Anorexia är vanligare hos barn vars föräldrar är akademiker. Studien som presenteras i SvD ger inte något svar på varför det är så och naturligtvis är det känsligt att diskutera frågan.
Anorexia nervosa antas vara den psykiska sjukdom som har allra högsta dödligheten i procent, cirka 10%-20% av alla som någonsin insjuknar avlider förr eller senare - antingen av sjukdomen i sig, eller av något indirekt relaterat till sjukdomen (till exempel självmord på grund av depression). Hos de med den kroniska formen av sjukdomen blir livslängden förkortad på grund av det stora slitage kroppen utsatts för. (Källa Wikipedia).
Den psykiska ohälsan hos barn och ungdomar bara ökar. Sven Bremberg (ensamutredare) på Folkhälsoinstitutet tror att det beror på att små barn och ungdomar är oroliga för om de ska få ett jobb eller inte. Hans teser och idéer har stor genomslagskraft eftersom han arbetar på FOLKHÄLSOINSTITUTET.
Föräldrar med lite sunt förnuft och erfarenhet av barn, köper naturligtvis inte att Sven Brembergs slutsatser skulle vara en sanning. Det finns säkert en och annan ungdom som är orolig för att inte få ett arbete men därtill att de skulle börja skära sig i armarna eller drabbas av depression är steget långt. Och varför skulle en 2-åring, 5-åring eller 12-åring drabbas av psykisk ohälsa på grund rädslan att inte få ett jobb? Den psykiska ohälsan i Sverige kryper nämligen allt längre ned i åldrarna och det finns undersökningar som ger en fingervisning om vad det kan bero på. (http://www.politikerbloggen.se/2009/03/09/14158/)
Men eftersom det inte är "rätt" information som många politiker och media vill ha i dagsläget så blir det locket på. Det är inte bra för så länge vi stoppar huvudet i sanden och inte vågar se att många barn mår mycket dåligt psykiskt - så kan vi inte göra något åt det och något måste vi göra.
Det är naturligtvis svårt att spekulera i varför det finns en överrepresentation av akademikerbarn som drabbas av psykisk ohälsa i form anorexia. Men min mammakänsla säger mig att det kan bero på att det är barn från högpresterande familjer. Kraven är höga på barnen men i de familjer där barnen blir sjuka kanske tiden med barnen saknas. Barn behöver villkorslös närhet, kärlek, omsorg och framförallt tid med sina föräldrar.
De här barnen känner tidigt vad de måste prestera och när kraven ökar, utan att föräldrarna finns där och stöttar och hjälper barnen att reflektera, försöker de skaffa sig kontroll över något i livet och det blir maten. Dessutom lär de garanterat få mycket uppmärksamhet när de börjar matvägra. Om föräldrarna haft fullt upp med jobb och alla andra åtaganden innan, så vänds plötsligt uppmärksamheten mot barnet med anorexia.
Naturligtvis finns det en mängd orsaker till att barn drabbas av anorexia och jag vet att det är känsligt att lägga fram teorier om vad det kan bero på, men som vanligt med de problem vi har i samhället så tycker jag ändå att det är viktigt att debattera och våga föra fram även känsliga frågor.
Nu är svenska barn inte bara drabbade av psykisk ohälsa i form av anorexia. Världshälsoorganisationen, WHO, konstaterade nyligen att svenska tonåringars självskattade psykiska hälsa är sämst i Norden, därtill sämre än många ungdomars i övriga Europa. Det tar sig uttryck på många sätt, exempelvis:
* Ökande sömnbrist och insomningsproblem.
* Ökat sexuellt riskbeteende.
* Krav på ständig tillgänglighet på mobilen och datorn.
* Oro och komplex inför den egna kroppen.
* Epidemiska utbrott av anorexi, självskadebeteende och aggressivitet.
På faktorer som påverkar i de länder där ungdomar enligt egen uppgift mår bäst (Holland, Spanien och Grekland) framkom följande:
På frågan om föräldrarna tillbringade tid med att bara prata med barnen flera gånger i veckan, svarade drygt 50 procent av de svenska barnen ja, i jämförelse med 70 procent av de holländska. De grekiska läkarna å sin sida hänförde de grekiska barnens goda psykiska hälsa till starka familjeband, sammanhållning och religion. (Se hela artikeln: http://www.varldenidag.se/index.php?option=com_content&task=view&id=4038&Itemid=28)
Larmrapport efter larmrapport har haglat över oss om barn och ungdomars ständigt ökande psykiska ohälsa. Är det för mycket begärt att vi börjar ta tag i problemen och börjar arbeta förebyggande? Nu har vi testat att låta barnen växa upp enligt modellen två heltidsarbetande föräldrar och barnen på dagis från 1 års ålder. Det verkar inte fungera särskilt bra. Varför då inte ta och pröva att göra det möjligt att "downshifta" under småbarnsåren för de föräldrar som vill ge sina barn tid? Snart är det val igen - vilket parti vågar då på allvar ställa upp för familjerna och stärka deras ytterst svaga ställning i vårt land?
Det partiet får i alla fall min röst.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Läs också:
"Konservativa väljare kan göra KD till ett stort parti"
Lätt som en plätt om man vågar se
Nwt.se - Återupprätta familjen i samhället
5 frågor - varför mår unga sämre
Allt fler kvinnor får borderline
Kanske gör en ny chef Folkhälsoinstitutet mer seriöst
Dramatisk ökning av psykisk ohälsa hos unga kvinnor
Allt fler unga kvinnor skär sig
Med kunskapen finns hoppet - hoppet om en bättre uppväxt
Ett av fem barn lider av återkommande smärta
Fler unga försöker ta sitt liv
BO:s årsrapport - den psykiska ohälsan hos små barn ökar
Peter Währborg - Stress gör barn både psykiskt och fysiskt sjuka
söndag, juli 26, 2009
onsdag, juli 15, 2009
Äntligen något vettigt om jämställdhet
Som hemmaförälder och mamma så har jag fått stånga pannan blodig för att hävda att jag inte är en loser, bara för att det var jag som valde att stanna hemma längre när barnen var små. Jag valde det för att jag ville, för att jag ammade mina barn och för att min kropp var sliten efter två graviditeter, havandeskapsförgiftning och en liten njurskada. För att min magkänsla sa mig att det här var den bästa lösningen.
I Sydsvenskan finns det fler som börjar reagera mot likriktningsfeministernas krav om att försöka "sudda ut" alla olikheter mellan könen. "Om tvånget att män och kvinnor ska fås att göra liknande yrkesval samt dela exakt lika på föräldraledigheten, och flickor och pojkar skall fås att leka på samma sätt i förskolan".
9 av 10 s0m arbetar inom vård och omsorg är kvinnor - de väljer själva det yrket. Men när jag väljer samma yrke, fastän det handlar om mina egna barn -då väljer jag fel för att jag är kvinna. Kvinnor får inte välja att stanna hemma längre med sina barn, då är de ojämställda och förtjänar att straffas hårt av samhället.
En ny trend hos journalister, som vill använda barnen som murbräcka för jämställdhet, är att vi kvinnor helst inte ska amma heller, för då "utesluter vi mannen ur barnets liv den första tiden".
Det är så dumt så man häpnar.
Det handlar ju om tillsammans - tillsammans hjälps vi föräldrar åt. När mamman ammat och pappan är hemma, så får han mer än gärna ta den lilla knodden och ägna sig åt sitt lilla barn. Pappor kan inte amma, men det finns faktiskt en mängd andra saker de kan göra.
De som skriker högst och mest att vi kvinnor, som väljer tid med våra barn, är ojämställda och korkade är de som vill se oss lida allra mest. Vi hemmamammor ser ingen kvinnofälla - bara det fria valet - och därför måste de se till av vi får vårt straff - att den kvinnofälla de tjatar om blir verklighet. Vi ska få sämre pension, det ska vara omöjligt för oss att komma tillbaka till arbetslivet och en fortsatt/ny karriär, vi ska ständigt påminnas om vilka losers vi är i media, så att inte någon kommer på tanken att behandla oss annorlunda och som grädde på moset så serverar de ständigt myten att våra barn blir sämre i skolan och socialt inkompetenta.
Ändå fortsätter många av oss att följa den där magkänslan och välja annat än standarslösningen med dagis från ett år och två heltidsarbetande föräldrar. En del försöker stanna hemma längre och låta barnen börja i förskola efter 3 års ålder, för att sedan ha korta dagar. Många väljer dagmamma istället för dagis, tvåfamiljsystem eller att bli hemmaförälder på heltid.
Vi är helt enkelt en stor grupp människor som inte ser millimeterrättvisa som ett måste, som istället ser att vi män och kvinnor kan komplettera varandra, att vi är olika men att det finns många fördelar med det. Olikheter är faktiskt inte något problem - problemet är alla millimetersfeminister och vänstersympatisörer som vill försöka tvinga oss att leva som de vill.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Läs också:
Dags att släppa fram hemmaföräldrarna
Timesonline: I should have ditched feminism for love, children and baking
Nu kommer vi med något nytt
Betala mammor för att vara hemma - uppmaning från brittisk tankesmedja
Det är svårt att vara mamma i Sverige
Sluta diskriminera föräldralediga
The Guardian: Bakom barnklyftan ligger en kultur av föräldraförakt
Den "nya kvinnan" är en hemmamamma
Låt kvinnor välja själva - utan pekpinnar
Blind feminism har skadat våra barn
Låt inte "bitter-fittorna" styra dig
"Arbetslinjen" garanterar inte en plats för kvinnorna i arbetslivet
I Sydsvenskan finns det fler som börjar reagera mot likriktningsfeministernas krav om att försöka "sudda ut" alla olikheter mellan könen. "Om tvånget att män och kvinnor ska fås att göra liknande yrkesval samt dela exakt lika på föräldraledigheten, och flickor och pojkar skall fås att leka på samma sätt i förskolan".
9 av 10 s0m arbetar inom vård och omsorg är kvinnor - de väljer själva det yrket. Men när jag väljer samma yrke, fastän det handlar om mina egna barn -då väljer jag fel för att jag är kvinna. Kvinnor får inte välja att stanna hemma längre med sina barn, då är de ojämställda och förtjänar att straffas hårt av samhället.
En ny trend hos journalister, som vill använda barnen som murbräcka för jämställdhet, är att vi kvinnor helst inte ska amma heller, för då "utesluter vi mannen ur barnets liv den första tiden".
Det är så dumt så man häpnar.
Det handlar ju om tillsammans - tillsammans hjälps vi föräldrar åt. När mamman ammat och pappan är hemma, så får han mer än gärna ta den lilla knodden och ägna sig åt sitt lilla barn. Pappor kan inte amma, men det finns faktiskt en mängd andra saker de kan göra.
De som skriker högst och mest att vi kvinnor, som väljer tid med våra barn, är ojämställda och korkade är de som vill se oss lida allra mest. Vi hemmamammor ser ingen kvinnofälla - bara det fria valet - och därför måste de se till av vi får vårt straff - att den kvinnofälla de tjatar om blir verklighet. Vi ska få sämre pension, det ska vara omöjligt för oss att komma tillbaka till arbetslivet och en fortsatt/ny karriär, vi ska ständigt påminnas om vilka losers vi är i media, så att inte någon kommer på tanken att behandla oss annorlunda och som grädde på moset så serverar de ständigt myten att våra barn blir sämre i skolan och socialt inkompetenta.
Ändå fortsätter många av oss att följa den där magkänslan och välja annat än standarslösningen med dagis från ett år och två heltidsarbetande föräldrar. En del försöker stanna hemma längre och låta barnen börja i förskola efter 3 års ålder, för att sedan ha korta dagar. Många väljer dagmamma istället för dagis, tvåfamiljsystem eller att bli hemmaförälder på heltid.
Vi är helt enkelt en stor grupp människor som inte ser millimeterrättvisa som ett måste, som istället ser att vi män och kvinnor kan komplettera varandra, att vi är olika men att det finns många fördelar med det. Olikheter är faktiskt inte något problem - problemet är alla millimetersfeminister och vänstersympatisörer som vill försöka tvinga oss att leva som de vill.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Läs också:
Dags att släppa fram hemmaföräldrarna
Timesonline: I should have ditched feminism for love, children and baking
Nu kommer vi med något nytt
Betala mammor för att vara hemma - uppmaning från brittisk tankesmedja
Det är svårt att vara mamma i Sverige
Sluta diskriminera föräldralediga
The Guardian: Bakom barnklyftan ligger en kultur av föräldraförakt
Den "nya kvinnan" är en hemmamamma
Låt kvinnor välja själva - utan pekpinnar
Blind feminism har skadat våra barn
Låt inte "bitter-fittorna" styra dig
"Arbetslinjen" garanterar inte en plats för kvinnorna i arbetslivet
lördag, juli 11, 2009
Vi "föder själen" med den kärlek och omtanke vi får
Vi får mat på bordet genom lönearbete och vi "föder själen" men den omtanke och kärlek vi får av våra medmänniskor. Båda bitarna är lika viktiga för att vi ska må bra, för att vi ska orka leva och se någon mening med livet. På nätet läser jag Isobel Hadley-Kamptz krönika "arbetslinjen är dum" och ser att hon är en av de journalister som faktiskt ser att något är fel med dagens system. Än så länge så skummar hon bara lite på ytan men hon börjar ändå skönja en viktig bit som vi glömt bort i dagens samhälle - allt kan inte köpas för pengar.
Kan vi leja bort kärlek, närhet och god omsorg till en liten 1-åring? Är det rimligt att tro att alla 1-åringar mår bra av att gå 10 timmar på dagis (eller mer) för att sedan få maximalt en timme innan läggdags i närvaro av en förälder som lagar mat och gör alla "måsten". Är det bättre för ett barn att tillbringa hela sommaren på dagis för att mamma och pappa ska få lite egentid och ha tid att renovera villan och umgås lite med sina vänner och få lite ledigt, utan barn. Är det rimligt att tro att det är vad barnet vill med motiveringen att "barnet har det ju mycket bättre på dagis, med sina kompisar och alla roliga saker de får göra"?
Jag tror inte att man kan leja bort sin föräldraroll helt - jag tror att man måste hitta en balans och den saknar vi i dagens samhälle, vilket den ständiga ökningen av den psykiska ohälsan hos barn tyder på. Vem tror att en 12-åring som skär sig i armarna gör det för att hon är orolig för att hon inte ska få ett jobb (Sven Brembergs, Folkhälsoinstitutets, tolkning) och vem tror att hon gör det därför att hon inte känner att hon är sedd, älskad, bekräftad och trygg? Själva grunden för att vi ska vilja leva - själva grunden för att vi ska orka leva.
Lönearbete och obetalt arbete - så defininerar vi arbete och värderar människors insats och vad som ska stå i en meritförteckning. Ändå har en engelsk undersökning värderat en hemmaförälders arbete till 380 000 kronor om året. Jag om någon vet att mitt arbete som hemmaförälder eller det obetalda arbete jag utfört i snart ett decennium, för att göra hemmaföräldrarnas röst hörd - inte är värt ett ruttet lingon i en cv.
Men ändå fortsätter jag.
Varför?
Prova att se in i ett barns ögon, in i det djupaste oändligaste och se vår historia och vår framtid. Där är svaret. För barnen och för föräldrarna - för valfriheten och rättvisan. För att barnen tror att jag som vuxen ska skydda dem och kämpa för dem.
Därför.
För att någon tror på mig, hoppas och förväntar sig att jag ska åstadkomma en förändring till något bättre. Till ett samhälle med ökad valfrihet och en tro på att människor vet bäst själva - när de får och tillåts följa sin magkänsla. Ett samhälle där inte bara det traditionella lönearbetet värderas utan också den insats vi gör för våra medmänniskor.
Vi har ännu långt kvar dit men någonting är på väg att hända. Debatten börjar bli pyttlite mer nyanserad och jag ser en ökad medvetenhet hos en del av dagens föräldrar - de vet att de är viktiga för sina barn och de vill och försöker ge barnen tid.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Läs också:
Nina Björk - Vi är på helt fel spår
Dilba Demirbag-Sten: Hur bra är förskolan för barnen egentligen?
Bejaka föräldrars magkänsla
Ökad medvetenhet hos föräldrar - debatt på Familjeliv
Kan vi leja bort kärlek, närhet och god omsorg till en liten 1-åring? Är det rimligt att tro att alla 1-åringar mår bra av att gå 10 timmar på dagis (eller mer) för att sedan få maximalt en timme innan läggdags i närvaro av en förälder som lagar mat och gör alla "måsten". Är det bättre för ett barn att tillbringa hela sommaren på dagis för att mamma och pappa ska få lite egentid och ha tid att renovera villan och umgås lite med sina vänner och få lite ledigt, utan barn. Är det rimligt att tro att det är vad barnet vill med motiveringen att "barnet har det ju mycket bättre på dagis, med sina kompisar och alla roliga saker de får göra"?
Jag tror inte att man kan leja bort sin föräldraroll helt - jag tror att man måste hitta en balans och den saknar vi i dagens samhälle, vilket den ständiga ökningen av den psykiska ohälsan hos barn tyder på. Vem tror att en 12-åring som skär sig i armarna gör det för att hon är orolig för att hon inte ska få ett jobb (Sven Brembergs, Folkhälsoinstitutets, tolkning) och vem tror att hon gör det därför att hon inte känner att hon är sedd, älskad, bekräftad och trygg? Själva grunden för att vi ska vilja leva - själva grunden för att vi ska orka leva.
Lönearbete och obetalt arbete - så defininerar vi arbete och värderar människors insats och vad som ska stå i en meritförteckning. Ändå har en engelsk undersökning värderat en hemmaförälders arbete till 380 000 kronor om året. Jag om någon vet att mitt arbete som hemmaförälder eller det obetalda arbete jag utfört i snart ett decennium, för att göra hemmaföräldrarnas röst hörd - inte är värt ett ruttet lingon i en cv.
Men ändå fortsätter jag.
Varför?
Prova att se in i ett barns ögon, in i det djupaste oändligaste och se vår historia och vår framtid. Där är svaret. För barnen och för föräldrarna - för valfriheten och rättvisan. För att barnen tror att jag som vuxen ska skydda dem och kämpa för dem.
Därför.
För att någon tror på mig, hoppas och förväntar sig att jag ska åstadkomma en förändring till något bättre. Till ett samhälle med ökad valfrihet och en tro på att människor vet bäst själva - när de får och tillåts följa sin magkänsla. Ett samhälle där inte bara det traditionella lönearbetet värderas utan också den insats vi gör för våra medmänniskor.
Vi har ännu långt kvar dit men någonting är på väg att hända. Debatten börjar bli pyttlite mer nyanserad och jag ser en ökad medvetenhet hos en del av dagens föräldrar - de vet att de är viktiga för sina barn och de vill och försöker ge barnen tid.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Läs också:
Nina Björk - Vi är på helt fel spår
Dilba Demirbag-Sten: Hur bra är förskolan för barnen egentligen?
Bejaka föräldrars magkänsla
Ökad medvetenhet hos föräldrar - debatt på Familjeliv
måndag, juli 06, 2009
Kärnfamiljen är inte den enda som räknas
Jag gillar FN:s familjedag. Vi är så rotlösa, traditionslösa och historielösa i Sverige att jag varmt uppskattar alla små högtidsdagar. Glatt tipsade jag därför runt om att FN:s familjedag skulle firas i Kungsträdgården nu i maj - och fick sedan veta att en och annan surt kommenterat något i stil med "varför tipsa om sånt där som handlar om familjer".
Nu var det ju inte något som någon sa direkt till mig - och det är så synd, men därför skriver jag lite här istället. En sådan kommentar måste väl ändå bottna i en känsla av att det är kärnfamiljen som hyllas och kärnfamiljen som gäller eller betyder något.
Det är i alla fall inte min poäng.
I den Lidmanska familjen är vi släktkära. Vi gillar att umgås och skoja och prata gamla minnen. Men jag är skilsmässobarn och det finns väl ingen som kan säga att det är särskilt kul. Men frågan är väl hur mina föräldrar så småningom hanterade sin skilsmässa och jag kan inte annat än säga att det gjorde de bra. De fortsatte att vara vänner och umgås ofta, även deras respektive kom in i "vår familj" och blev en del av den.
Hon bara skakade på huvudet och fnös. När min minsta syster föddes ganska snart efter min lillebror, hann jag precis hem till pappa och hans fru (för att passa lillbrorsan när de skulle till BB) och hörde hur lillasystern kom till världen i badrummet. Det gick fort och blev därefter färd i ambulans till sjukhuset för mor och barn. (Pappa fick köra efter i bil).
De närmaste åren därefter passade jag min lillebror så ofta jag kunde och han kom och ofta och sov över hos mig några helger då och då. Ibland så sov båda småsyskonen över och jag var ofta barnvakt.
Min kära mor tyckte också att det var spännande och de små skämdes bort med presenter även från henne. Lillasystern har också bott över hos mamma med en kompis när hon blev äldre.
Familj för mig behöver inte vara kärnfamilj. Ibland blir det så av många orsaker att människor går skilda vägar. Jag tror inte att det är ett lätt beslut och jag tror att det viktiga när man väl är där är hur man går vidare. Barnens väl och ve måste komma först. Konflikter måste läggas åt sidan och föräldrar måste kämpa för att hålla kontakten och ändå vara en familj om än så att man bor på olika håll. Ibland går det inte, vilket gör att det inte finns någon mall för hur många vuxna det finns kring ett barn för att det ska vara en familj (som jag ser det).
Nej, jag förstår inte de som blir upprörda och tror att det bara är kärnfamiljen som räknas. Vi människor behöver varandra och min familj är stor. Till den "familjen" räknar jag också mina nära vänner med barn. Vi som träffas och har våra traditioner, vi som umgås och ger våra barn ett stort nätverk.
Idag är det syrran och jag som försöker hålla den Lidmanska traditionerna levande. Men jag tänker fortfarande med värme tillbaka på våra mysiga träffar hos pappas bror Gösta och hans fru Inga-Maj på Vikingshill, där vi ofta fick höra om "storkusinernas" senaste bravader eller i all oändlighet lyssna på de Lidmanska fablerna kring släktens "stordåd". (Fablernas värld kallade min kära mor de historierna med det gjorde de inte mindre spännande). Det gjorde att jag kände samhörighet men också trygghet - trygghet att tillhöra en stor familj. En trygghet som också bar och bär mig på livets väg.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Nu var det ju inte något som någon sa direkt till mig - och det är så synd, men därför skriver jag lite här istället. En sådan kommentar måste väl ändå bottna i en känsla av att det är kärnfamiljen som hyllas och kärnfamiljen som gäller eller betyder något.
Det är i alla fall inte min poäng.
I den Lidmanska familjen är vi släktkära. Vi gillar att umgås och skoja och prata gamla minnen. Men jag är skilsmässobarn och det finns väl ingen som kan säga att det är särskilt kul. Men frågan är väl hur mina föräldrar så småningom hanterade sin skilsmässa och jag kan inte annat än säga att det gjorde de bra. De fortsatte att vara vänner och umgås ofta, även deras respektive kom in i "vår familj" och blev en del av den.
Idag är vi bara en ännu större familj. Många år efter skilsmässan gifte min kära fader om sig och fick två barn till. Jag minns kommentarerna på min dåvarande arbetsplats. En kvinna närmare 50 sa "mina barn skulle aldrig acceptera att deras pappa fick några nya barn".
- Nähäe, sa jag bara. Men jag tycker att det är kul att ha fått en liten lillebror och jag är gärna barnvakt. Min pappa har tagit bra hand om mig och varit en närvarande pappa, så nu hjälper jag honom.Hon bara skakade på huvudet och fnös. När min minsta syster föddes ganska snart efter min lillebror, hann jag precis hem till pappa och hans fru (för att passa lillbrorsan när de skulle till BB) och hörde hur lillasystern kom till världen i badrummet. Det gick fort och blev därefter färd i ambulans till sjukhuset för mor och barn. (Pappa fick köra efter i bil).
De närmaste åren därefter passade jag min lillebror så ofta jag kunde och han kom och ofta och sov över hos mig några helger då och då. Ibland så sov båda småsyskonen över och jag var ofta barnvakt.
Min kära mor tyckte också att det var spännande och de små skämdes bort med presenter även från henne. Lillasystern har också bott över hos mamma med en kompis när hon blev äldre.
Familj för mig behöver inte vara kärnfamilj. Ibland blir det så av många orsaker att människor går skilda vägar. Jag tror inte att det är ett lätt beslut och jag tror att det viktiga när man väl är där är hur man går vidare. Barnens väl och ve måste komma först. Konflikter måste läggas åt sidan och föräldrar måste kämpa för att hålla kontakten och ändå vara en familj om än så att man bor på olika håll. Ibland går det inte, vilket gör att det inte finns någon mall för hur många vuxna det finns kring ett barn för att det ska vara en familj (som jag ser det).
Nej, jag förstår inte de som blir upprörda och tror att det bara är kärnfamiljen som räknas. Vi människor behöver varandra och min familj är stor. Till den "familjen" räknar jag också mina nära vänner med barn. Vi som träffas och har våra traditioner, vi som umgås och ger våra barn ett stort nätverk.
Idag är det syrran och jag som försöker hålla den Lidmanska traditionerna levande. Men jag tänker fortfarande med värme tillbaka på våra mysiga träffar hos pappas bror Gösta och hans fru Inga-Maj på Vikingshill, där vi ofta fick höra om "storkusinernas" senaste bravader eller i all oändlighet lyssna på de Lidmanska fablerna kring släktens "stordåd". (Fablernas värld kallade min kära mor de historierna med det gjorde de inte mindre spännande). Det gjorde att jag kände samhörighet men också trygghet - trygghet att tillhöra en stor familj. En trygghet som också bar och bär mig på livets väg.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
fredag, juli 03, 2009
Jag är en farlig liten mamma
Ibland undrar jag varför Expressen har en liten kommentar ruta till sina artiklar/krönikor som ger sken av att man är intresserad av att få en kommentar från gräsrötterna.
För de censurerar hej vilt.
Jag är tydligen en ytterst farlig liten mamma som så gott som aldrig får mina kommentarer publicerade. Nu senast så var det angående en artikel om downshifting. Ett ganska gammalt begrepp som Expressen först nu vågat nosa lite på. Min kommentar var;
"Spännande att läsa en artikel om downshifting i en tidning som under flera års tid förföljt och hånat hemmaföräldrarna - som är en grupp som valt just downshifting. Hemmaföräldrarna har skippat konsumtionshetsen och istället satsat på att ge sina barn tid. Kanske är det dags att Expressen börjar stötta även hemmaföräldrarna för att de följer sitt hjärta och ger sina barn tid, kärlek och närhet. http://hemmaforaldrar.blogspot.com/2007/12/god-jul-och-gott-nytt-r.html"
Hjälp! Vilken samhällsfarlig och kränkande kommentar.
Men allvarligt Expressen......
Jag vet att Karin Olsson aldrig publicerar någon kommentar från mig om det så står "pip" men ska det otyget nu sprida sig till varenda artikel? Är jag verkligen så farlig att det krävs totalcensur?
Näe, mitt tips är att alla människor som tycker att gräsrötternas röster är viktiga - totalt bojkottar Expressen. Köp aldrig den tidningen för den tillhör uppenbarligen "gammelmedierna" som istället för att objektivt rapportera nyheter och trender vill styra oss vanliga gräsrötter och vara med och bestämma hur vi ska leva våra liv och vad vi får tycka och tänka.
Inte okej. Det räcker gott att vissa politiker tar på sig den rollen till fullo och gör allt för att bekämpa valfriheten.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Läs också:
Censur på Expressen igen
Snälla proffstyckare - var inte rädda för oss hemmaföräldrar
Hemmaförälder - ett hatat alternativ av proffstyckarna
Föräldrars magkänsla kontra proffstyckarnas påbud
Någon måste ta smällen
p.s
Nu har jag pingat min blogg och de ska "strax kolla den". Då får vi se om även den här blir censurerad :)
För de censurerar hej vilt.
Jag är tydligen en ytterst farlig liten mamma som så gott som aldrig får mina kommentarer publicerade. Nu senast så var det angående en artikel om downshifting. Ett ganska gammalt begrepp som Expressen först nu vågat nosa lite på. Min kommentar var;
"Spännande att läsa en artikel om downshifting i en tidning som under flera års tid förföljt och hånat hemmaföräldrarna - som är en grupp som valt just downshifting. Hemmaföräldrarna har skippat konsumtionshetsen och istället satsat på att ge sina barn tid. Kanske är det dags att Expressen börjar stötta även hemmaföräldrarna för att de följer sitt hjärta och ger sina barn tid, kärlek och närhet. http://hemmaforaldrar.blogspot.com/2007/12/god-jul-och-gott-nytt-r.html"
Hjälp! Vilken samhällsfarlig och kränkande kommentar.
Men allvarligt Expressen......
Jag vet att Karin Olsson aldrig publicerar någon kommentar från mig om det så står "pip" men ska det otyget nu sprida sig till varenda artikel? Är jag verkligen så farlig att det krävs totalcensur?
Näe, mitt tips är att alla människor som tycker att gräsrötternas röster är viktiga - totalt bojkottar Expressen. Köp aldrig den tidningen för den tillhör uppenbarligen "gammelmedierna" som istället för att objektivt rapportera nyheter och trender vill styra oss vanliga gräsrötter och vara med och bestämma hur vi ska leva våra liv och vad vi får tycka och tänka.
Inte okej. Det räcker gott att vissa politiker tar på sig den rollen till fullo och gör allt för att bekämpa valfriheten.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Läs också:
Censur på Expressen igen
Snälla proffstyckare - var inte rädda för oss hemmaföräldrar
Hemmaförälder - ett hatat alternativ av proffstyckarna
Föräldrars magkänsla kontra proffstyckarnas påbud
Någon måste ta smällen
p.s
Nu har jag pingat min blogg och de ska "strax kolla den". Då får vi se om även den här blir censurerad :)
söndag, juni 21, 2009
Vet hut Stockholm stad!
Vad är små barn värda i Sverige och vem bryr sig om hur de får växa upp och i vilken miljö de får tillbringa sina dagar? Det är skrämmande nog att förra (s) regeringen avvisade att förskolebarn och fritidsbarn skulle omfattas av en arbetsmiljölag. Men att nu de borgerliga fortsätter på samma linje samtidigt som barngrupperna bara blir större och personalen färre, är direkt farligt för de små skyddslösa förskolebarnen.
Här läser jag i DN hur några föräldrar (äntligen) ser vad som händer och agerar. De tiger inte och accepterar tyst att deras barn tappas bort, rymmer, lämnas ut till fel person eller brännskadar sig på dagis. Föräldrarna använder det enda som de har till buds - de kräver tillbaka förskoleavgiften. Äntligen ska det komma att kosta när barn far illa, när de nu inte går att stämma staden för att de bryter mot arbetsmiljölagen (eftersom barnen inte har skydd i en sådan lag).
Men vad händer?
Jo, då vägrar Stockholm stad att betala tillbaka förskoleavgiften till de utsatta barnen.
Det här är precis det vi på Hemmaföräldrar varnat för i alla år. Vi kämpar för att det ska finnas många barnomsorgsalternativ av hög kvalitet - där även hemmaalternativet ska ingå. Därför att valfrihet är bra. Är föräldrar missnöjda eller ser att barnen far illa, så ska de kunna byta till något annat eller välja att vara hemma. Men med alla i samma dagisfålla och det som det enda alternativet, går det som på räls för politikerna att sakta försämra det alternativet - för föräldrarna kan inte välja något annat. Eftersom dagmammorna i många kommuner sakta fasats ut och vårdnadsbidraget endast är upp till 3 år.
Det är inte roligt att få rätt men tack och lov så ser jag en gryende rörelse av medvetna dagisföräldrar som inte tar mer skit. Det är lovande, för vem ska skydda barnen om inte föräldrarna gör det?
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Läs också:
Förskolebarn saknar skydd
Heja Gotlandsupproret
Dagisfröken fick hjärnblödning på grund av arbetsmiljön
Dagisgrupperna allt större i Stockholm
Bort med maxtaxan
93 % av förskolorna fick anmärkning av Arbetsmiljöverket
Dagisbarn mer sjuka och allergiska på grund av miljön
När dagmammorna fasas ut minskar valfriheten
Sahlin torgför betonmakt
BO: s årsrapport - Den psykiska ohälsan hos små barn ökar
Nedläggning av lekis - ytterligare ett hot mot dagmammorna?
Här läser jag i DN hur några föräldrar (äntligen) ser vad som händer och agerar. De tiger inte och accepterar tyst att deras barn tappas bort, rymmer, lämnas ut till fel person eller brännskadar sig på dagis. Föräldrarna använder det enda som de har till buds - de kräver tillbaka förskoleavgiften. Äntligen ska det komma att kosta när barn far illa, när de nu inte går att stämma staden för att de bryter mot arbetsmiljölagen (eftersom barnen inte har skydd i en sådan lag).
Men vad händer?
Jo, då vägrar Stockholm stad att betala tillbaka förskoleavgiften till de utsatta barnen.
Det här är precis det vi på Hemmaföräldrar varnat för i alla år. Vi kämpar för att det ska finnas många barnomsorgsalternativ av hög kvalitet - där även hemmaalternativet ska ingå. Därför att valfrihet är bra. Är föräldrar missnöjda eller ser att barnen far illa, så ska de kunna byta till något annat eller välja att vara hemma. Men med alla i samma dagisfålla och det som det enda alternativet, går det som på räls för politikerna att sakta försämra det alternativet - för föräldrarna kan inte välja något annat. Eftersom dagmammorna i många kommuner sakta fasats ut och vårdnadsbidraget endast är upp till 3 år.
Det är inte roligt att få rätt men tack och lov så ser jag en gryende rörelse av medvetna dagisföräldrar som inte tar mer skit. Det är lovande, för vem ska skydda barnen om inte föräldrarna gör det?
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Läs också:
Förskolebarn saknar skydd
Heja Gotlandsupproret
Dagisfröken fick hjärnblödning på grund av arbetsmiljön
Dagisgrupperna allt större i Stockholm
Bort med maxtaxan
93 % av förskolorna fick anmärkning av Arbetsmiljöverket
Dagisbarn mer sjuka och allergiska på grund av miljön
När dagmammorna fasas ut minskar valfriheten
Sahlin torgför betonmakt
BO: s årsrapport - Den psykiska ohälsan hos små barn ökar
Nedläggning av lekis - ytterligare ett hot mot dagmammorna?
lördag, juni 20, 2009
Våga välja sida
Det är inte karriärsmart att säga att man är hemmaförälder eller att man väljer att ställa sig på den lilla människans sida. Det är inte heller smart att säga sådant som starka grupper inte vill höra men vad händer i ett samhälle där alla alltid ställer sig på den starkes sida? Någon får betala ett pris och hårdast drabbar det de svagaste i samhället.
Inne på Familjeliv i tråden "Jag är livrädd för dagis" så läser jag om en ensamstående mammas förtvivlan över bristen på valfrihet och ser med all tydlighet den lilla människans utsatthet;
"Jag är också helt livrädd för att lämna min dotter till dagis om något halvår. Det blev en total katastrof när jag lämnade min son till dagis, 24 barn i gruppen, han blev mobbad, han rymde faktiskt 3 år gammal och personalen märkte inte ens att han och ett barn till var borta. De blev anmälda utav de som hittade barnen på spårvagnshållplatsen! Sen hade min son så stora problem med talet (vilket inte då var förskolans fel) så att han fick byta dagis och börja på en resursavdelning med färre barn och underbar personal men nu vet jag att det är inte där min dotter kommer få gå. Nej hon kommer hamna på ett vanligt dagis i en groteskt stor barngrupp, finns inga dagmammor här där jag bor heller. Jag har verkligen ångest i och med det blev så fel med sonens dagis. Men kan ju inte säga upp mig från jobbet och stanna hemma heller, speciellt inte då jag är ensamstående."
Hur kan vi tillåta att människor drabbas på det här sättet av dagens familjepolitik? Här ser vi valfriheten minska i många kommuner när dagmammorna fasas ut och det enda alternativet är dagis. Den här mamman är ensamstående, hon tillhör gruppen "den lilla människan" och är sårbar och beroende av att någon annan för hennes talan och driver hennes och barnens sak. Det visar återigen hur viktigt det är att våga debattera familjepolitiken och att det finns människor som vågar välja sida -även om det inte är karriärsmart eller leder till mer pengar på banken. Även om det personliga priset många gånger kan bli högt för de som vågar göra det (jag kan bara gå till mig själv, men det är en annan historia).
Det här visar att vi behöver vara fler som vågar välja, för det är bara tillsammans som vi kan kämpa och göra samhället bättre och se till att det finns ett brett utbud av olika barnomsorgsalternativ att tillgå - som alla håller hög kvalitet.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Inne på Familjeliv i tråden "Jag är livrädd för dagis" så läser jag om en ensamstående mammas förtvivlan över bristen på valfrihet och ser med all tydlighet den lilla människans utsatthet;
"Jag är också helt livrädd för att lämna min dotter till dagis om något halvår. Det blev en total katastrof när jag lämnade min son till dagis, 24 barn i gruppen, han blev mobbad, han rymde faktiskt 3 år gammal och personalen märkte inte ens att han och ett barn till var borta. De blev anmälda utav de som hittade barnen på spårvagnshållplatsen! Sen hade min son så stora problem med talet (vilket inte då var förskolans fel) så att han fick byta dagis och börja på en resursavdelning med färre barn och underbar personal men nu vet jag att det är inte där min dotter kommer få gå. Nej hon kommer hamna på ett vanligt dagis i en groteskt stor barngrupp, finns inga dagmammor här där jag bor heller. Jag har verkligen ångest i och med det blev så fel med sonens dagis. Men kan ju inte säga upp mig från jobbet och stanna hemma heller, speciellt inte då jag är ensamstående."
Hur kan vi tillåta att människor drabbas på det här sättet av dagens familjepolitik? Här ser vi valfriheten minska i många kommuner när dagmammorna fasas ut och det enda alternativet är dagis. Den här mamman är ensamstående, hon tillhör gruppen "den lilla människan" och är sårbar och beroende av att någon annan för hennes talan och driver hennes och barnens sak. Det visar återigen hur viktigt det är att våga debattera familjepolitiken och att det finns människor som vågar välja sida -även om det inte är karriärsmart eller leder till mer pengar på banken. Även om det personliga priset många gånger kan bli högt för de som vågar göra det (jag kan bara gå till mig själv, men det är en annan historia).
Det här visar att vi behöver vara fler som vågar välja, för det är bara tillsammans som vi kan kämpa och göra samhället bättre och se till att det finns ett brett utbud av olika barnomsorgsalternativ att tillgå - som alla håller hög kvalitet.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
fredag, juni 05, 2009
Dagis kan göra svininfluensan riktigt farlig
Dagis är en smitthärd för allehanda sjukdomar och i en miljö där antibiotika används ganska friskt, (och säkert ofta är ett krav från stressade föräldrar som inte har möjlighet att vara borta för länge från jobbet) så riskerar vissa bakteriestammar att bli resistenta. Det är välkänt. Men många små barn tätt ihop gör också att bakterier och virus förändras och blir farligare. Det är det nog inte lika många som tänkt på.
Nu står vi inför en pandemi av svininfluensa och i SvD idag så läser jag att smittskyddet i Västra Götaland gått ut med en varning för svininfluensa till personal och föräldrar på ett dagis i Partille utanför Göteborg. Detta sedan en förälder insjuknat och nu vårdas i hemmet.
Det är riktigt skrämmande.
Alla är väl välbekanta med problematiken kring föräldrar, som när barnen är sjuka ger dem alvedon och lämnar in dem till dagis. Vem har väl inte läst om hur före detta jämställdhetsministern Jens Orback ibland smugglade in sina sjuka barn till dagis eller lät dem följa med till jobbet. Eller Maria Sveland, författare till "Bitterfittan" som berättar om sina sjuka dagisbarn - "de gånger vi båda har viktiga möten har vi lämnat barnen på dagis ändå".
Ett etablerat riskbeteende som vi varnat för tidigare på Hemmaföräldrar. Tänk om Folkhälsoinstitutet vågade informera om de här riskerna, när vi nu står inför en pandemi, istället för à la Bosse Ringholm manér bara fortsätta att upprepa en massa myter kring dagis och hur bra barnen blir i skolan.
Nu står hoppet till Smittskyddsinstitutet, men frågan är om de ens tänkt tanken att dagis kan bli en effektiv smittspridare av svininfluensan och dessutom öka risken för att den muterar och blir farligare. Jag är mycket tveksam och det bådar inte gott för framtiden.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Läs också:
Berätta sanningen för föräldrarna
Nu står vi inför en pandemi av svininfluensa och i SvD idag så läser jag att smittskyddet i Västra Götaland gått ut med en varning för svininfluensa till personal och föräldrar på ett dagis i Partille utanför Göteborg. Detta sedan en förälder insjuknat och nu vårdas i hemmet.
Det är riktigt skrämmande.
Alla är väl välbekanta med problematiken kring föräldrar, som när barnen är sjuka ger dem alvedon och lämnar in dem till dagis. Vem har väl inte läst om hur före detta jämställdhetsministern Jens Orback ibland smugglade in sina sjuka barn till dagis eller lät dem följa med till jobbet. Eller Maria Sveland, författare till "Bitterfittan" som berättar om sina sjuka dagisbarn - "de gånger vi båda har viktiga möten har vi lämnat barnen på dagis ändå".
Ett etablerat riskbeteende som vi varnat för tidigare på Hemmaföräldrar. Tänk om Folkhälsoinstitutet vågade informera om de här riskerna, när vi nu står inför en pandemi, istället för à la Bosse Ringholm manér bara fortsätta att upprepa en massa myter kring dagis och hur bra barnen blir i skolan.
Nu står hoppet till Smittskyddsinstitutet, men frågan är om de ens tänkt tanken att dagis kan bli en effektiv smittspridare av svininfluensan och dessutom öka risken för att den muterar och blir farligare. Jag är mycket tveksam och det bådar inte gott för framtiden.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Läs också:
Berätta sanningen för föräldrarna
måndag, juni 01, 2009
När man inte räcker till
Förälder är stort och ansvarsfullt - det viktigaste här i livet.... för mig i alla fall. Men det är också viktigt att förutom att vara en så bra mamma som möjligt, så vill jag vara en bra medmänniska, en bra arbetskamrat, en bra vän, en bra syster, en bra dotter, en bra livskamrat och en bra moster. (Ibland trasslar ändå livet till sig och stundtals är det lätt att känna att man just inte räcker till och är så bra i någon av rollerna).
Jag vill också stå på de små barnens sida och kämpa för att deras föräldrar ska förstå hur viktiga de är för sina barn. Små 1-åringar "älskar inte sitt dagis" - de älskar sin mamma och pappa. Hur berättar man det för föräldrar utan att de känner sig påhoppade eller hamnar i försvarsposition - att de är viktiga - att deras barn vill ha tid med dem först och främst. Och att det är viktigare än pedagogik och kompisar..... när man är ett litet barn?
Älska.
Varför pratar så många föräldrar om att barnen älskar.... och så "sitt dagis". Är det därför små barn inte alltid förstår innebörden av ordet älska. Jag har faktiskt hört många barn säga älska i meningar som "jag älskar inte tomater" eller "jag älskar inte rosa tröjor".
Barn är kloka. De verkar förstå att älska när det används för flitigt egentligen betyder tycker om eller gillar. Jag tror att många barn vet att de har rätt till närhet, kärlek och god omvårdnad. De längtar intensivt efter att få just det - villkorslöst. Och jag är säker på att de mycket hellre vill ha det än materiella saker. Får de välja mellan prylar eller föräldrars bekräftelse och kärlek så väljer de kärlek. Riktig kärlek - inte "jag tycker om eller jag gillar".
De tycks inprogrammerade att leta efter just den bekräftelsen och kärleken. När föräldrarna inte har tid eller finns där i den utsträckning som det lilla barnet behöver så hittar de någon som kan ge dem bekräftelse och "klänger" sig fast vid den personen, kramar och säger "mamma". När det gått så långt att de inte bara behöver tanka lite extra bekräftelse hos familj eller andra närstående (något som alla barn gör emellanåt) utan de kallar någon mamma - då borde varje förälder dra åt sig öronen.
Man har inte nödvändigtvis gjort något fel eller älskat sitt barn mindre - men man har inte lyckats förmedla den trygga anknytning till sitt barn som det behöver och man har med största sannolikhet inte gett sitt barn den tid som det behöver.
Livspusslet är tufft för oss alla och det går inte att säga till någon hur de ska leva men det går att om och om igen berätta för föräldrar hur viktiga de är för sina barn. Det går att uppmuntra föräldrar att ge barnen tid, närhet och kärlek. Det går att stötta dem i att de ska följa sin magkänsla och inte bara följa med strömmen.
Vi måste återerövra en viktig social pusselbit som försvunnit i vårt EGO centrerade samhälle där alla ska vara uppfinna hjulet på nytt själva - nämligen förmågan att stanna upp och reflektera och delge andra sina livserfarenheter.
Jag kan bara gå till mig själv - jag har höga krav på hur jag vill vara men kan klart konstatera att när jag gör något bra, så gör jag det därför att jag lärt mig något av mina medmänniskor - inte för att jag är så himla klok att jag listat ut det själv ;)
När jag känner att jag inte räcker till, så försöker jag ändå tänka på att jag gör så gott jag kan och om alla gör likadant och vi arbetar tillsammans för att skapa ett bra samhälle för våra barn, så räcker det långt.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Jag vill också stå på de små barnens sida och kämpa för att deras föräldrar ska förstå hur viktiga de är för sina barn. Små 1-åringar "älskar inte sitt dagis" - de älskar sin mamma och pappa. Hur berättar man det för föräldrar utan att de känner sig påhoppade eller hamnar i försvarsposition - att de är viktiga - att deras barn vill ha tid med dem först och främst. Och att det är viktigare än pedagogik och kompisar..... när man är ett litet barn?
Älska.
Varför pratar så många föräldrar om att barnen älskar.... och så "sitt dagis". Är det därför små barn inte alltid förstår innebörden av ordet älska. Jag har faktiskt hört många barn säga älska i meningar som "jag älskar inte tomater" eller "jag älskar inte rosa tröjor".
Barn är kloka. De verkar förstå att älska när det används för flitigt egentligen betyder tycker om eller gillar. Jag tror att många barn vet att de har rätt till närhet, kärlek och god omvårdnad. De längtar intensivt efter att få just det - villkorslöst. Och jag är säker på att de mycket hellre vill ha det än materiella saker. Får de välja mellan prylar eller föräldrars bekräftelse och kärlek så väljer de kärlek. Riktig kärlek - inte "jag tycker om eller jag gillar".
De tycks inprogrammerade att leta efter just den bekräftelsen och kärleken. När föräldrarna inte har tid eller finns där i den utsträckning som det lilla barnet behöver så hittar de någon som kan ge dem bekräftelse och "klänger" sig fast vid den personen, kramar och säger "mamma". När det gått så långt att de inte bara behöver tanka lite extra bekräftelse hos familj eller andra närstående (något som alla barn gör emellanåt) utan de kallar någon mamma - då borde varje förälder dra åt sig öronen.
Man har inte nödvändigtvis gjort något fel eller älskat sitt barn mindre - men man har inte lyckats förmedla den trygga anknytning till sitt barn som det behöver och man har med största sannolikhet inte gett sitt barn den tid som det behöver.
Livspusslet är tufft för oss alla och det går inte att säga till någon hur de ska leva men det går att om och om igen berätta för föräldrar hur viktiga de är för sina barn. Det går att uppmuntra föräldrar att ge barnen tid, närhet och kärlek. Det går att stötta dem i att de ska följa sin magkänsla och inte bara följa med strömmen.
Vi måste återerövra en viktig social pusselbit som försvunnit i vårt EGO centrerade samhälle där alla ska vara uppfinna hjulet på nytt själva - nämligen förmågan att stanna upp och reflektera och delge andra sina livserfarenheter.
Jag kan bara gå till mig själv - jag har höga krav på hur jag vill vara men kan klart konstatera att när jag gör något bra, så gör jag det därför att jag lärt mig något av mina medmänniskor - inte för att jag är så himla klok att jag listat ut det själv ;)
När jag känner att jag inte räcker till, så försöker jag ändå tänka på att jag gör så gott jag kan och om alla gör likadant och vi arbetar tillsammans för att skapa ett bra samhälle för våra barn, så räcker det långt.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
torsdag, maj 21, 2009
Dagis ett nytt fenomen i mänsklighetens historia
Under mer än 160 000 år har små barn fått växa upp nära sina föräldrar under de första viktiga åren i barndomen. Ett framgångsrecept som gjort människan överlägsen andra djurarter. I ett mikro kort perspektiv i mänsklighetens historia har vi nu haft en annan lösning där vi ändrat på förutsättningarna. Istället placerar vi små barn i vård och omsorg hos främmande människor utan anknytning till barnet, när de är så små som 1 år. Och människan är verkligen liten när hon är 1 år jämfört med andra djurarter. Det är ju egentligen då hon skulle födas om det nu inte var för att barnets huvud är så stort att naturen ordnat det så att barnet "föds för tidigt" helt hjälplös och outvecklad.
Någon egentlig undersökning av hur den här tidiga separationen påverkar det lilla barnet har inte gjorts i Sverige ännu (men det finns många undersökningar gjorda i andra länder). Ändå fortsätter vi att separera små barn från föräldrarna.
Den 3 juni kan den som vill lära sig mer besöka ett seminarium anordnat av Haro. På detta seminarium kommer två tongivande internationella experter på området att berätta mer om hur barnen påverkas av en tidig separation:
Professor Jay Belsky, expert på utvecklingspsykologi och en av världens främsta förskoleforskare och initiativtagare till den stora amerikanska NICHD-studien. Dr. Gordon Neufeld, en banbrytande psykolog som utifrån 30 års klinisk erfarenhet av barn, ungdomar och familjer upptäckt anknytningsteorins tillämpning även på äldre barn. Gordon Neufeld har skrivit den internationellt uppmärksammade boken "Hold On To Your Kids – why parents need to matter more than peers" som kommer ut på svenska våren 2009.
Mer information hittar du här.
Jag hoppas att många tar den här chansen och kommer dit, så att den här viktiga informationen äntligen börjar spridas i vårt land. Med tanke på hur den psykiska ohälsan hos barn bara ökar är det dags att börja titta på orsakerna och arbeta förebyggande, istället för att bara prata om vad vi ska göra när problemen redan uppstått.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Någon egentlig undersökning av hur den här tidiga separationen påverkar det lilla barnet har inte gjorts i Sverige ännu (men det finns många undersökningar gjorda i andra länder). Ändå fortsätter vi att separera små barn från föräldrarna.
Den 3 juni kan den som vill lära sig mer besöka ett seminarium anordnat av Haro. På detta seminarium kommer två tongivande internationella experter på området att berätta mer om hur barnen påverkas av en tidig separation:
Professor Jay Belsky, expert på utvecklingspsykologi och en av världens främsta förskoleforskare och initiativtagare till den stora amerikanska NICHD-studien. Dr. Gordon Neufeld, en banbrytande psykolog som utifrån 30 års klinisk erfarenhet av barn, ungdomar och familjer upptäckt anknytningsteorins tillämpning även på äldre barn. Gordon Neufeld har skrivit den internationellt uppmärksammade boken "Hold On To Your Kids – why parents need to matter more than peers" som kommer ut på svenska våren 2009.
Mer information hittar du här.
Jag hoppas att många tar den här chansen och kommer dit, så att den här viktiga informationen äntligen börjar spridas i vårt land. Med tanke på hur den psykiska ohälsan hos barn bara ökar är det dags att börja titta på orsakerna och arbeta förebyggande, istället för att bara prata om vad vi ska göra när problemen redan uppstått.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Jobbproblemet i ett nötskal
I Sverige finns det strikta regler för hur en cv ska se ut för att man ska kunna göra vidare karriär eller bara få det jobb man söker. Jag har en stark känsla av att mycket av kriterierna är väldigt specifika för Sverige, som att man inte får göra hemmakarriär och vara med sina barn några år för att sedan komma tillbaka och fortsätta sin jobbkarriär. Inne på E24 kvinna - läser jag i artikeln "Det krävs enormt mycket arbete att nå toppen" Jacob Wallenbergs syn på saken;
"Jag tycker inte att det är helt lyckat att hoppa runt mellan arbetsgivare. Det kanske finns stråk av ”curlingbarn” hos unga män och kvinnor som vill ha både toppjobb och samtidigt vara hemma med barn, kanske i flera år.
– Jag har inget emot jämställdhet, självklart ska kvinnor ha lika chanser som män till utveckling och befordran, men jag tycker ibland att vissa kvinnor vill förlägga problemet överallt utom till sig själv, i sitt eget individuella liv. Man kan inte lösa allt genom kvotering, ändrade regelverk eller ändrade attityder. En del handlar också om att stå för sina egna val, och ta konsekvenserna. Det går inte att komma ifrån."
Samtidigt konstaterar Jacob Wallenberg att svenska kvinnor ofta hoppar av karriären vid 40–45 års ålder. "Precis när de är på väg in i företagsledningarna, när jag vill ha dem kvar, och när de på allvar skulle kunna kvalificera sig för till exempel styrelseposter, då slutar de och väljer hemmet och barnen, säger han."
Ja, som Christina Axén Olin som hittade en urdrucken vodkaflaska under den 12-åriga dotterns säng och insåg att hon hade noll koll på vad hennes barn gjorde - hon hoppade av sin karriär - priset var för högt.
Det kanske handlar om vad man värderar som viktigt här i livet - hur mycket eller lite man vill sälja sin själ för att få pengar, pengar, pengar.
Ändå handlar själva jobbproblemet för hemmaföräldrarna (som vill tillbaka till arbetslivet efter några hemmaår men inte är välkomna) - inte om de ska in i styrelser eller inte, utan bara om att de vill ha en möjlighet att fortsätta sin karriär där den slutade. Det handlar om människor som skaffat sig en mängd nya erfarenheter under hemmatiden som de vill använda sig av i arbetslivet och som kan göra stor nytta för arbetsgivaren.
Men i Sverige ses inte hemmaförälder karriären som någon merit värd att lägga till i en cv (det gör det däremot i USA). Kanske något vi borde ändra på möjligtvis?
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Läs också:
Låt kvinnor välja själva - utan pekpinnar
"Jag tycker inte att det är helt lyckat att hoppa runt mellan arbetsgivare. Det kanske finns stråk av ”curlingbarn” hos unga män och kvinnor som vill ha både toppjobb och samtidigt vara hemma med barn, kanske i flera år.
– Jag har inget emot jämställdhet, självklart ska kvinnor ha lika chanser som män till utveckling och befordran, men jag tycker ibland att vissa kvinnor vill förlägga problemet överallt utom till sig själv, i sitt eget individuella liv. Man kan inte lösa allt genom kvotering, ändrade regelverk eller ändrade attityder. En del handlar också om att stå för sina egna val, och ta konsekvenserna. Det går inte att komma ifrån."
Samtidigt konstaterar Jacob Wallenberg att svenska kvinnor ofta hoppar av karriären vid 40–45 års ålder. "Precis när de är på väg in i företagsledningarna, när jag vill ha dem kvar, och när de på allvar skulle kunna kvalificera sig för till exempel styrelseposter, då slutar de och väljer hemmet och barnen, säger han."
Ja, som Christina Axén Olin som hittade en urdrucken vodkaflaska under den 12-åriga dotterns säng och insåg att hon hade noll koll på vad hennes barn gjorde - hon hoppade av sin karriär - priset var för högt.
Det kanske handlar om vad man värderar som viktigt här i livet - hur mycket eller lite man vill sälja sin själ för att få pengar, pengar, pengar.
Ändå handlar själva jobbproblemet för hemmaföräldrarna (som vill tillbaka till arbetslivet efter några hemmaår men inte är välkomna) - inte om de ska in i styrelser eller inte, utan bara om att de vill ha en möjlighet att fortsätta sin karriär där den slutade. Det handlar om människor som skaffat sig en mängd nya erfarenheter under hemmatiden som de vill använda sig av i arbetslivet och som kan göra stor nytta för arbetsgivaren.
Men i Sverige ses inte hemmaförälder karriären som någon merit värd att lägga till i en cv (det gör det däremot i USA). Kanske något vi borde ändra på möjligtvis?
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Läs också:
Låt kvinnor välja själva - utan pekpinnar
lördag, maj 16, 2009
Åsiktsförtryck gör människor arga
En del tidningar har fortfarande inte förstått vitsen med att släppa fram gräsrötterna i debatten. Fortfarande tror de sig ha rätten att bestämma vilken information människor ska få och tar sig därmed också rätten att bestämma vad människor får tycka och hur människor ska leva sina liv.
Jag har börjat kopiera mina kommentarer till artiklar eftersom de raderas så ofta. Nu senast i DN den 14 maj. Mitt första inlägg - som handlade om att det är fel att använda barnen som murbräcka för jämställdhet, eftersom man då missar de verkliga problemen - raderades. Jag är envis och skrev ett nytt, som (kors i taket) fick vara kvar.
Jag är van vid att mina kommentarer till artiklar blir raderade. Men det känns lite konstigt för jag tycker inte att jag skriver aggressivt eller nedsättande men jag skriver tydligen något farligt - åsikter som inte bör komma till gemene mans kännedom. Jag skriver om att det finns många fördelar med att ha barnen hemma lite längre och att det är bra med många olika barnomsorgsalternativ samt att barnen inte ska användas som murbräcka för jämställdhet.
Nu råkar en majoritet av journalistkåren inte dela mina åsikter. De vill använda barnen som murbräcka för jämställdhet, de vill att alla barn måste gå på dagis från ett års ålder och att förskola ska vara det enda alternativet.
Men har de därmed rätt att refusera alla inlägg från hemmaföräldrar?
Dagens Nyheter och Expressen är några tidningar som missförstått sitt uppdrag men sedan har vi Sydsvenskan. Krister Pettersson är en valfrihetskämpe som efter alla år naturligtvis blir mer och mer irriterad över att så mänskliga och snälla åsikter som hemmaföräldrarna ändå står för refuseras. Därför har han skrivit till Heidi Avellan på Sydsvenskan;
"Tack också för dagens ledare(16 maj), som ju i stycken kunde stämma in bra på min egen kritik av Sydsvenskan:
"Det fanns i denna utopi mycket gott. En välvilja, en omsorg om samhällets svagaste som genom åren har betytt mycket för att förbättra människors tillvaro.
Men det fanns också en mörk, kall sida: den översåtliga blicken, den obetvingliga lusten hos dem som anser sig veta bättre att lägga andras liv tillrätta.
Förmynderiet.
Människor blir på så sätt ett problem. De förstår inte sitt eget bästa. I det här fallet genom att röka och kröka, äta fel och röra sig för lite."
Ledaren i dag handlar om socialstyrelsen - ni gillar tydligen inte deras översitteri, deras förmynderi, deras intolerans mot människors livsstil. Inte om Sydsvenskan, dess översitteri, förmynderi, intolerans ...
Om bara de sista orden i er ledare hade bytts ut mot "att vårda och fostra sina barn själva" -hade det kunna röra er egen tidnings, Sydsvenskans, linje. Den översåtliga blicken, den obetvingliga lusten hos ledarredaktion som anser sig veta bättre, som vill lägga andras liv tillrätta, som vältrar sig i förmynderi, som ropar Fel! till alla oss som har andra åsikter än landets Nomenklatura i politik och media om vad som är god barnomsorg, gott familjeliv, bra för vårt samhälle och som är vår mänskliga rättighet att ha vår åsikt om, utan att behöva diskrimineras för den (Europakonventionen, de två artiklar som ni tydligen enligt en annan ledare vill förändra / avskaffa).
Exemplet i dagens ledare visar än en gång på er tidnings häpnadsväckande hyckleri och dubbelmoral.
Och detta får jag inte påtala, och tydligen inte någon annan heller. Inte föra fram kritiken, så att det syns för tidningens andra läsare - i min omgivning eller för medlemmarna i de olika protest- och frihetsörelser jag är med i och företräder. Dem jag kallar för "vi", vi som gärna vill kunna se en begriplig förklaring till er tidnings inkonsekvenser och dubbelmoral. Vi som anser det vara en grov förolämpning av er att mata oss med detta hyckleri och denna dubbelmoral utan att låta era läsare se, att inte vi alla sväljer er principlöshet."
Krister kämpar för att få göra sin röst hörd och därigenom alla de som stödjer valfriheten. Varför får han aldrig komma till tals i Sydsvenskan? Vad är de så rädda för?
Hemmaföräldrarnas kamp mot diskriminering är en kamp som aldrig går att vinna. Skriver man insändare och genmälen och hela tiden blir refuserad, så blir man klart irriterad och blir man irriterad då får man svar som det som Krister fick:
"Ditt hätska tonläge ändar inte på publiceringsbesluten, vi publicerar artiklar utifrån deras innehåll, inte utifrån skribentens uppförande".
Jag kan bara tycka att det är dags att Heidi Avellan förklarar varför hon inte vill låta hemmaföräldrarna få en röst i Sydsvenskan.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Läs också:
Censur på Expressen igen
Dags att släppa fram hemmaföräldrarna
Liza Marklund och drevet
Ordet hemmaförälder raderat på Wikipedia
Kanske gör en ny chef Folkhälsoinstitutet mer seriöst
Sluta försöka tiga ihjäl hemmaföräldrarna
Du sviker barnen Malin Alfvén
Strutsmentalitet hos media inför BO:s rapport
När media går över gränsen
Hallengren pressad på svar om barnomsorgen
Jag har börjat kopiera mina kommentarer till artiklar eftersom de raderas så ofta. Nu senast i DN den 14 maj. Mitt första inlägg - som handlade om att det är fel att använda barnen som murbräcka för jämställdhet, eftersom man då missar de verkliga problemen - raderades. Jag är envis och skrev ett nytt, som (kors i taket) fick vara kvar.
Jag är van vid att mina kommentarer till artiklar blir raderade. Men det känns lite konstigt för jag tycker inte att jag skriver aggressivt eller nedsättande men jag skriver tydligen något farligt - åsikter som inte bör komma till gemene mans kännedom. Jag skriver om att det finns många fördelar med att ha barnen hemma lite längre och att det är bra med många olika barnomsorgsalternativ samt att barnen inte ska användas som murbräcka för jämställdhet.
Nu råkar en majoritet av journalistkåren inte dela mina åsikter. De vill använda barnen som murbräcka för jämställdhet, de vill att alla barn måste gå på dagis från ett års ålder och att förskola ska vara det enda alternativet.
Men har de därmed rätt att refusera alla inlägg från hemmaföräldrar?
Dagens Nyheter och Expressen är några tidningar som missförstått sitt uppdrag men sedan har vi Sydsvenskan. Krister Pettersson är en valfrihetskämpe som efter alla år naturligtvis blir mer och mer irriterad över att så mänskliga och snälla åsikter som hemmaföräldrarna ändå står för refuseras. Därför har han skrivit till Heidi Avellan på Sydsvenskan;
"Tack också för dagens ledare(16 maj), som ju i stycken kunde stämma in bra på min egen kritik av Sydsvenskan:
"Det fanns i denna utopi mycket gott. En välvilja, en omsorg om samhällets svagaste som genom åren har betytt mycket för att förbättra människors tillvaro.
Men det fanns också en mörk, kall sida: den översåtliga blicken, den obetvingliga lusten hos dem som anser sig veta bättre att lägga andras liv tillrätta.
Förmynderiet.
Människor blir på så sätt ett problem. De förstår inte sitt eget bästa. I det här fallet genom att röka och kröka, äta fel och röra sig för lite."
Ledaren i dag handlar om socialstyrelsen - ni gillar tydligen inte deras översitteri, deras förmynderi, deras intolerans mot människors livsstil. Inte om Sydsvenskan, dess översitteri, förmynderi, intolerans ...
Om bara de sista orden i er ledare hade bytts ut mot "att vårda och fostra sina barn själva" -hade det kunna röra er egen tidnings, Sydsvenskans, linje. Den översåtliga blicken, den obetvingliga lusten hos ledarredaktion som anser sig veta bättre, som vill lägga andras liv tillrätta, som vältrar sig i förmynderi, som ropar Fel! till alla oss som har andra åsikter än landets Nomenklatura i politik och media om vad som är god barnomsorg, gott familjeliv, bra för vårt samhälle och som är vår mänskliga rättighet att ha vår åsikt om, utan att behöva diskrimineras för den (Europakonventionen, de två artiklar som ni tydligen enligt en annan ledare vill förändra / avskaffa).
Exemplet i dagens ledare visar än en gång på er tidnings häpnadsväckande hyckleri och dubbelmoral.
Och detta får jag inte påtala, och tydligen inte någon annan heller. Inte föra fram kritiken, så att det syns för tidningens andra läsare - i min omgivning eller för medlemmarna i de olika protest- och frihetsörelser jag är med i och företräder. Dem jag kallar för "vi", vi som gärna vill kunna se en begriplig förklaring till er tidnings inkonsekvenser och dubbelmoral. Vi som anser det vara en grov förolämpning av er att mata oss med detta hyckleri och denna dubbelmoral utan att låta era läsare se, att inte vi alla sväljer er principlöshet."
Krister kämpar för att få göra sin röst hörd och därigenom alla de som stödjer valfriheten. Varför får han aldrig komma till tals i Sydsvenskan? Vad är de så rädda för?
Hemmaföräldrarnas kamp mot diskriminering är en kamp som aldrig går att vinna. Skriver man insändare och genmälen och hela tiden blir refuserad, så blir man klart irriterad och blir man irriterad då får man svar som det som Krister fick:
"Ditt hätska tonläge ändar inte på publiceringsbesluten, vi publicerar artiklar utifrån deras innehåll, inte utifrån skribentens uppförande".
Jag kan bara tycka att det är dags att Heidi Avellan förklarar varför hon inte vill låta hemmaföräldrarna få en röst i Sydsvenskan.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Läs också:
Censur på Expressen igen
Dags att släppa fram hemmaföräldrarna
Liza Marklund och drevet
Ordet hemmaförälder raderat på Wikipedia
Kanske gör en ny chef Folkhälsoinstitutet mer seriöst
Sluta försöka tiga ihjäl hemmaföräldrarna
Du sviker barnen Malin Alfvén
Strutsmentalitet hos media inför BO:s rapport
När media går över gränsen
Hallengren pressad på svar om barnomsorgen
söndag, maj 10, 2009
Kan det bli dummare?
Expressens journalister har återigen överträffat sig själva. Vilken verklighet lever de i egentligen? Journalisten Peter Wennblad har bett sig fru att skippa amningen "för han blir utanför när hon ammar".
Men graviditeten då? Är det inte orättvist att kvinnan är gravid i hela 9 månader? Snacka om att pappan blir utanför. Näe, det måste vara bättre att avbryta graviditeten efter halva tiden och placera barnet i kuvös. Sedan portförbjuder man mamman och låter bara pappan träffa barnet fram till det datum som barnet skulle ha fötts. Då talar vi om riktig millimeterrättvisa. (Törs man ens skämta så eller finns det någon Expressenjournalist som hakar på nu och börjar driva den frågan?)
Eller så skippar vi tankarna på millimeterrättvisa och närmar oss föräldrarollen på ett mer vuxet sätt. Då börjar vi med att slå fast att förälder är man inte bara under föräldraledigheten eller barnets första år - förälder är man hela livet. Det handlar inte om att dela föräldraledigheten rakt av eller att hindra barnet från att få bli ammat, utan om att ta sitt ansvar och ge barnet tid, kärlek, närhet och god omsorg. Det handlar om att dela ansvaret och stötta varandra i föräldraskapet och varje familj måste få hitta sin lösning.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Läs också:
Censur på Expressen igen
Teamwork är bra
Men graviditeten då? Är det inte orättvist att kvinnan är gravid i hela 9 månader? Snacka om att pappan blir utanför. Näe, det måste vara bättre att avbryta graviditeten efter halva tiden och placera barnet i kuvös. Sedan portförbjuder man mamman och låter bara pappan träffa barnet fram till det datum som barnet skulle ha fötts. Då talar vi om riktig millimeterrättvisa. (Törs man ens skämta så eller finns det någon Expressenjournalist som hakar på nu och börjar driva den frågan?)
Eller så skippar vi tankarna på millimeterrättvisa och närmar oss föräldrarollen på ett mer vuxet sätt. Då börjar vi med att slå fast att förälder är man inte bara under föräldraledigheten eller barnets första år - förälder är man hela livet. Det handlar inte om att dela föräldraledigheten rakt av eller att hindra barnet från att få bli ammat, utan om att ta sitt ansvar och ge barnet tid, kärlek, närhet och god omsorg. Det handlar om att dela ansvaret och stötta varandra i föräldraskapet och varje familj måste få hitta sin lösning.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Läs också:
Censur på Expressen igen
Teamwork är bra
lördag, maj 09, 2009
Vanvård på dagis ger pengarna tillbaka
Det är inte helt ovanligt att läsa om dagisbarn som blir borttappade på utflykter. Inte heller är det särskilt ovanligt att höra om eller läsa om andra allvarliga incidenter. Men det är ovanligt att höra om föräldrar som blir upprörda och agerar. I DN den 9 maj läser jag om hur dagisföräldrar vars barn farit illa på förskolan Äppelängen fått tillbaka lite pengar, från den redan låga dagisavgiften.
Jaha, så nu är föräldrarna nöjda, när förskolan prickats och de fått tillbaka 5 % av dagisavgiften. Men jag saknar barnperspektivet i artikeln. På vilket sätt har barnen fått en tryggare och bättre miljö? Barngrupperna måste uppenbarligen vara för stora och personalen för få, när små barn lämnas utan tillsyn och kan skada varandra på varma karotter. Bara det att ett barn hållit fast och tryckt sin kamrat händer mot en varm karott med svåra brännskador som följd. Vad har det lärt det brännskadade barnet? Och vad har det lärt barnet som skadade sin kamrat? Vilka erfarenheter bär de nu med sig i livet, som kommer att påverka hur de mår och beter sig när de blir äldre.
Sedan det här med barn som försvinner utan att personalen märker det. Varför rymmer de? Hur känns det i hjärtat när inte en enda vuxen märker att man är borta?
Förskolebarn omfattas inte av en arbetsmiljölag - inte heller har de skydd i en Lex Sarah lag (där personalen är skyldig att anmäla brister). Tyvärr verkar de allra flesta inte heller ha föräldrar som ställer upp för dem och lever rövare när deras dagliga miljö är farlig både för deras psykiska och fysiska hälsa. När inte samhället eller föräldrarna skyddar barnen - vem gör det då?
Det tycker jag är något som vi snarast borde ta och fundera över.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Jaha, så nu är föräldrarna nöjda, när förskolan prickats och de fått tillbaka 5 % av dagisavgiften. Men jag saknar barnperspektivet i artikeln. På vilket sätt har barnen fått en tryggare och bättre miljö? Barngrupperna måste uppenbarligen vara för stora och personalen för få, när små barn lämnas utan tillsyn och kan skada varandra på varma karotter. Bara det att ett barn hållit fast och tryckt sin kamrat händer mot en varm karott med svåra brännskador som följd. Vad har det lärt det brännskadade barnet? Och vad har det lärt barnet som skadade sin kamrat? Vilka erfarenheter bär de nu med sig i livet, som kommer att påverka hur de mår och beter sig när de blir äldre.
Sedan det här med barn som försvinner utan att personalen märker det. Varför rymmer de? Hur känns det i hjärtat när inte en enda vuxen märker att man är borta?
Förskolebarn omfattas inte av en arbetsmiljölag - inte heller har de skydd i en Lex Sarah lag (där personalen är skyldig att anmäla brister). Tyvärr verkar de allra flesta inte heller ha föräldrar som ställer upp för dem och lever rövare när deras dagliga miljö är farlig både för deras psykiska och fysiska hälsa. När inte samhället eller föräldrarna skyddar barnen - vem gör det då?
Det tycker jag är något som vi snarast borde ta och fundera över.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Läs också:
torsdag, april 23, 2009
Föräldrars magkänsla kontra proffstyckarnas påbud
Inne på alltombarn.se läser jag om hur politiska strömningar och tidens tankar och idéer styrt amingen under århundraden. "Staten, präster, läkare, barnmorskor, livsmedelsproducenter och fäder har alla velat vara med och styra mödrarnas sätt att föda sina små".
Så välbekant det känns. I vårt århundrade så handlar det om att politiker, media och proffstyckare ska bestämma hur våra små barn ska få växa upp och hur kvinnor ska leva sina liv, för att vara "jämställda". För just i vårt århundrade så ligger fokus där och hur man är jämställd har en liten klick ensamrätt på. Men gräsrötterna, de som lever där ute i den verklighet som politikerna skapat med medias och proffstyckarnas hjälp - ser förstås saken på ett annat sätt.
Visst det finns alltid människor som inte reflekterar utan bara blint följer tidens direktiv, men det finns också väldigt många som litar till sin magkänsla och sitt sunda förnuft och som vill och faktiskt gör annorlunda än vad tidens påbud säger.
Det är konstigt att människor inte kan sin historia bättre, så att de kan dra paralleller med dagens viktiga frågor kring barn och deras uppväxtbetingelser och tidigare påbud kring barns uppväxt. Förr var det amningen som skulle styras "uppifrån" - idag handlar det om var barnen ska få tillbringa dagarna - hos en förälder eller på institution. Dagens myt säger att det bästa för alla barn och föräldrar är att barnet placeras på dagis från ett års ålder och att båda föräldrarna går ut och arbetar heltid.
Många har en annan åsikt - nämligen hemmaföräldrarna. De anser nämligen att alla barn är olika, att alla familjer är olika och att vi därför behöver ett brett utbud av många olika lösningar (förskola, familjedaghem, vårdnadsbidrag, tvåfamiljssystem, nackamodellen, uddevallamodellen). Det viktiga handlar om att utgå från vad som är bäst för det lilla barnet. Och tyvärr dagis från ett år är inte alltid det bästa för alla barn men det är den lösning som samhället subventionerar och med ekonomiska styrmedel tvingar in föräldrar i.
Med det perspektivet i bakhuvudet är det kanske lättare för politikerna, media och proffstyckarna att förstå hemmaföräldrarnas kamp för att själva få bestämma vilken uppväxt deras barn ska få.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Så välbekant det känns. I vårt århundrade så handlar det om att politiker, media och proffstyckare ska bestämma hur våra små barn ska få växa upp och hur kvinnor ska leva sina liv, för att vara "jämställda". För just i vårt århundrade så ligger fokus där och hur man är jämställd har en liten klick ensamrätt på. Men gräsrötterna, de som lever där ute i den verklighet som politikerna skapat med medias och proffstyckarnas hjälp - ser förstås saken på ett annat sätt.
Visst det finns alltid människor som inte reflekterar utan bara blint följer tidens direktiv, men det finns också väldigt många som litar till sin magkänsla och sitt sunda förnuft och som vill och faktiskt gör annorlunda än vad tidens påbud säger.
Det är konstigt att människor inte kan sin historia bättre, så att de kan dra paralleller med dagens viktiga frågor kring barn och deras uppväxtbetingelser och tidigare påbud kring barns uppväxt. Förr var det amningen som skulle styras "uppifrån" - idag handlar det om var barnen ska få tillbringa dagarna - hos en förälder eller på institution. Dagens myt säger att det bästa för alla barn och föräldrar är att barnet placeras på dagis från ett års ålder och att båda föräldrarna går ut och arbetar heltid.
Många har en annan åsikt - nämligen hemmaföräldrarna. De anser nämligen att alla barn är olika, att alla familjer är olika och att vi därför behöver ett brett utbud av många olika lösningar (förskola, familjedaghem, vårdnadsbidrag, tvåfamiljssystem, nackamodellen, uddevallamodellen). Det viktiga handlar om att utgå från vad som är bäst för det lilla barnet. Och tyvärr dagis från ett år är inte alltid det bästa för alla barn men det är den lösning som samhället subventionerar och med ekonomiska styrmedel tvingar in föräldrar i.
Med det perspektivet i bakhuvudet är det kanske lättare för politikerna, media och proffstyckarna att förstå hemmaföräldrarnas kamp för att själva få bestämma vilken uppväxt deras barn ska få.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
måndag, april 13, 2009
Nån måste ta smällen
Jag var en ganska kavat unge som liten. Glad, nyfiken och social. Det fanns nästan inte en granne jag inte varit inne hos och jag lärde lätt känna nya kompisar.
Trots att jag aldrig satt en fot på dagis.
Men eftersom det var där nästan alla barn höll till, så letade mamma efter en massa olika aktiviteter, så att jag skulle ha andra barn att leka med på dagarna. Jag gick på barnpromenad, dansade balett från jag var tre år (mamma tjatade in mig för man måste ha fyllt fyra år egentligen), engelsk lekskola från jag var fyra år och så vanligt lekis. Alla nya miljöer, nya barn och nya fröknar övade mig i att möta nya situationer och nya människor.
Sedan kom skolan och 1970-talets konformitet. Där skulle alla vara på ett visst sätt och tycka på ett visst sätt, allt i röd sosseanda förstås. Där tystnade jag och blev den tysta flickan. Först när jag kom ut i arbetslivet, så började jag återerövra min personlighet. Det tog många år och ofta kände jag (liksom nu) att det är mycket enklare och bekvämare att tystna och försvinna. Men det går inte. Jag har inget val.
Redan som barn stack jag ut eftersom jag inte gick på dagis eller fritids. Som förälder stack jag ut när jag valde att bli hemmaförälder. Föräldrar i dag berättar om hur de möter många kommentarer och frågor kring sitt val att stanna hemma, som sår en osynlig tagg av oro hos dem.
Gör de rätt som litar till sin magkänsla? Ja, det tror jag absolut. Och det är ett oerhört viktigt budskap som får mig att fortsätta sticka ut huvudet och ta de smällar jag får på grund av det.
Men dagens föräldrar vet inte vilket gatlopp hemmaföräldrarna fått löpa i media under mycket lång tid, tills Hemmaföräldrars nätverk och andra organisationer började göra sina röster hörda - på nätet. I papperstidningarna refuserades de men fick lida svårt under alla påhopp.
2005 skrev jag en vädjan till proffstyckarna efter ett följande inlägg från Linda Skugge, Expressen;
"Jaha, ska det bli hemmafrudebatt på riktigt nu, eller? Men tro inte att ni får av min skatt till ett vårdnadsbidrag bara för att sitta hemma och fisa med era ungar utan att jobba, utan att bidra med skatt, no fucking way. (...) Och sen när era karlar drar med sekreteraren vill jag inte höra ett enda gnäll från er, då får ni stå ert kast och gå till soc eller hora på stritan för att få ihop till mat, hem och barn."
och Anna Larsson i SvD;
"Men är då drömmen om hemmafru livet verkligen så osjälvisk som den ofta framställs? För vems skull vill man egentligen stanna hemma? För barnens? Knappast, att bli hämtad klockan ett efter skolan kan för ett barn innebära en smärre social katastrof. De allra flesta föräldrar jobbar heltid, det är på fritids barn skaffar sig kompisar och det är vid hämtningen det bestäms vem som ska följa med vem hem och leka. Och hur kul tycker egentligen en 4-åring att det är att tumla runt med sin 30-åriga mamma när alla jämnåriga hojtar och tjoar några kvarter bort på dagis? Nej, då är det ärligare att säga som det är. Att man vill vara hemma för sin egen skull. Och det går man ju gärna vara - om man bekostar det själv."
En del har hänt sedan dess. Jag vet inte om det är önsketänkande men jag tycker att nivån blivit bättre. Visst hemmaföräldrarna syns fortfarande inte speciellt mycket i media och vi blev raderade på Wikipedia och moderatorn la till "sektbeteende" i texten först. (Men fick faktiskt en reprimand för det).
Helt plötsligt börjar alltfler kändisar i papperstidningarna slänga sig med uttryck som "att det är viktigt att ge barnen tid" - och det är något som vi hemmaföräldrar sagt i flera år nu. Påhoppen känns inte heller riktigt lika grova och i takt med att den psykiska ohälsan hos barn bara ökar, så finns det snart väldigt lite utrymme kvar för "stoppa-huvudet-i-sanden-föräldrarna" att fortsätta ignorera kalla fakta om att dagens familjepolitik skördar offer.
Vi har ändå bara tagit ett pyttekliv framåt och bakslaget väntar alltid runt nästa hörn. För det är inte någon bekväm väg vi föreslår att Sveriges politiker ska ta ta och många är de journalister som nog helst vill slippa att konfronteras med sina gamla inlägg i debatten, som inte vill göra upp med sin redan färdiga världsbild om hur förträffligt det är att låta barnen växa upp på dagis.
Kul är ändå att se att en del av dem svängt. Som Linda Skugge. Hon är inte alls lika rabiat motståndare till vårdnadsbidraget eller rabiat förespråkare av dagis. (De egna barnen går hos dagmamma numera.....). Utan tonen har blivit mer sansad.
Nu återstår bara att få in i papperstidningarnas tröga värld att det är dags att sluta förlöjliga och hoppa på hemmaföräldrarna och försöka straffa dem för deras val. Nästa steg blir istället att stötta valfriheten och kämpa för att få in hemmaåren som en merit i cv:n. Det här handlar ändå om enormt starka och modiga människor som vågar lyssna till sin magkänsla och se det egna barnet behov, oavsett vad tidsandan säger. Det ska belönas!
Alliansens siffror visar att gräsrötterna är på väldigt god väg att slänga av sig den socialdemokratiska manteln som tyngt deras axlar i decennier och satt stopp för människors möjlighet att gå sin egen väg och därmed utveckla samhället till en bättre plats för oss alla.
Nu hoppas jag bara att inte Alliansen axlar den gamla socialdemokratiska manteln när det kommer till familjepolitiken, utan att de vågar låta människor göra olika val. Därför är det extra viktigt att svenska föräldrar inte lägger alla ägg i samma korg, utan ser till att rösta på det parti som försvarar valfriheten och många olika barnomsorgsalternativ.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Läs också:
Snälla proffstyckare var inte rädda för oss hemmaföräldrar
En debatt som lätt kantrar
Trots att jag aldrig satt en fot på dagis.
Men eftersom det var där nästan alla barn höll till, så letade mamma efter en massa olika aktiviteter, så att jag skulle ha andra barn att leka med på dagarna. Jag gick på barnpromenad, dansade balett från jag var tre år (mamma tjatade in mig för man måste ha fyllt fyra år egentligen), engelsk lekskola från jag var fyra år och så vanligt lekis. Alla nya miljöer, nya barn och nya fröknar övade mig i att möta nya situationer och nya människor.
Sedan kom skolan och 1970-talets konformitet. Där skulle alla vara på ett visst sätt och tycka på ett visst sätt, allt i röd sosseanda förstås. Där tystnade jag och blev den tysta flickan. Först när jag kom ut i arbetslivet, så började jag återerövra min personlighet. Det tog många år och ofta kände jag (liksom nu) att det är mycket enklare och bekvämare att tystna och försvinna. Men det går inte. Jag har inget val.
Redan som barn stack jag ut eftersom jag inte gick på dagis eller fritids. Som förälder stack jag ut när jag valde att bli hemmaförälder. Föräldrar i dag berättar om hur de möter många kommentarer och frågor kring sitt val att stanna hemma, som sår en osynlig tagg av oro hos dem.
Gör de rätt som litar till sin magkänsla? Ja, det tror jag absolut. Och det är ett oerhört viktigt budskap som får mig att fortsätta sticka ut huvudet och ta de smällar jag får på grund av det.
Men dagens föräldrar vet inte vilket gatlopp hemmaföräldrarna fått löpa i media under mycket lång tid, tills Hemmaföräldrars nätverk och andra organisationer började göra sina röster hörda - på nätet. I papperstidningarna refuserades de men fick lida svårt under alla påhopp.
2005 skrev jag en vädjan till proffstyckarna efter ett följande inlägg från Linda Skugge, Expressen;
"Jaha, ska det bli hemmafrudebatt på riktigt nu, eller? Men tro inte att ni får av min skatt till ett vårdnadsbidrag bara för att sitta hemma och fisa med era ungar utan att jobba, utan att bidra med skatt, no fucking way. (...) Och sen när era karlar drar med sekreteraren vill jag inte höra ett enda gnäll från er, då får ni stå ert kast och gå till soc eller hora på stritan för att få ihop till mat, hem och barn."
och Anna Larsson i SvD;
"Men är då drömmen om hemmafru livet verkligen så osjälvisk som den ofta framställs? För vems skull vill man egentligen stanna hemma? För barnens? Knappast, att bli hämtad klockan ett efter skolan kan för ett barn innebära en smärre social katastrof. De allra flesta föräldrar jobbar heltid, det är på fritids barn skaffar sig kompisar och det är vid hämtningen det bestäms vem som ska följa med vem hem och leka. Och hur kul tycker egentligen en 4-åring att det är att tumla runt med sin 30-åriga mamma när alla jämnåriga hojtar och tjoar några kvarter bort på dagis? Nej, då är det ärligare att säga som det är. Att man vill vara hemma för sin egen skull. Och det går man ju gärna vara - om man bekostar det själv."
En del har hänt sedan dess. Jag vet inte om det är önsketänkande men jag tycker att nivån blivit bättre. Visst hemmaföräldrarna syns fortfarande inte speciellt mycket i media och vi blev raderade på Wikipedia och moderatorn la till "sektbeteende" i texten först. (Men fick faktiskt en reprimand för det).
Helt plötsligt börjar alltfler kändisar i papperstidningarna slänga sig med uttryck som "att det är viktigt att ge barnen tid" - och det är något som vi hemmaföräldrar sagt i flera år nu. Påhoppen känns inte heller riktigt lika grova och i takt med att den psykiska ohälsan hos barn bara ökar, så finns det snart väldigt lite utrymme kvar för "stoppa-huvudet-i-sanden-föräldrarna" att fortsätta ignorera kalla fakta om att dagens familjepolitik skördar offer.
Vi har ändå bara tagit ett pyttekliv framåt och bakslaget väntar alltid runt nästa hörn. För det är inte någon bekväm väg vi föreslår att Sveriges politiker ska ta ta och många är de journalister som nog helst vill slippa att konfronteras med sina gamla inlägg i debatten, som inte vill göra upp med sin redan färdiga världsbild om hur förträffligt det är att låta barnen växa upp på dagis.
Kul är ändå att se att en del av dem svängt. Som Linda Skugge. Hon är inte alls lika rabiat motståndare till vårdnadsbidraget eller rabiat förespråkare av dagis. (De egna barnen går hos dagmamma numera.....). Utan tonen har blivit mer sansad.
Nu återstår bara att få in i papperstidningarnas tröga värld att det är dags att sluta förlöjliga och hoppa på hemmaföräldrarna och försöka straffa dem för deras val. Nästa steg blir istället att stötta valfriheten och kämpa för att få in hemmaåren som en merit i cv:n. Det här handlar ändå om enormt starka och modiga människor som vågar lyssna till sin magkänsla och se det egna barnet behov, oavsett vad tidsandan säger. Det ska belönas!
Alliansens siffror visar att gräsrötterna är på väldigt god väg att slänga av sig den socialdemokratiska manteln som tyngt deras axlar i decennier och satt stopp för människors möjlighet att gå sin egen väg och därmed utveckla samhället till en bättre plats för oss alla.
Nu hoppas jag bara att inte Alliansen axlar den gamla socialdemokratiska manteln när det kommer till familjepolitiken, utan att de vågar låta människor göra olika val. Därför är det extra viktigt att svenska föräldrar inte lägger alla ägg i samma korg, utan ser till att rösta på det parti som försvarar valfriheten och många olika barnomsorgsalternativ.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Läs också:
Snälla proffstyckare var inte rädda för oss hemmaföräldrar
En debatt som lätt kantrar
söndag, april 12, 2009
Censur på Expressen - igen
Tänk vad härligt det måste vara att få vara journalist i en papperstidning. Då kan man skriva vad man vill, utan att behöva stå för det. Och så ska man förstås skriva vad man vill, så att folk blir uppretade och man får läsare.
Det är förstås inte lika roligt att vara en liten gräsrot och drabbad, utan några möjligheter att försvara sig.
Karin Olsson, journalist och krönikör på Expressen och även ledarskribent ska ha barn. För några år sedan lurade hon sig in i en hemmafamilj under förespeglingen att hon skulle skriva ett positivt reportage om hemmaföräldrar.
Det gjorde hon inte.
Familjen skulle få läsa igenom texten innan publicering. Det fick de inte, eftersom artikeln var allt annat än positiv. Hur tror ni det kändes för den familjen?
Nu ska Karin ha barn och nämner det i förbigående i sin artikel "På väg att bli twitterbitter". En artikel som går att kommentera. Därför skrev jag en kommentar i stil med att det viktigt att hon kommer ihåg sina principer att föräldraledigheten ska delas rakt av, att man går och jobbar när barnet är 6 månader och sätter barnet på dagis vid 1 år för att gå ut och jobba heltid båda två. Sedan la jag in en länk med Karins övertramp: http://hemmaforaldrar.blogspot.com/2006/11/nr-media-gr-ver-grnsen.html
Tror ni den kommentaren kom med?
Näe.
Censur i bästa stil. Fegt. Och här går Expressen ut och vill ha bloggtips och blogglänkar. Men säkerligen inte till den här bloggen.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Det är förstås inte lika roligt att vara en liten gräsrot och drabbad, utan några möjligheter att försvara sig.
Karin Olsson, journalist och krönikör på Expressen och även ledarskribent ska ha barn. För några år sedan lurade hon sig in i en hemmafamilj under förespeglingen att hon skulle skriva ett positivt reportage om hemmaföräldrar.
Det gjorde hon inte.
Familjen skulle få läsa igenom texten innan publicering. Det fick de inte, eftersom artikeln var allt annat än positiv. Hur tror ni det kändes för den familjen?
Nu ska Karin ha barn och nämner det i förbigående i sin artikel "På väg att bli twitterbitter". En artikel som går att kommentera. Därför skrev jag en kommentar i stil med att det viktigt att hon kommer ihåg sina principer att föräldraledigheten ska delas rakt av, att man går och jobbar när barnet är 6 månader och sätter barnet på dagis vid 1 år för att gå ut och jobba heltid båda två. Sedan la jag in en länk med Karins övertramp: http://hemmaforaldrar.blogspot.com/2006/11/nr-media-gr-ver-grnsen.html
Tror ni den kommentaren kom med?
Näe.
Censur i bästa stil. Fegt. Och här går Expressen ut och vill ha bloggtips och blogglänkar. Men säkerligen inte till den här bloggen.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
torsdag, april 09, 2009
Mitt i allt elände finns det hopp
Avhandlingar som handlar om vem som har huvudansvaret för stökiga barn - experterna eller förskolepersonalen - när föräldrarna har det självklara huvudansvaret,
media som fortsätter att saluföra korkade myter om förskolan som att dagisbarn blir bättre i skolan och mer socialt kompetenta - när det är bevisat att det är mammans utbildningsnivå som avgör plus att barn blir duktigare i skolan med mamma hemma och skolan inte alls översvämmas av socialt kompetenta barn utan beteendestörningarna ökar,
lägg till det att förskolebarn saknar skydd i en arbetsmiljölag och alla nya larmrapporter om olika problem i förskolan samtidigt som föräldrarna är strålande nöjda,
då undrar man om vuxenvärlden verkligen är så vuxen, om det finns hopp för Sveriges barn.
Men så mitt i alltihop så träffar jag hela tiden på föräldrar som faktiskt tänker själva, som inte köper myter som vågar gå sin egen väg och precis som våren nu är på gång och sommaren väntar, så känner jag att vi ligger i startgroparna för bättre tider. Hopp för att Sveriges barn ska få det bättre. Det räcker med några kloka föräldrar som går sin egen väg och står för det, så kommer andra att våga följa efter.
Glad Påsk!
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
media som fortsätter att saluföra korkade myter om förskolan som att dagisbarn blir bättre i skolan och mer socialt kompetenta - när det är bevisat att det är mammans utbildningsnivå som avgör plus att barn blir duktigare i skolan med mamma hemma och skolan inte alls översvämmas av socialt kompetenta barn utan beteendestörningarna ökar,
lägg till det att förskolebarn saknar skydd i en arbetsmiljölag och alla nya larmrapporter om olika problem i förskolan samtidigt som föräldrarna är strålande nöjda,
då undrar man om vuxenvärlden verkligen är så vuxen, om det finns hopp för Sveriges barn.
Men så mitt i alltihop så träffar jag hela tiden på föräldrar som faktiskt tänker själva, som inte köper myter som vågar gå sin egen väg och precis som våren nu är på gång och sommaren väntar, så känner jag att vi ligger i startgroparna för bättre tider. Hopp för att Sveriges barn ska få det bättre. Det räcker med några kloka föräldrar som går sin egen väg och står för det, så kommer andra att våga följa efter.
Glad Påsk!
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
söndag, april 05, 2009
En ding, ding värld
I en liten notis i Svd den 4 april (finns inte på nätet) - så står det om en ny doktorsavhandling om stökiga barn:
"Stökiga barn - barnets eget fel
När ett barn uppför sig stökigt riktar man i dag strålkastarljuset på individen, inte på den sociala miljön. Så när barnen i förskolan behöver särskilt stöd kallar man in läkarna och låter dem ställa diagnos.
- Förr sökte man kanske orsak till autism i en kontaktstörning mellan modern och barnet, i dag tänker man i medicinska termer och tittar på vad som felas barnet, säger Kristian Lutz, som nyss lade fram sin doktorsavhandling på lärarutbildningen vid Malmö högskola. Lutz har studerat stödansökningar för barn, speciellt i socialt utsatta områden.
Samtidigt som det enskilda barnet diagnosticeras och får hjälp av ett vuxennätverk, riskerar det att stämplas socialt.
- Barnet kan få en roll som avvikande. Det blir väldigt ensamt när det plockas ur sitt sociala sammanhang, miljön får underordnad betydelse och man fokuserar på det individuella. Då får också det allmänna stå oförändrat; man kanske missar att problemet egentligen ligger i minskad personal på förskolan.
Lutz säger att pedagogerna blivit utan röst i en maktkamp mellan vuxna.
- När de medicinska diagnoserna blir A och O och experter bedömer barn efter korta träffar i främmande miljöer riktas resurserna lätt fel. Då kan barn få stöd på ojämlika villkor. Förskolepersonalen med daglig kontakt vet ändå oftast mest om barnen så pedgogerna borde faktiskt få tillbaka makten säger Lutz."
Eller så borde föräldrarna få tillbaka makten!
Vilken ding, ding värld vi lever i när en man publicerar en mindre artikel om stökiga barn, utan att man med ett ord pratar om föräldrarna och deras ansvar. Visst, mer personal behövs i förskolan. Jag är en av dem som i 3 års tid propagerat för att förskolan ska få mer personal och mindre barngrupper.
Men det små barn behöver mest av allt är faktiskt närhet, kärlek och god omsorg så att de kan bygga upp en väl fungerande anknytning - innan de separeras från föräldrarna. Får de inte det så kommer många av barnen sannolikt att uppvisa någon form av beteendestörning längre fram. Något som väldigt få känner till.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Läs också:
Dagis kan skada ditt barn
Kloka ord från en förskollärare
"Stökiga barn - barnets eget fel
När ett barn uppför sig stökigt riktar man i dag strålkastarljuset på individen, inte på den sociala miljön. Så när barnen i förskolan behöver särskilt stöd kallar man in läkarna och låter dem ställa diagnos.
- Förr sökte man kanske orsak till autism i en kontaktstörning mellan modern och barnet, i dag tänker man i medicinska termer och tittar på vad som felas barnet, säger Kristian Lutz, som nyss lade fram sin doktorsavhandling på lärarutbildningen vid Malmö högskola. Lutz har studerat stödansökningar för barn, speciellt i socialt utsatta områden.
Samtidigt som det enskilda barnet diagnosticeras och får hjälp av ett vuxennätverk, riskerar det att stämplas socialt.
- Barnet kan få en roll som avvikande. Det blir väldigt ensamt när det plockas ur sitt sociala sammanhang, miljön får underordnad betydelse och man fokuserar på det individuella. Då får också det allmänna stå oförändrat; man kanske missar att problemet egentligen ligger i minskad personal på förskolan.
Lutz säger att pedagogerna blivit utan röst i en maktkamp mellan vuxna.
- När de medicinska diagnoserna blir A och O och experter bedömer barn efter korta träffar i främmande miljöer riktas resurserna lätt fel. Då kan barn få stöd på ojämlika villkor. Förskolepersonalen med daglig kontakt vet ändå oftast mest om barnen så pedgogerna borde faktiskt få tillbaka makten säger Lutz."
Eller så borde föräldrarna få tillbaka makten!
Vilken ding, ding värld vi lever i när en man publicerar en mindre artikel om stökiga barn, utan att man med ett ord pratar om föräldrarna och deras ansvar. Visst, mer personal behövs i förskolan. Jag är en av dem som i 3 års tid propagerat för att förskolan ska få mer personal och mindre barngrupper.
Men det små barn behöver mest av allt är faktiskt närhet, kärlek och god omsorg så att de kan bygga upp en väl fungerande anknytning - innan de separeras från föräldrarna. Får de inte det så kommer många av barnen sannolikt att uppvisa någon form av beteendestörning längre fram. Något som väldigt få känner till.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Läs också:
Dagis kan skada ditt barn
Kloka ord från en förskollärare
När barn inte äter hemma
Ibland trillar polletten ner........ halvvägs. Som för Karin Thunberg - envis hemmaföräldermotståndare och ständigt aktiv i olika krönikor med att propagera för att vi ska använda barnen som murbräcka för jämställdhet.
I SvD den 4 april, så noterar hon ännu en sorglig effekt av dagens familjepolitik. Föräldrarna som valt "standardlösningen" barnen på dagis från 1 år och heltidsarbete för både mamman och pappan - har överlåtit så mycket ansvar för barnens omsorg på pedgogerna i förskolan att de inte klarar av att se till att barnen får frukost hemma.
Det finner tydligen Karin Thunberg, (trots allt), upprörande och skriver apropå föräldrarna inkompetens;
"Förra veckan skrev vi här i SvD om hur skolor och förskolor bjuder barn – och i vissa fall också föräldrar – på frukost. Så ungarna inte ska behöva klara sig på fastande mage, plus måhända en huvudvärkstablett, fram till den lunch som de inte heller äter.
Men hallå, vad lever vi för konstiga liv om vi inte hinner eller förmår sätta fram lite frukost på våra egna köksbord? Eller, lika hemskt, om maten står där men vi inte kan få våra barn att sitta ner så lång tid som det tar att skeda i sig en tallrik filmjölk? När jag läser att föräldrar föredrar att äta frukost på dagis för där sitter deras avkommor i alla fall stilla blir jag rent bedrövad. "
Men vad hade Karin väntat sig?
Det här är ju bara ännu ett klockrent bevis för att det finns väldigt många negativa sidoeffekter av dagens familjepolitik.
Kan någon förklara för mig hur man ska kunna komma in i föräldrarollen, när man bara tillbringar 1 timme med ungarna mellan middag och läggdags varje kväll. Hur ska man lära sig hur barnen fungerar, vilka utvecklingsfaser de går igenom och hur man ska hantera dessa när man aldrig är med barnen? (Tyvärr helgernas "curlande" räcker inte till det heller).
Nu skriks det efter mer föräldrautbildning. Staten ska satsa stora summor på att teoretiskt lära föräldrar det som de skulle kunna lära sig praktiskt genom att tillbringa tid med sina barn och ha huvudansvaret för deras vård och omsorg, de första viktiga åren.
Så typiskt Sverige. Jag tycker att det hade varit mycket bättre att skapa större valfrihet för småbarnsföräldrar. För det finns faktiskt väldigt många som vill ta sin föräldraroll på allvar och tillbringa tid med sina barn - bara de hade råd. Men så länge vi har kvar ett system som innebär att alla människor ska betala in stora summor i skatt, bara för att subventionera dyra dagislösningar, så är det omöjligt. Alla betalar in - men alla får inte tillbaka. Sedan gör särbeskattningen det omöjligt att leva på en lön, så låt oss slippa hånfulla kommentarer i stil med; "Om nån vill vara hemma med sina barn, så får de väl vara det. Men det ska inte vi betala för".
Nähä, men vi hemmaföräldrar ska betala dagissubventionerna?
Det är dags att riva upp maxtaxereformen och låta föräldrar betala en större del av den faktiska kostnaden för dagis. Då ökar valfriheten och fler alternativ än heltidsförskola kommer att ha en ekonomisk chans att etablera sig. Det blir både billigare och bättre för alla och så slipper vi höra skrik efter mer dyra föräldrautbildningar och extra resurser i skolan för att hantera alla barn med beteendestörningar.
Ge ansvaret för barnen tillbaka till föräldrarna - nu! Staten visar om och om igen att den inte är den bästa föräldern trots allt.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Läs också:
Livet blir aldrig som man tänkt sig
Vi tackar dig för att du är en så snäll mamma
I SvD den 4 april, så noterar hon ännu en sorglig effekt av dagens familjepolitik. Föräldrarna som valt "standardlösningen" barnen på dagis från 1 år och heltidsarbete för både mamman och pappan - har överlåtit så mycket ansvar för barnens omsorg på pedgogerna i förskolan att de inte klarar av att se till att barnen får frukost hemma.
Det finner tydligen Karin Thunberg, (trots allt), upprörande och skriver apropå föräldrarna inkompetens;
"Förra veckan skrev vi här i SvD om hur skolor och förskolor bjuder barn – och i vissa fall också föräldrar – på frukost. Så ungarna inte ska behöva klara sig på fastande mage, plus måhända en huvudvärkstablett, fram till den lunch som de inte heller äter.
Men hallå, vad lever vi för konstiga liv om vi inte hinner eller förmår sätta fram lite frukost på våra egna köksbord? Eller, lika hemskt, om maten står där men vi inte kan få våra barn att sitta ner så lång tid som det tar att skeda i sig en tallrik filmjölk? När jag läser att föräldrar föredrar att äta frukost på dagis för där sitter deras avkommor i alla fall stilla blir jag rent bedrövad. "
Men vad hade Karin väntat sig?
Det här är ju bara ännu ett klockrent bevis för att det finns väldigt många negativa sidoeffekter av dagens familjepolitik.
Kan någon förklara för mig hur man ska kunna komma in i föräldrarollen, när man bara tillbringar 1 timme med ungarna mellan middag och läggdags varje kväll. Hur ska man lära sig hur barnen fungerar, vilka utvecklingsfaser de går igenom och hur man ska hantera dessa när man aldrig är med barnen? (Tyvärr helgernas "curlande" räcker inte till det heller).
Nu skriks det efter mer föräldrautbildning. Staten ska satsa stora summor på att teoretiskt lära föräldrar det som de skulle kunna lära sig praktiskt genom att tillbringa tid med sina barn och ha huvudansvaret för deras vård och omsorg, de första viktiga åren.
Så typiskt Sverige. Jag tycker att det hade varit mycket bättre att skapa större valfrihet för småbarnsföräldrar. För det finns faktiskt väldigt många som vill ta sin föräldraroll på allvar och tillbringa tid med sina barn - bara de hade råd. Men så länge vi har kvar ett system som innebär att alla människor ska betala in stora summor i skatt, bara för att subventionera dyra dagislösningar, så är det omöjligt. Alla betalar in - men alla får inte tillbaka. Sedan gör särbeskattningen det omöjligt att leva på en lön, så låt oss slippa hånfulla kommentarer i stil med; "Om nån vill vara hemma med sina barn, så får de väl vara det. Men det ska inte vi betala för".
Nähä, men vi hemmaföräldrar ska betala dagissubventionerna?
Det är dags att riva upp maxtaxereformen och låta föräldrar betala en större del av den faktiska kostnaden för dagis. Då ökar valfriheten och fler alternativ än heltidsförskola kommer att ha en ekonomisk chans att etablera sig. Det blir både billigare och bättre för alla och så slipper vi höra skrik efter mer dyra föräldrautbildningar och extra resurser i skolan för att hantera alla barn med beteendestörningar.
Ge ansvaret för barnen tillbaka till föräldrarna - nu! Staten visar om och om igen att den inte är den bästa föräldern trots allt.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Läs också:
Livet blir aldrig som man tänkt sig
Vi tackar dig för att du är en så snäll mamma
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)