Dags att släppa fram hemmaföräldrarna

Foto:Muffet  (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Det märks att det verkligen är hög tid att media vågar släppa fram hemmaföräldrarna i debatten kring familjepolitiken. I DN läser jag om hur kvinnofällan - "två heltidsarbetande föräldrar och barnen på dagis från ett år" - slår hårt mot kvinnorna.

Det dåliga samvetet för att man lämnar bort barnen tidigt ersätts av konsumtionshets och krav på ett perfekt hem samtidigt som könsrollerna cementeras.

"- Man vill höja värdet på sin bostad genom att bygga om och plötsligt avsätter man hela semestrar till att renovera. Han står i byggkläder och kaklar badrummet och hon lagar mat och tar barnen för att han ska hinna kakla klart, säger Rebecka Edgren Aldén.

-Det gör att vi lättare kryper in i könsroller, det växer ut en hammare i handen på en man och då händer något med kvinnan också, fortsätter Tinni Ernsjöö Rappe."

Samtidigt med den utvecklingen finns faktiskt en annan här i Sverige och det är den som sker i det fördolda hos hemmaföräldrarna. Ni vet "de där" som alltid får sina debattartiklar och insändare refuserade. "De där" som aldrig själva får berätta sin historia - utan bara omnämns i negativa ordalag av proffstyckarna, där andra berättar om deras motiv till att ge barnen tid.

Hos hemmaföräldrarna finns inte det dåliga samvetet, för bristen på tid med de egna barnen, där finns inte konsumtionshetsen och inredningsvansinnet med krav på ett perfekt hem.

Där finns bara prioritet ett - barnen.

Därför behövs det inte några nya möbler (det ska vara barnvänligt och lekvänligt), ett perfekt hem (här satsas det på att bygga nätverk i relationer med släkt och vänner istället) eller en perfekt fasad.

Naturligtvis är inte den ena hemmaförälderfamiljen den andra lik. I en del familjer är mamman hemma, i en del pappan, i andra är mamman hemma 50 % av tiden och pappan 50 % av tiden. Alla syr ihop sin egen lösning utifrån barnens behov och de möjligheter som finns att få det hela att gå ihop ekonomiskt.

Men det som gör hemmaförälderfamiljen mer jämlik, som jag ser det, är att man ser arbetet med vården och omsorgen om de egna barnen - som just ett arbete. Därför ser man till att bli jämställda och fördela övriga arbetsuppgifter som rör hushållet - jämlikt. Inte som i millimeterrättvisa - utan som i jämlikt med hänsyn till arbetsbörda totalt. Kort och gott man satsar på team work och det är lättare när man också har tid för varandra, tid att diskutera igenom hur man vill leva sina liv på bästa sätt och tid och ork att våga säga ifrån och förbättra när det blir obalans i vem som gör vad.

Hemmaföräldrarna har under lång tid gått sin egen väg och hittat en helt annan livsstil än den som beskrivs i DN:s artikel. De har under decennier skaffat sig ett stort kapital av livserfarenheter, som jag tror att väldigt många föräldrar idag skulle ha stor glädje av att få kännedom om.

Vilken "papperstidning" blir först med att på ett seriöst sätt våga ge hemmaföräldrarna en röst?

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

Läs också:

Prylar kan aldrig ersätta kärlek

Team work är bra

Ett litet tankeexperiment Reinfeldt

Låt kvinnor välja själva - utan pekpinnar

Ge barnen närhet, kärlek och trygghet

Foto: Jason O'Halloran (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

I Svenska Dagbladet läser jag (igen) om den ständigt ökande psykiska ohälsan hos barn och ungdomar. (Se även: Ung, frisk, deppig - en svensk gåta) Glatt skriver jag en liten kommentar ur ett hemmaförälderperspektiv, bara för att en timme senare upptäcka att den är borttagen. Skam den som ger sig, jag skriver igen och så får vi ser hur länge den får vara kvar den här gången.

Det är tydligen känsligt att skriva om psykisk ohälsa och varför den uppstår, ur ett hemmaförälderperspektiv.

Varför?

Kanske för att små många som arbetar inom media själva sätter sina barn på dagis tidigt, i stora barngrupper med lite personal - långa dagar. De vill naturligtvis inte höra talas om att den psykiska ohälsan kan bero på att barnen separerats från hemmet för tidigt.

Men människan är faktist det däggdjur som stannar längst hos sina föräldrar. Människan har en stor hjärna, så stor att hon egentligen föds ett helt år "för tidigt". Hon skulle egentligen behöva ett år till på sig i magen, men då skulle inte människokroppen klara av att föda fram barnet.

Därför kräver det lilla människobarnet lång vård och fostran hos sina föräldrar (eller släkt) innan det är redo att börja gå ut och möta världen på egen hand. I en tidigare krönika så nämner jag att det är precis så vi låtit våra barn växa upp i över 160 000 tusen år. Tills för några decennier sedan, då barnets första viktiga år kom i skymundan för det mycket viktigare arbetet att använda dem som en murbräcka för jämställdhet.

Då blev det plötsligt ett måste att separera barnet från hemmet vid 1 års ålder för att placera det på institution, under vård och fostran av utbildade pedagoger/barnskötare, utan känslomässig anknytning till barnet. Och tillsammans i en stor barngrupp, med lite personal, långa dagar.

Ett 160 000 tusenårigt framgångsrecept för homo sapiens att vårda och fostra sina barn under lång tid i en familj, som gjort oss till det ledande däggdjuret (enligt en artikel i Illustrerad vetenskap) - ersattes av "framgångsreceptet" dagis från ett års ålder och två heltidsarbetande föräldrar.

Frågan är bara om det verkligen är ett framgångsrecept?

Det vet vi egentligen inte, eftersom inte någon undersökning ännu gjorts på hur så små barn klarar av att placeras på institution från ett års ålder.

Några få journalister och författare har dock ifrågasatt det här systemet (förutom vi på Hemmaföräldrar, som ifrågasatt dagens system i flera år):

Per Kågeson, författare till boken "Tid för barn",
Nina Björk, författare och journalist
Dilba Demirbag-Sten, journalist,
Elise Claeson, författare till boken "mamma@home",
Jonas Himmelstrand, författare till "Att följa sitt hjärta i jantelagens Sverige",
Marie Söderqvist, tidigare krönikör på Expressen,
Louise Hallin, barnmorska och föräldraexpert,
Eva Sternberg och
Carl B Hamilton).

Även den tidigare Barnombudsmannen Lena Nyberg hade modet att ta fram och publicera en undersökning som visade att den psykiska ohälsan även hos mindre barn ökat på senare år. Det blev ett ramaskri hos journalistkåren. Expressen krävde till och med hennes avgång.

Tyvärr finns det hos media fortfarande en stor rädsla för att öppna upp debatten och våga diskutera hur tidig separation och tidsbrist påverkar barnens psykiska hälsa. Men finns det ett seriöst intresse för att få våra svenska barn att må bättre, så är det dags att sluta upp med Kinasyndromet och försöka strypa "obekväma" åsikter som handlar om att barnen far illa av dagens familjepolitik.

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

Läs också:

Interpellation i riksdagen: Forskning på förskolan

Om skrikande barn vid dagislämning

Journalisterna - den första statsmakten

Tyskland har tagit efter svensk familjepolitik

Det är sorgligt och obehagligt att se vad som händer med barn som far illa. I SvD läser jag om skolmassakern i Tyskand. Jag vet ingenting om hur den här pojken, i Tyskland, växte upp. Av någon konstig anledning så framgår det väldigt sällan när journalister skriver om barn som uppvisar alarmerande psykisk ohälsa. De första åren sex åren är ändå de som formar oss mest.

Jag kan ändå inte låta bli att fundera lite över den debatt som gick het i Tyskland för ett tag sedan - där det pratades om hur tyskarna var på väg att ta efter svensk familjepolitik genom att i allt större utsträckning sätta barnen på dagis allt tidigare.

När jag försöker påpeka att jag tror att det finns en stor risk med att sätta små ettåringar på dagis, i stora barngrupper med lite personal, långa dagar - så brukar det börja koka hos en del (och verkligen inte hos alla) dagisföräldrar. Ofta de med riktigt små barn som precis börjat "och som verkligen älskar sitt dagis, och som är så försigkomna och tidiga, allt på grund av dagis". De föräldrar som inte är så där jättebenägna att förändra sitt liv för att de precis fått barn.

De som ser det de vill se.

Risken handlar om att heltidsarbetande föräldrar med barnen på dagis långa dagar skapar ett livsmönster av tidsbrist. Där bristen på tid för barnen börjar innan de ens är klara med anknytningen.

Ankytningen som är det viktigaste och mest grundläggande för hur barnen kommer att må psykiskt när de blir äldre. Den som är så viktig för att barnen ska klara av att möta livets utmaningar.

Det här sättet som en majoritet valt att leva slår också sönder alla sociala nätverk som borde finnas runt barnen. När barnen växer upp så behöver de få känna att de tillhör ett socialt sammanhang av familj, släkt och vänner. Ett stort och tryggt närverk kring barnen med vuxna som kan hjälpas åt att finnas där för barnen. Hur många har tid och möjlighet att bygga och underhålla ett sådant nätverk när båda arbetar heltid i en familj?

Homo sapiens sätt att leva och ta hand om sin avkomma - innan dagis - har faktiskt visat sig vara ytterst framgångsrikt;

Illustrerad vetenskap: "För 160 000 år sedan växte barn lika långsamt som i dag. Det vet paleontologerna efter att ha studerat käkfossil av ett åttaårigt barn från Marocko. Fyndet är det tidigaste kända exemplaret på den synnerligen långsamma utveckling som Homo Sapiens går igenom under barndomen. Tidigare studier har avslöjat att tänder från neandertalarna växte fram mycket snabbare än människans. Homo Sapiens lade betydligt mer tid än andra arter på att hjälpa barnen, så att de hade lugn och ro att tillägna sig kunskap, innan de blev vuxna. Det bidrog till att ge vår art det avgörande försprånget."

160 000 år......

.... men idag tror vi att framgångreceptet heter dagis från ett år och två heltidsarbetande föräldrar.

Men som sagt även i Tyskland finns det en och annan som inte tyst följer i majoritetens fotspår utan vågar ifrågasätta familjepolitiken och ta barnens parti. Redan för några år sedan visade en journalist från Der Tagesspiegel intresse för vad nätverket Hemmaföräldrar hade att säga: "Der Tagesspiegel om nätverket Hemmaföräldrar". Men i Sverige är inte tiden mogen än för att släppa fram en liten oansenlig, envis mamma som kämpar för att göra hemmaföräldrarnas röst hörd :)

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

Läs också:

Häftig debatt i Tyskland om dagis

Sverige slagträ i tysk debatt om utbyggnad dagis

Vi tackar dig för du är en så snäll mamma

Imorgon är det kvinnodagen. Det får mig att tänka på en liten lapp som låg på mitt skrivbord den 8 mars för tre år sedan,

"Grattis på kvinnodagen. Vi tackar dig för att du är en så snäll mamma."

Några enkla rader från mina barn, då 9 och 7 år gamla. Lappen har jag förstås sparat.

Nu kanske någon tror (och allra helst några rabiata journalister som är emot oss hemmaföräldrar) att jag "mallar" mig och tror att jag är en mycket bättre mamma än alla andra.

Det vet jag att jag inte är. Jag är en ytterst medioker mamma. Inte särskilt bra på att laga mat (det gör maken, men jag bakar gärna), inte särskilt duktig på att sköta ett hushåll (komplett bortkommen i en matvaruaffär och noll koll på priser, eftersom maken står för matinköpen) - men städar gör jag (om än inte så det blänker och skiner direkt) och stryker (maken tvättar) och hänger in i garderober. Jag är inte någon typisk "lekmamma" - utan jag ger gärna barnen idéer men sedan får de sysselsätta sig själva. Visst gör vi saker tillsammans som mor-och-dotter-dag men särskilt kul är jag inte.

Jag bara försöker finnas där så mycket jag kan.

Och det är "good enough" för mig och kanske för mina barn. (Om inte annat så lär jag nog få veta det när de nu snart går in i tonåren).

Men faktum kvarstår jag har bara gjort så gott jag kan, utifrån mina förutsättningar.

Mina drömmar handlar egentligen bara om att skapa ett samhälle som ger utrymme för barn att få en trygg anknytning till sina föräldrar, innan de ska ut i den stora världen på egen hand. För mig är inte en ettåring redo att ta det steget och då ska vi inte heller ha ett samhälle som med ekonomiska styrmedel försöker tvinga mig och andra föräldrar att separeras från barnen så tidigt.

Jag vill kunna välja själv och jag valde själv men fick betala ett högt pris, eftersom jag därmed gick emot normen och då "straffade ut mig" från arbetslivet när jag valde att stanna hemma längre än ett år med mina barn.

Det är inte okej.

Och det är den attityden vi måste ändra på. Den som är hemma skaffar sig en massa nya livskunskaper och lär sig hålla många bollar i luften. Dessutom utför hemmaföräldern en arbete värt 380.000 kronor om året och det är inte fy skam.

Tänk om mina hemmaår hade kunnat få bli en merit i min cv? I andra länder, som till exempel USA, är det faktiskt en merit att satsa på hemmaförälderarbetet några år.

Varför kan det inte vara så i Sverige?

Naturligtvis vet de journalister som väljer att medvetet missförstå hemmaföräldrarna, vad det egentligen handlar om. Nu senast är det Karin Thunberg i SvD som skriver i artikeln "Nog vill män vara mer än försörjare" angående Debatts diskussion om jämställdhet;

"Man behövde inte lyssna länge på samtalet förrän det framgick att själva grundfelet – än en gång – är att kvinnor sviker sina barn. Åtminstone när de fortsätter att yrkesarbeta. Där satt nu fruar på rad som försäkrade att de hellre var beroende av sina män än av staten".

Nej, så är det inte och det vet Karin. Här handlar det bara om att hitta argument för att döva det egna dåliga samvetet genom att försöka smutsa ner föräldrar som väljer att ge sina barn tid och påstå att de kritiserar föräldrar som lämnar bort sina barn. Vi säger inte att kvinnor som arbetar sviker sina barn - vi hemmaföräldrar säger att barnen inte ska användas som murbräcka för jämställdhet. Och det är en helt annan sak.

Och sedan fortsätter Karin med den mest hårresande kritiken mot papporna i hemmafamiljen;

"Och var finns alla män och pappor i det här resonemanget? Finner sig svenska män i att bara vara avelstjurar och sedan lämna över barnen till kvinnorna, som kräver att bli försörjda?".

På vilket sätt blir en pappa som arbetar heltid och har en fru som arbetar heltid mer engagerad i sina barn, än en pappa som arbetar heltid och har en fru som är hemma med barnen tills de är 3 år istället för 1 år.

Om Karin istället för att håna och hoppa på hemmafamiljerna och anklaga dem för en massa saker, gjorde det som borde vara varje journalists skyldighet - tog och gjorde lite research på hemmaföräldrarna och hur de lever sina liv - så skulle hon också märka att vi inte lever på 1950-talet längre. Hon är så full av fördomar att man häpnar och det hade väl inte varit hela världen om nu också hemmaföräldrarna någon gång fick komma till tals i media.

Men det får de inte.

Varför?

Jag kan bara kort berätta att jag har följt många hemmafamiljer på nära håll och den ena familjen är inte den andra lik. Men det jag vet säkert är att eftersom det är ett så otryggt val sett ur ekonomisk synpunkt att välja bort den enorma dagissubventionen om 157.000 kronor per barn och år, för att istället stanna hemma (och därmed som familj ofta betala mer i skatt på grund av särbeskattningen), så är det ett val som noga diskuteras igenom i samråd mellan föräldrarna och det handlar inte om "att kvinnorna kräver att bli försörjda". I många hemmafamiljer arbeta ofta den som är hemma dessutom extra på kvällar och helger för att få det att gå ihop.

Svenska Dagbladet liksom många andra "papperstidningar" brottas med stora ekonomiska problem. Vill de ha fler läsare, är det kanske dags att sluta försöka tala om för folk vad de ska tycka, tänka och göra och istället låta gräsrötterna komma till tals så att de känner igen sig i det som tidningarna skriver om.

Madeleine Lidman
hemmaforldrar.se

Läs också:

Respektera människors livsval

Det att upprepas vad vi står för

Kloka ord från en förskollärare

När vi låser in barn bakom höga stängsel

Två små "dagisrymmare" hittades på en riksväg står det i en liten notis i DN. Ja, barn rymmer ofta från dagis - det är ingen ovanlighet, trots höga stängsel och ständigt högre stängsel. Det ovanliga är väl snarare att det blir en nyhet i någon tidning.

På nära håll har jag sett två deltidsförskolor omvandlas till heltidsförskolor och det mest beklämmande med det är den tydliga skillnaden i stängsel. När det var deltidsförskolor, fanns det inget stängsel. Om barnen lekte ute så fanns det vuxna närvarande - tillräckligt med vuxna för att hålla koll på barnen så att de inte rymde. Frågan är om barnen ens ville rymma. Istället fick de lära sig att ville de gå någonstans så måste de säga till en vuxen. Frihet under ansvar.

Under årens lopp har jag bara i Solna hört många historier om barn som rymt från dagis och hittats nära hemmet eller i porten hemma. Aldrig av någon dagispersonal dock, eftersom de oftast inte ens märkt att barnen varit borta. Först om någon förälder levt rövare och kontaktat media har det blivit en liten notis. Men för det mesta är inte en dagisrymning något som väckt något större uppseende.

Som jag skrivit tidigare så är kontrasten med dagis och de höga stängslen kontra dagmammorna (eller hemmaföräldrarnas) fria barn som leker och utforskar parkerna - slående. Det är så härligt att se hur dagmammebarnen får stor frihet att röra sig. Grundkravet är ändå alltid att de inte får gå någonstans utan att säga till. Om ett barn går för långt finns det ofta andra barn eller vuxna som skulle säga till om olyckan är framme. Barnen är medvetna och vet vad som gäller och ser till att de mindre barnen lär sig reglerna. Barnen får lära sig att bli självständiga och kompetenta, att de får lära sig att vistas där ute i "den riktiga världen" men ändå kunna grundreglerna.

Men barn som rymmer från dagis.... klättrar över höga stängsel och går iväg, utan att någon vuxen märkt att de är borta. Det är skrämmande och deprimerande.

Vad signalerar dessa små med sina rymningar? Finns det någon vuxen som lyssnar?

Jag betvivlar det och det är kanske det sorgligaste med alltihopa, att vi låser in barn mellan 1-5 år bakom höga stängsel när de är i den ålder då de är som mest sugna på att upptäcka omvärlden, tillsammans med en trygg vuxen.

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

Läs också andra artiklar som visar att det är för lite personal och för många barn, vilket skapar situationer som inte är bra för barnen:

Dagisflicka kvarglömd ute - hittat avsvimmad

Tre barn rymde från dagis - personalen märkte inget

Flicka nära strypas av kamrat på dagis

Sexuella övergrepp mellan dagisbarn ökar

2-åringar rymde från dagis

3-åring rymde från dagis

1-åring rymde från dagis

Rasmus 2 år rymde hem till sin föräldralediga mamma

Hampus rymde från jourförskolan

Dagisrymling hittat vid bensinmack

Anna Jansson har slutat rymma från dagis

Heja Gotlandsupproret

Inne på helagotland.se så läser jag att dagisföräldrarna har startat ett uppror - mot besparingar i förskolan.

Helt underbart.

I flera år har jag kämpat för att alla barnomsorgsalternativ ska hålla en hög kvalitet, genom att försöka synliggöra de problem som finns inom förskolan och föreslå att förskolebarn ska omfattas av en arbetsmiljölag.

Men vem lyssnar på en hemmaförälder som säger att det finns saker som kan bli bättre inom förskolan?

Det är mycket enklare att skjuta budbäraren och stoppa huvudet i sanden än att inse att vi föräldrar (hemmaföräldrar och dagisföräldrar) tillsammans kan se till att Sverige tillhandahåller många olika barnomsorgsalternativ av hög klass. De som hugger mot budbäraren är, tack och lov, inte så många längre. Vem som helst som surfar runt inne på olika forum som rör barnomsorg kan se att det hos dagens föräldrar finns en stor medvetenhet om problemen inom förskolan med stora barngrupper och få personal - och allt vad det leder till.

Därför är jag så glad att se att missnöjet nu börjar resultera i starka protester. Om inte föräldrarna skyddar sina egna barn - vem gör det då?

Heja, alla dagisföräldrar på Gotland. Jag hoppas att ert uppror kommer att följas av många fler!

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

Karriär och barn - men inte samtidigt

I SvD kommenteras Lukas Moodyssons senaste film. Eftersom det är en film (som enligt Per Gudmundson, ledarskribent) inte i vanlig anda hyllar systemet med två heltidsarbetande föräldrar och barnen på dagis från ett år - så är det inte en bra film. Här skildras (jag har inte själv sett filmen utan reagerar bara på hur den beskrivs) hur barnen kommer i kläm när båda föräldrarna arbetar och det inte finns någon som beskyddar, älskar och ger dem den tid de behöver samt även övriga spinn off effekter som kan uppstå när familjen får stå tillbaka för arbete, arbete och åter arbete. En av anledningarna till Modyssons "bristande analys" i filmen är enligt Per Gudmundson:

"att vi har en kulturskribents- och kritikerkår som, likt Nina Björk i DN , får magknip när de lämnar barnen på dagis, och därefter drar slutsatsen att det måste vara kapitalismens fel."

Om "papperstidningarna" släppte fram fler röster - som hemmaföräldrarnas - i media, så skulle de få lite mer perspektiv och inte bli så förvånade när någon filmmakare eller journalist emellanåt låter undslippa sig viss kritik mot hur vi lever idag. Det är faktiskt inte bara Nina Björk som reagerat på dagens system och dagens familjepolitik - och tycker att det är något som är fel.

Det finns en bred gräsrotsrörelse (som till exempel Föräldraupproret) som vill ha en förändring och som har arbetat för det i flera år. Främst handlar det inte om konsumtionssamhället, utan snarare systemet att vi måste arbeta så otroligt hårt för att dra in pengar till en enorm skattekaka, vars pengar sedan fördelas tillbaka till de föräldrar som fattar "rätt" beslut i form av en enorm dagissubvention per barn och år om 157.000 kronor. Det minskar föräldrars möjligheter att välja tid med barnen.

Och hårdast drabbas hemmaföräldrarna.

Jag tror att det är hög tid att nyansera debatten. Karriär och barn - javisst - men inte nördvändigtvis samtidigt. Att ta hand om barn är ett arbete i sig och bör premieras som ett sådant. Sluta se det som en kvinnofälla att kvinnor väljer en karriär i taget. Stoppa hellre diskrimineringen av hemmaföräldrarna - släpp in dem i arbetslivet igen och sluta se dem som losers, som ska straffas för att "de valt fel". Det är inte kvinnornas val att stanna hemma som är en fälla - det är straffet som vissa arbetsgivare och arbetstagare tar sig rätten att utfärda som är problemet.

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

Läs också:

Det är svårt att vara mamma i Sverige

Hemmaföräldrarna utför ett arbete värt 380.000 kronor om året

Betala mammor för att stanna hemma - uppmaning från konservativ tankesmedja

Modigt Dilba att du vågar ifrågasätta

Folkhemmet - det dolda chippet som styr våra tankar

Kloka ord från en förskollärare

Följande kloka inlägg hittade jag inne på familjeliv.se (skrivet av Linda från Finland):

"Jag bara måste få avreagera mig om det här ämnet då jag själv jobbar på ett daghem (förskola heter det tydligen i Sverige).

Jag skolade mig för att få jobba på daghem 2000-2003. Då va barnen goa o snälla. Nuförtiden kämpar man igenom vardagen bara för att barnen mår så dåligt. Barnen behöver massor med stöd och har försenad utveckling på flera områden. Föräldrar titta er i spegeln! Skyll inte på barnen. Försök inte hitta diagnoser åt dem. Ge i stället tid åt dem.

De flesta barnen rör på sig för lite och behöver terapi mestadels talterapi. Läs för era barn kära föräldrar, sjung för dem, prata med dem helt enkelt. Barnen skall leka inne men också utomhus minst 1 ggr till dagen. Om de är överaktiva så beror det högs troligen på brist på utevistelse/få röra på sig. Begränsa, kära föräldrar, datorer/playstation/dvd filmer o.s.v. som knappt stöder barnets utveckling. Spela Alias eller memory, samspel.

Vet ni att det finns barn som är så stressade (det ska faras hit o dit, shoppas o besökas, hobbyn o.s.v. ännu efter dagisdagen/förskoledagen) att de inte kan Leka. Den dagen hade man inte trott sig kunna se.

Jag säger inte att ALLA familjer missköter sig. Men tar då åt dig och blir arg nu så har du säkert all orsak att ändra på dig.

På tal om överaktiva barn så fundera nu ännu va äter ditt barn. Godis, sötsaker, färdig mat (halvfabrikat) som höjer barnets blodsocker snabbt för att sedan sjunka igen. Barnet bör bekanta sig med frukter och grönsaker och nya smakupplevelser. Barnet behöver inte gilla det först men med tiden så. Äter ditt barn ohälsosamt som liten hur i hela världen skall hon/han äta hälsosamt som vuxen.

Själv vill jag bli en mamma som är hemma med mina barn så många år som ekonomin håller helst tills mina barn är 2-3 år, bara för barnens skull. Själv är jag social och aktiv, tycker inte om att vara stilla. Genom att ge mina barn kärlek och tid hoppas jag att de blir harmoniska, positiva och trygga barn.

Lycka till! Det är aldrig försent att ändra sig."

Läs också:

Jag hoppade av ekorrhjulet och fick tid med mina barn

En förskollärare inför valet 2006

Nu kommer vi med något nytt

Nu kommer vi med något nytt - som omväxling.

I SvD den 20/2 fortsätter det vanliga tjatet om att lagstifta om delas föräldraledighet. Eftersom "papperstidningarna" ännu inte kommit så långt att de vågar släppa debatten fri, så hörs naturligtvis inte rösterna från alla gräsrötter som har en helt annan syn på saken. (Men tro mig debatten finns på nätet, som vanligt).

Inte helt oväntat så tror även den här journalisten att jämställdhet uppnås med barnen som murbräcka: "Kvinnor diskrimineras på arbetsmarknad eftersom de förväntas, rent generellt, ta den största delen av föräldraledigheten".

Säger vem? Säger vilken undersökning?

Tänk om det istället är så att kvinnor diskrimineras på arbetsmarknaden därför att;

- de är de som kommer att hämta och lämna på dagis? (Och bli sena varje dag eftersom det är så svårt att lämna på grund av att barnen gallskriker och vägrar släppa taget om mammas ben).

- det är de som kommer att vabba?

- det är de som kommer att ta med sig sjuka barn till jobbet?

- det är de som kommer att släpa med sig dagissmittor till jobbet, som kräksjukan, virus, streptokocker. pneumokocker, löss och springmask?

- det är de som kommer att ägna för stor del av dagarna åt att sitta i privatsamtal för att boka läkarbesök åt barnen, ringa barnvakter eller lösa problem i förskolan?

Sett ur ett arbetsgivarperspektiv, så måste det ändå vara enklare att en person är hemma en längre tid och företaget tar in en vikarie som sätter sig in i arbetet. Se bara i alla skolor där barnen får finna sig i att läraren är hemma 6 månader och de har en vikarie. Sedan ska pappan plötsligt vara hemma och läraren kommer tillbaka i 6 månader för att sluta igen och vara hemma 3 månader. Hur smidigt är det?

Sedan har jag alltid undrat över det här med lagstiftad delad föräldraledighet - hur ska vi lagstifta? Vem ska ta de första krävande 6 månaderna? Vem ska ta de lättare månaderna som följer efter det - när det mesta börjar sätta sig? Ska vi ta någon hänsyn till saker som anknytning? Vad som är bäst för barnet? Är det okej att förstå att även föräldrar behöver tid att knyta an till ett barn? Ska vi bry oss om kvinnan haft en svår graviditet, förlossning, första tid? Eller ska vi tro att teori och praktik är samma sak och bara köra på och tro att millimeterrättvisa löser alla familjepusselsproblem?

Det vi ser idag är att många föräldrar tvingas eller väljer att arbeta heltid från det att barnet är ett år, med följd att ingen riktigt har tid att ge barnet den tid som det behöver. Är det inte bättre att stötta och uppmuntra den förälder som väljer att ta det största ansvaret för barnet? Karriär och barn - javisst - men kanske inte nödvändigtvis samtidigt.

Se hemmatiden som en karriär i sig och låt det bli en merit i en cv. Blir det okej att ge sina barn tid och på så sätt skaffa sig nya och intressanta livserfarenheter som kommer arbetet till godo, så kommer fler att välja tid med barnen.

Det är en mycket bättre väg att gå, än att försöka tvinga på människor någon standardlösning ovanifrån som ska detaljstyra hur mycket tid föräldrar får tillbringa med sina barn.

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

Läs också:

Hemmaföräldrars tankesmedja

Var är papporna?

Mamma därför är du värd högre lön

Betala mammor för att vara hemma - uppmaning från konservativ tankesmedja

Det är svårt att vara mamma i Sverige

Den nya kvinnan är en hemmamamma

Hemmaföräldrarna utför ett arbete värt 380.000 kronor om året

Kärlek sätter sig på hjärnan

Från samma planet - men så olika

Det är fascinerande hur vi människor kan bo på samma planet, i samma land men ändå se verkligheten genom så olika glasögon. För ett tag sedan fick jag ett länktips där en kvinna, som precis som jag, besökt träffen för "Framtidens Förskola" skrivit väldigt negativt om hemmaföräldrar.se. Just den här kvinnan nämnde jag i ett tidigare blogginlägg eftersom jag reagerade lite på hennes kommentar till min åsikt angående vikten av att ta reda på förskolans konsvekvenser innan vi går vidare med fler dagisalternativ. Hennes kommentar till det var bara kort och gott: "Men dagisbarn blir bättre i skolan, det vet alla".

Så här ser hennes verklighet ut - citat från hennes blogg:

"Därför har jag svårt att förstå det agiterade tonläget från Hemmaföräldrar, Föräldraupproret och andra liknande företeelser. Av nyfikenhet har jag kollat in deras hemsida och försökt ta del av deras tankar. Men jag översköljs direkt av en antidagispropaganda utan dess like. Jag vet inte annars hur jag ska uppfatta budskap som "Flicka nära att strypas av kamrat på dagis", "Skattemedel finansierade spritfester på dagis" eller "Förskollärare fick hjärnblödning av arbetsmiljön på dagis".

Som grädde på moset hävdar Hemmaföräldrar att barn som går på dagis får psykiska problem som visar sig i skolåldern. Jag undrar var de har grävt fram den informationen. Den enda vetenskapliga forskning som jag tagit del av visar på det precis motsatta. Barn som gått på dagis tycks klara skolan bättre än barn som inte gått på dagis.

Det är fritt fram för den som vill att vara hemma med sina barn på heltid. Däremot får du givetvis ännu så länge finansiera det själv. Och det är väl där skon klämmer. Det är klassiskt - jag vill ha den där smaskiga kakan, men är inte beredd att betala för den. Att förutsätta att samhället ska bekosta ens behov visar bara på bristande insikter i hur samhället finansieras.

Om hemmaföräldrarna brinner för att vara hemma med sina barn så tycker jag att man ska vara uppriktig med det, och inte måla upp världens bästa förskola som syndabock för åsikter som avviker från de egna.

Men vad som gör mig rejält förbannad, det är när romantiska hemmaföräldrar har mage att skuldbelägga föräldrar som år 2008, av helt naturliga skäl - har sina barn på dagis mer än 30 timmar i veckan. Att kalla den nationellt förankrade barnomsorgen i förskolan för "barnvaktslyx" tycker jag med all önskvärd tydlighet visar på hur svårt Hemmaföräldrarna har att skilja äpplen från päron. Är det frågan om små barns behov vi ska diskutera - eller är det Hemmaföräldrarnas personliga
värderingar som ska promotas? (...)
Kanske är det dags att bilda förening och anlägga moteld? Vad ska vi kalla oss? "Moderna förskoleföräldrar för mångfald och utveckling"?"

Aj, så ömma tår är min spontana reaktion. Det finns en anledning till att jag tar upp de problem som finns inom förskolan och det handlar om att försöka förbättra situationen för våra allra minsta. Därför skrev jag redan 2006 en debattartikel i SvD om att förskolebarn saknar skydd.

Sedan dess har ingenting hänt som förbättrat miljön för små barn (eller fritidsbarn). Istället har barngrupperna blivit allt större och personalen färre. Platsbristen i många kommuner är dessutom så katastrofal att man på en del ställen planerar att låta barnen vara utomhus hela dagarna och ställa ut baracker för blöjbyten. I Stockholm finns det planer på att köpa in pråmar och ha dagis ute i vattnet. Hur säkert är det? Vilken livskvalitet ger det barnen?

Apropå de "bristande insikter" som Patricia påstår att hemmaföräldrarna har:

"Det är fritt fram för den som vill att vara hemma med sina barn på heltid. Däremot får du givetvis ännu så länge finansiera det själv. Och det är väl där skon klämmer. Det är klassiskt - jag vill ha den där smaskiga kakan, men är inte beredd att betala för den. Att förutsätta att samhället ska bekosta ens behov visar bara på bristande insikter i hur samhället finansieras."

- så skulle jag vilja vända på det hela. Varför ska hemmafamiljerna vara med och betala för ett så stort belopp som 157.000 kronor per barn och år för alternativet förskola? Varför ska dagisföräldrarna inte betala en större del av den faktiska kostnaden?

Ett stort problem för hemmaföräldrarna att få ekonomin att gå ihop, är just det höga skattetrycket. Det blir väldigt lite pengar efter skatt kvar att leva på. Sedan betalar hemmafamiljen ofta mycket mer i skatt per familj än familjen med två heltidsarbetande - på grund av särbeskattningen.

Det är naturligtvis lättare att skjuta budbäraren - och mycket enklare - än att våga se de problem som finns inom dagens förskola och göra något åt dem. Men särskilt modigt eller hedervärt tycker jag inte att det är - utan ett stort svek mot våra allra minsta medborgare som inte själva kan föra sin talan eller förändra sin situation.

Tänk om den kämpaanda som den här kvinnan vill lägga ner på att "bilda förening och anlägga moteld?" istället kunde gå till att försöka åtgärda de problem som finns? Det skulle många små barn i vårt land vinna på.

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

Läs också:

BO:s årsrapport - den psykiska ohälsan hos små barn ökar

Dagis kan skada ditt barn

Endast 12% medvetna om kostnaden för barnomsorg

Stress gör barn sjuka

Förskolan, forskningen och sanningen

Interpellation i riksdagen - forskning på förskolan

Forska på förskolans effekter

En arbetslinjär syn på dagisbarn

Lilla barn du förtjänar bättre

Mamma, pappa..... jobb

Alla Hjärtans Dag

Svenskar är ensammast i världen, står det i SvD idag - och det stämmer nog. Det är 40-talisterna som skapat dagens samhälle där barn växer upp på ett ställe och åldringar tillbringar sina sista år isolerade i hemmet eller på något boende, samtidigt som resten av befolkningen jobbar heltid eller mer för att dra in pengar för att finansiera detta. Barnen får inte träffa sina föräldrar som inte heller har tid för sina egna föräldrar.

I artikeln tycker en av 40-talisterna inte "att det finns någon väg tillbaka". Nej, det finns inte någon väg tillbaka.

Varför alltid detta tal om att gå tillbaka till något gammalt, när vi inser att vi måste förbättra och utveckla något i samhället?

Precis som med familjepolitiken så måste vi skapa något nytt och bättre utifrån den situation som är idag. Vi människor är sociala varelser. Familj, vänner och tid att vårda relationer är inte något vi kan leja bort.

Homo sapiens tid för barnen har och kommer alltid att vara ett framgångsrecept

Jag tror också på vikten av att vårda och hålla ihop sin familj - unga som gamla - är ett framgångsrecept, för vårt såväl psykiska som fysiska välbefinnande.

När jag går till mig själv så inser jag bara hur lyckligt lottad jag är som ingår i ett större nätverk, där jag är omgiven av både familj och vänner. Jag skäms nästan när jag tänker på hur många som finns omkring mig och som stöttar och uppmuntrar mig när det är tufft.

Själv tycker jag aldrig att jag räcker till.

Jag är inte världens bästa på att höra av mig, men jag vet att om någon av mina vänner skulle ringa mitt i natten och skrika "KRIS, kom hit" - då gör jag det. Jag finns där men det är inte så mycket "kindpussande".

Med dessa rader vill jag på Alla Hjärtans Dag tacka min familj, mina släktingar och alla mina vänner - gamla och nyfunna (alla de jag finner i mitt arbete för att göra hemmaföräldrarnas röst hörd) - för att ni finns och bryr er om att göra livet lite roligare och lättare - för mig och för alla som står er nära.

Det spelar ingen roll vad tidsandan säger just nu - jag är starkt övertygad om att vi idag inte lever i den bästa av världar. Där allt är så bra att inget kan bli bättre. Från och med nu finns det bara en väg att gå och det är mot att hitta en bättre balans mellan arbete och tid för familj och vänner.

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

Dagis ingen garanti för goda skolresultat

Det finns många myter som cirkulerar i landet Sverige och som får stå oemotsagda allt som oftast. När jag i december besökte seminariet "Framtiden förskola" efter en inbjudan, så gav jag förstås luft åt min åsikt att innan vi tar fram fler dagisalternativ (som företagsdagis) så bör vi se till att förskolebarn omfattas av en arbetsmiljölag och en Lex Sarah lag. Dessutom bör vi se till att få en utvärdering av den familjepolitik vi har idag för att se om det finns ett samband mellan tidig separation från hemmet och den ständigt ökande psykiska ohälsan.

När jag framförde den åsikten så snörpte genast en kvinna på munnen och slängde ur sig:

- Men dagisbarn blir bättre i skolan, det vet alla.

I DN idag står det att Skolverket kommit med en rapport (igen), som berättar det som varit känt länge:

Svenska barn blir allt sämre i skolan - trots att en majoritet av dem (ca 85%) faktiskt gått på dagis. Så länge människor invaggas i den falska myten att tidig dagisstart är lika med bra skolresultat så kommer den här utvecklingen att fortsätta.

Vill vi att barnen ska bli bättre i skolan så är det dags att slopa myterna och börja presentera fakta och det är faktiskt så att barn som har mamma hemma får bättre betyg. Sedan är det mammans utbildningsnivå som avgör kunskaperna och sist men inte minst så är det bara att gå till skolan i Finland för att få framgångsreceptet för bra resultat: bra lärarutbildning, lärarnas höga status, läsningen har en stark status, barnen har studiero och det är ordning och reda i skolan och klassrummet.

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

Läs också:
Bättre betyg med mamma hemma

Mammans utbildningsnivå påverkar matematikkunskaperna

Hemmapedagogik är suberbra - smarta barn skapas i köket

Eget initiativ till räkning och läsning avgörande för resultatet

Skolan struntar i hur barns hjärnor fungerar

Fler väderkvarnar att jaga Birgitta Ohlsson (fp)

Läser i SvD att "få pappor vill ha vårdnadsbidrag" (journalistens tolkning).

- Va, varför det - det är ju sååå "förmånligt", och ända upp till 3 år. Och visste du att "alla som väljer det har dålig förankring på arbetsmarknaden" och det är faktiskt våra gemensamma pengar som finansierar detta "hemmafrusystem" som dränerar förskolan (som har sitt fantastiska pedagogiska innehåll) på pengar. Konstigt när det skrivs så mycket positivt om vårdnadsbidraget att inte det är 9 av 10 män som söker detta.....



Vilken sida tror ni journalisten som skrivit artikeln står på?

Jag saknar verkligen en röst från några vanliga hemmaföräldrar som valt det här under en längre tid och som kan berätta varför. Tänk att det ska vara så svårt att förstå att föräldrar väljer hemmaalternativet utifrån barnets perspektiv. Det väljer helt enkelt en lösning som de anser vara bäst för barnet.

9 av 10 som arbetar inom vård och omsorg är kvinnor och 9 av 10 som väljer att arbeta som hemmaförälder några år är kvinnor.

Men politiker och en del av journalistkåren har väldigt svårt att ta till sig dessa fakta. Varför är det rätt att 9 av 10 som arbetar på dagis är kvinnor men fel att 9 av 10 som är hemmaföräldrar är kvinnor?

Dagis "med sin fantastiska pedagogik" framhålls som det enda alternativet och subventioneras med stora belopp. Men ingen undersökning har gjorts om dess påverkan på barn. Om barn mår bra av att börja så tidigt som vid ett år för att gå i stora barngrupper med lite personal. Innan alla dessa politiker talar om för oss vad vi ska välja så borde en sådan undersökning göras. Var finns trovärdigheten annars?

Och så det här patetiska argumentet att hemmaföräldrarna dränerar förskolan på pengar. Ett barn hemma kostar 36.000 kronor per barn och år. Ett barn på dagis kostar 157.000 kr per barn och år.

Vad är billigast?

Det finns inte längre någon koppling mellan arbete och barn på dagis. Idag kan du vara föräldraledig, sjukskriven, förtidspensionär, arbetslös eller hemmaförälder och ändå sätta ditt barn på dagis. Hur kan det då vara dyrare för kommunen att en förälder väljer vårdnadsbidraget. Speciellt som hemmafamiljen ofta betalar mer i skatt på grund av särbeskattningen men kvitterar ut noll eller väldigt lite i barnomsorgssubventioner.

Men Birgitta Ohlsson (fp) fortsätter att jaga väderkvarnar och bekämpa fel saker. Hon ser de föräldrar som vill ge sina barn tid och en bra och trygg start i livet som ett hot mot jämställdheten - när hotet i själva verket kommer från henne själv och hennes gelikar som medverkar till att diskriminera hemmaföräldrarna genom att bedriva en hetskampanj mot de som väljer själva.

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

Läs också:

Vikten av att bli "mammad"

6 av 10 känner stress i ekorrhjulet

Tro, gemenskap och hälsa

I SvD 7 januari står det:

”Religiösa människor har mer självdisciplin än icke troende och är därför mer framgångsrika i livet, hävdar en amerikansk psykolog i en ny studie. Professor Michael McCullough vid universitetet i Miami har gått igenom 80 år av forskning i ämnet och kommit fram till att troende generellt är bättre på att nå långsiktiga mål, de är friskare och lever längre, lyckas bättre i skolan och missbrukar i mindre utsträckning än andra.”

Jag har ingen aning om troende är mer framgångsrika och tycker inte att det är väsentligt heller. Vem är framgångsrik? Den som tjänat ihop mycket pengar och ägodelar eller den som lever ett rikt liv med många nära och kära omkring sig.

Framgång ser olika ut för alla, men jag kan mycket väl tänka mig att troende mår bättre inuti själen.

Människan har i alla tider och över hela världen trott på en högre makt. När den tron manifesterat sig i gemenskap, värme och tolerans så tror jag att det gör människor gott. Kanske för att det ger människor ett sammanhang och traditioner, där det blir enklare att möta livets utmaningar och motgångar.

Bengt Ohlsson skrev i ett inlägg (som jag tyvärr inte kan hitta längre inne på DN På stan):

“Själv har jag bestämt att jag tror på Gud med stort G. Inget flummigt amorft om att jag ibland när jag går i skogen får en förnimmelse av något större”.

Bengt beskriver sitt besök i en kyrka, där han bara sätter sig ned i en bänk: “…kärnan i min gudstro är just den där blicken jag får från gubbarna och tanterna som floffar förbi i sina Birkenstock, vissa morgnar när världen är som fnasigast och mest gråast.”

“…de kastade en blick på mig där jag satt, och det hände aldrig att någon hejdade sig och frågade vem jag var eller vad jag gjorde där, alltstå inte ens med den där till hjälpsamhet förklädda misstänksamheten. Det var en blick som sa att jag var välkommen att sitta där, vem jag än var och var jag än kom ifrån, och jag fick sitta där så länge jag ville.”

Fler och fler kända människor vågar stå upp och berätta om sin tro och hur det hjälpt dem på vägen - en annan är Göran Skytte.

Det behövs fler "Bengt Ohlsson" som enkelt och självklart avdramatiserar det här med andlighet.

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

Liza Marklund och "drevet"

Liza Marklund skriver att hon nu vet hur det känns att få ett "mediadrev" efter sig. Men det är bara det att Liza inte har fått något mediadrev efter sig. Hon har fått ett bloggdrev efter sig, eftersom många blivit irriterade på att traditionella media gärna mörklägger obekväma fakta och stryper debatten.

Det är stor skillnad.

Sedan tillhör Liza själv traditionell media som gärna (via ensidiga, räddhågade tidningar som till exempel Expressen) serverar sina egna åsikter istället för fakta. Liza tillhör dessutom de journalister som under flera års tid tagit sig friheten att förfölja och förlöjliga hemmaföräldrar - och det är inte okej. När traditionell media hoppar på de vanliga gräsrötterna och sedan inte vågar låta dem gå i svaromål via insändare eller genmälen - då är det riktigt illa ställt med demokratin i ett land. Och sådant retar upp människor.

Liza Marklund har det väl förspänt med en stort gäng kollegor som stöttar henne och låter henne ge sin version av saker och ting. Den dagen Liza får prova på hur det är att vara en vanlig människa (som till exempel en hemmaförälder) som får ett mediadrev efter sig - då kommer hon att förstå vad obehag vill säga. Tänk sedan att hon inte får chansen (som en vanlig hemmaförälder t ex) att gå i svaromål och ge sin version - då kan vi tala om personligt lidande.

Nej, det är inte synd om Liza Marklund - hon har fått och kommer fortsätta att få - härja fritt och ge sina synpunkter på allt och alla - utan att låta dem hon hoppar på få en chans att berätta sin historia.

Men hemmaföräldrarna väntar fortfarande på en objektiv och seriös rapportering i media om hur deras situation och livsvillkor ser ut, vad som kan bli bättre och varför det är ett alldeles utmärkt val att under några år ge sina barn tid.

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Läs också:

Journalisterna är den första statsmakten
Sluta försöka tiga ihjäl hemmaföräldrarnas kamp

Sluta hoppa på hemmaföräldrarna

När media går över gränsen
En debatt som lätt kantrar

Socialdemokraterna om vårdnadsbidraget

Liza Marklund: Kådisarna är värst såklart!

Bäst för mig är bäst för dig?

Det tål att upprepas vad vi står för

Det är lätt att glömma – när man arbetat med att sprida hemmaföräldrarnas budskap så länge - att inte alla ens vet vad vi i nätverket Hemmaföräldrar står för. Nu har jag arbetat sedan år 2001 med att göra hemmaföräldarnas röst hörd.

Min första erfarenhet blev när jag hamnade inne på Allt för föräldrar. Där letade jag efter föräldrar som liksom jag kunde tänka sig att stanna hemma längre. Den enda rubriken som låg i närheten av det önskemålet var en rubrik som hette:

"För eller emot dagis"

Den rubriken tyckte jag inte om och den ledde förstås till att det var som att kliva rakt in i ett getingbo när man gick in där och skrev ett inlägg om "att jag tänkte stanna hemma lite längre". Getingsvärmen lät inte vänta på sig och "sticken" blev många. Snabbt upplystes jag om vilken ufo jag var och att mina barn skulle bli socialt inkompetenta och dessutom dåliga i skolan. Deras framtidsutsikter målades i svart.

Inte roligt och jag lämnade sidan snabbt, sedan jag upptäckt att många av de som arbetade som moderators naturligtvis var dagisföräldrar och därför tog sig rätten att radera mina (kloka och tänkvärda :) ) inlägg. Men i flera år skrev jag i olika omgångar till redaktionen och bad dem att ändra rubriken och istället bara ha "Hemmaföräldrar" och "Förskola". Jag var helt emot att man bidrog till att skapa ett "skyttegravskrig" mellan olika alternativ.

Fördelen var förstås att jag insåg att även Hemmaföräldrarna måste ha ett forum där de kunde få prata fritt och även ta del av alla de rapporter kring barn och föräldraskap, som inte publiceras i Sverige av olika orsaker (mestadels att de inte stödjer alla myter kring att dagis är det bästa för alla barn).

För naturligtvis - det måste väl ändå alla förstå - så kan det omöjligen finnas bara ett alternativ som är det bästa för alla barn.

Hemmaföräldrar.se skapades av mig och några mammor som jag hittade via en insändare i en lokaltidning. Under årens lopp har många ideella krafter hjälpt till att hålla liv i tidningen och nätverket. Roligt är att även dagisföräldrar kontaktat oss i omgångar och bett att få göra sin röst hörd. De har delat vår åsikt om att det bästa är att föräldrar har ett brett utbud av barnomsorgsalternativ att välja mellan. Och att det viktigaste är att vi får en riktig valfrihet i det här landet.

Att åstadkomma en förändring tar tid. Först för något år sedan tog Allt för föräldrar bort rubriken "För eller emot dagis" och la ut rubriken "Hemmaföräldrar".

För flera år sedan skrev jag också till sajten Familjeliv och bad dem lägga ut en rubrik som hette "Hemmaföräldrar". Det gjorde de direkt utan att tveka vilket de ska ha en eloge för. Tyvärr visade sig även Familjeliv ha åsiktsrädda moderators och de raderade snabbt mina få inlägg där (och även andras har jag fått veta) med hänvisning till att jag inte fick göra reklam för det ideella nätverket Hemmaföräldrar. Jag kunde också ge föräldar dåligt samvete när jag tipsade om att det finns andra alternativ än dagis.

Är det bara jag som tycker att det här åsiktsförtrycket är skrämmande?

Lägg till det alla insändare jag skrivit under åren lopp som blivit refuserade. Ja och då förstår vem som helst att Hemmaforaldrar.se behövs.

Det är alltid en svår balansgång för en hemmaförälder att framföra en åsikt. Attityden är att det är helt okej att hoppa på oss, men vi måste alltid tänka på "att inte ge någon dåligt samvete".

Dåligt samvete?

Finns det verkligen föräldrar som inte vill höra att det finns risker med att sätta små barn tidigt i förskolan? Eller att det finns saker som kan bli bättre, som mindre barngrupper och mer personal?

Det senaste i kampen för att tysta hemmaföräldrarns röst är att försöka stämpla dem som en sekt. (Undrar just vilket politiskt högkvarter den taktiken utarbetats).

Det här är så typiskt för alla åsiktsrädda. De vågar inte ta en diskussion eller ens försöka se vad vi faktiskt försöker göra. Vi kämpar för att alla barn ska få det bättre – för att vi ska ha många barnomsorgsalternativ men även för att dessa ska hålla en hög kvalitet.

Det är lätt att skjuta budbäraren när budskapet inte passar. Men för barnens skull så skulle det vara mycket bättre om alla föräldrar (oavsett vilken typ av barnomsorg man har för tillfället) kämpade tillsammans för att förbättra det för alla barn.

Det handlar om tillsammans.

Vem tror ni det gynnar att "obekväma" åsikter censureras eller raderas?

Mitt råd till alla åsiktsrädda är att stanna upp en stund innan ni tar er rätten att radera, refusera eller censurera en hemmaförälders åsikt. Fråga er vad ni är rädda för? Vad är det värsta som kan hända om ni istället ger er in i en lugn och sansad diskussion?

Jag vet. Ni kommer att växa som människor och nå ett helt nytt steg i er mognad :) Och vet ni, på köpet så kommer kanske vårt samhälle att bli lite bättre – ja, utvecklas - till gagn för alla.

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

Ordet Hemmaföräldrar raderat på Wikipedia

Testade ett nytt grepp idag och provade att lägga ut ordet "Hemmaföräldrar" och "hemmaförälder" på Wikipedia. Det dröjde inte länge för en moderator raderat mina länkar och skrivit in "sektbeteende" istället. Där jag skrivit om barn så skrev man in "avkomma" och i övrigt så ändrades texten så att innehållet blev dumt och negativt.

Nu är jag inte superduktig på att hantera wikipedia men jag försökte ändra som de ville ha det, enligt de kommentarer som poppade upp efter mina ändringar - men icke. Snipp, snapp, snut så raderades begreppet Hemmaföräldrar ut.

Motivering till radering:

Diskussion:Hemmaföräldrar
Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Tycker det känns som lite egen forskning i detta då två av tre källor (troligtvis) pekar mot bidragsgivarens egna hemsida och organisation. /Fluff?Fluff! 29 december 2008 kl. 15.09 (CET)

ja... jag relmallar och hänvisar hit... personen i fråga får gärna komma med ytterligare källor. Herr X (D) 29 december 2008 kl. 15.13 (CET)
Kan kanske infogas i hemmafru eller vårdnadsbidrag? / Elinnea 29 december 2008 kl. 15.36 (CET)
Det framgår ganska väl vad Hemmaföräldern tycker om Hemmaföräldraskap. Inte helt neutral, kan tyckas. S dedalus 29 december 2008 kl. 16.29 (CET)

Föreslår radering. Bla med hänvisning till att artikeln tycks ha som avsikt att driva opinion, inte att vara encyklopedisk. --Remontoire 29 december 2008 kl. 16.41 (CET)

Bör raderas. --Lenitha 29 december 2008 kl. 16.41 (CET)
Raderas eller redirect till vårdnadsbidrag. jlundqvi 29 december 2008 kl. 16.50 (CET)
Jag raderade framför att infoga av följande skäl. Den var inte neutral, huvudförfattaren återskapade neutralitetsskrivningar, var en opinionsartikel för hemmaföräldrar och den här "gräsrotsrörelsen". Jag är inte emot att en text om begreppet, som mest känns skapat av organisationen i fråga, skrivs in i en annan artikel men eftersom den numera raderade artikeln är ganska oanvändbar så är det bättre att börja om från scratch... tänk på neutraliteten. Undvik ord som många, enorma, mycket, litet osv... bruka adjektiv (för d e väl d) med försiktighet. Herr X (D) 29 december 2008 kl. 17.57 (CET)
Hämtad från "http://sv.wikipedia.org/wiki/Diskussion:Hemmaf%C3%B6r%C3%A4ldrar"

Här är den första texten som de ville radera (senare uppdateringar och försök att förtydliga, från min sida, gjorde varken till eller från):

Hemmaföräldrar eller hemmaförälder är de föräldrar som väljer hemmaalternativet som barnomsorgsform till sina barn. Detta innebär att de stannar hemma med barnen även sedan föräldraledigheten löpt ut. I många kommuner har de tillgång till ett vårdnadsbidrag.[1] Många som blir hemmaföräldrar kompletterar med någon form av deltidsförskola[2] så som kyrkis eller lekis när barnen är cirka tre år.

I Sverige subventioneras förskolealternativet med 157.000 kr per barn och år och det krävs inte att man arbetar för att få tillgång till den subventionen. Även de som är föräldralediga, sjukskrivna, arbetslösa, förtidspensionärer, långtidssjuksrivna eller hemmaföräldrar kan välja förskola.

Staten subventionerar förskolan med stora belopp men vissa föräldrar väljer ändå hemmaalternativet (även i de kommuner som saknar fler barnomsorgsalternativ som till exempel vårdnadsbidrag) - med hänvisning till att alla barn är olika samt viktiga grundläggande saker som till exempel anknytning och att barn inte har ett fungerande immunförsvar[3] innan 3 års ålder.

Sedan hade jag hänvisningslänkar till Föräldraupproret och alla de organisationer som ingår där samt en del artiklar som handlade om "hemmaföräldrar".

Jag är naturligtvis inte förvånad över hanteringen. Nu kommer det att finnas nya föräldrar som tror att "hemmaförälder" är detsamma som att man är föräldraledig. Synd för det är en väsensstor skillnad.

Men mest synd är det ändå att rädslan är så stor för att det finns föräldrar som väljer något annat dagis och att de också anser sig ha rätten att få sin röst hörd. De här (dagisföräldrarna?) tystade hemmaföräldrarnas röst på Wikipedia. De försökte först sätta en "sektstämpel" på oss och när det inte gick så raderades allt.

Nu kämpade jag i flera timmar för att få inlägget korrekt med källhänvisningar och sånt och på vägen hittade jag en annan "rolig" länk: http://www.s-bloggar.se/l/2inir/antifoerskolelobbyn-aer-i-farten och det kommer från "rätt" håll. Ta bara tidningen "Förskolan" vars chefredaktör i flera år hette Annica Grimlund. Hon skrev aldrig ett gott ord om hemmaföräldrar i tidningen och till slut mejlade jag henne och frågade varför hon var så ensidigt negativ - och fick ett svamlande svar.

När jag tittade lite närmare på Annica Grimlund så visade hon sig ha socialdemokratisk bakgrund (någon som är förvånad) och var även tilltänkt som efterträdare till Göran Persson (s).

Jag tror att alla dolda agendor och alla påhopp från människor som vägrar inse att det gagnar alla om vi får en familjepolitik som innebär många olika barnomsorgsalternativ - bara stärker alla gräsrötter som förstår varför valfrihet är viktigt.

Jag tror att det är just de modiga männskorna som går sin egen väg - är de människor som leder samhället framåt och ser till att det utvecklas till något bättre. Att göra som alla andra är lätt, men jag vet inte om slutresultatet alltid är så lysande. Att våga gå mot strömmen och att våga föra fram nya idéer är mycket, mycket mer givande.

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

Nu är det jul igen - dags att prioritera

Nu är det jul igen och det mesta av julstöket är avklarat. De jultraditioner jag fått med mig hemifrån har jag fört över till mina barn. Igår klädde vi granen och då började samma gnällvisa som förra året: "måste vi ha en flagga i toppen, varför kan vi inte ha en stjärna?"

"Nej, vi har alltid haft en flagga i toppen på granen (och små flaggor runt omkring på de övriga översta toppgrenarna) och det ska vi ha i år också."

Barnen säger precis samma sak som jag och syrran sa som barn. Vi ville också ha en stjärna i toppen (som alla andra). Jag undrar just om min pappa sa samma sak till sina föräldrar eller hur traditionerna var när han var liten på 40-talet. Eftersom pappa alltid haft (och fortfarande har) unionsflaggan (Sverige och Norge) på en av toppgrenarna i granen - trots att unionen upplöstes 1905, så gissar jag att traditionen med flaggor hängt med länge i den Lidmanska familjen.

Traditioner är ändå härliga och barnen vet hela historien bakom flaggorna. Granen är hur som helst fullsmockad med pynt. Allt är sparat som barnen gjort sedan de var små. Varje liten sak har sin historia och mycket pynt har vi också gjort tillsammans. Varje gång vi klär granen tar de numera hänfört upp varje liten sak och drar historien bakom.

Ändå är det viktigt att prioritera vad som är viktigt under själva julen - när nu prylhetsen och köpfnattet firar nya triumfer. Då är det skönt att se att det finns många enkla och billiga nöjen som man kan ägna sig åt. Paket i all ära men det är ändå pepparkaksbaket, lussekattsbaket, att göra eget julgodis och pyntandet av hemmet som är själva grunden. När allt det är gjort så är det bara att se till att bjuda hem släkt och vänner för att umgås och prata minnen.

För att få den där speciella känslan som ändå julen handlar om - gemenskap.

Kanske känner jag mig extra snyftig just idag men jag kan ändå inte låta bli att tänka på hur lyckligt lottad jag är som har så många underbara släktingar och vänner - ja, ett helt fantastiskt nätverk av människor runt vår familj - som finns där och som stöttar oss och hjälper oss på livets väg.

Sedan har jag också förmånen att i mitt arbete - för att synliggöra hemmaföräldrarna - ha fått ett helt "outstanding" nätverk av människor som arbetar för samma sak. Modiga, tålmodiga och helt fantastiska var och en på sitt sätt. Det är något som verkligen berikar.

Med dessa ord så vill jag önska alla en RIKTIGT GOD JUL OCH ETT GOTT NYTT ÅR!

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

Så här gör vi redan mot vuxna kvinnor

Debattens vågor går höga sedan "genuspedagogiken" nu nått dagis, läser jag i SvD. Men egentligen vad är alla så upprörda över? Det här är ju bara sista steget i decenniers försök att förändra kvinnan så att hon ska bli som en man. Visst man vill sudda ut skillnaderna. Men vad är det som säger att mannen måste vara normen?

Decenniers familjepolitik har syftat till att få kvinnor att bete sig som män gjort i urminnes tider - lämna barnen och gå och jobba heltid.

Trots massiv påverkan så är ändå 9 av 10 som arbetar inom vård och omsorg kvinnor. Ett "dåligt" val som gör att lönerna är låga och inflytandet lågt. Ändå väljer kvinnor yrket precis som det mest är kvinnor som väljer att vara hemmaföräldrar.

Värst drabbas ändå hemmaföräldrarna som fullt ut tar steget och satsar på att själva ge sina barn den omsorg och tid de behöver under sina första år.

Så behöver det inte vara.

Om familjer väljer att samarbeta och lita på varandra (och bara en går ut i arbetslivet några år) - så ska den möjligheten finnas. Utan att kvinnorna straffas och diskrimineras för sitt val.

Därför är det dags att ta bort maxtaxan och låta alla barnomsorgsalternativ subventioneras lika. Även om mamman är hemma så går det uppmuntra pappan att komma hem tidigare och ta sig tid med barnen. Det går också att uppmuntra pappan att ta mer ansvar för hushållsarbetet. Något som är självklart tycker jag. Att vara hemma med barn är en heltidsysselsättning och ger inte mycket tid över till annat arbete i hemmet.

Samhället måste börja uppmuntra samarbete mellan könen istället för att försöka få alla att bete sig precis lika. Familjekonceptet och samarbetet har trots allt varit framgångsrikt i miljontals år för homo sapiens överlevnad.

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

Läs också:
Baby hjälper mammas hjärna

Teamwork är bra

Svensk familjepolitik och Israels kibbutzer

Karriär och barn - men kanske inte samtidigt

Nästan 9 av 10 som arbetar inom vården är kvinnor

En karriärfördel att vara mamma

Homo sapiens tid för barnen - ett framgångsrecept

Dags att börja arbeta förebyggande

Som alla vet så ökar den psykiska ohälsan ständigt hos barn och det finns många forskare och experter som är eniga om vad det beror på. Tyvärr är det inte en information som kommer ut i media. I DN idag läser jag om 13-årige Fredrik som inte fungerar socialt;

"Sedan Fredrik var liten har han mått dåligt, berättar hans mamma Maria. Han har blivit slagen och mobbad, och har slagits med andra barn. Någon diagnos fick han inte förrän han var åtta år gammal. "

Det finns en sak som i vanlig ordning inte nämns i artikeln - vid vilken ålder började denna Fredrik på dagis?

Den svenska skolan översvämmas av barn med mer eller mindre allvarliga beteendestörningar och en rad psykiska problem och ändå vågar inte någon politiker tillsätta en undersökning som tittar på om det finns ett samband med för tidig separation från föräldrarna (barn tvingas lämna sina föräldrar innan de har en fungerande anknytning).

Hur är det möjligt att vi via skattemedel kan fortsätta - att med 157.000 kr/barn och år - subventionera att barn får växa upp på dagis i stora barngrupper med lite personal utan att utvärdera om det är den ultimata uppväxten för små barn?

En negativ sidoeffekt av det här är att barn bara får en timme innan läggdags i hemmet och då oftast framför tv:n när mamma och pappa lagar mat. Tyvärr men jag tror inte att det räcker för att barnen ska få den kärlek, omsorg och tid som de har rätt till och som de behöver för att utvecklas för att bli socialt välfungerande.

Visst det möter på hårt motstånd att våga säga det här rakt ut men varför vågar så vuxna ställa sig på barnens sida?

Någon måste våga ifrågasätta om det verkligen är okej att bara fortsätta i samma hjulspår. Eller om det inte är hög tid att vi börjar arbeta förebyggande för att undvika att så många barn drabbas av psykisk ohälsa - och se till att de får den uppväxt de behöver. Vem blir först ut med att våga publicera de undersökningar som gjorts i Kanada, Storbritannien och USA som visar att en majoritet av alla barn som börjar på dagis innan tre års ålder drabbas av någon form av psykiska problem senare i livet?

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

Läs också:

Lilla barn du förtjänar bättre

Alltför tidig dagisstart bakom psykisk ohälsa

Det saknas forskning om förskolans konsekvenser

Blind feminism har skadat våra barn

Folkhemmet - det dolda chippet som styr våra tankar

Stor studie i USA visar att dagisbarn blir bråkigare

Modigt Dilba att du vågar ifrågasätta

Tidspress ger ledsna och otrygga barn

Ökning av barn med neuropsykiatriska funktionshinder i skolan

BO:s årsrapport: Den psykiska ohälsan hos barn ökar

Fler och fler barn hamnar i särskola

Mamma, pappa.... jobb

Kärlek sätter sig på hjärnan

Farlig stress kan ge psykisk ohälsa

Kloka föräldrar gör mitt hjärta varmt

Idag blev det en snabblunch nere i centrum. När jag stod där och velade med min bricka och letade ledigt bord - log och tindrade en liten 1-åring mot mig och vinkade försiktigt. Och jag vinkande förstås tillbaka och besvarade det soliga leendet.

- Ja, du förstår sa mamman menande till mig. Hon älskar att vinka men inte någon har sett åt henne idag och ingen har vinkat tillbaka.

Jag slog mig ned vid det enda lediga bordet bredvid och sedan tog det inte lång stund innan samtalet var i full gång om barn och allt som hör därtill. Här satt en mamma som (utan att jag frågade) glatt berättade att hon tänkte vara hemma tills dottern var minst 2 år. Hon ammade henne fortfarande - flickan var 14 månader - och hon hade inte några planer på att sluta trots förfärade blickar från en del.

Så klockrent. Här satt en trygg mamma som visste vad hon ville med sitt föräldraskap och som tänkte stå på sig oavsett vad tidsandan, media eller inskränkta politiker hade för åsikter. Hon lyssnade på sin inre röst och sin magkänsla.

Alla måste få välja vad de själva vill när det kommer till de egna barnen och bli respekterade för det (alla barn är olika). Men det går inte att komma ifrån att jag blir lite extra glad när jag träffar på föräldrar som tänker själva och som inte bara rapar upp det vanliga svamlet om "att min 1-åring behöver kompisar och den stimulans som dagis kan ge", utan som istället pratar utifrån barnets perspektiv och förstår vad det lilla barnet behöver. Föräldrar som förstår hur viktig anknytningen är, att amning i 6 månader är en rekommendation och inte en tidpunkt när man måste sluta - det går att amma längre. Föräldrar som känner till att små barn inte har ett utvecklat immunförsvar innan 3 års ålder och som har lite egna tankar rent allmänt som kommer från dem själva och inte från något politiskt högkvarter.

Jag kan stolt tillägga att jag känner många sådana föräldrar - de imponerar hela tiden på mig med sin klokskap och sina väl genomtänkta tankar kring livet, kring barnen och allt som rör föräldraskapet. De är en inspiration och en glädje i mitt arbete med att göra hemmaföräldrarnas röst hörd i media. Vill du träffa några av dem, så gå med i Hemmaföräldrars nätverk eller besök samtalsforumet inne på hemmaforaldrar.se

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

Nära skjuter ingen hare

Jaha. Timbro har klurat på problemet dagisfrågan står det i SvD - "Dagishämtning skadar företagen". De har insett att hämtning och lämning är ett problem. Men det finns fler. Hur tror ni det är att jobba med någon som har små barn på dagis?

Så här kan det se ut i det verkliga livet - citerat från forum:

"Oj jag sitter fast i bilköer. Barnen skrek och bråkade så imorse, de skulle ha maskerad och kunde inte bestämma sig för vilka kläder de skulle ha på sig. Jag kommer lite senare idag (igen)."

"Jaha, nu har de öroninflammation igen (muterade dagispneumokocker slår till för 5:e gången den här hösten) så jag blir hemma den här veckan (för vilken gång i ordningen?...).
"Men det gör väl inget för det visste ju företaget att jag hade små barn när de anställde mig". (Fast jag lovade visst att min man skulle ställa upp, min mamma och hans mamma, så att jag inte skulle vara borta så mycket. Men oops så blev det visst inte, maken kunde inte ta ledigt, farmor var inte så engagerad och mamma orkar inte).

"Ring", "ring". "Det är från dagis - kan jag bara ta det här" (och bli borta en halvtimme för privata ärenden, för att sedan sitta och ringa till akutsjukvården och boka ny tid och bli borta ytterligare en halvtimme.)

"Gör det nåt om jag har mina sjuka barn med mig på jobbet (mig stör det inte att de skriker oavbrutet och vi har ett viktigt möte ikväll - det är ju ändå du som ska förbereda det då jag har fullt upp med ungarna)".

När du är prövad till max (och irriterad över att behöva jobba för två) så får du en utskällning av din dagiskollega som är allmänt stressad över att dagistillvaron och jobbtillvaron inte går ihop och utan att blinka gärna tar ut det på dig.

Till helgen så känner du att dagispneumokockerna slagit till även mot dig och du insjunknar lagom till ledigheten för att på måndagen gå och möta en ny dag (halvrisig) med en kollega som inte får ihop tillvaron och som låter dig vara med och ta smällen. (Men vad gör det för snart är det helg igen och då kan du kurera dig från nya dagisinfektioner som din kollega släpat med till jobbet).

Hur vi än vrider och vänder på problematiken så är det faktist så att få föräldrar får ihop tillvaron med små barn och heltidsarbete. Och det beror på att barn under 3 år inte har utvecklat sitt immunförsvar samt att dagis är en veritabel smittkälla för allehanda sjukdomar som bara går runt, runt.

Ett annat problem är att barn som inte har skapat en fungerande anknytning till sin mamma och pappa (mamma/pappa) på grund av för tidig separation från föräldrarna och hemmet - tenderar att reagera med allehanda problem i skolåldern och då blir det kanske ännu tuffare för föräldrar att få ihop tillvaron. Barn med psykiska problem tar tid och kräver tid, vilket naturligtvis också inkräktar på arbetet.

Det vi behöver är istället en helt ny syn på små barn och deras behov. Vi behöver en mer flexibel arbetsmarknad och större acceptans för att föräldrar ger sina barn tid under de första viktiga åren. Det borde vara okej att välja att vara hemmaförälder eller välja dagmamma, gå ned i tid och hitta en balans mellan jobb och familjeliv. Att ge sina barn tid och satsa på sitt föräldraskap är faktiskt moget, ansvarsfullt, hänynsfullt och utvecklande på många plan. En livsmerit som i många andra länder har ett högt värde - men tyvärr inte i Sverige.

Dagens dagislösning fungerar uppenbarligen inte alls. Visst företagsdagis är en lösning men nära skjuter ingen hare - det behövs en omfattande och omvälvande förändring av hela familjepolitiken.

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

Socialdemokraterna fortsätter köra över människor

Nalin Pekgul, ordförande i socialdemokraternas kvinnoförbund, fortsätter på den väg socialdemokraterna har slagit in på för länge sedan och tar nu sista steget i den totalitära vision som präglat socialdemokraternas familjepolitik - "dygnet-runt-dagis".

Barnen ska användas som en murbräcka för jämställdhet, en bekväm och enkel lösning för då slipper sossarna titta på de orättvisor som faktiskt drabbar kvinnor inom till exempel sjukvården. Men också en farlig lösning för även om det i ett första läge är så att tanken är att de som arbetar natt ska ha tillgång till barnsomsorg, så känns det som att målet i förlängningen är att med barnomsorg tillgänglig dygnet runt för alla barn, så behöver inte barnen längre tillbringa ens de där 1 ½ timme i hemmet varje kväll som de allra flesta idag får mellan hämtning på dagis och läggdags.

Nalin tycker att vårdnadsbidraget är en kvinnofälla eftersom det är flest kvinnor som förväntas ta ut det. Men hon "glömmer" eller vill inte se det faktum att det redan idag är flest kvinnor som väljer att ta hand om barn, då 9 av 10 som arbetar inom vård och omsorg är kvinnor.

Av någon "konstig" anledning så är det flest kvinnor som väljer att arbeta med barn - oavsett om det handlar om arbete som förskollärare, barnskötare eller hemmaförälder. Men i Nalins och socialdemokraternas ögon är det helt okej när det handlar om att kvinnor arbetar som förskollärare och barnskötare men inte som hemmaföräldrar. När det kommer till att välja att arbeta som hemmaförälder några år så får kvinnor absolut inte göra det valet.

Om Nalin nu anser att det är en kvinnofälla att arbeta med barn så tycker jag att hon per omgående bör starta ett korståg mot att så många kvinnor arbetar inom vård och omsorg.

Nalin tycker att det är fel att hemmaföräldrarna under några ynka år ges en möjlighet att få ut 3.000 kronor i månaden för den vård och omsorg de ger barnen - en kostnad om 36.000 kronor per år och barn. Istället ska barnen in på dagis till en kostnad om 150.000 kronor per barn och år. För i hennes värld så är det billigare om barnen går på dagis än är hemma....... (Och glöm inte att det idag inte är något krav att man måste arbeta för att ha barnen på dagis - det går lika bra att vara sjukskriven, arbetslös, föräldraledig eller hemmaförälder).

Det Nalin glömmer bort är att många föräldrar kommer att välja hemmaalternativet oavsett om de får ersättning eller inte. Samtidigt som en i familjen kommer att få arbeta mer och hårdare under det att hemmafamiljen kommer att få betala mer i skatt på grund av särbeskattningen. Dagisfamiljerna däremot betalar mindre i skatt (därför att den gemensamma familjeinkomsten fördelas på två personer) och samtidigt får en ersättning om 150.000 per barn och år plus alla vabb pengar.

Man behöver inte vara ett mattegeni för att se att socialdemokraternas resonemang stinker. De vill helt enkelt inte att det ska finnas några barn som har en möjlighet att få vara hemma lite längre än ett år.

Frågan man bör ställa sig är om det är socialdemokraterna eller barnens föräldrar som ska bestämma hur deras uppväxt ska se ut?

Jag tror att Nalin och socialdemokraterna vet svaret på den frågan och det är därför som de - som i Östra Göinge till exempel - är så livrädda för att låta folket få säga sitt och folkomrösta i frågan om vårdadsbidraget införande eller inte. Liksom de vet att deras familjepolitik får långtgående konsekvenser för barnens uppväxt och psykiska samt fysiska hälsa och de därför i maj 2006 avvisade att förskolebarn ska ha skydd i en arbetsmiljölag.


Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

Läs också:

Artiklar om familjepolitiken

Artiklar om jämställdhet

Artiklar om föräldraskap

Det räcker inte att minska barngrupperna

Svenska Dagbladet skriver om att moderaterna vill minska barngrupperna på dagis. Alltombarn.se hänvisar också till undersökningen där det står att en moderat arbetsgrupp vill att småbarnsgrupperna (1-3 åringar) ska minskas till 12 barn per grupp. Idag är en genomsnittlig barngrupp 16,7 barn - men det är som sagt en genomsnittssiffra och många barngrupper är större.

Ett problem den moderata arbetsgruppen glömmer nämna är antalet personal per barn. Det är alldeles för få vuxna som ska se, bekräfta och ge dessa småttingar god omsorg. Lägg därtill att sjukfrånvaron bland förskollärare är hög liksom långtidssjukskrivningarna. Dagens små ettåringar ska inte bara varje dag träffa cirka 20 andra barn som de ska äta, sova, leka tillsammans med och förstå olikheterna hos - de ska också träffa nya vikarier varje gång den ordinarie personalen är sjuk.

Arbetsgruppen borde också se över hur kommunerna löser lokalbristen. Flera kommuner skaffar fram lokaler genom att skapa "utedagis" där de sätter in bussar eller så ska de börja med pråmar som barnen ska inhysas på.

Ytterligare ett allvarligt problem är dagis som en smitthärd för allehanda allvarliga sjukdomar. Utbrott av tbc på förskolor, mrsa (kallad sjukhussjukan i folkmun), pneumokocker, hepatit A och en mängd andra smittsamma bakterier gör att det finns all anledning att fråga sig om det är lämpligt att placera många små barn, tätt tillsammans i trånga lokaler.

Visst är det bra med ett förslag om att minska barngrupperna men det är bara ett litet steg. Vill moderaterna på ett trovärdigt sätt försöka skapa en bättre miljö för dagisbarnen så måste de föreslå att dagisbarn ska omfattas av arbetsmiljölagen och en Lex Sarah lag (där personalen är skyldig att anmäla brister).

Varför inte dessutom föreslå regeringen att tillsätta en utredning om det finns en samband mellan den ständigt ökande psykiska ohälsan hos barn och den familjepolitik som förts i decennier. Vi är väl världens mest utredande folk. Allt ska utredas gång på gång i det här landet - allt utom svenska barns ständigt ökande psykiska ohälsa. Vilka signaler ger det?

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

Läs också:

Artiklar om infektioner på dagis

Artiklar om anknytning

Allt fler kvinnor får borderline

Dagens Nyheter, Insidan, har haft flera artiklar om borderline hos unga kvinnor. Psykisk ohälsa som visar sig i form av ångest som uppträder i form av emotionell instabilitet, impulsivitet, känslomässig sårbarhet, "svartvitt" tänkande, identitetsproblem, separationsångest och klängighet omväxlande med avståndsskapande i viktiga relationer.

Alexander Wilczek är psykiater. Han är engagerad i Skip - ett projekt i samarbete mellan Stockholms läns landsting och Karolinska institutet - med avsikt att ta reda på mer om en svårhjälpt grupp inom psykiatrin - kvinnor som gör upprepade självmordsförsök.

Det som stått tydligt för dem som arbetar med de här patienterna är att man kan kunnat se en ökning av vad som inom psykologin kallas otrygga anknytningar, menar Alexander Wilczek. Det vill säga störningar i samspelet mellan det lilla barnet och dess första viktiga nära relationer.

- I dag vet vi att det händer något i hjärnan när anknytningen fungerar;

det är som om barnet "lånar" förälderns vuxna förmågor och erfarenheter för att orientera sig i världen. Om anknytningsfasen störs, så utvecklas inte de här funktionerna hos barnet.En unik mänsklig förmåga vars utveckling kan påverkas av anknytning är mentaliseringsförmågan; att kunna förstå sig själv utifrån och andra inifrån. Hos patienter med borderline kan man, enligt Alexander Wilczek, se beteenden som påminner om det lilla barnets när de hamnar i nära eller täta beroenderelationer.

Borderline hänger också nära samman med självskadebeteende som vi ser en ökning av.

Varför?

I Dagens Nyheters artikel så går man lite som katten runt het gröt. Man vågar visserligen erkänna att otrygg anknytning ligger bakom samt att en del har en gen som gör att de har en ökad sårbarhet för borderline.

Precis allt det som vi på Hemmaföräldrar försökt säga i flera år: Barn är olika och det viktigaste innan ett barn separeras från föräldrarna är att anknytningen fungerar.

Så hur i hela världen kan vi ha en familjepolitik som utgår från att alla barn är lika och klarar av att separeras från föräldrarna vid ett års ålder?

Nu är den här artikeln skriven av en frilansjournalist samt även övriga artiklar i ämnet. (DN:s egna journalister hade knappast kommit på tanken att våga ta i ett ämne som det här, tror jag). Men DN har faktiskt vågat publicera artikeln även om de själva lagt ut en rubrik i stil med "ökade krav gör fler sjuka".

Nu är det inte så enkelt att det är ökade krav som gör fler sjuka. För med en trygg anknytning i botten, så får barnen en bra grund att stå på och klarar ökade krav. Människan har hela tiden levt i ett samhälle som förändras och vi är skapade för att klara av det - men vi gör det inte om vi inte får den maximala uppväxt i en trygg och nära relation till våra föräldrar som vi har rätt till.

Det är pudelns kärna.

Nu krävs det bara att någon politiker vågar ta till sig den här informationen och se till att snabbt göra något åt det. Det första borde vara att våga göra en stor undersökning för att se om det finns ett samband mellan tidig separation med placering på dagis - och den ständigt ökande psykiska ohälsan.

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

Läs också:

Artiklar om anknytning

Dagisflicka kvarglömd ute - hittad avsvimmad

I över två års tid har jag försökt få till stånd att förskolebarn (och fritidsbarn) ska omfattas av en arbetsmiljölag. Små barn är väl de som mest av allt behöver skydd - de kan ju inte föra sin egen talan. Djungeltelegrafen här i Solna rapporterar kontinuerligt om mer allvarliga olyckor och rymningar på dagis och dagisbarn som glöms kvar i lekparker (när de nu gör en av sina sällsynta besök utanför dagisområdet). Nu senast var det ett nyöppnat dagis som bara har ettåringar där en liten glömdes kvar och försvann. Nu finns det tack och lov ofta mycket folk i Skytteholmsparken (men vem vet om alla har goda avsikter?) så den lilla hittades och kunde överlämnas till dagispersonalen.

I SvD står det om ett fall i Laholm där en liten dagisflicka glömdes kvar ute på gården och senare hittades avsvimmad. Det är ett av de få fall som faktiskt rapporterats in till Skolverket. Min personliga bedömning är att de allra flesta incidenter "mörkas" och tystas ned. Jag vet så många incidenter bara i min kommun som inte finns med i någon statistik någonstans. Anledningen är att förskolebarn saknar skydd i en arbetsmiljölag och dessutom saknar skydd in en Lex Sarah lag - där personalen är skyldig att anmäla brister.

Med tanke på den familjepolitik vi har som ovanifrån i decennier påverkat och styrt föräldrar att allt tidigare lämna in sina barn på dagis, allt längre dagar och där en majoritet idag går på dagis, så tycker jag att det är hög tid att få till stånd en förändring. Vad är makthavarna rädda för? Om barnen omfattades av en Lex Sarah lag så skulle statistiken se annorlunda ut och många myter om förskolans förträfflighet skulle få stryka på foten. Men å andra sidan så skulle de sanningar som uppdagades också leda till att barnen fick en bättre miljö. Och det måste väl vara det viktigaste?

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

När verkligheten kommer ikapp

Enligt en Kamratpostens stora föräldraundersökning vill svenska barn att deras föräldrar ska prata mer med dem.

Det vill vi göra mer med mamma

1. Prata (54 procent)
2. Pyssla (46 procent)
3. Se på tv (37 procent)
4. Sporta (26 procent)
5. Leka (24 procent)
6. Sitta vid datorn (10 procent)
Andra vanliga svar: Mysa, shoppa,
resa.

Det vill vi göra mer med pappa

1. Prata (45 procent)
2. Sporta (43 procent)
3. Se på tv (38 procent)
4. Leka (30 procent)
5. Pyssla (21 procent)
6. Sitta vid datorn (15 procent)
Andra vanliga svar: Bada, spela
spel, mysa.

Mammor är bäst på att trösta

”Vem pratar du helst med om du är ledsen?” löd frågan i undersökningen. Så här blev svaret:
- 40 procent (4 av 10) blir helst tröstade av mamma när de är ledsna. Det är lika för både tjejer och killar.
- 35 procent söker helst tröst hos ”kompisar” eller ”någon annan”.
- 11 procent har ”ingen” de vill prata med om de är ledsna.
- Få söker tröst hos pappa. Men det är lite vanligare för killar (10 procent) än tjejer (5 procent).

Malin Alfvén har förstås anlitats för att kommentera barnens rop på mer tid med sina föräldrar. Allt för att hålla svenska föräldrar lugna så att de blir kvar i den livsstil som skapats av socialdemokraterna. Naturligtvis så kommenterar hon inte familjepolitiken eller den svenska livsstilen som innebär att föräldrar rent allmänt får väldigt lite tid med sina barn. Istället så handlar det om att pappor ska ta ut mer föräldraledighet och vabba mer när barnen är sjuka.

Jag ska berätta en hemlighet. Det räcker inte med "kvalitetstid". Något som man försökt lura i föräldrar i decennier. Det räcker inte heller att dela föräldraledigheten rakt av under första året och sedan gå ut och arbeta heltid båda två och sätta barnet på dagis.

För tvingar man in föräldrar i den livsstilen, så får de automatiskt de negativa effekterna på köpet som gör att det till exempel blir ytterst svårt att ge sina barn den tid, närhet och kärlek som de behöver. Sanningen är att vi måste se över hela familjepolitiken och förändra den så att föräldrar får en möjlighet att tillbringa mer tid med sina barn (de som vill förstås).

Undersökningen var ännu ett nödrop från Sveriges barn (vid sidan om den ständigt ökande psykiska ohälsan) och det borde vara en väckarklocka för många föräldrar. Och framförallt för de politiker som motarbetar valfrihet, vårdnadsbidrag och föräldrars kamp för att få mer tid med sina barn.

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

Läs också: Ge barnen tid inte saker