Förälder är stort och ansvarsfullt - det viktigaste här i livet.... för mig i alla fall. Men det är också viktigt att förutom att vara en så bra mamma som möjligt, så vill jag vara en bra medmänniska, en bra arbetskamrat, en bra vän, en bra syster, en bra dotter, en bra livskamrat och en bra moster. (Ibland trasslar ändå livet till sig och stundtals är det lätt att känna att man just inte räcker till och är så bra i någon av rollerna).
Jag vill också stå på de små barnens sida och kämpa för att deras föräldrar ska förstå hur viktiga de är för sina barn. Små 1-åringar "älskar inte sitt dagis" - de älskar sin mamma och pappa. Hur berättar man det för föräldrar utan att de känner sig påhoppade eller hamnar i försvarsposition - att de är viktiga - att deras barn vill ha tid med dem först och främst. Och att det är viktigare än pedagogik och kompisar..... när man är ett litet barn?
Älska.
Varför pratar så många föräldrar om att barnen älskar.... och så "sitt dagis". Är det därför små barn inte alltid förstår innebörden av ordet älska. Jag har faktiskt hört många barn säga älska i meningar som "jag älskar inte tomater" eller "jag älskar inte rosa tröjor".
Barn är kloka. De verkar förstå att älska när det används för flitigt egentligen betyder tycker om eller gillar. Jag tror att många barn vet att de har rätt till närhet, kärlek och god omvårdnad. De längtar intensivt efter att få just det - villkorslöst. Och jag är säker på att de mycket hellre vill ha det än materiella saker. Får de välja mellan prylar eller föräldrars bekräftelse och kärlek så väljer de kärlek. Riktig kärlek - inte "jag tycker om eller jag gillar".
De tycks inprogrammerade att leta efter just den bekräftelsen och kärleken. När föräldrarna inte har tid eller finns där i den utsträckning som det lilla barnet behöver så hittar de någon som kan ge dem bekräftelse och "klänger" sig fast vid den personen, kramar och säger "mamma". När det gått så långt att de inte bara behöver tanka lite extra bekräftelse hos familj eller andra närstående (något som alla barn gör emellanåt) utan de kallar någon mamma - då borde varje förälder dra åt sig öronen.
Man har inte nödvändigtvis gjort något fel eller älskat sitt barn mindre - men man har inte lyckats förmedla den trygga anknytning till sitt barn som det behöver och man har med största sannolikhet inte gett sitt barn den tid som det behöver.
Livspusslet är tufft för oss alla och det går inte att säga till någon hur de ska leva men det går att om och om igen berätta för föräldrar hur viktiga de är för sina barn. Det går att uppmuntra föräldrar att ge barnen tid, närhet och kärlek. Det går att stötta dem i att de ska följa sin magkänsla och inte bara följa med strömmen.
Vi måste återerövra en viktig social pusselbit som försvunnit i vårt EGO centrerade samhälle där alla ska vara uppfinna hjulet på nytt själva - nämligen förmågan att stanna upp och reflektera och delge andra sina livserfarenheter.
Jag kan bara gå till mig själv - jag har höga krav på hur jag vill vara men kan klart konstatera att när jag gör något bra, så gör jag det därför att jag lärt mig något av mina medmänniskor - inte för att jag är så himla klok att jag listat ut det själv ;)
När jag känner att jag inte räcker till, så försöker jag ändå tänka på att jag gör så gott jag kan och om alla gör likadant och vi arbetar tillsammans för att skapa ett bra samhälle för våra barn, så räcker det långt.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
måndag, juni 01, 2009
torsdag, maj 21, 2009
Dagis ett nytt fenomen i mänsklighetens historia
Under mer än 160 000 år har små barn fått växa upp nära sina föräldrar under de första viktiga åren i barndomen. Ett framgångsrecept som gjort människan överlägsen andra djurarter. I ett mikro kort perspektiv i mänsklighetens historia har vi nu haft en annan lösning där vi ändrat på förutsättningarna. Istället placerar vi små barn i vård och omsorg hos främmande människor utan anknytning till barnet, när de är så små som 1 år. Och människan är verkligen liten när hon är 1 år jämfört med andra djurarter. Det är ju egentligen då hon skulle födas om det nu inte var för att barnets huvud är så stort att naturen ordnat det så att barnet "föds för tidigt" helt hjälplös och outvecklad.
Någon egentlig undersökning av hur den här tidiga separationen påverkar det lilla barnet har inte gjorts i Sverige ännu (men det finns många undersökningar gjorda i andra länder). Ändå fortsätter vi att separera små barn från föräldrarna.
Den 3 juni kan den som vill lära sig mer besöka ett seminarium anordnat av Haro. På detta seminarium kommer två tongivande internationella experter på området att berätta mer om hur barnen påverkas av en tidig separation:
Professor Jay Belsky, expert på utvecklingspsykologi och en av världens främsta förskoleforskare och initiativtagare till den stora amerikanska NICHD-studien. Dr. Gordon Neufeld, en banbrytande psykolog som utifrån 30 års klinisk erfarenhet av barn, ungdomar och familjer upptäckt anknytningsteorins tillämpning även på äldre barn. Gordon Neufeld har skrivit den internationellt uppmärksammade boken "Hold On To Your Kids – why parents need to matter more than peers" som kommer ut på svenska våren 2009.
Mer information hittar du här.
Jag hoppas att många tar den här chansen och kommer dit, så att den här viktiga informationen äntligen börjar spridas i vårt land. Med tanke på hur den psykiska ohälsan hos barn bara ökar är det dags att börja titta på orsakerna och arbeta förebyggande, istället för att bara prata om vad vi ska göra när problemen redan uppstått.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Någon egentlig undersökning av hur den här tidiga separationen påverkar det lilla barnet har inte gjorts i Sverige ännu (men det finns många undersökningar gjorda i andra länder). Ändå fortsätter vi att separera små barn från föräldrarna.
Den 3 juni kan den som vill lära sig mer besöka ett seminarium anordnat av Haro. På detta seminarium kommer två tongivande internationella experter på området att berätta mer om hur barnen påverkas av en tidig separation:
Professor Jay Belsky, expert på utvecklingspsykologi och en av världens främsta förskoleforskare och initiativtagare till den stora amerikanska NICHD-studien. Dr. Gordon Neufeld, en banbrytande psykolog som utifrån 30 års klinisk erfarenhet av barn, ungdomar och familjer upptäckt anknytningsteorins tillämpning även på äldre barn. Gordon Neufeld har skrivit den internationellt uppmärksammade boken "Hold On To Your Kids – why parents need to matter more than peers" som kommer ut på svenska våren 2009.
Mer information hittar du här.
Jag hoppas att många tar den här chansen och kommer dit, så att den här viktiga informationen äntligen börjar spridas i vårt land. Med tanke på hur den psykiska ohälsan hos barn bara ökar är det dags att börja titta på orsakerna och arbeta förebyggande, istället för att bara prata om vad vi ska göra när problemen redan uppstått.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Jobbproblemet i ett nötskal
I Sverige finns det strikta regler för hur en cv ska se ut för att man ska kunna göra vidare karriär eller bara få det jobb man söker. Jag har en stark känsla av att mycket av kriterierna är väldigt specifika för Sverige, som att man inte får göra hemmakarriär och vara med sina barn några år för att sedan komma tillbaka och fortsätta sin jobbkarriär. Inne på E24 kvinna - läser jag i artikeln "Det krävs enormt mycket arbete att nå toppen" Jacob Wallenbergs syn på saken;
"Jag tycker inte att det är helt lyckat att hoppa runt mellan arbetsgivare. Det kanske finns stråk av ”curlingbarn” hos unga män och kvinnor som vill ha både toppjobb och samtidigt vara hemma med barn, kanske i flera år.
– Jag har inget emot jämställdhet, självklart ska kvinnor ha lika chanser som män till utveckling och befordran, men jag tycker ibland att vissa kvinnor vill förlägga problemet överallt utom till sig själv, i sitt eget individuella liv. Man kan inte lösa allt genom kvotering, ändrade regelverk eller ändrade attityder. En del handlar också om att stå för sina egna val, och ta konsekvenserna. Det går inte att komma ifrån."
Samtidigt konstaterar Jacob Wallenberg att svenska kvinnor ofta hoppar av karriären vid 40–45 års ålder. "Precis när de är på väg in i företagsledningarna, när jag vill ha dem kvar, och när de på allvar skulle kunna kvalificera sig för till exempel styrelseposter, då slutar de och väljer hemmet och barnen, säger han."
Ja, som Christina Axén Olin som hittade en urdrucken vodkaflaska under den 12-åriga dotterns säng och insåg att hon hade noll koll på vad hennes barn gjorde - hon hoppade av sin karriär - priset var för högt.
Det kanske handlar om vad man värderar som viktigt här i livet - hur mycket eller lite man vill sälja sin själ för att få pengar, pengar, pengar.
Ändå handlar själva jobbproblemet för hemmaföräldrarna (som vill tillbaka till arbetslivet efter några hemmaår men inte är välkomna) - inte om de ska in i styrelser eller inte, utan bara om att de vill ha en möjlighet att fortsätta sin karriär där den slutade. Det handlar om människor som skaffat sig en mängd nya erfarenheter under hemmatiden som de vill använda sig av i arbetslivet och som kan göra stor nytta för arbetsgivaren.
Men i Sverige ses inte hemmaförälder karriären som någon merit värd att lägga till i en cv (det gör det däremot i USA). Kanske något vi borde ändra på möjligtvis?
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Läs också:
Låt kvinnor välja själva - utan pekpinnar
"Jag tycker inte att det är helt lyckat att hoppa runt mellan arbetsgivare. Det kanske finns stråk av ”curlingbarn” hos unga män och kvinnor som vill ha både toppjobb och samtidigt vara hemma med barn, kanske i flera år.
– Jag har inget emot jämställdhet, självklart ska kvinnor ha lika chanser som män till utveckling och befordran, men jag tycker ibland att vissa kvinnor vill förlägga problemet överallt utom till sig själv, i sitt eget individuella liv. Man kan inte lösa allt genom kvotering, ändrade regelverk eller ändrade attityder. En del handlar också om att stå för sina egna val, och ta konsekvenserna. Det går inte att komma ifrån."
Samtidigt konstaterar Jacob Wallenberg att svenska kvinnor ofta hoppar av karriären vid 40–45 års ålder. "Precis när de är på väg in i företagsledningarna, när jag vill ha dem kvar, och när de på allvar skulle kunna kvalificera sig för till exempel styrelseposter, då slutar de och väljer hemmet och barnen, säger han."
Ja, som Christina Axén Olin som hittade en urdrucken vodkaflaska under den 12-åriga dotterns säng och insåg att hon hade noll koll på vad hennes barn gjorde - hon hoppade av sin karriär - priset var för högt.
Det kanske handlar om vad man värderar som viktigt här i livet - hur mycket eller lite man vill sälja sin själ för att få pengar, pengar, pengar.
Ändå handlar själva jobbproblemet för hemmaföräldrarna (som vill tillbaka till arbetslivet efter några hemmaår men inte är välkomna) - inte om de ska in i styrelser eller inte, utan bara om att de vill ha en möjlighet att fortsätta sin karriär där den slutade. Det handlar om människor som skaffat sig en mängd nya erfarenheter under hemmatiden som de vill använda sig av i arbetslivet och som kan göra stor nytta för arbetsgivaren.
Men i Sverige ses inte hemmaförälder karriären som någon merit värd att lägga till i en cv (det gör det däremot i USA). Kanske något vi borde ändra på möjligtvis?
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Läs också:
Låt kvinnor välja själva - utan pekpinnar
lördag, maj 16, 2009
Åsiktsförtryck gör människor arga
En del tidningar har fortfarande inte förstått vitsen med att släppa fram gräsrötterna i debatten. Fortfarande tror de sig ha rätten att bestämma vilken information människor ska få och tar sig därmed också rätten att bestämma vad människor får tycka och hur människor ska leva sina liv.
Jag har börjat kopiera mina kommentarer till artiklar eftersom de raderas så ofta. Nu senast i DN den 14 maj. Mitt första inlägg - som handlade om att det är fel att använda barnen som murbräcka för jämställdhet, eftersom man då missar de verkliga problemen - raderades. Jag är envis och skrev ett nytt, som (kors i taket) fick vara kvar.
Jag är van vid att mina kommentarer till artiklar blir raderade. Men det känns lite konstigt för jag tycker inte att jag skriver aggressivt eller nedsättande men jag skriver tydligen något farligt - åsikter som inte bör komma till gemene mans kännedom. Jag skriver om att det finns många fördelar med att ha barnen hemma lite längre och att det är bra med många olika barnomsorgsalternativ samt att barnen inte ska användas som murbräcka för jämställdhet.
Nu råkar en majoritet av journalistkåren inte dela mina åsikter. De vill använda barnen som murbräcka för jämställdhet, de vill att alla barn måste gå på dagis från ett års ålder och att förskola ska vara det enda alternativet.
Men har de därmed rätt att refusera alla inlägg från hemmaföräldrar?
Dagens Nyheter och Expressen är några tidningar som missförstått sitt uppdrag men sedan har vi Sydsvenskan. Krister Pettersson är en valfrihetskämpe som efter alla år naturligtvis blir mer och mer irriterad över att så mänskliga och snälla åsikter som hemmaföräldrarna ändå står för refuseras. Därför har han skrivit till Heidi Avellan på Sydsvenskan;
"Tack också för dagens ledare(16 maj), som ju i stycken kunde stämma in bra på min egen kritik av Sydsvenskan:
"Det fanns i denna utopi mycket gott. En välvilja, en omsorg om samhällets svagaste som genom åren har betytt mycket för att förbättra människors tillvaro.
Men det fanns också en mörk, kall sida: den översåtliga blicken, den obetvingliga lusten hos dem som anser sig veta bättre att lägga andras liv tillrätta.
Förmynderiet.
Människor blir på så sätt ett problem. De förstår inte sitt eget bästa. I det här fallet genom att röka och kröka, äta fel och röra sig för lite."
Ledaren i dag handlar om socialstyrelsen - ni gillar tydligen inte deras översitteri, deras förmynderi, deras intolerans mot människors livsstil. Inte om Sydsvenskan, dess översitteri, förmynderi, intolerans ...
Om bara de sista orden i er ledare hade bytts ut mot "att vårda och fostra sina barn själva" -hade det kunna röra er egen tidnings, Sydsvenskans, linje. Den översåtliga blicken, den obetvingliga lusten hos ledarredaktion som anser sig veta bättre, som vill lägga andras liv tillrätta, som vältrar sig i förmynderi, som ropar Fel! till alla oss som har andra åsikter än landets Nomenklatura i politik och media om vad som är god barnomsorg, gott familjeliv, bra för vårt samhälle och som är vår mänskliga rättighet att ha vår åsikt om, utan att behöva diskrimineras för den (Europakonventionen, de två artiklar som ni tydligen enligt en annan ledare vill förändra / avskaffa).
Exemplet i dagens ledare visar än en gång på er tidnings häpnadsväckande hyckleri och dubbelmoral.
Och detta får jag inte påtala, och tydligen inte någon annan heller. Inte föra fram kritiken, så att det syns för tidningens andra läsare - i min omgivning eller för medlemmarna i de olika protest- och frihetsörelser jag är med i och företräder. Dem jag kallar för "vi", vi som gärna vill kunna se en begriplig förklaring till er tidnings inkonsekvenser och dubbelmoral. Vi som anser det vara en grov förolämpning av er att mata oss med detta hyckleri och denna dubbelmoral utan att låta era läsare se, att inte vi alla sväljer er principlöshet."
Krister kämpar för att få göra sin röst hörd och därigenom alla de som stödjer valfriheten. Varför får han aldrig komma till tals i Sydsvenskan? Vad är de så rädda för?
Hemmaföräldrarnas kamp mot diskriminering är en kamp som aldrig går att vinna. Skriver man insändare och genmälen och hela tiden blir refuserad, så blir man klart irriterad och blir man irriterad då får man svar som det som Krister fick:
"Ditt hätska tonläge ändar inte på publiceringsbesluten, vi publicerar artiklar utifrån deras innehåll, inte utifrån skribentens uppförande".
Jag kan bara tycka att det är dags att Heidi Avellan förklarar varför hon inte vill låta hemmaföräldrarna få en röst i Sydsvenskan.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Läs också:
Censur på Expressen igen
Dags att släppa fram hemmaföräldrarna
Liza Marklund och drevet
Ordet hemmaförälder raderat på Wikipedia
Kanske gör en ny chef Folkhälsoinstitutet mer seriöst
Sluta försöka tiga ihjäl hemmaföräldrarna
Du sviker barnen Malin Alfvén
Strutsmentalitet hos media inför BO:s rapport
När media går över gränsen
Hallengren pressad på svar om barnomsorgen
Jag har börjat kopiera mina kommentarer till artiklar eftersom de raderas så ofta. Nu senast i DN den 14 maj. Mitt första inlägg - som handlade om att det är fel att använda barnen som murbräcka för jämställdhet, eftersom man då missar de verkliga problemen - raderades. Jag är envis och skrev ett nytt, som (kors i taket) fick vara kvar.
Jag är van vid att mina kommentarer till artiklar blir raderade. Men det känns lite konstigt för jag tycker inte att jag skriver aggressivt eller nedsättande men jag skriver tydligen något farligt - åsikter som inte bör komma till gemene mans kännedom. Jag skriver om att det finns många fördelar med att ha barnen hemma lite längre och att det är bra med många olika barnomsorgsalternativ samt att barnen inte ska användas som murbräcka för jämställdhet.
Nu råkar en majoritet av journalistkåren inte dela mina åsikter. De vill använda barnen som murbräcka för jämställdhet, de vill att alla barn måste gå på dagis från ett års ålder och att förskola ska vara det enda alternativet.
Men har de därmed rätt att refusera alla inlägg från hemmaföräldrar?
Dagens Nyheter och Expressen är några tidningar som missförstått sitt uppdrag men sedan har vi Sydsvenskan. Krister Pettersson är en valfrihetskämpe som efter alla år naturligtvis blir mer och mer irriterad över att så mänskliga och snälla åsikter som hemmaföräldrarna ändå står för refuseras. Därför har han skrivit till Heidi Avellan på Sydsvenskan;
"Tack också för dagens ledare(16 maj), som ju i stycken kunde stämma in bra på min egen kritik av Sydsvenskan:
"Det fanns i denna utopi mycket gott. En välvilja, en omsorg om samhällets svagaste som genom åren har betytt mycket för att förbättra människors tillvaro.
Men det fanns också en mörk, kall sida: den översåtliga blicken, den obetvingliga lusten hos dem som anser sig veta bättre att lägga andras liv tillrätta.
Förmynderiet.
Människor blir på så sätt ett problem. De förstår inte sitt eget bästa. I det här fallet genom att röka och kröka, äta fel och röra sig för lite."
Ledaren i dag handlar om socialstyrelsen - ni gillar tydligen inte deras översitteri, deras förmynderi, deras intolerans mot människors livsstil. Inte om Sydsvenskan, dess översitteri, förmynderi, intolerans ...
Om bara de sista orden i er ledare hade bytts ut mot "att vårda och fostra sina barn själva" -hade det kunna röra er egen tidnings, Sydsvenskans, linje. Den översåtliga blicken, den obetvingliga lusten hos ledarredaktion som anser sig veta bättre, som vill lägga andras liv tillrätta, som vältrar sig i förmynderi, som ropar Fel! till alla oss som har andra åsikter än landets Nomenklatura i politik och media om vad som är god barnomsorg, gott familjeliv, bra för vårt samhälle och som är vår mänskliga rättighet att ha vår åsikt om, utan att behöva diskrimineras för den (Europakonventionen, de två artiklar som ni tydligen enligt en annan ledare vill förändra / avskaffa).
Exemplet i dagens ledare visar än en gång på er tidnings häpnadsväckande hyckleri och dubbelmoral.
Och detta får jag inte påtala, och tydligen inte någon annan heller. Inte föra fram kritiken, så att det syns för tidningens andra läsare - i min omgivning eller för medlemmarna i de olika protest- och frihetsörelser jag är med i och företräder. Dem jag kallar för "vi", vi som gärna vill kunna se en begriplig förklaring till er tidnings inkonsekvenser och dubbelmoral. Vi som anser det vara en grov förolämpning av er att mata oss med detta hyckleri och denna dubbelmoral utan att låta era läsare se, att inte vi alla sväljer er principlöshet."
Krister kämpar för att få göra sin röst hörd och därigenom alla de som stödjer valfriheten. Varför får han aldrig komma till tals i Sydsvenskan? Vad är de så rädda för?
Hemmaföräldrarnas kamp mot diskriminering är en kamp som aldrig går att vinna. Skriver man insändare och genmälen och hela tiden blir refuserad, så blir man klart irriterad och blir man irriterad då får man svar som det som Krister fick:
"Ditt hätska tonläge ändar inte på publiceringsbesluten, vi publicerar artiklar utifrån deras innehåll, inte utifrån skribentens uppförande".
Jag kan bara tycka att det är dags att Heidi Avellan förklarar varför hon inte vill låta hemmaföräldrarna få en röst i Sydsvenskan.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Läs också:
Censur på Expressen igen
Dags att släppa fram hemmaföräldrarna
Liza Marklund och drevet
Ordet hemmaförälder raderat på Wikipedia
Kanske gör en ny chef Folkhälsoinstitutet mer seriöst
Sluta försöka tiga ihjäl hemmaföräldrarna
Du sviker barnen Malin Alfvén
Strutsmentalitet hos media inför BO:s rapport
När media går över gränsen
Hallengren pressad på svar om barnomsorgen
söndag, maj 10, 2009
Kan det bli dummare?
Expressens journalister har återigen överträffat sig själva. Vilken verklighet lever de i egentligen? Journalisten Peter Wennblad har bett sig fru att skippa amningen "för han blir utanför när hon ammar".
Men graviditeten då? Är det inte orättvist att kvinnan är gravid i hela 9 månader? Snacka om att pappan blir utanför. Näe, det måste vara bättre att avbryta graviditeten efter halva tiden och placera barnet i kuvös. Sedan portförbjuder man mamman och låter bara pappan träffa barnet fram till det datum som barnet skulle ha fötts. Då talar vi om riktig millimeterrättvisa. (Törs man ens skämta så eller finns det någon Expressenjournalist som hakar på nu och börjar driva den frågan?)
Eller så skippar vi tankarna på millimeterrättvisa och närmar oss föräldrarollen på ett mer vuxet sätt. Då börjar vi med att slå fast att förälder är man inte bara under föräldraledigheten eller barnets första år - förälder är man hela livet. Det handlar inte om att dela föräldraledigheten rakt av eller att hindra barnet från att få bli ammat, utan om att ta sitt ansvar och ge barnet tid, kärlek, närhet och god omsorg. Det handlar om att dela ansvaret och stötta varandra i föräldraskapet och varje familj måste få hitta sin lösning.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Läs också:
Censur på Expressen igen
Teamwork är bra
Men graviditeten då? Är det inte orättvist att kvinnan är gravid i hela 9 månader? Snacka om att pappan blir utanför. Näe, det måste vara bättre att avbryta graviditeten efter halva tiden och placera barnet i kuvös. Sedan portförbjuder man mamman och låter bara pappan träffa barnet fram till det datum som barnet skulle ha fötts. Då talar vi om riktig millimeterrättvisa. (Törs man ens skämta så eller finns det någon Expressenjournalist som hakar på nu och börjar driva den frågan?)
Eller så skippar vi tankarna på millimeterrättvisa och närmar oss föräldrarollen på ett mer vuxet sätt. Då börjar vi med att slå fast att förälder är man inte bara under föräldraledigheten eller barnets första år - förälder är man hela livet. Det handlar inte om att dela föräldraledigheten rakt av eller att hindra barnet från att få bli ammat, utan om att ta sitt ansvar och ge barnet tid, kärlek, närhet och god omsorg. Det handlar om att dela ansvaret och stötta varandra i föräldraskapet och varje familj måste få hitta sin lösning.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Läs också:
Censur på Expressen igen
Teamwork är bra
lördag, maj 09, 2009
Vanvård på dagis ger pengarna tillbaka
Det är inte helt ovanligt att läsa om dagisbarn som blir borttappade på utflykter. Inte heller är det särskilt ovanligt att höra om eller läsa om andra allvarliga incidenter. Men det är ovanligt att höra om föräldrar som blir upprörda och agerar. I DN den 9 maj läser jag om hur dagisföräldrar vars barn farit illa på förskolan Äppelängen fått tillbaka lite pengar, från den redan låga dagisavgiften.
Jaha, så nu är föräldrarna nöjda, när förskolan prickats och de fått tillbaka 5 % av dagisavgiften. Men jag saknar barnperspektivet i artikeln. På vilket sätt har barnen fått en tryggare och bättre miljö? Barngrupperna måste uppenbarligen vara för stora och personalen för få, när små barn lämnas utan tillsyn och kan skada varandra på varma karotter. Bara det att ett barn hållit fast och tryckt sin kamrat händer mot en varm karott med svåra brännskador som följd. Vad har det lärt det brännskadade barnet? Och vad har det lärt barnet som skadade sin kamrat? Vilka erfarenheter bär de nu med sig i livet, som kommer att påverka hur de mår och beter sig när de blir äldre.
Sedan det här med barn som försvinner utan att personalen märker det. Varför rymmer de? Hur känns det i hjärtat när inte en enda vuxen märker att man är borta?
Förskolebarn omfattas inte av en arbetsmiljölag - inte heller har de skydd i en Lex Sarah lag (där personalen är skyldig att anmäla brister). Tyvärr verkar de allra flesta inte heller ha föräldrar som ställer upp för dem och lever rövare när deras dagliga miljö är farlig både för deras psykiska och fysiska hälsa. När inte samhället eller föräldrarna skyddar barnen - vem gör det då?
Det tycker jag är något som vi snarast borde ta och fundera över.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Jaha, så nu är föräldrarna nöjda, när förskolan prickats och de fått tillbaka 5 % av dagisavgiften. Men jag saknar barnperspektivet i artikeln. På vilket sätt har barnen fått en tryggare och bättre miljö? Barngrupperna måste uppenbarligen vara för stora och personalen för få, när små barn lämnas utan tillsyn och kan skada varandra på varma karotter. Bara det att ett barn hållit fast och tryckt sin kamrat händer mot en varm karott med svåra brännskador som följd. Vad har det lärt det brännskadade barnet? Och vad har det lärt barnet som skadade sin kamrat? Vilka erfarenheter bär de nu med sig i livet, som kommer att påverka hur de mår och beter sig när de blir äldre.
Sedan det här med barn som försvinner utan att personalen märker det. Varför rymmer de? Hur känns det i hjärtat när inte en enda vuxen märker att man är borta?
Förskolebarn omfattas inte av en arbetsmiljölag - inte heller har de skydd i en Lex Sarah lag (där personalen är skyldig att anmäla brister). Tyvärr verkar de allra flesta inte heller ha föräldrar som ställer upp för dem och lever rövare när deras dagliga miljö är farlig både för deras psykiska och fysiska hälsa. När inte samhället eller föräldrarna skyddar barnen - vem gör det då?
Det tycker jag är något som vi snarast borde ta och fundera över.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Läs också:
torsdag, april 23, 2009
Föräldrars magkänsla kontra proffstyckarnas påbud
Inne på alltombarn.se läser jag om hur politiska strömningar och tidens tankar och idéer styrt amingen under århundraden. "Staten, präster, läkare, barnmorskor, livsmedelsproducenter och fäder har alla velat vara med och styra mödrarnas sätt att föda sina små".
Så välbekant det känns. I vårt århundrade så handlar det om att politiker, media och proffstyckare ska bestämma hur våra små barn ska få växa upp och hur kvinnor ska leva sina liv, för att vara "jämställda". För just i vårt århundrade så ligger fokus där och hur man är jämställd har en liten klick ensamrätt på. Men gräsrötterna, de som lever där ute i den verklighet som politikerna skapat med medias och proffstyckarnas hjälp - ser förstås saken på ett annat sätt.
Visst det finns alltid människor som inte reflekterar utan bara blint följer tidens direktiv, men det finns också väldigt många som litar till sin magkänsla och sitt sunda förnuft och som vill och faktiskt gör annorlunda än vad tidens påbud säger.
Det är konstigt att människor inte kan sin historia bättre, så att de kan dra paralleller med dagens viktiga frågor kring barn och deras uppväxtbetingelser och tidigare påbud kring barns uppväxt. Förr var det amningen som skulle styras "uppifrån" - idag handlar det om var barnen ska få tillbringa dagarna - hos en förälder eller på institution. Dagens myt säger att det bästa för alla barn och föräldrar är att barnet placeras på dagis från ett års ålder och att båda föräldrarna går ut och arbetar heltid.
Många har en annan åsikt - nämligen hemmaföräldrarna. De anser nämligen att alla barn är olika, att alla familjer är olika och att vi därför behöver ett brett utbud av många olika lösningar (förskola, familjedaghem, vårdnadsbidrag, tvåfamiljssystem, nackamodellen, uddevallamodellen). Det viktiga handlar om att utgå från vad som är bäst för det lilla barnet. Och tyvärr dagis från ett år är inte alltid det bästa för alla barn men det är den lösning som samhället subventionerar och med ekonomiska styrmedel tvingar in föräldrar i.
Med det perspektivet i bakhuvudet är det kanske lättare för politikerna, media och proffstyckarna att förstå hemmaföräldrarnas kamp för att själva få bestämma vilken uppväxt deras barn ska få.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Så välbekant det känns. I vårt århundrade så handlar det om att politiker, media och proffstyckare ska bestämma hur våra små barn ska få växa upp och hur kvinnor ska leva sina liv, för att vara "jämställda". För just i vårt århundrade så ligger fokus där och hur man är jämställd har en liten klick ensamrätt på. Men gräsrötterna, de som lever där ute i den verklighet som politikerna skapat med medias och proffstyckarnas hjälp - ser förstås saken på ett annat sätt.
Visst det finns alltid människor som inte reflekterar utan bara blint följer tidens direktiv, men det finns också väldigt många som litar till sin magkänsla och sitt sunda förnuft och som vill och faktiskt gör annorlunda än vad tidens påbud säger.
Det är konstigt att människor inte kan sin historia bättre, så att de kan dra paralleller med dagens viktiga frågor kring barn och deras uppväxtbetingelser och tidigare påbud kring barns uppväxt. Förr var det amningen som skulle styras "uppifrån" - idag handlar det om var barnen ska få tillbringa dagarna - hos en förälder eller på institution. Dagens myt säger att det bästa för alla barn och föräldrar är att barnet placeras på dagis från ett års ålder och att båda föräldrarna går ut och arbetar heltid.
Många har en annan åsikt - nämligen hemmaföräldrarna. De anser nämligen att alla barn är olika, att alla familjer är olika och att vi därför behöver ett brett utbud av många olika lösningar (förskola, familjedaghem, vårdnadsbidrag, tvåfamiljssystem, nackamodellen, uddevallamodellen). Det viktiga handlar om att utgå från vad som är bäst för det lilla barnet. Och tyvärr dagis från ett år är inte alltid det bästa för alla barn men det är den lösning som samhället subventionerar och med ekonomiska styrmedel tvingar in föräldrar i.
Med det perspektivet i bakhuvudet är det kanske lättare för politikerna, media och proffstyckarna att förstå hemmaföräldrarnas kamp för att själva få bestämma vilken uppväxt deras barn ska få.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
måndag, april 13, 2009
Nån måste ta smällen
Jag var en ganska kavat unge som liten. Glad, nyfiken och social. Det fanns nästan inte en granne jag inte varit inne hos och jag lärde lätt känna nya kompisar.
Trots att jag aldrig satt en fot på dagis.
Men eftersom det var där nästan alla barn höll till, så letade mamma efter en massa olika aktiviteter, så att jag skulle ha andra barn att leka med på dagarna. Jag gick på barnpromenad, dansade balett från jag var tre år (mamma tjatade in mig för man måste ha fyllt fyra år egentligen), engelsk lekskola från jag var fyra år och så vanligt lekis. Alla nya miljöer, nya barn och nya fröknar övade mig i att möta nya situationer och nya människor.
Sedan kom skolan och 1970-talets konformitet. Där skulle alla vara på ett visst sätt och tycka på ett visst sätt, allt i röd sosseanda förstås. Där tystnade jag och blev den tysta flickan. Först när jag kom ut i arbetslivet, så började jag återerövra min personlighet. Det tog många år och ofta kände jag (liksom nu) att det är mycket enklare och bekvämare att tystna och försvinna. Men det går inte. Jag har inget val.
Redan som barn stack jag ut eftersom jag inte gick på dagis eller fritids. Som förälder stack jag ut när jag valde att bli hemmaförälder. Föräldrar i dag berättar om hur de möter många kommentarer och frågor kring sitt val att stanna hemma, som sår en osynlig tagg av oro hos dem.
Gör de rätt som litar till sin magkänsla? Ja, det tror jag absolut. Och det är ett oerhört viktigt budskap som får mig att fortsätta sticka ut huvudet och ta de smällar jag får på grund av det.
Men dagens föräldrar vet inte vilket gatlopp hemmaföräldrarna fått löpa i media under mycket lång tid, tills Hemmaföräldrars nätverk och andra organisationer började göra sina röster hörda - på nätet. I papperstidningarna refuserades de men fick lida svårt under alla påhopp.
2005 skrev jag en vädjan till proffstyckarna efter ett följande inlägg från Linda Skugge, Expressen;
"Jaha, ska det bli hemmafrudebatt på riktigt nu, eller? Men tro inte att ni får av min skatt till ett vårdnadsbidrag bara för att sitta hemma och fisa med era ungar utan att jobba, utan att bidra med skatt, no fucking way. (...) Och sen när era karlar drar med sekreteraren vill jag inte höra ett enda gnäll från er, då får ni stå ert kast och gå till soc eller hora på stritan för att få ihop till mat, hem och barn."
och Anna Larsson i SvD;
"Men är då drömmen om hemmafru livet verkligen så osjälvisk som den ofta framställs? För vems skull vill man egentligen stanna hemma? För barnens? Knappast, att bli hämtad klockan ett efter skolan kan för ett barn innebära en smärre social katastrof. De allra flesta föräldrar jobbar heltid, det är på fritids barn skaffar sig kompisar och det är vid hämtningen det bestäms vem som ska följa med vem hem och leka. Och hur kul tycker egentligen en 4-åring att det är att tumla runt med sin 30-åriga mamma när alla jämnåriga hojtar och tjoar några kvarter bort på dagis? Nej, då är det ärligare att säga som det är. Att man vill vara hemma för sin egen skull. Och det går man ju gärna vara - om man bekostar det själv."
En del har hänt sedan dess. Jag vet inte om det är önsketänkande men jag tycker att nivån blivit bättre. Visst hemmaföräldrarna syns fortfarande inte speciellt mycket i media och vi blev raderade på Wikipedia och moderatorn la till "sektbeteende" i texten först. (Men fick faktiskt en reprimand för det).
Helt plötsligt börjar alltfler kändisar i papperstidningarna slänga sig med uttryck som "att det är viktigt att ge barnen tid" - och det är något som vi hemmaföräldrar sagt i flera år nu. Påhoppen känns inte heller riktigt lika grova och i takt med att den psykiska ohälsan hos barn bara ökar, så finns det snart väldigt lite utrymme kvar för "stoppa-huvudet-i-sanden-föräldrarna" att fortsätta ignorera kalla fakta om att dagens familjepolitik skördar offer.
Vi har ändå bara tagit ett pyttekliv framåt och bakslaget väntar alltid runt nästa hörn. För det är inte någon bekväm väg vi föreslår att Sveriges politiker ska ta ta och många är de journalister som nog helst vill slippa att konfronteras med sina gamla inlägg i debatten, som inte vill göra upp med sin redan färdiga världsbild om hur förträffligt det är att låta barnen växa upp på dagis.
Kul är ändå att se att en del av dem svängt. Som Linda Skugge. Hon är inte alls lika rabiat motståndare till vårdnadsbidraget eller rabiat förespråkare av dagis. (De egna barnen går hos dagmamma numera.....). Utan tonen har blivit mer sansad.
Nu återstår bara att få in i papperstidningarnas tröga värld att det är dags att sluta förlöjliga och hoppa på hemmaföräldrarna och försöka straffa dem för deras val. Nästa steg blir istället att stötta valfriheten och kämpa för att få in hemmaåren som en merit i cv:n. Det här handlar ändå om enormt starka och modiga människor som vågar lyssna till sin magkänsla och se det egna barnet behov, oavsett vad tidsandan säger. Det ska belönas!
Alliansens siffror visar att gräsrötterna är på väldigt god väg att slänga av sig den socialdemokratiska manteln som tyngt deras axlar i decennier och satt stopp för människors möjlighet att gå sin egen väg och därmed utveckla samhället till en bättre plats för oss alla.
Nu hoppas jag bara att inte Alliansen axlar den gamla socialdemokratiska manteln när det kommer till familjepolitiken, utan att de vågar låta människor göra olika val. Därför är det extra viktigt att svenska föräldrar inte lägger alla ägg i samma korg, utan ser till att rösta på det parti som försvarar valfriheten och många olika barnomsorgsalternativ.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Läs också:
Snälla proffstyckare var inte rädda för oss hemmaföräldrar
En debatt som lätt kantrar
Trots att jag aldrig satt en fot på dagis.
Men eftersom det var där nästan alla barn höll till, så letade mamma efter en massa olika aktiviteter, så att jag skulle ha andra barn att leka med på dagarna. Jag gick på barnpromenad, dansade balett från jag var tre år (mamma tjatade in mig för man måste ha fyllt fyra år egentligen), engelsk lekskola från jag var fyra år och så vanligt lekis. Alla nya miljöer, nya barn och nya fröknar övade mig i att möta nya situationer och nya människor.
Sedan kom skolan och 1970-talets konformitet. Där skulle alla vara på ett visst sätt och tycka på ett visst sätt, allt i röd sosseanda förstås. Där tystnade jag och blev den tysta flickan. Först när jag kom ut i arbetslivet, så började jag återerövra min personlighet. Det tog många år och ofta kände jag (liksom nu) att det är mycket enklare och bekvämare att tystna och försvinna. Men det går inte. Jag har inget val.
Redan som barn stack jag ut eftersom jag inte gick på dagis eller fritids. Som förälder stack jag ut när jag valde att bli hemmaförälder. Föräldrar i dag berättar om hur de möter många kommentarer och frågor kring sitt val att stanna hemma, som sår en osynlig tagg av oro hos dem.
Gör de rätt som litar till sin magkänsla? Ja, det tror jag absolut. Och det är ett oerhört viktigt budskap som får mig att fortsätta sticka ut huvudet och ta de smällar jag får på grund av det.
Men dagens föräldrar vet inte vilket gatlopp hemmaföräldrarna fått löpa i media under mycket lång tid, tills Hemmaföräldrars nätverk och andra organisationer började göra sina röster hörda - på nätet. I papperstidningarna refuserades de men fick lida svårt under alla påhopp.
2005 skrev jag en vädjan till proffstyckarna efter ett följande inlägg från Linda Skugge, Expressen;
"Jaha, ska det bli hemmafrudebatt på riktigt nu, eller? Men tro inte att ni får av min skatt till ett vårdnadsbidrag bara för att sitta hemma och fisa med era ungar utan att jobba, utan att bidra med skatt, no fucking way. (...) Och sen när era karlar drar med sekreteraren vill jag inte höra ett enda gnäll från er, då får ni stå ert kast och gå till soc eller hora på stritan för att få ihop till mat, hem och barn."
och Anna Larsson i SvD;
"Men är då drömmen om hemmafru livet verkligen så osjälvisk som den ofta framställs? För vems skull vill man egentligen stanna hemma? För barnens? Knappast, att bli hämtad klockan ett efter skolan kan för ett barn innebära en smärre social katastrof. De allra flesta föräldrar jobbar heltid, det är på fritids barn skaffar sig kompisar och det är vid hämtningen det bestäms vem som ska följa med vem hem och leka. Och hur kul tycker egentligen en 4-åring att det är att tumla runt med sin 30-åriga mamma när alla jämnåriga hojtar och tjoar några kvarter bort på dagis? Nej, då är det ärligare att säga som det är. Att man vill vara hemma för sin egen skull. Och det går man ju gärna vara - om man bekostar det själv."
En del har hänt sedan dess. Jag vet inte om det är önsketänkande men jag tycker att nivån blivit bättre. Visst hemmaföräldrarna syns fortfarande inte speciellt mycket i media och vi blev raderade på Wikipedia och moderatorn la till "sektbeteende" i texten först. (Men fick faktiskt en reprimand för det).
Helt plötsligt börjar alltfler kändisar i papperstidningarna slänga sig med uttryck som "att det är viktigt att ge barnen tid" - och det är något som vi hemmaföräldrar sagt i flera år nu. Påhoppen känns inte heller riktigt lika grova och i takt med att den psykiska ohälsan hos barn bara ökar, så finns det snart väldigt lite utrymme kvar för "stoppa-huvudet-i-sanden-föräldrarna" att fortsätta ignorera kalla fakta om att dagens familjepolitik skördar offer.
Vi har ändå bara tagit ett pyttekliv framåt och bakslaget väntar alltid runt nästa hörn. För det är inte någon bekväm väg vi föreslår att Sveriges politiker ska ta ta och många är de journalister som nog helst vill slippa att konfronteras med sina gamla inlägg i debatten, som inte vill göra upp med sin redan färdiga världsbild om hur förträffligt det är att låta barnen växa upp på dagis.
Kul är ändå att se att en del av dem svängt. Som Linda Skugge. Hon är inte alls lika rabiat motståndare till vårdnadsbidraget eller rabiat förespråkare av dagis. (De egna barnen går hos dagmamma numera.....). Utan tonen har blivit mer sansad.
Nu återstår bara att få in i papperstidningarnas tröga värld att det är dags att sluta förlöjliga och hoppa på hemmaföräldrarna och försöka straffa dem för deras val. Nästa steg blir istället att stötta valfriheten och kämpa för att få in hemmaåren som en merit i cv:n. Det här handlar ändå om enormt starka och modiga människor som vågar lyssna till sin magkänsla och se det egna barnet behov, oavsett vad tidsandan säger. Det ska belönas!
Alliansens siffror visar att gräsrötterna är på väldigt god väg att slänga av sig den socialdemokratiska manteln som tyngt deras axlar i decennier och satt stopp för människors möjlighet att gå sin egen väg och därmed utveckla samhället till en bättre plats för oss alla.
Nu hoppas jag bara att inte Alliansen axlar den gamla socialdemokratiska manteln när det kommer till familjepolitiken, utan att de vågar låta människor göra olika val. Därför är det extra viktigt att svenska föräldrar inte lägger alla ägg i samma korg, utan ser till att rösta på det parti som försvarar valfriheten och många olika barnomsorgsalternativ.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Läs också:
Snälla proffstyckare var inte rädda för oss hemmaföräldrar
En debatt som lätt kantrar
söndag, april 12, 2009
Censur på Expressen - igen
Tänk vad härligt det måste vara att få vara journalist i en papperstidning. Då kan man skriva vad man vill, utan att behöva stå för det. Och så ska man förstås skriva vad man vill, så att folk blir uppretade och man får läsare.
Det är förstås inte lika roligt att vara en liten gräsrot och drabbad, utan några möjligheter att försvara sig.
Karin Olsson, journalist och krönikör på Expressen och även ledarskribent ska ha barn. För några år sedan lurade hon sig in i en hemmafamilj under förespeglingen att hon skulle skriva ett positivt reportage om hemmaföräldrar.
Det gjorde hon inte.
Familjen skulle få läsa igenom texten innan publicering. Det fick de inte, eftersom artikeln var allt annat än positiv. Hur tror ni det kändes för den familjen?
Nu ska Karin ha barn och nämner det i förbigående i sin artikel "På väg att bli twitterbitter". En artikel som går att kommentera. Därför skrev jag en kommentar i stil med att det viktigt att hon kommer ihåg sina principer att föräldraledigheten ska delas rakt av, att man går och jobbar när barnet är 6 månader och sätter barnet på dagis vid 1 år för att gå ut och jobba heltid båda två. Sedan la jag in en länk med Karins övertramp: http://hemmaforaldrar.blogspot.com/2006/11/nr-media-gr-ver-grnsen.html
Tror ni den kommentaren kom med?
Näe.
Censur i bästa stil. Fegt. Och här går Expressen ut och vill ha bloggtips och blogglänkar. Men säkerligen inte till den här bloggen.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Det är förstås inte lika roligt att vara en liten gräsrot och drabbad, utan några möjligheter att försvara sig.
Karin Olsson, journalist och krönikör på Expressen och även ledarskribent ska ha barn. För några år sedan lurade hon sig in i en hemmafamilj under förespeglingen att hon skulle skriva ett positivt reportage om hemmaföräldrar.
Det gjorde hon inte.
Familjen skulle få läsa igenom texten innan publicering. Det fick de inte, eftersom artikeln var allt annat än positiv. Hur tror ni det kändes för den familjen?
Nu ska Karin ha barn och nämner det i förbigående i sin artikel "På väg att bli twitterbitter". En artikel som går att kommentera. Därför skrev jag en kommentar i stil med att det viktigt att hon kommer ihåg sina principer att föräldraledigheten ska delas rakt av, att man går och jobbar när barnet är 6 månader och sätter barnet på dagis vid 1 år för att gå ut och jobba heltid båda två. Sedan la jag in en länk med Karins övertramp: http://hemmaforaldrar.blogspot.com/2006/11/nr-media-gr-ver-grnsen.html
Tror ni den kommentaren kom med?
Näe.
Censur i bästa stil. Fegt. Och här går Expressen ut och vill ha bloggtips och blogglänkar. Men säkerligen inte till den här bloggen.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
torsdag, april 09, 2009
Mitt i allt elände finns det hopp
Avhandlingar som handlar om vem som har huvudansvaret för stökiga barn - experterna eller förskolepersonalen - när föräldrarna har det självklara huvudansvaret,
media som fortsätter att saluföra korkade myter om förskolan som att dagisbarn blir bättre i skolan och mer socialt kompetenta - när det är bevisat att det är mammans utbildningsnivå som avgör plus att barn blir duktigare i skolan med mamma hemma och skolan inte alls översvämmas av socialt kompetenta barn utan beteendestörningarna ökar,
lägg till det att förskolebarn saknar skydd i en arbetsmiljölag och alla nya larmrapporter om olika problem i förskolan samtidigt som föräldrarna är strålande nöjda,
då undrar man om vuxenvärlden verkligen är så vuxen, om det finns hopp för Sveriges barn.
Men så mitt i alltihop så träffar jag hela tiden på föräldrar som faktiskt tänker själva, som inte köper myter som vågar gå sin egen väg och precis som våren nu är på gång och sommaren väntar, så känner jag att vi ligger i startgroparna för bättre tider. Hopp för att Sveriges barn ska få det bättre. Det räcker med några kloka föräldrar som går sin egen väg och står för det, så kommer andra att våga följa efter.
Glad Påsk!
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
media som fortsätter att saluföra korkade myter om förskolan som att dagisbarn blir bättre i skolan och mer socialt kompetenta - när det är bevisat att det är mammans utbildningsnivå som avgör plus att barn blir duktigare i skolan med mamma hemma och skolan inte alls översvämmas av socialt kompetenta barn utan beteendestörningarna ökar,
lägg till det att förskolebarn saknar skydd i en arbetsmiljölag och alla nya larmrapporter om olika problem i förskolan samtidigt som föräldrarna är strålande nöjda,
då undrar man om vuxenvärlden verkligen är så vuxen, om det finns hopp för Sveriges barn.
Men så mitt i alltihop så träffar jag hela tiden på föräldrar som faktiskt tänker själva, som inte köper myter som vågar gå sin egen väg och precis som våren nu är på gång och sommaren väntar, så känner jag att vi ligger i startgroparna för bättre tider. Hopp för att Sveriges barn ska få det bättre. Det räcker med några kloka föräldrar som går sin egen väg och står för det, så kommer andra att våga följa efter.
Glad Påsk!
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
söndag, april 05, 2009
En ding, ding värld
I en liten notis i Svd den 4 april (finns inte på nätet) - så står det om en ny doktorsavhandling om stökiga barn:
"Stökiga barn - barnets eget fel
När ett barn uppför sig stökigt riktar man i dag strålkastarljuset på individen, inte på den sociala miljön. Så när barnen i förskolan behöver särskilt stöd kallar man in läkarna och låter dem ställa diagnos.
- Förr sökte man kanske orsak till autism i en kontaktstörning mellan modern och barnet, i dag tänker man i medicinska termer och tittar på vad som felas barnet, säger Kristian Lutz, som nyss lade fram sin doktorsavhandling på lärarutbildningen vid Malmö högskola. Lutz har studerat stödansökningar för barn, speciellt i socialt utsatta områden.
Samtidigt som det enskilda barnet diagnosticeras och får hjälp av ett vuxennätverk, riskerar det att stämplas socialt.
- Barnet kan få en roll som avvikande. Det blir väldigt ensamt när det plockas ur sitt sociala sammanhang, miljön får underordnad betydelse och man fokuserar på det individuella. Då får också det allmänna stå oförändrat; man kanske missar att problemet egentligen ligger i minskad personal på förskolan.
Lutz säger att pedagogerna blivit utan röst i en maktkamp mellan vuxna.
- När de medicinska diagnoserna blir A och O och experter bedömer barn efter korta träffar i främmande miljöer riktas resurserna lätt fel. Då kan barn få stöd på ojämlika villkor. Förskolepersonalen med daglig kontakt vet ändå oftast mest om barnen så pedgogerna borde faktiskt få tillbaka makten säger Lutz."
Eller så borde föräldrarna få tillbaka makten!
Vilken ding, ding värld vi lever i när en man publicerar en mindre artikel om stökiga barn, utan att man med ett ord pratar om föräldrarna och deras ansvar. Visst, mer personal behövs i förskolan. Jag är en av dem som i 3 års tid propagerat för att förskolan ska få mer personal och mindre barngrupper.
Men det små barn behöver mest av allt är faktiskt närhet, kärlek och god omsorg så att de kan bygga upp en väl fungerande anknytning - innan de separeras från föräldrarna. Får de inte det så kommer många av barnen sannolikt att uppvisa någon form av beteendestörning längre fram. Något som väldigt få känner till.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Läs också:
Dagis kan skada ditt barn
Kloka ord från en förskollärare
"Stökiga barn - barnets eget fel
När ett barn uppför sig stökigt riktar man i dag strålkastarljuset på individen, inte på den sociala miljön. Så när barnen i förskolan behöver särskilt stöd kallar man in läkarna och låter dem ställa diagnos.
- Förr sökte man kanske orsak till autism i en kontaktstörning mellan modern och barnet, i dag tänker man i medicinska termer och tittar på vad som felas barnet, säger Kristian Lutz, som nyss lade fram sin doktorsavhandling på lärarutbildningen vid Malmö högskola. Lutz har studerat stödansökningar för barn, speciellt i socialt utsatta områden.
Samtidigt som det enskilda barnet diagnosticeras och får hjälp av ett vuxennätverk, riskerar det att stämplas socialt.
- Barnet kan få en roll som avvikande. Det blir väldigt ensamt när det plockas ur sitt sociala sammanhang, miljön får underordnad betydelse och man fokuserar på det individuella. Då får också det allmänna stå oförändrat; man kanske missar att problemet egentligen ligger i minskad personal på förskolan.
Lutz säger att pedagogerna blivit utan röst i en maktkamp mellan vuxna.
- När de medicinska diagnoserna blir A och O och experter bedömer barn efter korta träffar i främmande miljöer riktas resurserna lätt fel. Då kan barn få stöd på ojämlika villkor. Förskolepersonalen med daglig kontakt vet ändå oftast mest om barnen så pedgogerna borde faktiskt få tillbaka makten säger Lutz."
Eller så borde föräldrarna få tillbaka makten!
Vilken ding, ding värld vi lever i när en man publicerar en mindre artikel om stökiga barn, utan att man med ett ord pratar om föräldrarna och deras ansvar. Visst, mer personal behövs i förskolan. Jag är en av dem som i 3 års tid propagerat för att förskolan ska få mer personal och mindre barngrupper.
Men det små barn behöver mest av allt är faktiskt närhet, kärlek och god omsorg så att de kan bygga upp en väl fungerande anknytning - innan de separeras från föräldrarna. Får de inte det så kommer många av barnen sannolikt att uppvisa någon form av beteendestörning längre fram. Något som väldigt få känner till.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Läs också:
Dagis kan skada ditt barn
Kloka ord från en förskollärare
När barn inte äter hemma
Ibland trillar polletten ner........ halvvägs. Som för Karin Thunberg - envis hemmaföräldermotståndare och ständigt aktiv i olika krönikor med att propagera för att vi ska använda barnen som murbräcka för jämställdhet.
I SvD den 4 april, så noterar hon ännu en sorglig effekt av dagens familjepolitik. Föräldrarna som valt "standardlösningen" barnen på dagis från 1 år och heltidsarbete för både mamman och pappan - har överlåtit så mycket ansvar för barnens omsorg på pedgogerna i förskolan att de inte klarar av att se till att barnen får frukost hemma.
Det finner tydligen Karin Thunberg, (trots allt), upprörande och skriver apropå föräldrarna inkompetens;
"Förra veckan skrev vi här i SvD om hur skolor och förskolor bjuder barn – och i vissa fall också föräldrar – på frukost. Så ungarna inte ska behöva klara sig på fastande mage, plus måhända en huvudvärkstablett, fram till den lunch som de inte heller äter.
Men hallå, vad lever vi för konstiga liv om vi inte hinner eller förmår sätta fram lite frukost på våra egna köksbord? Eller, lika hemskt, om maten står där men vi inte kan få våra barn att sitta ner så lång tid som det tar att skeda i sig en tallrik filmjölk? När jag läser att föräldrar föredrar att äta frukost på dagis för där sitter deras avkommor i alla fall stilla blir jag rent bedrövad. "
Men vad hade Karin väntat sig?
Det här är ju bara ännu ett klockrent bevis för att det finns väldigt många negativa sidoeffekter av dagens familjepolitik.
Kan någon förklara för mig hur man ska kunna komma in i föräldrarollen, när man bara tillbringar 1 timme med ungarna mellan middag och läggdags varje kväll. Hur ska man lära sig hur barnen fungerar, vilka utvecklingsfaser de går igenom och hur man ska hantera dessa när man aldrig är med barnen? (Tyvärr helgernas "curlande" räcker inte till det heller).
Nu skriks det efter mer föräldrautbildning. Staten ska satsa stora summor på att teoretiskt lära föräldrar det som de skulle kunna lära sig praktiskt genom att tillbringa tid med sina barn och ha huvudansvaret för deras vård och omsorg, de första viktiga åren.
Så typiskt Sverige. Jag tycker att det hade varit mycket bättre att skapa större valfrihet för småbarnsföräldrar. För det finns faktiskt väldigt många som vill ta sin föräldraroll på allvar och tillbringa tid med sina barn - bara de hade råd. Men så länge vi har kvar ett system som innebär att alla människor ska betala in stora summor i skatt, bara för att subventionera dyra dagislösningar, så är det omöjligt. Alla betalar in - men alla får inte tillbaka. Sedan gör särbeskattningen det omöjligt att leva på en lön, så låt oss slippa hånfulla kommentarer i stil med; "Om nån vill vara hemma med sina barn, så får de väl vara det. Men det ska inte vi betala för".
Nähä, men vi hemmaföräldrar ska betala dagissubventionerna?
Det är dags att riva upp maxtaxereformen och låta föräldrar betala en större del av den faktiska kostnaden för dagis. Då ökar valfriheten och fler alternativ än heltidsförskola kommer att ha en ekonomisk chans att etablera sig. Det blir både billigare och bättre för alla och så slipper vi höra skrik efter mer dyra föräldrautbildningar och extra resurser i skolan för att hantera alla barn med beteendestörningar.
Ge ansvaret för barnen tillbaka till föräldrarna - nu! Staten visar om och om igen att den inte är den bästa föräldern trots allt.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Läs också:
Livet blir aldrig som man tänkt sig
Vi tackar dig för att du är en så snäll mamma
I SvD den 4 april, så noterar hon ännu en sorglig effekt av dagens familjepolitik. Föräldrarna som valt "standardlösningen" barnen på dagis från 1 år och heltidsarbete för både mamman och pappan - har överlåtit så mycket ansvar för barnens omsorg på pedgogerna i förskolan att de inte klarar av att se till att barnen får frukost hemma.
Det finner tydligen Karin Thunberg, (trots allt), upprörande och skriver apropå föräldrarna inkompetens;
"Förra veckan skrev vi här i SvD om hur skolor och förskolor bjuder barn – och i vissa fall också föräldrar – på frukost. Så ungarna inte ska behöva klara sig på fastande mage, plus måhända en huvudvärkstablett, fram till den lunch som de inte heller äter.
Men hallå, vad lever vi för konstiga liv om vi inte hinner eller förmår sätta fram lite frukost på våra egna köksbord? Eller, lika hemskt, om maten står där men vi inte kan få våra barn att sitta ner så lång tid som det tar att skeda i sig en tallrik filmjölk? När jag läser att föräldrar föredrar att äta frukost på dagis för där sitter deras avkommor i alla fall stilla blir jag rent bedrövad. "
Men vad hade Karin väntat sig?
Det här är ju bara ännu ett klockrent bevis för att det finns väldigt många negativa sidoeffekter av dagens familjepolitik.
Kan någon förklara för mig hur man ska kunna komma in i föräldrarollen, när man bara tillbringar 1 timme med ungarna mellan middag och läggdags varje kväll. Hur ska man lära sig hur barnen fungerar, vilka utvecklingsfaser de går igenom och hur man ska hantera dessa när man aldrig är med barnen? (Tyvärr helgernas "curlande" räcker inte till det heller).
Nu skriks det efter mer föräldrautbildning. Staten ska satsa stora summor på att teoretiskt lära föräldrar det som de skulle kunna lära sig praktiskt genom att tillbringa tid med sina barn och ha huvudansvaret för deras vård och omsorg, de första viktiga åren.
Så typiskt Sverige. Jag tycker att det hade varit mycket bättre att skapa större valfrihet för småbarnsföräldrar. För det finns faktiskt väldigt många som vill ta sin föräldraroll på allvar och tillbringa tid med sina barn - bara de hade råd. Men så länge vi har kvar ett system som innebär att alla människor ska betala in stora summor i skatt, bara för att subventionera dyra dagislösningar, så är det omöjligt. Alla betalar in - men alla får inte tillbaka. Sedan gör särbeskattningen det omöjligt att leva på en lön, så låt oss slippa hånfulla kommentarer i stil med; "Om nån vill vara hemma med sina barn, så får de väl vara det. Men det ska inte vi betala för".
Nähä, men vi hemmaföräldrar ska betala dagissubventionerna?
Det är dags att riva upp maxtaxereformen och låta föräldrar betala en större del av den faktiska kostnaden för dagis. Då ökar valfriheten och fler alternativ än heltidsförskola kommer att ha en ekonomisk chans att etablera sig. Det blir både billigare och bättre för alla och så slipper vi höra skrik efter mer dyra föräldrautbildningar och extra resurser i skolan för att hantera alla barn med beteendestörningar.
Ge ansvaret för barnen tillbaka till föräldrarna - nu! Staten visar om och om igen att den inte är den bästa föräldern trots allt.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Läs också:
Livet blir aldrig som man tänkt sig
Vi tackar dig för att du är en så snäll mamma
söndag, mars 29, 2009
Skriet från dagisfamiljen. Hur bristen på balans knäcker familjer
 |
I Svenska Dagbladet berättar journalisterna Tinni Ernsjöö Rappe och Rebecka Erngren Aldén hur de tycker att man ska leva jämställt. Som så många andra så siktar de förstås in sig på föräldraledigheten. Den måste delas rakt av och sedan ska man dela rakt av på allt som rör barnen. Naturligtvis har Rebecka Erngren Aldén hört kommentaren om att "millimeterrättvisa inte är någon universallösning", men det avvisar hon med att säger man så, så använder man sig av en härskarteknik.
Eller så använder man sig av en härskarteknik genom att säga just så som Rebecka säger...
Jag tror inte på millimeterrättvisa eller att någon ovanifrån ska bestämma hur man fördelar föräldraledigheten. Rebecka Erngren Aldén är emot vårdnadsbidraget. Jag gissar att hon köpt att det är en kvinnofälla och därmed är med och gör det till en kvinnofälla genom att dissa hemmaföräldrar och föräldrar som valt att ge sina barn tid de första åren.
Vem vill låta en hemmaförälderloser komma tillbaka till arbetslivet igen?
Det är sorgligt att det finns människor som inte har den mognad och livserfarenhet som behövs för att förstå att det bakom varje hemmaförälderfamilj finns en historia. De som väljer att bli hemmaföräldrar och ge sina barn tid gör det av en speciell orsak och det tror jag att man ska vara mycket ödmjuk inför.
Jag kan bara gissa hur katastrofalt det hade gått för vår familj om vi tvingats dela föräldraledigheten rakt av. Fortfarande ett år efter min graviditet med havandeskapsförgiftning, läckte jag äggvita eftersom jag fått en liten skada på njurarna. Allt var så omtumlande och jag behövde verkligen det där första året hemma för att knyta an till mitt barn och komma in i rollen som mamma. Först efter ett år kunde jag också börja njuta av föräldraskapet, då var de första jobbiga småbarnsmånaderna över som vi - jag och maken - tillsammans tagit oss igenom. Tuffa månader som vi klarade av därför att vi fördelade hemarbetet jämställt och rättvist. Inte millimeterrättvist. Utan vi fördelade olika arbetsuppgifter i hemmet mellan oss genom dialog, där vi kände oss nöjda båda två.
Tittar vi lite på hur vi ser ut i den där berömda statistiken, så är vi förstås ojämställda, för maken har inte tagit ut många föräldradagar. Men utanför statistiken så har han gett sina barn mycket mer tid än många heltidsarbetande föräldrar, eftersom han valt att göra det.
Vår lösning fungerade för oss, därför att vi fick ett bryskt uppvaknande och lärde oss att lyssna till oss själva och inte till en massa proffstyckare som ville bestämma åt oss, hur vi skulle leva. Alla barn är olika och alla familjer är olika. Det går bra att komma med råd - men pekpinnar och raljerande över olika livstilar (eller dissande av vårdnadsbidraget) betackar jag mig för.
Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk
Läs också:
Därför stannade jag hemma
Teamwork är bra
Var är papporna?
lördag, mars 28, 2009
Kopplingen dagis - arbete, finns inte längre
I tidningen Barometern läser jag i ledaren "Får de chansen att bygga egna liv?" en fundering kring hur dagens barn växer upp.
Spontant känner jag att det verkligen börjar bli dags att ompröva familjepolitiken. Med maxtaxan blev dagis ett ”billigt” alternativ i föräldrarnas ögon. Men den faktiska kostnaden är cirka 157 000 kronor per barn och år – vilket endast en litet fåtal känner till enligt en undersökning gjord av United Minds.
Ja, dagis har blivit billigt, så billigt att vi nu ser alltfler föräldrar som låter barnen stanna där också under semestern, när de själva är lediga. Därför kom moderaterna med ett förslag om att barnen skulle få ”semester” från dagis åtminstone 5 veckor per sommar. Till det kom förslaget om att införa 40 timmars vecka för barnen. Varför ska små barn ha längre ”arbetsdagar” än sina föräldrar? Men det förslaget drogs tillbaka. Inte populärt hos föräldrarna som lärt sig uppskatta dagis som den ultimata ”barnvaktslyxen”.
Någonstans på vägen så försvann kopplingen arbete och behov av barnomsorg. Idag behöver föräldrar inte arbeta – i de allra flesta kommunerna - för att få tillgång till en dagisplats. Det går lika bra att vara föräldraledig, sjukskriven, långtidssjukskriven, förtidspensionär, arbetslös eller hemmaförälder. Med följd att barngrupperna bara blir större och personalen inte räcker till. Ökade kostnader för alla barn som egentligen inte behöver dagis dränerar hela förskoleverksamheten på pengar. Personalen går på knäna och sjukskrivningstalen är höga, liksom avhoppen från själva yrket. Men utvecklingen mot allt större barngrupper kan fortsätta eftersom förskolebarn och fritidsbarn saknar skydd i en arbetsmiljölag. Inte heller har de ett skydd i en Lex Sarah lag, där personalen är skyldig att anmäla brister.
Nu har vi gått in i en lågkonjunktur med färre skatteintäkter och vi kan räkna med ökad arbetslöshet samtidigt som en mängd föräldrar inget hellre vill än att vara hemma längre med sina små barn – bara de hade råd. Men det är svårt i ett land där hemmafamiljen på grund av särbeskattningen ofta tvingas betala mer i skatt än familjen med två inkomster. Exempel: Om makarna i en tvålönefamilj tjänar totalt 40 000 kronor (20 000 vardera) så tvingas familjen betala sammanlagt 10 060 kronor i skatt. Om ensamförsörjaren i hemmafamiljen tjänar lika mycket (40 000 kronor) blir skatten hela 13 840 kronor (Källa: Världen Idag).
Eftersom kopplingen arbete – dagis är på väg att helt försvinna, så är frågan om vi även fortsättningsvis kan ha kvar det dyra system vi har idag där endast ett alternativ subventioneras med 157 000 kr per barn och år medan ett annat alternativ som vårdnadsbidraget, i bästa fall under en kort tvåårsperiod, subventioneras med 36 000 kronor per barn och år.
Är det dessutom rimligt att endast ett alternativ subventioneras med så mycket pengar trots att någon utvärdering inte gjorts om kostnaden står i proportion till resultatet. Det vi vet idag är att den psykiska ohälsan hos barn bara ökar och vi vet att det finns en stark misstanke om att det kan ha ett samband med decennier av samma familjepolitik, där föräldrar uppmuntrats att lämna ifrån sig sina barn allt tidigare till dagis. (Läs Per Kågesons ”Tid för barn” och BO:s årsrapport ”Den psykiska ohälsan hos små barn ökar”). Inom vilka andra områden är det brukligt att strunta i att göra en uppföljning och utvärdering av en verksamhet och dess konsekvenser?
De små barnen kan inte själva föra sin talan. Därför är det hög tid att någon vuxen gör det. Min uppmaning till regeringen är därför att omgående tillsätta en utredning och undersöka varför den psykiska ohälsan hos barn bara ökar. Det är också dags att införa en arbetsmiljölag som reglerar barngruppernas storlek samt en Lex Sarah lag som garanterar att barnen får en god omvårdnad och att brister rapporteras och åtgärdas direkt. Sedan är det dags att se över dagens orättvisa barnomsorg där bara ett alternativ subventioneras med stora belopp.
Alla barn är olika, alla familjer är olika och därför ska vi ha en mängd olika barnomsorgsalternativ som förskola, deltidsförskola, familjedaghem, tvåfamiljssystem och vårdnadsbidrag – och alla ska subventioneras rättvist. Det går inte att ovanifrån från politikerhåll bestämma vilket alternativ föräldrar ska välja. Det ska föräldrarna göra själva och för riktig valfrihet krävs att alla alternativ subventioneras rättvist.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Spontant känner jag att det verkligen börjar bli dags att ompröva familjepolitiken. Med maxtaxan blev dagis ett ”billigt” alternativ i föräldrarnas ögon. Men den faktiska kostnaden är cirka 157 000 kronor per barn och år – vilket endast en litet fåtal känner till enligt en undersökning gjord av United Minds.
Ja, dagis har blivit billigt, så billigt att vi nu ser alltfler föräldrar som låter barnen stanna där också under semestern, när de själva är lediga. Därför kom moderaterna med ett förslag om att barnen skulle få ”semester” från dagis åtminstone 5 veckor per sommar. Till det kom förslaget om att införa 40 timmars vecka för barnen. Varför ska små barn ha längre ”arbetsdagar” än sina föräldrar? Men det förslaget drogs tillbaka. Inte populärt hos föräldrarna som lärt sig uppskatta dagis som den ultimata ”barnvaktslyxen”.
Någonstans på vägen så försvann kopplingen arbete och behov av barnomsorg. Idag behöver föräldrar inte arbeta – i de allra flesta kommunerna - för att få tillgång till en dagisplats. Det går lika bra att vara föräldraledig, sjukskriven, långtidssjukskriven, förtidspensionär, arbetslös eller hemmaförälder. Med följd att barngrupperna bara blir större och personalen inte räcker till. Ökade kostnader för alla barn som egentligen inte behöver dagis dränerar hela förskoleverksamheten på pengar. Personalen går på knäna och sjukskrivningstalen är höga, liksom avhoppen från själva yrket. Men utvecklingen mot allt större barngrupper kan fortsätta eftersom förskolebarn och fritidsbarn saknar skydd i en arbetsmiljölag. Inte heller har de ett skydd i en Lex Sarah lag, där personalen är skyldig att anmäla brister.
Nu har vi gått in i en lågkonjunktur med färre skatteintäkter och vi kan räkna med ökad arbetslöshet samtidigt som en mängd föräldrar inget hellre vill än att vara hemma längre med sina små barn – bara de hade råd. Men det är svårt i ett land där hemmafamiljen på grund av särbeskattningen ofta tvingas betala mer i skatt än familjen med två inkomster. Exempel: Om makarna i en tvålönefamilj tjänar totalt 40 000 kronor (20 000 vardera) så tvingas familjen betala sammanlagt 10 060 kronor i skatt. Om ensamförsörjaren i hemmafamiljen tjänar lika mycket (40 000 kronor) blir skatten hela 13 840 kronor (Källa: Världen Idag).
Eftersom kopplingen arbete – dagis är på väg att helt försvinna, så är frågan om vi även fortsättningsvis kan ha kvar det dyra system vi har idag där endast ett alternativ subventioneras med 157 000 kr per barn och år medan ett annat alternativ som vårdnadsbidraget, i bästa fall under en kort tvåårsperiod, subventioneras med 36 000 kronor per barn och år.
Är det dessutom rimligt att endast ett alternativ subventioneras med så mycket pengar trots att någon utvärdering inte gjorts om kostnaden står i proportion till resultatet. Det vi vet idag är att den psykiska ohälsan hos barn bara ökar och vi vet att det finns en stark misstanke om att det kan ha ett samband med decennier av samma familjepolitik, där föräldrar uppmuntrats att lämna ifrån sig sina barn allt tidigare till dagis. (Läs Per Kågesons ”Tid för barn” och BO:s årsrapport ”Den psykiska ohälsan hos små barn ökar”). Inom vilka andra områden är det brukligt att strunta i att göra en uppföljning och utvärdering av en verksamhet och dess konsekvenser?
De små barnen kan inte själva föra sin talan. Därför är det hög tid att någon vuxen gör det. Min uppmaning till regeringen är därför att omgående tillsätta en utredning och undersöka varför den psykiska ohälsan hos barn bara ökar. Det är också dags att införa en arbetsmiljölag som reglerar barngruppernas storlek samt en Lex Sarah lag som garanterar att barnen får en god omvårdnad och att brister rapporteras och åtgärdas direkt. Sedan är det dags att se över dagens orättvisa barnomsorg där bara ett alternativ subventioneras med stora belopp.
Alla barn är olika, alla familjer är olika och därför ska vi ha en mängd olika barnomsorgsalternativ som förskola, deltidsförskola, familjedaghem, tvåfamiljssystem och vårdnadsbidrag – och alla ska subventioneras rättvist. Det går inte att ovanifrån från politikerhåll bestämma vilket alternativ föräldrar ska välja. Det ska föräldrarna göra själva och för riktig valfrihet krävs att alla alternativ subventioneras rättvist.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
fredag, mars 27, 2009
"Hem" till dagis
I SvD så slår man i en artikel på stora trumman för att förflytta familjens gemensamma frukost till förskolan. Bort med problematiska problem som uppstår när man ska få barnen till frukostbordet - "hemma funkar det inte att äta frukost". Lösningen heter att en förälder följer med det barn som går på dagis och så äter man sin frukost där.
"- hemma går frukost inte. Barnen vill bara leka. Det är bättre med den rutin som finns på förskolan" säger en förälder.
Jag tänker genast på en bok jag läste för barnen när de var små (och där jag givetvis ändrade lite i texten, dagis blev lekis till exempel) - "Emma hos doktorn". Där faller lilla Emma från ett träd och bärs in till dagis av Olle, (så pedagogiskt korrekt med en man, om än inte särskilt sannolikt eftersom det knappt finns några män som arbetar på dagis). Naturligtvis så är det inte föräldrarna som tar Emma till olycksfallsavdelningen på sjukhuset, utan Olle. Och Olle kan förstås svara på om Emma är stelkrampsvaccinerad eller inte.
Men sedan till det riktigt intressanta. När Emma är färdigbehandlad på sjukhuset, så har Emma "jättebråttom hem till dagis".
Hem till dagis? Snacka om att betydelsen av vad ett hem är, har suddats ut. (Och kanske också vad man har ett hem till, när nu dagens barn tillbringar det mesta av sin tid på institution).
Som jag ser det så är det deprimerande att se en utveckling som går mot att nu också frukosten ska ätas på dagis och dessutom på grund av att föräldrarna inte är kompetenta nog att klara av en så enkel sak i sitt föräldraskap, som att se till att barnen får något i sig på morgonen.
Förstår de själva hur de underkänner sig som föräldrar?
Om de inte kan få in rutiner för att ge barnen en bra start på morgonen med frukost i en lugn och stressfri miljö, så skjuter de bara problemet på framtiden. När barnen börjar skolan då? Ska de följa med då också eller ska de skicka barnen extra tidigt till skolan så att de äter frukost i fritids regi?
Nej, det här är inte en vettig väg att gå tycker jag. Det skulle vara mycket bättre att stötta föräldrarna och hjälpa dem att ta ett större ansvar och förstå vad det innebär att vara förälder. Klarar de inte att möta en sådan här liten utmaning som att få barnen att äta frukost hemma - hur ska de då våga tro på sig själva och klara framtida utmaningar?
I nästa artikel vill jag läsa om en lugn och stressfri frukost i en hemmafamilj. Artikeln i SvD visar att det verkligen behövs!
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
"- hemma går frukost inte. Barnen vill bara leka. Det är bättre med den rutin som finns på förskolan" säger en förälder.
Jag tänker genast på en bok jag läste för barnen när de var små (och där jag givetvis ändrade lite i texten, dagis blev lekis till exempel) - "Emma hos doktorn". Där faller lilla Emma från ett träd och bärs in till dagis av Olle, (så pedagogiskt korrekt med en man, om än inte särskilt sannolikt eftersom det knappt finns några män som arbetar på dagis). Naturligtvis så är det inte föräldrarna som tar Emma till olycksfallsavdelningen på sjukhuset, utan Olle. Och Olle kan förstås svara på om Emma är stelkrampsvaccinerad eller inte.
Men sedan till det riktigt intressanta. När Emma är färdigbehandlad på sjukhuset, så har Emma "jättebråttom hem till dagis".
Hem till dagis? Snacka om att betydelsen av vad ett hem är, har suddats ut. (Och kanske också vad man har ett hem till, när nu dagens barn tillbringar det mesta av sin tid på institution).
Som jag ser det så är det deprimerande att se en utveckling som går mot att nu också frukosten ska ätas på dagis och dessutom på grund av att föräldrarna inte är kompetenta nog att klara av en så enkel sak i sitt föräldraskap, som att se till att barnen får något i sig på morgonen.
Förstår de själva hur de underkänner sig som föräldrar?
Om de inte kan få in rutiner för att ge barnen en bra start på morgonen med frukost i en lugn och stressfri miljö, så skjuter de bara problemet på framtiden. När barnen börjar skolan då? Ska de följa med då också eller ska de skicka barnen extra tidigt till skolan så att de äter frukost i fritids regi?
Nej, det här är inte en vettig väg att gå tycker jag. Det skulle vara mycket bättre att stötta föräldrarna och hjälpa dem att ta ett större ansvar och förstå vad det innebär att vara förälder. Klarar de inte att möta en sådan här liten utmaning som att få barnen att äta frukost hemma - hur ska de då våga tro på sig själva och klara framtida utmaningar?
I nästa artikel vill jag läsa om en lugn och stressfri frukost i en hemmafamilj. Artikeln i SvD visar att det verkligen behövs!
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
onsdag, mars 25, 2009
Lätt som en plätt - om man vågar se
Det är tråkigt att säga att det börjar bli tjatigt att höra om den ständigt ökande psykiska ohälsan hos barn. Nu senast i DN. Men det som gör att det känns tjatigt är förstås att den ena rapporten efter den andra rapas upp, utan att någon ser sanningen. Fastän den finns mitt framför näsan - bara man vågar se den.
Tyvärr - men det handlar inte om att skolklasserna har blivit större, ungdomsarbetslöshet, mobiler, eller tv-spel. Det är säkert saker som gör att barnen inte mår bättre, men de är knappast orsaken. Människan är ett fantastiskt däggdjur, vår förmåga till anpassning under hundratusentals år har varit fenomenal. Men själva grunden för att vi ska orka med att befinna oss i en sådan ständig utveckling, är att vi har en trygg och stabil grund att stå på. Homo sapiens sätt att ta hand om sina ungar har varit ett framgångsrecept i 160 000 år - fram till nu.
Vad har vi då ändrat på?
Jo, vi låter inte längre våra barn få den barndom de har rätt till och behöver. Istället förutsätts den lilla 1-åringen kunna stå på egna ben och börja på dagis. För att där klara av en "arbetsdag" på 10-timmar i en stojig miljö i konkurrens med 20-30 andra barn. Vuxenkontakten på ett dagis blir inte heller så nära och många nya vikarier måste förvirra och stressa ett så litet barn.
Vi är många som ser problemen. Vi syns och hörs inte i media - än. Men några har börjat lyssna och frågorna de ställer är;
Hur påverkas barns utveckling av olika omsorgsformer?
Finns några skillnader mellan förskola, dagmamma och hemmet – vid olika åldrar.
Hur påverkar gruppstorlekar och personaltäthet på förskolan?
Vilka effekter har olika utvecklingspsykologiska modeller?
Kan man se en påverkan av den tidiga omsorgen upp i åldrarna?
Finns det samband, och i så fall hur ser dessa ut mellan de olika faktorerna och den ökande psykiska ohälsan?
Är det inte dags att börja följa upp alla rapporter om psykisk ohälsa och våga ta tag i i ovanstående frågor för att kunna börja arbeta förebyggande? Att fortsätta som nu och svamla en massa bara för att man inte vågar (eller vill se) är grymt mot våra barn och ungdomar.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Tyvärr - men det handlar inte om att skolklasserna har blivit större, ungdomsarbetslöshet, mobiler, eller tv-spel. Det är säkert saker som gör att barnen inte mår bättre, men de är knappast orsaken. Människan är ett fantastiskt däggdjur, vår förmåga till anpassning under hundratusentals år har varit fenomenal. Men själva grunden för att vi ska orka med att befinna oss i en sådan ständig utveckling, är att vi har en trygg och stabil grund att stå på. Homo sapiens sätt att ta hand om sina ungar har varit ett framgångsrecept i 160 000 år - fram till nu.
Vad har vi då ändrat på?
Jo, vi låter inte längre våra barn få den barndom de har rätt till och behöver. Istället förutsätts den lilla 1-åringen kunna stå på egna ben och börja på dagis. För att där klara av en "arbetsdag" på 10-timmar i en stojig miljö i konkurrens med 20-30 andra barn. Vuxenkontakten på ett dagis blir inte heller så nära och många nya vikarier måste förvirra och stressa ett så litet barn.
Vi är många som ser problemen. Vi syns och hörs inte i media - än. Men några har börjat lyssna och frågorna de ställer är;
Hur påverkas barns utveckling av olika omsorgsformer?
Finns några skillnader mellan förskola, dagmamma och hemmet – vid olika åldrar.
Hur påverkar gruppstorlekar och personaltäthet på förskolan?
Vilka effekter har olika utvecklingspsykologiska modeller?
Kan man se en påverkan av den tidiga omsorgen upp i åldrarna?
Finns det samband, och i så fall hur ser dessa ut mellan de olika faktorerna och den ökande psykiska ohälsan?
Är det inte dags att börja följa upp alla rapporter om psykisk ohälsa och våga ta tag i i ovanstående frågor för att kunna börja arbeta förebyggande? Att fortsätta som nu och svamla en massa bara för att man inte vågar (eller vill se) är grymt mot våra barn och ungdomar.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
måndag, mars 16, 2009
Dags att släppa fram hemmaföräldrarna
 |
| Foto:Muffet (FLICKR) LICENS: CC BY-SA |
Det dåliga samvetet för att man lämnar bort barnen tidigt ersätts av konsumtionshets och krav på ett perfekt hem samtidigt som könsrollerna cementeras.
"- Man vill höja värdet på sin bostad genom att bygga om och plötsligt avsätter man hela semestrar till att renovera. Han står i byggkläder och kaklar badrummet och hon lagar mat och tar barnen för att han ska hinna kakla klart, säger Rebecka Edgren Aldén.
-Det gör att vi lättare kryper in i könsroller, det växer ut en hammare i handen på en man och då händer något med kvinnan också, fortsätter Tinni Ernsjöö Rappe."
Samtidigt med den utvecklingen finns faktiskt en annan här i Sverige och det är den som sker i det fördolda hos hemmaföräldrarna. Ni vet "de där" som alltid får sina debattartiklar och insändare refuserade. "De där" som aldrig själva får berätta sin historia - utan bara omnämns i negativa ordalag av proffstyckarna, där andra berättar om deras motiv till att ge barnen tid.
Hos hemmaföräldrarna finns inte det dåliga samvetet, för bristen på tid med de egna barnen, där finns inte konsumtionshetsen och inredningsvansinnet med krav på ett perfekt hem.
Där finns bara prioritet ett - barnen.
Därför behövs det inte några nya möbler (det ska vara barnvänligt och lekvänligt), ett perfekt hem (här satsas det på att bygga nätverk i relationer med släkt och vänner istället) eller en perfekt fasad.
Naturligtvis är inte den ena hemmaförälderfamiljen den andra lik. I en del familjer är mamman hemma, i en del pappan, i andra är mamman hemma 50 % av tiden och pappan 50 % av tiden. Alla syr ihop sin egen lösning utifrån barnens behov och de möjligheter som finns att få det hela att gå ihop ekonomiskt.
Men det som gör hemmaförälderfamiljen mer jämlik, som jag ser det, är att man ser arbetet med vården och omsorgen om de egna barnen - som just ett arbete. Därför ser man till att bli jämställda och fördela övriga arbetsuppgifter som rör hushållet - jämlikt. Inte som i millimeterrättvisa - utan som i jämlikt med hänsyn till arbetsbörda totalt. Kort och gott man satsar på team work och det är lättare när man också har tid för varandra, tid att diskutera igenom hur man vill leva sina liv på bästa sätt och tid och ork att våga säga ifrån och förbättra när det blir obalans i vem som gör vad.
Hemmaföräldrarna har under lång tid gått sin egen väg och hittat en helt annan livsstil än den som beskrivs i DN:s artikel. De har under decennier skaffat sig ett stort kapital av livserfarenheter, som jag tror att väldigt många föräldrar idag skulle ha stor glädje av att få kännedom om.
Vilken "papperstidning" blir först med att på ett seriöst sätt våga ge hemmaföräldrarna en röst?
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Läs också:
Prylar kan aldrig ersätta kärlek
Team work är bra
Ett litet tankeexperiment Reinfeldt
Låt kvinnor välja själva - utan pekpinnar
lördag, mars 14, 2009
Ge barnen närhet, kärlek och trygghet
 |
| Foto: Jason O'Halloran (FLICKR) LICENS: CC BY-SA |
Det är tydligen känsligt att skriva om psykisk ohälsa och varför den uppstår, ur ett hemmaförälderperspektiv.
Varför?
Kanske för att små många som arbetar inom media själva sätter sina barn på dagis tidigt, i stora barngrupper med lite personal - långa dagar. De vill naturligtvis inte höra talas om att den psykiska ohälsan kan bero på att barnen separerats från hemmet för tidigt.
Men människan är faktist det däggdjur som stannar längst hos sina föräldrar. Människan har en stor hjärna, så stor att hon egentligen föds ett helt år "för tidigt". Hon skulle egentligen behöva ett år till på sig i magen, men då skulle inte människokroppen klara av att föda fram barnet.
Därför kräver det lilla människobarnet lång vård och fostran hos sina föräldrar (eller släkt) innan det är redo att börja gå ut och möta världen på egen hand. I en tidigare krönika så nämner jag att det är precis så vi låtit våra barn växa upp i över 160 000 tusen år. Tills för några decennier sedan, då barnets första viktiga år kom i skymundan för det mycket viktigare arbetet att använda dem som en murbräcka för jämställdhet.
Då blev det plötsligt ett måste att separera barnet från hemmet vid 1 års ålder för att placera det på institution, under vård och fostran av utbildade pedagoger/barnskötare, utan känslomässig anknytning till barnet. Och tillsammans i en stor barngrupp, med lite personal, långa dagar.
Ett 160 000 tusenårigt framgångsrecept för homo sapiens att vårda och fostra sina barn under lång tid i en familj, som gjort oss till det ledande däggdjuret (enligt en artikel i Illustrerad vetenskap) - ersattes av "framgångsreceptet" dagis från ett års ålder och två heltidsarbetande föräldrar.
Frågan är bara om det verkligen är ett framgångsrecept?
Det vet vi egentligen inte, eftersom inte någon undersökning ännu gjorts på hur så små barn klarar av att placeras på institution från ett års ålder.
Några få journalister och författare har dock ifrågasatt det här systemet (förutom vi på Hemmaföräldrar, som ifrågasatt dagens system i flera år):
Per Kågeson, författare till boken "Tid för barn",
Nina Björk, författare och journalist
Dilba Demirbag-Sten, journalist,
Elise Claeson, författare till boken "mamma@home",
Jonas Himmelstrand, författare till "Att följa sitt hjärta i jantelagens Sverige",
Marie Söderqvist, tidigare krönikör på Expressen,
Louise Hallin, barnmorska och föräldraexpert,
Eva Sternberg och
Carl B Hamilton).
Även den tidigare Barnombudsmannen Lena Nyberg hade modet att ta fram och publicera en undersökning som visade att den psykiska ohälsan även hos mindre barn ökat på senare år. Det blev ett ramaskri hos journalistkåren. Expressen krävde till och med hennes avgång.
Tyvärr finns det hos media fortfarande en stor rädsla för att öppna upp debatten och våga diskutera hur tidig separation och tidsbrist påverkar barnens psykiska hälsa. Men finns det ett seriöst intresse för att få våra svenska barn att må bättre, så är det dags att sluta upp med Kinasyndromet och försöka strypa "obekväma" åsikter som handlar om att barnen far illa av dagens familjepolitik.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Läs också:
Interpellation i riksdagen: Forskning på förskolan
Om skrikande barn vid dagislämning
Journalisterna - den första statsmakten
Tyskland har tagit efter svensk familjepolitik
Det är sorgligt och obehagligt att se vad som händer med barn som far illa. I SvD läser jag om skolmassakern i Tyskand. Jag vet ingenting om hur den här pojken, i Tyskland, växte upp. Av någon konstig anledning så framgår det väldigt sällan när journalister skriver om barn som uppvisar alarmerande psykisk ohälsa. De första åren sex åren är ändå de som formar oss mest.
Jag kan ändå inte låta bli att fundera lite över den debatt som gick het i Tyskland för ett tag sedan - där det pratades om hur tyskarna var på väg att ta efter svensk familjepolitik genom att i allt större utsträckning sätta barnen på dagis allt tidigare.
När jag försöker påpeka att jag tror att det finns en stor risk med att sätta små ettåringar på dagis, i stora barngrupper med lite personal, långa dagar - så brukar det börja koka hos en del (och verkligen inte hos alla) dagisföräldrar. Ofta de med riktigt små barn som precis börjat "och som verkligen älskar sitt dagis, och som är så försigkomna och tidiga, allt på grund av dagis". De föräldrar som inte är så där jättebenägna att förändra sitt liv för att de precis fått barn.
De som ser det de vill se.
Risken handlar om att heltidsarbetande föräldrar med barnen på dagis långa dagar skapar ett livsmönster av tidsbrist. Där bristen på tid för barnen börjar innan de ens är klara med anknytningen.
Ankytningen som är det viktigaste och mest grundläggande för hur barnen kommer att må psykiskt när de blir äldre. Den som är så viktig för att barnen ska klara av att möta livets utmaningar.
Det här sättet som en majoritet valt att leva slår också sönder alla sociala nätverk som borde finnas runt barnen. När barnen växer upp så behöver de få känna att de tillhör ett socialt sammanhang av familj, släkt och vänner. Ett stort och tryggt närverk kring barnen med vuxna som kan hjälpas åt att finnas där för barnen. Hur många har tid och möjlighet att bygga och underhålla ett sådant nätverk när båda arbetar heltid i en familj?
Homo sapiens sätt att leva och ta hand om sin avkomma - innan dagis - har faktiskt visat sig vara ytterst framgångsrikt;
Illustrerad vetenskap: "För 160 000 år sedan växte barn lika långsamt som i dag. Det vet paleontologerna efter att ha studerat käkfossil av ett åttaårigt barn från Marocko. Fyndet är det tidigaste kända exemplaret på den synnerligen långsamma utveckling som Homo Sapiens går igenom under barndomen. Tidigare studier har avslöjat att tänder från neandertalarna växte fram mycket snabbare än människans. Homo Sapiens lade betydligt mer tid än andra arter på att hjälpa barnen, så att de hade lugn och ro att tillägna sig kunskap, innan de blev vuxna. Det bidrog till att ge vår art det avgörande försprånget."
160 000 år......
.... men idag tror vi att framgångreceptet heter dagis från ett år och två heltidsarbetande föräldrar.
Men som sagt även i Tyskland finns det en och annan som inte tyst följer i majoritetens fotspår utan vågar ifrågasätta familjepolitiken och ta barnens parti. Redan för några år sedan visade en journalist från Der Tagesspiegel intresse för vad nätverket Hemmaföräldrar hade att säga: "Der Tagesspiegel om nätverket Hemmaföräldrar". Men i Sverige är inte tiden mogen än för att släppa fram en liten oansenlig, envis mamma som kämpar för att göra hemmaföräldrarnas röst hörd :)
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Läs också:
Häftig debatt i Tyskland om dagis
Sverige slagträ i tysk debatt om utbyggnad dagis
Jag kan ändå inte låta bli att fundera lite över den debatt som gick het i Tyskland för ett tag sedan - där det pratades om hur tyskarna var på väg att ta efter svensk familjepolitik genom att i allt större utsträckning sätta barnen på dagis allt tidigare.
När jag försöker påpeka att jag tror att det finns en stor risk med att sätta små ettåringar på dagis, i stora barngrupper med lite personal, långa dagar - så brukar det börja koka hos en del (och verkligen inte hos alla) dagisföräldrar. Ofta de med riktigt små barn som precis börjat "och som verkligen älskar sitt dagis, och som är så försigkomna och tidiga, allt på grund av dagis". De föräldrar som inte är så där jättebenägna att förändra sitt liv för att de precis fått barn.
De som ser det de vill se.
Risken handlar om att heltidsarbetande föräldrar med barnen på dagis långa dagar skapar ett livsmönster av tidsbrist. Där bristen på tid för barnen börjar innan de ens är klara med anknytningen.
Ankytningen som är det viktigaste och mest grundläggande för hur barnen kommer att må psykiskt när de blir äldre. Den som är så viktig för att barnen ska klara av att möta livets utmaningar.
Det här sättet som en majoritet valt att leva slår också sönder alla sociala nätverk som borde finnas runt barnen. När barnen växer upp så behöver de få känna att de tillhör ett socialt sammanhang av familj, släkt och vänner. Ett stort och tryggt närverk kring barnen med vuxna som kan hjälpas åt att finnas där för barnen. Hur många har tid och möjlighet att bygga och underhålla ett sådant nätverk när båda arbetar heltid i en familj?
Homo sapiens sätt att leva och ta hand om sin avkomma - innan dagis - har faktiskt visat sig vara ytterst framgångsrikt;
Illustrerad vetenskap: "För 160 000 år sedan växte barn lika långsamt som i dag. Det vet paleontologerna efter att ha studerat käkfossil av ett åttaårigt barn från Marocko. Fyndet är det tidigaste kända exemplaret på den synnerligen långsamma utveckling som Homo Sapiens går igenom under barndomen. Tidigare studier har avslöjat att tänder från neandertalarna växte fram mycket snabbare än människans. Homo Sapiens lade betydligt mer tid än andra arter på att hjälpa barnen, så att de hade lugn och ro att tillägna sig kunskap, innan de blev vuxna. Det bidrog till att ge vår art det avgörande försprånget."
160 000 år......
.... men idag tror vi att framgångreceptet heter dagis från ett år och två heltidsarbetande föräldrar.
Men som sagt även i Tyskland finns det en och annan som inte tyst följer i majoritetens fotspår utan vågar ifrågasätta familjepolitiken och ta barnens parti. Redan för några år sedan visade en journalist från Der Tagesspiegel intresse för vad nätverket Hemmaföräldrar hade att säga: "Der Tagesspiegel om nätverket Hemmaföräldrar". Men i Sverige är inte tiden mogen än för att släppa fram en liten oansenlig, envis mamma som kämpar för att göra hemmaföräldrarnas röst hörd :)
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Läs också:
Häftig debatt i Tyskland om dagis
Sverige slagträ i tysk debatt om utbyggnad dagis
lördag, mars 07, 2009
Vi tackar dig för du är en så snäll mamma
Imorgon är det kvinnodagen. Det får mig att tänka på en liten lapp som låg på mitt skrivbord den 8 mars för tre år sedan,
"Grattis på kvinnodagen. Vi tackar dig för att du är en så snäll mamma."
Några enkla rader från mina barn, då 9 och 7 år gamla. Lappen har jag förstås sparat.
Nu kanske någon tror (och allra helst några rabiata journalister som är emot oss hemmaföräldrar) att jag "mallar" mig och tror att jag är en mycket bättre mamma än alla andra.
Det vet jag att jag inte är. Jag är en ytterst medioker mamma. Inte särskilt bra på att laga mat (det gör maken, men jag bakar gärna), inte särskilt duktig på att sköta ett hushåll (komplett bortkommen i en matvaruaffär och noll koll på priser, eftersom maken står för matinköpen) - men städar gör jag (om än inte så det blänker och skiner direkt) och stryker (maken tvättar) och hänger in i garderober. Jag är inte någon typisk "lekmamma" - utan jag ger gärna barnen idéer men sedan får de sysselsätta sig själva. Visst gör vi saker tillsammans som mor-och-dotter-dag men särskilt kul är jag inte.
Jag bara försöker finnas där så mycket jag kan.
Och det är "good enough" för mig och kanske för mina barn. (Om inte annat så lär jag nog få veta det när de nu snart går in i tonåren).
Men faktum kvarstår jag har bara gjort så gott jag kan, utifrån mina förutsättningar.
Mina drömmar handlar egentligen bara om att skapa ett samhälle som ger utrymme för barn att få en trygg anknytning till sina föräldrar, innan de ska ut i den stora världen på egen hand. För mig är inte en ettåring redo att ta det steget och då ska vi inte heller ha ett samhälle som med ekonomiska styrmedel försöker tvinga mig och andra föräldrar att separeras från barnen så tidigt.
Jag vill kunna välja själv och jag valde själv men fick betala ett högt pris, eftersom jag därmed gick emot normen och då "straffade ut mig" från arbetslivet när jag valde att stanna hemma längre än ett år med mina barn.
Det är inte okej.
Och det är den attityden vi måste ändra på. Den som är hemma skaffar sig en massa nya livskunskaper och lär sig hålla många bollar i luften. Dessutom utför hemmaföräldern en arbete värt 380.000 kronor om året och det är inte fy skam.
Tänk om mina hemmaår hade kunnat få bli en merit i min cv? I andra länder, som till exempel USA, är det faktiskt en merit att satsa på hemmaförälderarbetet några år.
Varför kan det inte vara så i Sverige?
Naturligtvis vet de journalister som väljer att medvetet missförstå hemmaföräldrarna, vad det egentligen handlar om. Nu senast är det Karin Thunberg i SvD som skriver i artikeln "Nog vill män vara mer än försörjare" angående Debatts diskussion om jämställdhet;
"Man behövde inte lyssna länge på samtalet förrän det framgick att själva grundfelet – än en gång – är att kvinnor sviker sina barn. Åtminstone när de fortsätter att yrkesarbeta. Där satt nu fruar på rad som försäkrade att de hellre var beroende av sina män än av staten".
Nej, så är det inte och det vet Karin. Här handlar det bara om att hitta argument för att döva det egna dåliga samvetet genom att försöka smutsa ner föräldrar som väljer att ge sina barn tid och påstå att de kritiserar föräldrar som lämnar bort sina barn. Vi säger inte att kvinnor som arbetar sviker sina barn - vi hemmaföräldrar säger att barnen inte ska användas som murbräcka för jämställdhet. Och det är en helt annan sak.
Och sedan fortsätter Karin med den mest hårresande kritiken mot papporna i hemmafamiljen;
"Och var finns alla män och pappor i det här resonemanget? Finner sig svenska män i att bara vara avelstjurar och sedan lämna över barnen till kvinnorna, som kräver att bli försörjda?".
På vilket sätt blir en pappa som arbetar heltid och har en fru som arbetar heltid mer engagerad i sina barn, än en pappa som arbetar heltid och har en fru som är hemma med barnen tills de är 3 år istället för 1 år.
Om Karin istället för att håna och hoppa på hemmafamiljerna och anklaga dem för en massa saker, gjorde det som borde vara varje journalists skyldighet - tog och gjorde lite research på hemmaföräldrarna och hur de lever sina liv - så skulle hon också märka att vi inte lever på 1950-talet längre. Hon är så full av fördomar att man häpnar och det hade väl inte varit hela världen om nu också hemmaföräldrarna någon gång fick komma till tals i media.
Men det får de inte.
Varför?
Jag kan bara kort berätta att jag har följt många hemmafamiljer på nära håll och den ena familjen är inte den andra lik. Men det jag vet säkert är att eftersom det är ett så otryggt val sett ur ekonomisk synpunkt att välja bort den enorma dagissubventionen om 157.000 kronor per barn och år, för att istället stanna hemma (och därmed som familj ofta betala mer i skatt på grund av särbeskattningen), så är det ett val som noga diskuteras igenom i samråd mellan föräldrarna och det handlar inte om "att kvinnorna kräver att bli försörjda". I många hemmafamiljer arbeta ofta den som är hemma dessutom extra på kvällar och helger för att få det att gå ihop.
Svenska Dagbladet liksom många andra "papperstidningar" brottas med stora ekonomiska problem. Vill de ha fler läsare, är det kanske dags att sluta försöka tala om för folk vad de ska tycka, tänka och göra och istället låta gräsrötterna komma till tals så att de känner igen sig i det som tidningarna skriver om.
Madeleine Lidman
hemmaforldrar.se
Läs också:
Respektera människors livsval
Det att upprepas vad vi står för
Kloka ord från en förskollärare
"Grattis på kvinnodagen. Vi tackar dig för att du är en så snäll mamma."
Några enkla rader från mina barn, då 9 och 7 år gamla. Lappen har jag förstås sparat.
Nu kanske någon tror (och allra helst några rabiata journalister som är emot oss hemmaföräldrar) att jag "mallar" mig och tror att jag är en mycket bättre mamma än alla andra.
Det vet jag att jag inte är. Jag är en ytterst medioker mamma. Inte särskilt bra på att laga mat (det gör maken, men jag bakar gärna), inte särskilt duktig på att sköta ett hushåll (komplett bortkommen i en matvaruaffär och noll koll på priser, eftersom maken står för matinköpen) - men städar gör jag (om än inte så det blänker och skiner direkt) och stryker (maken tvättar) och hänger in i garderober. Jag är inte någon typisk "lekmamma" - utan jag ger gärna barnen idéer men sedan får de sysselsätta sig själva. Visst gör vi saker tillsammans som mor-och-dotter-dag men särskilt kul är jag inte.
Jag bara försöker finnas där så mycket jag kan.
Och det är "good enough" för mig och kanske för mina barn. (Om inte annat så lär jag nog få veta det när de nu snart går in i tonåren).
Men faktum kvarstår jag har bara gjort så gott jag kan, utifrån mina förutsättningar.
Mina drömmar handlar egentligen bara om att skapa ett samhälle som ger utrymme för barn att få en trygg anknytning till sina föräldrar, innan de ska ut i den stora världen på egen hand. För mig är inte en ettåring redo att ta det steget och då ska vi inte heller ha ett samhälle som med ekonomiska styrmedel försöker tvinga mig och andra föräldrar att separeras från barnen så tidigt.
Jag vill kunna välja själv och jag valde själv men fick betala ett högt pris, eftersom jag därmed gick emot normen och då "straffade ut mig" från arbetslivet när jag valde att stanna hemma längre än ett år med mina barn.
Det är inte okej.
Och det är den attityden vi måste ändra på. Den som är hemma skaffar sig en massa nya livskunskaper och lär sig hålla många bollar i luften. Dessutom utför hemmaföräldern en arbete värt 380.000 kronor om året och det är inte fy skam.
Tänk om mina hemmaår hade kunnat få bli en merit i min cv? I andra länder, som till exempel USA, är det faktiskt en merit att satsa på hemmaförälderarbetet några år.
Varför kan det inte vara så i Sverige?
Naturligtvis vet de journalister som väljer att medvetet missförstå hemmaföräldrarna, vad det egentligen handlar om. Nu senast är det Karin Thunberg i SvD som skriver i artikeln "Nog vill män vara mer än försörjare" angående Debatts diskussion om jämställdhet;
"Man behövde inte lyssna länge på samtalet förrän det framgick att själva grundfelet – än en gång – är att kvinnor sviker sina barn. Åtminstone när de fortsätter att yrkesarbeta. Där satt nu fruar på rad som försäkrade att de hellre var beroende av sina män än av staten".
Nej, så är det inte och det vet Karin. Här handlar det bara om att hitta argument för att döva det egna dåliga samvetet genom att försöka smutsa ner föräldrar som väljer att ge sina barn tid och påstå att de kritiserar föräldrar som lämnar bort sina barn. Vi säger inte att kvinnor som arbetar sviker sina barn - vi hemmaföräldrar säger att barnen inte ska användas som murbräcka för jämställdhet. Och det är en helt annan sak.
Och sedan fortsätter Karin med den mest hårresande kritiken mot papporna i hemmafamiljen;
"Och var finns alla män och pappor i det här resonemanget? Finner sig svenska män i att bara vara avelstjurar och sedan lämna över barnen till kvinnorna, som kräver att bli försörjda?".
På vilket sätt blir en pappa som arbetar heltid och har en fru som arbetar heltid mer engagerad i sina barn, än en pappa som arbetar heltid och har en fru som är hemma med barnen tills de är 3 år istället för 1 år.
Om Karin istället för att håna och hoppa på hemmafamiljerna och anklaga dem för en massa saker, gjorde det som borde vara varje journalists skyldighet - tog och gjorde lite research på hemmaföräldrarna och hur de lever sina liv - så skulle hon också märka att vi inte lever på 1950-talet längre. Hon är så full av fördomar att man häpnar och det hade väl inte varit hela världen om nu också hemmaföräldrarna någon gång fick komma till tals i media.
Men det får de inte.
Varför?
Jag kan bara kort berätta att jag har följt många hemmafamiljer på nära håll och den ena familjen är inte den andra lik. Men det jag vet säkert är att eftersom det är ett så otryggt val sett ur ekonomisk synpunkt att välja bort den enorma dagissubventionen om 157.000 kronor per barn och år, för att istället stanna hemma (och därmed som familj ofta betala mer i skatt på grund av särbeskattningen), så är det ett val som noga diskuteras igenom i samråd mellan föräldrarna och det handlar inte om "att kvinnorna kräver att bli försörjda". I många hemmafamiljer arbeta ofta den som är hemma dessutom extra på kvällar och helger för att få det att gå ihop.
Svenska Dagbladet liksom många andra "papperstidningar" brottas med stora ekonomiska problem. Vill de ha fler läsare, är det kanske dags att sluta försöka tala om för folk vad de ska tycka, tänka och göra och istället låta gräsrötterna komma till tals så att de känner igen sig i det som tidningarna skriver om.
Madeleine Lidman
hemmaforldrar.se
Läs också:
Respektera människors livsval
Det att upprepas vad vi står för
Kloka ord från en förskollärare
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)