Nu startar hetsjakten på hemmaföräldrarna igen!

Hemmaföräldrarna har börjat bli accepterade och 7 av 10 unga mammor skulle vilja vara hemma längre med sina barn. Skulle man göra samma undersökning hos papporna så är intresset säkerligen stort där också, större än tidigare. Och det här är tydligen en trend som skrämmer en del, som gjort ett annat val. Istället för att fokusera på varför de har valt som de gjort och berätta om det, så går de till frontalangrepp på hemmaföräldrarna.

Nu är allt hemmaföräldrarnas fel - det senaste utspelet handlar om att den typiske curlingföräldern är en "hemmafru". För att försöka montera ned de framsteg vi uppnått med mer valfrihet och en barnomsorg där även hemmaförälder ingår, så satsar de hårt på att börja prata om "hemmafruar" igen och härleda allt dåligt till dem. De verkar inte tro att människor kan tänka själva.

Den som snällt finner sig och pratar om hemmafruar får komma till tals, så please, please fall inte i den fällan. Gör dem inte till viljes för tro mig, de journalister som vägrar respektera att det heter hemmaförälder numera - har en dold agenda, nämligen att få bort det här alternativet och återställa saker till det hur det var tidigare där hemmavalet hånades och diskrimineringen av hemmaföräldrarna var kompakt. Nu kan vi ändå se en öppning där det inte längre är så dramatiskt att våga säga högt att det är okej med fler barnomsorgsalternativ än förskola - att det är okej att ge sina barn tid.

Det finns nämligen inte en proffstyckare eller wannabe i dag som inte nappar på trenden att dissa hemmaföräldern under epitetet "hemmafru". De verkar se det som att de är så kloka, moderna och framsynta om de skriver om hur vedervärdigt det är med föräldrar som väljer att ge sina barn tid.

Både Expressen och Aftonbladet försöker nu hetsa mot hemmaföräldrarna bara för att ett barn i serien "Ung och bortskämd", den yngsta deltagaren på 18 år, har en mamma som varit hemma. Helt plötsligt så beror hela curlingtrenden på hemmaföräldrarna. Marina Nilsson, journalist, vill gärna göra reklam för sin bok (som hetsar hårt mot hemmaföräldrar) och har till och med en blogg där hon sätter stämpeln "borderline" på alla som är hemma längre med sina barn. Och i en debattartikel i Aftonbladet så stämplar hon nu hemmaföräldrarna som skyldiga till curlingtrenden vi ser.

Hade hon läst på så, hade hon känt till att Bent Hougaard som myntade begreppet curlingföräldrar, hade en helt annan förklaring till fenomenet. Han skriver;

"- Många föräldrar verka känna sig pressade i sin föräldraroll. Med tanke på hur många timmar barn och föräldrar är skilda åt under vardagarna så gör föräldrarna därför sitt yttersta för att göra det så bra som möjligt för sina barn - och sitt eget dåliga samvete. "Nog arbetar vi mycket, men när vi är tillsammans, så ska barnen ha det som gulan i ägget. Ingen ska kunna anklaga oss för att inte vara goda föräldrar, verkar drivkraften vara."

Vi bör vara mycket vaksamma över vad som sker nu. I och med att hemmavalet blivit okej och att många vill göra samma val (både mammor och pappor), vi har börjat få ett visst utrymme i media och i och med att diskrimineringen kanske börjar minska - en del verkar till och med tycka att det faktiskt är okej att ta med hemmatiden i en cv - så kommer också påhoppen att öka, särskilt från de som kanske innerst inne inte är så nöjda med sitt eget val.

Vi ser, vi förstår varför - det är sorgligt - men vi ska inte acceptera lågvattenmärken i oseriösa påhopp som det vi till exempel ser i Marina Nilssons debattartikel.

Madeleine Lidman

Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

När media går över gränsen

Camilla Läckberg jämställer felaktigt hemmaföräldrar med curlingföräldrar

Mobbdemokrati anser (S) när gräsrötterna vill ha folkomröstning

För eller emot dagis - en mediakonstruktion med konsekvenser

Snälla proffstyckare var inte rädda för oss hemmaföräldrar

Fridas blogg: Påhopp på hemmaföräldrar

En minister borde representera alla alternativ

Nyamko Sabuni, förskoleminister kräver att dagbarnvårdare ska ha utbildning. Här har vi ett fundamentalt fel - "förskoleminister" - det borde heta BARNOMSORGSMINISTER. Vi har faktiskt fler barnomsorgsalternativ i det här landet än förskola.... än så länge. Och naturligtvis, en minister för förskolan ska nu in och peta i dagmammornas verksamhet. Hon representerar ju faktiskt inte dem - utan de är ju egentligen konkurrenter till förskolan och vad gör man med konkurrenter?

Efter många år av utfasning av dagmammorna - en utfasning som inte alltid skett på ett korrekt sätt, så ser vi nu ett uppsving igen på grund av barnomsorgspengen. Nu kan fler starta upp en verksamhet och marknadsföra sig via internet och på andra sätt. Ett nödvändighet med tanke på att många kommuner varken berättar om barnomsorgspengen eller att det går att välja dagmamma.

Jag har hört så många föräldrar berätta om hur de ringt sin kommun och bett att få ställa sig i kö till dagmamma, men fått till svar att det inte finns några dagmammor, eller "man kan inte ställa sig specifikt i kö till dagmamma utan bara till förskola" eller att dagmammorna har fullt.

När så dagmammorna undrat varför de inte fått några barn via kommunen, så har de fått till svar att det inte är någon som vill ha dagmamma. På det här sättet fasades de kommunala dagmammorna ut. I en del kommuner, där det var tillåtet, ersattes de av privata dagmammor som själva kunde hitta barn till sin verksamhet.

Dagmammorna har de mest nöjda föräldrarna, långt mer nöjda än vad dagisföräldrarna är med sina dagis och det beror på de små barngrupperna, den hemlagade maten och att barnen får göra utflykter.

Den svenska förskolan är i kris och som förskoleminister kanske Nyamko Sabuni borde fokusera på det istället för att försöka stoppa alternativen.

"Små barn behöver få kontaktytor och stabila relationer för att kunna utveckla språk, självförtroende och självkänsla, vilket i sin tur utgör grunden för all fortsatt inlärning. Barn som inte får tillräcklig spegling, bekräftelse och vägledning under sina första levnadsår får bestående och oåterkalleliga psykosomatiska skador."

Några kloka psykologer i Göteborg har nu slagit larm om situationen i förskolan men de är inte ensamma. Flera andra har också startat liknande upprop och själv har jag också försökt att dra mitt strå till stacken genom min debattartikel i SvD.

Så mitt tips till förskoleministern är att istället för att gå in och peta i en fungerande verksamhet som har synnerligen nöjda föräldrar - så ta ett krafttag och gör något åt de synnerligen allvarliga bristerna vi ser inom så många förskolor idag.

Madeleine Lidman

Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Vad menar Nyamko Sabuni?

Nyamko Sabuni har fel om den nya skollagen

Vi Föräldrars upprop för mindre barngrupper

Barnverket: Upprop mot de stora barngrupperna i förskolan

Namninsamling: Alla vi som säger NEJ till obligatorisk förskola från 3 år

Valfrihetstrend ja tack - hemmafrutrend nej tack

På sistone har arbetet med att själv ansvara för vården och omsorgen om de egna barnen börjat kallas ”hemmafrutrenden”. Jag förstår att media gärna vill styra dit och kalla det så istället för ”hemmaföräldertrend” eller ”valfrihetstrend” – som bättre beskriver vad det handlar om. Då får man det att låta som en backlash, där vi är på väg tillbaka till en gammaldags livsstil. När trenden med att ge sina barn tid och själv ansvara för deras vård och omsorg egentligen handlar om en modern trend där kloka föräldrar, som utifrån hur samhället ser ut nu, fattar beslut om vad som är bäst för det egna barnet.

Barn är olika och det är ganska självklart att den standardlösning vi har i dag, som med ekonomiska styrmedel vill tvinga alla föräldrar att gå ut och arbeta heltid samtidigt som de lämnar bort barnen till dagis vid ett års ålder – inte passar alla barn. Tvingar man föräldrar att göra det valet utan att de får en chans att ta hänsyn till det enskilda barnets behov, så kommer det naturligtvis att få konsekvenser för många barn och det finns mycket som pekar på att den ständigt ökande psykiska ohälsan hos barn och vår stelbenta familjepolitik, kan ha ett samband.

Nu börjar allt fler föräldrar förstå att det är viktigt att investera tid i sina barn och att barn behöver sina föräldrar först och främst. Trots den enormt styrande familjepolitiken, som egentligen inte lämnar något utrymme för att stanna hemma längre, så finns det fortfarande föräldrar – både mammor och pappor – som väljer att stanna hemma även efter det att föräldraledigheten tagit slut. Vårdnadsbidraget har gjort det möjligt att ha kvar en fot på arbetsmarknaden och har även varit en liten ekonomisk kompensation - med tanke på att hemmafamiljen på grund av särbeskattningen ofta betalar mer i skatt än familjen med två inkomster.

När vårdnadsbidraget infördes som ännu ett barnomsorgsalternativ, så blev det också mer accepterat att faktiskt välja att själv ansvara för vården och omsorgen om de egna barnen. Och drömmen om att kunna göra det valet har nu vuxit sig ännu starkare hos dagens unga föräldrar, vilket undersökning efter undersökning visar. Visst är det så att fler mammor än pappor väljer att bli hemmaföräldrar men det stämmer väl överens med hur fördelningen ser ut i övrigt också, när det gäller yrken som handlar om vård och omsorg. 9 av 10 som arbetar inom vård och omsorg är kvinnor och det behöver inte vara något fel med att vi väljer olika. Det som är fel är när människor blir diskriminerade på grund av sitt val eller får sämre livschanser. Men det är något vi kan förändra.

Mitt tips är därför att sluta tjata om hemmafruar - det handlar faktiskt inte om en backlash och den benämningen utesluter dessutom papporna. Här ser vi istället kloka föräldrar som samarbetar och försöker ge sina barn en så bra start som möjligt under de första viktiga åren. Där de dessutom lägger hela grunden för sitt framtida föräldraskap. De är uppfinningsrika, de downshiftar och pusslar ekonomiskt och kämpar tappert på för att hitta olika lösningar. I en del familjer är mamman hemma längre, i andra är det pappan och ibland arbetar båda deltid och delar sedan på hemmaföräldertiden.

Proffstyckarna och belackarna vill gärna placera hemmaföräldrarna i ett fack men här finns en blandad kompott av människor med synnerligen olika utbildning och karriär bakom sig. Den enda gemensamma nämnaren är deras tro på att föräldrar är viktiga och att de går sin egen väg och inte låter sig styras av politiker eller proffstyckare. Och det är väl ganska sunt egentligen att inte alla är lika och göra samma livsval och något helt naturligt i de flesta andra länder, där kollektivismen och detaljstyrningen av människor samt kravet att alla ska vara lika, inte genomsyrar allt lika starkt som i Sverige.

Nu är det dags att vi gräsrötter är vaksamma och slutar att gå i medias och proffstyckarnas ledband. De vill inget hellre än att kalla hemmaförälderalternativet för ”hemmafrutrenden”. Det gör hemmaalternativet till en lättare måltavla och gör att fokus hamnar på något helt annat än själva barnperspektivet. Den fällan ska vi akta oss noga för – där har debatten legat och pyrt sedan 1960-talet och det har tagit nästan ett decennium att kämpa sig bort därifrån och få igång en debatt kring det som är det viktiga – hur ska vi tillåta våra barn att växa upp? Hur ska vi hitta en bra balans mellan familj och arbete? Hur ska vi hitta lösningar som tar hänsyn till att alla barn är olika?

Ska vi ha ett samhälle som bara accepterar en lösning och ett barnomsorgsalternativ – standardlösningen - eller ska vi låta människor få chansen att hitta sina egna lösningar genom att se till att de har brett utbud av olika barnomsorgsalternativ att välja mellan. Där utbudet ska bestå av; förskola, dagmamma, tvåfamiljssystem och hemmaförälderalternativet? Med andra ord ska vi låta politikerna detaljstyra våra liv och vilka val vi ska få tillåtelse att göra eller ska vi få tillåtelse att bestämma själva.

Jag tror absolut på att vi ska låta människor bestämma själva. Det är inte farligt att människor gör olika val och det är inte farligt att barn stannar hemma längre än ett år i föräldrarnas vård och omsorg. Det farliga är när människor börjar acceptera att politikerna bestämmer åt dem vilka val defår göra och när samhällsutvecklingen inte drivs framåt av gräsrötterna, utan av en maktelit som anser sig veta bäst.

Madeleine Lidman

Hemmaföräldrars nätverk

Hoppet är det sista som överger människan

Nu visar det sig att 80-talisterna - varav de flesta gick på dagis som små - gärna själva skulle vilja vara hemma längre med sina egna barn. Nu vet jag inte om sajten Familjeliv som genomfört den här undersökningen frågat papporna samma sak. Visserligen är väl en majoritet av Familjelivs medlemmar kvinnor, precis som en majoritet (9 av 10) som väljer att arbeta inom vård och omsorg är kvinnor.

Vård och omsorg om barn är uppenbarligen något som attraherar många kvinnor. Och det är kanske inte därför heller så konstigt att en majoritet som väljer att bli hemmaföräldrar också är kvinnor.

Det här intresset är inte något problem för kultureliten så länge det handlar om kvinnodominansen på barnsajter eller inom yrken som rör barn, som till exempel inom förskolan. Problem blir det bara när det handlar om att kvinnorna själva ansvarar för vården och omsorgen om de egna barnen.

Aja, baja man får inte ta hand om sina egna barn - man ska lämna bort dem och gå iväg och arbeta - gärna med att ta hand om andras!

Eftersom kultureliten fortfarande ser världen genom den här typen av trångsynta "glasögon" så blir förstås den här önskan om att ge barnen tid ett problem - ett jämställdhetsproblem.

Tydligen har inte kvinnorna förstått att "könet är en konstruktion" - (vilken tur att vi har genus på dagis numera så att flickorna kan fostras till "rätt" könsneutral uppfattning om sig själva) - utan det är fortfarande kvinnorna som blir gravida, som bär barnet i nio månader med allt vad det innebär av påfrestningar på kroppen, det är kvinnorna som föder fram barnet och det är fortfarande kvinnorna som ammar (även om amningen börjar gå ned i takt med att kraven på att barnet ska få flaska av jämställdhetsskäl ökar).

Vilket misslyckande. Efter år av indokrinering och hård ekonomisk styrning av familjepolitiken med syfte att få föräldrarna att göra "rätt" (och lämna bort barnen så tidigt som möjligt för att gå ut och arbeta heltid), så finns fortfarande drömmen kvar hos den lilla människan om tid för barnen.

Det är deprimerande att respekten för människors fria val fortfarande är så låg i det här landet. Hur kan det någonsin vara fel att föräldrar vill ge sina barn tid - att de vill stanna hemma längre. Det är ju ett toppenbeslut i kulturelitens ögon så länge det är papporna som gör det här valet, så varför är det fel när mammorna gör samma val?

Vi människor är olika och tänk om kultureliten någon gång kunde förstå att papporna inte är frånvarande bara för att mammorna är hemma längre. OM det nu är så att kvinnorna blir diskriminerade om de stannar hemma längre, så är det väl där vi ska börja och stoppa den diskrimineringen. Kanske är det kultureliten som borde börja och till exempel sluta förlöjliga drömmen om tid med barnen genom att kalla det för "mammorna kvar vid spisen" som man gör i DN.

Vårt samhälle blir allt mer skruvat och försöken att få oss små gräsrötter att göra som kultureliten vill, blir allt intensivare. Visst en majoritet kanske har hamnat i den fålla kultureliten vill att de ska vara - men drömmen om att ta sig därifrån finns fortfarande kvar hos många. Kanske därför att hoppet är det sista som överger människan.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Nina Björk: Vi är på helt fel spår

Hur bra är förskolan för barn egentligen

Ett litet tankeexperiment Reinfeldt

Förklara dig snabbt Göran Hägglund!

I SvD står det nu att Göran Hägglund funderar på att skrota vårdnadsbidraget - eller hemmasubventionen som den hellre borde kallas. Jag hoppas på en snabb förklaring vad han menar. Tänker han det i ett sammanhang av att ändra den ekonomiskt styrande och tvingande familjepolitiken vi har idag? Ska maxtaxan och särbeskattningen skrotas då också, så att systemet blir mer rättvist och så att hemmafamiljen slipper betala mer i skatt än familjen med två inkomster?

Det enda som egentligen skiljer Kd från de andra partierna är tanken om valfrihet och att föräldrar ska ha möjligheten att själva ansvara för vården och omsorgen om barnen när de är små samt tanken att vi ska slippa tvångsdelning av föräldraledigheten och att politikerna ska bestämma när man ska sluta amma.

Tänker Kd anamma de andra partiernas tänk om obligatorisk förskola från ett eller tre år och en fortsatt utfasning av dagmammorna, så att alla alternativ försvinner samtidigt som barngrupperna inom förskolan bara ökar och personalen blir färre - så är det dags att starta ett nytt parti, som försvarar föräldrars rätt att själva bestämma när och OM barnen ska gå i förskola. Men som också värnar föräldrars rätt att själva bestämma hur länge barnen ska ammas och hur föräldraledigheten ska fördelas.

Med världens högsta psykiska ohälsotal bland barn finns det all anledning att vara ödmjuk och fundera över om vi verkligen redan har "världens bästa familjepolitik" eller om det inte är dags att låta en del av barnens vård, fostran och omsorg under de första åren gå tillbaka till föräldrarna.... för de föräldrar som vill givetvis. De som inte känner intresse för att ge sina barn tid ska naturligtvis ha en bra förskola, eller dagmamma att lämna bort barnen till.

Alla som är intresserade av att starta ett nytt parti som verkligen vågar och vill stå för valfrihet och människors rätt att själva bestämma över sina livsval, kan höra av sig till Hemmaföräldrars nätverk ;)

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Äntligen lite nya tankar kring jämställdhet

I decennier har det tjatats om att kvinnor ska lämna ifrån sig barnen allt tidigare för att de ska bli jämställda. Men trots att barnen nu använts som murbräcka för jämställdhet under väldigt lång tid så händer ingenting. Kvinnor får fortfarande sämre vård, sämre livschanser och sämre löneutveckling.

Därför är det spännande att som omväxling läsa lite nya tankar kring jämställdhet. I Dagens Nyheter läser jag om hur kvinnors "dolda kompetens" inte tas med i löneförhandlingarna. Tänk om också hemmaföräldrarnas kompetens blev lika självklar i en meritförteckning. Är du hemma med barn så utvecklar du följande;

• Kreativitet
• Flexibilitet
• Effektivitet
• Ha många bollar i luften
• Organisera och hantera logistik
• Hantera konflikter
• Sätta gränser för andra och dig själv
• Hantera stress och kaos
• Ha tålamod
• Acceptera nederlag
• Visa empati
• Hantera motivationstekniker
• Hantera personers motsatta behov
• Ge och ta feed back

Nog borde det värderas och tas med i en cv?

Som en motvikt till tjatet om kvoterad tvångsdelad föräldraförsäkring, obligatorisk förskola och en arbetslinje - där vård och omsorg om de egna barnen INTE räknas som ett arbete - så skulle de vara spännande med lite nytänkande även i större sammanhang.

Uppvärdera det arbete som hemmaföräldrarna utför - även om det är obetalt så bidrar hemmaföräldrarna till bruttonationalprodukten med sitt arbete. Och enligt en brittisk undersökning är hemmaföräldrarnas arbete värderat till 380 000 kronor om året. Det är skamligt att inte erkänna det och djupt diskriminerande mot hemmaföräldrarna.

Madeleine Lidman

Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Ett litet tankeexperiment Reinfeldt

Familjepolitik med 70 år på nacken

Det här blir hemmaföräldrar bättre på

Dags att ta avstånd från EGO trenden

Framtidens samhälle handlar också om hur vi ska förhålla oss till varandra. Var går gränsen mellan vad vi kan förvänta oss att staten ska ta hand om och vad är vårt eget ansvar?

Min personliga känsla är att det går allt mer mot att staten ska stå för det mesta. Allt som är obetalt arbete, ideellt arbete eller ren och skär mänsklighet går bort, eftersom "vi betalar skatt och då ska de här sakerna fixas också".

Tror inte det nej. Vissa saker får vi allt ta ansvar för själva utan att knota, det ingår liksom i föräldrarollen eller i rollen som medmänniska.

Pratade med en mamma som bevittnat följande i skolan; En lärare står och pratar med elev som är ny och tar hand om henne samtidigt börjar några barn att puckla på varandra. Allt det här händer i korridoren utanför klassrummet. Några föräldrar som går förbi - gör precis det som förväntas av oss som är vuxna - de säger till barnen att sluta slåss.

Men sedan går det snett. Istället för att gå bort till läraren och informera om att de avbrutit ett bråk så går de bort och skäller ut läraren för att han inte ingripit. Jag har så svårt för den här typen av föräldrar. Det luktar "vi har betalat skatt (och din lön) och då är det inte vårt ansvar, utan ditt att ta hand om bråk".

Sorry men så enkelt är det inte. Det kan omöjligen alltid finnas någon som är avlönad av staten som tar hand om ALLT. Vissa saker får vi föräldrar faktiskt ta på oss och det kan till exempel handla om att hjälpas åt att fostra barnen. Den som är närmast har ett ansvar att ingripa och hjälpa till.

Såg på Efterlyst hur en man blev misshandlad i tunnelbanan. Vad gjorde hans medmänniskor? Jo, de puttade bort honom och bad honom gå någon annanstans och bli misshandlad, han störde.

För några år sedan förlorade en pappa sin fru och två barn sin mamma i cancer. Det gick väldigt fort. Då ställde några av de andra familjerna i närheten upp och såg till att den här pappan aldrig var ensam. De gick dit och hjälpte till med att göra fundamentala saker som att laga mat. De arbetade efter ett schema så att alltid någon var där. Helt underbara människor med heltidsarbeten, egna små barn och "fullt upp".

De förstod sin roll som medmänniskor och förväntade sig INTE att kommunen eller staten skulle ställa upp med någon stödperson, utan de förstod att här krävdes det ideella och obetalda insatser. Självklart för många - men faktiskt inte alls så självklart i dagens nya hårda EGO samhälle.

Föräldrar som väljer att ge sina barn tid, har inte alltid ett lätt val. De väljer en väg där de får investera mycket tid i obetalt arbete, i medmänsklighet, i kärlek till sina barn och där man ofta hjälps åt med barnen, eftersom det inte finns någon annan.

I Täby gick moderaterna tillbaka och Folkpartiet framåt. Varför? Jo, Fp lovade att de föräldrar som är föräldralediga inte bara skulle få lämna bort sina barn till dagis i 15 timmar - utan i 30 timmar. Samma sak har vi sett hända här i Solna när några resurstarka föräldrar levde rövare inför scenariet att själva tvingas ta hand om sina barn på dagarna. 15 timmar räckte inte - utan de skulle ha 30 timmar på dagis i veckan för sin ettåring medan de var hemma och ägnade sig åt den nya bebisen.

Det har kostat skattebetalarna åtskilliga kronor och gjort att Solna lider under trycket av stora barngrupper. Men varför skulle EGO föräldrarna bry sig om det. De vill inte ge sina barn tid och moderaterna jamsade med och de fick sin vilja igenom.

Nu har jag tröttnat på EGO föräldrarna som gnäller och grymtar så fort det krävs att de ska ta ansvar eller vara med sina barn. Jag säger så här: Visst vi kan ha ett system, där ni slipper vara med era barn eller själva ansvara för deras vård och omsorg under deras första år i livet.

Men...... då ska vi också ha någon form av rättvisa åt de föräldrar som VILL ge sina barn tid... som själva VILL ansvara för vården och omsorgen om de egna barnen. Därför föreslår jag följande. Ska det vara tillåtet att ta av våra skattepengar för att ordna barnvakt åt de föräldrar som bara klarar av att ta hand om ett barn i taget, så ska vi också satsa på hemmaföräldrarna.

* Se till att det blir vårdnadsbidrag i ALLA kommuner.
* Starta upp nya deltidsförskolor för hemmabarn och dagmammebarn.
* Ordna "barnvaktslyx" också åt hemmaföräldrarna, ta fram parklekar eller någon form av barnpassning dit man kan lämna barnen om man behöver gå till läkaren eller har något annat ärende. Det handlar inte om 30 timmar i veckan men 15 timmars deltidsförskola (från 3 år) och någon timmes barnvakt i en parklek eller dylikt skulle vara helt okej.

Föräldrar ska få välja själva men vi kan inte bara stötta ett alternativ med stora belopp som vi gör idag - utan då måste vi rimligtvis också se till att få någon form av rättvisa åt de föräldrar som inte vill lämna bort sina små hela dagarna, utan som bara vill ha ett komplement.

Sedan tycker jag att det är dags för en ideologisk diskussion kring föräldrarollen. Vad är egentligen föräldrars ansvar och vad är statens? Det är hög tid eftersom föräldrar idag abdikerar i en rasande takt från sitt föräldraansvar, vuxenansvar och sitt ansvar som medmänniska.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Barnen som driver vind för våg

Jag har rört mig mycket i centrum under de senaste veckorna och sett samma barn driva runt där. Alla pojkar i 11-13 års åldern. I förra veckan så rök de ihop med en kvinna som förmodligen var aningen speciell och ju argare hon blev desto mer ville de reta henne. Som enda vuxen gick jag fram och pratade med barnen och frågade vad som hänt och att de borde lämna henne ifred. Vi samtalade en stund och kvinnan kom fram till mig mycket upprörd och skrek;

- Are you the teacher of these children?

Jag förklarade att jag inte var det men hon verkade inte tro mig, som enda vuxna person som reagerade så måste jag tillhöra barnen på något sätt. Efter ett tag gav sig barnen vidare, men idag var det dags igen. Nu var ett av barnen uppe på taket till bussterminalen och gick omkring och funderade på att slänga ner något därifrån. Som den hönsmamma jag är, så kunde jag inte bara strunta i det hela, utan gick fram till det gäng som stod nedanför och pratade och sa att jag inte tyckte att det var bra att deras kompis var på taket och sedan ropade jag till pojken att komma ner. Då hjälpte de mig faktiskt och ropade ner honom och sedan frågade en pojke om jag var "Jossans" mamma. Det visade sig att de kände igen mig från den tid då barnen gick i samma skola om än i parallell klasser.

Eftersom jag tycker att det ingår i föräldrarollen att vara engagerad i skolan och försöka tillbringa tid där, så att man får grepp om barnens vardag, så har jag naturligtvis tillbringat mycket tid i mina barns skola och tydligen sticker man ut då - och barnen lägger märke till en. Men jag tycker att det är så viktigt. Tänker på miljöpartisten Helene Sigfridsson som tycker att föräldrar är för mycket i skolan när det händer att barnen har uppträdande och föräldrar ibland bjuds in. Hon vill förändra dagens system så att föräldrar är ännu mindre i skolan för hon vill "bara jobba och få vara ifred på dagarna för att ägna sig åt kvalitetstid med sina barn på kvällarna".

Jag vill se fler föräldrar som engagerar sig i barnens vardag och som besöker skolan. Och jag vill se fler föräldrar som tar sitt ansvar och inser att barnen är vårt gemensamma ansvar. Det gör ont i mitt hjärta och jag har svårt att släppa de här barnen som driver vind för våg i centrum varje dag.

Varför har de inget hem att gå till? Någonstans att vara?

Många barn klarar sig bra och har sina dagar fyllda med fritidsaktiviteter, stressade föräldrar som skjutsar dem till än det ena än det andra och så har vi den här gruppen barn. Tyvärr har den generation försvunnit som hade tid och ork att ideellt engagera sig i de här barnen. Många ser nog inte heller att det är deras ansvar, utan förväntar sig att staten ska lösa situationen. Men staten kommer inte att ingripa förrän saker och ting har spårat ur på allvar.

Tid för barnen är inte något som premieras i det här samhället vi lever i nu - det är bara att titta på hur hemmaföräldrarna hånas och förlöjligas av kultureliten och de rödgröna politikerna. "Gå gärna hemma bara vi slipper betala för er." En kommentar som gör mig riktigt sur när jag vet att hemmafamiljen ofta betalar mer i skatt på grund av särbeskattningen och att dagisfamiljen inte är lönsam för samhället. Men dagisfamiljen premieras med stora subventioner och maxtaxa och hemmafamiljen får noll och nix men kanske ett lågt satt vårdnadsbidrag i en del kommuner.

Varför inte skapa ett samhälle där även föräldrar som vill ge barnen tid får finnas. Jag tror att det kommer alla barn till godo. Imorgon är det dags att välja vilken väg vi ska i framtiden. Ska vi gå vägen mot mera tvång för föräldrar där politiker ska in och detaljstyra i människors vardag, så att de fattar "rätt" beslut - eftersom de är för "dumma" för att klara av det själva.... då är en röst på de rödgröna ett självklart val.

Men vill vi ha ett mänskligare och varmare samhälle där politikerna tilltror människor om att kunna fatta egna beslut, där valfriheten får blomma ut, då är (för mig i alla fall) en röst på alliansen det självklara valet.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Prussiluskan är största hotet mot familjen

NÄR får barn kosta?

De rödgröna räds fortfarande valfriheten. Kanske är det så att om vi överger den totalstyrande familjepolitiken där "standardslösningen" med två heltidsarbetande föräldrar och barnen på dagis från ett år ansetts som det enda "rätta" - så kommer det visa sig att det finns många fler sätt att låta barnen växa upp på.

När det går upp för människor att barn inte föds för att per automatik sättas på dagis från ett års ålder - så förlorar de rödgröna makten över människorna. Människor kommer att upptäcka att de myter de serverats inte stämmer och redan i dag så börjar de rödgrönas ledstjärna med staten som fostrare av barnen att uppvisa stora sprickor. Fler och fler börjar inse att myten att dagisbarn blir bättre i skolan inte stämmer. De börjar också förstå att barn lär sig fungera i grupp och lär sig socialt samspel i familjen eller i nära samspel med vuxen. Något som dagis har svårt att erbjuda när det som i Stockholm kan gå 10-11 barn på en pedagog . En situation som kan få katastrofala konsekvenser för barnets utveckling.

En hemmaförälder har inga 10- 11 barn att samspela med socialt..... utan kanske ett, två, tre eller fler i ett bredare ålderspann vilket underlättar. Hur mycket måste dagis kosta för att komma upp i den nivån av socialt samspel med en vuxen? I dag är genomsnittskostnaden 157 000 kronor per barn och år och ändå är dagis inte lönsamt för samhället om man ser på det rent krasst ekonomiskt.

Så varför vill inte Borgström och de rödgröna låta kvinnor ta hand om sina egna barn? Det finns inga bevis för att staten kan göra det bättre.

Han bryr sig inte om barnen det har han visat och de kan själva inte göra sin röst hörd. Istället mumlar han något om jämställdheten. Han har kommit fram till att det till största delen är kvinnor som väljer hemmaförälderalternativet några år. Det stämmer ju bra med hur kvinnor väljer för övrigt också.

9 av 10 som arbetar inom vård och omsorg är kvinnor. Tycker Borgström att det är fel?

Ska vi lägga ned vården och omsorgen, ja helt plocka bort den eftersom en majoritet som arbetar där är kvinnor med låga löner som har en liten möjlighet att påverka sin arbetssituation. Många av dem har dessutom en horribel arbetssituation på överfulla förskolor där barnen trängs ihop på en liten yta. Vem bryr sig om de kvinnorna? Barnen?

Nej... OM Borgström på allvar brydde sig om att hemmaföräldrarna halkar efter i lön eller blir diskriminerade på arbetsmarknaden, då skulle han se till att sätta in all kraft där istället för att förändra och förbättra. Det går nämligen att göra något åt den problematiken.

Men som vanligt så låser socialdemokraterna sig fast i sin besserwisser attityd. De tror på fullt allvar att de är mycket bättre på att bestämma åt människor hur de ska leva sina liv och numera sätter de inte bara ramarna - de vill in och detaljstyra på allvar.

Jag som mamma, kvinna, tidigare hemmaförälder - som lever i den verklighet som Borgström talar om. Jag som representerar en stor mängd hemmaföräldrar - mammor och pappor - jag vet att det är bättre att låta valfriheten blomma ut och att det finns mängder av fördelar med att ge sina barn tid. Och låta de som vill få chansen att ge sina barn tid.

Det är dags att sätta stopp för politikernas klåfingrighet, ta en kraftsamling för att ta ansvar för våra barn och deras väl och ve och se till att förbättra hemmaföräldrarnas situation.

Och vi börjar här och nu genom att ta starkt avstånd från de rödgröna och Borgström som vill fortsätta diskrimineringen av hemmaföräldrarna, istället för att göra något åt den.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Familjepolitik med 70 år på nacken

Det är många som påstår att Sverige har en modern familjepolitik. Det är bara ett problem, den var modern för 70 år sedan. Men eftersom den sedan dess inte anpassats efter hur situationen ser ut i dag eller hur barnen mår just här och nu, så får den en mängd negativa följdeffekter.

En effekt kan vara den ständigt ökande psykiska ohälsan hos barn. Det passar helt enkelt inte alla barn att separeras tidigt från föräldrarna för att tillbringa längre dagar på dagis än föräldrarna är på arbetet - i stora barngrupper med få vuxna som kan se, bekräfta och ge dem den vård och omsorg som de behöver.

Ingen skugga faller på dagispedagogerna, jag vet att de gör så gott de kan men de har fastnat i den typiska kvinnofällan i ett låglöneyrke, där en majoritet som arbetar är kvinnor, där politikerna sätter ramarna för hur de får arbeta och skjuter till alldeles för lite pengar och lyssnar alldeles för dåligt på vad pedagogerna säger.

Jag blir arg när jag tänker på deras arbetssituation och på hur få som lyssnar eller ens bryr sig om dessa kvinnors arbetsmiljö (och naturligtvis även de få manliga pedagoger som arbetar på dagis). Men argast blir jag förstås över att så många barn far illa och att alla dessa små saknar ett skydd i en arbetsmiljölag.

Som sagt - Alva ville väl och kom med ett förslag som löste många av de problem som fanns för barnen då för 70 år sedan. I dag har barn allt de behöver av materiellt överflöd, de är mätta, hela och rena och springer inte längre omkring och leker för sig själva på gatorna. De är instängda bakom höga stängsel, med dubbla barnsäkra lås för grindarna, i stora barngrupper med få pedagoger i cirka 8-10 timmar per dag.

I dag lider barnen av brist på tid med sina föräldrar.

Jag tror att det är hög tid att släppa alla teoretiska skrivbordskonstruktioner för hur barn ska tillåtas växa upp. Jag vet att det är så viktigt att prioritera arbetslinjen - det tycker jag också - men jag tycker till skillnad från Fredrik Reinfeldt att vård och omsorg om egna barn också är ett viktigt arbete. Visserligen obetalt men det kostar samhället stora summor om det arbetet inte utförs bra och det kostar barnen i lidade. Visst det går att anställa fler kuratorer på skolorna, öppna flera barn- och ungdomspsykiatriska kliniker, skriva ut ännu mer psykofarmaka till barn och ungdomar.

Eller så gör vi det som är enklast och bäst här och just nu - vi omprövar familjepolitiken och accepterar fler sätt att låta barnen växa upp på. Där det finns plats också för de föräldrar som vill ge sina barn tid, som själva vill ansvara för vården och omsorgen om sina små.

Arbetslinjen.... dit räknas också det arbete som hemmaföräldrarna utför, så se till att tänka lite nytt bästa Reinfeldt och Borg :) För barnens skull är det dags att slopa en familjepolitik som var bra för 70 år sedan men som nu sedan länge spelat ut sin roll.

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

p.s Jag är för övrigt också en varm anhängare av RUT-avdraget men inte av nuvarande familjepolitik

Läs också:

Maxtaxan straffar föräldrar som väljer deltid

Socialstyrelsen om ökad psykisk ohälsa hos barn

Fler barn får sömnmedel

Självskador vanligt även bland pojkar

Anorexia vanligare hos akademikers barn

Sverige över självmordssnittet

Lilla barn du förtjänar bättre

Det finns inte något mer stressande för barn än att separeras från sin mamma

BO:s årsrapport: Den psykiska ohälsan hos små barn ökar

Stress gör barn både psykiskt och fysiskt sjuka

Jag saknar förra BO Lena Nyberg

Jag saknar verkligen Lena Nyberg förra Barnombudsmannen. Hon kämpade för de allra minsta och tryckte hela tiden på det som var ett problem för barnen och försökte göra saker och ting bättre genom att föra upp problemen på dagordningen.

Men hon var inte populär. När hon berättade att 30 procent av alla barn lider av någon form av anknytningsproblem så krävde Expressen hennes avgång. Det var inte en sanning som passade kultureliten.

Den borgerliga regeringen ville inte ha Lena kvar, vilket jag tycker är mycket synd. Hennes politiska bakgrund är ointressant i det här fallet, titta istället på vad hon presterade och på hennes engagemang för de allra minsta. Det är det som räknas.

Jag vet inte ens vad nuvarande BO heter men jag vet att de allra minsta barnens röst har tystat i samhällsdebatten och det är inte okej. Där är jag verkligen besviken på alliansen. Vem står upp för barnen i dag och vågar säga det som proffstyckarna, kultureliten och många politiker inte vill höra.

Millimeterfeministerna är starka och vill hela tiden tala om att "könet är en social konstruktion", vilket betyder att alla kvinnor ska tvingas att leva som män - men vi är faktiskt biologiskt olika och det måste man ta hänsyn till även i politiken.

Nu kommer en rapport som säger att stressade kvinnor har svårare att bli gravida. Självklart det tror jag att de allra flesta redan hade gissat sig till genom att använda sitt sunda förnuft.

Men vi har fortfarande en väldigt viktig fråga att ta upp till debatt och försöka göra något åt och det är hur stress påverkar barnen. Vi vet att det påverkar dem negativt men vi gör ingenting åt det.

2003 gick Lena Nyberg, dåvarande BO, ut och berättade att 8 av 10 barn lider av stress. Hennes recept var följande;

Ge barnen mer tid att prata
Ersätt barnens aktiviteter med tid för samtal.
Det föreslår barnorganisationerna efter flera larm från ”huvudvärksbarn” som efterlyser mer vuxenkontakt.
– Vi riskerar att få en generation som mår dåligt redan innan de nått ut i arbetslivet, säger barnombudsmannen Lena Nyberg.

Tid med barn..... det är inte något man får föreslå eller ens säga högt. Och en sådan person måste förstås ersättas.

Barnperspektivet har också helt försvunnit numera från dagens politiska agenda för att ersättas av millimeterfeministen Birgitta Ohlsson perspektiv: Det är dags att exportera den svenska dagispolitiken - " Europa kan inte fortsätta att ha världens mest utbildade hemmafruar, och då behövs en kraftig utbyggnad av barnomsorgen i Europa".

Men tänk om "världens mest utbildade hemmafruar" VILL stanna hemma och själva ansvara för vården och omsorgen om sina egna barn. Tänk om det finns många pappor som också skulle vilja göra samma val men hejdas eftersom de inte vill hamna i facket "hemmafruar", lite förlöjligande, negativt nedvärderande. Vi ska alltså exportera vår detaljstyrande familjepolitik där familjer tvingas till politiskt korrekta val med ekonomiska styrmedel.

Vi kommer då också att exportera de negativa effekterna av familjepolitiken som ökad psykisk ohälsa - det ska man vara fullt medveten om.

Nej usch, alla vi som bryr oss om de allra minsta borde kräva att de får en fullvärdig representant som står på deras sida och för deras talan. Återinsätt Lena Nyberg som BO eller hitta någon med samma engagemang direkt efter valet tack!

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

Läs också:

Förskolan ger stressade barn

Stressad förälder = sjukare barn

Stress gör barn både psykiskt och fysiskt sjuka

Reinfeldt behöver lära sig mer om hemmaföräldrar

Jag förstår inte Fredrik Reinfeldts logik. Nu har han avvisat att Kristdemokraterna ska få igenom en höjning av vårdnadsbidraget. Återigen det här om kvinnofälla. Reinfeldt anser att det är en kvinnofälla eftersom en majoritet som väljer vårdnadsbidraget är kvinnor och så påstås invandrarkvinnor vara överrepresenterade. Statistik tack! Jag skulle gärna vilja se om det påståendet, som har sitt ursprung hos socialdemokraterna, stämmer.

Och skulle det stämma så vill jag veta HUR många av de kvinnor som valde vårdnadsbidraget som hade ett arbete innan. Det är hela tiden väldigt mycket ett spel för gallerierna när det kommer till vårdnadsbidraget, där löjliga partislogans mot vårdnadsbidraget upprepas så många gånger att det till slut blir sanningar.

Om nu många invandrarkvinnor väljer vårdnadsbidraget till en kostnad om 36 000 kronor per år, så undrar jag hur man kan anse den lösningen som sämre, än att de väljer dagis från ett års ålder till en kostnad om cirka 100 000 kronor per år.

Skillnaden är att med vårdnadsbidraget så får de här kvinnorna ersättning för att de själva ansvarar för vården och omsorgen om barnen. Och under den korta period som man kan ta ut vårdnadsbidraget - maximalt två år - så kan man genom riktade insatser och bra träffpunkter för de som behöver det, hjälpa dem att hitta ett bra och stödjande nätverk i det svenska samhället. Det blir då något de kan göra tillsammans med sina barn, samtidigt som de kommer in i samhället och utvecklar språket.

Med dagisbidraget på 100 000 kronor separerar man barnet från mamman redan vid ett års ålder och hon går då hemma utan att ens ansvara för vården och omsorgen om det egna barnet. Dagisbidraget är väsentligt dyrare och garanterar inte på något sätt att de här kvinnorna får ett arbete, vårdnadsbidraget är väsentligt billigare och ger de här kvinnorna självkänsla genom att de utför ett arbete i vården om de egna barnen.

Och så det här med att små ettåringar måste gå på dagis för sin språkutveckling. Det förutsätter ett dagis av mycket hög kvalitet där barnet får en chans att utvecklas efter sin fulla potential i samspel med en vuxen. Men hur många dagis klarar det? Tittar man på hur det ser ut med stora barngrupper och få personal så säger det sig självt att det inte fungerar.

I olika studier har det påvisats att gruppstorlek och personaltäthet påverkar kvaliteten i förskolan. Särskilt nämns att låg personaltäthet och stora barngrupper kan ha negativa effekter på barns språkutveckling, samspelet mellan barn och vuxna, flickors och pojkars identitetsutveckling och relationer och på den dagliga miljön i form av stress, buller och konflikter. I Stockholm kan det till exempel gå 10-11 barn på en pedagog. Är det konstigt att det i det läget finns invandrarkvinnor som väljer att ha sina barn hemma längre? Är det okej att Reinfeldt, socialdemokraterna och många av proffstyckarna dömer ut dessa kvinnors val?

Nej. Jag tycker att det här resonemanget är hårt, cyniskt och föraktfullt och visar att man står långt ifrån den vanliga lilla människans vardag.

Jag tycker inte att man ska dela in människor i olika grupper och sitta "von oben" och peka och säga "rätt", "fel", "rätt" - beroende på vem som väljer en barnomsorgslösning. Nu finns vårdnadsbidraget och det kommer att införas i fler kommuner. Lund kommer till exempel att införa vårdnadsbidraget i januari 2012, om inte alliansen förlorar makten eller Kristdemokraterna får för få röster.

För hur man än vänder och vrider på det så är det bara Kristdemokraterna som vågar stå upp för valfriheten på allvar och det är viktigt att komma ihåg för alla föräldrar som ska gå och rösta den 19 september.

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se


Läs också:
De allra minsta barnen har glömts bort i det här valet


Förskolebarn saknar skydd


BO:s årsrapport: Den psykiska ohälsan hos små barn bara ökar


Förskolan för de allra minsta. På gott och ont.


För stora barngrupper i Stockholm

Allt fler barn får medicin mot ADHD

Foto: Alex Dodd FLICKR) LICENS: CC BY-SA

I Sverige ser vi en kraftig ökning av barn som diagnostiseras med ADHD och om det skriver Socialstyrelsen så här;

”Antalet personer som får diagnosen ADHD har ökat på senare år. En möjlig förklaring är att man upptäcker dessa personers problem i högre grad. Man har beräknat att ungefär tre till sex procent av alla barn i skolåldern har ADHD. Det är cirka två till tre gånger vanligare med ADHD hos pojkar än flickor. Huvudsymtomen vid ADHD är uppmärksamhetsstörning, impulsivitet och hyperaktivitet/överaktivitet. Barn med ADHD har svårt att vänta, att kontrollera känslor och humör. Många har ett oförutsägbart beteende. Flertalet har problem med att planera och organisera sin tillvaro – har brister i vad som kallas hjärnans exekutiva funktioner. En betydande andel barn med ADHD har svårigheter i samspelet med andra.”

Dessutom poängteras i informationen från Socialstyrelsen att barnen som fått en ADHD-diagnos ”har svårigheter med det sociala samspelet”. Då är det viktigt att känna till HUR barn lär sig socialt samspel. Myten säger att det räcker med att placera dem i förskolan för att de ska bli socialt välfungerande - men om det fungerade så borde skolorna inte ha så stora problem med mobbing och stökiga, utagerande barn som den har i dag – en majoritet av alla barn har ju gått i förskolan.

I boken ”Förskolan för de allra minsta. På gott och ont” skriver man om att situationen för barnen i förskolan i dag är mycket bekymmersam. Barn socialiseras i samspel med en vuxen och det är mellan ett – tvåårsåldern som empati, inlevelseförmåga, allt det som sitter i frontalloberna, utvecklas. I en stor barngrupp där det inte finns vuxna som hinner eller har möjlighet att samspela med barnet, så får det negativa konsekvenser för barnets utveckling.

I ett- och tvåårsåldern utvecklas barnets hjärna snabbare än någonsin senare i livet. Den påverkas starkt av den känslomässiga relationen till de vuxna som är viktiga för barnet, i första hand föräldrar men för förskolebarnen också personalen i förskolan. Samspelet och anknytningen – kvaliteten i relationen – har en grundläggande betydelse för barns sociala, emotionella och intellektuella utveckling.

Det som påverkar barnens utveckling i förskolan är;

- Barngruppens storlek
- Personaltätheten
- Kontinuiteten i vuxen-barn-relationen

- Det som händer i en stor barngrupp med få personal, när barnet inte blir sett, är att barnet reagerar antingen med överaktivitet eller passiv resignation, säger Gunilla Niss förskolepsykolog.

Nästan en miljon barn i USA kan vara feldiagnostiserade med ADHD - Attention Deficit Hyperactivity Disorder - bara för att de är yngst - och mest omogna - i sin förskolegrupp, visar ny forskning av en ekonom vid Michigan State University.

Dessa barn har betydligt större risk än sina äldre klasskamrater att få beteendeförändrande stimulantia såsom Ritalina utskrivet. Behandlingen är särskilt olämplig på grund av att de långvariga effekterna på barns hälsa är vid intag av stimulerande medel är okända, säger Todd Elder.

Elder säger att "pudelns kärna" i studien är att ADHD-diagnoser är beroende av barnets ålder i förhållande till klasskamraterna och lärarens uppfattning om att barnet har symptom: "Om ett barn uppför sig illa, är ouppmärksam, om barnet inte kan sitta still, kan det helt enkelt bero på att just det barnet är fem år och de andra barnen är sex år", säger Elder, biträdande professor i nationalekonomi. Det är en stor skillnad mellan en 5-åring och en 6-åring och lärare och läkare måste ta hänsyn till det vid bedömningen huruvida barn har ADHD eller inte."

ADHD är den vanligaste diagnostiserade beteendemässiga störningen för barn i USA, med cirka 4,5 miljoner diagnoser bland barn under 18 år, enligt Centers for Disease Control and Prevention. Det finns dock inga neurologiska markörer för ADHD (till exempel ett blodprov) och experterna är oeniga om dess förekomst, vilket ger bränsle åt livliga offentliga debatter om huruvida ADHD-störningarna är under- eller överdiagnostiserade, säger Elder.

Genom att använda ett urval från nästan 12 000 barn undersökte Elder skillnaden i ADHD-diagnoser och medicinering mellan de yngsta och äldsta barnen i en klass. Enligt Elders undersökning löpte de yngsta förskolebarnen 60 procent större risk att få diagnosen ADHD jämfört med de äldre barnen i samma grupp. Sammantaget fann han i studien att cirka 20 procent - eller 900 000 - av de 4,5 miljoner barn som för närvarande anses ha ADHD kan ha fel diagnos.

"Många ADHD diagnoser grundas beroende på lärarnas uppfattning om dåligt beteende bland de yngsta barnen i förskolan, säger han. Men dessa "symptom" kanske endast återspeglar känslomässig eller intellektuell omognad bland de yngsta barnen." (Även Expressen tar upp studien i starkt förkortad version).

Frågan man kan ställa är väl om barn i Sverige också överdiagnostiseras med ADHD och om många av barnen som i själva verket reagerat med beteendestörningar på grund av miljön. Ett annat problem är att förskollärarutbildningen i dag nästan inte alls berör ämnet utvecklingspsykologi, en kunskap som är mycket viktig för att personalen ska kunna förstå barnens agerande, så att de inte gör samma felbedömningar som i USA.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Allt fler barn får medicin mot ADHD

Förskolan för de allra minsta. På gott och ont

Var kommer alla hyperaktiva barn ifrån

Hat är ingen bra känsla Heidi Avellan

Jag känner hur hjärtat slår lite hårdare, som tillhörande en familj som tydligen har gjort helt fel enligt Heidi Avellan på Sydsvenskan - så läser jag i dag ännu ett hatfyllt inlägg mot oss hemmaföräldrar och de som står på vår sida. Felet vi gjort är att vi valde att ge våra barn tid och för det förtjänar vi att förföljas i media i hatfyllda inlägg, som ska syfta till att straffa oss och skrämma andra från att följa efter.

Varför?

Vad är det som är så skrämmande med att det finns människor som gör det här valet? Vi är ju alla olika med olika drömmar om vad vi vill ha ut av livet. Jag vet och förstår att Heidi har valt helt annorlunda men är hon otrygg med det, besviken, ledsen? Varifrån får hon sin energi för att månad ut och månad in förfölja hemmaföräldrarna? Varifrån kommer det rena hatet?

Heidi har stämplat oss hemmaföräldrar tämligen hårt - hon har bilden helt klar för sig;

- Vi tillhör alla en kärnfamilj.

Är det fel? Det gör ändå en majoritet av svenska befolkningen men både jag och maken är till exempel skilsmässobarn.

- Vi är ojämställda.

Som jag skrivit om tidigare har vi verkligen satsat på jämställdhet eftersom vi hela tiden sett "hemmaförälder" som ett jobb då jag själv ansvarade för barnens vård och omsorg längre än ett år och maken arbetade utanför hemmet. Jag tror inte att hemmaföräldrarna satsar på millimeterrättvisa - men vilken familj gör väl det? Det handlar ju om team work, även heltidsarbetande föräldrar och skilda föräldrar brukar försöka samarbeta kring barnen. Men millimeterfördelning? Nej det tror jag få ens försökt få till. Man pysslar och knåpar med barnens bästa för ögonen och för att få samma livschanser - inte exakt likadana liv.

- Vi bor tydligen i en radhusidyll.

Nej det hade väl varit härligt men eftersom vi valt att downshifta för att kunna ge barnen tid, så blev och förblev det hyresrätt. Hur man bor beror nog mycket på var man bor. Det är dyrare i en storstad.

- Vi är inte opinionsbildande eller allmänt ifrågasättande.

Nej vi hemmaföräldrar är ju redan totalt idiotförklarade av Heidi Avellan, så självklart kan hon inte se oss som ifrågasättande eller opinionsbildande - men det är vi om något, eftersom vi är så otroligt diskriminerade och kämpar för att förändra den orättvisan. Tyvärr blir oftast censurerade och får inte höras eftersom kultureliten bestämt att vi har "fel" åsikter och de får inte släppas fram.

Det känns dubbelt elakt att få dumstämpelns på sig som "inte ifrågasättande" när jag vet hur hemmaföräldrarna kämpar för att göra sin röst hörd.

Heidi Avellan vägrar fortfarande inse att alla hemmaföräldrar inte är mammor. Hade hon släppt lite på censuren eller förstått sitt uppdrag som journalist, så hade hon tagit sig tid att möta och intervjua hemmaföräldrarna för att förstå dem bättre och upptäckt hur det ligger till. Som de flesta tillhörande kultureliten så stör hon sig på att det är flest mammor som väljer att bli hemmaföräldrar under några år. Men många kvinnor väljer gärna att arbeta med barn när de får chansen, så är det bara. 9 av 10 som arbetar inom vård och omsorg är kvinnor. Tycker Heidi Avellan att det är fel? Ska vi kvotera in män i barnomsorgen så att det blir 50-50? Det finns mycket dubbelmoral i att acceptera hur det ser ut inom barnomsorgen när det gäller dagmammor och dagis men skrika högt åt att det ser likadant ut när det gäller hemmaförälderyrket.

För ett yrke är det att vara hemmaförälder - även om det är obetalt. Som hemmaförälder bidrar du till bruttonationalprodukten (BNP) och enligt en brittisk undersökning är hemmaförälderarbetet värderat till 380 000 kronor per år. Problemet är ju att hemmaförälderyrket är obetalt men det är ju något som vårdnadsbidraget till viss del ändrat på. Kan vi sedan få stopp på diskrimineringen och förföljelsen av hemmaföräldrarna, så är mycket vunnet - då blir det lättare för föräldrarna sedan när de ska återvända till arbetslivet igen.

Heidi Avellan angriper Kristdemokraterna synnerligen hårt och hånar dem för att de ligger på fyra procent (vilket många fler partier gör, vi har ju trots allt ganska många partier att välja på). Och allt detta hat bara för att de ställer sig på hemmaföräldrarnas sida och vågar ta upp kampen mot kultureliten.

Det här är inte okej Heidi.

Mitt tips är att du möter det som skrämmer dig mest - en förälder som valt bort "standardlösningen" - två heltidsarbetande föräldrar och barnet på dagis från ett års ålder. Vi är faktiskt väldigt många som valt att ge våra barn tid, vi är inte bättre föräldrar (men inte heller sämre), vi är alla olika och det ligger olika orsaker bakom vårt val, vi går inte att placera i ett och samma fack men vi tillhör alla verklighetens folk - du vet alla de som är ifrågasättande och som väljer att inte leva så som vänstern och kultureliten vill att vi SKA leva ;)

Vi är inte dumma, vi är inte arga på dig för att du valt standardlösningen, vi tycker inte att du är en sämre förälder och vi vill inte straffa dig. Det enda vi vill är att du accepterar att vi valt annorlunda än du har gjort och att du slutar med dina hatiska inlägg mot oss. För det förstör för oss och för våra barn. Du förföljer och diskriminerar oss och det är inte okej.

Vill du växa lite som människa och lära dig något nytt, kanske bli av med några av dina "demoner" - då ska du träffa några av oss. Vi håller vårt hjärta öppet för den möjligheten. Det är bara att slå en signal och titta över på en kopp kaffe så kan vi prata lite om livet och varför människor väljer att gå olika vägar.

Madeleine Lidman

hemmaforaldrar.se

Kultureliten tror att de Myrdalska idéerna är moderna

I krig och kärlek är alla medel tillåtna....tydligen... och den svenska kultureliten tycks just nu befinna sig i krig med gräsrötterna. Dessa gräsrötter - verklighetens folk - som så envist fortfarande vill bestämma själva över sina egna barn. Det är helt fascinerande med vilken frenesi journalisterna angriper valfriheten och dess främste försvarare - Kristdemokraterna. Det är som att de vet att de måste oskadliggöra Kristdemokraterna för att vi ska komma tillbaka i samma gamla hjulspår som vi travat på i under decennier av socialdemokratiskt styre. Hjulspår som består i att politikerna bestämmer åt gräsrötterna vilka livsval de får göra. Det dumma folket vet ju inte sitt eget bästa - så de måste styras.

Visste ni att 81 procent av svenska folket är konservativa dårfinkar? I alla fall enligt Ann-Charlotte Marteus på Expressen. Det är nämligen så att 81 procent av Sveriges befolkning säger ja till att ha kvar eller utveckla vårdnadsbidraget och en majoritet av svenska folket är också emot kvotering och tvångsdelning av föräldraledigheten. Tycker man att det är fel att politikerna går in och detaljstyr i enskilda människors liv, så är man tydligen Kristdemokrat enligt Marteus och tydligen komplett galen också eller hur man nu ska tolka uttrycket "dårfink".

Känner du dig inte komplett galen bara för att du själv vill bestämma över dina och din familjs livsval - så måste du förstå att det är kultureliten som bestämmer inom vilka ramar vi vanliga små gräsrötter får tänka, tycka och göra - vi är för dumma för att fatta egna beslut - det är förbehållet kultureliten och de rödgröna politikerna att fatta de besluten åt oss. När jag var liten så fick jag lära mig att en sådan övertro på sin egen förmåga och upphöjdhet kallades storhetsvansinne men det är en annan historia.

Journalisterna vill gärna klargöra för oss vanliga att vi är korkade som köper det här med att det är bra med valfrihet och en flexibel familjepolitik som erbjuder många olika barnomsorgsalternativ. Deras idé om att använda barnen som murbräcka för jämställdhet genom att placera dem på institution så att båda föräldrarna kan gå ut och arbeta heltid och kvotering av föräldraledigheten är nämligen det moderna (i deras värld).
Det är bara ett problem...... kultureliten står inte för en modern familjepolitik - de står för en mycket gammal familjepolitik som skapades av Alva Myrdal på 1930-talet. En politik som vi nu prövat på allvar sedan 60 - 70 talet och som har fått en mängd negativa sidoeffekter för framförallt kvinnor och barn.

Vi gräsrötter där en majoritet vill ha valfrihet och rätt att bestämma själva - har formulerat våra tankar utifrån hur samhället ser ut nu. Vi ser att barnen far illa med dagens system och att många kvinnor går in i väggen på grund av allt dubbelarbete och att man inte låtsas om att det är kvinnan som är gravid, föder barn och ammar.

I teorin så låter det säkert bra med välutbildade pedagoger som ansvarar för barnens fostran i "storbarnkammare" och ser till att de utsätts för de rätta doserna pedagogik, som i allt följer tidens strömningar och politikernas ingenjörskonst. Ett litet problem bara....

.... teori och praktik är två helt skilda saker och så glömde man det viktigaste - utvecklingspsykologin.

Dagens teorier tar inte hänsyn till utvecklingspsykologin.

Det är därför vi ser hur den psykiska ohälsan hos barn bara ökar samtidigt som de presterar allt sämre i skolan - under det att de utsätts för allt större doser av pedagogik allt längre dagar, i allt större barngrupper av allt mer välutbildad personal.

I teorin glömdes utvecklingspsykologin, kärleken, närheten och vikten av det sociala samspelet bort. Själva grunden för att barn ska utvecklas efter sin fulla potentiella förmåga - är det sociala samspelet. De lär sig saker i samspel med en vuxen som den har nära anknytning till. Men det har gått stordrift i uppdrivandet av små barn på institution och en pedagog på 10-11 barn är i dag inte ovanligt. Tanken är inte ny och de här teorierna om storbarnkammare där barnen fostrats under ledning av utbildad personal är inte ny, utan har liknelser med hur barnen fick växa upp på Israels kibbutzer.

Vi vanliga små föräldrar som inte gör som kultureliten (och de rödgröna) vill - vi de "otrogna" som alla tillmälen till trots, fortsätter att satsa på att ge våra barn tid - vi må hånas och förlöjligas och kallas galna och dårfinkar men jag är ganska säker på att våra barn inte bryr sig så särdeles mycket - de får ju vad de behöver och längtar efter mest av allt - tid med sina föräldrar. Och jag känner mig stolt över varje förälder som går sin egen väg genom att stanna hemma längre, eller som genom att pussla och fixa och trixa när arbetslivet är ett faktum eller ett måste igen - satsar på att ge barnen så mycket tid som det bara går.

Oavsett vad kultureliten kallar er så är ni moderna och dessutom modiga som följer er magkänsla!

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

Miljöpartiets kamp mot valfriheten

Helene Sigfridsson (mp) fortsätter sitt benhårda kampanj mot vårdnadsbidraget, valfriheten och föräldrar som vill ge sina barn tid. Återigen på Newsmill men publicerad i DN (förstås). En undersökning nyligen visade också att Mona Sahlin (s) är den som är mest publicerad på DN:s debattsida. Journlisterna är den första statsmakten och de står till vänster.

Personligen tror jag att det är mycket bättre att se politiken som en samling ramar och verktyg som ger människor chansen att sy ihop sina egna lösningar så att de får ett bra och välfungerande liv. Valfrihet och olika alternativ är bra eftersom alla är olika. Jag förstår inte de rödgrönas motstånd mot valfrihet. Helene Sigfridsson (mp) tycker att de ensamstående missgynnas av vårdnadsbidraget, för alla har har inte råd att välja det.

Nej men de kanske har råd att gå ned i tid genom vårdnadsbidraget och genom barnomsorgspengen kan de kanske ge en anhörig möjlighet att ansvara för vården och omsorgen om barnen.

Även om Helene fördrar dagis till sina barn och en skola där föräldrar inte behöver vara delaktiga i barnens vardag eller aktiviteter, så ska man inte förbjuda föräldrar att välja dagmamma eller vårdnadsbidrag eller förbjuda de föräldrar som vill och kan att vara med i skolan (som jag skrivit om här tidigare).

Madeleine Lidman

hemmaforaldrar.se

Dags för (S) att erkänna att de haft fel i alla år?

Socialdemokraterna är det parti som i decennier bedrivit en skolpolitik där skolans främsta uppgift tycks ha varit att skola in barnen i "rätt" tänkande snarare än att se till att barnen får utvecklas så bra som möjligt efter sina egna förutsättningar. En bra utbildning är att ge barnen en bra livschans. Alla barn har rätt till att få en så bra livschans som möjligt.

Men ska man ge dem en bra skolgång så måste man förstå vad som behövs och det är inte något som intresserat socialdemokraterna eller deras lydorganisation Lärarförbundet. (Ännu ett problem alla dessa organisationer som borde vara fristående och fritänkande men som istället är en förlängning av det socialdemokratiska partiet).

Nu har de plötsligt upptäckt att skolfrågan är het och försöker haka på lite av alliansen skolpolitik med förslag om att omdömen redan i lägre åldrar ska införas, läser jag i Expressen.

Sedan 70-talet (jag har själv malts igenom den skolgången där man försökte indoktrinera mig till att bli en liten socialdemokrat) så har det handlat om att hålla alla barn på samma nivå, ribban sattes efter den sämsta eleven och alla andra skulle "vänta in" det barnet. När det borde ha handlat om att med riktade insatser stötta och uppmuntra den sämsta eleven och se till att utmana de bästa, så att de inte tröttnade. Alla är bra på något, det handlar om att se individen och inte bara kollektivet. Sedan några år tillbaka finns det friskolor och många av dessa har anammat Finlands framgångsrecept och det heter;

Den finska lärarutbildningen

Lärarnas höga status

Läsningen har en stark ställning i Finland

Barnen har studiero och det är ordning och reda i skolan

Den främsta myten som socialdemokraterna sålt in är att bara barnen går på dagis så blir de duktiga i skolan. Den myten sitter benhårt och används gärna och flitigt. Men sanningen är att svenska föräldrar är grundlurade och att den myten främst förstört enormt mycket och saboterat för arbetarklassens barn - vilkas föräldrar ofta lägger sin röst på socialdemokraterna.

Sedan är det extra fult att de rödgröna officiellt är emot friskolor och vill ta bort dem, bara för att de visar hur man kan bedriva en bra skola och maximera elevernas prestationer. Och så till råga på allt så har Lars Ohly själv valt friskola till båda sina barn. Det är lurendrejeri på högsta nivå.

Nej tack och lov för alliansen - och tack och lov för att vi föräldrar än så länge har valfrihet. Därför är det så viktigt att inte välja de rödgrönas tvångslinje utan alliansens valfrihetslinje. Det här valet är ett ödesval för vilken väg Sverige ska ta i framtiden - helt klart.

Madeleine Lidman

hemmaforaldrar.se

Läs också:

Elever i friskolor presterar bättre

Ett litet p.s

Sedan är ju Expre(s)sen i ett slag för sig. De har en vana att radera eller vägra publicera mina kommentarer. Följande kommentar tog de inte med den här gången;
"Eftersom Ohly själv har valt friskola till båda sina barn, så borde ju även ni rödgröna snart fatta att ni borde studera varför friskolorna lyckas så bra.Ta sen och studera de finska skolorna, Finland ligger i topp vid varje mätning i OECD Pisa undersökning. Samma undersökning där
Sverige hela tiden halkar ned. Erkänner ni sossar att ni har fel nu då
- när ni ser att det inte handlar om att ju tidigare barn börjar på
dagis, desto bättre blir de i skolan- en myt ni sålt in till föräldrar
i decennier och som t o m moderaterna nu börjar tro på. Svenska
föräldrar är så grundlurade."

Det är bara att konstatera att Expressen nog toppar censurlistan och att journalisterna är verkligen den första STATSMAKTEN - det är väl därför det blev ett sådant ramaskri över Göran Hägglunds artikel. Frågan är väl om Sverige verkligen är en demokrati? Tveksamt skulle jag vilja säga.........

Föds barnen för att fylla förskolans platser?

För vems skull finns förskolan? För att barnen ska ha någonstans att vara när föräldrarna arbetar? Eller för att skrivas in där så tidigt som möjligt, så långa dagar som möjligt så att förskolan kan kvittera ut ersättning från staten för barnet?

Det pågår just nu en debatt där allt fler upprörda röster hörs från rödgrönt håll om att det är fel med vårdnadsbidraget, eftersom barnen då inte går i förskolan och förskolan då missar pengar under de där två åren mellan 1-3 år som barnet får vara hemma längre.

Egentligen är hela diskussionen väldigt underlig. Självklart så föds inte barnen för att placeras i förskola och generera pengar till förskolan. Med den familjepolitik vi har haft i decennier har nu blivit så skruvad att resonemanget börjar gå åt det här hållet.

Frågan är väl också varför det är så extremt störande för vissa föräldrar att en del barn får stanna hemma längre än ett år och så extremt störande att en del barn hämtas tidigare på dagis? Samma föräldrar är ju supernöjda med att ha barnen på dagis långa dagar säger de - så varför bry sig så mycket om att det finns föräldrar som vill avstå, vänta eller ha barnen där korta dagar?

I tidningen Kollega säger Shadé Jalali, jämställdhetsansvarig och Helene Sigfridsson (mp) så här;

"- Vårdnadsbidraget är en del av problemet. Vårdnadsbidraget urholkar barnomsorgen. Det är väldigt dyrt och motverkar den kollektiva satsning som barnomsorgen är.

Miljöpartisten Helene Sigfridsson, som i panelen representerar Makalösa Föräldrar, höll med och berättade om en ny ton i diskussionerna:
- Det handlar mer och mer om att det inte är bra att barnen är på dagis."

Ja Helene, det finns faktiskt väldigt många som larmar om att de stora barngrupperna med få personal skapar problem framförallt i de lägre åldersgrupperna - 1-3 år. Men vågar man se problemen så kan man ju göra något åt dem. Självklart är det inte bra för små barn att gå i en stor barngrupp med för få personal, med buller, stress och där barnets behov av socialt samspel och vägledning av en vuxen blir åsidosatt.

Det är ändå en separat diskussion men vad är vitsen med att se problemen, strunta i dem och försöka tvinga alla att ha barnen på dagis från ett år. Det är ett väldigt konstigt sätt att bedriva familjepolitik som jag ser det.

2007 larmade dåvarande Barnombudsmannen, BO, Lena Nyberg om situationen för de allra minsta. 2006 larmade jag själv i en debattartikel och försökte åstadkomma en förbättring. Vad har hänt sedan dess?

Ingenting!

I vanlig ordning krävdes istället Barnombudsmannen Lena Nybergs avgång när hon gick ut och larmade. Alliansen tillsatte en ny BO och sedan dess har det varit så tyst. Vem står på barnens sida idag? Vem kämpar för deras sak?

Hemmaföräldrars nätverk gör det i alla fall. Vi kämpar både för att barn ska kunna vara hemma längre utan att den som är hemma straffas ut från arbetslivet och för att miljön i förskolan ska bli bättre med mindre barngrupper och mer personal och för att dagmammorna ska få finnas kvar. Helt enkelt eftersom vi tror att det är bra med valfrihet och många barnsomsorgsalternativ, eftersom alla barn och alla familjer är olika.

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

Det kom ett litet tackbrev

Det är alltid lika roligt med positiv feed back. Hemmaföräldrars nätverk har redan börjat få en historia genom att vi nu varit med sedan 2001 och arbetat för att göra också hemmaföräldrarnas röst hörd. Det kanske är svårt att tro och se men saker och ting har faktiskt blivit aningen bättre. I dag pratar till exempel många om att det är viktigt att ge barnen tid och att det är viktigt att hitta en balans mellan arbete och familj´- så lät det inte för några år sedan.

Då var det direktattacker och många gånger ganska grova påhopp direkt på de människor som valde att stanna hemma längre. Även deras barn hamnade i skottlinjen och de fanns de som inte skrädde orden eller såg något fel i att påpeka hur illa det skulle gå för barnen om de hoppade över dagis. Det skapade naturligtvis både oro och obehagskänslor hos de föräldrar som drabbades.

I dag kom det ett litet mejl till Hemmaföräldrars redaktion;

"Hej och tack för att ni finns. Jag är mamma till 4 barn och har varit hemma i många år nu och jag märker en förändring. Jag är väldigt aktiv på olika forum och märker att för 10 år sedan så blev människor väldigt arga om man sa att man skulle stanna hemma. Jag fick höra att jag var dum i huvudet, att mina barn skulle bli sämre i skolan, mobbade för dom skulle inte kunna fungera socialt och så var jag elak mot andra kvinnor som förstörde för dom, så dom fick lägre lön osv. Mitt val var en kvinnofälla. Nu har åren gått och 2 av barnen har valts till kamratstödjare i sina klasser för dom är så bra kompisar och snälla mot andra, kan lyssna och visar empati, dom kan det här med att samspela socialt helt enkelt. Dom är också duktiga i skolan och vi kämpar mycket med läxläsningen för att hjälpa dom. Dom har många kompisar och här är alltid full rulle hos oss.

Nu får jag bara höra positiva snälla saker från andra. Jag säger aldrig nåt negativt om nån annans val, säger aldrig att mitt val är det bästa, jag bara svarar att vi valt att ha barnen hemma för vi kände att det var rätt för dom, och ingen blir arg längre. Men så halkade jag in i ett forum på Familjeliv när jag sökte efter tips om dagmamma till en kompis och såg att nu är det ni på Hemmaföräldrar som får ta en massa skit. Vissa påhopp är helt sjuka och så bara spyr dom ut en massa påhittade saker som att ni vill tvinga alla kvinnor att vara hemma, för det är mannen som ska bestämma enligt bibeln. Man undrar hur vissa är funtade men mitt i allt så tänkte jag "åh, vad skönt att det inte är jag och mina barn som är utsatta för påhoppen utan er förening den här gången".

Jag kanske är egoistisk men det kändes så bra att ni finns och kan stå i skottlinjen, att det finns nån som representerar mig och kämpar för mig och mina barn. Stort tack och stor kram".

Det fanns en länk med till påhoppen men jag bryr mig inte om att ta med det här. Vad jag kan se så saknar den person som skriver de grova osanna påhoppen helt enkelt argument och klarar inte av att debattera. En situation som kan få vissa människor att hemfalla åt att försöka sprida lögner och påhopp istället. Visst kan man bli arg för att det finns människor som gör så men efter att ha tittat runt i tråden kan jag bara se att det är en person som hanterar sin bristande debattförmåga på det sättet och det känns lite sorgligt och faktiskt lite pinsamt att läsa. Skriver man så grovt och i uppenbart syfte att misskreditera, så måste man bära på en stor sorg över sitt eget val. Kanske både sorg och osäkerhet. Det visar att vi har en viktig uppgift och det är att vara lyhörda för andras människors sårbarhet nu när allt fler börjar bli medvetna om att det finns mycket som kan bli bättre i förskolan och att man kan göra andra val - då kan det bli jobbigt när man gjort som alla andra.

För oss som står utanför är det lätt att bara se problemen inom förskolan och föreslå åtgärder men vi glömmer då bort - inklusive jag själv - att många blir upprörda när problemen påtalas och reagerar med att gå till attack. De ser inte i första läget att vi vill hjälpa dem och deras barn - att vi kämpar för att ALLA barnomsorgsalternativ ska hålla hög kvalitet, eftersom vi är för många olika barnomsorgsalternativ - inte bara hemmaalternativet. Det handlar naturligtvis om de egna skuldkänslorna hos de här människorna och vi har all anledning att visa förståelse och inte bli arga. De allra flesta sjunker i alla fall inte till så låg nivå som jag såg i inlägget jag fick tips om och det är positivt.

Sedan är det en svår balansgång för naturligtvis så kritiserar vi också att vi har en familjepolitik som med ekonomiska styrmedel vill tvinga föräldrar att välja förskola från ett år och då måste man ju berätta att det inte alltid är den bästa lösningen för en liten ettåring, eftersom alla barn är olika - och då känner sig vissa påhoppade. Svårt med andra ord. Svårt också eftersom vi är ganska ensamma om att hänvisa till de studier om risker med tidig dagisstart och långa dagar i stora barngrupper med få personal - som finns - men som inte presenteras för föräldrar.

Mitt tips är att ni bollar tillbaka grova påhopp och ber dem att länka till sina källor. De kan de ju inte och då brukar det bara bli ännu fler påhopp för "de vet", "de har hört" och så vidare. Vi får helt enkelt lita på att de allra flesta genomskådar lögner och falska rykten, de behöver ju bara besöka Hemmaföräldrars nättidning för att se att det vi vill göra är att samla den information som finns om hemmaföräldrar, så att de som väljer hemmaalternativet kan hitta den information de behöver när de blir ifrågasatta - för det kommer alltid finnas människor som kommer att ta sig den rätten och då är det skönt att ha läst på lite. Det är också positivt att ha ett nätverk och en tidning för de som väljer hemmaalternativet - helt enkelt för att föräldraskap i alla lägen handlar mycket om att stötta varandra.

Ha en bra dag!
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

Läs också:

En debatt som lätt kantrar (2005)

När det anonyma drevet går

Snillen spekulerar

Expressen verkar vara på väg att bli ett eget parti. I fredags hade de ett helt eget valmanifest, tydligt uppspaltat och naturligtvis så går de på de rödgrönas tvångslinje - vårdnadsbidraget ska bort och de små ska placeras på dagis redan vid ett års ålder.

Vill man få en hög position på Expressen då gäller det att ha "rätt" åsikter och alla är de stöpta i samma form med sin konstanta påhopp på vårdnadsbidraget.

Sakine Madon hör till den tappra skaran som minst en gång i månaden skyller allt från bristande jämställdhet till bränderna i invandrartäta områden på vårdnadsbidraget. Nu senast har hon spekulerat enligt följande:

"Föräldrarna har förstås ett stort ansvar för att det går bra för barnen. Ett steg i fel riktning har Kristdemokraternas vårdnadsbidrag varit. Bidraget tas i stor utsträckning ut av kvinnor med utländsk bakgrund; i Rinkeby har redan dagis stängt ner till följd av det. Det är illa. När barnen sedan sätts i segregerade friskolor eller halvtaskiga kommunala skolor blir det inte lättare. "

En liten lustig paradox är det att inleda med att "föräldrar förstås har ett stort anvar för hur det går för barnen".... ja men då är det väl bra om de får tid att vara med sina barn - speciellt under de första tre viktiga åren.

Barnen socialiseras i samspel med en vuxen och det är mellan ett – tvåårsåldern som empati, inlevelseförmåga, allt det som sitter i frontalloberna, utvecklas. I en stor barngrupp där det inte finns vuxna som hinner eller har möjlighet att samspela med barnet, så får det negativa konsekvenser för barnets utveckling.

Per Kågeson säger:
"Vid tre års ålder har de flesta barn en god språkförståelse och kan själva ge uttryck för tankar, känslor och frågor. De är i allmänhet torra och har lämnat spädbarnstidens blöjberoende bakom sig. Mycket talar således för att treårsåldern är en lämplig tid att börja i förskolan förutsatt att miljön är bra och dagarna inte blir för långa".

Men Sakine hon vet att om just invandrarbarnen är hemma med sin mamma, så kommer de att sakna de den inlevelseförmåga och den empati som krävs för att förstå att det inte är okej att anlägga bränder i syfte att locka till sig brandmän, för att sedan försöka skada dem på alla sätt.

Det är bara ett litet problem..... vårdnadsbidraget har bara funnits i Stockholm sedan juli 2008, så man behöver inte vara något geni för att räkna ut att de här problemen knappast kan skyllas på vårdnadsbidraget. Och de "små änglarna" som är ute och härjar nu.... har de varit hemma med mamma eller är det så att de gått på dagis - då kan vi ju snabbt konstatera att det inte varit en bra lösning.

Tänk Expressen, om det nu är så att de barn som nu istället får mer tid hemma med sin mamma tack vare vårdnadsbidraget - faktiskt får en mer gynnsam utveckling. Då får de lära sig socialt samspel under vägledning av sin mamma istället för att tillbringa långa dagar på dagis där de som små ettåringar får konkurrera med 10 andra ettåringar om en pedagogs uppmärksamhet.

Jag vet inte heller vilken språklig träning Sakine inbillar sig att barnen får i en stor barngrupp med 10-11 barn på en personal. Nu har jag inte gått journali(s)tutbildningen på JMK så jag har inte den "rätta" läran - jag är bara en vanlig mamma - men jag tycker att det skulle vara mycket bättre om invandrarkvinnorna fick samma valmöjligheter som andra föräldrar att bestämma själva över hur länge de vill stanna hemma.

Månar man om de här barnen och familjerna på riktigt så borde ett bättre alternativ vara att erbjuda de här barnen deltidsförskola (hederliga gamla lekis) några timmar i veckan från 3-4 års ålder. Om föräldrarna arbetar kan det kombineras med dagmamma - det kanske finns många invandrarkvinnor som skulle vilja starta eget och bli privata dagmammor.

En bra idé kan också vara att se till att hitta mötesplatser för de här kvinnorna och deras barn under tiden med vårdnadsbidraget där de kan träffa svenskar och nätverka, utveckla språket och lära sig den värdegrund vi bygger samhället på. Finns det familjecentraler på samma ställe så kan de (och andra föräldrar) också få det stöd i föräldraskapet som alla i dag är beroende av, då de flesta arbetar heltid och vi inte längre har tid att låta kunskaper kring barnuppfostran och annat "gå i arv" i mötet med andra kring vardagsbestyren med våra barn.

Vi står inför många utmaningar men jag tror starkt att det finns en inneboende kraft hos alla föräldrar att ta sig an problemen och hitta nya lösningar som gör att vi tar familjepolitiken ett steg framåt. Men jag tror INTE att det är Expressens journalister som sitter inne med svaret med sina tankar kring TVÅNG och styrning ovanifrån. De lever långt från verklighetens folk och de vägrar fortfarande att lyssna men det bryr sig nog inte dagens föräldrar om, för de följer i allt större utsträckning sin magkänsla och väljer att ge sina barn tid - oavsett vad kultureliten säger. De både väntar med dagis, väljer dagmamma eller vårdnadsbidrag och de satsar på att hämta tidigt (ve och fasa) för att hitta en bra balans mellan arbete och familj.

Och så ett litet p.s
Det är så många som pratar OM invandrarna och vad som ska göras åt problemen - det är kanske dags att börja prata MED dem och höra vad de själva säger. Visst de är inte en homogen grupp men de delar upplevelsen av att ha kommit till ett nytt land och borde veta vad som krävs för att de på allvar ska bli en del av samhället, så att de fungerar på samma villkor och utifrån samma värdegrund som de flesta andra.

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

Läs också:

Sveriges radikala elit har blivit den nya överheten

Bryt utvecklingen vid JMK

Jag är en farlig liten mamma