Tre små barn faller ut genom ett fönster i skolan, läser jag i SvD och DN. De tre barnen satt på fönsterkarmen och hade lagt en kudde bakom sig. Rektor Ulla Fredricson tycker inte att personalen begått något fel. Utan säger bara; "Det var ett ögonblicksverk. Läraren fanns alldeles bredvid och det är bara 10–12 barn i förberedelsegrupperna, så det handlar inte om dålig översikt"
Nu vet inte jag om jag tycker att det är "bra översikt" att barn ska sitta i ett fönster och luta sig mot en glasruta. En glasruta är väl inte det bästa och säkraste ryggstödet i världen och ännu mindre om det är 10 meter till marken. Men det är klart, jag har ju inte gått en pedagogisk utbildning, utan litar "bara" till mitt sunda förnuft som mamma och det säger mig att jag aldrig skulle låta några barn sitta i ett fönster.
Nu har polisen i alla fall inlett en förundersökning om vållande till kroppsskada enligt arbetsmiljölagen. Därför att skolor betraktas som arbetsplatser, inte bara när det gäller lärare och andra anställda utan även när det gäller eleverna. När en elev råkar ut för en olycka under skoltid är det därför arbetsmiljölagen som gäller.
När jag läser hur man nu kommer att utreda olyckan grundligt och även kommer att göra en förundersökning om vållande till kroppskada så kan jag inte låta bli att tänka på att förskolebarn och fritidsbarn inte omfattas av arbetsmiljölagen.
För att reda ut begreppen kring skillnaderna så ringde jag upp Åke Johansson på Arbetsmiljöverket och han berättade precis det jag befarade - eftersom de här barnen omfattas av arbetsmiljölagen så kan nu Arbetsmiljöverket med lagens hjälp gå in och titta på om det finns brister på skolan. Sedan kan de komma med krav på åtgärder.
Hade samma olycka hänt på samma skola men under fritidstid, så hade Arbetsmiljöverket inte kunnat gå in och titta efter eventuella brister och ställa krav på åtgärder, eftersom fritidsbarn inte omfattas av arbetsmiljölagen. Exakt samma sak gäller alltså olyckor som händer på dagis.
Just därför så slapp Östbyskolan så lindrigt undan när 7-årige Joel dog, eftersom han dog på skolan men under fritidstid.
Det är skamligt att fritidsbarn och förskolebarn fortfarande inte omfattas av en arbetsmiljölag, tycker jag och det är skamligt att barnen är så oskyddade i Sverige anno 2009.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Läs också:
Förskolebarn saknar skydd
Någon måste stå till svars när barn dör
tisdag, augusti 25, 2009
fredag, augusti 21, 2009
Någon måste stå till svars när barn dör
I Tomelilla åkte tre fritidsledare till ett bad med 13 barn, sommaren 2007, varav flera med dåliga simkunskaper. En åttaårig pojke hittades efter ett tag drunknad i den djupa delen av bassängen.
Nu kommer två i personalen att åtalas, skriver Ystads Allehanda. Åklagare Lotten Loberg anser att personalen brustit i sin riskbedömning och nu åtalar hon teamledaren och arbetslagsledaren för att av oaktsamhet orsakat den åttaårige pojkens död. Hon anser att de borde tänkt på olycksrisken och inte tillåtit att så många barn med så få personal gick på badutflykt.
Det ska bli mycket intressant att se hur det här går. 2003 dog sjuårige Joel när han lämnades ensam på skolgården. Förskollärare Maria von Schantz har tidigare skrivit om det fallet i en gästkrönika hos Hemmaföräldrar:
"I Sverige går de allra flesta barn mellan ca 1 ½ - 9 år just i dessa verksamheter när mamma och pappa arbetar. Barnen är alltså enormt utsatta just i dessa verksamheter. De har ingen mamma eller pappa med sig, och inga lagar gäller deras miljö!
För många barn och föräldrar har detta redan varit ödestigert, för när olyckan är framme då finns det idag ingen vuxen som kan ställas till svars, trots uppenbara brister. Det mest tragiska fallet är när lilla Joel Andersson dog på sitt fritidshem i Gustavsberg i december 2003 när han så uppenbart saknade tillsyn.
Rektor på Östbyskolan i Gustavsberg (där Joel lämnandes utan uppsikt och dog) Helena Weiss-Larsson sitter fortfarande kvar som rektor för skolan, utan minsta prick i protokollet. Trots att de den här dagen var 5 personal på 25 barn var det inte någon i personalen som tyckte sig ha tid eller ork att stanna ute på skolgården med de barn som lekte där (eller som insåg faran i att de grävt en grotta i sandlådan som de krupit in i). Ett uppenbart fel - men rektor Helena Weiss-Larsson kan inte förstå vad de kunde ha gjort annorlunda utan säger;
- Det finns mycket skuldkänslor självklart, fast man inte kan hitta det direkta felet. Det blir ju så att man hade den här tillsynen, och det här hände, och hur skulle man ha gjort för att det inte skulle ha hänt? Sen får man ju inte glömma att den här personalen har familjer och de har barn och de har i en del fall fått frågor: ”ska du hamna i fängelse nu mamma?” och hur klarar man av det?
Tyvärr men det är faktiskt inte okej att barn dör när man har ansvaret för dem, utan att någon åtalas. Ett stort problem (som jag återigen måste påtala och som jag tänker fortsätta påtala tills regeringen gör något åt det) är att förskolebarn och fritidsbarn inte omfattas av en arbetsmiljölag.
Det gäller också att se till att de som är ansvariga för verksamheter som förskola, deltidsförskola och fritidshem faktiskt får stå till svars (man ska inte kunna sitta kvar på sin tjänst när något sådant skett) om det händer barnen något. De är ändå ytterst ansvariga och ska se till att de har kompetent, psykiskt stabil och ansvarstagande personal som arbetar i verksamheten. (Nu säger jag inte att det är det som brustit i det här fallet men jag känner till åtminstone ett fall där personal tydligt brustit och ledningen fått vetskap om detta, men ändå "chansar" och låter dem fortsatta arbeta med barn.
Det handlar inte alltid om att personalen måste kunna visa upp att de gått allehanda utbildningar - utan de måste vara engagerade i sitt arbete och ha en förmåga att använda sitt sunda förnuft och kunna se eventuella faror. De måste helt enkelt klara av att göra riskbedömningar (vem vill ha en läkare med goda teoretiska kunskaper men som dödar sina patienter?). Chefer som medvetet sätter personal som brister i dylik kompetens borde verkligen få stå tills svars om något händer.
Jag hoppas att fallet i Tomelilla kommer att bli prejudicerande och en dröm vore väl också om fallet Joel och hans död under Östbyskolans ansvar återigen kunde tas upp. För det är en självklarhet att föräldrar ska kunna känna sig trygga när de lämnar bort sina barn i någon annans vård.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Läs också:
Hela historien kring 7-årige Joels död på Östby skolan i Gustavsberg
Lena Hallengren sviker Sveriges barn
Förskolebarn och fritidsbarn saknar skydd
Nu kommer två i personalen att åtalas, skriver Ystads Allehanda. Åklagare Lotten Loberg anser att personalen brustit i sin riskbedömning och nu åtalar hon teamledaren och arbetslagsledaren för att av oaktsamhet orsakat den åttaårige pojkens död. Hon anser att de borde tänkt på olycksrisken och inte tillåtit att så många barn med så få personal gick på badutflykt.
Det ska bli mycket intressant att se hur det här går. 2003 dog sjuårige Joel när han lämnades ensam på skolgården. Förskollärare Maria von Schantz har tidigare skrivit om det fallet i en gästkrönika hos Hemmaföräldrar:
"I Sverige går de allra flesta barn mellan ca 1 ½ - 9 år just i dessa verksamheter när mamma och pappa arbetar. Barnen är alltså enormt utsatta just i dessa verksamheter. De har ingen mamma eller pappa med sig, och inga lagar gäller deras miljö!
För många barn och föräldrar har detta redan varit ödestigert, för när olyckan är framme då finns det idag ingen vuxen som kan ställas till svars, trots uppenbara brister. Det mest tragiska fallet är när lilla Joel Andersson dog på sitt fritidshem i Gustavsberg i december 2003 när han så uppenbart saknade tillsyn.
Rektor på Östbyskolan i Gustavsberg (där Joel lämnandes utan uppsikt och dog) Helena Weiss-Larsson sitter fortfarande kvar som rektor för skolan, utan minsta prick i protokollet. Trots att de den här dagen var 5 personal på 25 barn var det inte någon i personalen som tyckte sig ha tid eller ork att stanna ute på skolgården med de barn som lekte där (eller som insåg faran i att de grävt en grotta i sandlådan som de krupit in i). Ett uppenbart fel - men rektor Helena Weiss-Larsson kan inte förstå vad de kunde ha gjort annorlunda utan säger;
- Det finns mycket skuldkänslor självklart, fast man inte kan hitta det direkta felet. Det blir ju så att man hade den här tillsynen, och det här hände, och hur skulle man ha gjort för att det inte skulle ha hänt? Sen får man ju inte glömma att den här personalen har familjer och de har barn och de har i en del fall fått frågor: ”ska du hamna i fängelse nu mamma?” och hur klarar man av det?
Tyvärr men det är faktiskt inte okej att barn dör när man har ansvaret för dem, utan att någon åtalas. Ett stort problem (som jag återigen måste påtala och som jag tänker fortsätta påtala tills regeringen gör något åt det) är att förskolebarn och fritidsbarn inte omfattas av en arbetsmiljölag.
Det gäller också att se till att de som är ansvariga för verksamheter som förskola, deltidsförskola och fritidshem faktiskt får stå till svars (man ska inte kunna sitta kvar på sin tjänst när något sådant skett) om det händer barnen något. De är ändå ytterst ansvariga och ska se till att de har kompetent, psykiskt stabil och ansvarstagande personal som arbetar i verksamheten. (Nu säger jag inte att det är det som brustit i det här fallet men jag känner till åtminstone ett fall där personal tydligt brustit och ledningen fått vetskap om detta, men ändå "chansar" och låter dem fortsatta arbeta med barn.
Det handlar inte alltid om att personalen måste kunna visa upp att de gått allehanda utbildningar - utan de måste vara engagerade i sitt arbete och ha en förmåga att använda sitt sunda förnuft och kunna se eventuella faror. De måste helt enkelt klara av att göra riskbedömningar (vem vill ha en läkare med goda teoretiska kunskaper men som dödar sina patienter?). Chefer som medvetet sätter personal som brister i dylik kompetens borde verkligen få stå tills svars om något händer.
Jag hoppas att fallet i Tomelilla kommer att bli prejudicerande och en dröm vore väl också om fallet Joel och hans död under Östbyskolans ansvar återigen kunde tas upp. För det är en självklarhet att föräldrar ska kunna känna sig trygga när de lämnar bort sina barn i någon annans vård.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Läs också:
Hela historien kring 7-årige Joels död på Östby skolan i Gustavsberg
Lena Hallengren sviker Sveriges barn
Förskolebarn och fritidsbarn saknar skydd
måndag, augusti 17, 2009
Dags att "downshifta" - barnen behöver det!
Tårarna bränner bakom och ögonen och jag får en klump i halsen när jag läser i SvD om hur 4 av 10 ungdomar i åldern 14-15 år skadar sig själva. Hur är det möjligt att vi accepterar att barn mår så här?
I så många år har jag kämpat för att svenska barn ska få det bättre. Det har skadat min karriär och det har kostat mig enorma belopp att fortsätta den här kampen, eftersom allt arbete skett ideellt.
Jag tillhör nämligen den skaran föräldrar som tror på att alla barn är olika och att alla barn omöjligen kan må bra av den svenska "standardlösningen" - två heltidsarbetande föräldrar och barnen på dagis från 1 års ålder. Jag vill ge föräldrar chansen att ge barnen tid - att ge barnen den goda omsorg, närhet och kärlek som de har rätt till för att må bra.
Jag tror att det bästa sättet att nå dit är att erbjuda föräldrar en mängd olika barnomsorgsalternativ: förskola, familjedaghem, 2familjssystem och en möjlighet att bli hemmaförälder. Alla föräldrar borde också få information om hur man kan "downshifta" under småbarnsåren. (Något som vi hemmaföräldrar gjort långt innan det fick trendstatus).
Sedan måste vi uppvärdera arbetet som hemmaförälder - det är ändå ett arbete som är värt 380 000 kr om året enligt en brittisk undersökning. När du är hemma så lär du dig så mycket som du har nytta av senare i arbetslivet och hemmatiden borde därför med stolthet kunna skrivas in i en cv. När en hemmaförälder ratas, trots goda meriter bara för att han/hon varit hemma några år så är det ren diskriminering och beror enbart på den attityd som samhället genomsyras av idag - men det är något vi kan ändra på :)
Jag vill också att föräldrar ska få korrekt information istället för myter. (Ersätt Sven Bremberg på Folkhälsoinstitutet med någon som inte tror att 12-åriga flickor skär sig för att de är oroliga över om de ska få ett arbete).
Dessutom borde det vara obligatoriskt för alla föräldrar att läsa följande böcker innan de fattar beslut om vilket barnomsorgsalternativ de ska välja och vid vilken ålder:
Tid för barn (Per Kågeson)
mamma@home (Elise Claeson)
Hur kärleken formar det lilla barnets hjärna (Sue Gerhardt)
Att följa sitt hjärta i - jantelagens Sverige (Jonas Himmelstrand)
Det infantila samhället: barndomens slut (Carl Hamilton)
Våga ta plats i ditt barns liv (Gordon Neufeld)
Under så många år har den psykiska ohälsan hos barn fått öka och regeringen (både den förra och den nuvarande) har vägrat att ta det här på allvar och göra något åt det.
Det är inte okej.
Som grädde på moset så omfattas inte förskolebarn och fritidsbarn av en arbetsmiljölag eller en Lex Sarah lag (där personalen är skyldig att anmäla brister). Det skrev jag om redan för 3 år sedan och följden borde ha blivit ett ramaskri från föräldrarna.
Men det har varit tyst som i graven.....
Deras barn är helt oskyddade när de placeras på dagis och personalen har sina händer bakbundna - de ser bristerna men får inte anmäla. Ett stort svek också mot all personal som arbetar inom barnomsorgen.
Förra BO, Lena Nyberg, fick löpa gatlopp i media och Expressen krävde till och med hennes avgång (vilket visar hur kontroversiellt det är att föra fram fakta istället för myter) när hon la fram sin undersökning 2007 där det bland annat stod följande:
"Drygt 30 procent av alla spädbarn i dag knyter inte an till sina föräldrar under det första levnadsåret och allt fler föräldrar söker hjälp för att de har problem att relatera till sina barn.
- Det allra viktigaste och grundläggande för ett barns välfärd och psykiska hälsa är relationen till föräldern/föräldrarna, säger BO Lena Nyberg.
I samspelet mellan barnet och dess förälder/vårdare skapas den trygga bas av anknytning som är livsviktig för varje barn. Anknytningen är en grundläggande förutsättning för en harmonisk utveckling under resten av livet.
Undersökningar visar att anknytningsproblem hos föräldern ofta har grund i de egna upplevelserna av anknytning, vilket visar att det kan finnas ett mönster med bristfällig anknytning över generationsgränserna.
En annan orsak till psykisk ohälsa hos små barn är stress, vilket kan ha flera orsaker;
- tidig start i förskolan
- stora barngrupper
- låg personaltäthet
- långa dagar i förskolan
- buller"
Nu skickar jag en direkt fråga till Göran Hägglund: Är du helt bakbunden av moderaterna eller kan du vänligen agera snabbt och bestämt och se till att någon i regeringen tar tag i barnens situation? Börja gärna med att utreda om förskola från 1 år verkligen är det bästa för alla barn - läs: Politikerbloggen - "Frågorna är känsliga men måste ställas"
Se sedan till att förskolebarn och fritidsbarn omfattas av en arbetsmiljölag och en Lex Sarah lag.
Och sist men inte minst - fortsätt kampen för att underlätta för föräldrar att ta sitt ansvar. Vårdnadsbidraget var ett litet steg, nu är det bara att se till att höja beloppet och se till att föräldrar kan få det fram till skolstarten. (Och döp gärna om det till hemmasubvention istället).
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Läs också:
Alltför tidig dagisstart bakom psykisk ohälsa
Kloka ord från en förskollärare
Dagis kan skada ditt barn
Artiklar om anknytning
Artiklar om psykisk ohälsa
I så många år har jag kämpat för att svenska barn ska få det bättre. Det har skadat min karriär och det har kostat mig enorma belopp att fortsätta den här kampen, eftersom allt arbete skett ideellt.
Jag tillhör nämligen den skaran föräldrar som tror på att alla barn är olika och att alla barn omöjligen kan må bra av den svenska "standardlösningen" - två heltidsarbetande föräldrar och barnen på dagis från 1 års ålder. Jag vill ge föräldrar chansen att ge barnen tid - att ge barnen den goda omsorg, närhet och kärlek som de har rätt till för att må bra.
Jag tror att det bästa sättet att nå dit är att erbjuda föräldrar en mängd olika barnomsorgsalternativ: förskola, familjedaghem, 2familjssystem och en möjlighet att bli hemmaförälder. Alla föräldrar borde också få information om hur man kan "downshifta" under småbarnsåren. (Något som vi hemmaföräldrar gjort långt innan det fick trendstatus).
Sedan måste vi uppvärdera arbetet som hemmaförälder - det är ändå ett arbete som är värt 380 000 kr om året enligt en brittisk undersökning. När du är hemma så lär du dig så mycket som du har nytta av senare i arbetslivet och hemmatiden borde därför med stolthet kunna skrivas in i en cv. När en hemmaförälder ratas, trots goda meriter bara för att han/hon varit hemma några år så är det ren diskriminering och beror enbart på den attityd som samhället genomsyras av idag - men det är något vi kan ändra på :)
Jag vill också att föräldrar ska få korrekt information istället för myter. (Ersätt Sven Bremberg på Folkhälsoinstitutet med någon som inte tror att 12-åriga flickor skär sig för att de är oroliga över om de ska få ett arbete).
Dessutom borde det vara obligatoriskt för alla föräldrar att läsa följande böcker innan de fattar beslut om vilket barnomsorgsalternativ de ska välja och vid vilken ålder:
Tid för barn (Per Kågeson)
mamma@home (Elise Claeson)
Hur kärleken formar det lilla barnets hjärna (Sue Gerhardt)
Att följa sitt hjärta i - jantelagens Sverige (Jonas Himmelstrand)
Det infantila samhället: barndomens slut (Carl Hamilton)
Våga ta plats i ditt barns liv (Gordon Neufeld)
Under så många år har den psykiska ohälsan hos barn fått öka och regeringen (både den förra och den nuvarande) har vägrat att ta det här på allvar och göra något åt det.
Det är inte okej.
Som grädde på moset så omfattas inte förskolebarn och fritidsbarn av en arbetsmiljölag eller en Lex Sarah lag (där personalen är skyldig att anmäla brister). Det skrev jag om redan för 3 år sedan och följden borde ha blivit ett ramaskri från föräldrarna.
Men det har varit tyst som i graven.....
Deras barn är helt oskyddade när de placeras på dagis och personalen har sina händer bakbundna - de ser bristerna men får inte anmäla. Ett stort svek också mot all personal som arbetar inom barnomsorgen.
Förra BO, Lena Nyberg, fick löpa gatlopp i media och Expressen krävde till och med hennes avgång (vilket visar hur kontroversiellt det är att föra fram fakta istället för myter) när hon la fram sin undersökning 2007 där det bland annat stod följande:
"Drygt 30 procent av alla spädbarn i dag knyter inte an till sina föräldrar under det första levnadsåret och allt fler föräldrar söker hjälp för att de har problem att relatera till sina barn.
- Det allra viktigaste och grundläggande för ett barns välfärd och psykiska hälsa är relationen till föräldern/föräldrarna, säger BO Lena Nyberg.
I samspelet mellan barnet och dess förälder/vårdare skapas den trygga bas av anknytning som är livsviktig för varje barn. Anknytningen är en grundläggande förutsättning för en harmonisk utveckling under resten av livet.
Undersökningar visar att anknytningsproblem hos föräldern ofta har grund i de egna upplevelserna av anknytning, vilket visar att det kan finnas ett mönster med bristfällig anknytning över generationsgränserna.
En annan orsak till psykisk ohälsa hos små barn är stress, vilket kan ha flera orsaker;
- tidig start i förskolan
- stora barngrupper
- låg personaltäthet
- långa dagar i förskolan
- buller"
Nu skickar jag en direkt fråga till Göran Hägglund: Är du helt bakbunden av moderaterna eller kan du vänligen agera snabbt och bestämt och se till att någon i regeringen tar tag i barnens situation? Börja gärna med att utreda om förskola från 1 år verkligen är det bästa för alla barn - läs: Politikerbloggen - "Frågorna är känsliga men måste ställas"
Se sedan till att förskolebarn och fritidsbarn omfattas av en arbetsmiljölag och en Lex Sarah lag.
Och sist men inte minst - fortsätt kampen för att underlätta för föräldrar att ta sitt ansvar. Vårdnadsbidraget var ett litet steg, nu är det bara att se till att höja beloppet och se till att föräldrar kan få det fram till skolstarten. (Och döp gärna om det till hemmasubvention istället).
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Läs också:
Alltför tidig dagisstart bakom psykisk ohälsa
Kloka ord från en förskollärare
Dagis kan skada ditt barn
Artiklar om anknytning
Artiklar om psykisk ohälsa
lördag, augusti 15, 2009
Familjepolitiken en valvinnare
I SvD står det att socialdemokraterna dragit igång sin valkampanj. Även DN rapporterar om samma sak. Socialdemokraterna har insett att det i nästa val handlar om att få kvinnornas röster. Ändå forsätter de på sitt vanliga spår, där det handlar om att ge sken av att man vill förbättra något för kvinnorna när det egentligen handlar om att genom politiska beslut styra kvinnor att leva "rätt".
2005 överlämnade Föräldraupproret 36.000 namnunderskrifter till en motsträvig Mona Sahlin. Hon visade noll och nix i förståelse för våra krav (Hemmaföräldrar ingår i Föräldraupproret) och jag fick chansen att en kort stund argumentera öga mot öga med henne och märkte snabbt vilket hav som fanns emellan oss. Vad jag än sa så upprepade hon i princip bara "vi har världens bästa föräldraförsäkring". Det är så det börjar ryka ur öronen, när jag tänker på hur totalt omöjligt det är att nå fram till socialdemokratiska politiker.
Det sorgliga är att de inte alls är i fas med sina väljare.
Men de har trogna väljare. Hederliga väljare som vill väl, som kanske har en tradition av att "alltid" har röstat rött och som känner sig som svikare om de skulle ta och rösta på något annat. Det sitter säkert väldigt djupt och många av de här väljarna känner säkert inte att de har hittat något annat alternativ ännu. De rö(s)tar på en dröm om ett gott samhälle men ser inte att metoderna för att nå dit inte direkt är de bästa eller ens i samklang med vad de egentligen vill.
Ett exempel på att de inte är i fas är till exempel att 76 procent av LO kvinnorna kan tänka sig någon form av ersättning för vård av barn tills dess barnet är fyra år. Men socialdemokraterna är helt emot vårdnadsbidraget.
I sitt sommartal pratade Mona Sahlin om deltidsarbetandes rätt till heltidsarbete. Men det som gräsrötterna vill ha är rätten till en balans mellan arbete och familj. Sex av tio TCO-medlemmar önskar mer tid för sig själva och sin familj, tid för barn, fritidsintressen och vänner enligt en undersökning 2007. Balansen för att orka med och inte bli utbränd är en stor kvinnofråga som (s) helt missat tydligen, för inte är det mer som småbarnsmammor vill arbeta.
Istället för mer arbete så borde skatterna sänkas, som jag ser det. Lägre skatter ger mer pengar i plånboken och större makt över att fatta egna beslut hur man vill leva sitt liv. Det är aldrig bra att hamna i en situation där man betalar in så mycket skatt att det inte går att leva på den lön man tjänat in. Då får man stå där "med mössan i hand" och snällt be att få tillbaka lite pengar i olika subventioner för att överleva. Problemet är bara att man får rätta sig efter vad politikerna ställer för krav angående olika livsval, för att göra sig "förtjänt av" att få något tillbaka. (Dagissubventionerna är ett klassiskt exempel).
Målet för (s) är också att lagstifta om delad föräldraförsäkring. Föräldrar ska inte få välja själva, det ska politikerna göra åt dem. Men alla familjer och alla barn är olika och att bestämma så är som att säga att man ska lagstifta om att alla kvinnor i alla lägen ska föda vaginalt - "för det är det bästa för kvinnan och barnet". För den som uppmärksammat att livet inte följer en standardmall blir det förstås ganska uppenbart att en förlossning inte är den andra lik och att i ett sådant läge lagstifta om bara vaginal förlossning i alla lägen, skulle naturligtvis få förödande konsekvenser för mor och barn.
Det behöver man inte vara någon Einstein för att förstå och följaktligen så borde det inte heller vara så svårt att förstå att det kan bli allvarliga problem för de familjer som av olika orsaker inte kan ta och dela föräldraledigheten rakt av. (Undertecknad som led av havandeskapförgiftning med allt vad det innebar av efterföljande svårigheter kan lätt skriva under på det).
(s) vill höja kvinnolönerna inom offentlig sektor - varför inte sänka skatten istället. Minimumkravet borde väl ändå vara att man ska kunna leva på sin lön efter skatt. Den riktiga fällan är väl ändå att låsa fast kvinnor i offentliga yrken, där de har liten eller ingen möjlighet alls att påverka sitt yrke eller dess löneutveckling. Ett sätt att komma ur det är (enligt ett förslag) genom att privatisera den offentliga tjänstesektorn. Det gäller att höja blicken ovanför de vanliga politiska svammlet för att hitta lösningar och det bästa är alltid i alla lägen att stämma av vad gräsrötterna vill. Det är ändå de som lever där ute i det verkliga livet och som drabbas av de politiska besluten.
Socialdemokraterna har tydligt visat att de inte greppat läget. Nu återstår att se vad övriga partier har att komma med, om de nu är intresserade av de kvinnliga rösterna.
Jag vill se ett parti som på allvar vågar stå upp för en ny och bättre familjepolitik som släpper ut kvinnorna ur ekorrhjulet och ökar deras livschanser och livskvalitet. Moderaterna är bekymrade över att de har så få kvinnliga väljare (ni får gärna höra av er till mig så kan jag berätta varför) och Kd är bekymrade över sina vikande siffror (tyvärr men ni framstår inte längre som ett tydligt alternativ inom familjepolitiken - nya krafter har tagit över som inte tycks tro på de riktlinjer för familjepolitiken som Alf Svensson och Inger Davidsson en gång la).
Läs också:
Familjerna kan avgöra vilka som vinner valet
Låt kvinnor välja själva - utan pekpinnar
6 av 10 kvinnor känner stress i ekorrhjulet
"Ruttna dagar" undrar jag varför jag är född kvinna
Blind feminism har skadat våra barn
Kvinnorna fick betala ett högt pris när pensionssystemet ändrades
Offentlig sektor - en riktig kvinnofälla
2005 överlämnade Föräldraupproret 36.000 namnunderskrifter till en motsträvig Mona Sahlin. Hon visade noll och nix i förståelse för våra krav (Hemmaföräldrar ingår i Föräldraupproret) och jag fick chansen att en kort stund argumentera öga mot öga med henne och märkte snabbt vilket hav som fanns emellan oss. Vad jag än sa så upprepade hon i princip bara "vi har världens bästa föräldraförsäkring". Det är så det börjar ryka ur öronen, när jag tänker på hur totalt omöjligt det är att nå fram till socialdemokratiska politiker.
Det sorgliga är att de inte alls är i fas med sina väljare.
Men de har trogna väljare. Hederliga väljare som vill väl, som kanske har en tradition av att "alltid" har röstat rött och som känner sig som svikare om de skulle ta och rösta på något annat. Det sitter säkert väldigt djupt och många av de här väljarna känner säkert inte att de har hittat något annat alternativ ännu. De rö(s)tar på en dröm om ett gott samhälle men ser inte att metoderna för att nå dit inte direkt är de bästa eller ens i samklang med vad de egentligen vill.
Ett exempel på att de inte är i fas är till exempel att 76 procent av LO kvinnorna kan tänka sig någon form av ersättning för vård av barn tills dess barnet är fyra år. Men socialdemokraterna är helt emot vårdnadsbidraget.
I sitt sommartal pratade Mona Sahlin om deltidsarbetandes rätt till heltidsarbete. Men det som gräsrötterna vill ha är rätten till en balans mellan arbete och familj. Sex av tio TCO-medlemmar önskar mer tid för sig själva och sin familj, tid för barn, fritidsintressen och vänner enligt en undersökning 2007. Balansen för att orka med och inte bli utbränd är en stor kvinnofråga som (s) helt missat tydligen, för inte är det mer som småbarnsmammor vill arbeta.
Istället för mer arbete så borde skatterna sänkas, som jag ser det. Lägre skatter ger mer pengar i plånboken och större makt över att fatta egna beslut hur man vill leva sitt liv. Det är aldrig bra att hamna i en situation där man betalar in så mycket skatt att det inte går att leva på den lön man tjänat in. Då får man stå där "med mössan i hand" och snällt be att få tillbaka lite pengar i olika subventioner för att överleva. Problemet är bara att man får rätta sig efter vad politikerna ställer för krav angående olika livsval, för att göra sig "förtjänt av" att få något tillbaka. (Dagissubventionerna är ett klassiskt exempel).
Målet för (s) är också att lagstifta om delad föräldraförsäkring. Föräldrar ska inte få välja själva, det ska politikerna göra åt dem. Men alla familjer och alla barn är olika och att bestämma så är som att säga att man ska lagstifta om att alla kvinnor i alla lägen ska föda vaginalt - "för det är det bästa för kvinnan och barnet". För den som uppmärksammat att livet inte följer en standardmall blir det förstås ganska uppenbart att en förlossning inte är den andra lik och att i ett sådant läge lagstifta om bara vaginal förlossning i alla lägen, skulle naturligtvis få förödande konsekvenser för mor och barn.
Det behöver man inte vara någon Einstein för att förstå och följaktligen så borde det inte heller vara så svårt att förstå att det kan bli allvarliga problem för de familjer som av olika orsaker inte kan ta och dela föräldraledigheten rakt av. (Undertecknad som led av havandeskapförgiftning med allt vad det innebar av efterföljande svårigheter kan lätt skriva under på det).
(s) vill höja kvinnolönerna inom offentlig sektor - varför inte sänka skatten istället. Minimumkravet borde väl ändå vara att man ska kunna leva på sin lön efter skatt. Den riktiga fällan är väl ändå att låsa fast kvinnor i offentliga yrken, där de har liten eller ingen möjlighet alls att påverka sitt yrke eller dess löneutveckling. Ett sätt att komma ur det är (enligt ett förslag) genom att privatisera den offentliga tjänstesektorn. Det gäller att höja blicken ovanför de vanliga politiska svammlet för att hitta lösningar och det bästa är alltid i alla lägen att stämma av vad gräsrötterna vill. Det är ändå de som lever där ute i det verkliga livet och som drabbas av de politiska besluten.
Socialdemokraterna har tydligt visat att de inte greppat läget. Nu återstår att se vad övriga partier har att komma med, om de nu är intresserade av de kvinnliga rösterna.
Jag vill se ett parti som på allvar vågar stå upp för en ny och bättre familjepolitik som släpper ut kvinnorna ur ekorrhjulet och ökar deras livschanser och livskvalitet. Moderaterna är bekymrade över att de har så få kvinnliga väljare (ni får gärna höra av er till mig så kan jag berätta varför) och Kd är bekymrade över sina vikande siffror (tyvärr men ni framstår inte längre som ett tydligt alternativ inom familjepolitiken - nya krafter har tagit över som inte tycks tro på de riktlinjer för familjepolitiken som Alf Svensson och Inger Davidsson en gång la).
Helt enkelt - de partier som är intresserade av de kvinnliga rösterna bör snabbt komma med ett program som visar att man lyssnar och är intresserad av hur kvinnors liv och vardag ser ut. Hittills är det dock väldigt tomt på den fronten.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Läs också:
Familjerna kan avgöra vilka som vinner valet
Låt kvinnor välja själva - utan pekpinnar
3-barnsmamma fick sparken när hon inte kunde jobba 10-12 timmar per dag
Därför går kvinnors hjärtan sönder6 av 10 kvinnor känner stress i ekorrhjulet
"Ruttna dagar" undrar jag varför jag är född kvinna
Blind feminism har skadat våra barn
Kvinnorna fick betala ett högt pris när pensionssystemet ändrades
Offentlig sektor - en riktig kvinnofälla
söndag, augusti 02, 2009
När EGO människorna tar över på stranden
Solen skiner och också hunden är med till ett bad (där hundar får vara med) den här dagen. Han har fått sin plats i skuggan under en solstol, fastbunden. Allt är frid och fröjd men plötsligt skriker ett av barnen till. En stor okopplad rottweilerhane är på väg mot familjens lilla ögonsten. Med raggen rest verkar han göra sig redo att attackera vår hund. Jag hinner inte ens tänka efter så är jag på fötter redo att försvara min hund. Jag svär högt (inte bra men det bara hoppar ur munnen på grund av rädslan och ilskan) och är nästan framme vid rottweilern när ägaren har upptäckt att hans hund inte går med dem längre. Han rusar fram och tar tag i hundens halsband och ger mig en lång mycket sur blick (förmodligen på grund av min högljudda svärdom och mitt aggressiva kroppspråk). Jag är riktigt arg men säger inte någonting. Allt har gått så fort. Hundägaren går vidare utan en kommentar eller en ursäkt.Det är ett sånt här tillfälle när jag reflekterar över hur viktigt det faktiskt är att visa respekt för sina medmänniskor genom att följa vissa grundläggande regler. De här människorna hade två stora hundar okopplade bland en massa badande barn och vuxna och en och annan hund. Ändå förstod de inte det självklara i att hålla sina egna hundar kopplade, speciellt med tanke på att de inte hade kontroll över den ena hunden. Hur kan de komma sig att vissa människor är så EGO att de inte förmår att tänka att det finns andra människor runt omkring som kan uppleva obehag av deras hundar?
Några dagar senare är vi vid samma bad, utan hund för säkerhets skull. Annars väljer vi gärna det badet eftersom hunden kan följa med. Då träffar vi på en ny familjen EGO, men här handlar det om att inte förstå vad som är föräldrarnas ansvar. När det är fullt av barn som är ute och badar, så får familjen EGO:s barn för sig att släpa fram stora stenar till badet, som de börjar kasta ut bland de badande barnen. Jag väntar en stund för att se om det möjligtvis blir någon reaktion bland EGO föräldrarna, men icke. När en äldre flicka på cirka 12-13 år ansluter sig till stenkastarna så börjar det blir riktigt farligt. Plötsligt är hon nära att träffa ett av de badande barnen (en vän till familjen), så jag ropar åt henne att hon inte ska kasta sten bland barnen som badar. Hon försvinner som en avlöning och rusar till sin mamma och skvallrar. EGO föräldrarnas mindre barnen slutar också kasta sten en stund. Jag väntar intresserat för att se om det blir någon reaktion hos föräldrarna. Nej, de tittar inte ens bort åt mitt håll. Efter ett tag börjar de mindre barnen släpa fram stenar som de kastar rakt ner i vattnet från strandkanten istället. Nu kan de i alla fall inte skada någon, så någon effekt har mitt ingripande haft. Men ändå hålla på och släpa ner stenar som man kastar i, inte någon höjdare direkt.
Hur ska man då hantera den här typen av människor, som faktiskt inte förstår att de är en del av ett större sammanhang där vi behöver följa vissa regler för hur vi är mot varandra - för att alla ska trivas och må bra och inte riskera att bli skadade.
Hade EGO föräldrarnas barn fortsatt att kasta stenar mellan de badande barnens huvuden hade jag gått bort till dem och vänligt men bestämt påpekat det olämpliga i det hela. Men det är så tråkigt att behöva göra. Det känns pinsamt och obehagligt, men jag tror att det är något vi konflikträdda och lågmälda svenskar faktiskt måste börja göra....... igen ( jag tror att det var mer så förr i tiden). Jag ska i alla fall spotta upp mig lite och försöka - på ett bra sätt - och gå till föräldrarna när deras barn gör något riktigt tokigt eller när hundägare utsätter andra för fara genom att strunta i kopplingstvånget - och säga till.
Jag tror det i alla fall..... :)
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Min "no, no" lista för stranden:
- Lämna kvar cigarettfimpar på stranden
- Lämna kvar skräp på stranden
- Lägga sig två millimeter från någon annans filt (lite mellanrum måste man få ha)
- Ta med sig hunden till badstränder där det är förbjudet (och sen låta hunden kissa, bajsa och bada på stranden)
- Låta de små nakna småbarnen krypa iväg och sätta sig på någon annans filt, utan att flytta på dem. (Barnen är så gulliga men jag vill inte ha dem på min privata filt, det kan hända olyckor).
- Låta barnen krypa iväg och sätta sig och leka med andras saker, under det att man som förälder bara sitter och ler. (Visst de är gulliga men jag är rädd om mobil och vill helst att föräldrarna själva ingriper).
- Spela fotboll eller bollspel precis intill en familj som börjat äta sin medhavda mat. (Det är inte kul när fotbollen landar mitt i maten).
- Sitta bland badgäster och fila fötterna, klippa tånaglarna, plocka bort besvärande hårväxt med pincett eller plocka löss ur barnens hår (en mamma gjorde det 2 meter från vår filt en gång, usch).
- Låta barnen gå och låna andras badleksaker/strandleksaker utan att fråga om det är okej. (Världen är inte ett jättedagis där alla leksaker tillhör alla och det bara är att ta för sig, lika bra att lära barnen det när de är små).
- Låta barnen låna andras badleksaker/strandleksaker och sen strunta i att lämna tillbaka dem. (Stöld är stöld även om det "bara" handlar om hink och spade).
söndag, juli 26, 2009
Anorexia vanligare hos akademikers barn
Anorexia är vanligare hos barn vars föräldrar är akademiker. Studien som presenteras i SvD ger inte något svar på varför det är så och naturligtvis är det känsligt att diskutera frågan.
Anorexia nervosa antas vara den psykiska sjukdom som har allra högsta dödligheten i procent, cirka 10%-20% av alla som någonsin insjuknar avlider förr eller senare - antingen av sjukdomen i sig, eller av något indirekt relaterat till sjukdomen (till exempel självmord på grund av depression). Hos de med den kroniska formen av sjukdomen blir livslängden förkortad på grund av det stora slitage kroppen utsatts för. (Källa Wikipedia).
Den psykiska ohälsan hos barn och ungdomar bara ökar. Sven Bremberg (ensamutredare) på Folkhälsoinstitutet tror att det beror på att små barn och ungdomar är oroliga för om de ska få ett jobb eller inte. Hans teser och idéer har stor genomslagskraft eftersom han arbetar på FOLKHÄLSOINSTITUTET.
Föräldrar med lite sunt förnuft och erfarenhet av barn, köper naturligtvis inte att Sven Brembergs slutsatser skulle vara en sanning. Det finns säkert en och annan ungdom som är orolig för att inte få ett arbete men därtill att de skulle börja skära sig i armarna eller drabbas av depression är steget långt. Och varför skulle en 2-åring, 5-åring eller 12-åring drabbas av psykisk ohälsa på grund rädslan att inte få ett jobb? Den psykiska ohälsan i Sverige kryper nämligen allt längre ned i åldrarna och det finns undersökningar som ger en fingervisning om vad det kan bero på. (http://www.politikerbloggen.se/2009/03/09/14158/)
Men eftersom det inte är "rätt" information som många politiker och media vill ha i dagsläget så blir det locket på. Det är inte bra för så länge vi stoppar huvudet i sanden och inte vågar se att många barn mår mycket dåligt psykiskt - så kan vi inte göra något åt det och något måste vi göra.
Det är naturligtvis svårt att spekulera i varför det finns en överrepresentation av akademikerbarn som drabbas av psykisk ohälsa i form anorexia. Men min mammakänsla säger mig att det kan bero på att det är barn från högpresterande familjer. Kraven är höga på barnen men i de familjer där barnen blir sjuka kanske tiden med barnen saknas. Barn behöver villkorslös närhet, kärlek, omsorg och framförallt tid med sina föräldrar.
De här barnen känner tidigt vad de måste prestera och när kraven ökar, utan att föräldrarna finns där och stöttar och hjälper barnen att reflektera, försöker de skaffa sig kontroll över något i livet och det blir maten. Dessutom lär de garanterat få mycket uppmärksamhet när de börjar matvägra. Om föräldrarna haft fullt upp med jobb och alla andra åtaganden innan, så vänds plötsligt uppmärksamheten mot barnet med anorexia.
Naturligtvis finns det en mängd orsaker till att barn drabbas av anorexia och jag vet att det är känsligt att lägga fram teorier om vad det kan bero på, men som vanligt med de problem vi har i samhället så tycker jag ändå att det är viktigt att debattera och våga föra fram även känsliga frågor.
Nu är svenska barn inte bara drabbade av psykisk ohälsa i form av anorexia. Världshälsoorganisationen, WHO, konstaterade nyligen att svenska tonåringars självskattade psykiska hälsa är sämst i Norden, därtill sämre än många ungdomars i övriga Europa. Det tar sig uttryck på många sätt, exempelvis:
* Ökande sömnbrist och insomningsproblem.
* Ökat sexuellt riskbeteende.
* Krav på ständig tillgänglighet på mobilen och datorn.
* Oro och komplex inför den egna kroppen.
* Epidemiska utbrott av anorexi, självskadebeteende och aggressivitet.
På faktorer som påverkar i de länder där ungdomar enligt egen uppgift mår bäst (Holland, Spanien och Grekland) framkom följande:
På frågan om föräldrarna tillbringade tid med att bara prata med barnen flera gånger i veckan, svarade drygt 50 procent av de svenska barnen ja, i jämförelse med 70 procent av de holländska. De grekiska läkarna å sin sida hänförde de grekiska barnens goda psykiska hälsa till starka familjeband, sammanhållning och religion. (Se hela artikeln: http://www.varldenidag.se/index.php?option=com_content&task=view&id=4038&Itemid=28)
Larmrapport efter larmrapport har haglat över oss om barn och ungdomars ständigt ökande psykiska ohälsa. Är det för mycket begärt att vi börjar ta tag i problemen och börjar arbeta förebyggande? Nu har vi testat att låta barnen växa upp enligt modellen två heltidsarbetande föräldrar och barnen på dagis från 1 års ålder. Det verkar inte fungera särskilt bra. Varför då inte ta och pröva att göra det möjligt att "downshifta" under småbarnsåren för de föräldrar som vill ge sina barn tid? Snart är det val igen - vilket parti vågar då på allvar ställa upp för familjerna och stärka deras ytterst svaga ställning i vårt land?
Det partiet får i alla fall min röst.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Läs också:
"Konservativa väljare kan göra KD till ett stort parti"
Lätt som en plätt om man vågar se
Nwt.se - Återupprätta familjen i samhället
5 frågor - varför mår unga sämre
Allt fler kvinnor får borderline
Kanske gör en ny chef Folkhälsoinstitutet mer seriöst
Dramatisk ökning av psykisk ohälsa hos unga kvinnor
Allt fler unga kvinnor skär sig
Med kunskapen finns hoppet - hoppet om en bättre uppväxt
Ett av fem barn lider av återkommande smärta
Fler unga försöker ta sitt liv
BO:s årsrapport - den psykiska ohälsan hos små barn ökar
Peter Währborg - Stress gör barn både psykiskt och fysiskt sjuka
Anorexia nervosa antas vara den psykiska sjukdom som har allra högsta dödligheten i procent, cirka 10%-20% av alla som någonsin insjuknar avlider förr eller senare - antingen av sjukdomen i sig, eller av något indirekt relaterat till sjukdomen (till exempel självmord på grund av depression). Hos de med den kroniska formen av sjukdomen blir livslängden förkortad på grund av det stora slitage kroppen utsatts för. (Källa Wikipedia).
Den psykiska ohälsan hos barn och ungdomar bara ökar. Sven Bremberg (ensamutredare) på Folkhälsoinstitutet tror att det beror på att små barn och ungdomar är oroliga för om de ska få ett jobb eller inte. Hans teser och idéer har stor genomslagskraft eftersom han arbetar på FOLKHÄLSOINSTITUTET.
Föräldrar med lite sunt förnuft och erfarenhet av barn, köper naturligtvis inte att Sven Brembergs slutsatser skulle vara en sanning. Det finns säkert en och annan ungdom som är orolig för att inte få ett arbete men därtill att de skulle börja skära sig i armarna eller drabbas av depression är steget långt. Och varför skulle en 2-åring, 5-åring eller 12-åring drabbas av psykisk ohälsa på grund rädslan att inte få ett jobb? Den psykiska ohälsan i Sverige kryper nämligen allt längre ned i åldrarna och det finns undersökningar som ger en fingervisning om vad det kan bero på. (http://www.politikerbloggen.se/2009/03/09/14158/)
Men eftersom det inte är "rätt" information som många politiker och media vill ha i dagsläget så blir det locket på. Det är inte bra för så länge vi stoppar huvudet i sanden och inte vågar se att många barn mår mycket dåligt psykiskt - så kan vi inte göra något åt det och något måste vi göra.
Det är naturligtvis svårt att spekulera i varför det finns en överrepresentation av akademikerbarn som drabbas av psykisk ohälsa i form anorexia. Men min mammakänsla säger mig att det kan bero på att det är barn från högpresterande familjer. Kraven är höga på barnen men i de familjer där barnen blir sjuka kanske tiden med barnen saknas. Barn behöver villkorslös närhet, kärlek, omsorg och framförallt tid med sina föräldrar.
De här barnen känner tidigt vad de måste prestera och när kraven ökar, utan att föräldrarna finns där och stöttar och hjälper barnen att reflektera, försöker de skaffa sig kontroll över något i livet och det blir maten. Dessutom lär de garanterat få mycket uppmärksamhet när de börjar matvägra. Om föräldrarna haft fullt upp med jobb och alla andra åtaganden innan, så vänds plötsligt uppmärksamheten mot barnet med anorexia.
Naturligtvis finns det en mängd orsaker till att barn drabbas av anorexia och jag vet att det är känsligt att lägga fram teorier om vad det kan bero på, men som vanligt med de problem vi har i samhället så tycker jag ändå att det är viktigt att debattera och våga föra fram även känsliga frågor.
Nu är svenska barn inte bara drabbade av psykisk ohälsa i form av anorexia. Världshälsoorganisationen, WHO, konstaterade nyligen att svenska tonåringars självskattade psykiska hälsa är sämst i Norden, därtill sämre än många ungdomars i övriga Europa. Det tar sig uttryck på många sätt, exempelvis:
* Ökande sömnbrist och insomningsproblem.
* Ökat sexuellt riskbeteende.
* Krav på ständig tillgänglighet på mobilen och datorn.
* Oro och komplex inför den egna kroppen.
* Epidemiska utbrott av anorexi, självskadebeteende och aggressivitet.
På faktorer som påverkar i de länder där ungdomar enligt egen uppgift mår bäst (Holland, Spanien och Grekland) framkom följande:
På frågan om föräldrarna tillbringade tid med att bara prata med barnen flera gånger i veckan, svarade drygt 50 procent av de svenska barnen ja, i jämförelse med 70 procent av de holländska. De grekiska läkarna å sin sida hänförde de grekiska barnens goda psykiska hälsa till starka familjeband, sammanhållning och religion. (Se hela artikeln: http://www.varldenidag.se/index.php?option=com_content&task=view&id=4038&Itemid=28)
Larmrapport efter larmrapport har haglat över oss om barn och ungdomars ständigt ökande psykiska ohälsa. Är det för mycket begärt att vi börjar ta tag i problemen och börjar arbeta förebyggande? Nu har vi testat att låta barnen växa upp enligt modellen två heltidsarbetande föräldrar och barnen på dagis från 1 års ålder. Det verkar inte fungera särskilt bra. Varför då inte ta och pröva att göra det möjligt att "downshifta" under småbarnsåren för de föräldrar som vill ge sina barn tid? Snart är det val igen - vilket parti vågar då på allvar ställa upp för familjerna och stärka deras ytterst svaga ställning i vårt land?
Det partiet får i alla fall min röst.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Läs också:
"Konservativa väljare kan göra KD till ett stort parti"
Lätt som en plätt om man vågar se
Nwt.se - Återupprätta familjen i samhället
5 frågor - varför mår unga sämre
Allt fler kvinnor får borderline
Kanske gör en ny chef Folkhälsoinstitutet mer seriöst
Dramatisk ökning av psykisk ohälsa hos unga kvinnor
Allt fler unga kvinnor skär sig
Med kunskapen finns hoppet - hoppet om en bättre uppväxt
Ett av fem barn lider av återkommande smärta
Fler unga försöker ta sitt liv
BO:s årsrapport - den psykiska ohälsan hos små barn ökar
Peter Währborg - Stress gör barn både psykiskt och fysiskt sjuka
onsdag, juli 15, 2009
Äntligen något vettigt om jämställdhet
Som hemmaförälder och mamma så har jag fått stånga pannan blodig för att hävda att jag inte är en loser, bara för att det var jag som valde att stanna hemma längre när barnen var små. Jag valde det för att jag ville, för att jag ammade mina barn och för att min kropp var sliten efter två graviditeter, havandeskapsförgiftning och en liten njurskada. För att min magkänsla sa mig att det här var den bästa lösningen.
I Sydsvenskan finns det fler som börjar reagera mot likriktningsfeministernas krav om att försöka "sudda ut" alla olikheter mellan könen. "Om tvånget att män och kvinnor ska fås att göra liknande yrkesval samt dela exakt lika på föräldraledigheten, och flickor och pojkar skall fås att leka på samma sätt i förskolan".
9 av 10 s0m arbetar inom vård och omsorg är kvinnor - de väljer själva det yrket. Men när jag väljer samma yrke, fastän det handlar om mina egna barn -då väljer jag fel för att jag är kvinna. Kvinnor får inte välja att stanna hemma längre med sina barn, då är de ojämställda och förtjänar att straffas hårt av samhället.
En ny trend hos journalister, som vill använda barnen som murbräcka för jämställdhet, är att vi kvinnor helst inte ska amma heller, för då "utesluter vi mannen ur barnets liv den första tiden".
Det är så dumt så man häpnar.
Det handlar ju om tillsammans - tillsammans hjälps vi föräldrar åt. När mamman ammat och pappan är hemma, så får han mer än gärna ta den lilla knodden och ägna sig åt sitt lilla barn. Pappor kan inte amma, men det finns faktiskt en mängd andra saker de kan göra.
De som skriker högst och mest att vi kvinnor, som väljer tid med våra barn, är ojämställda och korkade är de som vill se oss lida allra mest. Vi hemmamammor ser ingen kvinnofälla - bara det fria valet - och därför måste de se till av vi får vårt straff - att den kvinnofälla de tjatar om blir verklighet. Vi ska få sämre pension, det ska vara omöjligt för oss att komma tillbaka till arbetslivet och en fortsatt/ny karriär, vi ska ständigt påminnas om vilka losers vi är i media, så att inte någon kommer på tanken att behandla oss annorlunda och som grädde på moset så serverar de ständigt myten att våra barn blir sämre i skolan och socialt inkompetenta.
Ändå fortsätter många av oss att följa den där magkänslan och välja annat än standarslösningen med dagis från ett år och två heltidsarbetande föräldrar. En del försöker stanna hemma längre och låta barnen börja i förskola efter 3 års ålder, för att sedan ha korta dagar. Många väljer dagmamma istället för dagis, tvåfamiljsystem eller att bli hemmaförälder på heltid.
Vi är helt enkelt en stor grupp människor som inte ser millimeterrättvisa som ett måste, som istället ser att vi män och kvinnor kan komplettera varandra, att vi är olika men att det finns många fördelar med det. Olikheter är faktiskt inte något problem - problemet är alla millimetersfeminister och vänstersympatisörer som vill försöka tvinga oss att leva som de vill.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Läs också:
Dags att släppa fram hemmaföräldrarna
Timesonline: I should have ditched feminism for love, children and baking
Nu kommer vi med något nytt
Betala mammor för att vara hemma - uppmaning från brittisk tankesmedja
Det är svårt att vara mamma i Sverige
Sluta diskriminera föräldralediga
The Guardian: Bakom barnklyftan ligger en kultur av föräldraförakt
Den "nya kvinnan" är en hemmamamma
Låt kvinnor välja själva - utan pekpinnar
Blind feminism har skadat våra barn
Låt inte "bitter-fittorna" styra dig
"Arbetslinjen" garanterar inte en plats för kvinnorna i arbetslivet
I Sydsvenskan finns det fler som börjar reagera mot likriktningsfeministernas krav om att försöka "sudda ut" alla olikheter mellan könen. "Om tvånget att män och kvinnor ska fås att göra liknande yrkesval samt dela exakt lika på föräldraledigheten, och flickor och pojkar skall fås att leka på samma sätt i förskolan".
9 av 10 s0m arbetar inom vård och omsorg är kvinnor - de väljer själva det yrket. Men när jag väljer samma yrke, fastän det handlar om mina egna barn -då väljer jag fel för att jag är kvinna. Kvinnor får inte välja att stanna hemma längre med sina barn, då är de ojämställda och förtjänar att straffas hårt av samhället.
En ny trend hos journalister, som vill använda barnen som murbräcka för jämställdhet, är att vi kvinnor helst inte ska amma heller, för då "utesluter vi mannen ur barnets liv den första tiden".
Det är så dumt så man häpnar.
Det handlar ju om tillsammans - tillsammans hjälps vi föräldrar åt. När mamman ammat och pappan är hemma, så får han mer än gärna ta den lilla knodden och ägna sig åt sitt lilla barn. Pappor kan inte amma, men det finns faktiskt en mängd andra saker de kan göra.
De som skriker högst och mest att vi kvinnor, som väljer tid med våra barn, är ojämställda och korkade är de som vill se oss lida allra mest. Vi hemmamammor ser ingen kvinnofälla - bara det fria valet - och därför måste de se till av vi får vårt straff - att den kvinnofälla de tjatar om blir verklighet. Vi ska få sämre pension, det ska vara omöjligt för oss att komma tillbaka till arbetslivet och en fortsatt/ny karriär, vi ska ständigt påminnas om vilka losers vi är i media, så att inte någon kommer på tanken att behandla oss annorlunda och som grädde på moset så serverar de ständigt myten att våra barn blir sämre i skolan och socialt inkompetenta.
Ändå fortsätter många av oss att följa den där magkänslan och välja annat än standarslösningen med dagis från ett år och två heltidsarbetande föräldrar. En del försöker stanna hemma längre och låta barnen börja i förskola efter 3 års ålder, för att sedan ha korta dagar. Många väljer dagmamma istället för dagis, tvåfamiljsystem eller att bli hemmaförälder på heltid.
Vi är helt enkelt en stor grupp människor som inte ser millimeterrättvisa som ett måste, som istället ser att vi män och kvinnor kan komplettera varandra, att vi är olika men att det finns många fördelar med det. Olikheter är faktiskt inte något problem - problemet är alla millimetersfeminister och vänstersympatisörer som vill försöka tvinga oss att leva som de vill.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Läs också:
Dags att släppa fram hemmaföräldrarna
Timesonline: I should have ditched feminism for love, children and baking
Nu kommer vi med något nytt
Betala mammor för att vara hemma - uppmaning från brittisk tankesmedja
Det är svårt att vara mamma i Sverige
Sluta diskriminera föräldralediga
The Guardian: Bakom barnklyftan ligger en kultur av föräldraförakt
Den "nya kvinnan" är en hemmamamma
Låt kvinnor välja själva - utan pekpinnar
Blind feminism har skadat våra barn
Låt inte "bitter-fittorna" styra dig
"Arbetslinjen" garanterar inte en plats för kvinnorna i arbetslivet
lördag, juli 11, 2009
Vi "föder själen" med den kärlek och omtanke vi får
Vi får mat på bordet genom lönearbete och vi "föder själen" men den omtanke och kärlek vi får av våra medmänniskor. Båda bitarna är lika viktiga för att vi ska må bra, för att vi ska orka leva och se någon mening med livet. På nätet läser jag Isobel Hadley-Kamptz krönika "arbetslinjen är dum" och ser att hon är en av de journalister som faktiskt ser att något är fel med dagens system. Än så länge så skummar hon bara lite på ytan men hon börjar ändå skönja en viktig bit som vi glömt bort i dagens samhälle - allt kan inte köpas för pengar.
Kan vi leja bort kärlek, närhet och god omsorg till en liten 1-åring? Är det rimligt att tro att alla 1-åringar mår bra av att gå 10 timmar på dagis (eller mer) för att sedan få maximalt en timme innan läggdags i närvaro av en förälder som lagar mat och gör alla "måsten". Är det bättre för ett barn att tillbringa hela sommaren på dagis för att mamma och pappa ska få lite egentid och ha tid att renovera villan och umgås lite med sina vänner och få lite ledigt, utan barn. Är det rimligt att tro att det är vad barnet vill med motiveringen att "barnet har det ju mycket bättre på dagis, med sina kompisar och alla roliga saker de får göra"?
Jag tror inte att man kan leja bort sin föräldraroll helt - jag tror att man måste hitta en balans och den saknar vi i dagens samhälle, vilket den ständiga ökningen av den psykiska ohälsan hos barn tyder på. Vem tror att en 12-åring som skär sig i armarna gör det för att hon är orolig för att hon inte ska få ett jobb (Sven Brembergs, Folkhälsoinstitutets, tolkning) och vem tror att hon gör det därför att hon inte känner att hon är sedd, älskad, bekräftad och trygg? Själva grunden för att vi ska vilja leva - själva grunden för att vi ska orka leva.
Lönearbete och obetalt arbete - så defininerar vi arbete och värderar människors insats och vad som ska stå i en meritförteckning. Ändå har en engelsk undersökning värderat en hemmaförälders arbete till 380 000 kronor om året. Jag om någon vet att mitt arbete som hemmaförälder eller det obetalda arbete jag utfört i snart ett decennium, för att göra hemmaföräldrarnas röst hörd - inte är värt ett ruttet lingon i en cv.
Men ändå fortsätter jag.
Varför?
Prova att se in i ett barns ögon, in i det djupaste oändligaste och se vår historia och vår framtid. Där är svaret. För barnen och för föräldrarna - för valfriheten och rättvisan. För att barnen tror att jag som vuxen ska skydda dem och kämpa för dem.
Därför.
För att någon tror på mig, hoppas och förväntar sig att jag ska åstadkomma en förändring till något bättre. Till ett samhälle med ökad valfrihet och en tro på att människor vet bäst själva - när de får och tillåts följa sin magkänsla. Ett samhälle där inte bara det traditionella lönearbetet värderas utan också den insats vi gör för våra medmänniskor.
Vi har ännu långt kvar dit men någonting är på väg att hända. Debatten börjar bli pyttlite mer nyanserad och jag ser en ökad medvetenhet hos en del av dagens föräldrar - de vet att de är viktiga för sina barn och de vill och försöker ge barnen tid.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Läs också:
Nina Björk - Vi är på helt fel spår
Dilba Demirbag-Sten: Hur bra är förskolan för barnen egentligen?
Bejaka föräldrars magkänsla
Ökad medvetenhet hos föräldrar - debatt på Familjeliv
Kan vi leja bort kärlek, närhet och god omsorg till en liten 1-åring? Är det rimligt att tro att alla 1-åringar mår bra av att gå 10 timmar på dagis (eller mer) för att sedan få maximalt en timme innan läggdags i närvaro av en förälder som lagar mat och gör alla "måsten". Är det bättre för ett barn att tillbringa hela sommaren på dagis för att mamma och pappa ska få lite egentid och ha tid att renovera villan och umgås lite med sina vänner och få lite ledigt, utan barn. Är det rimligt att tro att det är vad barnet vill med motiveringen att "barnet har det ju mycket bättre på dagis, med sina kompisar och alla roliga saker de får göra"?
Jag tror inte att man kan leja bort sin föräldraroll helt - jag tror att man måste hitta en balans och den saknar vi i dagens samhälle, vilket den ständiga ökningen av den psykiska ohälsan hos barn tyder på. Vem tror att en 12-åring som skär sig i armarna gör det för att hon är orolig för att hon inte ska få ett jobb (Sven Brembergs, Folkhälsoinstitutets, tolkning) och vem tror att hon gör det därför att hon inte känner att hon är sedd, älskad, bekräftad och trygg? Själva grunden för att vi ska vilja leva - själva grunden för att vi ska orka leva.
Lönearbete och obetalt arbete - så defininerar vi arbete och värderar människors insats och vad som ska stå i en meritförteckning. Ändå har en engelsk undersökning värderat en hemmaförälders arbete till 380 000 kronor om året. Jag om någon vet att mitt arbete som hemmaförälder eller det obetalda arbete jag utfört i snart ett decennium, för att göra hemmaföräldrarnas röst hörd - inte är värt ett ruttet lingon i en cv.
Men ändå fortsätter jag.
Varför?
Prova att se in i ett barns ögon, in i det djupaste oändligaste och se vår historia och vår framtid. Där är svaret. För barnen och för föräldrarna - för valfriheten och rättvisan. För att barnen tror att jag som vuxen ska skydda dem och kämpa för dem.
Därför.
För att någon tror på mig, hoppas och förväntar sig att jag ska åstadkomma en förändring till något bättre. Till ett samhälle med ökad valfrihet och en tro på att människor vet bäst själva - när de får och tillåts följa sin magkänsla. Ett samhälle där inte bara det traditionella lönearbetet värderas utan också den insats vi gör för våra medmänniskor.
Vi har ännu långt kvar dit men någonting är på väg att hända. Debatten börjar bli pyttlite mer nyanserad och jag ser en ökad medvetenhet hos en del av dagens föräldrar - de vet att de är viktiga för sina barn och de vill och försöker ge barnen tid.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Läs också:
Nina Björk - Vi är på helt fel spår
Dilba Demirbag-Sten: Hur bra är förskolan för barnen egentligen?
Bejaka föräldrars magkänsla
Ökad medvetenhet hos föräldrar - debatt på Familjeliv
måndag, juli 06, 2009
Kärnfamiljen är inte den enda som räknas
Jag gillar FN:s familjedag. Vi är så rotlösa, traditionslösa och historielösa i Sverige att jag varmt uppskattar alla små högtidsdagar. Glatt tipsade jag därför runt om att FN:s familjedag skulle firas i Kungsträdgården nu i maj - och fick sedan veta att en och annan surt kommenterat något i stil med "varför tipsa om sånt där som handlar om familjer".
Nu var det ju inte något som någon sa direkt till mig - och det är så synd, men därför skriver jag lite här istället. En sådan kommentar måste väl ändå bottna i en känsla av att det är kärnfamiljen som hyllas och kärnfamiljen som gäller eller betyder något.
Det är i alla fall inte min poäng.
I den Lidmanska familjen är vi släktkära. Vi gillar att umgås och skoja och prata gamla minnen. Men jag är skilsmässobarn och det finns väl ingen som kan säga att det är särskilt kul. Men frågan är väl hur mina föräldrar så småningom hanterade sin skilsmässa och jag kan inte annat än säga att det gjorde de bra. De fortsatte att vara vänner och umgås ofta, även deras respektive kom in i "vår familj" och blev en del av den.
Hon bara skakade på huvudet och fnös. När min minsta syster föddes ganska snart efter min lillebror, hann jag precis hem till pappa och hans fru (för att passa lillbrorsan när de skulle till BB) och hörde hur lillasystern kom till världen i badrummet. Det gick fort och blev därefter färd i ambulans till sjukhuset för mor och barn. (Pappa fick köra efter i bil).
De närmaste åren därefter passade jag min lillebror så ofta jag kunde och han kom och ofta och sov över hos mig några helger då och då. Ibland så sov båda småsyskonen över och jag var ofta barnvakt.
Min kära mor tyckte också att det var spännande och de små skämdes bort med presenter även från henne. Lillasystern har också bott över hos mamma med en kompis när hon blev äldre.
Familj för mig behöver inte vara kärnfamilj. Ibland blir det så av många orsaker att människor går skilda vägar. Jag tror inte att det är ett lätt beslut och jag tror att det viktiga när man väl är där är hur man går vidare. Barnens väl och ve måste komma först. Konflikter måste läggas åt sidan och föräldrar måste kämpa för att hålla kontakten och ändå vara en familj om än så att man bor på olika håll. Ibland går det inte, vilket gör att det inte finns någon mall för hur många vuxna det finns kring ett barn för att det ska vara en familj (som jag ser det).
Nej, jag förstår inte de som blir upprörda och tror att det bara är kärnfamiljen som räknas. Vi människor behöver varandra och min familj är stor. Till den "familjen" räknar jag också mina nära vänner med barn. Vi som träffas och har våra traditioner, vi som umgås och ger våra barn ett stort nätverk.
Idag är det syrran och jag som försöker hålla den Lidmanska traditionerna levande. Men jag tänker fortfarande med värme tillbaka på våra mysiga träffar hos pappas bror Gösta och hans fru Inga-Maj på Vikingshill, där vi ofta fick höra om "storkusinernas" senaste bravader eller i all oändlighet lyssna på de Lidmanska fablerna kring släktens "stordåd". (Fablernas värld kallade min kära mor de historierna med det gjorde de inte mindre spännande). Det gjorde att jag kände samhörighet men också trygghet - trygghet att tillhöra en stor familj. En trygghet som också bar och bär mig på livets väg.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Nu var det ju inte något som någon sa direkt till mig - och det är så synd, men därför skriver jag lite här istället. En sådan kommentar måste väl ändå bottna i en känsla av att det är kärnfamiljen som hyllas och kärnfamiljen som gäller eller betyder något.
Det är i alla fall inte min poäng.
I den Lidmanska familjen är vi släktkära. Vi gillar att umgås och skoja och prata gamla minnen. Men jag är skilsmässobarn och det finns väl ingen som kan säga att det är särskilt kul. Men frågan är väl hur mina föräldrar så småningom hanterade sin skilsmässa och jag kan inte annat än säga att det gjorde de bra. De fortsatte att vara vänner och umgås ofta, även deras respektive kom in i "vår familj" och blev en del av den.
Idag är vi bara en ännu större familj. Många år efter skilsmässan gifte min kära fader om sig och fick två barn till. Jag minns kommentarerna på min dåvarande arbetsplats. En kvinna närmare 50 sa "mina barn skulle aldrig acceptera att deras pappa fick några nya barn".
- Nähäe, sa jag bara. Men jag tycker att det är kul att ha fått en liten lillebror och jag är gärna barnvakt. Min pappa har tagit bra hand om mig och varit en närvarande pappa, så nu hjälper jag honom.Hon bara skakade på huvudet och fnös. När min minsta syster föddes ganska snart efter min lillebror, hann jag precis hem till pappa och hans fru (för att passa lillbrorsan när de skulle till BB) och hörde hur lillasystern kom till världen i badrummet. Det gick fort och blev därefter färd i ambulans till sjukhuset för mor och barn. (Pappa fick köra efter i bil).
De närmaste åren därefter passade jag min lillebror så ofta jag kunde och han kom och ofta och sov över hos mig några helger då och då. Ibland så sov båda småsyskonen över och jag var ofta barnvakt.
Min kära mor tyckte också att det var spännande och de små skämdes bort med presenter även från henne. Lillasystern har också bott över hos mamma med en kompis när hon blev äldre.
Familj för mig behöver inte vara kärnfamilj. Ibland blir det så av många orsaker att människor går skilda vägar. Jag tror inte att det är ett lätt beslut och jag tror att det viktiga när man väl är där är hur man går vidare. Barnens väl och ve måste komma först. Konflikter måste läggas åt sidan och föräldrar måste kämpa för att hålla kontakten och ändå vara en familj om än så att man bor på olika håll. Ibland går det inte, vilket gör att det inte finns någon mall för hur många vuxna det finns kring ett barn för att det ska vara en familj (som jag ser det).
Nej, jag förstår inte de som blir upprörda och tror att det bara är kärnfamiljen som räknas. Vi människor behöver varandra och min familj är stor. Till den "familjen" räknar jag också mina nära vänner med barn. Vi som träffas och har våra traditioner, vi som umgås och ger våra barn ett stort nätverk.
Idag är det syrran och jag som försöker hålla den Lidmanska traditionerna levande. Men jag tänker fortfarande med värme tillbaka på våra mysiga träffar hos pappas bror Gösta och hans fru Inga-Maj på Vikingshill, där vi ofta fick höra om "storkusinernas" senaste bravader eller i all oändlighet lyssna på de Lidmanska fablerna kring släktens "stordåd". (Fablernas värld kallade min kära mor de historierna med det gjorde de inte mindre spännande). Det gjorde att jag kände samhörighet men också trygghet - trygghet att tillhöra en stor familj. En trygghet som också bar och bär mig på livets väg.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
fredag, juli 03, 2009
Jag är en farlig liten mamma
Ibland undrar jag varför Expressen har en liten kommentar ruta till sina artiklar/krönikor som ger sken av att man är intresserad av att få en kommentar från gräsrötterna.
För de censurerar hej vilt.
Jag är tydligen en ytterst farlig liten mamma som så gott som aldrig får mina kommentarer publicerade. Nu senast så var det angående en artikel om downshifting. Ett ganska gammalt begrepp som Expressen först nu vågat nosa lite på. Min kommentar var;
"Spännande att läsa en artikel om downshifting i en tidning som under flera års tid förföljt och hånat hemmaföräldrarna - som är en grupp som valt just downshifting. Hemmaföräldrarna har skippat konsumtionshetsen och istället satsat på att ge sina barn tid. Kanske är det dags att Expressen börjar stötta även hemmaföräldrarna för att de följer sitt hjärta och ger sina barn tid, kärlek och närhet. http://hemmaforaldrar.blogspot.com/2007/12/god-jul-och-gott-nytt-r.html"
Hjälp! Vilken samhällsfarlig och kränkande kommentar.
Men allvarligt Expressen......
Jag vet att Karin Olsson aldrig publicerar någon kommentar från mig om det så står "pip" men ska det otyget nu sprida sig till varenda artikel? Är jag verkligen så farlig att det krävs totalcensur?
Näe, mitt tips är att alla människor som tycker att gräsrötternas röster är viktiga - totalt bojkottar Expressen. Köp aldrig den tidningen för den tillhör uppenbarligen "gammelmedierna" som istället för att objektivt rapportera nyheter och trender vill styra oss vanliga gräsrötter och vara med och bestämma hur vi ska leva våra liv och vad vi får tycka och tänka.
Inte okej. Det räcker gott att vissa politiker tar på sig den rollen till fullo och gör allt för att bekämpa valfriheten.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Läs också:
Censur på Expressen igen
Snälla proffstyckare - var inte rädda för oss hemmaföräldrar
Hemmaförälder - ett hatat alternativ av proffstyckarna
Föräldrars magkänsla kontra proffstyckarnas påbud
Någon måste ta smällen
p.s
Nu har jag pingat min blogg och de ska "strax kolla den". Då får vi se om även den här blir censurerad :)
För de censurerar hej vilt.
Jag är tydligen en ytterst farlig liten mamma som så gott som aldrig får mina kommentarer publicerade. Nu senast så var det angående en artikel om downshifting. Ett ganska gammalt begrepp som Expressen först nu vågat nosa lite på. Min kommentar var;
"Spännande att läsa en artikel om downshifting i en tidning som under flera års tid förföljt och hånat hemmaföräldrarna - som är en grupp som valt just downshifting. Hemmaföräldrarna har skippat konsumtionshetsen och istället satsat på att ge sina barn tid. Kanske är det dags att Expressen börjar stötta även hemmaföräldrarna för att de följer sitt hjärta och ger sina barn tid, kärlek och närhet. http://hemmaforaldrar.blogspot.com/2007/12/god-jul-och-gott-nytt-r.html"
Hjälp! Vilken samhällsfarlig och kränkande kommentar.
Men allvarligt Expressen......
Jag vet att Karin Olsson aldrig publicerar någon kommentar från mig om det så står "pip" men ska det otyget nu sprida sig till varenda artikel? Är jag verkligen så farlig att det krävs totalcensur?
Näe, mitt tips är att alla människor som tycker att gräsrötternas röster är viktiga - totalt bojkottar Expressen. Köp aldrig den tidningen för den tillhör uppenbarligen "gammelmedierna" som istället för att objektivt rapportera nyheter och trender vill styra oss vanliga gräsrötter och vara med och bestämma hur vi ska leva våra liv och vad vi får tycka och tänka.
Inte okej. Det räcker gott att vissa politiker tar på sig den rollen till fullo och gör allt för att bekämpa valfriheten.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Läs också:
Censur på Expressen igen
Snälla proffstyckare - var inte rädda för oss hemmaföräldrar
Hemmaförälder - ett hatat alternativ av proffstyckarna
Föräldrars magkänsla kontra proffstyckarnas påbud
Någon måste ta smällen
p.s
Nu har jag pingat min blogg och de ska "strax kolla den". Då får vi se om även den här blir censurerad :)
söndag, juni 21, 2009
Vet hut Stockholm stad!
Vad är små barn värda i Sverige och vem bryr sig om hur de får växa upp och i vilken miljö de får tillbringa sina dagar? Det är skrämmande nog att förra (s) regeringen avvisade att förskolebarn och fritidsbarn skulle omfattas av en arbetsmiljölag. Men att nu de borgerliga fortsätter på samma linje samtidigt som barngrupperna bara blir större och personalen färre, är direkt farligt för de små skyddslösa förskolebarnen.
Här läser jag i DN hur några föräldrar (äntligen) ser vad som händer och agerar. De tiger inte och accepterar tyst att deras barn tappas bort, rymmer, lämnas ut till fel person eller brännskadar sig på dagis. Föräldrarna använder det enda som de har till buds - de kräver tillbaka förskoleavgiften. Äntligen ska det komma att kosta när barn far illa, när de nu inte går att stämma staden för att de bryter mot arbetsmiljölagen (eftersom barnen inte har skydd i en sådan lag).
Men vad händer?
Jo, då vägrar Stockholm stad att betala tillbaka förskoleavgiften till de utsatta barnen.
Det här är precis det vi på Hemmaföräldrar varnat för i alla år. Vi kämpar för att det ska finnas många barnomsorgsalternativ av hög kvalitet - där även hemmaalternativet ska ingå. Därför att valfrihet är bra. Är föräldrar missnöjda eller ser att barnen far illa, så ska de kunna byta till något annat eller välja att vara hemma. Men med alla i samma dagisfålla och det som det enda alternativet, går det som på räls för politikerna att sakta försämra det alternativet - för föräldrarna kan inte välja något annat. Eftersom dagmammorna i många kommuner sakta fasats ut och vårdnadsbidraget endast är upp till 3 år.
Det är inte roligt att få rätt men tack och lov så ser jag en gryende rörelse av medvetna dagisföräldrar som inte tar mer skit. Det är lovande, för vem ska skydda barnen om inte föräldrarna gör det?
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Läs också:
Förskolebarn saknar skydd
Heja Gotlandsupproret
Dagisfröken fick hjärnblödning på grund av arbetsmiljön
Dagisgrupperna allt större i Stockholm
Bort med maxtaxan
93 % av förskolorna fick anmärkning av Arbetsmiljöverket
Dagisbarn mer sjuka och allergiska på grund av miljön
När dagmammorna fasas ut minskar valfriheten
Sahlin torgför betonmakt
BO: s årsrapport - Den psykiska ohälsan hos små barn ökar
Nedläggning av lekis - ytterligare ett hot mot dagmammorna?
Här läser jag i DN hur några föräldrar (äntligen) ser vad som händer och agerar. De tiger inte och accepterar tyst att deras barn tappas bort, rymmer, lämnas ut till fel person eller brännskadar sig på dagis. Föräldrarna använder det enda som de har till buds - de kräver tillbaka förskoleavgiften. Äntligen ska det komma att kosta när barn far illa, när de nu inte går att stämma staden för att de bryter mot arbetsmiljölagen (eftersom barnen inte har skydd i en sådan lag).
Men vad händer?
Jo, då vägrar Stockholm stad att betala tillbaka förskoleavgiften till de utsatta barnen.
Det här är precis det vi på Hemmaföräldrar varnat för i alla år. Vi kämpar för att det ska finnas många barnomsorgsalternativ av hög kvalitet - där även hemmaalternativet ska ingå. Därför att valfrihet är bra. Är föräldrar missnöjda eller ser att barnen far illa, så ska de kunna byta till något annat eller välja att vara hemma. Men med alla i samma dagisfålla och det som det enda alternativet, går det som på räls för politikerna att sakta försämra det alternativet - för föräldrarna kan inte välja något annat. Eftersom dagmammorna i många kommuner sakta fasats ut och vårdnadsbidraget endast är upp till 3 år.
Det är inte roligt att få rätt men tack och lov så ser jag en gryende rörelse av medvetna dagisföräldrar som inte tar mer skit. Det är lovande, för vem ska skydda barnen om inte föräldrarna gör det?
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Läs också:
Förskolebarn saknar skydd
Heja Gotlandsupproret
Dagisfröken fick hjärnblödning på grund av arbetsmiljön
Dagisgrupperna allt större i Stockholm
Bort med maxtaxan
93 % av förskolorna fick anmärkning av Arbetsmiljöverket
Dagisbarn mer sjuka och allergiska på grund av miljön
När dagmammorna fasas ut minskar valfriheten
Sahlin torgför betonmakt
BO: s årsrapport - Den psykiska ohälsan hos små barn ökar
Nedläggning av lekis - ytterligare ett hot mot dagmammorna?
lördag, juni 20, 2009
Våga välja sida
Det är inte karriärsmart att säga att man är hemmaförälder eller att man väljer att ställa sig på den lilla människans sida. Det är inte heller smart att säga sådant som starka grupper inte vill höra men vad händer i ett samhälle där alla alltid ställer sig på den starkes sida? Någon får betala ett pris och hårdast drabbar det de svagaste i samhället.
Inne på Familjeliv i tråden "Jag är livrädd för dagis" så läser jag om en ensamstående mammas förtvivlan över bristen på valfrihet och ser med all tydlighet den lilla människans utsatthet;
"Jag är också helt livrädd för att lämna min dotter till dagis om något halvår. Det blev en total katastrof när jag lämnade min son till dagis, 24 barn i gruppen, han blev mobbad, han rymde faktiskt 3 år gammal och personalen märkte inte ens att han och ett barn till var borta. De blev anmälda utav de som hittade barnen på spårvagnshållplatsen! Sen hade min son så stora problem med talet (vilket inte då var förskolans fel) så att han fick byta dagis och börja på en resursavdelning med färre barn och underbar personal men nu vet jag att det är inte där min dotter kommer få gå. Nej hon kommer hamna på ett vanligt dagis i en groteskt stor barngrupp, finns inga dagmammor här där jag bor heller. Jag har verkligen ångest i och med det blev så fel med sonens dagis. Men kan ju inte säga upp mig från jobbet och stanna hemma heller, speciellt inte då jag är ensamstående."
Hur kan vi tillåta att människor drabbas på det här sättet av dagens familjepolitik? Här ser vi valfriheten minska i många kommuner när dagmammorna fasas ut och det enda alternativet är dagis. Den här mamman är ensamstående, hon tillhör gruppen "den lilla människan" och är sårbar och beroende av att någon annan för hennes talan och driver hennes och barnens sak. Det visar återigen hur viktigt det är att våga debattera familjepolitiken och att det finns människor som vågar välja sida -även om det inte är karriärsmart eller leder till mer pengar på banken. Även om det personliga priset många gånger kan bli högt för de som vågar göra det (jag kan bara gå till mig själv, men det är en annan historia).
Det här visar att vi behöver vara fler som vågar välja, för det är bara tillsammans som vi kan kämpa och göra samhället bättre och se till att det finns ett brett utbud av olika barnomsorgsalternativ att tillgå - som alla håller hög kvalitet.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Inne på Familjeliv i tråden "Jag är livrädd för dagis" så läser jag om en ensamstående mammas förtvivlan över bristen på valfrihet och ser med all tydlighet den lilla människans utsatthet;
"Jag är också helt livrädd för att lämna min dotter till dagis om något halvår. Det blev en total katastrof när jag lämnade min son till dagis, 24 barn i gruppen, han blev mobbad, han rymde faktiskt 3 år gammal och personalen märkte inte ens att han och ett barn till var borta. De blev anmälda utav de som hittade barnen på spårvagnshållplatsen! Sen hade min son så stora problem med talet (vilket inte då var förskolans fel) så att han fick byta dagis och börja på en resursavdelning med färre barn och underbar personal men nu vet jag att det är inte där min dotter kommer få gå. Nej hon kommer hamna på ett vanligt dagis i en groteskt stor barngrupp, finns inga dagmammor här där jag bor heller. Jag har verkligen ångest i och med det blev så fel med sonens dagis. Men kan ju inte säga upp mig från jobbet och stanna hemma heller, speciellt inte då jag är ensamstående."
Hur kan vi tillåta att människor drabbas på det här sättet av dagens familjepolitik? Här ser vi valfriheten minska i många kommuner när dagmammorna fasas ut och det enda alternativet är dagis. Den här mamman är ensamstående, hon tillhör gruppen "den lilla människan" och är sårbar och beroende av att någon annan för hennes talan och driver hennes och barnens sak. Det visar återigen hur viktigt det är att våga debattera familjepolitiken och att det finns människor som vågar välja sida -även om det inte är karriärsmart eller leder till mer pengar på banken. Även om det personliga priset många gånger kan bli högt för de som vågar göra det (jag kan bara gå till mig själv, men det är en annan historia).
Det här visar att vi behöver vara fler som vågar välja, för det är bara tillsammans som vi kan kämpa och göra samhället bättre och se till att det finns ett brett utbud av olika barnomsorgsalternativ att tillgå - som alla håller hög kvalitet.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
fredag, juni 05, 2009
Dagis kan göra svininfluensan riktigt farlig
Dagis är en smitthärd för allehanda sjukdomar och i en miljö där antibiotika används ganska friskt, (och säkert ofta är ett krav från stressade föräldrar som inte har möjlighet att vara borta för länge från jobbet) så riskerar vissa bakteriestammar att bli resistenta. Det är välkänt. Men många små barn tätt ihop gör också att bakterier och virus förändras och blir farligare. Det är det nog inte lika många som tänkt på.
Nu står vi inför en pandemi av svininfluensa och i SvD idag så läser jag att smittskyddet i Västra Götaland gått ut med en varning för svininfluensa till personal och föräldrar på ett dagis i Partille utanför Göteborg. Detta sedan en förälder insjuknat och nu vårdas i hemmet.
Det är riktigt skrämmande.
Alla är väl välbekanta med problematiken kring föräldrar, som när barnen är sjuka ger dem alvedon och lämnar in dem till dagis. Vem har väl inte läst om hur före detta jämställdhetsministern Jens Orback ibland smugglade in sina sjuka barn till dagis eller lät dem följa med till jobbet. Eller Maria Sveland, författare till "Bitterfittan" som berättar om sina sjuka dagisbarn - "de gånger vi båda har viktiga möten har vi lämnat barnen på dagis ändå".
Ett etablerat riskbeteende som vi varnat för tidigare på Hemmaföräldrar. Tänk om Folkhälsoinstitutet vågade informera om de här riskerna, när vi nu står inför en pandemi, istället för à la Bosse Ringholm manér bara fortsätta att upprepa en massa myter kring dagis och hur bra barnen blir i skolan.
Nu står hoppet till Smittskyddsinstitutet, men frågan är om de ens tänkt tanken att dagis kan bli en effektiv smittspridare av svininfluensan och dessutom öka risken för att den muterar och blir farligare. Jag är mycket tveksam och det bådar inte gott för framtiden.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Läs också:
Berätta sanningen för föräldrarna
Nu står vi inför en pandemi av svininfluensa och i SvD idag så läser jag att smittskyddet i Västra Götaland gått ut med en varning för svininfluensa till personal och föräldrar på ett dagis i Partille utanför Göteborg. Detta sedan en förälder insjuknat och nu vårdas i hemmet.
Det är riktigt skrämmande.
Alla är väl välbekanta med problematiken kring föräldrar, som när barnen är sjuka ger dem alvedon och lämnar in dem till dagis. Vem har väl inte läst om hur före detta jämställdhetsministern Jens Orback ibland smugglade in sina sjuka barn till dagis eller lät dem följa med till jobbet. Eller Maria Sveland, författare till "Bitterfittan" som berättar om sina sjuka dagisbarn - "de gånger vi båda har viktiga möten har vi lämnat barnen på dagis ändå".
Ett etablerat riskbeteende som vi varnat för tidigare på Hemmaföräldrar. Tänk om Folkhälsoinstitutet vågade informera om de här riskerna, när vi nu står inför en pandemi, istället för à la Bosse Ringholm manér bara fortsätta att upprepa en massa myter kring dagis och hur bra barnen blir i skolan.
Nu står hoppet till Smittskyddsinstitutet, men frågan är om de ens tänkt tanken att dagis kan bli en effektiv smittspridare av svininfluensan och dessutom öka risken för att den muterar och blir farligare. Jag är mycket tveksam och det bådar inte gott för framtiden.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Läs också:
Berätta sanningen för föräldrarna
måndag, juni 01, 2009
När man inte räcker till
Förälder är stort och ansvarsfullt - det viktigaste här i livet.... för mig i alla fall. Men det är också viktigt att förutom att vara en så bra mamma som möjligt, så vill jag vara en bra medmänniska, en bra arbetskamrat, en bra vän, en bra syster, en bra dotter, en bra livskamrat och en bra moster. (Ibland trasslar ändå livet till sig och stundtals är det lätt att känna att man just inte räcker till och är så bra i någon av rollerna).
Jag vill också stå på de små barnens sida och kämpa för att deras föräldrar ska förstå hur viktiga de är för sina barn. Små 1-åringar "älskar inte sitt dagis" - de älskar sin mamma och pappa. Hur berättar man det för föräldrar utan att de känner sig påhoppade eller hamnar i försvarsposition - att de är viktiga - att deras barn vill ha tid med dem först och främst. Och att det är viktigare än pedagogik och kompisar..... när man är ett litet barn?
Älska.
Varför pratar så många föräldrar om att barnen älskar.... och så "sitt dagis". Är det därför små barn inte alltid förstår innebörden av ordet älska. Jag har faktiskt hört många barn säga älska i meningar som "jag älskar inte tomater" eller "jag älskar inte rosa tröjor".
Barn är kloka. De verkar förstå att älska när det används för flitigt egentligen betyder tycker om eller gillar. Jag tror att många barn vet att de har rätt till närhet, kärlek och god omvårdnad. De längtar intensivt efter att få just det - villkorslöst. Och jag är säker på att de mycket hellre vill ha det än materiella saker. Får de välja mellan prylar eller föräldrars bekräftelse och kärlek så väljer de kärlek. Riktig kärlek - inte "jag tycker om eller jag gillar".
De tycks inprogrammerade att leta efter just den bekräftelsen och kärleken. När föräldrarna inte har tid eller finns där i den utsträckning som det lilla barnet behöver så hittar de någon som kan ge dem bekräftelse och "klänger" sig fast vid den personen, kramar och säger "mamma". När det gått så långt att de inte bara behöver tanka lite extra bekräftelse hos familj eller andra närstående (något som alla barn gör emellanåt) utan de kallar någon mamma - då borde varje förälder dra åt sig öronen.
Man har inte nödvändigtvis gjort något fel eller älskat sitt barn mindre - men man har inte lyckats förmedla den trygga anknytning till sitt barn som det behöver och man har med största sannolikhet inte gett sitt barn den tid som det behöver.
Livspusslet är tufft för oss alla och det går inte att säga till någon hur de ska leva men det går att om och om igen berätta för föräldrar hur viktiga de är för sina barn. Det går att uppmuntra föräldrar att ge barnen tid, närhet och kärlek. Det går att stötta dem i att de ska följa sin magkänsla och inte bara följa med strömmen.
Vi måste återerövra en viktig social pusselbit som försvunnit i vårt EGO centrerade samhälle där alla ska vara uppfinna hjulet på nytt själva - nämligen förmågan att stanna upp och reflektera och delge andra sina livserfarenheter.
Jag kan bara gå till mig själv - jag har höga krav på hur jag vill vara men kan klart konstatera att när jag gör något bra, så gör jag det därför att jag lärt mig något av mina medmänniskor - inte för att jag är så himla klok att jag listat ut det själv ;)
När jag känner att jag inte räcker till, så försöker jag ändå tänka på att jag gör så gott jag kan och om alla gör likadant och vi arbetar tillsammans för att skapa ett bra samhälle för våra barn, så räcker det långt.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Jag vill också stå på de små barnens sida och kämpa för att deras föräldrar ska förstå hur viktiga de är för sina barn. Små 1-åringar "älskar inte sitt dagis" - de älskar sin mamma och pappa. Hur berättar man det för föräldrar utan att de känner sig påhoppade eller hamnar i försvarsposition - att de är viktiga - att deras barn vill ha tid med dem först och främst. Och att det är viktigare än pedagogik och kompisar..... när man är ett litet barn?
Älska.
Varför pratar så många föräldrar om att barnen älskar.... och så "sitt dagis". Är det därför små barn inte alltid förstår innebörden av ordet älska. Jag har faktiskt hört många barn säga älska i meningar som "jag älskar inte tomater" eller "jag älskar inte rosa tröjor".
Barn är kloka. De verkar förstå att älska när det används för flitigt egentligen betyder tycker om eller gillar. Jag tror att många barn vet att de har rätt till närhet, kärlek och god omvårdnad. De längtar intensivt efter att få just det - villkorslöst. Och jag är säker på att de mycket hellre vill ha det än materiella saker. Får de välja mellan prylar eller föräldrars bekräftelse och kärlek så väljer de kärlek. Riktig kärlek - inte "jag tycker om eller jag gillar".
De tycks inprogrammerade att leta efter just den bekräftelsen och kärleken. När föräldrarna inte har tid eller finns där i den utsträckning som det lilla barnet behöver så hittar de någon som kan ge dem bekräftelse och "klänger" sig fast vid den personen, kramar och säger "mamma". När det gått så långt att de inte bara behöver tanka lite extra bekräftelse hos familj eller andra närstående (något som alla barn gör emellanåt) utan de kallar någon mamma - då borde varje förälder dra åt sig öronen.
Man har inte nödvändigtvis gjort något fel eller älskat sitt barn mindre - men man har inte lyckats förmedla den trygga anknytning till sitt barn som det behöver och man har med största sannolikhet inte gett sitt barn den tid som det behöver.
Livspusslet är tufft för oss alla och det går inte att säga till någon hur de ska leva men det går att om och om igen berätta för föräldrar hur viktiga de är för sina barn. Det går att uppmuntra föräldrar att ge barnen tid, närhet och kärlek. Det går att stötta dem i att de ska följa sin magkänsla och inte bara följa med strömmen.
Vi måste återerövra en viktig social pusselbit som försvunnit i vårt EGO centrerade samhälle där alla ska vara uppfinna hjulet på nytt själva - nämligen förmågan att stanna upp och reflektera och delge andra sina livserfarenheter.
Jag kan bara gå till mig själv - jag har höga krav på hur jag vill vara men kan klart konstatera att när jag gör något bra, så gör jag det därför att jag lärt mig något av mina medmänniskor - inte för att jag är så himla klok att jag listat ut det själv ;)
När jag känner att jag inte räcker till, så försöker jag ändå tänka på att jag gör så gott jag kan och om alla gör likadant och vi arbetar tillsammans för att skapa ett bra samhälle för våra barn, så räcker det långt.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
torsdag, maj 21, 2009
Dagis ett nytt fenomen i mänsklighetens historia
Under mer än 160 000 år har små barn fått växa upp nära sina föräldrar under de första viktiga åren i barndomen. Ett framgångsrecept som gjort människan överlägsen andra djurarter. I ett mikro kort perspektiv i mänsklighetens historia har vi nu haft en annan lösning där vi ändrat på förutsättningarna. Istället placerar vi små barn i vård och omsorg hos främmande människor utan anknytning till barnet, när de är så små som 1 år. Och människan är verkligen liten när hon är 1 år jämfört med andra djurarter. Det är ju egentligen då hon skulle födas om det nu inte var för att barnets huvud är så stort att naturen ordnat det så att barnet "föds för tidigt" helt hjälplös och outvecklad.
Någon egentlig undersökning av hur den här tidiga separationen påverkar det lilla barnet har inte gjorts i Sverige ännu (men det finns många undersökningar gjorda i andra länder). Ändå fortsätter vi att separera små barn från föräldrarna.
Den 3 juni kan den som vill lära sig mer besöka ett seminarium anordnat av Haro. På detta seminarium kommer två tongivande internationella experter på området att berätta mer om hur barnen påverkas av en tidig separation:
Professor Jay Belsky, expert på utvecklingspsykologi och en av världens främsta förskoleforskare och initiativtagare till den stora amerikanska NICHD-studien. Dr. Gordon Neufeld, en banbrytande psykolog som utifrån 30 års klinisk erfarenhet av barn, ungdomar och familjer upptäckt anknytningsteorins tillämpning även på äldre barn. Gordon Neufeld har skrivit den internationellt uppmärksammade boken "Hold On To Your Kids – why parents need to matter more than peers" som kommer ut på svenska våren 2009.
Mer information hittar du här.
Jag hoppas att många tar den här chansen och kommer dit, så att den här viktiga informationen äntligen börjar spridas i vårt land. Med tanke på hur den psykiska ohälsan hos barn bara ökar är det dags att börja titta på orsakerna och arbeta förebyggande, istället för att bara prata om vad vi ska göra när problemen redan uppstått.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Någon egentlig undersökning av hur den här tidiga separationen påverkar det lilla barnet har inte gjorts i Sverige ännu (men det finns många undersökningar gjorda i andra länder). Ändå fortsätter vi att separera små barn från föräldrarna.
Den 3 juni kan den som vill lära sig mer besöka ett seminarium anordnat av Haro. På detta seminarium kommer två tongivande internationella experter på området att berätta mer om hur barnen påverkas av en tidig separation:
Professor Jay Belsky, expert på utvecklingspsykologi och en av världens främsta förskoleforskare och initiativtagare till den stora amerikanska NICHD-studien. Dr. Gordon Neufeld, en banbrytande psykolog som utifrån 30 års klinisk erfarenhet av barn, ungdomar och familjer upptäckt anknytningsteorins tillämpning även på äldre barn. Gordon Neufeld har skrivit den internationellt uppmärksammade boken "Hold On To Your Kids – why parents need to matter more than peers" som kommer ut på svenska våren 2009.
Mer information hittar du här.
Jag hoppas att många tar den här chansen och kommer dit, så att den här viktiga informationen äntligen börjar spridas i vårt land. Med tanke på hur den psykiska ohälsan hos barn bara ökar är det dags att börja titta på orsakerna och arbeta förebyggande, istället för att bara prata om vad vi ska göra när problemen redan uppstått.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Jobbproblemet i ett nötskal
I Sverige finns det strikta regler för hur en cv ska se ut för att man ska kunna göra vidare karriär eller bara få det jobb man söker. Jag har en stark känsla av att mycket av kriterierna är väldigt specifika för Sverige, som att man inte får göra hemmakarriär och vara med sina barn några år för att sedan komma tillbaka och fortsätta sin jobbkarriär. Inne på E24 kvinna - läser jag i artikeln "Det krävs enormt mycket arbete att nå toppen" Jacob Wallenbergs syn på saken;
"Jag tycker inte att det är helt lyckat att hoppa runt mellan arbetsgivare. Det kanske finns stråk av ”curlingbarn” hos unga män och kvinnor som vill ha både toppjobb och samtidigt vara hemma med barn, kanske i flera år.
– Jag har inget emot jämställdhet, självklart ska kvinnor ha lika chanser som män till utveckling och befordran, men jag tycker ibland att vissa kvinnor vill förlägga problemet överallt utom till sig själv, i sitt eget individuella liv. Man kan inte lösa allt genom kvotering, ändrade regelverk eller ändrade attityder. En del handlar också om att stå för sina egna val, och ta konsekvenserna. Det går inte att komma ifrån."
Samtidigt konstaterar Jacob Wallenberg att svenska kvinnor ofta hoppar av karriären vid 40–45 års ålder. "Precis när de är på väg in i företagsledningarna, när jag vill ha dem kvar, och när de på allvar skulle kunna kvalificera sig för till exempel styrelseposter, då slutar de och väljer hemmet och barnen, säger han."
Ja, som Christina Axén Olin som hittade en urdrucken vodkaflaska under den 12-åriga dotterns säng och insåg att hon hade noll koll på vad hennes barn gjorde - hon hoppade av sin karriär - priset var för högt.
Det kanske handlar om vad man värderar som viktigt här i livet - hur mycket eller lite man vill sälja sin själ för att få pengar, pengar, pengar.
Ändå handlar själva jobbproblemet för hemmaföräldrarna (som vill tillbaka till arbetslivet efter några hemmaår men inte är välkomna) - inte om de ska in i styrelser eller inte, utan bara om att de vill ha en möjlighet att fortsätta sin karriär där den slutade. Det handlar om människor som skaffat sig en mängd nya erfarenheter under hemmatiden som de vill använda sig av i arbetslivet och som kan göra stor nytta för arbetsgivaren.
Men i Sverige ses inte hemmaförälder karriären som någon merit värd att lägga till i en cv (det gör det däremot i USA). Kanske något vi borde ändra på möjligtvis?
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Läs också:
Låt kvinnor välja själva - utan pekpinnar
"Jag tycker inte att det är helt lyckat att hoppa runt mellan arbetsgivare. Det kanske finns stråk av ”curlingbarn” hos unga män och kvinnor som vill ha både toppjobb och samtidigt vara hemma med barn, kanske i flera år.
– Jag har inget emot jämställdhet, självklart ska kvinnor ha lika chanser som män till utveckling och befordran, men jag tycker ibland att vissa kvinnor vill förlägga problemet överallt utom till sig själv, i sitt eget individuella liv. Man kan inte lösa allt genom kvotering, ändrade regelverk eller ändrade attityder. En del handlar också om att stå för sina egna val, och ta konsekvenserna. Det går inte att komma ifrån."
Samtidigt konstaterar Jacob Wallenberg att svenska kvinnor ofta hoppar av karriären vid 40–45 års ålder. "Precis när de är på väg in i företagsledningarna, när jag vill ha dem kvar, och när de på allvar skulle kunna kvalificera sig för till exempel styrelseposter, då slutar de och väljer hemmet och barnen, säger han."
Ja, som Christina Axén Olin som hittade en urdrucken vodkaflaska under den 12-åriga dotterns säng och insåg att hon hade noll koll på vad hennes barn gjorde - hon hoppade av sin karriär - priset var för högt.
Det kanske handlar om vad man värderar som viktigt här i livet - hur mycket eller lite man vill sälja sin själ för att få pengar, pengar, pengar.
Ändå handlar själva jobbproblemet för hemmaföräldrarna (som vill tillbaka till arbetslivet efter några hemmaår men inte är välkomna) - inte om de ska in i styrelser eller inte, utan bara om att de vill ha en möjlighet att fortsätta sin karriär där den slutade. Det handlar om människor som skaffat sig en mängd nya erfarenheter under hemmatiden som de vill använda sig av i arbetslivet och som kan göra stor nytta för arbetsgivaren.
Men i Sverige ses inte hemmaförälder karriären som någon merit värd att lägga till i en cv (det gör det däremot i USA). Kanske något vi borde ändra på möjligtvis?
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Läs också:
Låt kvinnor välja själva - utan pekpinnar
lördag, maj 16, 2009
Åsiktsförtryck gör människor arga
En del tidningar har fortfarande inte förstått vitsen med att släppa fram gräsrötterna i debatten. Fortfarande tror de sig ha rätten att bestämma vilken information människor ska få och tar sig därmed också rätten att bestämma vad människor får tycka och hur människor ska leva sina liv.
Jag har börjat kopiera mina kommentarer till artiklar eftersom de raderas så ofta. Nu senast i DN den 14 maj. Mitt första inlägg - som handlade om att det är fel att använda barnen som murbräcka för jämställdhet, eftersom man då missar de verkliga problemen - raderades. Jag är envis och skrev ett nytt, som (kors i taket) fick vara kvar.
Jag är van vid att mina kommentarer till artiklar blir raderade. Men det känns lite konstigt för jag tycker inte att jag skriver aggressivt eller nedsättande men jag skriver tydligen något farligt - åsikter som inte bör komma till gemene mans kännedom. Jag skriver om att det finns många fördelar med att ha barnen hemma lite längre och att det är bra med många olika barnomsorgsalternativ samt att barnen inte ska användas som murbräcka för jämställdhet.
Nu råkar en majoritet av journalistkåren inte dela mina åsikter. De vill använda barnen som murbräcka för jämställdhet, de vill att alla barn måste gå på dagis från ett års ålder och att förskola ska vara det enda alternativet.
Men har de därmed rätt att refusera alla inlägg från hemmaföräldrar?
Dagens Nyheter och Expressen är några tidningar som missförstått sitt uppdrag men sedan har vi Sydsvenskan. Krister Pettersson är en valfrihetskämpe som efter alla år naturligtvis blir mer och mer irriterad över att så mänskliga och snälla åsikter som hemmaföräldrarna ändå står för refuseras. Därför har han skrivit till Heidi Avellan på Sydsvenskan;
"Tack också för dagens ledare(16 maj), som ju i stycken kunde stämma in bra på min egen kritik av Sydsvenskan:
"Det fanns i denna utopi mycket gott. En välvilja, en omsorg om samhällets svagaste som genom åren har betytt mycket för att förbättra människors tillvaro.
Men det fanns också en mörk, kall sida: den översåtliga blicken, den obetvingliga lusten hos dem som anser sig veta bättre att lägga andras liv tillrätta.
Förmynderiet.
Människor blir på så sätt ett problem. De förstår inte sitt eget bästa. I det här fallet genom att röka och kröka, äta fel och röra sig för lite."
Ledaren i dag handlar om socialstyrelsen - ni gillar tydligen inte deras översitteri, deras förmynderi, deras intolerans mot människors livsstil. Inte om Sydsvenskan, dess översitteri, förmynderi, intolerans ...
Om bara de sista orden i er ledare hade bytts ut mot "att vårda och fostra sina barn själva" -hade det kunna röra er egen tidnings, Sydsvenskans, linje. Den översåtliga blicken, den obetvingliga lusten hos ledarredaktion som anser sig veta bättre, som vill lägga andras liv tillrätta, som vältrar sig i förmynderi, som ropar Fel! till alla oss som har andra åsikter än landets Nomenklatura i politik och media om vad som är god barnomsorg, gott familjeliv, bra för vårt samhälle och som är vår mänskliga rättighet att ha vår åsikt om, utan att behöva diskrimineras för den (Europakonventionen, de två artiklar som ni tydligen enligt en annan ledare vill förändra / avskaffa).
Exemplet i dagens ledare visar än en gång på er tidnings häpnadsväckande hyckleri och dubbelmoral.
Och detta får jag inte påtala, och tydligen inte någon annan heller. Inte föra fram kritiken, så att det syns för tidningens andra läsare - i min omgivning eller för medlemmarna i de olika protest- och frihetsörelser jag är med i och företräder. Dem jag kallar för "vi", vi som gärna vill kunna se en begriplig förklaring till er tidnings inkonsekvenser och dubbelmoral. Vi som anser det vara en grov förolämpning av er att mata oss med detta hyckleri och denna dubbelmoral utan att låta era läsare se, att inte vi alla sväljer er principlöshet."
Krister kämpar för att få göra sin röst hörd och därigenom alla de som stödjer valfriheten. Varför får han aldrig komma till tals i Sydsvenskan? Vad är de så rädda för?
Hemmaföräldrarnas kamp mot diskriminering är en kamp som aldrig går att vinna. Skriver man insändare och genmälen och hela tiden blir refuserad, så blir man klart irriterad och blir man irriterad då får man svar som det som Krister fick:
"Ditt hätska tonläge ändar inte på publiceringsbesluten, vi publicerar artiklar utifrån deras innehåll, inte utifrån skribentens uppförande".
Jag kan bara tycka att det är dags att Heidi Avellan förklarar varför hon inte vill låta hemmaföräldrarna få en röst i Sydsvenskan.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Läs också:
Censur på Expressen igen
Dags att släppa fram hemmaföräldrarna
Liza Marklund och drevet
Ordet hemmaförälder raderat på Wikipedia
Kanske gör en ny chef Folkhälsoinstitutet mer seriöst
Sluta försöka tiga ihjäl hemmaföräldrarna
Du sviker barnen Malin Alfvén
Strutsmentalitet hos media inför BO:s rapport
När media går över gränsen
Hallengren pressad på svar om barnomsorgen
Jag har börjat kopiera mina kommentarer till artiklar eftersom de raderas så ofta. Nu senast i DN den 14 maj. Mitt första inlägg - som handlade om att det är fel att använda barnen som murbräcka för jämställdhet, eftersom man då missar de verkliga problemen - raderades. Jag är envis och skrev ett nytt, som (kors i taket) fick vara kvar.
Jag är van vid att mina kommentarer till artiklar blir raderade. Men det känns lite konstigt för jag tycker inte att jag skriver aggressivt eller nedsättande men jag skriver tydligen något farligt - åsikter som inte bör komma till gemene mans kännedom. Jag skriver om att det finns många fördelar med att ha barnen hemma lite längre och att det är bra med många olika barnomsorgsalternativ samt att barnen inte ska användas som murbräcka för jämställdhet.
Nu råkar en majoritet av journalistkåren inte dela mina åsikter. De vill använda barnen som murbräcka för jämställdhet, de vill att alla barn måste gå på dagis från ett års ålder och att förskola ska vara det enda alternativet.
Men har de därmed rätt att refusera alla inlägg från hemmaföräldrar?
Dagens Nyheter och Expressen är några tidningar som missförstått sitt uppdrag men sedan har vi Sydsvenskan. Krister Pettersson är en valfrihetskämpe som efter alla år naturligtvis blir mer och mer irriterad över att så mänskliga och snälla åsikter som hemmaföräldrarna ändå står för refuseras. Därför har han skrivit till Heidi Avellan på Sydsvenskan;
"Tack också för dagens ledare(16 maj), som ju i stycken kunde stämma in bra på min egen kritik av Sydsvenskan:
"Det fanns i denna utopi mycket gott. En välvilja, en omsorg om samhällets svagaste som genom åren har betytt mycket för att förbättra människors tillvaro.
Men det fanns också en mörk, kall sida: den översåtliga blicken, den obetvingliga lusten hos dem som anser sig veta bättre att lägga andras liv tillrätta.
Förmynderiet.
Människor blir på så sätt ett problem. De förstår inte sitt eget bästa. I det här fallet genom att röka och kröka, äta fel och röra sig för lite."
Ledaren i dag handlar om socialstyrelsen - ni gillar tydligen inte deras översitteri, deras förmynderi, deras intolerans mot människors livsstil. Inte om Sydsvenskan, dess översitteri, förmynderi, intolerans ...
Om bara de sista orden i er ledare hade bytts ut mot "att vårda och fostra sina barn själva" -hade det kunna röra er egen tidnings, Sydsvenskans, linje. Den översåtliga blicken, den obetvingliga lusten hos ledarredaktion som anser sig veta bättre, som vill lägga andras liv tillrätta, som vältrar sig i förmynderi, som ropar Fel! till alla oss som har andra åsikter än landets Nomenklatura i politik och media om vad som är god barnomsorg, gott familjeliv, bra för vårt samhälle och som är vår mänskliga rättighet att ha vår åsikt om, utan att behöva diskrimineras för den (Europakonventionen, de två artiklar som ni tydligen enligt en annan ledare vill förändra / avskaffa).
Exemplet i dagens ledare visar än en gång på er tidnings häpnadsväckande hyckleri och dubbelmoral.
Och detta får jag inte påtala, och tydligen inte någon annan heller. Inte föra fram kritiken, så att det syns för tidningens andra läsare - i min omgivning eller för medlemmarna i de olika protest- och frihetsörelser jag är med i och företräder. Dem jag kallar för "vi", vi som gärna vill kunna se en begriplig förklaring till er tidnings inkonsekvenser och dubbelmoral. Vi som anser det vara en grov förolämpning av er att mata oss med detta hyckleri och denna dubbelmoral utan att låta era läsare se, att inte vi alla sväljer er principlöshet."
Krister kämpar för att få göra sin röst hörd och därigenom alla de som stödjer valfriheten. Varför får han aldrig komma till tals i Sydsvenskan? Vad är de så rädda för?
Hemmaföräldrarnas kamp mot diskriminering är en kamp som aldrig går att vinna. Skriver man insändare och genmälen och hela tiden blir refuserad, så blir man klart irriterad och blir man irriterad då får man svar som det som Krister fick:
"Ditt hätska tonläge ändar inte på publiceringsbesluten, vi publicerar artiklar utifrån deras innehåll, inte utifrån skribentens uppförande".
Jag kan bara tycka att det är dags att Heidi Avellan förklarar varför hon inte vill låta hemmaföräldrarna få en röst i Sydsvenskan.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Läs också:
Censur på Expressen igen
Dags att släppa fram hemmaföräldrarna
Liza Marklund och drevet
Ordet hemmaförälder raderat på Wikipedia
Kanske gör en ny chef Folkhälsoinstitutet mer seriöst
Sluta försöka tiga ihjäl hemmaföräldrarna
Du sviker barnen Malin Alfvén
Strutsmentalitet hos media inför BO:s rapport
När media går över gränsen
Hallengren pressad på svar om barnomsorgen
söndag, maj 10, 2009
Kan det bli dummare?
Expressens journalister har återigen överträffat sig själva. Vilken verklighet lever de i egentligen? Journalisten Peter Wennblad har bett sig fru att skippa amningen "för han blir utanför när hon ammar".
Men graviditeten då? Är det inte orättvist att kvinnan är gravid i hela 9 månader? Snacka om att pappan blir utanför. Näe, det måste vara bättre att avbryta graviditeten efter halva tiden och placera barnet i kuvös. Sedan portförbjuder man mamman och låter bara pappan träffa barnet fram till det datum som barnet skulle ha fötts. Då talar vi om riktig millimeterrättvisa. (Törs man ens skämta så eller finns det någon Expressenjournalist som hakar på nu och börjar driva den frågan?)
Eller så skippar vi tankarna på millimeterrättvisa och närmar oss föräldrarollen på ett mer vuxet sätt. Då börjar vi med att slå fast att förälder är man inte bara under föräldraledigheten eller barnets första år - förälder är man hela livet. Det handlar inte om att dela föräldraledigheten rakt av eller att hindra barnet från att få bli ammat, utan om att ta sitt ansvar och ge barnet tid, kärlek, närhet och god omsorg. Det handlar om att dela ansvaret och stötta varandra i föräldraskapet och varje familj måste få hitta sin lösning.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Läs också:
Censur på Expressen igen
Teamwork är bra
Men graviditeten då? Är det inte orättvist att kvinnan är gravid i hela 9 månader? Snacka om att pappan blir utanför. Näe, det måste vara bättre att avbryta graviditeten efter halva tiden och placera barnet i kuvös. Sedan portförbjuder man mamman och låter bara pappan träffa barnet fram till det datum som barnet skulle ha fötts. Då talar vi om riktig millimeterrättvisa. (Törs man ens skämta så eller finns det någon Expressenjournalist som hakar på nu och börjar driva den frågan?)
Eller så skippar vi tankarna på millimeterrättvisa och närmar oss föräldrarollen på ett mer vuxet sätt. Då börjar vi med att slå fast att förälder är man inte bara under föräldraledigheten eller barnets första år - förälder är man hela livet. Det handlar inte om att dela föräldraledigheten rakt av eller att hindra barnet från att få bli ammat, utan om att ta sitt ansvar och ge barnet tid, kärlek, närhet och god omsorg. Det handlar om att dela ansvaret och stötta varandra i föräldraskapet och varje familj måste få hitta sin lösning.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Läs också:
Censur på Expressen igen
Teamwork är bra
lördag, maj 09, 2009
Vanvård på dagis ger pengarna tillbaka
Det är inte helt ovanligt att läsa om dagisbarn som blir borttappade på utflykter. Inte heller är det särskilt ovanligt att höra om eller läsa om andra allvarliga incidenter. Men det är ovanligt att höra om föräldrar som blir upprörda och agerar. I DN den 9 maj läser jag om hur dagisföräldrar vars barn farit illa på förskolan Äppelängen fått tillbaka lite pengar, från den redan låga dagisavgiften.
Jaha, så nu är föräldrarna nöjda, när förskolan prickats och de fått tillbaka 5 % av dagisavgiften. Men jag saknar barnperspektivet i artikeln. På vilket sätt har barnen fått en tryggare och bättre miljö? Barngrupperna måste uppenbarligen vara för stora och personalen för få, när små barn lämnas utan tillsyn och kan skada varandra på varma karotter. Bara det att ett barn hållit fast och tryckt sin kamrat händer mot en varm karott med svåra brännskador som följd. Vad har det lärt det brännskadade barnet? Och vad har det lärt barnet som skadade sin kamrat? Vilka erfarenheter bär de nu med sig i livet, som kommer att påverka hur de mår och beter sig när de blir äldre.
Sedan det här med barn som försvinner utan att personalen märker det. Varför rymmer de? Hur känns det i hjärtat när inte en enda vuxen märker att man är borta?
Förskolebarn omfattas inte av en arbetsmiljölag - inte heller har de skydd i en Lex Sarah lag (där personalen är skyldig att anmäla brister). Tyvärr verkar de allra flesta inte heller ha föräldrar som ställer upp för dem och lever rövare när deras dagliga miljö är farlig både för deras psykiska och fysiska hälsa. När inte samhället eller föräldrarna skyddar barnen - vem gör det då?
Det tycker jag är något som vi snarast borde ta och fundera över.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Jaha, så nu är föräldrarna nöjda, när förskolan prickats och de fått tillbaka 5 % av dagisavgiften. Men jag saknar barnperspektivet i artikeln. På vilket sätt har barnen fått en tryggare och bättre miljö? Barngrupperna måste uppenbarligen vara för stora och personalen för få, när små barn lämnas utan tillsyn och kan skada varandra på varma karotter. Bara det att ett barn hållit fast och tryckt sin kamrat händer mot en varm karott med svåra brännskador som följd. Vad har det lärt det brännskadade barnet? Och vad har det lärt barnet som skadade sin kamrat? Vilka erfarenheter bär de nu med sig i livet, som kommer att påverka hur de mår och beter sig när de blir äldre.
Sedan det här med barn som försvinner utan att personalen märker det. Varför rymmer de? Hur känns det i hjärtat när inte en enda vuxen märker att man är borta?
Förskolebarn omfattas inte av en arbetsmiljölag - inte heller har de skydd i en Lex Sarah lag (där personalen är skyldig att anmäla brister). Tyvärr verkar de allra flesta inte heller ha föräldrar som ställer upp för dem och lever rövare när deras dagliga miljö är farlig både för deras psykiska och fysiska hälsa. När inte samhället eller föräldrarna skyddar barnen - vem gör det då?
Det tycker jag är något som vi snarast borde ta och fundera över.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Läs också:
torsdag, april 23, 2009
Föräldrars magkänsla kontra proffstyckarnas påbud
Inne på alltombarn.se läser jag om hur politiska strömningar och tidens tankar och idéer styrt amingen under århundraden. "Staten, präster, läkare, barnmorskor, livsmedelsproducenter och fäder har alla velat vara med och styra mödrarnas sätt att föda sina små".
Så välbekant det känns. I vårt århundrade så handlar det om att politiker, media och proffstyckare ska bestämma hur våra små barn ska få växa upp och hur kvinnor ska leva sina liv, för att vara "jämställda". För just i vårt århundrade så ligger fokus där och hur man är jämställd har en liten klick ensamrätt på. Men gräsrötterna, de som lever där ute i den verklighet som politikerna skapat med medias och proffstyckarnas hjälp - ser förstås saken på ett annat sätt.
Visst det finns alltid människor som inte reflekterar utan bara blint följer tidens direktiv, men det finns också väldigt många som litar till sin magkänsla och sitt sunda förnuft och som vill och faktiskt gör annorlunda än vad tidens påbud säger.
Det är konstigt att människor inte kan sin historia bättre, så att de kan dra paralleller med dagens viktiga frågor kring barn och deras uppväxtbetingelser och tidigare påbud kring barns uppväxt. Förr var det amningen som skulle styras "uppifrån" - idag handlar det om var barnen ska få tillbringa dagarna - hos en förälder eller på institution. Dagens myt säger att det bästa för alla barn och föräldrar är att barnet placeras på dagis från ett års ålder och att båda föräldrarna går ut och arbetar heltid.
Många har en annan åsikt - nämligen hemmaföräldrarna. De anser nämligen att alla barn är olika, att alla familjer är olika och att vi därför behöver ett brett utbud av många olika lösningar (förskola, familjedaghem, vårdnadsbidrag, tvåfamiljssystem, nackamodellen, uddevallamodellen). Det viktiga handlar om att utgå från vad som är bäst för det lilla barnet. Och tyvärr dagis från ett år är inte alltid det bästa för alla barn men det är den lösning som samhället subventionerar och med ekonomiska styrmedel tvingar in föräldrar i.
Med det perspektivet i bakhuvudet är det kanske lättare för politikerna, media och proffstyckarna att förstå hemmaföräldrarnas kamp för att själva få bestämma vilken uppväxt deras barn ska få.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Så välbekant det känns. I vårt århundrade så handlar det om att politiker, media och proffstyckare ska bestämma hur våra små barn ska få växa upp och hur kvinnor ska leva sina liv, för att vara "jämställda". För just i vårt århundrade så ligger fokus där och hur man är jämställd har en liten klick ensamrätt på. Men gräsrötterna, de som lever där ute i den verklighet som politikerna skapat med medias och proffstyckarnas hjälp - ser förstås saken på ett annat sätt.
Visst det finns alltid människor som inte reflekterar utan bara blint följer tidens direktiv, men det finns också väldigt många som litar till sin magkänsla och sitt sunda förnuft och som vill och faktiskt gör annorlunda än vad tidens påbud säger.
Det är konstigt att människor inte kan sin historia bättre, så att de kan dra paralleller med dagens viktiga frågor kring barn och deras uppväxtbetingelser och tidigare påbud kring barns uppväxt. Förr var det amningen som skulle styras "uppifrån" - idag handlar det om var barnen ska få tillbringa dagarna - hos en förälder eller på institution. Dagens myt säger att det bästa för alla barn och föräldrar är att barnet placeras på dagis från ett års ålder och att båda föräldrarna går ut och arbetar heltid.
Många har en annan åsikt - nämligen hemmaföräldrarna. De anser nämligen att alla barn är olika, att alla familjer är olika och att vi därför behöver ett brett utbud av många olika lösningar (förskola, familjedaghem, vårdnadsbidrag, tvåfamiljssystem, nackamodellen, uddevallamodellen). Det viktiga handlar om att utgå från vad som är bäst för det lilla barnet. Och tyvärr dagis från ett år är inte alltid det bästa för alla barn men det är den lösning som samhället subventionerar och med ekonomiska styrmedel tvingar in föräldrar i.
Med det perspektivet i bakhuvudet är det kanske lättare för politikerna, media och proffstyckarna att förstå hemmaföräldrarnas kamp för att själva få bestämma vilken uppväxt deras barn ska få.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)