatten och se till att åstadkomma en förändring?
Många kanske tycker att det är strunt detsamma och om nu kvinnor är så korkade att de är hemma så får de stå sitt kast. Tycker man så då måste man också fråga sig om vi ska ha kvar föräldraledigheten över huvud taget. För ingen ska försöka övertyga mig om att problemet minskar om så kvinnor bara var hemma 6 månader. Om en majoritet av mammorna började vara hemma i 6 månader eller mindre, så skulle situationen vara densamma. Även dessa kvinnor skulle behandlas illa när de kom tillbaka.
Därför att ingenting gjorts åt själva problemet med hur föräldralediga behandlas, istället har barnen gjorts till problemet och själva föräldraskapet.
-Vaki, vaki (som min äldsta brukade säga när hon var 2 år och ville få upp sina trötta föräldrar på morgonen). Nu är det hög tid att vakna upp och se vart den ensidiga synen på barn och föräldraskap i vårt land leder till.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Det där resonmanget är för mig rent idiotiskt. Det enda jag kan se är att om man gör barnen till problemet, istället för att förändra attityden i samhället och i arbetslivet, så kommer också pappor som vill vara hemma att drabbas negativt.
För ett tag sedan pratade jag med en mamma som återvänt till arbetslivet efter sin föräldraledighet. Som sig bör hade hon haft ett samtal med sin (i det här fallet nya chef) chef innan hon började igen, och hade då berättat vad hon förväntade sig inför sin start:
att få tillbaka någon form av eget rum (som alla kollegor hade), egen anknytning, arbetsuppgifter, egen inloggningsidentitet till datorn samt naturligtvis ett välkomnade och att det gick ut information om att hon var tillbaka.
Det blev inget av allt det där.
Första dagen fick hon sitta i ett rum, där kollegan för tillfället var på semester. Ingen visste att hon skulle komma, inget rum var förberett eller ens påtänkt för hennes del, ingen telefon, ingen dator, inget påloggningsid och inga arbetsuppgifter. Löneförhandling? Glöm det.
När det är okej att behandla människor som återkommer från sin föräldraledighet så - då finns det ett klart attitydproblem att arbeta med på just det företaget. Och dessvärre tror jag inte att det är ovanligt att mammor kan bli behandlade så här.
En annan mamma berättade om att hon varit med om något liknande när hon återvände till sin arbetsplats på posten (statliga posten som borde veta bättre). Till råga på allt så låg hon flera tusen kronor efter i lön, då ingen brytt sig om att se till att hon följde med i löneutvecklingen under föräldraledigheten. Yngre nyanställda förmågor hade gått om henne med råge i lön och intresset för att korrigera det hela var minst sagt ljummet hos posten. Ändå hade den här mamman varit lojal och under sin föräldraledighet gått in och arbetat extra på eftermiddagarna när arbetsbelastningen var hög och hon verkligen behövdes.
Otack är världens lön.
En annan mamma berättade nyligen att hon tänker gå upp från 80 procent i tid till heltid. "Det är ingen idé längre att jag arbetar för 80 procent av lönen men 100 procent i arbetsmängd".
De allra flesta arbetsgivare minskar inte på arbetsmängden när någon går ner i tid, utan låter föräldrar få samma mängd arbete men till en lägre ersättning om de nu valt att arbeta 80 procent.
Diskriminering och överutnyttjande av personal!
Ska vi acceptera att det är så här - eller ska vi ta debatten och se till att åstadkomma en förändring?
Många kanske tycker att det är strunt detsamma och om nu kvinnor är så korkade att de är hemma så får de stå sitt kast. Tycker man så då måste man också fråga sig om vi ska ha kvar föräldraledigheten över huvud taget. För ingen ska försöka övertyga mig om att problemet minskar om så kvinnor bara var hemma 6 månader. Om en majoritet av mammorna började vara hemma i 6 månader eller mindre, så skulle situationen vara densamma. Även dessa kvinnor skulle behandlas illa när de kom tillbaka.
Därför att ingenting gjorts åt själva problemet med hur föräldralediga behandlas, istället har barnen gjorts till problemet och själva föräldraskapet.
-Vaki, vaki (som min äldsta brukade säga när hon var 2 år och ville få upp sina trötta föräldrar på morgonen). Nu är det hög tid att vakna upp och se vart den ensidiga synen på barn och föräldraskap i vårt land leder till.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
söndag, augusti 10, 2008
Familjen är grunden för det sociala samspelet
 |
| Thomas_Life (FLICKR) LICENS: CC BY-SA |
Malin Alfvén tror att syskonbråk handlar om barnens personligheter. Jag tror att det säkert kan stämma till en väldigt liten del, men även om vi är olika så måste vi faktiskt öva oss på att fungera ihop socialt och vad kan då vara ett bättre ställe att öva på än i familjen? Syskonbråk kommer alltid att uppstå men det borde inte vara något problem att hantera om förutsättningarna är de rätta. Syskonbråk är absolut inte något som ska pågå någon längre period.
Att ursäkta syskonbråk med olika personligheter och därmed indirekt säga att det inte är så mycket att göra åt, tror jag inte på. Om syskon får växa upp tillsammans och tillbringa så mycket tid som möjligt ihop innan det är dags för skolan, så har man tid att "kitta" ihop familjen. Barnen får chansen att öva upp det sociala och föräldrarna lär sig att hantera de konflikter som uppstår. (Så blir inte chocken så stor heller när barnen helt plötsligt ska tillbringa tid med varandra och föräldrarna under semestern).
Bygger man sedan på en välfungerande syskonkontakt, med nya kontakter där barnen får bjuda hem kompisar och leka i åldersblandade grupper, är mycket vunnet. Under en förälders trygga överinseende får barnen lära sig de grundläggande reglerna för hur man är mot varandra. Man lånar ut sina leksaker, man är sjysst och kompromissar, ger och tar i leken.
Sedan lär sig barn mycket genom att härma. De små lär av de äldre och de äldre får lära sig att visa hänsyn och ta hand om de mindre. Leker barn bara med barn i en grupp i samma ålder är risken (enligt min mening) att barnen istället får väldigt fasta roller där en är högst i hierarkin och en lägst, samt någon/några mittemellen. Variationen är väldigt viktig - att barnen inte bara leker i en grupp med samma barn dag ut och dag in på samma begränsade yta. Under barnens första år krävs det också mycket vuxenkontakt, för att hjälpa barnen på traven.
Vi har väl alla fått rädda våra barn i parken, från något barn som inte haft de grundläggande sociala reglerna. Man ser den egna tvååringen gå fram och säga hej! Och mötas av en spade i huvudet, en kraftig knuff eller en pinne inkörd under ögat. Då har ni mött ett barn som behöver lite hjälp på traven. Det är bara att sätta sig på huk och vänligt men bestämt säga "nej så gör man inte, säg hej istället". Gör du det så har du garanterat fått en ny kompis. Barn gillar vuxna som är tydliga och behandlar dem rättvist. Jag har mött så många aggressiva barn som snabbt fattat galoppen och skinit upp i ett stort leende och blivit sitt rätta sociala jag, bara de fått lite hjälp.
Och små barn behöver hjälp. Lugn och sansad hjälp från en vuxen som är där och ingriper precis då när ett beteende blir fel. För annars riskerar beteendet att "sätta sig" och då kommer det inte att bli roligt i skolan - varken för barnet eller föräldrarna till det barn som inte fått hjälp med att lära sig fungera socialt.
Barn behöver vistas i nya miljöer och lära känna nya kompisar. Just är att lära sig att ta kontakt med andra barn på ett positivt sätt och etablera nya kontakter är väldigt viktigt för framtiden. Det ger en trygghet i att hantera olika sociala situationer. Barn är olika och blyga barn kan behöva längre tid på sig, men blyghet är medfött och något man varsamt kan lära barnen att hantera. Men det är viktigt att inte lämna dem åt sitt öde - de kan behöva en förälderns trygga famn nära.
Jag är en vanlig mamma och mina barn är som barn är mest. Men i vår familj har närvaro, tid och ork att direkt ta tag i saker varit grundläggande. Barn går hela tiden igenom olika utvecklingsfaser och när ett nytt steg är på gång så brukar det bli lite mer "aktivitet". Då har det varit viktigt hantera situation lugnt och sansat - för barn gör som du gör och inte som du säger. Tydlighet med vad som gäller samt att ge barnen en möjlighet att hantera situationen på ett bättre sätt har fungerat bra för oss. Alla ska trivas i en familj och kunna fungera tillsammans och det är det mål man ska arbeta mot. Förstår barnen att de inte är universums centrum, utan att de är en del i en gemenskap där alla ska må bra och trivas, så har man kommit långt.
När barnen blir äldre så blir det mer diskussioner "hon gjorde så" och "det var så här". Själv vägrar jag att ge mig in i några diskussioner om vems felet är utan bollar tillbaka och kräver att de hittar ett acceptabelt sätt att lösa det hela på. Man får bli arg och irriterad på varandra, men sedan är frågan hur man hanterar det? Där ska tyngdpunkten ligga för konflikthantering och syskonbråk.
Sedan finns det en hel del man kan tänka på under semestern. Barn som är varma och druckit för lite blir gnälliga och irriterade. Se till att barnen dricker och äter på regelbunda tider. Resor och miljöombyten brukar märkas på barnen de första dagarna. Har man tålamod och hanterar det rätt, så är allt snart på rätt köl igen.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
fredag, augusti 08, 2008
Kanske gör ny chef Folkhälsoinstitutet mer seriöst
Vi är många föräldrar runt om i vårt avlånga land som ställt oss väldigt frågande till varför den ökande psykiska ohälsan hos barn aldrig utreds. Om det nu är bra för alla små barn att separeras från hemmet vid ett års ålder, för att placeras långa dagar på dagis i stora barngrupper, med lite personal - så borde inte Sveriges barn må så dåligt.
Svenska Dagbladet berättar den 31 juli att Folkhälsoinstitutet ska få en ny generaldirektör: Sarah Wamala, 41-årig docent i samhällsmedicin och medicine doktorn i medicin/folkhälsovetenskap vid Karolinska Institutet.
– Barns uppväxtvillkor och äldres hälsa är två områden som är viktiga att satsa på men vi måste jobba brett och samverka inte minst med näringslivet. Fokus måste ligga på att påverka olika livsstilsfaktorer som det effektivaste sättet att förebygga ohälsa, säger Sarah Wamala.
På folkhälsoinstitutets hemsida står det:
Statens folkhälsoinstitut är en statlig myndighet som har till huvuduppgift att förbättra folkhälsan. Särskild vikt fästs vid insatser för de grupper som är utsatta för de största hälsoriskerna.
Om man till det lägger målområde 3, 5 o h 7 på folkhälsoinstitutets hemsida som handlar om;
3. Trygga och goda uppväxtvillkor
5. Sunda och säkra miljöer och produkter
7. Gott skydd mot smittspridning
så är det lätt att se att folkhälsoinstitutet har en hel del att arbeta med. Under tidigare (s) regering så har folkhälsoinstitutet (med Sven Bremberg i spetsen) varit tongivande som organ för att sprida ensidig information, där riskerna med förskolan förtigits och alternativet hemma helt ignorerats och avfärdats som ett fullgott alternativ.
Förhoppningsvis så får svenska föräldrar nu korrekt och objektiv information, så att de har ett seriöst underlag, baserat på fakta istället för myter, när de ska bestämma om hur barnen ska tillbringa de första viktiga åren.
Och menar Sarah Wamala allvar med att man ska arbeta förebyggande när de gäller barns hälsa, så kommer nog den utredning nu - angående barns allt sämre psykiska hälsa, som många väntar på.
Sist men inte minst så kanske nu förskolebarn äntligen kommer att omfattas av arbetsmiljölagen, så att barnens miljö kan regleras på samma sätt som inom svensk djurhållning där det finns omfattande regler för hur djuren får växa upp. Då kanske barngrupperna kan minskas samtidigt som det blir mer personal.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Det är stor skillnad på teori och praktik, vilken följande diskussion på familjeliv visar. Tyvärr verkar de stackars föräldrarna inte veta varför det hela får fortgå (förskolebarn saknar skydd).
http://www.familjeliv.se/Forum-3-26/m34961278-1.html
Forskare blundar för kunskap om barns behov
Exempel på hur forskningsförnekarna arbetar
Svenska Dagbladet berättar den 31 juli att Folkhälsoinstitutet ska få en ny generaldirektör: Sarah Wamala, 41-årig docent i samhällsmedicin och medicine doktorn i medicin/folkhälsovetenskap vid Karolinska Institutet.
– Barns uppväxtvillkor och äldres hälsa är två områden som är viktiga att satsa på men vi måste jobba brett och samverka inte minst med näringslivet. Fokus måste ligga på att påverka olika livsstilsfaktorer som det effektivaste sättet att förebygga ohälsa, säger Sarah Wamala.
På folkhälsoinstitutets hemsida står det:
Statens folkhälsoinstitut är en statlig myndighet som har till huvuduppgift att förbättra folkhälsan. Särskild vikt fästs vid insatser för de grupper som är utsatta för de största hälsoriskerna.
Om man till det lägger målområde 3, 5 o h 7 på folkhälsoinstitutets hemsida som handlar om;
3. Trygga och goda uppväxtvillkor
5. Sunda och säkra miljöer och produkter
7. Gott skydd mot smittspridning
så är det lätt att se att folkhälsoinstitutet har en hel del att arbeta med. Under tidigare (s) regering så har folkhälsoinstitutet (med Sven Bremberg i spetsen) varit tongivande som organ för att sprida ensidig information, där riskerna med förskolan förtigits och alternativet hemma helt ignorerats och avfärdats som ett fullgott alternativ.
Förhoppningsvis så får svenska föräldrar nu korrekt och objektiv information, så att de har ett seriöst underlag, baserat på fakta istället för myter, när de ska bestämma om hur barnen ska tillbringa de första viktiga åren.
Och menar Sarah Wamala allvar med att man ska arbeta förebyggande när de gäller barns hälsa, så kommer nog den utredning nu - angående barns allt sämre psykiska hälsa, som många väntar på.
Sist men inte minst så kanske nu förskolebarn äntligen kommer att omfattas av arbetsmiljölagen, så att barnens miljö kan regleras på samma sätt som inom svensk djurhållning där det finns omfattande regler för hur djuren får växa upp. Då kanske barngrupperna kan minskas samtidigt som det blir mer personal.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Det är stor skillnad på teori och praktik, vilken följande diskussion på familjeliv visar. Tyvärr verkar de stackars föräldrarna inte veta varför det hela får fortgå (förskolebarn saknar skydd).
http://www.familjeliv.se/Forum-3-26/m34961278-1.html
Forskare blundar för kunskap om barns behov
Exempel på hur forskningsförnekarna arbetar
Svensk familjepolitik skördar nya offer
. Den 5 augusti kom ännu en tydlig varningssignal om att det är något allvarligt fel med svensk familjepolitik. DN rapporterar att sömnmedel och lugnande läkemedel till barn och tonåringar har ökat med drygt 200 procent på fem år.
Det har kommit liknande rapporter tidigare, men av någon konstig anledning så leder till inte till några större reaktioner, trots att det finns en stor risk att lugnande medel och sömnmedel kan skada det växande barnets hjärna.
Torbjörn Åkerstedt, professor, sömn- och stressforskare vid Karolinska Institutet och Stockholms universitet, tycker däremot att det sällan är rätt att skriva ut medicinerna till personer under 20 år.
- Vi vet inte vad som händer om man manipulerar system i en hjärna som inte är färdigutvecklad.
År 2 000 fick cirka 1 000 barn och tonåringar i åldrarna 0–19 år sömnmedel och lugnande läkemedel utskrivet. 2007 var siffran cirka 15 000, enligt tidningen Metro. Den totala mängden dagsdoser som skrevs ut 2007 till barn och ungdomar var enligt Apoteket cirka två miljoner.
Främst är det tonåringar som får medicin, men försäljningen till barn mellan 0–4 år har ökat med 30 procent på två år.
Barn tar tid, barn kräver och behöver tid med sina föräldrar för att få en gynnsam utveckling.
Så här blir resultatet när man inte bygger ett samhälle utifrån barnens behov, utan skapar ett högskattesamhälle där båda föräldrarna ska arbeta heltid och sätta barnet på dagis från ett års ålder.
Barnet får helt enkelt tryckas in i en snäv familjepolitisk ram, som en majoritet tvingas välja av ekonomiska skäl. Sedan smetar man på lite polityr och tröstar föräldrarna med några myter som man upprepar i media, på Folkhälsoinstitutets hemsida och på BVC samt i alla möjliga sammanhang;
"barn som börjar tidigt i förskola blir bättre i matematik - barn som går i förskola blir mer socialt välfungerande".
Det stillar väl det mesta oroliga magkänslan hos många och om en majoritet gör samma sak så måste det väl vara rätt..... eller?
Men resultatet är och förblir nedslående. Ständigt ökande psykisk ohälsa, kraftig ökning av beteendestörningar i skolan (om nu dagis fostrar socialt kompetenta barn så borde det väl synas i skolan?), ständigt sämre matematikkunskaper hos svenska barn.
Istället för att skapa en familjepolitik som tar hänsyn till att barn är olika och ta hänsyn till att alla inte kan bli välfungerande i den standardmodell som erbjuds, så försöker man "plåstra om" de värsta skadorna som familjepolitiken skapar, med sömnmedel, lugnande medel, ökade resurser till BUP (Barn- och ungdomspsykiatriska) och fler assistenter till barn med beteendestörningar.
Vore det inte enklare, bättre och mer mänskligt att arbeta förebyggande och se till att problemen inte uppstår över huvud taget?
Finns det verkligen någon anledning att längre betvivla att föräldrar behöver mer flexibilitet när barnen är små, så att de kan investera den tid, närhet och kärlek i sina barn som de behöver under de första viktiga åren?
Vi står verkligen inför ett viktigt vägval i Sverige och jag hoppas att vi väljer barnen den här gången.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Det har kommit liknande rapporter tidigare, men av någon konstig anledning så leder till inte till några större reaktioner, trots att det finns en stor risk att lugnande medel och sömnmedel kan skada det växande barnets hjärna.
Torbjörn Åkerstedt, professor, sömn- och stressforskare vid Karolinska Institutet och Stockholms universitet, tycker däremot att det sällan är rätt att skriva ut medicinerna till personer under 20 år.
- Vi vet inte vad som händer om man manipulerar system i en hjärna som inte är färdigutvecklad.
År 2 000 fick cirka 1 000 barn och tonåringar i åldrarna 0–19 år sömnmedel och lugnande läkemedel utskrivet. 2007 var siffran cirka 15 000, enligt tidningen Metro. Den totala mängden dagsdoser som skrevs ut 2007 till barn och ungdomar var enligt Apoteket cirka två miljoner.
Främst är det tonåringar som får medicin, men försäljningen till barn mellan 0–4 år har ökat med 30 procent på två år.
Barn tar tid, barn kräver och behöver tid med sina föräldrar för att få en gynnsam utveckling.
Så här blir resultatet när man inte bygger ett samhälle utifrån barnens behov, utan skapar ett högskattesamhälle där båda föräldrarna ska arbeta heltid och sätta barnet på dagis från ett års ålder.
Barnet får helt enkelt tryckas in i en snäv familjepolitisk ram, som en majoritet tvingas välja av ekonomiska skäl. Sedan smetar man på lite polityr och tröstar föräldrarna med några myter som man upprepar i media, på Folkhälsoinstitutets hemsida och på BVC samt i alla möjliga sammanhang;
"barn som börjar tidigt i förskola blir bättre i matematik - barn som går i förskola blir mer socialt välfungerande".
Det stillar väl det mesta oroliga magkänslan hos många och om en majoritet gör samma sak så måste det väl vara rätt..... eller?
Men resultatet är och förblir nedslående. Ständigt ökande psykisk ohälsa, kraftig ökning av beteendestörningar i skolan (om nu dagis fostrar socialt kompetenta barn så borde det väl synas i skolan?), ständigt sämre matematikkunskaper hos svenska barn.
Istället för att skapa en familjepolitik som tar hänsyn till att barn är olika och ta hänsyn till att alla inte kan bli välfungerande i den standardmodell som erbjuds, så försöker man "plåstra om" de värsta skadorna som familjepolitiken skapar, med sömnmedel, lugnande medel, ökade resurser till BUP (Barn- och ungdomspsykiatriska) och fler assistenter till barn med beteendestörningar.
Vore det inte enklare, bättre och mer mänskligt att arbeta förebyggande och se till att problemen inte uppstår över huvud taget?
Finns det verkligen någon anledning att längre betvivla att föräldrar behöver mer flexibilitet när barnen är små, så att de kan investera den tid, närhet och kärlek i sina barn som de behöver under de första viktiga åren?
Vi står verkligen inför ett viktigt vägval i Sverige och jag hoppas att vi väljer barnen den här gången.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
måndag, augusti 04, 2008
Respektera människors livsval
Alla barn är olika och det borde vara självklart att alla föräldrar hade en möjlighet att välja om de vill vara hemma längre än ett år. Men världens högsta skattetryck och en familjepolitik som subventionerar (ger bidrag) till dagisalternativet med stora belopp (150.000 kr/barn och år), så kan de allra flesta inte välja att vara hemma längre. Med ekonomiska styrmedel tvingas föräldrar att välja alternativet två heltidsarbetande föräldrar och barnen på dagis från ett år.
Vårdnadsbidraget är ett litet steg framåt och att systemet blir lite mer rättvist borde inte störa någon eftersom det handlar om det viktigaste vi har - våra barn. Ändå poppar det fortfarande upp en och annan proffstyckare som måste hoppa på hemmaföräldrarna. Nu senast sållar sig Karin Thunberg till skaran i artikeln "Jag vägrar förhärliga hemmafrun"
- och vem har sagt att vårdnadsbidraget innebär att vi ska tillbaka till hemmafrusamhället?
Det handlar om att skapa ett barnvänligare samhälle, (utifrån det samhälle vi har nu), som tar hänsyn till barns behov. Med en alarmerande ökning av den psykiska ohälsan hos barn och när barnen själva skriker efter mer tid med sina föräldrar, så är det dags att se till att barn får mer tid med sina föräldrar. (Givetvis under förutsättning att föräldrarna själva vill också, men det tycker jag att sifoundersökningen om vårdnadsbidraget tyder på).
Och om dessa proffstyckare ändå kunde komma på några nya påhopp - eller förstås skippa dem helt :) . Att prata om hemmafrusamhället och en tillbakagång till något gammalt luktar så mycket propagandaslogans, som det bara går, från socialdemokraternas partihögkvarter. Var är alla nya friska egna tankar? Är det inte det vi behöver?
Men det finns. Föräldrarna i Föräldraupproret - en gräsrotsrörelse som det talas tyst om finns, lever och växer.
Sen tycker jag att det händer att proffstyckarena slirar på sanningen - och de använder gärna sina egna barn som exempel. Det är sällan någon hejd på hur kompetenta och framgångrika deras barn är. Och alla barnen har älskat "sitt dagis". (Fast hittills har jag inte hört något av alla dessa barn säga det själva, utan det är föräldrarnas version). Även Karin använder de egna barnen som bevis för att dagis är bättre än hemma:
"Att utgå från privata erfarenheter är sällan klokt om man vill dra mer generella slutsatser. Ändå kan jag inte bortse från vad jag lärde under mina egna år som småbarnsmamma. Och från alla andra år i umgänget med småbarnsföräldrar. Det fanns – och finns tack och lov fortfarande – en dörr som öppnades varje morgon till den värld som var barnens egen. Från pyttestolarna till sagostunderna och utfärderna – och in mellan potträningen och pärlplattorna smög sig den sociala träning som behövdes inför skolstarten. Att det skulle vara ett garanterat bättre alternativ att barn blir kvar hemma, vårdade av en enda person, är det tydligen inte heller så många som tror."
Men...
.... läser man en artikel i Aftonbladet så framgår det att Karin "bara" har ett eget biologiskt barn och en "massa bonusbarn", vilket inte framgår i Svenska Dagbladet. Jag förnekar inte att man kan ha stort ansvar även för bonusbarn men gissningsvis så finns det kanske någon annan som haft huvudansvaret för dem under deras första år. Och var barnen så viktiga så borde de kanske omnämnas vid namn och ålder precis som det egna biologiska barnet.
Vi föräldrar som önskar oss valfrihet och mer tid med barnen gör det utifrån den starka övertygelsen att våra barn är det viktigaste här i livet. Andra kanske ser jämställdheten som det viktigaste och barnen är då problemet som måste undanröjas. Men alla gör inte samma prioriteringar och det borde kanske framgå lite tydligare emellanåt i alla olika inlägg och påhopp på hemmaföräldrarna.
Karin citeras i Aftonbladet;
"Rädslan att dö gav Karin Thunberg insikt om vad som är viktigast i livet
Vänner, jobb och kärlek. För journalisten Karin Thunberg blev de räddningen när hon fick bröstcancer förra sommaren."
Först och främst vill jag beklaga att Karin fick bröstcancer men jag känner ändå att jag vill använda det här citat i sammanhanget. För när jag läste dessa rader i Aftonbladet så framgick det återigen så tydligt varför hemmaföräldrarna och proffstyckarna många gånger talar förbi varandra - vi gör helt enkelt olika prioriteringar här i livet. Men jag lägger mig inte i eller bedriver kampanjer mot hur proffstyckarna lever sina liv eller vilka prioriteringar de gör.
Jag vill och alla andra hemmaföräldrar vill bara ha rätten att fatta våra egna livsval utan att andra ska raljera över det.
Kanske är det dags att proffstyckarna inser det och slutar upp med att klanka ner på hemmaalternativet. Och vill man så gärna berätta om oss, så använd då våra egna förklaringar till varför vi vill vara hemma - istället för att bara basunera ut en massa propagandaslogans som skapats på något partihögkvarter!
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Läs också:
En debatt som lätt kantrar
Vårdnadsbidraget visar ideologisk sprängkraft på fler sätt
Vårdnadsbidraget är ett litet steg framåt och att systemet blir lite mer rättvist borde inte störa någon eftersom det handlar om det viktigaste vi har - våra barn. Ändå poppar det fortfarande upp en och annan proffstyckare som måste hoppa på hemmaföräldrarna. Nu senast sållar sig Karin Thunberg till skaran i artikeln "Jag vägrar förhärliga hemmafrun"
- och vem har sagt att vårdnadsbidraget innebär att vi ska tillbaka till hemmafrusamhället?
Det handlar om att skapa ett barnvänligare samhälle, (utifrån det samhälle vi har nu), som tar hänsyn till barns behov. Med en alarmerande ökning av den psykiska ohälsan hos barn och när barnen själva skriker efter mer tid med sina föräldrar, så är det dags att se till att barn får mer tid med sina föräldrar. (Givetvis under förutsättning att föräldrarna själva vill också, men det tycker jag att sifoundersökningen om vårdnadsbidraget tyder på).
Och om dessa proffstyckare ändå kunde komma på några nya påhopp - eller förstås skippa dem helt :) . Att prata om hemmafrusamhället och en tillbakagång till något gammalt luktar så mycket propagandaslogans, som det bara går, från socialdemokraternas partihögkvarter. Var är alla nya friska egna tankar? Är det inte det vi behöver?
Men det finns. Föräldrarna i Föräldraupproret - en gräsrotsrörelse som det talas tyst om finns, lever och växer.
Sen tycker jag att det händer att proffstyckarena slirar på sanningen - och de använder gärna sina egna barn som exempel. Det är sällan någon hejd på hur kompetenta och framgångrika deras barn är. Och alla barnen har älskat "sitt dagis". (Fast hittills har jag inte hört något av alla dessa barn säga det själva, utan det är föräldrarnas version). Även Karin använder de egna barnen som bevis för att dagis är bättre än hemma:
"Att utgå från privata erfarenheter är sällan klokt om man vill dra mer generella slutsatser. Ändå kan jag inte bortse från vad jag lärde under mina egna år som småbarnsmamma. Och från alla andra år i umgänget med småbarnsföräldrar. Det fanns – och finns tack och lov fortfarande – en dörr som öppnades varje morgon till den värld som var barnens egen. Från pyttestolarna till sagostunderna och utfärderna – och in mellan potträningen och pärlplattorna smög sig den sociala träning som behövdes inför skolstarten. Att det skulle vara ett garanterat bättre alternativ att barn blir kvar hemma, vårdade av en enda person, är det tydligen inte heller så många som tror."
Men...
.... läser man en artikel i Aftonbladet så framgår det att Karin "bara" har ett eget biologiskt barn och en "massa bonusbarn", vilket inte framgår i Svenska Dagbladet. Jag förnekar inte att man kan ha stort ansvar även för bonusbarn men gissningsvis så finns det kanske någon annan som haft huvudansvaret för dem under deras första år. Och var barnen så viktiga så borde de kanske omnämnas vid namn och ålder precis som det egna biologiska barnet.
Vi föräldrar som önskar oss valfrihet och mer tid med barnen gör det utifrån den starka övertygelsen att våra barn är det viktigaste här i livet. Andra kanske ser jämställdheten som det viktigaste och barnen är då problemet som måste undanröjas. Men alla gör inte samma prioriteringar och det borde kanske framgå lite tydligare emellanåt i alla olika inlägg och påhopp på hemmaföräldrarna.
Karin citeras i Aftonbladet;
"Rädslan att dö gav Karin Thunberg insikt om vad som är viktigast i livet
Vänner, jobb och kärlek. För journalisten Karin Thunberg blev de räddningen när hon fick bröstcancer förra sommaren."
Först och främst vill jag beklaga att Karin fick bröstcancer men jag känner ändå att jag vill använda det här citat i sammanhanget. För när jag läste dessa rader i Aftonbladet så framgick det återigen så tydligt varför hemmaföräldrarna och proffstyckarna många gånger talar förbi varandra - vi gör helt enkelt olika prioriteringar här i livet. Men jag lägger mig inte i eller bedriver kampanjer mot hur proffstyckarna lever sina liv eller vilka prioriteringar de gör.
Jag vill och alla andra hemmaföräldrar vill bara ha rätten att fatta våra egna livsval utan att andra ska raljera över det.
Kanske är det dags att proffstyckarna inser det och slutar upp med att klanka ner på hemmaalternativet. Och vill man så gärna berätta om oss, så använd då våra egna förklaringar till varför vi vill vara hemma - istället för att bara basunera ut en massa propagandaslogans som skapats på något partihögkvarter!
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Läs också:
En debatt som lätt kantrar
Vårdnadsbidraget visar ideologisk sprängkraft på fler sätt
lördag, juli 26, 2008
Höj vårdnadsbidraget och höj åldern
Äntligen vårdnadsbidrag i många kommuner, men i DN rapporterar man att få ansökningar hittills kommit in. Men allt är relativt - vad är få ansökningar?
Vårdnadsbidraget är nytt och det är inte många som känner till att det finns. Sedan är det sällan som vårdnadsbidraget presenteras som något positivt i media. Dessutom invaggas föräldrar fortfarande i tron att dagis är ett måste från ett års ålder för att barn ska få social kompetens och bli bra i matematik. Och målgruppen? Hur många har flera barn mellan 1-3 år. Ska man vara hemma med flera barn, men bara få ersättning för det barn som är i en så snäv åldersram, så blir det förstås svårt ekonomiskt.
Så visst finns det mycket som kan bli bättre. Men det är ju bra om effekterna kommer fram i media så att politikerna kan korrigera det hela:
* Vårdnadsbidraget bör höjas och hamna i nivå med dagisbidraget (dagissubventionen som är cirka 150.000 kronor per barn och år).
* Vårdnadsbidraget bör omfatta barn i samma ålder som dagisbidraget (1-5 år).
* Regelverket kring vilka som får ta ut och inte är för krångligt och måste förenklas.
Idag har vi ett system som innebär att vi via skatten betalar ut ett tämligen högt dagisbidrag (dagissubvention) till de familjer som väljer dagis, så att de endast behöver betala en blygsam summa själva. Ska vi behålla det systemet så bör också andra barnomsorgsalternativ subventioneras lika mycket. Det pratas ju så mycket om att förskolan är till för barnen, men barn är olika och vill man välja något annat så ska man som förälder kunna göra det.
Har inte barnet en fungerande anknytning eller är infektionskänsligt så kan konsekvenserna blir synnerligen negativa om föräldrar tvingas, med ekonomiska styrmedel, att välja förskola från ett års ålder.
Du kan vara sjukskriven, förtidspensionär, arbetslös, föräldraledig, hemmaförälder, eller bara ha särskilda skäl och ändå få ta del av dagisbidraget. Det finns inte längre någon koppling till arbete utanför hemmet och erhållande av dagisbidraget (subventionen).
I det läget är det inte acceptabelt att ha skilda ersättningar för olika barnsomsorgsalternativ.
Toppen med valfrihet och fler barnomsorgsalternativ - äntligen säger alla engagerade i Föräldrapproret - men nu måste vi korrigera det som kan bli bättre med vårdnadsbidraget och se till att vi får en rättvis barnomsorg på allvar.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Läs också:
Dagisinfektioner
Svenska barn allt sämre i matematik
Artiklar om förskolan
Vårdnadsbidraget är nytt och det är inte många som känner till att det finns. Sedan är det sällan som vårdnadsbidraget presenteras som något positivt i media. Dessutom invaggas föräldrar fortfarande i tron att dagis är ett måste från ett års ålder för att barn ska få social kompetens och bli bra i matematik. Och målgruppen? Hur många har flera barn mellan 1-3 år. Ska man vara hemma med flera barn, men bara få ersättning för det barn som är i en så snäv åldersram, så blir det förstås svårt ekonomiskt.
Så visst finns det mycket som kan bli bättre. Men det är ju bra om effekterna kommer fram i media så att politikerna kan korrigera det hela:
* Vårdnadsbidraget bör höjas och hamna i nivå med dagisbidraget (dagissubventionen som är cirka 150.000 kronor per barn och år).
* Vårdnadsbidraget bör omfatta barn i samma ålder som dagisbidraget (1-5 år).
* Regelverket kring vilka som får ta ut och inte är för krångligt och måste förenklas.
Idag har vi ett system som innebär att vi via skatten betalar ut ett tämligen högt dagisbidrag (dagissubvention) till de familjer som väljer dagis, så att de endast behöver betala en blygsam summa själva. Ska vi behålla det systemet så bör också andra barnomsorgsalternativ subventioneras lika mycket. Det pratas ju så mycket om att förskolan är till för barnen, men barn är olika och vill man välja något annat så ska man som förälder kunna göra det.
Har inte barnet en fungerande anknytning eller är infektionskänsligt så kan konsekvenserna blir synnerligen negativa om föräldrar tvingas, med ekonomiska styrmedel, att välja förskola från ett års ålder.
Du kan vara sjukskriven, förtidspensionär, arbetslös, föräldraledig, hemmaförälder, eller bara ha särskilda skäl och ändå få ta del av dagisbidraget. Det finns inte längre någon koppling till arbete utanför hemmet och erhållande av dagisbidraget (subventionen).
I det läget är det inte acceptabelt att ha skilda ersättningar för olika barnsomsorgsalternativ.
Toppen med valfrihet och fler barnomsorgsalternativ - äntligen säger alla engagerade i Föräldrapproret - men nu måste vi korrigera det som kan bli bättre med vårdnadsbidraget och se till att vi får en rättvis barnomsorg på allvar.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Läs också:
Dagisinfektioner
Svenska barn allt sämre i matematik
Artiklar om förskolan
söndag, juli 20, 2008
Modigt Dilba att du vågar ifrågasätta
Jag beundrar människor som vågar ifrågasätta - det är de människorna som driver samhällsutvecklingen framåt. I Dagens Nyheter ifrågasätter Dilsa Demirbag-Sten hur bra dagis egentligen är för barn. Det är sällan vi får läsa något i media där dagens familjepolitik ifrågasätts och ändå finns det väldigt mycket att ifrågasätta.
Propagandan säger att det är på dagis barn formas till socialt välfungerande individer och ändå bara ökar beteendestörningarna hos barn, vilket märks inte minst i skolan. Detta trots att över 80 procent av alla barn gått på dagis från ett års ålder. Den psykiska ohälsan ökar också och har antagit katastrofala proportioner.
Men det är så tyst i media.
Var är debatten om familjepolitiken? Ska vi fortsätta med en familjepolitik som ger stora bidrag till föräldrar som sätter sina barn på dagis eller ska vi se till att ge bidrag till (subventionera) fler barnomsorgsalternativ - där också hemmaförälder är ett självklart alternativ?
Ska vi våga öppna upp debatten och diskutera de problem som finns på dagis eller ska en utveckling som, just nu i Skåne, innebär att man startar utedagis för att spara lokalkostnader - få fortgå utan att någon vågar ifrågasätta om det är en fullgod lösning för små barn?
Varför har inte min debattartikel "förskolebarn saknar skydd" fått fler föräldrar att reagera? Där berättar jag klart och tydligt om att förra regeringen avslog att förskolebarn (och fritidsbarn) ska omfattas av arbetsmiljölagen. Om inte föräldrarna skyddar sina barn - vem ska göra det då? Utan en lag som reglerar hur miljön för de minsta ska vara kan kommunerna ha "utedagis" (utan lokaler för barnen att vara i), stora barngrupper, lite personal, hög bullernivå och många "icke-lindriga" skador hos barn - utan att man behöver göra något. Utan att man behöver stå till svars för hur barnen får tillbringa sina dagar.
Jag tror att väldigt många föräldrar idag är vilseledda, de får inte korrekt information och många söker den inte heller. Alltför många gömmer sig fortfarande bakom Bengt-Erik Andersson vilseledande undersökning. (Det är bara att söka på nätet eller läsa Per Kågesons "Tid för barn" så får man veta hur falsk denna undersökning är). Eller så suger de åt sig av propagandan från Lärarförbundet om att dagisbarn blir bättre än hemmabarn i matematik. Lika felaktigt det. Svenska barn visar upp allt sämre kunskaper i matematik och det är mammans utbildningsnivå som avgör hur duktiga barnen blir i matematik.
Kanske kan vi äntligen få en av regeringen tillsatt utredning som vågar titta på om det finns ett samband mellan den ökande psykiska ohälsan hos barn och dagens familjepolitik. Föräldrar (och vissa förskollärare) börjar alltmer ifrågasätta om det system som subventioneras från staten idag med cirka 150.000 kronor per barn och år (dagisbidrag), verkligen är det bästa för alla barn.
Hur som helst så måste föräldrar få mer objektiv information än den propaganda de matats med hittills och media måste lära sig att följa med i utvecklingen och berätta om gräsrötternas kamp som Föräldraupproret, istället för att försöka leda den och berätta för människor vilka åsikter som är de "rätta". Mitt tips är att media ska häva mörkläggningen av problemen i familjepolitiken och släppa fram gräsrötterna som har en mängd med bra idéer för hur vi ska ge våra barn en bättre uppväxt.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Läs också:
Låt föräldrar få veta riskerna med dagis
Tidig dagisstart skyddar mot allergi - en farlig myt
Per Kågeson: Sverige borde följa FN:s barnkonvention
Öppna upp debatten och rädda barnen
Artiklar om jämställdhet
Artiklar om familjepolitiken
Artiklar om anknytning
Artiklar om förskolan
Nina Björk får kulturstipendium - "står i dissonans med den övriga mediekören"
Propagandan säger att det är på dagis barn formas till socialt välfungerande individer och ändå bara ökar beteendestörningarna hos barn, vilket märks inte minst i skolan. Detta trots att över 80 procent av alla barn gått på dagis från ett års ålder. Den psykiska ohälsan ökar också och har antagit katastrofala proportioner.
Men det är så tyst i media.
Var är debatten om familjepolitiken? Ska vi fortsätta med en familjepolitik som ger stora bidrag till föräldrar som sätter sina barn på dagis eller ska vi se till att ge bidrag till (subventionera) fler barnomsorgsalternativ - där också hemmaförälder är ett självklart alternativ?
Ska vi våga öppna upp debatten och diskutera de problem som finns på dagis eller ska en utveckling som, just nu i Skåne, innebär att man startar utedagis för att spara lokalkostnader - få fortgå utan att någon vågar ifrågasätta om det är en fullgod lösning för små barn?
Varför har inte min debattartikel "förskolebarn saknar skydd" fått fler föräldrar att reagera? Där berättar jag klart och tydligt om att förra regeringen avslog att förskolebarn (och fritidsbarn) ska omfattas av arbetsmiljölagen. Om inte föräldrarna skyddar sina barn - vem ska göra det då? Utan en lag som reglerar hur miljön för de minsta ska vara kan kommunerna ha "utedagis" (utan lokaler för barnen att vara i), stora barngrupper, lite personal, hög bullernivå och många "icke-lindriga" skador hos barn - utan att man behöver göra något. Utan att man behöver stå till svars för hur barnen får tillbringa sina dagar.
Jag tror att väldigt många föräldrar idag är vilseledda, de får inte korrekt information och många söker den inte heller. Alltför många gömmer sig fortfarande bakom Bengt-Erik Andersson vilseledande undersökning. (Det är bara att söka på nätet eller läsa Per Kågesons "Tid för barn" så får man veta hur falsk denna undersökning är). Eller så suger de åt sig av propagandan från Lärarförbundet om att dagisbarn blir bättre än hemmabarn i matematik. Lika felaktigt det. Svenska barn visar upp allt sämre kunskaper i matematik och det är mammans utbildningsnivå som avgör hur duktiga barnen blir i matematik.
Kanske kan vi äntligen få en av regeringen tillsatt utredning som vågar titta på om det finns ett samband mellan den ökande psykiska ohälsan hos barn och dagens familjepolitik. Föräldrar (och vissa förskollärare) börjar alltmer ifrågasätta om det system som subventioneras från staten idag med cirka 150.000 kronor per barn och år (dagisbidrag), verkligen är det bästa för alla barn.
Hur som helst så måste föräldrar få mer objektiv information än den propaganda de matats med hittills och media måste lära sig att följa med i utvecklingen och berätta om gräsrötternas kamp som Föräldraupproret, istället för att försöka leda den och berätta för människor vilka åsikter som är de "rätta". Mitt tips är att media ska häva mörkläggningen av problemen i familjepolitiken och släppa fram gräsrötterna som har en mängd med bra idéer för hur vi ska ge våra barn en bättre uppväxt.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Läs också:
Låt föräldrar få veta riskerna med dagis
Tidig dagisstart skyddar mot allergi - en farlig myt
Per Kågeson: Sverige borde följa FN:s barnkonvention
Öppna upp debatten och rädda barnen
Artiklar om jämställdhet
Artiklar om familjepolitiken
Artiklar om anknytning
Artiklar om förskolan
Nina Björk får kulturstipendium - "står i dissonans med den övriga mediekören"
måndag, juli 14, 2008
Barn har rätt till närhet, kärlek och bekräftelse
 |
| Foto: Eduardo Zarate (FLICKR) LICENS: CC BY-SA |
- Jag har ont i axeln sa han och tittade på mig med sina stora blå ögon.
- Oj, då. Har du ramlat, frågade jag?
- Ja, jag cyklade omkull.
Sedan följde en lång utläggning om hur han cyklat och ramlat när styret åkte "så". Han gjorde en liten uppvisning med cykeln och han pratade och pratade. Helt plötsligt börjar han berätta att hans mamma väntar barn och att han haft ett syskon som dött. Jag står en lång stund och bara lyssnar och får veta allt om mammans dåliga rygg och att lillasyskonet var två år när han dog.
Det här var en lite kille med mycket oro inför framtiden och han hade uppenbarligen stort behov av att få prata med någon vuxen. Vid sådana tillfällen känner man sig ganska hjälplös, men jag försökte lyssna och bekräfta hans känslor och förhoppningsvis så lindrade vår lilla pratstund lite av hans ångest. Det var något rörande över hela hans uppenbarelse.
Svenska barn har tillgång till ett samhälle med hög konsumtion men har de tillgång till den närhet, kärlek och bekräftelse som de har behov av och rätt till?
I Svenska Dagbladet så skriver Anna Larsson (aktiv förskoleförespråkare) om de ökande samtalen, till BRIS:
"Vi verkar vara på väg att överföra vår lyckofascism på våra barn. Faktum är att svikna i kärlek blir de flesta. De som är rädda för att hålla tal är fler än de som njuter av det. Dåligt självförtroende har vi alla. Och 40 procent av alla människor lider någon gång i livet av depression. Det kanske rent av är en naturlig del av att vara människa. Det finns två sätt att se på livet: Antingen fortsätter vi jaga lyckan i varje minut. Och tror att det är något fel på oss när vi inte hittar den. Eller så omfamnar vi oss själva som de ofullkomliga varelser vi är och erkänner att livet faktiskt är rätt kämpigt. Och blir glatt överraskade när lyckan ändå drabbar oss."
Men faktum är att det är föräldrarnas ansvar (eller vuxenvärldens ansvar) att hjälpa barnen att möta livets motgångar, att stötta dem genom livet, att prata, att ge tid, att finnas där och bekräfta barnens känslor. Eftersom den psykiska ohälsan ökar så kraftigt - så är frågan om det beror på att "är på väg att överföra lyckofascismen på våra barn" - eller om det beror på att vi inte ger våra barn tid.
Problemet ligger inte hos barnen - problemet ligger i familjepolitiken som separerar barnen för tidigt. Och som skapar ett samhälle där barnen inte får den tid med sin familj som de behöver för att klara av att möta livets motgångar.
Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk
Läs också:
En debatt som lätt kantrar
Hemmaföräldrar - ett hatat alternativ av "proffstyckarna".
lördag, juli 12, 2008
När oliktänkande förföljs på ett aggressivt sätt
 |
| Madeleine Lidman 1976 Foto: Privat |
Det är nog så att vi alla har ett bagage med oss som påverkar hur vi ser på olika saker. Mitt bagage är helt klart mina upplevelser från Sverige på 70-talet - ett samhälle som inte accepterade olika åsikter och uppfattningar - allt var så styrt och likriktat. Alla minns väl bilarna med klistermärken av socialdemokraternas ros. Men var fanns bilarna med klistermärken från de andra partierna? Socialdemokraterna kunde tryggt och stolt berätta var de stod - alla andra fick vara försiktiga för de kunde drabbas av påhopp eller en repa i lacken. Det var "fult" att inte vara socialdemokrat.
I 70-talets Sverige var det bäst att tala tyst om att man inte delade de socialdemokratiska värderingarna. Jag har pratat med många som kände rädsla och inte vågade säga öppet om de hade en annan politiskt åsikt. Vi barn fick snabbt lära oss att det inte var någon idé att fråga föräldrarna om var de stod politiskt, "sådant pratar man inte om". De var likadant hemma hos flera av mina kompisar - de som inte hade en socialdemokratisk ros på bilen.
En dag kom syrran hem och ville gå med i unga örnar - "en jättekul klubb där man fick göra en massa roliga saker". Syrrans kompis Annika var med där. Mamma sa nej, men hon sa aldrig varför.
Skolan skulle vara politiskt oberoende men jag minns tydligt hur vi i årskurs 6 fick en lärare som predikade om hur fantastiska socialdemokraterna var. Varje dag matades vi med samma politiska budskap och vi tröttnade allt mer. Det här var år 1976, vi var tolv år gamla och naturligtvis inte särskilt duktiga på att bemöta lärarens indoktrinering. Sedan var vi sårbara, vi var i en beroendeställning till läraren, han satte våra betyg. Hur mycket skulle vi våga käfta emot med tanke på det? Det mest nesliga var att det var valår och vi fick jämt höra "socialdemokraterna kommer att vinna, de vinner alltid. De har alltid haft makten och de kommer alltid att ha makten".
Just den kommentaren retade oss enormt och jag minns hur en av killarna i klassen en dag gjorde något som jag tyckte var väldigt modigt. Och då ska man minnas hur det politiska klimatet var, hur gamla vi var och hur underlägsna vi var. En dag gick han fram till vår socialdemokratiske lärare och överräckte ett tändsticksplån med ett moderatmärke på. Alla som såg applåderade. Det var en protest "jag vågar utmana dig och jag vågar stå för att jag inte delar dina åsikter". Killen hette Niklas Johansson och den där lilla händelsen har etsat sig fast hos mig - den lilla människan som protesterar mot överheten (makten).
Det är modigt när man inte vet vad repressalierna blir.
Vi fick vår "hämnd" och vi fick tillbaka tron på rättvisan och demokratin det året eftersom socialdemokraterna inte vann (som läraren sagt). Även skolvalet gick som det brukade - moderaterna vann. Jag tror man måste ha levt i Sverige under de "kalla åren" för att förstå hur stort just det maktskiftet var för många som inte delade socialdemokraternas åsikter. Min farbror var så till sig av lycka att han sprang med svenska flaggan upp och ner framför riksdagshuset. Nu blev inte resultatet så lyckat, men då måste man också förstå hur genomsyrat samhället var av socialdemokraternas långa maktinnehav (och är än idag), men det är en annan historia.
Jag tror att det är farligt om ett parti regerar för länge i ett land. Goda tankar och idéer riskerar att skruvas till och få helt andra effekter än vad som var tänkt från början. Och om debatten då stryps med allehanda medel, så går det inte heller att komma tillrätta med avarterna. Men det värsta är att när ett parti har haft makten för länge så tror en del människor att det bara kan (får) finnas just det partiets åsikter. De reagerar otroligt aggressivt när andra människor ger uttryck för sina (annorlunda) åsikter.
Det skrämmer mig lika mycket som de hotfulla samtalen från facket som drabbade min far (och mig som barn). Här på bloggen har jag tidigare skrivit "Med rädslan som följeslagare" om mina känslor inför att som liten gräsrot utmana socialdemokraternas familjepolitik (anammad även av många inom alliansen tyvärr).
På senare tid har min blogg fått en hel del anonyma kommentarer från nyupplagda namn (som saknar en riktig blogg till) och en av dessa har klivit över en gräns. När inläggen blir aggressiva och går på mig som person, då kommer den gamla obehagskänslan från barndomen tillbaka.
Jag berättar vad jag heter och var jag står och vilka mina mål är. Det är helt okej för mig att debattera mina inlägg på bloggen - så länge nivån är seriös och konstruktiv. Mitt mål är att väcka tankar och ifrågasätta nuvarande system. Nu är jag inte politiskt "skolad", jag tillhör inte makten - inte heller "den första statsmakten journalisterna" - utan jag representerar gräsrötterna.
Det är viktigt att komma ihåg. Jag är bara en vanlig mamma.
Tydligen finns det människor som börjar se mig som ett hot och till "Henrik" som vill att jag ska publicera ett av hans inlägg som dryper av påhopp mellan raderna vill jag bara säga:
- Visst kan du hoppa på mig som person och få mig att känna obehag och rädsla. Är det inte bättre att kliva fram ur anonymiteten och ha en seriös debatt med argument som inte dryper av hat? En öppen debatt sker mellan människor som vågar stå för och berätta vilka de är.
Mitt arbete som gräsrot med att ifrågasätta familjepolitiken och arbeta för att den ska bli bättre ska inte ske genom att någon försöker tvinga mig i försvarsställning, där all energi ska gå åt till att besvara en massa påhopp. Den fällan tänker jag inte falla i. Den som vill "diskutera" är välkommen att göra det - men berätta gärna vem du är och var du står. Det är ärligare och mer givande för alla läsare. Berätta också gärna varför du inte håller med och hur du tycker att man kan göra istället.
Madeleine Lidman
Läs också:
Staten fostrar barnen bäst
Valets välregisserade skandaler
Gräsrötterna vill ha en ärlig valrörelse
En hammare i huvudet på alliansen
LO hotar alliansens väljare
Hallengren vågar inte debattera
Almedalen -ssu marscherar
Lena Hallengren vägrar svara på Madeleine Lidmans frågor
Folkhemstanken kontra valfrihetstanken
Sverige ett intolerant land
Media mörklägger problemen kring familjepolitiken
Journalisterna - den första statsmakten
Vårdnadsbidraget triggar till elakheter
onsdag, juli 09, 2008
Gudrun Schyman är hopplöst ute
Almedalen, Visby, politiker, sommar och sol. Igår såg jag en ensam Gudrun Schyman stå utanför ringmuren och mässa sitt vanliga budskap:
Vi kvinnor lider under patriarkatets förtryck (alla män är elaka och vill att vi ska bli hemmafruar och passa upp på dem), förskolorna ska byggas ut (och givetvis vara det enda alternativet) och hemmaföräldrar är bläh - för om någon väljer att vara med barnen så blir det alltid kvinnan, enligt Gudruns resonemang. Samhället ska inte diskriminera några grupper (hemmaföräldrar undanaget förstås) och FI (Feministiskt initiativ) är de som har lösningen för jämställdhet - och den heter "död åt kärnfamiljen". Det var Gudruns budskap i ett nötskal.
Som avslutning berättade Gudrun att det kostade pengar att hyra högtalaranläggningen och mumlade något om att hon tänkte gå runt, när hon var klar, och samla in 20 kronor mot att man kunde vinna en friggebod (en gammal valstuga eller nåt). Två unga tjejer gick runt och försökte dela ut informationsblad under Gudruns tal, som ingen av de förbipasserande ville ha. Gudruns försök att närma sig människor gav inte heller något resultat, så budskapet gick helt tydligt inte hem.
Det var nästan sorgligt att se henne stå där, totalt ovetande om att det inte är år 1968 längre. Hennes budskap kändes så gammalt och förlegat. Ser hon inte eller vill hon inte se var vi befinner oss anno år 2008? Nu har vi facit i hand och kan se vad som hände när vi trodde att lösningen på jämtställdhetsproblemen var att använda barnen som murbräcka. Med ekonomiska styrmedel och intensiv propaganda om hur bra det är för barn att tillbringa det mesta av sin vakna tid på dagis från ett år - har en majoritet av Sveriges föräldrar tvingats in i "rätt" fålla.
Men det har ett pris.
Och det priset får våra barn betala och kan vi tydligt se i den ständigt ökande psykiska ohälsan.
Kvinnorna mår inte heller bra och papporna kämpar säkerligen på så gott de kan de med, i den föräldrafälla de hamnat. Kvinnor och män samarbetar så gott de kan kring sina barn men barnen mår inte bra. Förskollärarna gör vad de kan men med stora barngrupper, lite personal och barn som går långa dagar (många även på loven), är det säkert inte lätt. Alla försöker överleva i det som är - men det fungerar inte.
Så är läget just nu och frågan är vad vi gör då?
Mitt förslag är att vi skapar en acceptans för att barn behöver tid med sina föräldrar. Inte genom millimeterrättvisa i tid. I olika perioder kan föräldrarna ge olika mycket tid, bara de planerar och ser till att finnas där i möjligaste mån. Låt föräldrarna bestämma själva.
Med en acceptans i samhället för att föräldraskap är viktigt, så kan också attityden i arbetslivet förändras. Jag tror att många arbetsgivare hellre låter småbarnsföräldrar ta en längre paus - och tar in en vikarie - än låter någon komma tillbaka innan barnets immunförsvar är tillräckligt utvecklat - till följd att de vabbar mer än de är på jobbet.
Att vara hemmaförälder är ett arbete - erkänn det. För vi ser ju vad som händer när föräldrar inte ges möjlighet att avsätta den tid som behövs för att kunna utföra ett bra jobb - beteendestörningarna hos barnen ökar. Och då ropas det på resurser och då får det kosta pengar. Varför inte investera de pengarna i barnen under småbarnsåren istället?
Gudrun Schyman har inte lösningarna (eller vänstern som har ett liknande synsätt) - inte heller alliansen har förstått allvaret - de vacklar än hit och dit och vågar ännu inte skrota den gamla socialdemokratiska familjepolitiken helt.
De som sitter inne med svaret är gräsrötterna. Så lyssna på de där vanliga små människorna som lever i den verklighet som politikerna har konstruerat. De vet vad som kan göras bättre. Våga överlåta åt gräsrötterna att fatta egna beslut!
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
p.s
Några timmar efter Gudrun Schymans sorgligt ensamma framträdande, utan någon tydlig publik alls - så hade Kristdemokraterna samlats på samma ställe. Där var det fullt med familjer och barn på besök. (Men det kommer inte media att rapportera om, för då skulle de häva sin "mörkläggning" - vilket de är långt ifrån beredda att göra ännu).
Läs också lite olika åsikter kring Gudrun Schymans "död åt kärnfamiljen":
SvD Brännpunkt - Spotta inte på kärnfamiljen
På marsch för familjen
Leve familjen! - Ryktet om familjens död betydligt överdrivet
Sex myter om äktenskap och familj
Vi kvinnor lider under patriarkatets förtryck (alla män är elaka och vill att vi ska bli hemmafruar och passa upp på dem), förskolorna ska byggas ut (och givetvis vara det enda alternativet) och hemmaföräldrar är bläh - för om någon väljer att vara med barnen så blir det alltid kvinnan, enligt Gudruns resonemang. Samhället ska inte diskriminera några grupper (hemmaföräldrar undanaget förstås) och FI (Feministiskt initiativ) är de som har lösningen för jämställdhet - och den heter "död åt kärnfamiljen". Det var Gudruns budskap i ett nötskal.
Som avslutning berättade Gudrun att det kostade pengar att hyra högtalaranläggningen och mumlade något om att hon tänkte gå runt, när hon var klar, och samla in 20 kronor mot att man kunde vinna en friggebod (en gammal valstuga eller nåt). Två unga tjejer gick runt och försökte dela ut informationsblad under Gudruns tal, som ingen av de förbipasserande ville ha. Gudruns försök att närma sig människor gav inte heller något resultat, så budskapet gick helt tydligt inte hem.
Det var nästan sorgligt att se henne stå där, totalt ovetande om att det inte är år 1968 längre. Hennes budskap kändes så gammalt och förlegat. Ser hon inte eller vill hon inte se var vi befinner oss anno år 2008? Nu har vi facit i hand och kan se vad som hände när vi trodde att lösningen på jämtställdhetsproblemen var att använda barnen som murbräcka. Med ekonomiska styrmedel och intensiv propaganda om hur bra det är för barn att tillbringa det mesta av sin vakna tid på dagis från ett år - har en majoritet av Sveriges föräldrar tvingats in i "rätt" fålla.
Men det har ett pris.
Och det priset får våra barn betala och kan vi tydligt se i den ständigt ökande psykiska ohälsan.
Kvinnorna mår inte heller bra och papporna kämpar säkerligen på så gott de kan de med, i den föräldrafälla de hamnat. Kvinnor och män samarbetar så gott de kan kring sina barn men barnen mår inte bra. Förskollärarna gör vad de kan men med stora barngrupper, lite personal och barn som går långa dagar (många även på loven), är det säkert inte lätt. Alla försöker överleva i det som är - men det fungerar inte.
Så är läget just nu och frågan är vad vi gör då?
Mitt förslag är att vi skapar en acceptans för att barn behöver tid med sina föräldrar. Inte genom millimeterrättvisa i tid. I olika perioder kan föräldrarna ge olika mycket tid, bara de planerar och ser till att finnas där i möjligaste mån. Låt föräldrarna bestämma själva.
Med en acceptans i samhället för att föräldraskap är viktigt, så kan också attityden i arbetslivet förändras. Jag tror att många arbetsgivare hellre låter småbarnsföräldrar ta en längre paus - och tar in en vikarie - än låter någon komma tillbaka innan barnets immunförsvar är tillräckligt utvecklat - till följd att de vabbar mer än de är på jobbet.
Att vara hemmaförälder är ett arbete - erkänn det. För vi ser ju vad som händer när föräldrar inte ges möjlighet att avsätta den tid som behövs för att kunna utföra ett bra jobb - beteendestörningarna hos barnen ökar. Och då ropas det på resurser och då får det kosta pengar. Varför inte investera de pengarna i barnen under småbarnsåren istället?
Gudrun Schyman har inte lösningarna (eller vänstern som har ett liknande synsätt) - inte heller alliansen har förstått allvaret - de vacklar än hit och dit och vågar ännu inte skrota den gamla socialdemokratiska familjepolitiken helt.
De som sitter inne med svaret är gräsrötterna. Så lyssna på de där vanliga små människorna som lever i den verklighet som politikerna har konstruerat. De vet vad som kan göras bättre. Våga överlåta åt gräsrötterna att fatta egna beslut!
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
p.s
Några timmar efter Gudrun Schymans sorgligt ensamma framträdande, utan någon tydlig publik alls - så hade Kristdemokraterna samlats på samma ställe. Där var det fullt med familjer och barn på besök. (Men det kommer inte media att rapportera om, för då skulle de häva sin "mörkläggning" - vilket de är långt ifrån beredda att göra ännu).
Läs också lite olika åsikter kring Gudrun Schymans "död åt kärnfamiljen":
SvD Brännpunkt - Spotta inte på kärnfamiljen
På marsch för familjen
Leve familjen! - Ryktet om familjens död betydligt överdrivet
Sex myter om äktenskap och familj
måndag, juli 07, 2008
Folkhemmet - det dolda chippet som styr våra tankar?
Jag brukar ofta tänka att vi människor ser världen genom olika glasögon i olika färger och nyanser och att det styr vår världsbild. Men ibland känns det som om vi lever i "twilight zone" där människor har ett datachip inopererat i hjärnan som styr vilka beslut de "får" fatta. På det chippet står det "folkhemmet".
Hur kan en vision som skapades för så många år sedan ha fått ett sådant genomslag att människor per automatik formar och lever sina liv efter dess ramar och riktlinjer - utan att reflektera?
Och hur kommer det sig att även om en majoritet lever efter folkhemstankarna, så finns det människor som stannar upp och ifrågasätter?
"Ifrågasättarnas" röst och historia är det som intresserar mig och gör mig nyfiken. Ett samhälle ska och bör vara i ständig förändring. För hur ska vi annars kunna åtgärda det som kan bli bättre? Hur ska vi annars, till exempel, kunna komma tillrätta med den ständigt ökande psykiska ohälsan hos barn - om vi inte törs ställa frågan varför?
Dagens Nyheter har en serie om Folkhemmet;
"Gamla, goa trygga Sverige. Ett blågult folkhem för alla. Eller? DN Söndag har bett sex skribenter att ge sin bild av det svenska folkhemmet 2008."
Journalisten PM Nilsson skriver i sitt inlägg - Folkhemmet byggde dagens moderater;
"Efter nio månaders hundraprocentig föräldraledighet och några månader in på hämtapådagis-livet gjorde jag några intervjuer för Expressen för att i någon mån reda ut varför jag levde som jag gjorde. Fanns det någon djupare politisk förklaring till min hets hem klockan tre? Till min fullständiga anpassning till dagis? Till min generations klockartro på kommunal barnomsorg?"
PM Nilsson verkar vara en journalist som börjar "vakna" och ifrågasätta. Det är intressant när det händer och det har hänt förr. Nina Björk vaknade en dag och skrev ett utmärkt inlägg om magkänsla och varför vi accepterar att lämna barn på dagis, som gallskriker och klamrar sig fast vid förälderns ben.
Eftersom det gick att chatta med PM Nilsson idag så skrev jag följande fråga (som moderatern faktiskt valde att ta med i sin helhet till min stora förvåning):
"Hej! Det som skrämmer mig med folkhemmet är den totala likriktningen och bristen på valfrihet. Varför är det så skrämmande för många journalister att berätta om att det finns människor som inte väljer två heltidsarbetande föräldrar och dagis från 1 år till sina barn? Varför berättar ni på DN inte om vad som händer i Östra Göinge, där föräldrar kämpar för att vårdnadsbidraget ska införas. När man mörklägger och vägrar berätta att det finns ett föräldrauppror i Sverige, sätts demokratin ur spel och det är allvarligt. Varför det sker är verkligen något att fundera på. Jämställdhet uppnås inte med barnen som murbräcka. Läs gärna på www.hemmaforaldrar.se/tankesmedja.htm "
PM Nilsson svarade:
"Hej, det finns väldigt många som inte sätter 1-åringar på dagis. Jag gjorde inte det. De flesta löser ju det där inom föräldraförsäkringen. Vårdnadsbidraget tycker jag är ok."
.....Och det var ett "politikersvar", undanglidande och undvikande - och inte ett svar på min fråga. Sedan är det faktiskt så att de allra flesta småttingar börjar när de är 1 år, trots att all expertis säger att man bör vänta med dagis tills barnet är minst 2 år och helst 3 år.
Under sin tid på Expressen skriver PM Nilsson, precis som han säger, artiklar om barn. Bland annat skriver han i artikeln - Vad händer med pojkarna?:
"Brottsstatistiken är förödande. Pojkar, eller unga män, begår i praktiken alla våldsbrott, hatbrott, sexualbrott, och så vidare. Fast samhället har blivit oändligt mycket rikare och skolorna mycket mer sofistikerade i sociala frågor ligger de aggressiva brotten på samma nivå eller strax över."
Och hans lösning är:
"Pojkarna behöver bli mer som flickor. De behöver sitta i knät på dagis. De behöver ta ansvar för ordningen i klassrummet. De behöver lära sig empati och rita hjärtan och tycka om fröken. Pojkar har också känslor."
Ja, kanske det. Visst kanske dagis kan hjälpa till på traven, men faktum är att PM Nilsson missar hela biten med anknytning och hur den fungerar (eller inte). En fungerande anknytning är helt och hållet upp till föräldrarna. "Älskade barn blir inte våldtäktsmän". En fungerande anknytning är dessutom A och O för hur barnen kommer att bete sig i framtiden och så länge en majoritet av journalisterna vägrar att se (eller inte är mogna för att ta till sig den kunskapen) - så har vi ett stort problem.
För att sammanfatta läget just nu, så befinner vi oss i en tid när vissa journalister lite yrvaket börjar märka att något är fel - ja till och med väldigt mycket och skrämmande fel - när man tittar på den psykiska ohälsan hos barn och när man tittar på vilka beteendestörningar de har.
Det betyder att vi befinner oss i ett läge där vi borde ha en stark och öppen debatt kring familjepolitiken. Varför har vi då inte det?
Det är en fråga vi borde fortsätta att ställa till journalisterna.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
p.s
Det ska bli spännande att se om någon av DN:s sex tillfrågade skribenter kan sägas representera hemmaföräldrarna -för deras syn på folkhemmet är ett synnerligen viktigt inslag i detta likriktade land.
Läs också:
Artiklar om anknytning
Hur kan en vision som skapades för så många år sedan ha fått ett sådant genomslag att människor per automatik formar och lever sina liv efter dess ramar och riktlinjer - utan att reflektera?
Och hur kommer det sig att även om en majoritet lever efter folkhemstankarna, så finns det människor som stannar upp och ifrågasätter?
"Ifrågasättarnas" röst och historia är det som intresserar mig och gör mig nyfiken. Ett samhälle ska och bör vara i ständig förändring. För hur ska vi annars kunna åtgärda det som kan bli bättre? Hur ska vi annars, till exempel, kunna komma tillrätta med den ständigt ökande psykiska ohälsan hos barn - om vi inte törs ställa frågan varför?
Dagens Nyheter har en serie om Folkhemmet;
"Gamla, goa trygga Sverige. Ett blågult folkhem för alla. Eller? DN Söndag har bett sex skribenter att ge sin bild av det svenska folkhemmet 2008."
Journalisten PM Nilsson skriver i sitt inlägg - Folkhemmet byggde dagens moderater;
"Efter nio månaders hundraprocentig föräldraledighet och några månader in på hämtapådagis-livet gjorde jag några intervjuer för Expressen för att i någon mån reda ut varför jag levde som jag gjorde. Fanns det någon djupare politisk förklaring till min hets hem klockan tre? Till min fullständiga anpassning till dagis? Till min generations klockartro på kommunal barnomsorg?"
PM Nilsson verkar vara en journalist som börjar "vakna" och ifrågasätta. Det är intressant när det händer och det har hänt förr. Nina Björk vaknade en dag och skrev ett utmärkt inlägg om magkänsla och varför vi accepterar att lämna barn på dagis, som gallskriker och klamrar sig fast vid förälderns ben.
Eftersom det gick att chatta med PM Nilsson idag så skrev jag följande fråga (som moderatern faktiskt valde att ta med i sin helhet till min stora förvåning):
"Hej! Det som skrämmer mig med folkhemmet är den totala likriktningen och bristen på valfrihet. Varför är det så skrämmande för många journalister att berätta om att det finns människor som inte väljer två heltidsarbetande föräldrar och dagis från 1 år till sina barn? Varför berättar ni på DN inte om vad som händer i Östra Göinge, där föräldrar kämpar för att vårdnadsbidraget ska införas. När man mörklägger och vägrar berätta att det finns ett föräldrauppror i Sverige, sätts demokratin ur spel och det är allvarligt. Varför det sker är verkligen något att fundera på. Jämställdhet uppnås inte med barnen som murbräcka. Läs gärna på www.hemmaforaldrar.se/tankesmedja.htm "
PM Nilsson svarade:
"Hej, det finns väldigt många som inte sätter 1-åringar på dagis. Jag gjorde inte det. De flesta löser ju det där inom föräldraförsäkringen. Vårdnadsbidraget tycker jag är ok."
.....Och det var ett "politikersvar", undanglidande och undvikande - och inte ett svar på min fråga. Sedan är det faktiskt så att de allra flesta småttingar börjar när de är 1 år, trots att all expertis säger att man bör vänta med dagis tills barnet är minst 2 år och helst 3 år.
Under sin tid på Expressen skriver PM Nilsson, precis som han säger, artiklar om barn. Bland annat skriver han i artikeln - Vad händer med pojkarna?:
"Brottsstatistiken är förödande. Pojkar, eller unga män, begår i praktiken alla våldsbrott, hatbrott, sexualbrott, och så vidare. Fast samhället har blivit oändligt mycket rikare och skolorna mycket mer sofistikerade i sociala frågor ligger de aggressiva brotten på samma nivå eller strax över."
Och hans lösning är:
"Pojkarna behöver bli mer som flickor. De behöver sitta i knät på dagis. De behöver ta ansvar för ordningen i klassrummet. De behöver lära sig empati och rita hjärtan och tycka om fröken. Pojkar har också känslor."
Ja, kanske det. Visst kanske dagis kan hjälpa till på traven, men faktum är att PM Nilsson missar hela biten med anknytning och hur den fungerar (eller inte). En fungerande anknytning är helt och hållet upp till föräldrarna. "Älskade barn blir inte våldtäktsmän". En fungerande anknytning är dessutom A och O för hur barnen kommer att bete sig i framtiden och så länge en majoritet av journalisterna vägrar att se (eller inte är mogna för att ta till sig den kunskapen) - så har vi ett stort problem.
För att sammanfatta läget just nu, så befinner vi oss i en tid när vissa journalister lite yrvaket börjar märka att något är fel - ja till och med väldigt mycket och skrämmande fel - när man tittar på den psykiska ohälsan hos barn och när man tittar på vilka beteendestörningar de har.
Det betyder att vi befinner oss i ett läge där vi borde ha en stark och öppen debatt kring familjepolitiken. Varför har vi då inte det?
Det är en fråga vi borde fortsätta att ställa till journalisterna.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
p.s
Det ska bli spännande att se om någon av DN:s sex tillfrågade skribenter kan sägas representera hemmaföräldrarna -för deras syn på folkhemmet är ett synnerligen viktigt inslag i detta likriktade land.
Läs också:
Artiklar om anknytning
fredag, juli 04, 2008
Ny familjepolitik är ett kliv framåt - inte bakåt
Tidigare i mänsklighetens historia levde vi ganska uppdelat och arbetet med omsorgen och vården om de egna barnen, föll på kvinnan. Men ett arbete var det. Frågan är när det inte längre sågs som ett arbete? Hur blev det så och varför accepterar vi den beskrivningen? Om det inte är ett arbete, hur kommer det sig att det blir ett arbete om två mammor (eller pappor) byter barn med varandra? Tar du hand om någon annans barn är det ett arbete - men inte när det handlar om dina egna.
Det här synsättet måste vara den största politiska bluffen de senaste hundra åren och det leder till att många kvinnor hamnar i en synnerligen skadlig kvinnofälla, när de försöker kombinera heltidsarbete utanför hemmet samtidigt som de har små barn.
Senast i skaran som kollapsat i den här kvinnofällan är Charlotte Perelli. För inte så länge sedan var syntes hon leende i alla tidningar och fick mycket beröm och erkännande för att hon inte bara var mamma, utan också hårt arbetande artist. (Hon verkar dessutom som en väldigt engagerad mamma som vill investera tid i sina barn, varför de fått följa med på turnéerna).
Men hade det inte varit bättre om vi haft ett samhälle som inte "tvingade" kvinnor till detta dubbelarbete? Vid dubbelarbete finns det inga marginaler för att möta livet motgångar, små eller stora. För några månader sedan var det Kristina Axén Olin som inte längre orkade under oket av hårt dubbelarbete.
Men proffstyckarna fortsätter att slå dövörat till för att det finns en problematik med att inte se vård och omsorg om barn som ett arbete. Niklas Ekdal, ledarskribent på Dagens Nyheter (tidningen som vägrar rapportera om gräsrötternas kamp för valfrihet), skriver följande appropå ännu en rapport om psykisk ohälsa hos barn;
"Det visar sig att de svenska barnen oftare än andra har huvudvärk. Bara 11 procent av 15-åringarna tycker mycket om skolan. Av flickorna i den åldern känner sig 37 procent deppade.Det är en hög siffra, 37 procent, hur man än väljer att tolka den. Folkhälsokatastrof om så många tjejer verkligen är deprimerade. Nästan lika tragiskt om så många känner att tummen ner är "rätt" reaktion på frågan.Varför har det blivit så här?Tolkningarna brukar följa ideologiska ryggmärgsreflexer. Tidig dagisstart och slapp skola har gjort barnen otrygga, säger de som drömmer sig tillbaka till 50-talet."
Drömmer sig tillbaka till 50-talet......
Jag har sagt det förut och jag säger det igen - hemmaföräldrarna vill inte ha tillbaka något gammalt - vi vill ha något nytt. Vi ser hur den psykiska ohälsan hos barn bara ökar och de allra flesta förstår att den finns ett samband mellan det och dagens familjepolitik. Alltså vill vi ändra på familjepolitiken och göra den mer flexibel. Vi vill ha ett samhälle som accepterar och förstår att barn behöver sina föräldrar. Om den attityden sätter sig så blir den också enklare för båda föräldrarna att hitta en balans mellan arbete utanför hemmet och i hemmet.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Läs också:
Niklas Ekdal: Barnets århundrade
Småbarnsfamiljer har svårt med livspusslet
6 av 10 kvinnor känner stress i ekorrhjulet
Homo sapiens tid för barnen - ett framgångrecept
Snälla proffstyckare - var inte rädda för oss hemmaföräldrar
Utsikt från en skampåle
Det här synsättet måste vara den största politiska bluffen de senaste hundra åren och det leder till att många kvinnor hamnar i en synnerligen skadlig kvinnofälla, när de försöker kombinera heltidsarbete utanför hemmet samtidigt som de har små barn.
Senast i skaran som kollapsat i den här kvinnofällan är Charlotte Perelli. För inte så länge sedan var syntes hon leende i alla tidningar och fick mycket beröm och erkännande för att hon inte bara var mamma, utan också hårt arbetande artist. (Hon verkar dessutom som en väldigt engagerad mamma som vill investera tid i sina barn, varför de fått följa med på turnéerna).
Men hade det inte varit bättre om vi haft ett samhälle som inte "tvingade" kvinnor till detta dubbelarbete? Vid dubbelarbete finns det inga marginaler för att möta livet motgångar, små eller stora. För några månader sedan var det Kristina Axén Olin som inte längre orkade under oket av hårt dubbelarbete.
Men proffstyckarna fortsätter att slå dövörat till för att det finns en problematik med att inte se vård och omsorg om barn som ett arbete. Niklas Ekdal, ledarskribent på Dagens Nyheter (tidningen som vägrar rapportera om gräsrötternas kamp för valfrihet), skriver följande appropå ännu en rapport om psykisk ohälsa hos barn;
"Det visar sig att de svenska barnen oftare än andra har huvudvärk. Bara 11 procent av 15-åringarna tycker mycket om skolan. Av flickorna i den åldern känner sig 37 procent deppade.Det är en hög siffra, 37 procent, hur man än väljer att tolka den. Folkhälsokatastrof om så många tjejer verkligen är deprimerade. Nästan lika tragiskt om så många känner att tummen ner är "rätt" reaktion på frågan.Varför har det blivit så här?Tolkningarna brukar följa ideologiska ryggmärgsreflexer. Tidig dagisstart och slapp skola har gjort barnen otrygga, säger de som drömmer sig tillbaka till 50-talet."
Drömmer sig tillbaka till 50-talet......
Jag har sagt det förut och jag säger det igen - hemmaföräldrarna vill inte ha tillbaka något gammalt - vi vill ha något nytt. Vi ser hur den psykiska ohälsan hos barn bara ökar och de allra flesta förstår att den finns ett samband mellan det och dagens familjepolitik. Alltså vill vi ändra på familjepolitiken och göra den mer flexibel. Vi vill ha ett samhälle som accepterar och förstår att barn behöver sina föräldrar. Om den attityden sätter sig så blir den också enklare för båda föräldrarna att hitta en balans mellan arbete utanför hemmet och i hemmet.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Läs också:
Niklas Ekdal: Barnets århundrade
Småbarnsfamiljer har svårt med livspusslet
6 av 10 kvinnor känner stress i ekorrhjulet
Homo sapiens tid för barnen - ett framgångrecept
Snälla proffstyckare - var inte rädda för oss hemmaföräldrar
Utsikt från en skampåle
torsdag, juli 03, 2008
Låt barnen vara med - men hjälp dem att bete sig "rätt"
"Barn ska synas men inte höras", sa man ofta på skämt under min barndom på de Lidmanska släktmiddagarna. Men så var det naturligtvis inte. Vi barn fick synas och vi fick höras - bara vi följde vett och etikett reglerna någorlunda och visade vanlig hänsyn. Det var en självklarhet att vi fick sitta med de vuxna vid det vackert dukade bordet. Och hade vi något att säga, så lyssnade de vuxna givetvis med stort intresse. Det stärkte självförtroendet och "fostrade" oss. Svenska Dagbladet skriver den 3 juli att dess läsare vill ha barnfria zoner.
Jag kan till viss del förstå det med tanke på hur svenska föräldrar släpper sina barn vind för våg numera, utan vägledning i hur man interagerar på ett bra sätt med andra människor.
Min mammas mantra har också alltid varit "det är aldrig barnets fel, när det uppför sig illa". En fras som jag ofta fått upprepa inombords när jag irriterar mig över hur väldigt många barn beter sig på grund av att de saknar social kompetens. De kan helt enkelt inte de grundläggande reglerna för hur man beter sig ute i olika sociala sammanhang - och det är verkligen inte deras fel.
Barn måste få vara med i affären när föräldrar handlar, på fester (inte alla och inte alltid men ofta), ute på restauranger - ja de måste få vara med där ute i samhället där allting sker. Men det är föräldrarnas ansvar att hjälpa dem och berätta hur man ska bete sig - att vänligt men bestämt tillrättavisa dem, när de gör något som stör andra. Och får de totalspel så är det bara att gå därifrån och på så sätt sätta en tydlig gräns. Sedan får man försöka igen. Vi människor ska kunna vistas tillsammans över åldersgränserna. Det är berikande och givande för alla.
I min närhet ser jag en syskonskara på fyra barn tätt. De tar hand om varandra och hjälper varandra. Mellanpojken på fyra väntar alltid på lillasyster 1 ½ och ser till att hon inte kommer på efterkälken. Dessa fyra barn klarar sig synnerligen väl i olika sociala sammanhang och de fungerar väldigt väl med andra barn också - trots att de aldrig gått på dagis. Fyra synnerligen kompetenta barn och vad heter framgångsreceptet? Jo, förutom att de har föräldrar som ger dem tid, så har de fått växa upp tillsammans och tillbringa mycket tid ihop. Något att tänka på när vi numera lever i en tid där många syskon inte får tillbringa sina första viktiga år tillsammans, då de äldre syskonen per automatik placeras på dagis, när mamma (eller pappa) är hemma med lillasyskonet. Ett regelrätt feltänk (i mina ögon) att inte låta barn "socialiseras" med sina syskon och i sin familj.
Nej, vi behöver inte några barnfria zoner i Stockholm (eller någon annan stans) men vi behöver öppna ögonen och inse att det är föräldrarnas ansvar att se till att barnen fungerar socialt, vi måste ge ansvaret för barnen tillbaka till föräldrarna och stärka dem i föräldrarollen. Det behövs inte pedagogisk utbildning för att lära barn saker - bara vanligt hederligt sunt förnuft och en förståelse för vad föräldrarollen faktiskt går ut på.
Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk
Jag kan till viss del förstå det med tanke på hur svenska föräldrar släpper sina barn vind för våg numera, utan vägledning i hur man interagerar på ett bra sätt med andra människor.
Min mammas mantra har också alltid varit "det är aldrig barnets fel, när det uppför sig illa". En fras som jag ofta fått upprepa inombords när jag irriterar mig över hur väldigt många barn beter sig på grund av att de saknar social kompetens. De kan helt enkelt inte de grundläggande reglerna för hur man beter sig ute i olika sociala sammanhang - och det är verkligen inte deras fel.
Barn måste få vara med i affären när föräldrar handlar, på fester (inte alla och inte alltid men ofta), ute på restauranger - ja de måste få vara med där ute i samhället där allting sker. Men det är föräldrarnas ansvar att hjälpa dem och berätta hur man ska bete sig - att vänligt men bestämt tillrättavisa dem, när de gör något som stör andra. Och får de totalspel så är det bara att gå därifrån och på så sätt sätta en tydlig gräns. Sedan får man försöka igen. Vi människor ska kunna vistas tillsammans över åldersgränserna. Det är berikande och givande för alla.
I min närhet ser jag en syskonskara på fyra barn tätt. De tar hand om varandra och hjälper varandra. Mellanpojken på fyra väntar alltid på lillasyster 1 ½ och ser till att hon inte kommer på efterkälken. Dessa fyra barn klarar sig synnerligen väl i olika sociala sammanhang och de fungerar väldigt väl med andra barn också - trots att de aldrig gått på dagis. Fyra synnerligen kompetenta barn och vad heter framgångsreceptet? Jo, förutom att de har föräldrar som ger dem tid, så har de fått växa upp tillsammans och tillbringa mycket tid ihop. Något att tänka på när vi numera lever i en tid där många syskon inte får tillbringa sina första viktiga år tillsammans, då de äldre syskonen per automatik placeras på dagis, när mamma (eller pappa) är hemma med lillasyskonet. Ett regelrätt feltänk (i mina ögon) att inte låta barn "socialiseras" med sina syskon och i sin familj.
Nej, vi behöver inte några barnfria zoner i Stockholm (eller någon annan stans) men vi behöver öppna ögonen och inse att det är föräldrarnas ansvar att se till att barnen fungerar socialt, vi måste ge ansvaret för barnen tillbaka till föräldrarna och stärka dem i föräldrarollen. Det behövs inte pedagogisk utbildning för att lära barn saker - bara vanligt hederligt sunt förnuft och en förståelse för vad föräldrarollen faktiskt går ut på.
Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk
onsdag, juni 25, 2008
Sluta försöka tiga ihjäl hemmaföräldrarnas kamp
Jag minns en mamma som sa över mitt huvud en gång; "ja, titta hon är 15 år och har hela livet framför sig". Nu har det snart gått 30 år sedan jag hörde den frasen. Jag tittar på mina egna barn och känner hur fort livet går och hur kort det är. Men hur förmedlar man till sina barn hur viktigt det är att vara rädd om och ta till vara på dagarna som går - utan att skapa stress hos dem? Jag tror inte att det går att förklara men jag kan förmedla genom min livsstil vad jag tycker är viktigt i våra korta liv och hoppas att det är en hjälp på vägen.
Mina barn är för mig prioritet ett. När jag läst om anknytning och när jag förstått hur viktigt det är för barn med trygghet, traditioner och fasta rutiner och tid med sina föräldrar, så har jag försökt ge dem just det. En värdegrund att stå på som förhoppningsvis underlättar för dem att forma sina egna liv. Eftersom jag själv haft en närvarande pappa, så har det varit självklart för mig och maken att arbeta för att också han ska ha en lika stor del i deras liv som jag har.
Istället för att vi båda gick och arbetade heltid, så att ingen av oss fick tid med barnen, så valde vi en lösning där jag var hemma men istället bjöd in pappan i gemenskapen och såg till att han blev delaktig. Det gick eftersom han vid ett jobb byte förklarade att han inte kunde jobba över på grund av att han var småbarnspappa. Sedan valde han att jobba in tid i veckorna så att han kunde sluta vid 13.00 tiden på fredagarna och då tillbringa tid med barnen. Han var alltid hemma vid 17.00 tiden och kunde då ge barnen tid. Vi fördelade också hemarbetet på ett sätt som passade oss, inte millimeterrättvisa - men maken fick ta tvätt, matlagning (kvällsmålet) och handla mat. Jag vet många familjer där kvinnan arbetar heltid och ändå tar alla dessa bitar också - men i medias ögon är de jämställda eftersom båda jobbar utanför hemmet. Jag undrar just om inte det är den största kvinnofällan av alla och en starkt bidragande orsak till att så många kvinnor blir utbrända.
Det har inte varit helt lätt att få ihop det här pusslet med att en stannat hemma, eftersom vi lever i ett samhälle som med ekonomiska styrmedel motarbetar hemmaalternativet. Särbeskattningen har slagit hårt mot vår familj och nedskrivningen av hemmaföräldrar i media har inte underlättat min karriär.
Men viljan att hitta lösningar för att vi skulle få tid med barnen, för att vi skulle kunna ge dem långa härliga sommarlov och en mindre stressig tillvaro har fått mig att bli kreativ. Trots "dumstämpeln" som proffstyckarna satt i min panna, så känner jag mig glad och stolt över att jag valde att kämpa för att ta den här vägen på livets stig. Tiden med barnen har utvecklat mig och fått mig att lära mig nya saker hela tiden. Jag har startat eget, lärt mig göra hemsidor, startat en nättidning och ett nätverk för hemmaföräldrar, utvecklat mitt skrivande, gått en kurs på Poppius och fått en kunskap om hur allt är uppbyggt och hur politiker och media styr våra liv, hur de väljer att vinkla och sortera bort nyheter för att försöka vara med och styra samhällsutvecklingen.
Ta bara Christina Panfalk, som kämpar så tappert för att få ekonomisk möjlighet att vara hemma lite längre med sin son i socialdemokratiska Östra Göinge. Hon har samlat in tillräckligt många namn för att kräva en folkomröstning i frågan om vårdnadsbidraget, men (s) kan ändå fortsätta att säga nej även till en folkomröstning. En skribent från Dagens Nyheter var i kontakt med Christina och ville veta mer.
Är det någon som har läst om det som händer i Östra Göinge i Dagens Nyheter?
NEJ. Naturligtvis väljer DN:s redaktion att inte skriva om det här. Precis som de väljer att refusera debattartiklar från hemmaföräldrar och insändare. Frågan ska tigas ihjäl, så att människor ges ett intryck av att det här bara är en fråga för några få.
Men viljan att förändra vår samhälle så att det blir mer barnvänligt är stark och det skriver Elise Claeson om i sin utmärkta och träffande kolumn i Svenska Dagbladet:
Folkrörelsen som växer i det tysta
Jag har naturligtvis skrivit till DN och frågat varför de inte rapporterat om utvecklingen i Östra Göinge - då jag tror att det finns ett starkt intresse hos vanliga människor att följa hur det går till i "demokratin Sverige". De kommer förstås aldrig svara, för varför skulle de bry sig om en fråga från "en korkad hemmamamma" - så det blir till att skriva på nätet som vanligt. Och DN kan sitta där i sina krympande lokaler och undra över varför allt fler väljer att inte läsa tidningen. Och Expressen ska vi inte tala om - de valde att inte publicera en artikel om Föräldraupproret, som deras politiska stjärnreporter skrivit och hon lämnade tidningen för att ge sina barn mer tid.
Men föräldrarnas kamp för att skapa ett barnvänligare samhälle fortsätter och fler och fler sluter upp bakom.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Läs också:
Ge barnen tid med sina föräldrar (därför valde jag att vara hemma)
Mina barn är för mig prioritet ett. När jag läst om anknytning och när jag förstått hur viktigt det är för barn med trygghet, traditioner och fasta rutiner och tid med sina föräldrar, så har jag försökt ge dem just det. En värdegrund att stå på som förhoppningsvis underlättar för dem att forma sina egna liv. Eftersom jag själv haft en närvarande pappa, så har det varit självklart för mig och maken att arbeta för att också han ska ha en lika stor del i deras liv som jag har.
Istället för att vi båda gick och arbetade heltid, så att ingen av oss fick tid med barnen, så valde vi en lösning där jag var hemma men istället bjöd in pappan i gemenskapen och såg till att han blev delaktig. Det gick eftersom han vid ett jobb byte förklarade att han inte kunde jobba över på grund av att han var småbarnspappa. Sedan valde han att jobba in tid i veckorna så att han kunde sluta vid 13.00 tiden på fredagarna och då tillbringa tid med barnen. Han var alltid hemma vid 17.00 tiden och kunde då ge barnen tid. Vi fördelade också hemarbetet på ett sätt som passade oss, inte millimeterrättvisa - men maken fick ta tvätt, matlagning (kvällsmålet) och handla mat. Jag vet många familjer där kvinnan arbetar heltid och ändå tar alla dessa bitar också - men i medias ögon är de jämställda eftersom båda jobbar utanför hemmet. Jag undrar just om inte det är den största kvinnofällan av alla och en starkt bidragande orsak till att så många kvinnor blir utbrända.
Det har inte varit helt lätt att få ihop det här pusslet med att en stannat hemma, eftersom vi lever i ett samhälle som med ekonomiska styrmedel motarbetar hemmaalternativet. Särbeskattningen har slagit hårt mot vår familj och nedskrivningen av hemmaföräldrar i media har inte underlättat min karriär.
Men viljan att hitta lösningar för att vi skulle få tid med barnen, för att vi skulle kunna ge dem långa härliga sommarlov och en mindre stressig tillvaro har fått mig att bli kreativ. Trots "dumstämpeln" som proffstyckarna satt i min panna, så känner jag mig glad och stolt över att jag valde att kämpa för att ta den här vägen på livets stig. Tiden med barnen har utvecklat mig och fått mig att lära mig nya saker hela tiden. Jag har startat eget, lärt mig göra hemsidor, startat en nättidning och ett nätverk för hemmaföräldrar, utvecklat mitt skrivande, gått en kurs på Poppius och fått en kunskap om hur allt är uppbyggt och hur politiker och media styr våra liv, hur de väljer att vinkla och sortera bort nyheter för att försöka vara med och styra samhällsutvecklingen.
Ta bara Christina Panfalk, som kämpar så tappert för att få ekonomisk möjlighet att vara hemma lite längre med sin son i socialdemokratiska Östra Göinge. Hon har samlat in tillräckligt många namn för att kräva en folkomröstning i frågan om vårdnadsbidraget, men (s) kan ändå fortsätta att säga nej även till en folkomröstning. En skribent från Dagens Nyheter var i kontakt med Christina och ville veta mer.
Är det någon som har läst om det som händer i Östra Göinge i Dagens Nyheter?
NEJ. Naturligtvis väljer DN:s redaktion att inte skriva om det här. Precis som de väljer att refusera debattartiklar från hemmaföräldrar och insändare. Frågan ska tigas ihjäl, så att människor ges ett intryck av att det här bara är en fråga för några få.
Men viljan att förändra vår samhälle så att det blir mer barnvänligt är stark och det skriver Elise Claeson om i sin utmärkta och träffande kolumn i Svenska Dagbladet:
Folkrörelsen som växer i det tysta
Jag har naturligtvis skrivit till DN och frågat varför de inte rapporterat om utvecklingen i Östra Göinge - då jag tror att det finns ett starkt intresse hos vanliga människor att följa hur det går till i "demokratin Sverige". De kommer förstås aldrig svara, för varför skulle de bry sig om en fråga från "en korkad hemmamamma" - så det blir till att skriva på nätet som vanligt. Och DN kan sitta där i sina krympande lokaler och undra över varför allt fler väljer att inte läsa tidningen. Och Expressen ska vi inte tala om - de valde att inte publicera en artikel om Föräldraupproret, som deras politiska stjärnreporter skrivit och hon lämnade tidningen för att ge sina barn mer tid.
Men föräldrarnas kamp för att skapa ett barnvänligare samhälle fortsätter och fler och fler sluter upp bakom.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Läs också:
Ge barnen tid med sina föräldrar (därför valde jag att vara hemma)
lördag, juni 14, 2008
En konstruerad verklighet
 |
| Skärmdump |
En annan viktig bit är att följa barnen genom de olika utvecklingsfaserna och där direkt på plats stötta och berätta hur man inte gör och hur man kan göra istället. Blir de till exempel arga på en kamrat som rycker ifrån dem en leksak så är det inte läge att börja slåss. Då blir det direkt; - Inte slåss. Säg istället "jag hade den du får låna en sak jag inte leker med".
Korrigera men också ge en lösning. Så gör hemmaföräldrar dagligen. Men vi kallar det inte pedagogik även om det är det, när vi försöker få barnen att prata istället för att slåss. Vi hjälper dem att finna ord och lösningar för olika situationer - där och precis då.
Därför blir jag lite full i skratt när jag läser hur det kan gå till i förskolan. (Stort uppblåst i en artikel som något unikt). I SvD har man en lång artikel om hur förskolebarnen får lära sig att hantera någon som slåss - man säger STOPP.
Genom olika konstruerade situationer i rollspel och något som kallas "argdockor" får barnen på förskolan lära sig om olika känslor. "Argdockan" heter Karl-Astrid, eftersom den är könslös, så att både pojkar och flickor ska kunna identifiera sig med den. (Bara det.... hur väl stämmer det överens med verkligheten, men ack så politiskt korrekt?).
Barnen får ta "argdockan" och spela upp en scen hur de ser ut när de är arga. Sedan får de sjunga sånger om att vara arg och rita teckningar. Men om någon slåss då ska pedagogerna först säga stopp och sedan skilja de stridande åt. Men sedan säger pedagogerna inte åt barnen vad de ska göra - nej, de ställer frågor.
Hur känns det? undrar de och hjälper barnen att sätta ord på sina känslor.
Hur tänker du? Och hur ska du göra nu? frågar de sedan. Meningen är att barnen själva ska hitta på en lösning som de kan prova.
Och det här handlar om barn så små som tvååringar.
Ibland undrar jag om förskollärarutbildningen verkligen innehåller något kapitel som handlar om utvecklingspsykologi - för om det gjorde det så borde man förstå att det här är gruvligt tramsigt och absolut inte passar för barn som är för små. Det kan visst finnas en idé i att prata med 5-6 åringar och spela rollspel som ett komplement till att man snabbt finns på plats och löser bråk. Men så små barn har varken tid eller ork med en terapisession varje gång ett bråk uppstår, de behöver snabb och enkel hjälp för att få veta hur de kan göra istället för att slåss. Och seriöst, hur troligt är det att pedagogerna hinner med alla situationer som uppstår i en grupp om 20-30 barn och två-tre personal?
Och vad händer sedan när de här små förskolebarnen kommer hem? Föräldrarna har knappast några "argdockor" hemma utan kommer att lösa situationen på ett helt annat sätt. Hur många olika budskap klarar så små barn? Barn behöver tydliga regler och en vuxenvärld som ger ett samstämmigt budskap.
Mitt råd är att låta barn vara barn och inte förutsätta att de är några små minivuxna.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Läs också:
Hemmapedagogik är superbra - smarta barn skapas i köket
En röst ur verkligheten
Bristen på förskollärare = låg lön, dåliga arbetsvillkor och stora barngrupper
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)