tisdag, juli 17, 2012

Sommarfika - det här ska du ha hemma

Så är sommaren här ... med ganska mycket regn på sina ställen. Men fika kan man göra oavsett väder. "Bakar din mamma jämt", säger kompisarna storögt. Nej, det gör hon inte - men den här mamman bakar ganska mycket, eftersom hon har en make som står för matlagningen. Sedan kör jag faktiskt "favorit i repris temat" för det mesta. Snabbt och enkelt kramar jag ihop lite chokladbollar, bakar en kladdkaka eller chokladmuffins och voilà så har man lite hembakad fika att bjuda på :) Snabbt och ganska enkelt faktiskt. Den enda som krävs är att man alltid har vissa basvaror hemma.



Så dagens tips blir att ha följande ingredienser hemma, för att lätt som en plätt skapa lite fikamys när besökarna väller in:

Vetemjöl
Bakpulver
Vaniljsocker
Strösocker
Ströbröd
Margarin/smör
Kakaopulver
Havregryn
Pärlsocker/kokosflingor
Blockchocklad
Muffinsformar
Mjölk
Salt
Florsocker

Kladdkaka

100 gram margarin/smör
3 dl strösocker
1 1/2 tsk vaniljsocker
en nypa salt
4 msk kakao
1 1/2 dl mjöl
Några rader hackad blockchoklad (efter tycke)
Till dekoration: Florsocker

Använd en form med löstagbar botten

Så gör du:

Sätt ugnen på 150 grader. Smörj och bröa formen.
Smält margarinet i en kastrull, ta av kastrullen från värmen och rör ned sockret. Knäck i äggen och rör. Blanda i övriga ingredienser och rör. Hacka blockchokladen sist av allt och rör i. Häll i formen och ställ i ugnen i cirka 35 minuter. Ta ut kakan och ta loss kanten direkt. Ta en tesil och fyll med florsocker - och strö över. Kan ätas varm med vaniljglass och dekoreras med färska bär mitt på kakan.

Chokladmuffins

2 dl mjöl
1 tsk bakpulver
1/2 tesked salt
2 msk kakao
100 gram smör
1 dl socker
1 ägg
1 dl mjölk
Blockchoklad

Så gör du:

Sätt ugnen på 175 grader. Ta rumsvarmt margarin och häll i sockret. Använd elvisp och vispa. Blanda de torra ingredienserna. Knäck i ägget och rör samt häll i mjölken och de torra ingredienserna. Vispa. Hacka cirka tre rader med blockchoklad och blanda i smeten. Klicka ut i formar som helst placerats i en muffinsform. Ställ in i ugnen i cirka 15 minuter.

Chokladbollar

100 gram margarin
3 dl havregryn
1 dl socker
2 msk kakao
1 tsk vaniljsocker
2 msk vatten
Pärlsocker/kokosflingor

Så gör du:

Blanda det rumsvarma margarinet med övriga ingredienser, antigen genom att använda degkrokar på elvispen eller genom att krama ihop ingredienserna. Forma till jämnstora bollar och rulla i pärlsocker eller kokosflingor. Ställ kallt en stund i frysen eller kylskåpet så att de blir fasta.






fredag, juli 13, 2012

Lyckopiller till barn istället för tid, närhet och kärlek

Foto: Toby Otter (FLICKR) LICENS: CC BY-SA
Varför lider så många barn av psykisk ohälsa i vårt land. Någonting måste det ju bero på när ett land som inte befunnit sig i krig på över tvåhundra år och som har en hög materiell levnadsstandard, hela tiden har en utveckling med ständigt ökad psykisk ohälsa hos landets barn.

En förklaring kan vara den bristande valfriheten i barnomsorgen som gjort att föräldrar inte kunnat utgå från det enskilda barnets behov under småbarnsåren - och sy ihop en lösning som passar barnet och familjen bäst. Och under de senaste åren har allting bara skruvats till ännu mer. Valfriheten har minskat (utom i de kommuner där vårdnadsbidraget införts och fler haft en möjlighet att stanna hemma längre). Men den lilla valfrihet som funnits är nu på väg att försvinna helt när tiden verkar kommen för att politikerna ska göra allvar av allt prat om att införa den obligatoriska förskolan.

Politikerna taktik är tydlig. De har förberett det hela genom samma metod som de använt för att få in alla barn i förskoleklassen (sexårs). Med en blandning av styrande politiska beslut och propaganda. Vid införandet av förskoleklass började de med att säga att det var frivilligt, men ganska snabbt så erbjöd förskolorna bara verksamhet upp till fem års ålder - och sedan stod familjen utan barnomsorg. Självklart tog inte föräldrar hem sina barn under ett år fram till skolstarten vid sju års ålder, utan de ”valde” (tvingades välja i brist på andra alternativ) förskoleklass. Som ett brev på posten kom då tidningsartiklarna om hur alla föräldrar ”valde” att sätta sina barn i förskoleklass - allt för att ge bilden av en given succé där föräldrarna frivilligt valde något - de faktiskt tvingades välja. För att få in även hemmaföräldrarnas barn så lades alternativen som lekis, vars verksamhet riktade sig specifikt till hemmabarn och dagmammebarn, ner. Med nästan 100 procent av alla barn i förskoleklass började förslagen ganska snart att hagla om att göra förskoleklassen obligatorisk: ”för alla barn går ju redan där”.

Nu har turen kommit till förskolan. Allmän förskola (gratis från tre års ålder 15 timmar i veckan)  införd från tre års ålder: ”check”. Alternativen nerlagda i princip: ”check”. De kommunala dagmammorna har fasats ut nästan överallt: ”check”. Återstår att ta bort de privata alternativen och andra subventionerade lösningar: ”check”. För att ytterligare putta föräldrar i rätt riktning så kör propagandamaskineriet förstås samtidigt på med myter som:

”Alla barn som går i förskola blir bättre i skolan - det visar ALLA internationella och svenska undersökningar”.
Sanningen är att det är mammans utbildningsnivå som avgör hur det går i skolan. I OECD
pisa undersökningen uppvisar svenska barn allt sämre kunskaper i skolan för varje mätning. 
Fast det finns ju förstås inga sådana undersökningar gjorda på barn i dagens förskola med stora barngrupper och få personal - svenska föräldrar är grundlurade - så då gäller det att se till att mata på överallt med samma myt, så att den sätter sig. Varför ge föräldrar fakta, när det finns så många bra myter att servera. Med myter gör ju människor som staten vill.

Alla som läst George Orwells ”Animal farm” ser nog ett tydligt samband med hur staten styr människor och får dem att tro att de ”väljer” frivilligt, när det i själva verket handlar om att upprepa ett budskap tillräckligt många gånger, tills människor köper det hela och själva börjar upprepa samma sak. När tillräckligt många köpt den ”sanning” som basuneras ut, så ändrar man budskapet en aning inför nästa uppstyrning och kör samma taktik.

Det blir tyvärr barmen som får betala priset av all styrning och bristande valfrihet som gör att den psykiska ohälsan bara ökar.  Men då halar politikerna fram sitt ess i rockärmen: ångestdämpande medicin. Allt för att hjulen ska rulla på som vanligt, utan att saker ska förbättras från grunden.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

DDR bör inte vara ett föredöme för svensk familjepolitik

Läkemedel för vuxna skrivs ut till barn

Myt att vi tjänar på att föräldrar väljer jobb framför barn

Förskolebarn saknar skydd





måndag, juni 25, 2012

Dokumentera, justera, korrigera och programmera barn

Here we go again ... barn ska analyseras och så ska stödåtgärder sättas in. Visst är det bra med stöd men   barn är olika. Många sexåringar är födda sent på året och de behöver inte stödåtgärder för att utvecklas och hamna i exakt samma fas som barnen som är födda i början av året. De behöver bara tid att få utvecklas och mogna i sin egen takt.

Stöd kan vara en bit, om det verkligen behövs av någon anledning. Men till syvende och sist så hamnar vi ändå i tiden innan sexårs. Hur ser barnens första uppväxtår ut, får de socialt samspel med en vuxen så att de utvecklar sitt språk och lär sig saker, får de närhet, kärlek, god omsorg, anknytning, empati och fysisk rörelse? Har de en bra fysisk miljö, utan till exempel för mycket buller och stress?

Vi kan inte bara tänka på en liten pusselbit när det gäller barnen - vi måste börja se helheten och vi måste förändra dagens familjepolitik. Något jag skrivit om nyligen på Newsmill:

DDR bör inte vara ett föredöme för svensk familjepolitik

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:


Förskolan för de allra minsta. På gott och ont.

Svenska föräldrar är grundlurade

Den bästa uppväxten för ett barn

Nya rön om neurobiologi och anknytning visar att vi måste ha valfrihet

Kunskapen om hur olika vi människor är har försvunnit

Stresshormoner skadar kroppen

Magkänsla och sunt förnuft är klart underskattade

onsdag, juni 20, 2012

Den bästa uppväxten för ett barn

Foto:More_good_foundation (FLICKR) LICENS: CC BY-SA
Det finns myter och det finns fakta. Det finns sunt förnuft och magkänsla och olika teorier under olika decennier. Framförallt så har varje tidsålder sina idéer och mitt i allt det där så finns det människor som lever och gör som man alltid har gjort, när det kommer till att fostra barn, med mer eller mindre moderna inslag utifrån den tidsålder man lever i.

Människan är och förblir en primat - ett däggdjur och hur vi än försöker bortförklara allt vad biologi heter så följer och styrs vi av vår biologi. Människan är en komplex varelse som har en lång sträcka av utveckling innan hon är färdig att lämna boet. Just den långa tiden i föräldrarnas vård har varit ett framgångsrecept för oss som däggdjur.

Mycket av vår hjärnas utveckling sker genom våra spegelneuroner. Till exempel är det inte så många som vet att språkutveckling handlar mest om socialt samspel och mindre om att barnet hör saker. Små barn ska som jag berättat om tidigare därför inte sitta vända från sina föräldrar i barnvagnen, för ska de utveckla sitt språk så ska det ske i samspel och i en dialog med den vuxne, där alla sinnen används - både syn OCH hörsel.

Vi blir empatiska av att vi blir empatiskt behandlade (inte av att vi programmeras i manualbaserade program som SET, social och emotionell träning) och hur vi blir behandlade som barn påverkar hur vi själva blir som föräldrar. Stress krymper våra hjärnor och ger oss psykisk ohälsa men även allergier. Vi behöver en bra fysisk miljö fri från buller och vi behöver få röra på oss för att utveckla hjärnan och må bra. Listan kan göras lång. Men gemensamt för många barns uppväxt i dag är att den har teoretiserats i och med att socialdemokraterna bestämde sig för att göra alla små ettåringar till elever i en skola i "det livslånga lärandet". I samma stund som barn blev elever så plockades många av de självklara bitarna bort som ett litet barn behöver för att utvecklas efter sin fulla potential.

Riktigt problematiskt blev det när det omsorgsbehov som små barn verkligen behöver i form av närhet, kärlek, god omsorg, anknytning, socialt samspel, empati och fysisk rörelse - ersattes av förskola från ett år ... i stora barngrupper med få personal. Just de stora barngrupperna och bristen på personal har blivit ett allvarligt problem för barns utveckling. Varför? Läs gärna mer i "Förskolan för de allra minsta. På gott och ont".

Problemen som kan uppstå till följd av detta - som ökad psykisk ohälsa och ökade beteendestörningar och sämre kunskapsinlärning - måste då behandlas med korrigerande åtgärder och där är många politiker nu övertygade om att de hittat ett sätt: manualbaserade program att mala barnen igenom och för föräldrarna: föräldrautbildningar som Komet och Cope med flera. Att barnen uppvisar allt sämre kunskaper i skolan ska korrigeras genom att barnen ska dokumenteras, studeras, justeras och korrigeras i förskola och skola.

Många föräldrar ser riskerna med de stora barngrupperna och få personal och hämtar sina barn tidigare i förskolan, väljer dagmamma eller väljer att stanna hemma längre - och av någon anledning så blir de ett problem för vissa politiker. Bekymrat rynkar de sina pannor och talar om att "alla barn inte får tillgång till förskolan".  När fokus istället borde ligga på att faktiskt förbättra miljön och förutsättningarna för de barn som går i förskola.

Hur blev det så här skevt? Varför måste alla göra lika? Att makarna Myrdal ligger bakom dagens familjepolitik som har mer än 70 år på nacken är väl känt. Men hur många vet att det här sättet att dokumentera, korrigera och programmera barn - också handlar om en gammal kommunistisk dröm om att skapa de perfekta medborgarna. En dröm från gamla DDR.

Om det har jag skrivit på Newsmill: DDR bör inte vara ett föredöme för svensk familjepolitik.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Så skapas narcissistiska barn

Den narcissistiska mammans karaktärsdrag




fredag, juni 08, 2012

Tid för varandra - innan det är för sent

Foto: Mario Vercellotti (FLICKR) LICENS: CC BY-SA
Ensam, alldeles ensam så skriver Stefan Gurts pappa i sin almanacka. Stefan Gurt har nyligen gett ut en bok som heter ”Så dödar vi en människa”. Det finns många aspekter att fundera över som rör hur vi låter våra äldre tillbringa sina sista dagar i livet. Vi lever i ett land som har bland de högsta skatterna i världen. Men hur använder vi skattepengarna? Barn och gamla verkar inte vara högprioriterade – kan det möjligen bero på att de inte själva kan göra sin röst hörd.

Men mitt i allt det där med vad vi egentligen kan åstadkomma med skatter finns frågan: ”Finns det någon gräns för vad vi kan förvänta oss att staten ska klara av?”

Ja, det tror jag faktiskt – jag tror att vi även måste låta det civila samhället blomma ut … vi måste lära oss att också ta eget ansvar för varandra, för våra barn och för våra gamla.

I dag beklagar Stefan Gurt att han inte umgicks mer med sin pappa. När de hade gäster så bjöd de inte in pappan. Gästerna för sig och pappan för sig.

Varför?

Här finns det så mycket vi kan tänka till om, så mycket vi kan förändra och göra annorlunda. Javisst, är det så att en majoritet av människorna i det här landet lever med väldigt täta skott emellan sig. De gamla är på ålderdomshemmen, barnen på dagis och föräldrarna arbetar heltid. Det är inte balans – och jag tror att vi människor behöver balans i tillvaron för att må bra. Vi behöver tid också för relationer.

Men naturligtvis finns det mycket vi kan göra som inte kostar på särskilt mycket. Låt barnen vara med på middagar samt självklart även gästernas barn. Det är bara att duka långbord och anpassa maten efter gästerna. Bjud in alla generationer, även föräldrar och mor- och farmödrar om de finns i livet. Det skapar dynamik och blir ofta underbart härliga tillställningar. Finns det hjärterum så finns det stjärterum. Vi har bara ett liv och det är här och nu. Så länge den äldre generationen inte valt att isolera sig av egen fri vilja - så se till att umgås. Och barn ja, de lär sig av att få vara med.

En liten tankeställare för alla som vill slippa rensa föräldrarnas bohag efter deras bortgång och hitta lappar som det står ”ensam” på …

Madeleine Lidman


måndag, maj 14, 2012

Dags för Barnlinjen - barnen behöver det!

Foto: Phil Romans (FLICKR) LICENS: CC BY-SA
Varför går det stora belopp från vår gemensamma skattekaka till att subventionera förskolan så att båda föräldrarna kan gå ut och arbeta - trots att det inte blir ekonomiskt lönsamt? Staten betalar mer pengar än vad som kommer in. Få familjer drar helt enkelt in de belopp som behövs för att att det ska bli ekonomi i standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet på dagis från ett års ålder.

Dessutom räcker pengarna som staten petar in i förskoleverksamheten inte längre. 2010 handlade det om 53,4 MILJARDER - så mycket kostar förskolan ... och pengarna räcker ändå inte. Barngrupperna är för stora, personalen för få, skadorna ökar, barn rymmer, tappas bort, glöms bort på utflykter. Inte på alla förskolor men på tillräckligt många för att det numera är ett allvarligt problem. Hur allvarligt vet vi egentligen inte eftersom det inte finns någon samlad statistik.

Ett införande av Lex Sarah (som Hemmaföräldrars nätverk drivit i flera år) skulle kunna hjälpa till att få fram information om hur allvarligt läget är. Med en Lex Sarah så blir personalen skyldig att anmäla brister i förskolan. Och självklart tvekar folkpartiet och Nyamko Sabuni här. Utredningen är klar, Lex Sarah ska införas är det sagt. Men inget händer. Med en Lex Sarah kommer många dagismyter nämligen att spricka som troll i solen och de politiker som i alla år vägrat lyssna på den kritik mot de allvarliga problemen i förskolan - som bland annat Hemmaföräldrars nätverk fört fram - kommer att stå där med skammen för att de inte lyssnat.

Ja, det är ett konstigt system vi har men förklaringen till att det fortsätter handlar förstås om jämställdhet. Jag förstår tanken - man vill ge kvinnor samma frihet som män - samma självständighet och den ska uppnås genom eget arbete ... utanför hemmet. Men tänk om det här inte är den enda lösningen för jämställdhet? Tänk om det faktiskt är som vi i Hemmaföräldrars nätverk sagt i alla år - att det går att angripa problemet på fler fronter?

Självklart ska vi ha en väl fungerande förskola av hög kvalitet att erbjuda till de föräldrar som känner att de vill och behöver den lösningen. Men vi måste också ha respekt för att alla familjer, alla föräldrar och alla barn är olika.

Därför ska vi också ha en flexibel familjepolitik som gör det möjligt för föräldrar att sy ihop sina egna lösningar under småbarnsåren. Vi måste inte alla göra likadant, det finns inget självändamål i det.

Men borde vi inte också arbeta med attityderna i samhället? Skapa en acceptans för att det är okej att man väljer att stanna hemma längre. Och då se till att man är välkommen tillbaka till arbetslivet igen. När ska hemmatiden bli en merit i en cv? Typ nu, tycker jag.

Är det inte dags att också börja tänka lite nytt kring pensionerna? Kan vi öka flexibiliteten där? Hitta andra lösningar där man kan skriva över belopp på varandra. Det är faktiskt de egna pengarna man talar om, varför då inte också få bestämma över vad man gör med sina pensionspengar. Ska staten verkligen sätta gränserna där och bestämma det med?

Sveriges föräldrar är på hugget nu. Det kräver att vi också börjar följa Barnlinjen och Relationslinjen, som ett komplement till den ensidiga Arbetslinjen vi nu drivit i flera år. Men vi kommer bara att kunna åstadkomma en förändring om vi samarbetar - ALLA vi föräldrar - oavsett vilken typ av barnomsorg som vi föredrar. Det måste bli ett slut på skyttegravskriget mellan olika alternativ - här och nu. Det finns inte bara en lösning som passar alla - och det ska vi ha stor respekt för. Genom samarbete blir vi starka, tillsammans kan vi kräva att förskolan blir tryggare och säkrare för alla barn samtidigt som vi ser till att genomdriva att vi får en ny och modernare familjepolitik som ger föräldrar valfrihet.

Vill DU vara med i den här förändringen, så gå med i Hemmaföräldrars nätverk, engagera dig politiskt och driv de här frågorna och framförallt ... tänk efter väldigt noga vilket parti du lägger din röst på ;)

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också: Myt att vi tjänar på att föräldrar väljer jobb framför barn



onsdag, maj 09, 2012

Ny rön om neurobiologi och anknytning visar att vi måste ha valfrihet

Foto: Robert Whithehead (FLICKR) LICENS: CC BY-SA
Tänk att vi är så måna om att göra "följa John" i det här landet. ALLA ska göra likadant, annars har vi ett problem. Om inte alla genom noll valfrihet kan tvingas att gå i en kommunal skola (den som ligger närmast) utan vi får lite valfrihet - så att som i dag cirka 12 procent väljer friskola - så är den allmänna uppfattningen hos många att det blir stora problem i den kommunala skolan.

Varför kan inte någon egentligen svara på men det låter som att det största problemet är att "de studiemotiverade eleverna försvinner". Och då försämras skolans resultat och då heter lösningen "stäng friskolorna och slussa tillbaka barnen till den kommunala skolan".

Varför inte bara satsa på den kommunala skolan och göra något där. Eller börja arbeta förebyggande och ta in den forskning och kunskap som finns för att lära sig om hur barn ska vara redo, studiemotiverade och kunna koncentrera sig när de kommer till skolan. Det är under de första sex åren som barnens personlighet grundläggs.

Samma sak med barnomsorgen. Det blir tydligen stora problem om några barn får stanna hemma längre. "Förskolan dräneras på pengar", "förskolor får slå igen, när barnen inte väljer den förskolan" och så vidare. Men förutom att barnen inte tillhör förskolan så varför väljer då inga andra föräldrar den nedläggningshotade förskolan heller? Kanske för att den är dålig. Nej, istället ska man försvåra för hemmaföräldrarna och ta bort vårdnadsbidraget så att barnen ska tvingas in i förskolan och fylla de tomma platserna (som i Svenljunga till exempel).

Sedan har vi ett annat problem. När nu allt fler väljer att stanna hemma längre, så "känner sig de mammor som placerar sina barn i förskolan utpekade som sämre mammor".

Hilfe, hilfe ... den som kan sin historia vet att det faktiskt är hemmaföräldrarna som i alla år fått löpa gatlopp för sitt val att stanna hemma längre. Allmänna slagpåsar har de blivit på ledarsidorna (framförallt Expressens, DNs och Sydsvenskans) och i proffstyckarnas artiklar. Själva har hemmaföräldrarna sällan fått göra sin röst hörd och om de mot all förmodan fått chansen, så har de ägnat den tiden åt att tala sig varma om varför de valt att stanna hemma längre. INTE lagt tid på att dissa andras val att lämna bort sina barn.

Dessutom har hemmaföräldrarna fått alla dessa falska myter om dagis slängda i ansiktet så fort de glatt berättat att "vi tänkte låta lilla X stanna hemma längre". För tyvärr det handlar om myter och med den nya forskning som nu finns om neurobiologi och anknytning så är det precis som psykologen Eva Rusz säger: - Förskola före två års ålder kan skada barn.

Ja, självklart kan förskolan skada en del barn, eftersom alla barn är olika. Men hon säger faktiskt inte att det gäller alla barn, utan talar om att om vi fortsätter som vi gör i dag så kommer 30-40 procent att drabbas av anknytningsskador. som kommer att visa sig först i vuxen ålder. Ingen anledning till panik alltså eller högljudda körer om skuldbeläggande.

Tänk om vi kunde få in lite barnperspektiv. Då skulle det självklara bli så uppenbart. Alla barn är olika och då kan det omöjligen finnas en och samma lösning som kan passa alla. Så istället för alla dessa panikattacker för att det finns hemmaföräldrar och alla dessa försök till rättning i ledet - varför inte bara acceptera att när nu alla barn är olika så ska vi självklart ha många olika barnsomsorgsalternativ att välja mellan - även hemmaalternativet.

Hur svårt kan det vara på en skala?

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också: Barn som lämnas bort tidigt kan känna sig övergivna

fredag, maj 04, 2012

Att lära små barn hata är aldrig okej

Barn gör inte som vi säger - det gör som vi gör. Vuxna måste därför vägleda barn på ett bra sätt. Jag hade nyligen en diskussion med några högstadiebarn om Breivik och hans ilska mot rådande system som han valde att kanalisera med våld. Vi pratade mycket om vad som skulle ha hänt om han istället valt att engagera sig politiskt och försökt driva igenom en förändring den vägen.

Politik är ett långsamt sätt att bedriva förändringar och en förutsättning är att man för fram en politik som många vill ha. Hur som helst så blir inflytandet efter antal som röstar.

Eller så kan man som kommunisterna gjorde en gång bestämma sig för att man har den "rätta" politiken och då dödar man alla som inte delar den, tar deras tillgånger och fördelar ut till andra som delar den "rätta" politiska åsikten. Och om  människor till syvende och sist upptäcker att det hamnat ur askan i elden och vill fly, så bygger man en hög mur runt landet, skapar en organisation som håller koll på medborgarna och deras åsikter och ser till att döda de som vill fly eller har "fel" åsikter.

Vi har sett detta på nära håll i bland annat gamla Sovjet och DDR. Men åren går och nya unga generationer kommer som inte kan sin historia. Kunde de det så skulle de vara försiktiga med de här tendenserna att uppmuntra våld mot politiker för att få igenom sin politik. Nej, jag tycker inte att det är ett harmlöst tilltag, det visar på ett problem - ett demokratiproblem - en bristande förståelse för vad man egentligen lär ut till barn.

Det är som när människor skrattar bort den ökning av våld mot djur som vi ser i vårt land. "Vad då en torterad ihjälplågad hund, katt, kanin, igelkott - tänk på alla svältande barn i Afrika". De är duktiga med att försöka dra paralleller till ett stort problem för att bagatellisera våldet. Men faktum är att det är allmän kunskap att de som plågar djur, går sedan över till människor och alla seriemördare har börjat som djurplågare.

Jag tycker att man i alla lägen ska tänka sig för vad man lär ut till barn. Att som vänsterpartiet lära små att slå med ett basebollträ mot ett "huvud" av en politiker är aldrig okej. Sedan kan de bortförklara det med de problem de ser och försöka förminska de våldsidéer de lär ut. Men ett bra sätt att vägleda barn blir det aldrig, som jag ser det.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

”Borgarpinatas” slogs sönder av små barn

En hammare i huvudet på Alliansen



fredag, april 27, 2012

Ett kardinalfel av pedagogerna

Socialt samspel är A och O för hur ett barn ska utvecklas. Därför känns det lite skrämmande att höra från en pedagog hur de små barnens vardag kan se ut:

– Vi måste arbeta med HUR vi tilltalar barnen. "Ofta skriker vi bara kommandon utan att förtydliga, vilket är ett måste för att barnet ska utveckla språket", berättar en pedagog.

Hon berättar vidare att de nu tänkt till även hur de till exempel sätter på allra minsta barnen haklapparna. I stället för att gå runt bordet och bara sätta på haklapparna enligt löpande bandprincipen på barnet, bakifrån, utan att säga ett ord, så försöker de åtminstone stå så att barnet ska se dem, när de sätter på haklappen.

Löpande band principen ja ... och det minimala användandet av språket. Men framförallt det avhumaniserade sättet som man behandlar små barn på, eftersom man är för få personal och har för många små barn att ta hand om samtidigt.

I veckan gick jag förbi en förskola (och det händer alltid något intressant, vilket säger en del om att "intressanta" saker säkerligen händer väldigt ofta och inte bara när jag råkar gå förbi). Två barn i fyra- femårsåldern vill ha samma cykel. Snabbt börjar då det ena barnet sparka på kompisen hårt och aggressivt samtidigt som han skriker "Det är min cykel, jag ska ha den". Den pedagog som står i närheten skriker "NEJ" men går sedan fram och säger "nu måste vi lösa det här med vem som ska ha cykeln".

Nu har jag inte tre och ett halvt års utbildning utan bara lite sunt mammaförnuft - men jag tycker faktiskt att prioritet ett här hade varit att ta det sparkande barnet åt sidan och lugnt och vänligt förklara varför man inte sparkar på sin kamrat när man vill ha en sak. Vad betydde hennes nej annars för barnet? Hur ska barnet förstå vad hon egentligen sa nej till?

Att vägleda små barn så att de blir socialt välfungerande när de kommer till skolan är ett ytterst krävande arbete. De första sex åren är de viktigaste och det är då barnets personlighet formas. Därför är det arbete som föräldrar ska och bör lägga ned de här åren så viktigt. Det krävs inte någon pedagogisk utbildning - det krävs bara tid och en vilja att vägleda och hjälpa barnet.

Frågan är om du gör ett lika bra arbete när du har 5-10 barn som är ditt ansvar och dessutom kanske 5-10 nya barn varje år ... Har du orken, tiden och engagemanget för att fullt ut att vägleda varje litet barn, flera gånger per dag i varför vi människor måste följa vissa regler för hur vi är mot varandra.

Jag tror inte att pedagogerna har den arbetsmiljö och den arbetsbelastning som krävs för att de ska orka med och klara av sitt uppdrag, utan att ta till en "löpande band princip" som gör att de väljer korta enkla kommandon och lösningar för att komma vidare. Om de hade det så skulle inte förskolor och skolor behöva köpa in sådana enorma mängder av manualbaserade program som SET, social och emotionell träning, som de gör i dag - för att komma tillrätta med beteendestörningarna hos barnen.

När man sedan läser om alla föräldrar som trots att de är föräldralediga kräver att deras små barn ska få gå i förskolan för att "de behöver pedagogik" - så känner jag bara att det är hög tid att sprida den gamla uråldriga, tidigare nedärvda kunskapen om hur viktiga föräldrarna är. Homo sapiens framgångsrecept genom hundratusentals år heter faktiskt inte förskola - det heter närvarande föräldrar under lång tid :)

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

måndag, april 23, 2012

Kunskapen om hur olika vi människor är har försvunnit

Foto: Sanden (FLICKR) LICENS: CC BY-SA
Ibland undrar jag om barnböcker kan stjälpa mer än hjälpa föräldrar. Själv köpte jag som nybliven förälder boken Barn - de första fem åren av Penelope Leach. Jag läste mest om de rent praktiska råden, kring hur man tar hand om små barn. Det övriga om hur man vägleder ett barn ut i livet - körde jag på ren instinkt och magkänsla. Själva magkänslan har nog präglat hela mitt föräldraskap. Sedan har nätverket av andra föräldrar och själva utbytet av erfarenheter också hjälpt mig att hitta den bästa lösningen för just mitt barn.

Det är svårt med böcker som ska berätta vad som händer "vid ett års ålder", "vid två års ålder" - det är ju ändå bara en liten antydning om vad som kan hända på ett ungefär vid en viss ålder. Vi är alla så olika. Något som blir extra tydligt när jag läser artikeln "Högkänsliga pejlar in vågor i luften", i SvD.

Artikeln väcker nya tankar om hur riktigt skruvat saker och ting har blivit med till exempel Läroplanen som används i förskolan. Sedan några år tillbaka ska små barn utbildas pedagogiskt, studeras, dokumenteras och utvärderas. Och deras utveckling förväntas följa en förutbestämd plan där eventuella avvikelser ska korrigeras.

Ta bara det här med "högkänsliga personer" - ett personlighetsdrag och inte någon bokstavsdiagnos. De skillnader i känslighet som forskaren Elaine Aron har funnit i sina psykologiska test har även bekräftats biologiskt. Med hjälp av funktionell magnetröntgen har forskare öppnat ett fönster till de högkänsligas hjärnor och sett att det som tycks förena dem är ett nervsystem som reagerar ovanligt starkt på yttre stimuli.

I ett försök fick till exempel ett antal personer jämföra nästan identiska landskapsbilder och leta efter små olikheter, sam tidigt som deras hjärnor avbildades med funktionell magnetkamera (fMRI). De som fått höga värden på HSP-skalan uppvisade då en högre aktivitet i de delar av hjärnan som bearbetar visuella intryck, skriver man i SvD.

Tänk er ett högkänsligt barn som placeras som ettåring i förskola, i en stor barngrupp med få personal, med hög ljudnivå, intensiv och ständig stimulans, knuffar, ständigt påtvingad närhet till andra barn ... Föräldrarna får höra att barnet behöver PEDAGOGIK för att utvecklas bra och sedan får de höra att de är jämställda, om de går ut och arbetar heltid - och att de därmed gör "rätt". Men barnet ... HUR mår barnet i en sådan miljö. Hur utvecklas barnet? Hur kommer det högkänsliga barnet att bedömas? Vilka "korrigerande åtgärder" kommer man att försöka sätta in för att få barnet att passa in i miljön.

När det är miljön som borde anpassas till barnet.

Det är en skrämmande tanke att tänka att alla dessa bokstavsdiagnoser som ska korrigeras med amfetamin och manualbaserade program - kanske har uppstått på grund av förskolemiljön. Barnet med diagnosen kanske hade fått en helt annan utveckling om miljön anpassats efter barnets behov. När försvann kunskapen om att vi är så enormt olika och utvecklas så totalt olika. Att det inte bara finns en enda miljö och en enda uppväxt som är den ultimata för alla barn.

Inne på facebook gruppen Hemmaföräldrars nätverk ser jag fascinerat hur föräldrar utbyter erfarenheter. Tipsen är många och olika. Och eftersom alla barn är olika, så kommer någon säkerligen att hitta just det där tipset som passar det egna barnet bäst. Den kunskap som föräldrar innehar, baserad på personliga erfarenheter är helt enkelt guld värd.

Som jag ser det finns det två starka rörelser kring föräldraskap just nu. Dels den som styrs ovanifrån av politiker som vill trycka in alla föräldrar och barn inom samma ramar: STANDARDLÖSNINGEN med två heltidsarbetande föräldrar och barnet på dagis från ett års ålder. Den är det många som följer. De gör som man ska göra.

Sedan har vi dessa fritänkare som söker djupt inom sig och följer sin magkänsla. Där återfinns föräldrarna som syr ihop sina egna lösningar och pusslar och trixar för att ge sina barn tid. De följer ingen exakt mall och de gör inte samma val allihopa. Och det är precis som det ska vara eftersom alla familjer är olika och alla barn är olika. Varianterna kring hur man väljer att låta barnen växa upp under de första åren är en kombination av förskola, dagmamma och hemmatid - eller så väljer man ett alternativ men satsar på att ge sitt barn tid - varianterna är oändliga.

Men det utmärkande är att de tänkt till och faktiskt valt själva och inte bara gjort som de blivit tillsagda. Det är strongt gjort tycker jag och inte alltid den lättaste vägen att gå.

Därför är det så viktigt att de föräldrar som valt att ge sina barn tid - som valt att gå sin egen väg, hittar varandra. Det är många som genom årens lopp kontaktat mig och bett om hjälp i en mängd frågor - från allt som rör det privata till hur man startar upp och börjar bygga nätverk, startar tvåfamiljsystem plus en mängd andra frågor. Många timmar i telefon helt gratis och ideellt har det blivit, eller intensiva mejlkontakter. Men när jag sedan ser hur de i sin tur tackar genom att sprida Hemmaföräldrars budskap vidare, så att ännu fler kan hitta sitt sammanhang - så är det värt allt arbete. Hundra gånger om :)

Så med andra ord: Stort tack till alla föräldrar som tackar för hjälpen genom att sprida Hemmaföräldrars budskap vidare. Genom att ni gör det så kommer ni att hjälpa många föräldrar och framförallt många små barn!

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

P.S

Vill du möta några duktiga nätverkare som hjälper till att sprida Hemmaföräldrars budskap, så att fler får stöd så besök följande facebook grupper:
Har du också en lokal grupp som jag har missat (och som är med och sprider Hemmaföräldrars budskap) och vill att den ska ligga med här, så hör av dig till info@hemmaforaldrar.se





tisdag, april 10, 2012

Expressenpartiet vill in och begränsa valfriheten

Tidningen Expressen fortsätter att agera politiskt och vill in och styra och ställa i människors vardag ännu mer. Nu är det valfriheten att välja sexårs eller inte som ska styras upp. "En majoritet väljer sexårs till sina barn i dag - och därför ska det bli obligatoriskt", resonerar man.

Och valfrihetspartiet KD ska man bara köra över, tycker tidningen.

Jaha, och vad ska man då mer göra obligatoriskt om majoritetens val nu är ett kriterium för att skapa tvingande lagar?

När sexårs infördes så handlade det om att det skulle vara valfritt. Men i verkligheten så förändrades till exempel förskolan så att den efter ett tag bara erbjöd verksamhet till barn mellan 1–5 år. Det gjorde förstås att sexårs blev ett måste för heltidsarbetande föräldrar som valde den lösningen och fritids till sina barn, för att få barnpassning när de arbetade.

Sedan stängde lekisen ner i stor skala. Först de kommunala och sedan hakade även Svenska kyrkan på och började lägga ned sin verksamhet för barn mellan 3–6 år. Valfriheten minskande ytterligare och fler valde därmed sexårs till sina barn, i brist på andra alternativ.

Frågan är om det verkligen är så då - sett i det sammanhanget - att 95 procent VALT sexårs ... Det handlar väl snarare om att det STYRTS till att välja sexårs. Och när en majoritet styrts in i något så är det då läge att komma in och börja prata om att göra det obligatoriskt.

Känns resonemanget igen?

Precis samma debatt som vi har kring förskolan. En majoritet har "valt" (med politiska styrmedel tvingats välja) förskola och då måste den förstås bli obligatorisk när nu så många "väljer" förskola till sina barn.

Nej, sexårs bör inte bli obligatorisk (inte heller förskolan). Även de föräldrar som "valt" sexårs är säkerligen nöjda med att de fortfarande faktiskt kan välja att ha barnen hemma under några veckor och till exempel åka utomlands, utan att tvingas begära ledigt. Eller tänk bara vad skönt att kunna ha barnen hemma vissa dagar om man vill.

Ibland undrar jag varifrån alla dessa klåfingriga människor kommer och vad har de egentligen för agenda med sitt ständiga tjat om att göra allt obligatoriskt = tvingande? Och när blev Expressen egentligen ett "parti", eftersom de ständigt lägger tid och energi på att dissa allt som Kristdemokraterna gör och hela tiden komma med nya fler tvingande förslag.

Men så är jag en vanlig liten mamma, så vad vet jag ;) Men mitt tips är: Gillar du inte "Expressenpartiets” krav på mer styrning och mindre valfrihet - så köp inte tidningen!

Madeleine Lidman


måndag, mars 26, 2012

Sämre språkutveckling ska lösas med mer förskola

Man kan ju inte sätta "snillen spekulerar i alla rubriker" på alla idiotiska förslag man får höra, men oj vad det passar bra på mycket som händer i debatten runt svenska barns allt sämre kunskaper i skolan.

Rossanna Dinamarca, V och övriga röda politiker och experter sitter i ett program som sänds just nu på SVT forum - och klurar på hur vi ska komma tillrätta med att svenska barn uppvisar allt sämre kunskaper i matematik och i språkinlärning.

Men vänta nu ... vad det inte så att ju tidigare barn börjar på dagis desto duktigare blir de i skolan ... i matematik ... i sin språkutveckling?

Tänk att detta malande kan få fortsätta trots att alla faktiskt kan se idag - vi har ju redan facit i hand - att det inte stämmer. Ändå, hör och häpna, så sitter dessa människor och pratar om att det behövs MER förskola för barnen och lösningen på alla problem heter obligatorisk förskola från ett års ålder.

Det finns bara en sak att säga här ... igen! Barn lär sig saker i socialt samspel med en vuxen. Vill man att barn ska en så gynnsam utveckling som möjligt så behöver de:

Närhet, kärlek, god omsorg och en väl fungerande anknytning, för att bli trygga och kunna lära sig nya saker.

Sedan behöver de få upptäcka världen och lära sig saker i socialt samspel med en vuxen (inte en vuxen på 5-10 andra barn, där barnen måste konkurrera om uppmärksamheten).

De behöver också mycket rörelse för att kunna ta in kunskaper.

OCH de får inte utsättas för mycket stress (buller, stora barngrupper, uppslitande avsked från föräldrarna osv) när de är små. DET krymper och skadar hjärnan.

Svårare än så är det inte. Men tyvärr, de som är tongivande i debatten idag har ingen aning om de här grundläggande viktiga sakerna.

Status anno 2012 är att man kan se hur så många föräldrar nu, tack vare vårdnadsbidragets införande, faktiskt har lyckats skapa sig en fungerande hemmatillvaro. Det nätverkas och byggs nya nätverk som aldrig förr. Påhoppen på hemmaföräldrarna från media och proffstyckare har tillfälligt klingat av.

Men ...

... många av de här föräldrarna har inte en aning om vilket mångårigt arbete som har föregått den lilla positiva förändring vi nu ser, där fler kan följa sin magkänsla och ge sina barn den uppväxt de känner är den rätta. De lever här och nu och ser inte att om nästa val innebär att fel partier får makten, så står vi inför ett införande av obligatorisk förskola från ett års ålder - eller från tre års ålder. Tas då också valfriheten bort och hemmaalternativet försvinner som ett barnomsorgsalternativ, så kommer de att snällt få infoga sig i systemet och sätta sina barn tidigt på dagis.

Mitt i den nya hemmaidyllen så hänger alltså ett stort svart moln av mer styrning, mer pålagor och mindre valfrihet över hemmaföräldrarna. Förhoppningsvis så kommer de hemmaföräldrar som ser farorna att kombinera dagens frihet med kampen för fortsatt frihet. Ett sätt är att gå med i facebook gruppen "Alla vi som säger NEJ till obligatorisk förskola från tre års ålder". Ett annat är att hjälpa till och sprida Hemmaföräldrars budskap. Berätta att Hemmaföräldrars nätverk finns, så ofta som ni kan, så att fler nås av budskapet. Länka, länka, länka där ni kan :)

Med och önskan om ännu många år med frihet.

Madeleine Lidman

Läs också:



fredag, mars 16, 2012

Populärt vårdnadsbidrag plockas bort av moderaterna

För att få ta ut vårdnadsbidrag måste föräldrar ha tagit ut 250 dagar i föräldraförsäkringen. Det tillsammans med att det för många föräldrar har varit svårt att få fram information om hur man söker vårdnadsbidrag ledde till att det blev en långsam start för vårdnadsbidraget i många kommuner. Som ett brev på posten kom då stora tidningsrubriker om "vårdnadsbidraget är ett misslyckande". Klagomålen gällde att "bara" 1–2 procent av de som skulle kunna ta ut ersättningen gjort det.

I stället för att se det som att två procent av föräldrarna då fått chansen att stanna hemma längre med en skyddad SGI, sjukpenninggrundande inkomst plus att de kunde ha sin anställning kvar - så skrek tidningarna ut "fiasko".

Sedan bytte de fot och det blev stora tidningsrubriker om att "förskolor får läggas ned, eftersom fler barn får vara hemma längre". Debatten om huruvida barnen tillhör förskolan gick igång. Och på fullaste allvar kunde man konstatera att det finns en mängd människor som anser att barnen tillhör förskolan: "vårdnadsbidraget dränerar förskolan på barn".

Det finns egentligen ingen tydlig linje i kritiken mot vårdnadsbidraget. Med jämna mellanrum skriker de ihärdigaste kritikerna ut sina argument mot valfriheten och hur de väljer att lägga fram kritiken beror helt på dagsformen. Ett tag handlade det om att "invandrarkvinnor stannar hemma med vårdnadsbidrag och förlorar sin fot på arbetsmarknaden".

Sanningen var att de som är nyanlända ofta har andra former av ersättning och då får man inte ta ut vårdnadsbidrag. Men även en lögn som upprepas tillräckligt ofta kan bli en sanning i media.

Så har vi då Svenljunga kommun som styrs av moderater och centerpartister. Där infördes vårdnadsbidraget 2009. Tolv procent av de som är berättigade till att ta ut vårdnadsbidraget har tagit ut det. En succé då med andra ord enligt medias sätt att se det. I Svenljunga som är en glesbygdskommun har valfriheten inneburit att föräldrar sluppit slita upp sina små barn för att resa långt och lämna dem på dagis, långa dagar på grund av resvägen till och från jobbet. Samtidigt som föräldrarna varit hemma har någon annan fått chansen att vikariera en längre period. Föräldrarna har haft kvar sin SGI och sin fot på arbetsmarknaden. Alla borde vara glada och nöjda.

Men så dök det då tydligen upp lite smolk i bägaren. De minst populära förskolorna i ytterområdena fick en överkapacitet. Och de föräldrar som var hemma och föräldralediga ville ha sina större barn på dagis tre dagar i veckan, fem timmar per dag och att barnen skulle få lunch där.

Två grupper ställdes mot varandra och politikerna fick välja. De bestämde sig för att satsa alla kort på majoriteten, det vill säga förskoleföräldrarna. Snabbt bestämde sig barn- och utbildningsnämnden med moderaten Roger Axelsson i spetsen för att klubba igenom ett beslut där vårdnadsbidraget togs bort för alla hemmaföräldrarna. Hemmabarnen kunde fylla förskolorna med överkapacitet och pengarna som man ansåg sig spara in på hemmabarnen kunde gå till 15-timmars barnen.

Då ringde en mamma till Hemmaföräldrars nätverk ... dagen innan beslutet. Och undertecknad ringde direkt till Roger Axelsson, M, ordförande i Barn- och utbildningsnämnden. Beslutet att ta bort vårdnadsbidraget sköts upp. Sveket från M och C spred sig och sedan tidningen Kristdemokraten kontaktat kommunens jurist visade det sig dessutom att det var olagligt att ta bort vårdnadsbidraget, för de som redan beviljats det. Moderaternas och centerns tanke var att föräldrarna skulle ha fått tre månader på sig, innan vårdnadsbidraget togs bort. Tre månader för att planera allt det praktiska med att gå tillbaka till arbetet (sparka vikarien) och sätta barnen i förskolorna med överkapacitet.

Politikerna fick dock lite kalla fötter och beslutade i tisdags den 13 mars att de som redan beviljats vårdnadsbidrag skulle få ha kvar det. De som däremot tagit ut sina garantidagar i tron att de skulle kunna söka ersättningen, lämnades åt sitt öde - trots att konsekvensen blir att barnen måste börja extremt tidigt i förskolan eftersom dagarna tagits ut.

– Man får räkna med att en del faller mellan stolarna när man fattar sådana här beslut, säger AnnLouise Karlsson, centerpartiet, ledamot i Barn- och utbildningsnämnden.

Moderaterna och centerpartiet beslutade även att vänta med att låta 15-timmars barnen få lunch i förskolan.

– Men det är ett beslut som vi kommer att genomföra längre fram, säger Eva Johansson, centerpartiet.
– Det är jobbigt för de föräldralediga att sitta och åka till förskolan varje dag för att ha barnen där tre timmar. Vi måste göra det möjligt för dem att låta barnen gå tre dagar i veckan och längre dagar i stället, säger hon.

Men hur ser du på det faktum att många små ettåringar nu placeras i förskolan långa dagar med lång resväg, när ni tar bort vårdnadsbidraget?

– Så är det för alla som bor i glesbygd, skrattar Eva Johansson, C.

Med det nya beslutet att ta bort vårdnadsbidraget kommer kommunen enligt tidningen Kristdemokraten, att spara 100 000 kronor. Frågan är hur invånarna i Svenljunga ser på det faktum att moderaterna och centerpartiet lierar sig med socialdemokraterna och minskar valfriheten. DET får vi veta först i nästa val, när det är dags för människor att rösta.

Madeleine Lidman

Läs också:



p.s
Hemmaföräldrars nätverk har sökt moderaten Camilla Waltersson Grönvall samt moderaternas presstjänst för att få reda på om det här är en ny linje. De vägrar tyvärr att besvara frågor. Mejl besvaras inte och de återkommer inte per telefon som utlovat ...

26 mars 2012:

Efter att ha ringt Camilla Waltersson Grönvall igen, fick jag i dag tag i henne. Hon sa då att det här med att ta bort vårdnadsbidraget som man gör i Svenljunga (mitt under en mandatperiod och utan möjlighet för människor att planera) - inte är något ny moderat linje.

Om cirka sex månader kommer moderaternas familjepolitiska grupp att presentera sin nya familjepolitik. Ulf Kristersson är ansvarig och den som leder gruppen. Ett tips kan vara att höra av sig till honom med frågor och funderingar kring hur moderaterna ska utforma sin familjepolitik i framtiden.


måndag, mars 12, 2012

Stresshormoner skadar människokroppen

Nu droppar det in lite nya rapporter om hur skadligt stress är för gravida och för kvinnor som lever efter standardlösningen (två heltidsarbetande föräldrar och barnet på dagis från ett års ålder).

Det här är inga nyheter. Personligen kände jag redan när jag fick första barnet att stress är skadligt ... för mitt barn och för mig. Därför blev min familj en av de där downshiftande familjerna som valde att försöka hitta en balans mellan arbete och familj ... och som fått löpa gatlopp för vårt val sedan dess. Ständigt hånade och dissade i media av proffstyckare. Men även vissa politiker har ibland tagit sig rätten att bespotta oss för vårt val. Det är inte så länge sedan Fredrik Reinfeldt, M, stod i tv och talade om att hemmamammor får skylla sig själva om de väljer att stanna hemma längre och maken sedan lämnar dem. Då får de stå sitt kast minsann.

Och i ett debattprogram satt Nalin Pekgul, S, och skrek ut med brinnande hat att hemmamammorna minsann inte skulle komma till henne och be om hjälp om de fick svårigheter längre fram i livet.

Frågan är om Reinfeldt och Pekgul bemöter sönderstressade kvinnor med hjärt- kärlsjukdomar på samma sätt. "Ni får stå ert kast" ...

Foster och kvinnor drabbas alltså hårt av stress men det finns en grupp till - förskolebarnen:

I Sverige har professor Hugo Lagercrantz tidigare sagt att barn under två år inte borde placeras på dagis. De flesta psykologerna hävdar dock att det kan vara bra att barn under tre år inte placeras i grupptillsyn i förskola.

Orsaken är att de små barnens hjärnor inte klarar av att hantera den stress det innebär. I stället behöver de allra minsta barnens första år ägnas åt få och nära relationer. Genom dem lär sig barnen närhet och de viktiga gränsdragningarna mellan det egna jaget och andra personer.

När får vi en politik som utformad för att passa människor - som faktiskt tar hänsyn till att vi är levande varelser med vissa grundläggande behov för att må bra. Kanske när vi slopar storskaliga politiska lösningar och börjar lyssna till vad människor själva vill. När vi får en förståelse för att alla människor är olika och att liten makt över det egna livet i sig skapar stress.

Nu vet vi att stress skadar fostret, skadar föräldrar, skadar barn i förskolan och att stressade föräldrar slår sina barn. Frågan är när vi tänker göra något åt det. Nu har vi liksom facit i hand. Men VEM vågar se och VEM vågar säga det högt som alla egentligen ser men som inte är politisk korrekt att säga:

Vi måste göra familjepolitiken mer flexibel och anpassa den efter hur livet ser ut i praktiken och inte bara i teorin!

Madeleine Lidman

Läs också:








lördag, mars 03, 2012

M leder oss tillbaka till 70-talets styrning av medborgarna

Det är inte alltid så roligt att vara en liten gräsrot tillhörande verklighetens folk - och särskilt då inte om man väljer att följa sin magkänsla istället för politikernas direktiv. En sak som Hemmaföräldrars nätverk gjort i över tio år är att ge stöd och råd till föräldrar som går sin egen väg.

Föräldrar är faktiskt de som känner sina barn bäst. Men politiken i Sverige är inte anpassad för egna val - för olika sorters val. Familjepolitiken är anpassad för ETT val: standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet på dagis från ett års ålder. Det gör att de som vill välja något annat kommer i kläm.

På tv-nyheterna fladdrar bilder förbi från andra länder och ofriheten är stor för många. De lever i förtryck under totalitära regimer och man ryser och tänker att vi ändå har det bra här i Sverige. Och det har vi ... så länge vi lever inom de ramar politikerna har satt upp åt oss. En kvarleva från den tid som socialdemokraterna styrde landet. Då var den sociala ingenjörskonsten stor och väldigt gränslös för vad som politiken egentligen ska vara med och bestämma..

Så kom då alliansen och lovade frihet och mindre styrning. Men så blev det inte riktigt.

Trots löften om att den lilla människan äntligen skulle få mer makt över sitt liv ser vi nu hur det lilla andrum som till exempel vårdnadsbidraget gett människor, tas bort av samma människor som lovade mer frihet.

I vårt högskattesamhälle där hemmafamiljen ofta betalar mer i skatt på grund av särbeskattningen blev vårdnadsbidraget den lilla kompensation för denna snedvridning som gjorde det möjligt för fler att stanna hemma längre med sina barn, som gav ensamstående en chans att gå ned i arbetstid och få mer tid med barnen. Men som också gjorde att de som ville ge sina barn tid INTE förlorade sin fot på arbetsmarknaden. Tack vare att vårdnadsbidraget ger rätt till tjänstledighet när det tas ut, kunde hemmaföräldern ha kvar en fot på arbetsmarknaden OCH ge någon annan chansen att få in en fot.

Det är väl en arbetslinje som heter duga. Vi får inte glömma att även hemmaföräldrarna bidrar till BNP även om deras arbete är obetalt. Enligt en brittisk undersökning är faktiskt hemarbetet värderat till 380 000 kronor per år.

Därför är det så sorgligt att det är just moderaterna som nu i Svenljunga, utan hänsyn till varken barn eller föräldrar, genomdriver ett borttagande av vårdnadsbidraget. Det finns inga ekonomiska vinster för kommunen med ett borttagande - bara merkostnader. Och då är vi inne på ideologiska skäl till ett borttagande och politiska beslut som fattas av ideologiska skäl är något som vi lidit under i Sverige i decennier och som många med en röst på alliansen hoppades slippa.

Ännu mer anmärkningsvärt är det att moderaterna i Svenljunga skryter om att det här med att ta bort vårdnadsbidraget är något som fler kommuner kommer att genomdriva. Vilka kommuner? Är det här en ny linje hos moderaterna? DET är frågor som de som vill ha valfrihet och många olika barnomsorgsalternativ, borde få svar på snarast. Vad mer av social ingenjörskonst ska svenska folket malas igenom?

Intressanta frågor för framtiden och det är hög tid att moderaterna tydligt redovisar sin agenda för framtiden.

Madeleine Lidman

p.s

Frankrike har ett högt födelsetal, invandringen borträknat och framgångsreceptet heter, det som vi ännu bara varit och nosat på i Sverige - valfrihet och många olika barnomsorgsalternativ - även hemmaalternativet. I Frankrike får barnfamiljer stora skattelättnader. En tvåbarnsfamilj delar sina samlade inkomster på tre innan skattesatsen fastställs. Har de tre barn betalar de hälften av en barnlös familjs inkomstskatt. Och valfriheten är stor i ut budet av daghem, dagmamma, företagsdagis, föräldrakollektiv, föräldrapenning. Föräldrar kan också stanna hemma längre mot en mindre föräldrapeng.

I Sverige betalar familjen med en inkomst (hemmafamiljen) ofta mer i skatt än dagisfamiljen som har två inkomster på grund av särbeskattningen och då får också dagisfamiljen tillgång till mycket stora dagissubventioner. En grym orättvisa som är uppbyggd för att föräldrar med ekonomiska medel ska tvingas att välja standardlösningen två heltidsarbetande föräldrar och barnet på dagis från ett års ålder.

Läs också:








måndag, februari 27, 2012

Moderaterna i Svenljunga tar bort valfriheten för föräldrar

I Svenljunga har moderaterna gjort gemensam sak med socialdemokraterna och ska i morgon klubba igenom ett förslag att ta bort valfriheten i barnomsorgen. 15 familjer kommer att drabbas.

– Vi gör det för att spara pengar åt kommunen, säger Roger Axelsson, moderat och ordförande i barn- och utbildningsnämnden.

Han erkänner samtidigt att man helt kallt räknar med att samtliga familjer inte ska söka förskoleplats eller familjedaghem för sina barn i stället. Gör de det blir det nämligen en kostnadsökning för kommunen - i stället för en besparing. Vårdnadsbidraget kostar 36 000 kronor per barn och år och en förskoleplats i Svenljunga kostar cirka 140 000 kronor per barn och år.

Malin Lundin är en av de föräldrar som kommer att drabbas av beslutet.

– Vi föräldrar har inte fått någon förhandsinformation och har inte haft en chans att få framföra vår åsikt, säger hon och berättar att subventionen kommer att plockas bort om tre månader om beslutet klubbas igenom.

Hon ser inte några kostnadsbesparingar med beslutet.
– De familjer som har vårdnadsbidraget i dag och som är hemma och har också flera syskon hemma. Börjar alla de barnen i förskola eller i familjedaghem så kommer det att bli dyrt för kommunen, säger Malin Lundin.

Roger Axelsson är inte orolig.
– Vi kan erbjuda plats till alla barn som söker. Det är vi bra på att erbjuda plats i tid till alla barn som behöver, säger han.

Han berättar också vidare att man inte gjort någon undersökning bland familjerna för att undersöka om de nu tänker välja förskola för barnen när vårdnadsbidraget dras in.

Men hur vet ni då att förslaget innebär en kostnadsbesparing?

– Nej det vet vi inte. Men om det blir en kostnadsökning får vi väl införa vårdnadsbidraget igen, säger han.

Med det här förslaget går ni emot den valfrihet i barnomsorgspolitiken som Alliansen gick till val och vann på. Hur ser du på det?

– Vi behöver spara pengar och samtliga borgerliga partier står bakom ett borttagande, säger han.

Även Kristdemokraterna?

– Ja även de, säger Roger Axelsson.

Det är inte något som Stig Nilsson, KD, i Svenljunga håller med om.
– Vi har inte någon plats i barn- och utbildningsnämnden, BUN och kan inte vara med och påverka det här förslaget. Men jag har sagt att jag är emot det. Även om jag inte argumenterat för det i fullmäktige.

Stig Nilsson blir förvånad när han får höra att ett borttagande av vårdnadsbidraget kommer att drabba 15 familjer.

– Den information jag har fått är att det handlar om 5–6 familjer, säger han.

Han känner heller inte till att de 15 familjerna inte tillfrågats om de tänker välja förskola om vårdnadsbidraget tas bort och håller med om att det kan leda till en kostnadsökning, i stället för en besparing.

Madeleine Lidman

Läs också:


p.s

1. När vårdnadsbidraget tas bort i Svenljunga får det också en del följdeffekter som moderaterna inte har tänkt på. För de som är tjänstelediga från ett arbete så försvinner rätten för tjänstledighet i tre år. Det betyder att de får tre månader på sig att gå tillbaka till sin tjänst. Den som då vikarierar på den tjänsten blir utan jobb. Den förälder som ändå tänker kämpa för att fortsätta att vara hemma, måste utan vårdnadsbidraget säga upp sig och förlorar sin fot på arbetsmarknaden.

2. Ingen riskanalys över hur det drabbar de barn vars föräldrar räknat med vårdnadsbidraget, har gjorts. För att få rätt att ta ut vårdnadsbidrag måste föräldrar ha tagit 250 hela föräldradagar. Det är det flera föräldrar som har gjort i den trygga förvissningen att de skulle kunna använda vårdnadsbidraget. Nu rycker moderaterna undan mattan för dem och de tvingas sätta sin barn redan vid ett års ålder på dagis - då föräldradagarna är slut.

3. Det finns EN dagmamma i Svenljunga, så de 15 familjer som nu kanske måste sätta sina barn långa dagar i barnomsorg för att gå tillbaka och arbeta - kan alltså inte heller välja något annat än förskola. Men alla barn är olika och alla barn passar inte att gå på dagis.

Dessutom kan föräldralediga i Svenljunga sätta sina små barn under tre år på dagis när de är hemma med syskon. Det betyder att kommunen subventionerar de familjer som lämnar bort sina barn med cirka 100 000 kronor per barn och år. Men de som är hemma och själva ansvarar för vården och omsorgen om sina barn förlorar sin subvention på 36 000 kronor per år. Moderaterna subventionerar med skattepengar att föräldrar lämnar bort sina små barn men vill inte subventionera de som själva ansvarar för vården och omsorgen om sina barn.

Allt det här måste kännas otroligt kymigt för alla de som la sin röst på alliansen och valfriheten. De hade nog aldrig kunnat ana att just moderaterna skulle välja den gammelsocialdemokratiska vägen med lite valfrihet och mycket politisk styrning i detalj av människors liv.





fredag, februari 24, 2012

Nyblivna föräldrar behöver stöd

I Sverige ska man vara oberoende för här har vi STATEN som ska ta hand om allt åt oss. Men det finns problem med att överlåta allt till staten. Precis som staten är en nyckfull förälder till små barn i förskolan, eller inte alltid tar hand om våra gamla på bästa sätt, så finns det en mängd andra tillfällen i livet när vi INTE kan lita till att staten fixar allt.

Till exempel när vi får barn. Det är en stor omställning att få barn och livet följer verkligen inte någon mall - det får vi lära oss när barnen kommer om inte annat.

Vi människor är flockdjur men politiken numera ser oss endast som individer som till varje pris ska uppmuntras att vara oberoende av varandra, samtidigt som vi uppmuntras attt vara beroende av en nyckfull stat, som till exempel skickar hem nyblivna mammor, ibland bara sex timmar efter förlossningen - utan att det finns ett brett stöd av nära och kära därhemma som kan stötta. Politiker har under decennier nämligen nämligen lagt tid och kraft på att montera ned tid för relationer - tid för familjen. Ovan på det har man lagt några mantra för oss att upprepa, så att vi ska tro på det själva: "Graviditet är ingen sjukdom - så lev som vanligt direkt när barnet är ute", "könet är en konstruktion", "det finns inga skillnader mellan män och kvinnor", "en duktig kvinna lämnar ifrån sig sitt barn till pappan så snart som möjligt efter förlossningen och går tillbaka och jobbar" osv.

Mitt bland alla komplett galna råd och idéer står den nyförlösta kvinnan och ska försöka ta till sig sitt barn och försöka förstå vilken livsomvälvande upplevelse hon varit med om. Jag vet att det är en lika stor händelse för pappan men här är det ändå så att det är kvinnan som burit barnet och som just nu har en kropp som genomgår en mängd förändringar som styrs och regleras av hormoner. Bara det som händer tredje dagen efter förlossningen när amningen kommer igång på allvar är en pärs med en överdos av hormoner som påverkar humöret enormt mycket. Mamman behöver därför lugn och ro, tid för återhämtning, stöd och en lugn erfaren anhörig/nära vän vid sin sida som kan vägleda henne (och pappan). Och om det inte finns så behöver hon fler dagar på BB!

Jag tycker att det har gått för långt. Vi måste acceptera att det inte bara är att föda barn och så ska allt gå tillbaka till det normala direkt. Det blir för stora krav på nyblivna mammor och det är inte konstigt att så många drabbas av förlossningsdepression.

Madeleine Lidman


Barn behöver vägledning för att socialiseras

Solna centrum har genomgått en liten upprustning och bänkar har ersatts med fåtöljer av lounge modell, för vila ... inte för mammor eller pappor att ställa sina barn i, när de ska ta på dem ytterkläderna.

Ganska självklart eller hur.

Likafullt ser jag en mamma som ställer upp sin treåring med skitiga stövlar i fåtöljen för att klä på henne ytterkläderna. Och så upp med lillasystern direkt efter. Jag undrar om hon gör så hemma också, tar på barnen stövlarna och ställer dem i soffan när hon klär på dem.

Det här kan man förstås beklaga och den som satte sig efteråt i den skitiga fåtöljen var säkerligen inte glad. Men jag funderar också över vad den här mamman egentligen lärde sina barn om hur man beter sig där ute i den riktiga världen, där allting sker. Hur hjälpte hon till att socialisera sina barn den här dagen?

Inte så särdeles bra skulle jag vilja säga.

På ett av caféerna sitter en annan mamma med sin lilla son på cirka tre år. Hon är fullt upptagen med att prata med sin väninna.

"Du är en bajskorv mamma", säger lillkillen (kiss- och bajsåldern, inget konstigt med det). Det konstiga är mammans reaktion. Istället för att bara lugnt säga: "Vet du vad, kiss och bajs pratar vi om när det är dags att gå på toaletten, det sitter man inte här och skriker", eller något sådant så skrattar de åt honom. Uppmuntrad (och kanske lite stressad) fortsätter han förstås allt mer högljutt att skrika att mamman är en bajskorv. Och så sitter han förstås med stövlarna uppdragna på det ljusa tyget i soffan.

Nu riskerar jag att låta som en gammal surtant för några kanske. Men faktiskt så är det här viktiga bitar. Om barn inte får vägledning (eller fostran om man nu vill kalla det så) i HUR man ska uppföra sig och vad som är okej och inte, så kommer deras vardag att bli begränsad och de kommer att få problem när de ska delta i olika sammanhang, där det krävs vissa grundläggande bitar för att det ska fungera.

Det livslånga lärandet handlar också om den viktiga socialiseringsbiten. Ett litet uppdrag som den förskola som lät barnen stanna hemma när förskolan skulle visa verksamheten för Kungen kanske hade missat. Om jag var förälder med ett barn i en förskola där man inte vågar visa upp den dagliga verksamheten med barnen närvarande, så skulle jag allvarligt börja fundera över om de klarar sitt uppdrag. Men det är min personliga åsikt.

Madeleine Lidman

Läs också:




torsdag, februari 16, 2012

Trygg barnomsorg viktigare än sociala experiment

Trots att den svenska förskolan så uppenbart befinner sig i en svår kris, med stora barngrupper och få personal - så finns det alltså politiska partier som väljer att lägga fokus på ideologi ...

Nu poppar Mp upp och ger sig in i debatten om genusprogrammering av förskolebarn. I Stockholm vill miljöpartiet satsa 10 miljoner på fler genuspedagoger. Könet ska avkodas och med barn som programmerats att inte definiera sig som "han" eller "hon" utan "hen" ska nya segrar i jämställdhet förstås uppnås. För det är ju könet och den sociala konstruktion som det innebär som får oss att välja "fel" när vi väljer till exempel yrke.

Tänk om några år när alla programmerade förskolebarn släpps ut på marknaden då kommer nio av tio som arbetar inom vård och omsorg inte längre vara av kvinnligt kön, utan plötsligt blir det 50-50. Vilken utopisk dröm som snart kommer att realiseras ... eller ...

Njae, förvirrade lär säkert barnen bli och de kommer säkert få en känsla av att det är något fel med att tillhöra det kön de tillhör, både killarna och tjejerna, eftersom budskapet det får är att kön är något man inte ska låtsas om. Men tittar man på "jämställdhetsdagiset" Tittmyran så blev tjejen som intervjuades i tidningen pedagog i förskolan och killen som intervjuades lastbilschaufför.

Aja, baja ... kanske måste programmen som barnen ska malas igenom måste vässas till ännu mer och det är väl därför vi nu ser "hen" debatten.

Nej, lägg ner tramset och satsa pengarna på mindre barngrupper och mer personal istället, så att förskolorna åtminstone kan garantera barnens säkerhet och trygghet. Viktigt att beakta med tanke på alla larmrapporter om borttappade, förrymda, kränkta och allvarligt skadade barn i förskolan.

Sedan är det ju aldrig fel att på en högre politisk nivå lyfta jämställdhetsfrågor men då gäller det att se världen genom seriösa glasögon. Jämställdhetsproblem handlar om problem för både män och kvinnor, det är inte bara ett kön som drabbas. Debatten måste bli mycket mer nyanserad. Men att hålla på och experimentera med att avkoda och omprogrammera förskolebarn är verkligen INTE rätt väg att gå!

Madeleine Lidman

Läs också:













onsdag, februari 08, 2012

Magkänsla och sunt förnuft är klart underskattade

Foto: Mats Eriksson FLICKR) LICENS: CC BY-SA


Det lilla barnet är direkt efter födseln orienterat mot föräldrarna. Alla som provat att räcka ut tungan åt sitt lilla nyfödda barn har fascinerat sett hur barnet nästan direkt gör likadant. Barnet är programmerat att ta den här kontakten för att börja orientera sig i världen, för att börja göra sig förstådd och samspela.

I vår hjärna finns det något som heter spegelneuroner, det är de som lägger grunden om vi utvecklar empatin på bästa sätt men även hur vi lär oss tala. I dessa tider av tal om pedagogik, det livslånga lärandet - där små ettåringar ska bli elever i en förskola, så inser man hur fel ute man är ... om man vet mer om spegelneuroner. De utvecklas nämligen genom socialt samspel med en vuxen som redan har den kunskap som ska förmedlas till barnet. (En ekvation som det blir svårt att uppnå i en barngrupp om 20-30, där 10-11 barn ska konkurrera om en vuxen och försöka samspela).

I Allt om vetenskap beskriver man det så här:

"Marco Iacoboni är en av de som gjort framsteg inom området spegelneuroner. Han lät sina försökspersoner imitera ansiktsuttryck och gester med fingrar och händer och kunde konstatera att de mest aktiva spegelcellerna under härmningen finns i precis de områden i hjärnan som styr tal och språkförståelse.

Mycket pekar alltså på att spegelneuroner på något sätt är centrala för språket. Ett faktum som stöder den teorin är en gammal kunskap om hur spädbarn lär sig sina första ord. Ett litet barn härmar i första hand rörelserna hos munnen och läpparna hos föräldrarna, och styrs inte av ljudet det hör. Det betyder att språket är grundat i motoriken, i musklernas rörelser. De rörelserna kan, som Rizzolatti visat, speglas i våra hjärnceller och det kan i sin tur leda till härmning och inlärning."

Jag har skrivit om det tidigare om hur barn lär sig empati - jo, genom att de får empati. Genom att de blir vänligt och kärleksfullt bemötta. Det är därför det gör ont i föräldrars magar när de bara går och lämnar skrikande barn på förskolan. Det gör fruktansvärt ont, därför att de ser och känner ända in i själen det lilla barnets skräck och stora sorg över att mamma eller pappa bara går, trots att det lilla barnet vill hålla kvar, vill vara nära, samspela och få den trygghet det fortfarande behöver.

Våra hjärnor utvecklas alltså genom våra upplevelser, så då kan man då använda sitt sunda förnuft och fråga sig - VAD upplever det lilla barnet när föräldern bara går, trots den desperata signal barnet ger? Vilka spår kommer denna upplevelse, genom det stresspåslåg som sker, rista i det lilla barnets hjärna?

Räddningen kan vara att någon annan i personalen, ser och hör barnets gråt och tröstar och ger empati. Problemet är bara att ibland inskolas flera små ettåringar samtidigt och jag har på fullaste allvar hört många pedagoger säga "det är ingen idé att försöka trösta, vi hinner och mäktar inte med att trösta så många små barn på en gång, så de får "gråta färdigt".

Många sitter inne med den här kunskapen om vad små barn behöver för att må bra. De som läst boken "Förskolan för de allra minsta. På gott och ont", vet att författarna berör det här med spegelneuroner utan att nämna dem uttalat när det talar om att det är mellan ett - tvåårsåldern som barnet utvecklar sin empati.

Så har vi då de föräldrar som litar till magkänsla och sitt sunda förnuft - som litar till all den kunskap som finns lagrad i våra hjärnor. De ser sitt lilla barn och känner in barnet. För en del resultaterar det i att man väljer att stanna hemma längre, då man känner att barnet inte är moget för en separation för placering i en stor barngrupp med få personal. För andra innebär det att man känner att dagmamma är ett bättre alternativ.

Och så har vi också de föräldrar som känner att något är riktigt fel när de uppmuntras att lämna skrikande barn på förskolan och "bara gå". En del av de föräldrarna hamnar här på min blogg när de googlat på "barn gråter hysteriskt vid dagislämning". De vet helt intuitivt, att något är riktigt fel och de börjar söka och leta efter förklaringar till sin känsla (som beror på spegelneuronerna och att de ser sitt barns lidande eftersom de faktiskt är experter på sitt eget barn). De förstår att något är allvarligt fel trots alla klämkäcka råd från förskolepedagoger och "experter" som Malin Alfvén om att "bara gå".

Men frågan är hur alla de barn som i dag lämnas vilt skrikande i förskolan, utan möjlighet till tröst och empati kommer att bli som föräldrar själva? HUR har dessa upplevelser ristat spår i deras hjärnor. Ser vi redan idag föräldrar som faktiskt inte reagerar eller bryr sig om sitt barns signaler, kanske därför att inte någon brydde sig om dem en gång i tiden, när de lämnades vilt skrikande. De ser men de förstår inte.

DET är en skrämmande tanke, tycker jag.

Till de föräldrar som hittar hit, därför att de följer sin magkänsla, vill jag bara säga (igen): NEJ lämna aldrig ett hysteriskt gråtande barn. Ring jobbet och säg att du kommer senare. Följ med in, signalera trygghet och att ditt barn är i trygga händer (om du känner att det är det), berätta att du ska gå, klart och tydligt och lämna ett lugnt och tryggt barn. Barn kan gråta en liten skvätt när de går från en anknytningsperson till en annan, men det ska snabbt gå över och de ska ha en trygg famn att vinka hej då ifrån.

OM du inte kan få denna enkla lilla sak att fungera - då är inte ditt barn tryggt i den förskola du valt och inte trygg med personalen. Då måste DU våga se situationen precis som den är och våga agera. Sök dagmamma istället, besöka andra förskolor och se om de har en tryggare miljö att erbjuda, eller sätt dig ned och fundera allvarligt över om ditt barn kanske inte är moget för en separation ännu. Finns det något ni som föräldrar kan förändra, så att barnet kan få vänta med barnomsorg och vara hemma längre?

Det är inte ett råd ni kommer att få höra av Malin Alfvén, men det är ett råd ni kommer att få höra från mig som förälder. Jag har ingen utbildning i psykologi, jag är ingen expert - "bara" en vanlig mamma med sunt förnuft och en hel del mammaerfarenheter :)

Madeleine Lidman

Läs också: