En konstruerad verklighet

Skärmdump

Som hemmaförälder så finns man med barnen när de är små i en mängd olika sociala situationer. Ofta får man hjälpa till på traven. En situation kan vara när barnen tar hem kompisar och de ska lära sig att visa vännerna sitt rum och dela med sig av leksakerna. Vi hade som princip att var de väldigt rädda om något så plockade vi undan just den saken innan de fick besök - men annars var det bara till att låna ut sakerna.

En annan viktig bit är att följa barnen genom de olika utvecklingsfaserna och där direkt på plats stötta och berätta hur man inte gör och hur man kan göra istället. Blir de till exempel arga på en kamrat som rycker ifrån dem en leksak så är det inte läge att börja slåss. Då blir det direkt; - Inte slåss. Säg istället "jag hade den du får låna en sak jag inte leker med".

Korrigera men också ge en lösning. Så gör hemmaföräldrar dagligen. Men vi kallar det inte pedagogik även om det är det, när vi försöker få barnen att prata istället för att slåss. Vi hjälper dem att finna ord och lösningar för olika situationer - där och precis då.

Därför blir jag lite full i skratt när jag läser hur det kan gå till i förskolan. (Stort uppblåst i en artikel som något unikt). I SvD har man en lång artikel om hur förskolebarnen får lära sig att hantera någon som slåss - man säger STOPP.

Genom olika konstruerade situationer i rollspel och något som kallas "argdockor" får barnen på förskolan lära sig om olika känslor. "Argdockan" heter Karl-Astrid, eftersom den är könslös, så att både pojkar och flickor ska kunna identifiera sig med den. (Bara det.... hur väl stämmer det överens med verkligheten, men ack så politiskt korrekt?).

Barnen får ta "argdockan" och spela upp en scen hur de ser ut när de är arga. Sedan får de sjunga sånger om att vara arg och rita teckningar. Men om någon slåss då ska pedagogerna först säga stopp och sedan skilja de stridande åt. Men sedan säger pedagogerna inte åt barnen vad de ska göra - nej, de ställer frågor.

Hur känns det? undrar de och hjälper barnen att sätta ord på sina känslor.
Hur tänker du? Och hur ska du göra nu? frågar de sedan. Meningen är att barnen själva ska hitta på en lösning som de kan prova.

Och det här handlar om barn så små som tvååringar.

Ibland undrar jag om förskollärarutbildningen verkligen innehåller något kapitel som handlar om utvecklingspsykologi - för om det gjorde det så borde man förstå att det här är gruvligt tramsigt och absolut inte passar för barn som är för små. Det kan visst finnas en idé i att prata med 5-6 åringar och spela rollspel som ett komplement till att man snabbt finns på plats och löser bråk. Men så små barn har varken tid eller ork med en terapisession varje gång ett bråk uppstår, de behöver snabb och enkel hjälp för att få veta hur de kan göra istället för att slåss. Och seriöst, hur troligt är det att pedagogerna hinner med alla situationer som uppstår i en grupp om 20-30 barn och två-tre personal?

Och vad händer sedan när de här små förskolebarnen kommer hem? Föräldrarna har knappast några "argdockor" hemma utan kommer att lösa situationen på ett helt annat sätt. Hur många olika budskap klarar så små barn? Barn behöver tydliga regler och en vuxenvärld som ger ett samstämmigt budskap.

Mitt råd är att låta barn vara barn och inte förutsätta att de är några små minivuxna.

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

Läs också:

Hemmapedagogik är superbra - smarta barn skapas i köket

En röst ur verkligheten

Bristen på förskollärare = låg lön, dåliga arbetsvillkor och stora barngrupper

Hög antibiotikaanvänding signalerar: ny familjepolitik

Den höga antibiotikaförskrivningen till barn under sex år är ett resultat av Sverige misslyckade familjepolitik. Vi har en familjepolitik som inte tar hänsyn till att barns immunförsvar inte är moget innan tre års ålder. I Sverige tvingas föräldrar med ekonomiska styrmedel att lämna ifrån sig barnen till dagis vid ett års ålder, så att de kan gå ut och arbeta heltid. Det gör att de små drabbas av ständiga infektioner på grund av den grogrund för sjukdomar som dagis innebär - där de sedan tvingas till den ena antibiotika kuren efter den andra.

Hårt pressade föräldrar har heller inte tid eller ekonomisk möjlighet att vara hemma med sina små och lämnar in sjuka barn till dagis varför smittorna aldrig tar slut. Plus att många säkerligen kräver antibiotika till sina barn, så att de kan gå tillbaka och jobba så fort som möjligt.

Ett sjukt system som nu har lett till att vart tredje barn under sex år fick antibiotika under 2007 enligt DN den 10 juni. ¨Risken att vi ska drabbas av resistenta smittor i större omfattning börjar därmed bli alarmerande hög. Det är ytterligare en signal som visar att det är dags att formulera en ny familjepolitik som utgår från barnen.

Ge föräldrar chansen att få fler barnomsorgsalternativ att välja mellan och låt vårdnadsbidraget bli ett självklart alternativ.

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

Betongmakten vill inte släppa barnen till föräldrarna

Det finns något hårt och oförsonligt i socialdemokraternas attityd till föräldrar och deras barn. Hur kan de år efter år försvara ett system som innebär att föräldrar inte själva ska få välja hur länge de vill vara hemma? Hur kan vi i ett land som kallar sig demokrati, ha ett ekonomiskt system som innebär att de allra flesta inte har råd att vara hemma längre än ett år?

Alla barn är olika men det finns gedigen forskning som visar att barn behöver en fungerande anknytning för att slippa psykisk ohälsa längre fram i livet. Och anknytningen till föräldrarna är sällan färdig innan tre års ålder.

Det finns också gedigen forskning som berättar att små barn inte har utvecklat sitt immunförsvar innan tre års ålder och ändå har vi ett system som tvingar föräldrar att lämna ifrån sig sina ettåringar till dagis, med alla de infektioner som det innebär. Infektioner som kan kräva upprepade pencillinkurer. Kurer som varje gång de dödar de farliga bakterierna hos de små också dödar alla "snälla" bakterier. När snälla bakterier slås ut - slås immunförsvaret ut. De små får alltså sina immunförsvar förstörda gång på gång och tvingas på nytt försöka bygga ett skydd mot sjukdomar.

Föräldrar får också falsk information som säger att "det är bra med många infektioner när man är liten, då övas immunförsvaret upp". Ja, det är bra att bli lite förkyld och "lite skit rensar magen" - men det är inte det som drabbar små dagisbarn i en miljö som ofta innebär att de utsätts för direkt livshotande infektioner. Hittills är det bara på hemmaforaldrar.se som den här problematiken tagits upp. Någon annanstans får inte föräldrar veta de sammanlagda riskerna med tidig dagisstart. Och det i ett land som kallar sig demokrati........

Kampen för valfrihet och för en bättre uppväxt för våra allra minsta har nu pågått i flera år och i Östra Göinge har nu en modig mamma, avsatt viktig tid för att göra den lilla människans röst hörd - för att utkräva sin demokratiska rätt att få folkomrösta kring frågan om vårdnadsbidraget.

Frågan är nu om (S) i Östra Göinge vågar ge klartecken för en folkomröstning eller om de vill fortsätta att bestämma livsvillkoren för våra minsta barn genom att bara erbjuda dagis som barnomsorgsalternativ.

Madeleine Lidman

Läs också:

Socialdemokrat tycker att namninsamling är mobbdemokrati

(S) i Östra Göinge undviker att svara på frågor

SvD: Vårdnadsbidrag med stöd i alla läger

Timesonline: Lilla barn - du förtjänar bättre (pdf)

SvD: Kärlek sätter sig på hjärnan

Känd debattör lämnar socialdemokraterna

Låt föräldrar få veta riskerna med dagis

Öpnna upp debatten och rädda barnen

På DN Debatt den 22 maj presenterar Saco en undersökning som gör barnen till syndabockar för att kvinnor tjänar sämre än män. Ett problem, Saco ser, är att dagis inte har öppet på kvällstid så att "karriärföräldrar" kan jobba över i veckorna, så när någon måste ta ansvar för barnen så kan man bara satsa på en karriär.......

Det är bara att konstatera att vi har ett gigantiskt problem i Sverige. Locket är på för alla diskussioner som innebär att vi inte använder barnen som en murbräcka för jämställdhet.

Finns det någon människa som missar det otroligt allvarliga i det här resonemanget?

Risken med Sacos resonemang är att barn nu inte ens ska få tillbringa några fjuttiga timmar per kväll med sina föräldrar. Vem kan rimligen tro att det kommer ut någon gott av det?

Jag ryser, men blir också skrämd av hur långt det har gått när vi vägrar att se det superviktiga arbetet med att fostra och vårda barn, som det arbete det faktiskt är.

Det vi vet helt säkert är att när föräldrar inte har tid med sina barn, när de inte har tid att ge dem den omvårdnad, närhet och kärlek som de har rätt till - så kostar det samhället stora pengar. Visst vi kan sätta in extraresurser i skolan när beteendestörningarna kommer som ett brev på posten - men har vi råd med kostnaden när vi bara måste anställa mer och mer personal eller när vi måste öppna upp fler barn- och ungdomspsykiatriska kliniker?

Har vi samvete att utsätta barnen för det lidande som de måste genomgå när man resonerar så här?

Visst det finns ångestdämpande mediciner, sömntabletter och "uppåttjack" vi kan ge barnen istället men det löser bara problemen tillfälligt - barn som måste medicineras drabbas av ett livslångt lidande och kommer med allra största säkerhet aldrig att fungera eller kunna arbeta fullt ut i vuxen ålder. Hur stämmer det med arbetslinjen?

Nej, lägg ner det här skruvade resonemanget och börja arbeta för jämställdhet på ett annat rimligare sätt - se Hemmaföräldrars tankesmedja http://www.hemmaforaldrar.se/tankesmedja.htm.

Barn behöver sina föräldrar och att ta hand om barn är ett synnerligen viktigt samhällsarbete som inte alltid går att kombinera med en annan heltidskarriär. Våga öppna upp debatten kring de jämställdhetsproblem som finns men sluta göra barnen till problemet. Först då kan vi hitta vettiga lösningar som inte innebär ytterligare lidande för våra barn!

Madeleine Lidman

Läs också:

6 av 10 kvinnor känner stress i ekorrhjulet

Låt kvinnor välja själva - utan pekpinnar

Ge barnen tid - inte lyckopiller

Mammaerfarenheter är guld värda

Respekt för utvecklingspsykologin ger färre barn med ADHD

Homo sapiens tid för barnen ett framgångsrecept

Team work är bra

Ett litet tankeexperiment Reinfeldt

Fler och fler barn hamnar i särskola

Diskriminera inte hemmaföräldrarna

På Mors dag så "glömmer" Svenska Dagbladet (liksom säkerligen samtliga övriga större dagstidningar) bort den viktiga gruppen hemmamammor. I artikeln "SvD har träffat 5 av Sveriges 2,6 miljoner mammor" så nämns inte den här gruppen över huvud taget.

Varför?

Svaret stavas diskriminering.

När hemmaföräldrarna inte tigs ihjäl så förlöjligas och hånas de många gånger istället (läs http://hemmaforaldrar.blogspot.com/2008/05/vrdnadsbidraget-triggar-till-elakheter.html).

Är det inte dags, i ett land som kallar sig en demokrati, att låta alla få göra sin röst hörd?

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

Vikten av att bli "mammad"

Foto: Leezie5  FLICKR) LICENS: CC BY-SA

I dag på Mors dag kan jag inte låta bli att tänka på hur viktig mamman är för barnen och hur lite dagens samhälle tar hänsyn till det. (Mammor är viktiga och pappor - men idag är det Mors dag och då handlar det bara om mammor). Det är säkert flera som sett den hemska filmen där man experimenterar med en liten apa. De har skapat två konstgjorda apmammor – en av ståltråd och en som är varm och mjuk. Ståltrådsapan ger mat och den varma mjuka ”bara” trygghet. Den lilla apungen tyr sig ändå inte till apan som ger mat, utan rusar tillbaka till den varma mjuka apan så fort den ätit.

När människor blir förtvivlade, när de är rädda och ledsna eller hamnar i kris – då längtar många efter mamma (eller skriker högt efter mamma). Vad är det vi minns och längtar efter egentligen?

Igår träffades vi hemmaföräldrar nere på Augustendals 4H gård och jag samtalade med Mimmi från Hemmaföräldrars nätverk. Vi kom att prata om vikten av att ha blivit ”mammad” (som Mimmi uttryckte det). Att få den där kärleken och bekräftelsen – ja, själva grunden som gör att barn går ut och möter världen och livets utmaningar med en självklar grundtrygghet. Och vad som händer med barn som inte får den biten så mycket som de skulle behöva.

Själv minns jag känslan av att ramla och slå upp ett stort sår på knäet. Jag ville inte gråta utan bet ihop och sprang det ”fortaste” jag kunde hem. Så fort jag var trygg i mammas famn så började jag gråta. Hur underbart var det inte att bli tröstad och ompysslad?

Vi vet att det bästa sättet för barns hjärnor att utvecklas normalt är att anknytningen fungerar, att de får den respons de behöver på sina signaler som barn och att brister i det sociala samspelet ristar spår i hjärnan som senare i livet ger beteendestörningar. Kärlek och närhet är så viktigt för barn.

Jag tror det finns en sorg hos barn som inte fått tillräckligt med kramar, gos och närhet, som inte fått höra att de är det underbaraste vackraste som finns i världen, som inte känner att det är de som är viktigast.

Mycket handlar om tid, att finnas där för barnen, att följa dem på livets väg när de gör sina första hårda erfarenheter, att prata om och trösta när någon varit elak, att blåsa på sår och plåstra om, att berätta om när man själv var liten och låta barnen känna tidens vingar och ge dem chansen att le igenkännande, åt hur mycket som går igen i livets kedja.

”Mammad” är detsamma som kärlek, omtanke och att finnas där för sitt barn.

I dagens svenska samhälle prioriteras inte barnens behov av kärlek och närhet – utan allt handlar om att de ska bli självständiga så tidigt som möjligt. Ett år i hemmet, sedan är det bort från föräldrarna, eget rum och prylar och resor som gäller.

Dessutom ska anknytningen fungera åt båda hållen. En mamma behöver tid med sitt barn efter den påfrestning som en graviditet trots allt innebär fysiskt och psykiskt – hon behöver också tid att knyta an. Om vi skapar ett samhälle som ger mammor den möjligheten och som uppmuntrar dem att lyssna till sin ”magkänsla” när det gäller det egna barnets behov – så slipper vi kanske i framtiden att se en ökning av föräldrar som lämnar sin barn i förskolan hela somrarna när de själva tar semester. Vet man att man är viktig för sitt barn, så prioriterar man helt enkelt inte att semestra utan dem.

Och med ett samhälle som tar hänsyn till barns behov så kanske vi slipper se en ständig ökning av den psykiska och fysiska ohälsan hos barn. Det handlar inte om att skapa ett hemmafrusamhälle – utan om det samhälle som uppmuntrar och premierar det viktiga arbetet att vara mamma och ändå låter kvinnor ha ett eget liv och en karriär när de känner sig redo igen. Karriär och barn - javisst - men inte nödvändigtvis samtidigt.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Vårdnadsbidraget triggar till elakheter

Alla som följer debatten kring familjepolitiken vet att gräsrötterna tycker en sak (en majoritet vill ha valfrihet eftersom barn är olika) och att media skriver något annat. Gång efter annan kritiseras vårdnadsbidraget och hemmaföräldrarna. Vi får aldrig själva berätta varför vi vill vara hemma utan det gör media åt oss och det handlar alltid om att vi som vill vara hemma är bakåtsträvare, att vi vill ha tillbaka till hemmafrussamhället, att vi förstör för andra och att vi motarbetar jämställdhet.

De skriver osant, raljerande och elakt.

Om en kvinna själv fick berätta om sitt val så kanske det skulle låta så här;

Att få barn är kärlek.
Kärlek till det ljuva underverk som just sett dagens ljus, kärlek till livet.
Det är en stark känsla av att ha ansvar för ett annat liv, av att inte längre sätta sig själv och sitt eget främst – en känsla av kärlek som gör att man vill ge allt.
Det handlar om mognad och förståelse av det lilla barnets behov av närhet till mamma och pappa – av närhet till sin familj.
Det handlar om en vidare förståelse av att från och med nu finns det en annan liten individ som får och ska ta plats – om att man som förälder nu är den viktigaste personen i sitt barns liv.
Det handlar om att hitta en lösning som är för barnets bästa – det handlar inte om millimeter rättvisa utan om två vuxna människor som pusslar och försöker lösa vardagen så att den passar alla i familjen bra.
Själva lösningen ser olika ut i olika familjer – och ska så få göra.

Att i det läget raljera och håna föräldrar som inte väljer heltidsarbete för båda och barnet på dagis från ett års ålder är kränkande och diskriminerande. För hur ofta får vi i media någonsin läsa vad hemmaföräldrarna själva tycker?

Om det nu finns journalister som vill att diskrimineringen av kvinnor ska upphöra – varför fokuserar man då inte på att hitta lösningar istället för att skriva en massa dumheter om att kvinnorna får skylla sig själva. Låt de som vill vara hemma med sina barn få vara det och sedan vara välkomna tillbaka till arbetslivet med nya kunskaper och en ny mognad.

Premiera hemmaalternativet, att fostra socialt välfungerande, trygga och kompetenta barn är väl ett arbete att värdera högt om något. Sluta upp med att säga att kvinnor som väljer hemmaförälderarbetet är losers. Är kvinnor som väljer att arbeta med barn på förskolorna eller familjedaghemmen också losers? Trots allt är 90 procent av de som arbetar i förskolan kvinnor?

Nej, det är inte vi kvinnor som väljer att investera tid i våra barn som förstör för andra kvinnor – det är journalister som dissar allt vi gör, som hånar och förlöjligar oss och det arbete vi faktiskt utför och dessutom – så länge det fortgår så försämrar det också chanserna för att fler pappor väljer att bli hemmaföräldrar. Vem vill välja ett yrke som media ständigt hackar på?

Madeleine Lidman

Media mörklägger problemen kring familjepolitiken

”Journalisterna mörklägger sanningen om invandrarna” är en debattartikel som publicerades i DN den 8 april. Det är en intressant artikel därför att den publicerades och artiklar av det här slaget brukar inte publiceras. Den visar det som alla vet, att politiker och media presenterar en bild av invandringen, men hemma vid köksbordet sitter gräsrötterna och funderar och ser saker som kan göras bättre. Även invandrarna själva är många gånger trötta på att presenteras som offer, att hela tiden höra diskussionen pågå ovanför deras huvuden, istället för att de bjuds in och får vara med och lösa de problem som faktiskt finns.

Programmet Debatt med Janne Josefsson, bad tittarna att rösta på SVT:s hemsida om de tycker att media mörklägger problemen kring invandringen. 91 procent tyckte det…..

Det är så typiskt Sverige och så här hanteras många områden – även familjepolitiken. Svenska folket vill ha en förändring av familjepolitiken med fler barnomsorgsalternativ, som vårdnadsbidraget. De ser att den psykiska och fysiska ohälsan ökar och många är övertygade om att det beror på att barnen får för lite tid med sina föräldrar – att de separeras från hemmet innan de är mogna för det. Drabbade av en familjepolitik som inte tar hänsyn till att barn är olika.

Men var finns debatten i media om riskerna och konsekvenserna med dagens familjepolitik?

Folkhälsoinstitutet nämner den psykiska ohälsan lite lätt och Sven Bremberg ansvarig för vilken information föräldrarna får lugnar och tröstar – ”inte är det den tidiga separationen, inte är det den störda anknytningen”. För han vet nämligen att den psykiska ohälsan beror på att barnen oroar sig för om de ska få ett arbete eller inte när de blir vuxna och därför blir de psykiskt sjuka. Och den tesen fick han publicerad på DN Debatt som en sanning – "Skolan ger inte de unga förmåga att möta dagens krav". Alla inlägg mot debattartikeln refuserades av DN, men på nätet finns informationen. Inte konstigt att papperstidningarnas upplagor minskar, de mörklägger och tillrättalägger verkligheten på ett sätt som nya generationer inte accepterar.

Jag har skrivit till Sven Bremberg och frågat om det inte är dags att titta på om det finns ett samband mellan dagens familjepolitik och den ökande psykiska ohälsan hos barn. Titta på den ökande aggressiviteten hos barn, ökningen av barn med beteendestörningar i skolan och försämringen av barnens skolresultat år efter år.

Jag har skrivit till Sven Bremberg och frågat, jag en vanlig mamma som bara syns på nätet.

Varför har inte någon annan journalist gjort samma sak?

Varför publiceras inte alla studier som handlar om att det också finns negativa konsekvenser för vissa barn om de börjar på dagis för tidigt – studier från Kanada, Storbritannien och USA. Studier som cirkulerar på nätet och som dagstidningarna hela tiden får tips om (liksom Sven Bremberg som stolt titulerar sig "ensamutredare")?

Varför får inte föräldrar veta att det finns många risker med att placera små barn på dagis innan tre års ålder?

Mörkläggning.

Jag hoppas innerligt att det här typiska fenomenet mörkläggning – som inte hör hemma i en demokrati – får ett snabbt slut och att såväl journalister som politiker inser att vill de ha någon trovärdighet kvar så bör de snabbt börja presentera objektiv information och se till att belysa olika frågor ur fler synvinklar än bara den som de anser vara "rätt".

Sluta mörklägga problemen som kan uppstå om barn separeras för tidigt för att placeras i förskola. De kan drabbas av precis allt det vi ser att många barn drabbas av idag; oro, ångest, självskadebeteenden, självmordstankar och beteendestörningar. Det är grymt och oseriöst mot föräldrar och barn att inte berätta om de risker och problem som också finns med den familjepolitik som de flesta journalister säljer in i rosenrött "som den enda lösningen i jämställdhetens namn".

Madeleine Lidman

Läs också:

Folkhälsoinstitutet bidrar till mörkläggning av problem

Som man sår får man skörda

Som ett brev på posten när vi fått ny regering, så kommer plötsligt en undersökning från Lärarförbundet som visar att våld och trakasserier mot lärarna ökat.

Det var knappast en nyhet för gemene man, men tydligen för Lärarförbundet. Och de vet förstås varför våldet och trakasserierna ökat "plötsligt" - nedskärningar i skolan.

Men få se nu hur stora klasser var det på 60-talet och hur många lärare per klass? Snarare större klasser och färre lärare. Men då var inte våld och trakasserier så vanligt förekommande som idag.

Räknar man dessutom in alla extraresurser som ofta finns i klasserna idag, eftersom allt fler barn har beteendestörningar, så har andelen vuxna i skolan har ökat. Men barnen är aggressivare, fler har koncentrationsstörningar och är allmänt osociala.

Ändå matas ju föräldrar hela tiden med information som säger att det är i förskolan barnen lär sig bli socialt välfungerande och i Sverige har ju andelen barn i förskolan bara ökat sedan 70-talet.

Varför beter sig då barnen som de gör?

Det som har förändrats sedan 60-talet är att andelen barn som går i förskola ökat, alltfler börjar vid ett års ålder och går långa dagar eftersom båda föräldrarna arbetar heltid. Och föräldrar har sedan 60-talet fått allt mindre tid med sina barn.

Ska vi någonsin kunna komma tillrätta med alla de problem som decenniers av barnfientlig familjepolitik skapat, så är det dags att våga se sanningen i vitögat och snabbt se till att föräldrarna återfår ansvaret för de egna barnen, att riktig valfrihet införs och att föräldrar ges en ärlig chans att kunna kombinera små barn och arbete.

Karriär och barn - javisst - men kanske inte nödvändigtvis samtidigt.

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

Läs också:

Familjepolitik med konsekvenser

Du sviker barnen Malin Alfvén

Med föräldrarna kom vändningen

Mamma, pappa...jobb

Rektor knivskars på skola

Mindre tid med barnen ger mer stök i skolan

16-åring häktad för hot mot skola

Hot och våld största problemet i skolan

Skolor dåligt förberedda på hot och våld

Var tredje lärare utsatt för våld eller hot

Ovanligt många hot om våld

Blind feminism har skadat våra barn (pdf)

Gatuvåldet har ökat för varje år

Är "stureplansprofilernas" föräldrar nöjda med sin insats?

Vi måste återta föräldraansvaret

(S) vill ha allmän förskola för treåringar

Socialdemokraterna föreslår i sin vårbudget att allmän förskola ska "erbjudas" alla treåringar. Ja, en gång "erbjöds" alla sexåringar möjligheten att börja sexårs i skolan och myten säger att alla föräldrar idag väljer sexårsverksamhet till sina barn, "för det är så bra".

De väljer själva.....

Eller vänta nu. Alla föräldrar som har femåringar får sedan några år tillbaka ett informationsblad från Barnavårdscentralen där det står; "Välkommen på femårskontroll inför starten i sexårsverksamheten". Inte någonstans poängteras det att sexårs är frivilligt.

Gå sedan in och läs till vilken ålder förskolorna erbjuder plats; "barn mellan 1-5 år". Vid en rundringning som vi på Hemmaföräldrar gjorde till ett antal utvalda förskolor, där vi frågade om barnen kunde gå kvar där istället för i sexårs, visade att samtliga var negativa. Endast om det fanns "särskilda skäl", fick de gå kvar. De flesta gav intrycket av att det var totalt omöjligt.

Och naturligtvis så förstår man varför - det billigare att flytta barnen till sexårs för kommunerna.

Så det som från början serverades som något "frivilligt" blev i slutändan tvingande och naturligtvis vill (s) nu gå samma väg med förslaget om den allmänna förskolan för treåringar.

Helt plötsligt finns det pengar att erbjuda fri förskola, inte bara till 4- och 5-åringar, utan också till 3-åringar. Vad hände med (s) slogan "vi kan inte säga ja till vårdnadsbidraget för då måste vi ta pengar från förskolan".

Jaha och vad kommer en allmän förskola för alla treåringar att kosta då? Ska barnen kanske gå i "uteförskolor" med bussar som en fast bas eller finns det några andra billigare lösningar?

Thomas Östros (s) tror att förskolan är väldigt bra för barns utveckling. En slutsats som bygger på vilka undersökningar då? Inte Bengt-Erik Andersson gamla ovetenskapliga undersökning väl?

Men om nu socialdemokraterna tror att förskolan är bra för barns utveckling så behöver de väl inte vara så rädda att låta barnen omfattas av en arbetsmiljölag? Eller en Lex Sarah lag (där personalen är skyldig att anmäla brister)?

Kanske kan vi då äntligen få en seriös vetenskaplig undersökning som tittar på om det finns ett samband med den familjepolitik som bedrivits i decennier och den ständigt försämrade psykiska och fysiska ohälsan hos barn? Inte ska (s) vara rädda för att titta på om det är en alltför tidig separation, med bristande anknytning som följd, som orsakar problemen. Något som undersökningar från Storbritannien, Kanada och USA indikerar. Då behöver inte media förtiga att de här undersökningarna (rörande hur barn reagerar på bristande anknytning) finns längre - och vi i Sverige ska äntligen få en egen undersökning.... eller?

Någonstans så känns det nästan lite desperat från (s) håll när de hakar på moderaternas dåliga förslag (hur ofta hakar de ett förslag från borgerligt håll?) . Varför denna brådska - vad är de rädda för?

De kanske börjar känna av att de valfrihetsvindar som blåser där ute faktiskt är på riktigt och att de kommer från gräsrötterna - från föräldrar som börjar inse att tid med barn är viktigt. Från föräldrar som kräver en förändring - inte mer dagis - utan fler alternativ - där mamma eller pappa är ett alternativ.

Madeleine Lidman

Läs också:

Vill BO ha dagisplikt? (Expressens ledarsida om vart åt saker barkar)

Om (S) tidigare förslag att kalla ettåringar för elever

Barnens B-lag (SvD om införandet av allmän förskola för 4- 5 åringar, år 2002).

Rättvis barnomsorg Persson (SvD, Alf Svensson , år 2002)

"Uteförskolor" ska lösa platsbrist

Skärpdump från artikel

Nu ser vi på Hemmaföräldrar att en del av de faror vi flaggat upp för börjar bli allvar. I flera år har utvecklingen gått mot ett aktivt arbete ute i många kommuner för att få bort alternativen till dagis. Dagmammorna fasas ut och många kommuner vägrar att införa fler alternativ än dagis.

Sedan omfattas inte barnen av någon arbetsmiljölag, vilket gör att det inte finns några restriktioner för hur verksamheten ska se ut (annat än rent läroplansmässigt). Det går att ha hur stora barngrupper som helst, med hur lite personal som helst.

När alla föräldrar är samlade i samma fålla och det bara finns ett alternativ - dagis - då är det lätt att försämra det som erbjuds. I Sandby och Genarp där barngrupperna stora och lokalerna få - och det kostar naturligtvis att bygga nytt - så därför planerar man för "uteförskolor". (Sydsvenskan den 25 april 2008).

Var ska barnen då ha sin trygga och fasta punkt? Under de 10 timmar per dag som barnen tillbringar i förskolan från ett års ålder tills de börjar skolan, ska de alltså mest få vara ute (eller i inhyrda bussar, ett förslag som nu behandlas av socialdemokraterna.)

Det här är en skrämmande utveckling och det som skrämmer mig mest är att det är så tyst från föräldrahåll. Om inte föräldrarna skyddar sina egna barn och ställer krav på deras miljö - vem ska göra det då?

Madeleine Lidman

Läs också:

(S) gör en "Ringholm" kring vårdnadsbidraget

Föräldraaktion i Nässjö för vårdnadsbidraget

(S) i Katrineholm säger nej till vårdnadsbidraget

Avslag för vårdnadsbidraget i Östra Göinge

Marie Söderqvist: Vi förtjänar en bättre dagiskö

Ett litet nödrop från en hemmaförälder

(S) försöker stoppa valfriheten också i Sollentuna

(S) stoppar familjenätverk i Uppsala

Sverige ett U-land i valfrihet

Malmö säger NEJ till privata dagmammor

Nedläggning av lekis - ytterligare ett hot mot dagmammorna

Låt tjänstemännen ha sitt kontor i en buss

Psykvård när unga drabbas av "livet"

"Det livslånga lärandet" som Lärarförbundet och valfrihetsmotståndarna pratar om börjar inte i förskolan - det livslånga lärandet börjar i familjen, i släkten, bland vänner och bekanta. Det börjar där ute i samhället, utanför det höga rymingssäkra dagisstängslet.

I Svenska Dagbladet kan vi läsa om hur unga människor idag söker sig till psykakuten när de inte får jobbet de vill ha eller när ett förhållande tar slut. Vanliga "berg- och dalbaneproblem" som är en naturlig del av livet.

Barn som få växa upp med sin familj och med det tillhörande nätverket runt omkring får den grundtrygghet de behöver för att möta även livets motgångar. (Och jag behöver väl inte säga att jag menar välfungerande normala familjer). På dagis är allt en lek, hela dagarna ägnas åt att ha roligt, att bli sysselsatt, att leva i en konstgjord värld, långt bort från den riktiga världen där ute som kallas livet. Men livet handlar inte bara om att tänka på sig själv och ha roligt. Det handlar inte om att JAG ska, eller JAG vill, det handlar om att ge och ta och inse att vi alla är en liten kugge i ett större sammanhang.

Hemmabarnen får lära sig att de ingår i ett sammanhang, en familj där man hjälps åt och alla får bidra på sitt sätt. Det regnar inte pengar och leksaker över hemmabarnen men de får tid och de får förutom barns vanliga lek, vara med och lära sig vad vuxna gör. Saker som kan låta urtråkiga; att handla, städa, tvätta och laga mat kan en liten vara med på. Och barn tycker inte att det här är tråkigt, de har ju aldrig gjort det förut. Det är så viktigt att barn tidigt får vara med i livet, genom att vara med så lär sig barn dubbelt så mycket som om de skulle läsa om samma saker i en bok på dagis.

Det ger hemmabarnen en mer realistisk bild av livet och ger dem bättre förutsättningar att förstå att livet går upp och ned, att livet inte är det som kretsar runt det egna JAGET - att livet inte bara finns där för att uppfylla alla dina drömmar när du glider fram på en räkmacka.

Livet är en gåva men det innebär också motgångar, som barn med en trygg anknytning, som växt upp "utanför murarna" fått tidig kunskap om. Det är ju så vi alltid fram till 60-talet låtit våra barn växa upp. Genom att delta i "livet" så fick de en kunskap om vad som väntade.

För den som vill hitta mer medicinska termer så är det bara att läsa om kortisolreglering (Sue Gerhardts bok "Kärlekens roll") och anknytning. Barn som fått en bra start i livet har, med en välfungerande anknytning, har hjärnor som byggt upp en förmåga att hantera kortisolpåslåg i form av den stress som livets "vanliga" motgångar innebär. De behöver inte åka till psykakuten bara för att de fick nej på anställningsintervjun till drömjobbet.

Det är bara att konstatera att för varje rapport som droppar in om hur dålig psykisk hälsa dagens barn och unga har, så blir det ännu tydligare vilken otroligt sjuk familjepolitik Sverige har.

Sorgligt.

Men det finns hopp. När myter ersätts av fakta så får alla föräldrar en chans över ta hänsyn till att alla barn är olika och utifrån det välja barnomsorgsalternativ. När tillräckligt många vet, när fakta inte längre förtigs och debatten blir mer nyanserad, då kan vi också få en ny, modernare och bättre familjepolitik som utgår från barnets behov.

Madeleine Lidman

Läs också:

Instängda i pedagogikens namn

(M):s familjepolitik slår hårt mot Axén Olin

Det finns ett generalfel i moderaternas familjepolitik och det är deras attityd till arbetet som hemmaförälder. Av någon anledning så ser de inte vården och omsorgen om de egna barnet som ett arbete som platsar under "arbetslinjen". En synsätt som slår hårt mot framförallt kvinnor och nu senast ut i raden av drabbade är Kristina Axén Olin.

Moderaterna är negativa till vårdnadsbidraget och vill sätta det lågt "så att inte så många ska välja det".

Men tänk om det bästa för kvinnorna vore att de fick en chans att vara hemma på heltid under barnets första tre år?

Varje graviditet tär på kroppens resurser. Amningen och den störda nattsömnen - bidrar till att kvinnor blir trötta. Och det gör inget om de inte tvingas till heltidsarbete när barnet är ett år. Varför ska vi i jämställdhetens namn inte låtsas om att män och kvinnor är olika? Det är ju ändå kvinnan som bär barnet och som ammar. Många jobbar dessutom in i det sista av sin graviditet och bara det sliter på både kropp och själ. Det här att inte få tid att fundera och mentalt ställa in sig på den omställning som ansvaret för ett nytt litet liv innebär.

Med barnen som murbräcka för jämställdhet har Kristina Axén Olin tvingats att leva ett liv så hårt att hon till slut knäcktes. Barnen har saknat sin mamma och deras dröm är att hon nu ska vara hemmaförälder istället. De vill ha tid med sin mamma.

Tänk om....
Kristina istället fått vara hemma tre år med varje barn?
Tänk om hon sedan ändå varit välkommen tillbaka till sitt arbete?
Tänk om attityden till det arbete hon utför som mamma varit så positiv att alla erfarenheter hon fått genom livet med barnen lagts till som en merit i cv:n?
Tänk om det varit accepterat inom hennes parti att barn tar tid och att barn behöver tid med sina föräldrar - att tid för familjen och en balans mellan familjeliv och arbete är det bästa. Då hade kanske familjen "varit hel" idag och hon hade kanske arbetat kvar som finansborgarråd?

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

(S) gör en "Ringholm" kring vårdnadsbidraget

Socialdemokraterna skriver gärna insändare som rör vårdnadsbidraget – insändare som är misstänkt lika varandra, vilket ger en tydlig signal om att någon högre upp har bestämt vad de lokala (s) förmågorna ska tycka och säga.

Från gräsrotsnivå så inbjuder förstås varje insändare som kritiserar att föräldrar ska få välja själva vad som är bäst för det egna barnet/barnen till ett antal följdfrågor vad de egentligen menar.

Men då stöter man genast på patrull.

Försök ställa en fråga till en socialdemokratisk politiker och du kommer snabbt att upptäcka att du inte får ett svar. Ja, ett slags svar får du men eftersom svaret dikterats från högre nivå, så blir effekterna ibland löjeväckande när svaret inte är direkt kopplat till de frågor som ställts, utan är ett mer allmänt direktiv angående hur frågor kring vårdnadsbidraget ska besvaras.

Vem minns inte Inga-Britt Ahlenius som blev rikskändis över en natt tack vara Bosse Ringholms robotliknande försök att besvara frågor genom att helt frenetiskt bara upprepa samma svar oavsett vilken fråga han fick. På en presskonferens upprepade han samma svar 20 gånger!
Se inslaget och presskonferensen på youtube: http://www.youtube.com/watch?v=xXn1l5_XlxI

Ringholmaffären är socialdemokraterna i ett nötskal! Och här på hemmaforaldrar.se så möter vi ett liknande beteende oavsett vilken (s) politiker vi kontaktar.

Den 10 mars skickade vi på Hemmaföräldrar följande mejl till Anne Krantz som tidigare i en insändare kritiserat att vårdnadsbidraget ska införas i Kristianstad. ( Se artikel i Kristianstadsbladet).

Frågor till Anne Krantz (s) ordförande i Barn- och utbildningsnämnden i Kristianstad:

I Norge tänker socialdemokraterna ta bort vårdnadsbidraget med hänvisning till att det var "fel" människor som tog ut vårdnadsbidraget nämligen en stor grupp invandrarkvinnor. Därför tänkte jag höra:

1. Vilka grupper är "rätt" i era ögon. Om en grupp utpekas som "fel" så måste det finnas en grupp som är "rätt" - vilken/vilka då?

2. Du säger att barnen i Norge som var hemma lite längre "berövades den så viktiga stimulansen av språkutveckling som den sociala och pedagogiska världen förskolan erbjuder". Har du läst på om anknytningens betydelse för barns psykiska hälsa? Tror du att den ultimata lösningen för barn från krigsområden är att separeras från föräldrarna vid ett års ålder (istället för att vara hemma till tre års ålder) och vad grundar du det antagandet på?

3. Om föräldrar till alla barn mellan 1-5 år sätter sina barn i förskolan (vilket de har rätt till) - hur kan du anse att det är billigare än att några väljer vårdnadsbidraget istället?

4. Du tycker att föräldraförsäkringen räcker för föräldrar, men alla de som bara har lägsta ersättning eller haft väldigt låg inkomst innan de fick barn - hur ska de kunna pussla och vara hemma längre? Hade det inte varit bättre om de fått tillgång till ett vårdnadsbidrag?

Tyvärr fick vi inte något svar från Anne Krantz.

Eftersom socialdemokraterna allt som oftast inte är så intresserade av att besvara frågor från vanliga människor överhuvudtaget (Se dåvarande förskoleminister Lena Hallengrens reaktion när hon fick frågor från oss) – så var vi på Hemmaföräldrar inte direkt förvånade när inte Anne Krantz heller svarade. Vi skickade ut påminnelse 1, påminnelse 2 men det var tyst som i graven.

Då skickade vi en påminnelse nummer 3 med en kopia till alla Anne Krantz kollegor i BUN (Barn- och utbildningsnämnden) och då fick vi ett svar.

Anne Krantz svarar på Hemmaföräldrars frågor den 1 april:

Hej !
Vi Socialdemokrater har tydligt tagit avstånd från vårdnadsbidraget och det har jag redovisat i min artikel därför så ser jag att jag också har svarat på dina frågor. Vi anser att föräldraförsäkringen ska byggas ut med fler dagar, först till 15 mån. Övriga ekonomiska perspektiv vad som lönar sig för familjen eller för samhället är svåra att ta på lång eller kort sikt. Jag och Socialdemokraterna menar att förskolan är det första steget i det livslånga lärandet och är därför till för barnets egen skull.
MVh
Anne Krantz

Hemmaföräldrars svar:

Hej Anne!

Du har svarat enligt det standardsvar för vårdnadsbidraget som jag gissar utgått från högre ort eftersom alla socialdemokrater svarar likadant över hela landet. Men det är inte svar på de frågor jag ställde nedan. Om du går ut i en debattartikel och uttalar dig så måste du också kunna besvara följdfrågor som kan tydliggöra vad du menar. Det har du inte gjort och jag ber dig därför igen att besvara de frågor jag ställt i mitt första mejl.

Anne Krantz svar:

Hej !
Jag har avgivit ett svar till dig och ämnar inte svar mer detaljerat på dina frågor.
Med vänlig hälsning
Anne Krantz

Så agerar socialdemokraterna maktfullkomligt och vi har mött liknande reaktioner från (s) politiker i Östra Göinge och Katrineholm. Det är naturligtvis inte acceptabelt och en rekommendation till socialdemokraterna, vars stöd hos framförallt kvinnor i stortstäderna minskar, är att de ska ta och skärpa till sig och börja öppna upp för att behandla vanliga människor mer respektfullt.

Madeleine Lidman

Läs också:

Låt föräldrarna bestämma

Socialdemokrat tycker att namninsamlingar är "mobbdemokrati"

(S) i Östra Göinge undviker att besvara frågor

Omutlig spårhund i FN

Våga prata om beteendestörningar

DN Insidan har den 10 april ett reportage om en ung kille som slår istället för att prata. Han fungerar inte alls socialt utan slår hårt på det barn som står närmast när han blir arg eller upprörd. Han klarar inte att fungera i grupp och tycker att det "känns skönt att slå andra". Ett sätt att lindra stress kanske, men också ett beteende som han måste ha lärt sig tidigt och kommit undan med.

Artikeln är en av många som berättar om barn med beteendestörningar - något som bara ökar och som skapar kaos i många skolor idag. Här berättar man om hur barn kan få hjälp att börja bete sig "mänskligt" och hur de kan bli socialt välfungerande.

Men varför vågar inte media ta upp det mest självklara - hur vi undviker att så många barn får beteendestörningar?

I en sådan här artikel saknar jag det mest självklara av allt; När började den här pojken på dagis? Hur stor var barngruppen? Hur många var anställda fanns det? Var det hög personalomsättning och många vikarier?

De första sex åren är de viktigaste - det är då vår personlighet formas. Varför är journalisterna så ängsliga och politiskt korrekta att de inte vågar se det som finns mitt framför näsan på dem.

Jag hoppas en förändring kommer mycket snart.

Madeleine Lidman

Läs också:

Artiklar om psykisk ohälsa

Medmänniska - ett viktigt uppdrag

Ibland blir det tjatigt men i bloggandet så kommer jag ofta tillbaka till vissa viktiga grundläggande punkter i det som kallas livet. En viktig sak är hur vi människor stöttar varandra.

Vi lever i ett land där staten under decennier försökt ta över många av de uppgifter som vi människor skötte själva en gång i tiden. Har vi frågor om barn så förväntas vi till exempel vända oss till Barnavårdscentralen när barnen är små, för att från ett års ålder överlåta till förskolan att vårda och fostra barnen. Vi invaggas i känslan av att allt det är gratis, nödvändigt och självklart men i själva verket så måste vi också arbeta hårt för att via skattepengar finansiera de uppgifter som staten tar över.

Priset vi får betala är högt. Många människor har inte tid med sin familj - än mindre tid har de för sina medmänniskor. Men vi människor behöver varandra - varje generation kan och ska inte alltid "behöva uppfinna hjulet" på nytt. Det finns så mycket kunskap som vi människor tar in under våra liv, som vi behöver dela med oss av till andra.

När vi bygger nätverk med andra föräldrar - när vi har tid och ork att stötta varandra i föräldraskapet och avhandla vardagens små problem, så växer vi och mycket av den ångest och oro vi kan drabbas av i livets olika situationer kan dämpas och lindras. Vi hittar problemlösningar och vi kan gå vidare.

Men hur värderar vi tid för föräldraskap - tid för att bygga nätverk kring familjen och tid för att reflektera över livet som förälder?

Som samhället är uppbyggt i dag så förväntas vi klara oss utan tiden till den här viktiga medmänskliga kontakten. Stressen och bristen på medmänskligt stöd och naturlig ångestlindring skadar människor. Men när skadan väl uppstått då finns det lyckopiller att ta och psykologer att gå till.

Vilket förstås inte heller är gratis utan bekostas av våra skattepengar.....

Vi som har valt att "downshifta" - vi som haft förmånen att kunna "downshifta" kan ge vårt lilla bidrag och dela med oss av de erfarenheter vi fått. Kanske kan det hjälpa någon. Det handlar inte om professionell hjälp, utan bara om vanlig medmänsklighet. Om att våga dela med sig av det man upplevt och det man själv lärt sig på sin levnadsstig.

Inne på Hemmaföräldrars forum finns det många medmänniskor som stöttar andra och där finns många fina guldkorn som andra föräldrar kan ta del av. Från och med nästa vecka som kommer vi att plocka ut tips från forumet och lägga ut under rubriken "Medmänniska" varvat med erfarenheter och vanliga frågor som jag själv stöter på i min roll som mamma.

Välkomna!

Madeleine Lidman

Med rädslan som följeslagare

Det finns få saker som gör mig så upprörd som när makten trampar på den lilla människan. Men egentligen så önskar jag många gånger att jag slapp sticka in huvudet i getingboet, att jag slapp dessa oändliga försök till dialog med maktfullkomliga socialdemokratiska politiker som allt som oftast inte ens orkar svara på mina (gräsrötternas frågor). Ja den lilla människans vädjan om att få ett svar varför vi inte ska få ha valfrihet - varför (s) kommuner inte inför vårdnadsbidraget.

Ofta känns det obehagligt. För min egen del så kämpar jag gärna på och utsätter min egen person, men jag har också två barn att tänka på. Rädslan finns där - ständigt - att de ska råka illa ut för att deras mamma sticker ut huvudet och ifrågasätter (s) politikernas maktfullkomlighet.

Men ändå kan jag inte svika "den lilla människan" - jag måste fortsätta kampen mot de vars direktiv fortsätter att styra hur vi får tillåtelse att leva våra liv.

I högstadiet hade vi en kille i klassen som var en ständig hackkyckling, mobbad och hårt ansatt av några killar i klassen. En dag kom jag in för tidigt från en rast och ser hur tre av mobbarna stängt in "hackkycklingen" på toaletten. De hade satt en bänk för och inifrån hördes bankningar och förtvivlade rop på hjälp.

Själv var jag liten och späd - klassens tysta och blyga.

Men den här dagen fick jag oanade krafter. Det svartnade för ögonen av ilska och jag gick fram till mobbarna och skrek åt dem att ta bort bänken och släppa ut killen. Jag tror att de blev chockade av min ilska men hur som helst så släppte de snabbt ut honom.

Sedan sa jag åt dem med lika ilsken röst att omedelbart gå och hämta mobboffrets skor som han tappat när han flydde in på toaletten. Skamset gjorde de som jag sa.

Så långt var allt frid och fröjd, men efter några dagar började ryktet gå att de här killarna blivit synnerligen kränkta av mig och att hämnd väntade. Och mycket riktigt, några dagar senare gick jag ensam i glasgången som sammanband de två skolorna och där väntade de på mig.

- Nu ska du få stryk för att du är så j-vla kaxig.

De kom emot mig tre stycken - de hade makten och jag var bara en späd, blyg tjej. Underläget, orättvisan och fegheten gjorde mig så otroligt arg. Utan att blinka så gick jag emot dem och skällde ut dem efter noter. Jag ska villigt erkänna att jag slog hårt - i ord. Jag var grymt elak och sparade inte på krutet. En av killarna började gråta och det slutade med att de backade ut från korridoren och släppte förbi mig utan att jag fått ett enda slag.

Dagen efter kom en av killarna fram till mig och sa;

- Ähee, jag tänkte bara säga att jag vet att du säkert duschar varje dag och så, men tycker du verkligen att jag luktar som en skunk?

Jag funderade en stund och sa efter visst övervägande;

- Nej, så sa jag bara för att jag blev arg.

Jag kan inte påstå att jag hanterade det hela särskilt bra - jag var elak, sa dumma saker men jag var 13 år och slogs på det sätt jag kunde. De rörde mig aldrig mer men visst fick jag pikar emellanåt av "det tuffa gänget".

Kanske har den lilla "segern" präglat mig för livet och gett mig en tro på att det goda kan segra ibland, i alla fall. Därför fortsätter jag att driva hemmaforaldrar.se - jag fortsätter min kamp för att göra hemmaförälderns röst hörd i media. Jag kämpar för att attityderna ska förändras i samhället och att hemmaförälderns arbete ska uppvärderas - att diskrimineringen ska upphöra.

Och framförallt så kämpar jag för att barnen ska få det bättre - för till syvende och sist så handlar det om att skapa ett barnvänligare samhälle som tar hänsyn till att alla barn är olika.

I dag står jag inte ensam, bakom mig finns många små gräsrötter - lika rädda och osäkra som jag - men vi kämpar på, för våra barn och för alla föräldrar som vill ha valfrihet.

Med dessa små rader vill jag tacka alla föräldrar som står bakom Hemmaföräldrar, som stöttar oss och kämpar med oss.

Glad Påsk!

Madeleine Lidman

Bättre dagismiljö behövs - inte mer pedagogik

Visst kan det vara en bra idé att höja den pedagogiska kvaliteten i förskolan - något som Alliansen presenterar ett förslag på inne på DN Debatt.

Men ..... med tanke på hur situationen ser ut i förskolan i dag så är det kanske inte prioritet ett, utan känns mer som att sätta ett färgglatt miljövänligt och anatomiskt korrekt plåster på ett illa infekterat sår.

Tyvärr är det här ett ofta återkommande problem när politiker klurar och funderar ut sina politiska skrivbordskonstruktioner utan att ha kontakt med det verkliga livet. Jag har (som representant för många föräldrar) skrivit ett antal gånger till regeringen Reinfeldt och berättat utifrån ett gräsrotsperspektiv vad som kan och absolut måste göras bättre för de små barnen som inte själva kan göra sin röst hörd. Men icke - fortfarande är det inte någon som tar de små barnens situation på allvar.

Fokus i förskolan borde först och främst ligga på att förbättra följande problemområden:

- Stora barngrupper
- Lite personal
- Buller
- Svåra och ibland dödliga smittor; tbc, mrsa, pneumokocker, streptokocker
samt andra smittor som rs-virus , hepatit A och B samt "kräksjuka"
- Personal som vantrivs och vill byta jobb på grund av arbetsmiljön/arbetssituationen
- Att det finns personal som arbetar som är pedofiler eller sexdömda
- Dagisbarn som begår sexövergrepp mot andra dagisbarn
- Barn som rymmer från dagis
- Anknytningsproblem till följd av för tidig separation
- Att förskolebarn saknar skydd i arbetsmiljölagen samt i en Lex Sarah lag

Vid en närmare studie av problematiken ovan så står det ganska klart att det sista förskolebarnen behöver är mer pedagogik - de behöver ett mycket starkare skydd och en bättre miljö i förskolan. Och föräldrarna behöver få mer kännedom om riskerna med dagis.

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

Instängda - i pedagogikens namn

En marsmorgon klockan 8.30. Är ute med hunden på morgonpromenad och vi passerar som vanligt ett dagis som har höga stängsel. Efter flera rymningar har man byggt på det tidigare höga hönsnätet med ytterligare en meter. Gården är så tråkig, det mesta är gräs och en brant backe där barnen inte kan leka. Ibland ser jag ett översiggivet barn stå och gråta ensamt vid stängslet. Idag springer några 4-5 åringar runt och slår varandra med pinnar. För några år sedan fick ett pojke en pinne rakt i ögat på det här dagiset och blev blind. Det blev inte några rubriker förstås. Här leker barnen själva utan vuxnas överinseende - och formar sina egna överlevnadsregler.

När den lilla gruppen av större barn ser mig och hunden kommer de springande till stängslet.

- Får vi klappa hunden.
- Javisst säger jag. Om ni kan få ut händerna genom hönsnätet. Jag ska försöka få honom att ställa sig lite närmare.

Hela situationen känns så absurd. Det är ju här ute i parken där jag befinner mig som det riktiga livet finns. Här finns det träd, buskar, vilda kaniner, hundar att klappa och människor i olika åldrar som man kan växla några ord med. Jag skickar några tankar till hemmabarnen men också till de barn som går hos privata dagmammor och har deltidsförskola (lekis) några timmar per dag. De är barn till engagerade föräldrar som inte hämtar barnen senare än klockan 16.30 för då stänger dagmammorna sin verksamhet. (De föräldrar som väljer alternativet privat dagmamma får acceptera konceptet att dagmammorna tycker att föräldrarna är de viktigaste personerna i barnets liv och att de därmed förväntar sig att föräldrarna ger sina barn tid).

Dagmammebarnen får hemlagad mat, de får utflykter i skogen varje vecka, de går till simhallen och åker skridskor. På vintern har de "lilla vasaloppet" i parken och ofta har de roliga fester med olika teman, när det inte är sagostund i kulturskolan eller "bara" fri lek i parken. Dagmammorna är måna om att lära barnen "gamla hederliga" lekar som "bro, bro breja", "burken", kull, eller kurragömma. När de större barnen är på lekis, så kan de hitta på mer åldersanpassade aktiviteter för de små. Barnen sover middag i vagn ute - de får sova middag för föräldrarna, där finns ingen önskan att barnen ska slockna tidigt för att mamma och pappa är trötta efter en lång arbetsdag.

Barnen på dagiset får nästan aldrig komma utanför stängslet. Jag har aldrig sett dem lämna sin gård och känner till personal som arbetat där och som berättat om varför de slutade - den gamla vanliga visan - för lite personal och för stora barngrupper. De har gjort att de inte känt att de kan stå upp för verksamheten då de inte kan erbjuda barnen en bra tillvaro.

Men föräldrarna (som inte tillbringar sina dagar där) verkar nöjda..... och nya barn skolas hela tiden in.

Många tankar snurrar i mitt huvud den här dagen när jag stannar en stund och pratar med de små bakom stängslet. Deras små barnhänder som pressas ut genom hålen i hönsnätet känner försiktigt på hundens päls. Många verkar inte ha varit i närheten av en hund, några är lite rädda och tveksamma. När jag frågor om de vet vilken ras det är så har de ingen aning, även om pudel är en vanlig ras. De verkar inte ens veta att det finns olika hundraser.

Snart måste jag gå vidare men de små är inte villiga att släppa iväg mig i första taget, de pratar och pratar i mun på varandra och jag som redan lärt mig deras namn får säga "nu får du vänta lite när Ida pratar". Helst så skulle jag vilja ta ner stängslet och släppa ut barnen i parken och låta dem gå med mig och upptäcka världen. Klappa hundar och leka i det fria.

Tyvärr är det inte upp till mig att göra det, utan dessa barn sitter där de sitter bakom sitt höga stängsel därför att deras mammor och pappor tror att de varje dag får en fantastisk pedagogik i förskolan som ska göra dem till små underverk i skolan. Kanske får de lära sig matematik och bokstäver, inte vet jag.

Men jag vet en sak och det är att den vardagspedagogik som hemmabarnen och dagmammabarnen får är guld värd. De barn som vara ute i parken och som får räkna pinnar och stenar, som får "ramsa" ole, dole doff och leka lekar i det fria, som blir sedda och bekräftade - de får en mycket bra start i livet. Och en bra start med en god kännedom om hur man beter sig ute i "det verkliga" livet är a och o inför skolstarten. Trygga, socialt välfungerande barn har mycket lättare att tillgodogöra sig kunskapen i skolan.

Madeleine Lidman

Så många problem - så få ifrågasättanden

Föräldrar som sätter sina barn i förskolan ska kunna vara trygga. Små barn kan inte i ord uttrycka sina känslor, de kan bara skrika och visa sin ångest - men det är oftast lönlöst, för föräldrar får höra från förskolepersonal och tongivande psykologer att de inte behöver bry sig om sina barns signaler - "för det går över". Ja, skriken kanske tystnar men gör såren i själen det? Och ger man dessa råd till föräldrar så måste man också vara väldigt säker på att den miljö som barnen vistas i är trygg.

Och säker kan man inte vara har det visat sig.

I SvD den 9 mars - Dålig koll av pedofiler på daghem - så visar det sig att barn är verkligt utsatta. Trots alla lagar och myndigheter (som ska övervaka barnens välfärd), så visar det sig att många förskolorna struntat i, glömt eller inte hunnit begära uttrag ur polissregistret på de vikarier som arbetar inom förskolan. Nu har Kalla fakta gjort en kontroll och visserligen inte gått igenom alla kommuner men ändå fått fram att det finns 75 dömda sexbrottslingar som arbetar med barn inom förskolan eller skolan. Dessutom hittaden man 248 som varit skäligen misstänkta för sexbrott, men som inte fällts på grund av brist på bevis, som arbetar med barn.

När vi har en så pass "tvingande" familjepolitik som med ekonomiska styrmedel och massiv propaganda försöker få alla föräldrar i samma fålla; dagis från ett års ålder och två heltidsarbetande föräldrar, så får sådant här inte förekomma.

I de allra flesta kommuner är barngrupperna dessutom alldeles för stora, vilket leder till en extrem arbetssituation för personalen med mycket sjukdomar och utbrändhet som följd. Det leder till en ständig ruljans av nya vikarier i många förskolor - varav många vikarier alltså aldrig kontrollerats.

Under hela 2000-talet har larmrapporterna om den svenska förskolan duggat tätt. Det är TBC, hepatit A, MRSA (sjukhussjukan), buller, icke-lindriga skador som ökat, psykisk ohälsa, barn som rymmer, stora barngrupper - 40 barn på 4 personal, vanvård i form av barn som får gå i samma bajsblöja hela dagen. Listan kan göras hur lång som helst - men det finns starka indikationer på att situationen i många förskolor är under all kritik.

Men ingenting händer.

Och när något nytt uppdagas så kommer det inte från myndighetshåll, föräldrahåll eller via larm från personal - det kommer via uppdrag granskning eller kalla fakta. Ett kort tag blossar diskussionen upp och feta rubriker syns i tidningarna.

Vad händer sedan?

Jo, sedan lägger sig allt igen och saker och ting fortsätter som förut. De små barnen omfattas fortfarande inte av någon arbetsmiljölag eller Lex Sarah lag,
ingen utreder om den psykiska ohälsan hos barn och ungdomar har ett samband med familjepolitiken
och Smittskyddsinstitutet anser inte att det behövs vidtas några speciella åtgärder för att skydda dagisbarnen mot nya hot som resistent tbc eller andra svåra och ibland dödliga infektioner.

Vad krävs egentligen för att det ska bli inte bara en reaktion utan en förbättring?

Jo, en mycket kraftig reaktion från föräldrarna. Om barngrupperna är för stora och det är för lite personal - samla alla föräldrar och gå upp och sätt er hos ansvarig i kommunen. Gå inte därifrån förrän de lovar att per omgående göra något åt siuationen. Skriv till regeringen och kräv att förskolebarn får skydd i en arbetsmiljölag och se till att få en handlingsplan från Smittskyddsinstitutet med en långsiktig plan för hur man ska förhindra att svåra smittor sprids bland förskolebarn.

Skydda era barn - för ingen annan lär göra det!

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

Förskolebarn saknar skydd

Vilken deprimerande läsning inne på alltombarn.se där man skriver om att dagisgrupperna blir allt större i Stockholm (men det är säkert en trend i hela landet).

Redan år 2006 hade jag en debattartikel inne i Svenska Dagbladet - Förskolebarn saknar skydd - där jag varnade för dagisbarnens situation sedan socialdemokraterna sagt nej till att de ska omfattas av en arbetsmiljölag. Det värsta är att dagisbarnen inte heller omfattas av en Lex Sarah lag - där personalen är skyldig att anmäla brister i omsorgen om barnen.

Hur tänker politikerna när man fasar ut dagmammorna i många kommuner och stoppar vårdnadsbidraget i andra? Är det ett medvetet val att det inte ska finnas några alternativ för föräldrarna om de är missnöjda med dagisgruppernas storlek?

Sedan ser man till att dessa små barn som inte kan föra sin egen talan saknar skydd, vilket gör det möjligt att öka barngrupperna hur mycket som helst. Jag tycker att det är skamligt och grymt.

Det största sveket är nog ändå när föräldrar inte protesterar utan säger lite lamt "njae, jag har inte märkt något på "lilla Stina" att barngrupperna bara blir större och större".

Jag undrar stilla om dessa föräldrar har tillbringat en hel dag med sina barn på dagis. Om inte så borde de kanske göra det innan de uttalar sig.

Madeleine Lidman

Prylar kan aldrig ersätta kärlek

Moderna föräldrar lider av tidspress. alltombarn.se skriver om dagens föräldraskap som präglas av jobbstress och köphets. Vi jobbar mer. Vi köper mer. Och ju mer vi köper desto mer måste vi jobba. Det vet Jörgen Larsson, doktorand i sociologi vid Göteborgs universitet och författare till studien ”Om föräldrars tidspress – orsaker och förändringsmöjligheter

Mitt i all tidspress av jobb och köphets finns barnen, dränkta i nya prylar - men som inget hellre vill än att ha tid med sina föräldrar.

Och vetenskapen måste ge barnen rätt. Det viktigaste för hur ett barn utvecklas och kommer att fungera i livet är anknytningen. Och för att anknytningen ska fungera hos ett barn krävs det tid - föräldratid - investerad i det dyrbaraste vi har. Sue Gerhardt skriver i sin bok Kärlekens roll - Hur känslomässig närhet formar spädbarnets hjärna;

"Spädbarnets hjärna utvecklas och formas på ett positivt eller negativt sätt beroende hur den sociala interaktionen mellan spädbarnet och dess vårdgivare ser ut. En god interaktion bidrar till att utveckla spädbarnets sociala hjärna (prefrontala cortex), vilket i sin tur möjliggör för det uppväxande barnet att utvecklas känslomässigt. En bristfällig interaktion å andra sidan kan bidra till att individen senare får problem med till exempel anorexi, drogmissbruk, personlighetsstörningar, depressioner eller ett antisocialt beteende". Läs mer >>

Kanske dagens föräldrar bara är resultatet av hur de själva blev behandlade som barn. För föräldraskap går i arv. Magnus Kihlbom skriver i "Om små barns behov och utveckling – Nyare utvecklingspsykologiska och neurobiologiska rön";

"Immunsystemets funktion hos vuxna apor (och lägre djur) beror av hur de hanterats som ungar. De som utsatts för modersdeprivation (deprivation = sämre lottade) har låga immunglobuliner men höga nivåer av stresshormonet cortisol, och omvänt har de som behandlats med ömhet och omvårdnad god hälsa och robusta immunsystem. Intressant nog går denna effekt över i den tredje generationen: de honor som behandlats ömt i späd ålder blir själva – till skillnad från de missgynnade – goda mödrar till sina späda ungar (”the grandmother effect”)." Läs mer >>

Innest inne vet alla föräldrar att en bra anknytning är viktig. Det är därför det svider i själen på de föräldrar som lämnar skrikande barn på dagis. Men eftersom vi än så länge bara har kommit så långt i landet Sverige att vi försiktigt har börjat nosa på att någonting kanske inte stämmer med hur vi behandlar våra barn - så är tiden ännu inte mogen för många föräldrar att ta till sig den här informationen. Föräldrar i dag är också invaggade i tron att de gör något bra när de lämnar bort sina barn utan att ta hänsyn till att alla barn är olika. Myten säger ju att barn måste gå på dagis för att bli sociala och duktiga i matematik. Men trots att en majoritet av alla barn gått på dagis under de senaste två decennierna visar stöket och mobbingen i skolan att det sociala samspelet inte fungerar särskilt bra och OECD Pisa undersökningen visar på svenska barns allt sämre kunskaper i matematik.

Men det finns alternativa livsstilar som det ännu talas tyst om. Mitt ibland alla heltidsarbetande föräldrar som lämnar barnen på dagis från ett års ålder, så finns det en växande grupp föräldrar som fattar ett annat beslut - hemmaföräldrarna. Och de bara längtar efter att fler ska ta chansen och stanna hemma lite längre under de första viktiga åren.

Därför är det så viktigt att föräldrar får information om att det går att stanna hemma lite längre innan de har hamnat i ekorrhjulet. För min erfarenhet är att det är innan föräldrarna har hamnat i jobbstress och köphets som de behöver information om alternativa livsstilar - väl i ekorrhjulet så åker skygglapparna på.

Madeleine Lidman

Läs också:

Göteborgsposten: Ge föräldrar tid att älska

Kerstin Bjärwalls bok - vill ha mer

BRIS - Barn vill ha mer vuxenkontakt

Även svenska barn är drabbade av stress

Dagens Nyheter är på plats på vetenskapsmötet AAAS i Boston. Och rapporterar inne på alltombarn.se;

"Barn, som växer upp i familjer där föräldrar lider av depression, drogmissbruk eller i våldsutsatta bostadsområden, riskerar att leva under ständig stress. Höga halter av stresshormoner i kroppen under lång tid kan i sin tur ge bestående skador på den växande hjärnan, enligt forskarna".

Problemet är att stress inte bara drabbar barn som lever i socialt utsatta områden i USA. Även här i Sverige utsätts små barn för extrem stress när de till exempel separeras från föräldrarna innan de är mogna för det, för att sättas i förskola. De barn som inte är klara med sin anknytning och som tvingas till dagliga traumatiska separationer - har också förhöjda halter av kortisol i hjärnan.

Miljön i förskolan i sig kan också ge upphov till stress. Myndigheten för skolutveckling berättar i sin studie "Om små barns behov och utveckling" (pdf) hur förskolebarn kan drabbas av stress samt hur det påverkar det lilla barnets hjärna.

Och i BO:s årsrapport 2007 står det;

"En annan orsak till psykisk ohälsa hos små barn är stress, vilket kan ha flera orsaker;

- tidig start i förskolan
- stora barngrupper
- låg personaltäthet
- långa dagar i förskolan
- buller

Stressen leder till psykiska och sociala besvär och yttrar sig bland annat i koncentrationssvårigheter och kan leda till kroppsliga besvär som förstoppning och andra psykosomatiska symptom".

Det räcker med att titta på hur det ser ut i dagens skolor för att se att beteendestörningarna ökat hos barn, något som även studien Attention visar.

Ska vi våga se att det finns problem med att små barns hjärnor skadas av stress även i Sverige, så bör rapporteringen utvidgas från att handla om problemområden i USA - till att även omfatta hur vi behandlar våra allra minsta i vårt eget land. Kunskapen finns, undersökningar finns - frågan är om vi är redo att ta av skygglapparna och se problemen samt ta konsekvenserna och förändra vår familjepolitik.

Idag har vi en familjepolitik som intalar föräldrar att det bästa är att sätta alla barn på dagis från ett års ålder och gå ut och arbeta heltid - trots att vi nu har kunskap som visar att det inte alltid är en lösning som passar alla barn.
Madeleine Lidman

Läs också:

Dagis kan skada ditt barn

Stor studie i USA visar att dagisbarn blir bråkigare

Dagis är skadligt för barn under tre år

Förskolebarn saknar skydd

Stress gör barn både psykiskt och fysiskt sjuka

Flickor som lider av psykisk ohälsa kan få hjärtinfarkt som vuxna

Ökning av funktionshinder som ADHD i skolan

Unga mår sämre än sina föräldrar

Strutsmentalitet hos media inför BO:s årsrapport

Vi stoppar huvudet i sanden

Svenska Dagbladet tar återigen upp problemet med stenkastning mot brandmän. Men i Sverige ligger locket fortfarande på - ingen vågar se problemet eller frågar sig vad man kan göra åt det. Däremot debatteras våra problem i andra länder.

I artikeln "De räddas revelj" (DN) - får jag veta att det skrivs böcker om Sverige och fenomenet stenkastning mot brandmän. I boken "While Europe slept" - How radical islam is destroying the west from within" av Bruce Bawer - skriver han;

"Värst är infernot i Sverige. Sverige är Europas "ground zero". I Stockholm driver muslimska ynglingar runt och "jagar ut icke-muslimer ur simhallarna". De "terroriserar skolor", "attackerar brandmän och ambulanser". Den populäraste t-shirten bland dem bär texten "2030: då tar vi över".

Arkitekten bakom detta helvete är Sveriges politiska etablissemang. Sverige beskrivs inte som en enpartistat men väl som en enidéstat där kryperi för islam regerar. Sålunda lider nu svenskarna under en växande muslimsk befolkning som är "oproportionerligt våldsbenägen", som gjort mordfrekvensen "dubbelt så hög i Sverige som i USA" och som är allra galnast i Malmö: där är "våldtäktsfrekvensen fem eller sex gånger högre än i Köpenhamn och barnvåldtäkterna har fördubblats på tio år".

Det är hög tid att ta en seriös debatt när andra länder debatterar våra problem - men vi fortfarande inte vågar. Det finns många faror med att inte våga ta debatten och därmed överlåta till andra (som Bruce Bawer) bestämma vad som egentligen är problemet. Vi har definitivt ett allvarligt problem när det blivit vardag att brandmän råkar ut för anlagda bränder bara för att lockas till ett område, där de sedan blir utsatta för stenkastning. Då är det inte läge att tiga och svamla fram en massa "korrekta åsikter", eller lägga locket på.

En sak har Bruce Bawer helt rätt i - Sverige är en enidéstat. Här bestämmer politikerna hur vi ska leva våra liv (efter en idé) och hur vi ska lösa de problem som uppstår (en idé som alltid utgår från politikerna, inte från gräsrötterna).

När det gäller stenkastningsproblemet så mässar det politiska etablissemanget hela tiden om att det handlar om utanförskap - elaka svenskar utesluter vissa - och därför hämnas de och slår tillbaka. Allt som sker beror alltså på att de här människorna tar ut sin rättmätiga hämnd.

Tyvärr men jag tror inte att den inställningen löser några som helst problem. Men jag tror att det finns många människor som idag tystas ner som har bra och konstruktiva lösningar på hur vi ska komma tillrätta med problemen. Människor som arbetar och verkar i de här miljöerna där problem med stenkastning finns.

Det känns som om det är dags att släppa fram dem nu.

Madeleine Lidman

Tid med barnen är guld värt

 

Det är en bra investering att ge barnen tid. Inne på alltombarn.se läser jag om en ny undersökning från USA, där det står om hur viktigt det är att lyssna på barnet, för att de ska utveckla en förmåga som till exempel problemlösning.

Det finns många undersökningar om barn från USA, Kanada och Storbritannien - men de allra flesta får svenska föräldrar inte läsa då de aldrig publiceras i våra svenska tidningar. Majoriteten fastnar nämligen vårt svenska "filter" som syftar till att sortera bort alla undersökningar om barn som stick i stäv med myten att barn bara behöver kvalitetstid inte kvantitetstid. Allt för att vår svenska modell för hur barn får växa upp inte ska ifrågasättas.

Svensk familjepolitik bygger nämligen på standardlösningen - barnet i förskolan från ett års ålder och två heltidsarbetande föräldrar. Någonstans där emellan middag och läggning ska svenska föräldrar spendera i bästa fall en timmes "kvalitetstid" med sina barn.

Hittar man en annan lösning och blir till exempel hemmaförälder är man ojämlik och otrendig.

Alla bloggar som får utrymme skrivs av "trendiga" mammor som följt standardlösningen till punkt och pricka och som dissar alla "ocoola" mammor som investerar tid i sina barn. (Läs Bitterfittan om ni undrar vad jag menar). Nej, det gäller att prata om hur äckligt det är med bajsblöjor och hur pinsamt löjligt livet blir med barn i det grå tråkiga vardagsträsket. Kiss, bajs, prutt, kräk ska det handla om. Eller hur tjock man blivit efter graviditeten, hå hå ja ja.

Ibland känns dessa bloggar som man är förflyttad till tunnelbanan och tvingad att sitta och höra några tonårstjejer med sitt; "åh, då ba och jag ba". Men här blir det "Åh, då ba - blöjan lukta liksom inte gott längre, ska det va så här ba". Men snacket kommer inte från några tonårstjejer det kommer från några "mediacoola" mammor i 30-årsåldern.

Men barn behöver inte föräldrar som försöker klamra sig fast vid sitt tonårsbeteende och som tror att allt kretsar runt dem. Barn behöver föräldrar som ger dem tid, som ger dem ett hem, trygghet, närhet, kärlek, god omsorg, god anknytning och bekräftelse. Barn behöver föräldrar som lägger undan mobilen och som lyssnar på vad de har att säga. Barn behöver föräldrar som är vuxna och som beter sig vuxet. Det tar tid för en familj att växa fram och för ett nätverk att bildas runt varje lilla familj. Ett nätverk som knyter ihop familjen med olika generationer, vänner och som för generationers kunskap vidare till de nya små medlemmarna.

Så tyvärr men det är inte coolt att skita i sin egna barn eller att inte ge dem det de önskar sig mest av allt - tid med sina föräldrar. Om någon nu skulle tro att jag hittar på och att barn mest av allt önskar sig häftiga dyra prylar och utlandsresor flera gånger om året, så gå in och läs på BRIS.

För barnens skull så hoppas jag verkligen att fler undersökningar kommer till föräldrars kännedom - så att de förstår hur viktiga de är för sina barn. Det är absolut dags att slopa "filtret" och släppa fram all fakta.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Bättre betyg med mamma hemma

Mammans utbildningsnivå påverkar matematikkunskaperna

Vi måste återta föräldraansvaret

Är "stureplansprofilernas" föräldrar nöjda med sin insats

Tidspress ger ledsna och otrygga barn

Långa arbetsveckor och hög konsumtion jagar föräldrar

Kärleken till en mor

Du sviker barnen Malin Alfvén

Foto: Shawn Econo (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Nu känns det som om måttet är rågat - i flera år har "föräldrapsykologen" Malin Alfvén flitigt anlitats av media när det ska skrivas om barn.

Varför?

Jo, för hon säger det som heltidsarbetande föräldrar med barn på dagis vill höra. Mitt intryck är att hon ofta uttrycker sig i stil med:

- Gå och handla innan du hämtar ditt barn, 10 timmar eller 11 timmar på dagis gör ingen skillnad, huvudsaken är att du mår bra, då mår ditt barn bra. Och att handla med en trött unge är inte bra för någon.

- Ta lite egentid efter jobbet. Sitt i lugn och ro och ta en fika innan du hämtar. Din ettåring har det säkert skitkul på dagis och du blir en gladare och nöjdare förälder om du får tid för dig själv.

- Gallskriker ditt barn vid lämning och klamrar sig fast vid dig? Bara gå. Din unge ska inte kontrollera dig, det är du som bestämmer. Om du mår bra, så mår ditt barn bra. Ungen slutar skrika när du kommer utanför dörren.

- När syskonet kommer, fortsätt att lämna in barnet på dagis. Där är inte allt upp och ner.

Men för den som vill ha mer objektiv information som utgår från barnets behov (ni vet barnet, den där lilla krabaten som till skillnad från sina föräldrar har svårt att göra sin röst hörd, som har svårt att själv påverka eller förändra sin situation) - så kan man istället säga:

Naturligtvis gör tiden på dagis skillnad. Vilken förälder förstår inte egentligen innerst inne att det måste vara jobbigt för en ettåring att vara många långa timmar på dagis i en stor barngrupp med hög ljudvolym? Och hur ska barn lära sig att vara med i vardagen om de aldrig får följa med och handla? Hur ska en förälder lära sig hur man hanterar en trilskande tvååring i en mataffär om man aldrig ens försöker?

Barnen är längre tid på dagis än föräldrarna är på jobbet. Varför ska föräldern som har kortare arbetstid få lite egentid efter sina färre timmar på jobbet. Det är ju barnet som efter en hel dag i en extremt stor grupp behöver egentid - med sina föräldrar.

Det är en stor omställning för ett barn att få syskon - och en stor omställning för familjen som helhet. Det är nu som familjen ska byggas på allvar och inkludera en familjemedlem till. Och hur gör man det bäst om inte genom att tillbringa tid tillsammans. Tvärtemot Malins råd så tycker jag att syskon ska få en chans att växa upp tillsammans. Visst kan det äldre barn ha en aktivitet några timmar i veckan varje dag (max tre timmar per dag från tre års ålder), när allting satt sig där hemma. Men absolut inte innan. Det äldre syskonet kan känna sig undanskuffat och agerar man fel i början så får man problem med syskonsvartsjuka och rivalitet under resten av barnens uppväxt.

Alla barn är olika och om ett barn inte är moget ännu för en separation och ändå tvingas till uppslitande avsked varje dag - kan nog vem som helst förstå att det ger ärr i själen. Men föräldrar manas till att ignorera sin magkänsla. Många känner av hela sitt hjärta att barnet behöver dem, men uppmuntras i jämställdhetens namn att strunta i barnet ändå. Jämlikhet i Sverige är att ingen tar hänsyn till barnets behov.

Om Malin har rätt i att barn inte behöver tid med sina föräldrar - så borde vårt samhälle vara befolkat av en massa välmående socialt kompetenta barn som är bäst i världen i matematik.

Tyvärr så talar alla undersökningar om något annat. Den psykiska och fysiska ohälsan bara ökar. Skolan präglas av stök, mobbing och antalet barn med diagnoser och beteendestörningar bara ökar.

Här har media ett stort ansvar. Är det inte dags att släppa fram lite fler aktörer som kan få uttala sig om vad barn behöver? Senast i dag läste jag igen att självmorden bland unga kvinnor i åldern 15-24 år bara ökar. Lite panikartat börjar det talas om att föräldradagar ska kunna sparas till barnen är tonåringar. Alla letar febrilt efter lösningar när problemen redan uppstått.

Men med seriös obejktiv information från media (och politiker), så kan föräldrar få den information de behöver för att fatta rätt beslut utifrån det egna barnets behov, redan när de är små. Då arbetar man förebyggande och sparar både i lidande för barnen och i pengar för samhället.

Madeleine Lidman

Läs också:

Föräldrar som brister i sitt uppdrag
En förskollärare berättar

"En fika innan hämtningen kan göra dig gladare"

Fler unga försöker ta sitt liv

Barnens desperata jakt på bekräftelse - ungdomar viker ut sig som aldrig förr

Svenska barn allt sämre i matematik

Våldsbrotten fortsätter öka

"Vi måste återta föräldraansvaret"

Blind feminism har skadat våra barn (pdf)
Artiklar om psykisk ohälsa

Berätta sanningen för föräldrarna

Inne på allombarn.se läser jag om hur lille Alex 1 år dog i en synnerligen vanligt förekommande dagissmitta - pneumokocker. Det gör mig så sorgsen att se vilket kort liv den här lilla krabaten fick - han och många andra som dör varje år i samma dagissmitta.

Vi vuxna har ett ansvar att skydda och ta hand om våra minsta i samhället. Om inte vi gör det, vem ska göra det då? Men föräldrar idag får inte veta att det finns många risker med att sätta små barn på dagis. De vet inte att ett barn som inte är moget för en separation, men ändå tvingas ifrån föräldrarna kan drabbas av anknytningsproblem - med psykisk ohälsa som följd.

De vet inte heller att det finns enormt många risker med att placera många små barn, som ännu inte har utvecklat ett fungerande immunförsvar, tätt, tätt tillsammans på en liten yta. De drabbas av ständiga infektioner som kräver många antibiotika kurer, med allt vad det leder till av problem.

Först när barnet är 3 år, så fungerar immunförsvaret bättre och det är också då som de allra flesta barn är mogna för att separeras från hemmet och föräldrarna. Två mycket viktiga faktorer som alla föräldrar borde känna till och som borde styra hur familjepolitiken är utformad.

Men i Sverige har vi inte utformat familjepolitiken efter barnens bästa - i Sverige tror vi att vi gör något bra när använder barnen som murbräcka för jämställdhet. Och därmed kommer vi heller aldrig tillrätta med de orättvisor som kvinnor faktiskt drabbas av många gånger. Läs mer under "så ser samhället ut idag".

Värst drabbas ändå barnen av dagens familjepolitik och här har politikerna och media en viktig uppgift. Fakta finns hur små barn drabbas av dagissmittor och hur farligt det är med alla dessa sjukdomar som frodas i dagismiljön. Det finns också mängder av undersökningar i länder som Kanada, England och USA som visar på att dagis för barn under 3 år inte alltid är så bra.

Frågan är nu bara om de som har till uppgift att se till att föräldrar får korrekt, objektiv och saklig information om riskerna med dagis, tänker ta sin uppgift på allvar och se till att alla föräldrar i Sverige får den information de behöver innan de fattar beslut om vilken barnomsorg de ska välja till sina barn och vid vilken ålder.

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

Läs också:

Vanliga dagissmittor
Mulitresistenta pneumokocker upptäckta i USA
Vaccination skulle rädda liv
SMI rekommenderar vaccination mot pneumokocker